Liverpools bästa insats på fyra år
Manchester City var visserligen försvagat utan ett par tunga namn som Yaya Touré och Vincent Kompany, men det var länge sedan jag såg Liverpool göra en bättre insats.
Senast måste ha varit under säsongen 2008/09 när laget föll på mållinjen i slaget om ligatiteln.
Det är som att bitarna i Brendan Rodgers spelidé faller på plats en efter en.
På söndagen framstod de, spelmässigt, som ett färdigt bygge (med undantag för några förödande missar, mer om det längre ned).
Jag har ställt mig frågan om Rodgers haft material för att äga boll och spela possession-fotboll mot bättre motstånd – och samtidigt få resultat. En bit in i andra halvlek var bollinnehavet 45–55 till gästernas favör och 1–2 på resultattavlan.
Högre höjder än så har Brendan Rodgers projekt aldrig nått. Det var så mycket som plötsligt fungerade.
Daniel Sturridges ankomst har gett spets och djupledsspel och synergieffekten av att ha två hotande anfallsvapen.
Luis Suárez är lika nyttig när han agerar shadow striker.
Jordan Henderson har funnit sin roll som hårt arbetande offensiv mittfältare. Hans presspel och löpningar utan boll är ovärderliga (noterade ni den avledande djupledslöpningen i 85:e minuten?).
Stewart Downing har vuxit i takt med att självförtroendet ökat.
Steven Gerrard har fått sjunka djupare i plan och kan styra med svepande crossbollar. Nu gör han dessutom mål från distans igen.

Liverpool var klart piggare än City i första halvlek och borde ha gjort ett par mål. I inledningen av andra halvlek var de ännu bättre.
Det är länge sedan något bortalag skapat sådant tryck vid oavgjord ställning. När jag skrev den meningen på Twitter igår under matchen var det många som protesterade och lanserade Dortmund från mötet i höstas, men det är en missuppfattning. Jag har sett den matchen tre gånger (jag vet, jag är fotbollsberoende) och senaste gången slogs jag av hur lågt Dortmund sjönk matchen igenom. BvB parkerade sitt lag på egen planhalva och väntade på att City skulle attackera. Sedan sårade de Roberto Mancinis gäng med Europas vassaste omställningar, framför allt på Marco Reus. Bollinnehavet i matchen: 64–36 till City.
Nej, det enda laget som möjligen skapat ett liknande tryck på den här arenan är Arsenal i höstas, men skillnaden då var att Arsenal jagade kvittering under 35 minuter av andra halvlek (alltid lättare då när motståndaren automatiskt blir mer försiktig).
Liverpool hade redan en poäng, men gick för seger. Det var ett styrkebesked så gott som något.

Nu vann de inte matchen. Liverpool fick ”bara” 2–2 och de har fortfarande inte vunnit mot något lag på tabellens övre halva.
Det är ett oroande tecken eftersom de är svårt att nå Champions League med den statistiken.
Brendan Rodgers-fotbollen vinner många sympatier för champagnespelet när solen skiner hemma mot Norwich. Men den ger uppenbarligen för få vinster mot kvalitetsmotstånd.
Vissa kommer att peka på individuella misstag – Daniel Aggers svaga markeringsspel vid Edin Dzekos 1–0 och Pepe Reinas jätteblunder vid Sergio Agüeros fantastiska 2–2 – men det är att försköna verkligheten.
Bra spelare minimerar sina misstag. Sämre spelare gör fler misstag. Så enkelt är det.
Pepe Reina skulle kanske må bra av ett klubbyte i sommar. Enligt Optas statistik har spanjoren sedan starten av förra säsongen gjort åtta (8) misstag som lett till baklängesmål.
– Långa stunder av matchen dominerade vi. Den enda besvikelsen är att det symboliserade vår säsong att misstag kostade oss när vi varit outstanding spelmässigt, sa Brendan Rodgers.
Hans gäng ska hyllas för sin laginsats. Sådana här styrkebesked ger managern förtroendekapital från fansen.

Manchester City såg riktigt segt ut. Yaya Touré saknades enormt. Javi Garcia var tafflig på mitten och Edin Dzeko gjorde inte mycket förutom den fina löpningen innan han placerade in 1–0.
Trösten i sammanhanget är att Sergio Agüero visade fina tendenser under sluthalvtimmen och att Elfenbenskusten åkte ur Afrikanska mästerskapen.

Sturridge spelar som en stjärna
Det rådde delade meningar när Liverpool lade upp cirka 15 miljoner euro för Daniel Sturridge i januarifönstret.
Han var bra individuellt, visst. Men var han lösningen? Kunde han spela tillsammans med Luis Suárez?
Det har bara gått en månad sedan debuten mot Mansfield i FA-cupen och han har bara spelat sex matcher. Men tecknen ser oförskämt lovande ut.
Från att ha varit en bollkär, egenkär, fladdrig dribbler som blandade högt med lågt, har Daniel Sturridge i Liverpooltröjan varit en helt annan spelare än den vi tidigare lärde känna. Han agerar som en färdig spelare; som en stjärna.
Bortse från det faktum att han dunkat in fyra mål på dessa sex matcher (avslutet igår var verkligen klass). Det som framför allt imponerade med Daniel Sturridge mot Manchester City var hans allroundspel; hans förmåga att suga in bollar, viljan att ”bring other people into play” (fotbollsengelska för att spela fram och hitta kombinationer med medspelarna).
23-åringen var planens bästa aktör vid sidan av Steven Gerrard. Av 33 passningar slog han 29 till rätt adress (88 procent). Det är en markant skillnad mot den spelaren som tidigare agerade med för hög felprocent.
Chelseafansen måste undra varför den här killen senaste året ansetts vara ett sämre strikeralternativ än Fernando Torres.

