Potentialen har funnits där länge.
Nu verkar Sergio Agüero, 25, till slut vara redo att leva upp till förväntningarna.
Just nu är han en av världens bästa anfallare.

Ni kanske minns när en ung Sergio Agüero värvats till Atlético Madrid och tog La Liga med storm? Efter att ha dunkat in 20 mål som 19-åring säsongen 2007/08 lanserades han som en av världens mest talangfulla spelare och en framtida Ballon d’Or-kandidat.
Jämförelsen med Maradona var oundviklig. Dels hade Agüero samma låga tyngdpunkt och kvickhet på de första metrarna, dels dejtade han legendarens dotter.
Men utvecklingen på fotbollsplanen gick lite trögare än förväntat. Visst, Agüero var fortfarande en stjärna och kapabel att avgöra matcher på egen hand; det fanns kvällar då han såg ut att erövra världen. Men också många matcher där han föll bort; då försvararna plockade bort honom.

Tendensen var densamma under första säsongen i Manchester City. Agüero var ruskigt bra, men ändå hade man en känsla av att han hade mer att ge. Han gjorde 23 mål i ligan, men sett till hans odiskutabla kvalitet borde han ha kunnat göra ännu fler.
Nu spelar det ju ingen roll vad hans siffror från debutåret visar eftersom det enda alla kommer minnas är det titelvinnande målet i slutsekunderna mot Queens Park Rangers.
Men förra säsongen blev onekligen ett mellanår med skador och blott 12 mål på 30 matcher i ligan.
Hade han stagnerat?
Nomineringarna till Ballon d’Or som offentliggjordes häromveckan antydde att karriärkurvan åtminstone inte pekat uppåt senaste året. Agüero fanns inte med bland de 23 namnen, som innehöll anfallare som Cavani, Falcao, Messi, Zlatan, Lewandowski, Neymar, Suárez, van Persie. Är han inte ens en av världens 25 bästa spelare längre?
Han är på väg att bevisa motsatsen.

I somras såldes Carlos Tévez till Juventus. Även om Agüero och Tévez stundtals bildade ett läckert anfallspar var det uppenbart att den förstnämnde skulle få mer ansvar och utrymme efter landsmannens flytt.
Det ansvaret har han axlat på ett imponerande sätt.
Han började med det fina målet i premiären mot Newcastle. Efter tre mållösa matcher har han kommit in i ett sanslöst stim:
På de nio senaste matcherna har Agüero gjort tolv mål. På de fem senaste har det blivit åtta fullträffar.
Och det är inte vilka mål som helst. Drömmålet mot Chelsea på Stamford Bridge var ett nummer i världsklass och igår bjöd han Alexej Berezoutskij på en karuselltur när han vände på en femöring och sedan behärskat placerade bollen i mål.
Utöver alla målen – 13 på 13 matcher i höst – har Sergio Agüero gjort sex assist. 19 poäng på 13 matcher är i klass med de bästa.

Toppformen kommer samtidigt som han genomgått en uppslitande separation från Giannina Maradona. Deras gemensamma barn bor numera i Argentina och hans förra svärfar har varit ute i pressen och svingat mot Agüero:
– Agüero är en mes. Han sa till Giannina att han inte är rädd för någon. Men nästa gång det är möte mellan honom och min dotter tänker jag vara där. Då får vi se om han vågar säga så till henne igen, sa pappa Diego till Metro Radio.
Sergio Agüero har lyckats koppla bort turbulensen i privatlivet.
På fotbollsplanen är han i sitt livs form. Nu spelar han på den nivå som vi anat att han hade kapacitet att nå.
Och då har han inte många övermän i världen.
Det märks att han trivs med nyförvärvet Alvaro Negredo och han gynnas av servicen från den nytända mittfältsduon David Silva och Samir Nasri.
Nu finns egentligen bara en liten detalj som skiljer honom från de allra bästa: Jämnheten.
När Sergio Agüero är på topp är han ostoppbar på liknande sätt som en Messi, en Ronaldo eller en Zlatan. Skillnaden är att dessa herrar har nått en högre lägstanivå. De gör mål och assist även när spelet inte stämmer.
Manchester City har gått på för många minor den här hösten. Agüero måste bära sitt lag i dessa matcher.
Kan 25-åringen från Independiente lägga till den dimensionen kan han äntligen ta klivet in i den exklusiva skaran bland dem som kan utmana om att titulera sig ”världens bästa spelare”.