***
Imorgon ska jag försöka hinna skriva mer om helgens omgång. Sedan ska vi ta ut ett ”Omgångens lag” efter att ha sett ett par repriser, sammanfatta transferfönstret och en massa annat. Och om tio timmar sätter jag mig i Euro Talk-studion. Aldrig en lugn stund i det här yrket…

Det kändes som en déja vù. Samma burgavel, samma typ av avslut – samma tyngd.
För nästan exakt sex år sedan, den 24 februari 2007, krigade Manchester United om titeln. Chelsea jagade bakom.
På Craven Cottage var ställningen oavgjord med fem minuter kvar när Cristiano Ronaldo satte fart, lurade ett par Fulhamspelare innan han tryckte in bollen lågt i bortre hörnet.
Igår kom Manchester United till Craven Cottage med den knappa 2–1-segern över Southampton i ryggen.
Det såg mörkt ut i andra halvlek. Inte riktigt lika becksvart som ett par minuter före paus då elljuset slocknade, men matchen stod och vägde, tempot hade gått ned. Fulham, där Dimitar Berbatov saknades och där Urby Emanuelson och Alexander Kacaniklic satt på bänken, hade överlevt anstormningen i första halvlek och jämnat ut spelet.
När drygt tio minuter återstod var ställningen otroligt nog mållös (i första halvlek hade United tre träffar i målramen och Fulham hade en). Då slog Jonny Evans en chansboll djupt ned på egen planhalva. Philippe Senderos missbedömde bollbanan och klev med en mötande Javier Hernández i rygg. Wayne Rooney snappade upp bollen, drev framåt och skruvade in ett lågt skott i bortre hörnet.
Tio poängs ligaledning inför Manchester Citys möte med Liverpool idag.
Känslan var densamma som när Ronaldo avgjorde på den här arenan för sex år sedan. Manchester United har spelare som kan kliva fram i de avgörande lägena.

När Robin van Persie hamnat i en måltorka (med hans mått mätt) har Wayne Rooney tagit över ansvaret. Efter nästan en månads skadefrånvaro har 27-åringen gjort fem mål på fem matcher (fyra starter).
Hans formtopp är bästa tänkbara besked för sir Alex Ferguson. Rooney betydelse för laget är fortfarande enorm. Av hans starter i ligan den här säsongen har United vunnit alla matcher utom två (Everton, b, och Swansea b).
Han har haft en ojämn säsong, sönderryckt av skadan i höstas. Samtidigt som han har hittat ett fint samarbete med Robin van Persie och producerat mål och assist har han även gjort plattmatcher. Hans bästa insatser har varit som defensiv rollspelare mot Chelsea och Manchester City.
Men igår på Craven Cottage såg vi den gamle Wayne Rooney; den rappe, skottvillige anfallaren som bubblade av spelglädje. Förutom målet hade han fyra avslut (flest av samtliga spelare), varav ett i stolpen. Dessutom tog han som vanligt ett enormt jobb defensivt när han flyttades ned som vänsterytter för att försvara ledningen (förutom vid ett tillfälle då han tappade bort sin markering).
Manchester United har, trots den svaga defensiven, varit svåra att bemästra när Robin van Persie har producerat mål i massor.
Nu har försvarsspelet förbättrats sedan Nemanja Vidics comeback. Rio Ferdinand har stigit fram och gjort matchavgörande insatser. Med undantag för ett kritiskt bolltapp i andra halvlek var han lysande igår i par med Jonny Evans. David De Gea agerade förtroendeingivande.
Om Wayne Rooney kan konservera toppformen har United fått ytterligare ett blytungt vapen.
Då talar mycket för att Alex Ferguson lyfter sin 13:e Premier League-titel i maj.

***
Läs mer:
11 dec: ”Taktiken som sårade Man City”.
30 okt: ”Rooneys förvandling till defensivspecialist”.

Efter att jag sett Moussa Sissokos första halvlek mot Aston Villa skrev jag att den franska revolutionen hade blivit ett lyft för Newcastle. En del av er, några få, hävdade att det var alldeles för tidigt att säga med tanke på att Aston Villa pressat rejält hela andra halvlek.
Men för mig räckte det med att titta på Moussa Sissoko. Det var så uppenbart att 23-åringen från Toulouse håller en kvalitet som gör laget spetsigare.
Jag som mindes Sissoko som en box-to-box-mittfältare från franska ligan blev förvånad över att han tog plats som nummer tio-spelare. Men han fann sig tillrätta fort.
Efter att ha agerat framspelare åt Papiss Cissé i debuten tog han ”centre stage” idag mot Chelsea.
När Frank Lampard och Juan Mata med varsitt drömmål sett till att vända matchen till bortaledning 1–2 och Newcastle såg ut att falla ihop som ett korthus igen, klev Moussa Sissoko fram och visade att 2,5 miljoner euro var januarifönstrets bäst investerade slantar.
Han satte 2–2 på retur och i 90:e minuten tryckte han in 3–2 framspelad av Davide Santon. Och det var inte bara tack vare målen. Den franske landslagsspelaren bjöd på en all-action-insats. Han sprang, krigade, fördelade och avslutade. Två gånger hittade han nätet.
– Han har gjort enorm skillnad, säger Alan Pardew efter segern.
St James’ Park har sannerligen fått en ny hjälte.

Den här arenans tidigare kelgris, Demba Ba, hade en jobbigare eftermiddag. Han blev utbuad vid varje bolltouch, men det som kändes mest var Fabricio Coloccinis spark rakt över näsan i första halvlek. Det kunde – borde – ha blivit straff. Och en målchansutvisning hade förstås förändrat förutsättningarna fullständigt.
Nu blev det istället andra raka segern för ”Le Toon”, som lämnar bottenträsket.
Efter en höst där allt såg nattsvart ut för ”skatorna” kan fansen äntligen se ljuset i tunneln. Nyförvärven har gett Alan Pardew så många fler möjligheter. Yoan Gouffran har blivit en godtagbar lösning för den alltid så problematiska vänsterkanten, Mathieu Debuchy är ett lyft på högerbacken – och Moussa Sissoko är en potentiell stjärna i den här ligan.
Sedan får vi inte underskatta betydelsen av att Steven Taylor är tillbaka bredvid Fabricio Coloccini. Taylor är ingen stjärna, men när klubben blivit en fransk koloni står han för det genuina Geordie-hjärtat.

***
Hoppas några av er följde mitt fredagstips att köpa Moussa Sissoko till Premier Manager. Det gjorde jag inte själv…

***
Det blir mer om lördagens matcher senare.

På grund av deadline day kommer här ett försenat ”Omgångens lag”.
Konkurrensen om målvaktsposten var tuff där Julio César räddade poäng för QPR (men inledde matchen darrigt) och Artur Boruc gjorde ett par svettiga räddningar för Southampton. Men jag väljer Tim Krul som var grym i andra halvlek för Newcastle i ångestmatchen borta mot Aston Villa.
I backlinjen övervägde jag förstås Jamie Carragher, men han får stå tillbaka för två försvarare som var med i lag som höll tätt: Titus Bramble som var Sunderlands klart bästa spelare mot Swansea och Ryan Nelsen som gjorde en heroisk sista insats för QPR. Leighton Baines är självskriven.
På mittfältet hade jag svårt att hitta klockrena defensiva alternativ. Jack Wilshere var (återigen) väldigt bra i andra halvlek, men precis som laget inte lika bra fram till 1–2-reduceringen. James McArthur gjorde en mycket bra match för Wigan och gör sitt första framträdande i elvan.
På offensiva mittfältet blir det idel kända namn. Robert Snodgrass var outstanding för Norwich och man of the match mot Spurs. Wayne Rooney satte två mål och hade chanser till ett hattrick. Juan Mata klev av vid ställningen 2–0 till Chelsea medan Luis Suárez var magisk under första halvtimmen på Emirates (i andra fick han ägna sig åt defensivt slit).
På topp väljer jag faktiskt måltjuven Adam Le Fondre som hoppade in och satte två mål i slutminuterna för Reading.
Omgångens spelare: Leighton Baines, Everton.

Mitt ”Omgångens lag”:
Tim Krul, Newcastle
———————————————-
Sacha Riether, Fulham (3)
Titus Bramble, Sunderland
Ryan Nelsen, QPR (4)
Leighton Baines, Everton (5)
———————————————-
James McArthur, Wigan
———————————————-
Robert Snodgrass, Norwich (3)
Wayne Rooney, Manchester United (5)
Juan Mata, Chelsea (6)
Luis Suárez, Liverpool (7)
———————————————–
Adam Le Fondre, Reading

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i ”Omgångens lag” under säsongen.

Här är fler som utmärkte sig:
Jordan Henderson (Liverpool), Jamie Carragher (Liverpool), Theo Walcott (Arsenal), Lukas Podolski (Arsenal), Olivier Giroud (Arsenal), Gareth Bale (Tottenham), Michael Dawson (Tottenham), Michael Turner (Norwich), Mohamed Diamé (West Ham), Julio César (QPR), Artur Boruc (Southampton), Moussa Sissoko (Newcastle), Fabricio Coloccini (Newcastle), Adel Taarabt (QPR), Charlie Adam (Stoke), Hugo Rodallega (Fulham).

***
Även om det gått några dagar kan ni säkert minnas någon som förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”. Om vem förtjänar att utses till ”Omgångens manager”?

***
Del 20 i serien om Premier League-legendarer handlar om en Manchester United-hjälte (plus-låst).

Tempo, dramatik – och huvudlöst försvarsspel. Toppmötet igår på Emirates var ett karbonpapper av den galna fotboll som vi sett i dessa stormatcher senaste två åren.
För den neutrala tittaren är det underhållning på högsta nivå. För de egna fansen är det en prövning för hjärtat. Snabba kast mellan hopp och förtvivlan. Mest förtvivlan.