Stokes Asmir Begovic blev den femte målvakten i Premier Leagues historia att göra mål. Nu är ju inte hans huvudsakliga uppgift att dunka in bollar från sisådär 90 meter, men eftersom han även gjorde några räddningar så får han platsen. En annan målvakt som övertygade var Wojciech Szczesny i Arsenal, men han förstörde sina chanser med den huvudlösa passningen rakt i gapet på Daniel Sturridge. En dålig förstatouch av Liverpoolanfallaren räddade polacken från en Rembrandt.
I backlinjen var Mathieu Debuchy briljant för Newcastle. Fransmannen agerade räddande ängel vid ett par tillfällen då han täckte skott och var även bra spelmässigt. Per Mertesacker var lugnet själv för Arsenal sånär som på en felpassning i slutet som gav Luis Suárez öppet läge. I övrigt var tysken ständigt på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Steven Caulker nickade in segermålet för Cardiff i det walesiska derbyt och höll ihop försvaret mot Michu. Till vänster väljer jag Jan Vertonghen som är minst lika stabil som ytterback som han är i mitten.
Gary Medel var planens kung i derbyt i Cardiff, Mikel Arteta Arsenals bästa spelare och Yaya Touré en gigant för Manchester City. Plötsligt drämmer han in frisparkar i krysset var och varannan vecka. Var kom den specialiteten ifrån?
Framåt väljer jag Samir Nasri, Sergio Agüero och Loïc Rémy som alla svarade för utmärkta insatser.
Omgångens spelare: Sergio Agüero, Manchester City.

Mitt omgångens lag:
Asmir Begovic, Stoke (3)
————————————–
Mathieu Debuchy, Newcastle
Per Mertesacker, Arsenal
Steven Caulker, Cardiff (2)
Jan Vertonghen, Tottenham
————————————–
Gary Medel, Cardiff
Mikel Arteta, Arsenal
Yaya Touré, Manchester City (2)
————————————–
Samir Nasri, Manchester City (2)
Sergio Agüero, Manchester City (3)
Loic Rémy, Newcastle (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Vlad Chiriches (Tottenham), David Silva (Manchester City), Wayne Rooney (Manchester United), Robin van Persie (Manchester United), Jake Livermore (Hull City), James Ward-Prowse (Southampton), Jonas Olsson (West Bromwich), Saido Berahino (West Bromwich), Ron Vlaar (Aston Villa), Bacary Sagna (Arsenal), Wojciech Szczesny (Arsenal).

***
Vem tycker du förtjänar titeln omgångens floppspelare? Och vem var omgångens manager?

Seger i toppmatchen, fem poängs ligaledning, ett gäng spelare på väg tillbaka från skada – och fans som på allvar börjar tro på en ligatitel. Arsenal surfar vidare på framgångsvågen i Premier League.
En spaning från matchen: Är Liverpools nya spelsystem kontraproduktivt i toppmatcher?

Efter två förluster, i Champions League mot Dortmund och i Ligacupen mot Chelsea, fanns det vissa som reste frågetecken kring Arsenals titelchanser.
Hur bra är de? Är förstaplatsen en följd av ett tacksamt schema, kommer laget vackla när de sätts på prov? Kan de vinna toppmatcherna?
Jag tycker att det där argumentet ibland överdrivs. Hittar man segerreceptet till de enkla segrarna behöver man inte ta full pott i toppmatcherna. Då tar man sina poäng ändå och kan luta sig tillbaka när de övriga toppkonkurrenterna plockar poäng av varandra. När Manchester United vann ligan 2006/07 tog de blott en poäng från de fyra mötena med Chelsea och Arsenal. Det var ett år när alla bitar föll på plats för Manchester United, till mångas förvåning då flera tippat dem längre ned i tabellen.
Känslan är densamma när det gäller den här upplagan av Arsenal. Bitarna har fallit på plats – samtidigt. Om det räcker till titeln återstår att se.

Segern mot Liverpool var inte den enskilda spelarens verk, även om Santi Cazorlas 1–0 var snyggt och Aaron Ramseys 2–0 ännu vackrare.
Det var laget, systemet, långsiktigheten, strukturen som fixade tre poäng. Spelare som Ramsey, Cazorla, Mesut Özil, Olivier Giroud var bra men inte fantastiska. Ändå var Arsenal klart bättre och mer gediget än Liverpool. Deras ”free-flowing football” är en njutning att se och har fått mer spets än tidigare. Spelarna och spelet som Arsène Wenger haft tålamodet utveckla börjar bli färdiga. Frukterna är redo att skördas.

Det fanns förstås en alternativ historieskrivning om Jordan Henderson hade avslutat bättre när han sprang sig till ett bra skottläge tio minuter in på matchen (efter slarvigt bolltapp från Santi Cazorla och slött försvarsarbete av Mikel Arteta). Med ledning hade Liverpool kunnat sjunka ultralågt med sitt 3-1-4-2, låtit Arsenal ha övertaget på kanterna, komma till inlägg men litat på att de tre mittbackarna städat undan inspelen.
Istället kom 1–0 redan i 19:e minuten av Santi Cazorla och från det ögonblicket satt Arsenal i förarsätet.