I programbladet till gårdagens match hade Arsenal publicerat en intressant tabell. Eller egentligen två. En som redogjorde för hur tabellen sett ut om man bara räknat lagens första halvlekar. En där man räknat andra halvlekarna.
Före paus hade Arsenal legat på tolfte plats (inför gårdagens match). I den andra tabellen var laget på andra plats, efter Manchester City.
Sedan kom mötet med Liverpool. 2–2 efter en ny, mäktig upphämtning. Nu är Arsenal i topp i tabellen för andrahalvlekarna.
Tyvärr för Gunners-fansen ger inte den tabellen några biljetter till Champions League.

Vad beror det på att Arsenal har två ansikten, att de gång på gång agerar som två helt olika lag i första och andra halvlek?
Är det lagets spelsätt som bryter ned motståndarna med tiden; så länge motståndarna har hålla energinivån uppe kan de hantera Arsenals kvicka passningsspel?
Är det en mental grej där Arsenal själva tvivlar på sin förmåga och endast spelar avslappnat när de inte har något kvar att förlora?
Jag vet inte. Det jag vet är att det är avsevärt lättare att spela offensivt och skapa tryck när man ligger under. Motståndarna kommer automatiskt bli lite mer försiktiga, backa hem och överlåta initiativet.
Är man tillräckligt bra individuellt och som lag behöver man inte stå med mössan i hand och vänta. Då tar man initiativet.
– Den senaste tiden påverkar hur vi startade matchen. Vi måste få det ur tankarna, sa Arsène Wenger.

En kvart in på andra halvlek, vid ställningen 0–2 såg det mörkt ut för hemmalaget. Sedan kom reduceringen genom Olivier Giroud – hans femte mål på tre matcher. Det blev startskottet för en anstormning.
Några minuter senare hade Giroud dämpat ned en boll till Theo Walcott som krutade in 2–2.
Liverpool gick på tandköttet. Arsenal kom i våg efter våg. Jack Wilshere var som vanligt motorn, hjärtat och härföraren. Theo Walcott var Theo Walcott (senaste månaderna har han visat toppform).
Det räckte till en poäng.
För att det ska räcka till Champions League måste Arsène Wenger och Steve Bould hitta en lösning på den havererade defensiven.
Igår gick Kieran Gibbs sönder igen. Han blir borta tre veckor, vilket betyder att André Santon är det enda naturliga vänsterbacksalternativet (om man inte formerar om och skickar ut Thomas Vermaelen).
Transferfönstret stänger idag. Istället för att leta en offensiv spelare – som Arsenal gjort – borde Wenger istället göra allt för att få in rätt försvarare.
Men var hittar man den spelaren med några timmar kvar?

***
Liverpool spelade smart i första halvlek. Taktiskt, tätt, uppoffrande. Jamie Carragher, som startade bredvid Daniel Agger, var inställd på Istanbul-mode. Luis Suárez var fantastisk första halvtimmen från sin vänsterkant; alltid på språng, alltid beredd att ge understöd till vänsterbacken Glen Johnson.
Gästerna behövde dock inte anstränga sig för att göra ledningsmålet. Arsenal bjöd på det genom tre (!) taffliga ageranden inom loppet av några sekunder, en signifikativ sekvens för deras säsong. Bacary Sagna halkade, Thomas Vermaelen missade rensningen, Per Mertesacker täckte skott som en pojklagsspelare.
Jordan Hendersons solomål i andra halvlek blottlade samma osäkerhet i hemmalagets defensiv.
– Målen vi släppte in visade att vi var nervösa där bak, sa Arsène Wenger.
I andra halvlek tog Liverpools kraft slut. De sjönk djupare och djupare ned i knäet på Pepe Reina. Luis Suárez var inte lika noggrann i defensiven och Brendan Rodgers väntade väl länge med att byta in José Enrique som defensiv vänsterytter.
I slutskedet av matchen hade istället Liverpool ett par heta lägen att avgöra.
Det var symboliskt för en match där båda lagen var kapabla att vinna. Och båda kapabla att slänga bort allt.

***
Jag försökte hålla koll på tre matcher igår, Arsenal–Liverpool, Manchester United-Southampton och Real Madrid–Barcelona. Ärligt talat gick det inte så bra. Mina ögon kunde inte slita sig från mötet på Emirates.
Men jag noterade att Southampton gjorde en riktigt stark andra halvlek på Old Trafford och var värda en poäng.
– Det är det bästa laget som varit här den här säsongen, sa Alex Ferguson.

***
Två övriga grejer från gårdagen:
> Lewis Holtby gjorde ett lyckat inhopp för Tottenham. När man läste André Villas-Boas lyriska ord efteråt låter det som Holtby snart har startplatsen som tia. Ska bli spännande att följa.
> Adam Le Fondre hoppade in och satte två mål för Reading. Han bygger på sin kultstatus.

***
Nu ska jag börja fokusera på deadline day. Jag kommer liverapportera mellan kl 14–15 på Sportbladet.se. Kl 18–24 sitter jag i Sportbladets live-tv-sändning.

Newcastle har upplevt en nattsvart säsong. Fem franska värvningar senare börjar fansen se ljuset i tunneln.
Om ni varit bortresta och frånkopplade senaste veckorna har ni kanske missat att det skett en del på Tyneside.
Inom loppet av ett par veckor har tränaren Alan Pardew och klubbdirektören Derek Llambias hämtat in en rad förstärkningar från Frankrike: Moussa Sissoko (Toulouse), Massadio Haïdara (Nancy), Yoan Gouffran (Bordeaux), Mapou Yanga-Mbiwa (Montpellier) samt Mathieu Debuchy (Lille) som anslöt i början av månaden.
Igår i ödesmatchen mot Aston Villa slängde Alan Pardew in tre av nyförvärven i startelvan, Moussa Sissoko, Yoan Gouffran och Mathieu Debuchy. Det blev succé.
Newcastle – som inte hade vunnit en enda bortamatch under säsongen – gjorde sin bästa halvlek på länge. Gästerna tog tag i taktpinnen och det hade inte dröjt många minuter innan Moussa Sissoko chippat fram till en fri Papiss Cissé. Senegalesen fick dock inte kontroll på bollen.
Nästa gång gick det bättre. I den 19:e minuten vände Sissoko upp och slog en perfekt passning till Cissé som rullade in 0–1 bakom Brad Guzan.
Några minuter senare sköt Yohan Cabaye vackert in 0–2 från distans.
Moussa Sissoko tog plats som offensiv mittfältare i ett 4-2-3-1-system med Yohan Cabaye och James Perch som sittande mittfältare. Han var första halvlekens bästa spelare tillsammans med högerbacken Debuchy.
– Vi hade nog inte vunnit utan värvningen av Sissoko. Så viktig var han, sa Alan Pardew.
Yoan Gouffran tog plats som vänsterytter. Han var inte lika framträdande, men visade prov på både teknik och förmåga att leverera inlägg.

Aston Villa blev utbuat i paus. Delar av publiken, inte många, men några få, hade redan lämnat arenan. Hemmalaget hade inte skapat mycket förutom Charles N’Zogbias dunderskott i stolpen.
Jag hade önskat att veta vad Paul Lambert sa i pausen, men scenförändringen var total. Han bytte ut den avskärmade Darren Bent och Joe Bennett och satte in Gabriel Agbonlahor och Andreas Weimann och gick över på ett 4-2-3-1.
Starten av andra halvlek var frenetisk. Villa skapade ett enormt tryck – och Villa Park svarade. Det var engelsk läktarkultur när den är som bäst. Varje inkast på offensiv planhalva gav jubel och ett ”Come on!” från fansen.
Det blev en reducering på straff direkt i andra genom Christian Benteke (efter att Debuchy varit klumpig), men trots mängder av chanser kom inte Villa närmare. Tim Krul stod emot med hjälp av ett par fina räddningar och inhopparen Mapou Yanga-Mbiwa, som hoppade in som defensiv mittfältare, gjorde en matchavgörande, uppoffrande brytning framför fötterna på Ciaran Clark.
– Det är första gången som jag har sett en stående ovation efter en förlust, sa Paul Lambert. Det var otroligt.
Pressen på den skotske managern är enorm, men han och spelarna kan åtminstone trösta sig med att situationen kändes mindre hopplös efter slutsignalen än i paus. Andra halvlek var ett fall framåt; uppryckningen gav hopp inför fortsättningen.
”Le Toon”, som man kunde läsa på en fransk flagga på bortasektionen, föll ihop som ett korthus i andra halvlek och hade blivit straffade av ett bättre lag.
Men just igår, när laget säkrat säsongens första bortaseger, tror jag inte att de deppade nämnvärt över det.
– Det var en enorm, enorm seger. Det kändes som en av de viktigaste matcherna jag spelat i den svartvita tröjan, sa Steven Taylor, som var tillbaka i mittförsvaret.

***
Läs mer:
I går: ”Gigantiskt tomrum efter Nelsen”.
I går: ”City hade ingen plats för Balotelli”.
I går: ”Coutinho – blivande stjärna?”.

Det var inte många som gav tummen upp i somras när Mark Hughes värvade Ryan Nelsen till Queens Park Rangers. Den nyzeeländske mittbacken har dragits med stora skadeproblem de senaste åren. Förra säsongen spelade han bara en match för Blackburn innan han bytte till Tottenham där han endast mäktade med fem inhopp.
Men Ryan Nelsen är ett av få ljusa minnen från Mark Hughes tid i klubben.
Den här säsongen har han varit klubbens mest värdefulla spelare vid sidan av Julio César och Adel Taarabt. Under hösten när Césars och Taarabts form vacklade var Nelsen den ende som kom undan med hedern i behåll.
”Ryan Nelsen… he plays on his own!”, sjöng QPR-fansen.
Nu lämnar han skutan. När klubben som allra mest behöver honom.

I vintras fick han ett erbjudande från Toronto FC om att ta över som manager. Nelsen har drömt om en chans som coach. Han hade stannat i QPR om det inte vore för att hans kropp nått bristningsgränsen. Han har berättat att han knappt han röra sig efter speldagarna.
Harry Redknapp försökte övertala honom att stanna, men insåg att det var lönlöst.
På fredag börjar Ryan Nelsen sitt nya jobb som manager i Toronto.
Det hindrade dock inte honom från att göra ett sista avtryck i Premier League, i hans sista match efter åtta år i världens tuffaste liga.
På tisdagen mot Manchester City svarade han för en ny, heroisk insats i försvaret när QPR klarade 0–0 mot mästarna. Hans inställning och hängivenhet andades Braveheart.
Nelsen svarade för nio brytningar (flest på plan tillsammans med Nedum Onuoha), och gjorde tio rensningar (näst flest efter Clint Hill).
När matchen var över bildade lagkamraterna en ”guard of honor” samtidigt som fansen skanderade: ”There’s only one Ryan Nelsen!”.

Hans insats var symbolen för det nytända QPR under Harry Redknapp. Laget har blivit mer solitt, mer disciplinerat och mer cyniskt. Mot City formerade Redknapp en defensiv högersida med Fabio da Silva som yttermittfältare framför Onuoha.
Harry Redknapp bekräftade på presskonferensen efteråt att klubben försöker få loss Nelsens förre lagkamrat i Blackburn, Chris Samba från Anzji. Det vore en värdig ersättare.
Annars får QPR-fansen hoppas att Ryan Nelsen lämnar kvar en del av sitt krigarhjärta på Loftus Road. Det kommer att behövas om kontraktet ska räddas.
Ryan Nelsens halvår i QPR summeras kanske bäst av supportern som efter matchen skrev på sin Twitter:
”Ryan Nelsen har varit som den första sommarförälskelsen, kort men underbar. Man älskar dem och vill inte säga adjö, men man har inget val”.

***
I morgon ska jag försöka hinna skriva några rader om Aston Villa-Newcastle.

Det som länge varit en fråga om ”när” blev till slut ett faktum.
Manchester City säljer Mario Balotelli till Milan.
Men orsaken till att klubben gör dig av med anfallaren är inte bara de svarta rubrikerna.

I silly season-tider är proffstränarna ungefär lika trovärdiga som bilhandlare. Roberto Mancini har upprepat gång på gång att Mario Balotelli, 22, inte är till salu.
I själva verket har klubben inte velat något hellre än att göra sig av med problembarnet.
Roberto Mancini och de andra fotbollsledarna säger förstås så för att de måste. I samma ögonblick som de erkänner att en spelare är tillgänglig för försäljning har de automatiskt sänkt prislappen.
Men i fallet Mario Balotelli hade Manchester City kommit till the point of no return. Det var dags att sälja innan priset dalat än mer.

Ingen kan beskylla Manchester City för att ha haft för kort tålamod.
Få spelare i Premier Leagues historia, om ens någon, har på lika kort tid skapat fler rubriker än Mario Balotelli. I vissa fall har det handlat om tidningsankor från den brittiska pressen, men ingen kan förneka att Balotelli testat gränser som ingen annan.
”Super-Mario” var rubriksättarnas bäste vän oavsett om det handlade om att skjuta raketer i badrummet, kasta pilar på ungdomsspelare, strunta i att ta defensivt ansvar på planen eller bråka med tränare och lagkamrater.
Ibland gjorde han allt för att skapa rubriker, som med ”Why always me?”-tröjan. Ibland blev det rubriker trots att han inte ens försökte skapa dem, som med träningsvästen.
Men trots alla skandaler, trots det famösa bråket med Roberto Mancini på träningsplanen, är det hans spelmässiga insatser som fäller honom.

Så här: Istället för att tala om en droppe som fått bägaren att rinna över kan vi konstatera att Mario Balotelli fyllt många bägare under sin korta tid i England.
Hur många gånger har vi inte ställt oss frågan om det inte är dags att säga tack och adjö? Manchester City har också ställt sig frågan, gång på gång.
Ta förra våren.
Manchester City krigade om ligatiteln. Laget mötte Arsenal på bortaplan. Det blev förlust med 0–1. Mario Balotelli fick rött kort för ett gäng upprepade förseelser. Det var som om han bad om att få lämna planen.
Ligatiteln var på väg att glida City ur händerna. Balotelli var en tickande bomb. Han stjälpte laget mer än han hjälpte.
Roberto Mancini var ursinnig efter Arsenalmatchen.
– Vi kommer att sälja honom, sa den italienske tränaren.
– Jag hoppas för hans skull att han kan förstå att han beter sig illa och att han kan förändra sitt beteeende. Men jag är klar med honom.
Redan där och då hade Mario Balotelli fått bägaren att rinna över.
Roberto Mancini lugnade ned sig, som han brukar göra, och tog spelaren till nåder. De har alltid haft en speciell relation, det är lite far-och-son-känsla över dem. Mancini älskar Balotelli så mycket att han han blir extra besviken när han blir sviken av sin spelare. Vid ett tillfälle berättade han att han sagt till Balotelli:
– Om du spelat med mig för tio år sedan hade jag varje dag gett dig en smäll i huvudet.
En annan gång sa han:
– Mitt tålamod med Mario är oändligt.
Mario Balotelli fick stanna förra våren och avslutade säsongen på bästa sätt.
I säsongens sista match spelade han fram Sergio Agüero till det avgörande målet mot QPR, det som säkrade ligatiteln.
Det var ingen som tänkte på några skandaler i det ögonblicket.

Mario Balotelli har varit ofantligt populär hos City-fansen. Han var Noel Gallaghers favoritspelare, vilket säkerligen påverkade den allmänna uppfattningen. På Etihad har man haft överseende med hans egenheter.
Han gav ju klubben uppmärksamhet, en plats i rampljuset.
Det är oklart när pendeln började svänga över, men jag skulle tro att det var i takt med att han slutade leverera på planen.
Så länge man och gör mål får man (nästan) göra vad som helst.
Den här säsongen har Mario Balotelli hittat rätt en gång i Premier League, borta mot Wigan.
En gång.
På 20 matcher i alla turneringen har han gjort tre mål. Det är ett uselt facit.
Balotelli har blivit överflödig i Manchester City. Bortse från alla kontroverser, det är svårt att se vad han bidrar med.
Hans bästa position är som spjutspets, det är där han gjort sina bästa insatser som mot Manchester United i 6–1-matchen hösten 2011. Men där får han sällan spela eftersom konkurrensen är hård med Sergio Agüero, Edin Dzeko och Carlos Tévez. I nuläget är han fjärdeval i anfallet.
När han har spelats på kanten har han sällan gjort sig själv rättvisa. Han löper för lite och är för svag i en-mot-en-spelet.
Det finns, helt enkelt, ingen plats för Mario Balotelli.
Och det finns ingen anledning att behålla en reserv som skapar så mycket turbulens i klubben och som har en av de bättre lönerna i ligan.
Bråket med Mancini den 3 januari blev ett sätt för City att inse det de förmodligen ändå kommit fram till i sommar:
När anfallaren inte längre presterar på planen finns det ingen som helst anledning att se mellan fingrarna för hans förehavanden utanför planen.

Roberto Mancini har flera gånger sagt att Balotelli har kapacitet att vara lika bra som Leo Messi och Cristiano Ronaldo, bara han ”får ordning på huvudet”.
Visst har Balotelli kvaliteter, men jämförelsen med världens bästa spelare bleknar rätt snabbt om man tittar på verkliga omständigheter.
Leo Messi har gjort 114 ligamål sedan starten av säsongen 2010/11 – Balotelli har gjort 20.
Leo Messi gjorde 91 mål under 2012 – Balotelli gjorde 13.
När Messi mottog Ballon d’Or i Zürich – spelade Balotelli match för Manchester Citys U21-lag.
Mario Balotellis rykte har varit avsevärt större än hans prestationer. Att han överhuvudtaget var med bland namnen i Fifas preliminära nominering över 2012 års bästa spelare var ett skämt. Bortsett från en fantastisk semifinal-insats mot Tyskland i EM gjorde han väldigt lite för att förtjäna ett sådant erkännande.
Mario Balotelli lämnar Manchester City för Milan.
Premier League förlorar en av ligans största profiler.
Manchester City förlorar sin fjärdeanfallare.
Tack för alla oförglömliga ögonblick, Mario. Det här var den bästa lösningen för alla inblandade.

FAKTA/Mario Balotelli ligastatistik i Man City
Säsong, matcher (inhopp), mål, varningar, utvisningar
2010/11…..12 (5)……6……..6……1
2011/12……14 (9)…..13……6……2
2012/13…….7 (7)…….1…….2…….0

Tottenham hämtar över Lewis Holtby redan i januari – för ett mycket fördelaktigt pris.

Lewis Holtby, från Schalke till Tottenham
Pris: Ca 2 miljoner euro.
Kommentar: Tottenham hade redan säkrat mittfältaren på pre-contract då hans kontrakt gick ut till sommaren. Men när Sandro gick sönder började klubben undersöka möjligheterna att få loss Holtby redan i januari. Jag trodde inte att det skulle vara möjligt eftersom Schalke slåss om en Champions League-plats, men å andra sidan kan man aldrig räkna ut Daniel Levy. Enligt uppgift har Spurs bara behövt betala 1,5 miljoner euro för att få loss Holtby i januari. Det är förstås ett jättefynd (även om spelaren fått en mer lukrativ lön). 23-åringen har ett brett register, han är kvick, teknisk, spelskicklig, men han har en bit kvar till en yppersta nivån.
Betydelse för laget: Med Lewis Holtby får Spurs en spelare som både kan spela offensiv mittfältare eller fylla en ”Modric-funktion” som sittande mittfältare. André Villas-Boas saknar strikers i truppen, men med Holtby som bounsalternativ får han ett alternativ till sin 4-2-3-1-uppställning. Kommer främst att slåss med Clint Dempsey om den offensiva mittfältsrollen.
En tänkbar startelva med Holtby: Lloris – Walker, Caulker, Vertonghen, Assou-Ekotto – Dembélé, Parker – Lennon, Holtby, Bale – Defoe.
Värvningsbetyg: 4/5.

Philippe Coutinho var spelaren som såg ut som en blivande superstjärna, men som sedan stagnerat.
Nu hoppas Liverpool att brassen ska få sitt genombrott på Anfield.

På tisdagsförmiddagen kom beskedet att Coutinho fått klart med arbetstillståndet. Efter att ha klarat läkarundersökningen återstår bara formaliteter innan övergången blir klar.
Liverpool betalar 8,5 miljoner pund, cirka 90 miljoner kronor, för den offensive mittfältaren.
Hade den här affären gjorts för drygt två år sedan hade jag applåderat. Då hade Roy Hodgson lagt beslag på en av världens mest lovande spelare.
Nu finns ett frågetecken över karriärkurvan.
Blir han en stjärna eller blir han bara ett löfte med oförlöst potential?

Jag minns mycket väl när Coutinho slog igenom i Inter hösten 2010. Klubben hade signat honom två år tidigare när han var 16 år och ung stjärna i Vasco da Gama, men det var under Rafael Benítez ledning som han fick chansen.
Inter då var inte samma lag som Inter idag. Tidigare det året hade klubben vunnit Champions League. Under hösten tog Coutinho en ordinarie plats hos Europamästarna, oftast som ytter i lagets 4-2-3-1-system. 18 år ung.
Fram till jul spelade han 14 matcher. Med sin bländande teknik kombinerat med den låga tyngdpunkten var han en utmärkt dribbler. Lurig, kvick, hal. I det avseendet var det lätt att dra parallellen till en viss Leo Messi.
– Han är framtiden för Inter, sa Benítez.
Där och då såg det faktiskt ut så. I en ålderstigen trupp var Coutinho löftet som skulle ge fansen hopp om en ljus framtid.
Men något kom i vägen.

Rafael Benítez fick sparken från Inter och hans ersättare, brassen Leonardo, var inte lika förtjust i den unge brassen.
Under våren spelade Coutinho bara fyra matcher.
Säsongen 2010/11 var Coutinho upptagen av U20-VM där han vann guld med Brasilien.
Claudio Ranieri tog över som tränare i september. I januari skickade han i väg Coutinho på lån till Espanyol. Väl där började han hitta tillbaka till sin forna form. Det blev 16 matcher (och fem mål) i La Liga under Mauricio Pochettino, vilket förklarar varför Southampton senaste veckan gav sig in i jakten.
Redan under våren visade Liverpool intresse för att värva spelaren. Damian Comolli hade fått goda vitsord från Rafael Benítez, men Inter ville inte sälja.
Under sommaren visade Coutinho lovande tendenser. Han valdes till turneringens spelare i försäsongscupen Trofeo TIM tournament mot lag som Milan och Juventus.
Han såg ut att vara på rätt väg tills hans drabbades av en stressfraktur i benet i slutet av oktober. Sedan dess har han bara startat tre matcher i alla turneringar.
Nu ska han ta Premier League med storm och hjälpa till att säkra i Champions League-biljett.

Liverpool har sågats för sina vidlyftiga affärer de senaste åren. Klubben lade stora pengar på spelare som Andy Carroll, Stewart Downing och Jordan Henderson utan att, än så länge, få valuta för pengarna (även om Downing och Henderson visat tydliga förbättringar).
Philippe Coutinho för 90 miljoner kronor är en chansning. I princip alla spelarköp innebär ett risktagande.
Liverpool har köpt potential snarare än en färdig produkt. Det finns ingen garanti att Coutinho lyckas i Premier League. Han har onekligen talang, men inte tillräckligt stor för att Inter skulle tycka att det var värt att behålla honom – trots att klubben genomför en generationsväxling.
– Coutinho startade säsongen bra, men det var endast sporadiskt. Under sin tid har han bara glimtvis visat sin potential och jag fruktar att det engelska spelsättet, det fysiska spelet, passar honom illa, säger Andrea Ramazzotti på Gazzetta dello Sport till BBC.
Jag tror att ”det fysiska spelet” var ett problem för importer för 15 år sedan, vilket var anledningen till att så få sydamerikaner lyckades i Premier League. Men fotbollen i England har förändrats. Idag kan minilirare som Juan Mata och David Silva dominera utan rädsla för att få benen avsparkade.
Investeringen, 90 miljoner kronor, är en överkomlig summa. Brendan Rodgers behöver offensiva alternativ – Raheem Sterling har verkligen tappat under vintern – och med Coutinho får han en kreativ lirare som både kan spelas på kanten och centralt (jag ser dock främst Coutinho som en ytter).
Om han lyckas har Liverpool gjort ett fynd.
Om Philippe Coutinho misslyckas kapitalt lär det finnas andra klubbar som är beredda att ge honom en ny chans.
Till skillnad mot vissa av Liverpools tidigare affärer är risken för en svidande ekonomisk förlust minimal.

FAKTA/Coutinho – år för år
(Säsong, klubb, matcher, mål)
2008/09 Inter…………………….…..0…..….0
2009 Vasco da Gama (lån)……….12…….0
2010 Vasco da Gama (lån)………….7…..…1
2010/11 Inter…………………………13….….1
2011/12 Inter…………………………13…….1
2011/12 Espanyol (lån)…………….16…….5
2012/13 Inter…………………….…..10…….1