Vi pratade ju en del om taktik inför matchen och lyfte fram nackdelen med Liverpools 3-4-1-2-system (eller 3-1-4-2 som de använde i lördags). Dessa ”baksidor” syntes i lördags.
Även om Brendan Rodgers får sina tre centrala spelare i 3-1-4-2-uppställningen blir Liverpool ändå i numerärt underläge när Arsenals yttrar kliver in centralt. Santi Cazorla utgick från vänster, men hans snittposition visar att han höll till i mitten som en normal nummer tio-spelare. Tomas Rosicky höll sig lite mer åt högerkanten, men även han hade licens att gå in centralt på ett sätt som Liverpools wing-backar aldrig kan/kommer göra. Så Arsenal var ändå 4 vs 3 centralt i banan, ibland 5 vs 3.
Här blev det ett problem att spela tre mittbackar mot en ensam Olivier Giroud.

Brendan Rodgers bytte in Coutinho i paus och gick över på 4-4-2. Det ska sägas att Liverpool började riktigt bra efter paus och skapade ett par halvfarliga lägen där Luis Suárez i en av situationerna tog den typen av löpning vid diskuterade inför matchen (snett utåt för att dra med mittbacken).
Men 4-4-2 förvärrade undertaligheten centralt. Det systemet är, enligt min icke-vetenskapliga teori, självmord mot lag som Arsenal – än mer mot ett Arsenal som spelar med inside-wingers (snarare än traditionella kantspelare som Podolski/Walcott). Med endast två man på mitten blir det omöjligt att få tag i bollen när Arsène Wengers gäng sätter igång sin passningskarusell. Det fanns moment där hemmalaget visade sin klass genom att helt enkelt flytta runt bollen utan att Liverpool hann med att komma in i press.
Aaron Ramseys 2–0-mål var en följdeffekt av Liverpools 4-4-2. Mesut Özil överbelastade högerkanten (som vi pratade om inför matchen), Liverpool var tvunget att flytta över det centrala tvåmannamittfältet mot bollsidan, Ramsey blev ledig i ytan mellan Lucas och Jordan Henderson.
Själva målet var förstås ett resultat av Özils fina blick och känsliga passning samt Ramseys kanonskott, men ytan hade förmodligen inte funnits där om Liverpool spelat med tre centrala spelare.
Och det ger en annan, intressantare följdfråga.

Luis Suárez och Daniel Sturridge firar stora triumfer som tvåmannaanfall, men kan Liverpool som lag ändå bli svagare med den uppställningen?
De har uppenbarligen svårare att kontrollera matcher.
Brendan Rodgers har bytt spelsystem för att få ut så mycket som möjligt att Luis Suárez och Daniel Sturridge. Duon hittade inte nätet i lördags, men jag delar Glenn Strömbergs teori i Viasat om att orsaken var att de fick bollen för sällan. När servicen kom var de giftiga och skapade problem för Koscielny/Mertesacker.
Men – och nu kommer vi till moment 22-avsnittet:
Med 3-1-4-2 eller 4-4-2 kommer Liverpool ha svårare att spela sig fram i banan såvida det inte handlar om längre (chans)bollar från backlinjen.
Valet är alltså: Spela två strikers och bli undertalig centralt (4-4-2) eller på kanterna (3-1-4-2), men det gör att det blir svårare att försvara sig och spela sig upp. Alltså kommer Sturridge och Suárez få mindre att jobba med (som blev fallet i lördags).
Eller omplacera Suárez till kanten eller i en nummer tio-roll och avstå synergieffekten av att ha två strikers som är kapabla att skapa problem för vilket försvar som helst i världen. Men då kan man istället få grepp om bollinnehavet och kontrollera matcher på ett bättre sätt.
De där matcherna mot Sunderland och Crystal Palace, där Liverpool i perioder var tillbakatryckt av lagen under strecket, var kanske ingen slump?

Med två så kompetenta strikers har Rodgers blivit lite låst. Det naturliga för att kunna få grepp på Arsenals mittfält i lördags hade varit att gå över på 4-2-3-1 och spela ett likadant eller liknande system som hemmalaget.
Men Rodgers vill ha ett tvåmannaanfall eftersom han sett vad SAS kan uträtta tillsammans. Samtidigt har han tidigare pratat om sin ideologi, om vikten att ha tre centrala spelare på mitten. Igår vek han från den filosofin när han bytte till 4-4-2. Att göra förändringar under matcher är naturligt, men att Liverpooltränaren – en förespråkare för bollinnehav och övertag centralt – skulle spela 4-4-2 på Emirates… nej, det trodde jag inte att vi skulle få se.
När Rodgers skissar på möjliga uppställningar måste han dessutom ta hänsyn till allt det där andra som tränarna värdesätter men som inte behövs i Football Manager: Balans, defensiv stadga, rollspelare.
Hans lösning har blivit 3-4-1-2/3-1-4-2, ett spännande system som gett spets offensivt. Men defensivt lämnar det en del att önska.
Sifferkombinationen fungerar utmärkt när Liverpool bevakar ett resultat och vill kontringsspela för att utöka ledningen. Det fungerar sämre när man hamnat i underläge mot passningsskickliga lag.
Som den här gången.

***
Vi ska lyfta fram en defensiv mittfältare även här. Mikel Arteta har dragits med skador under starten av säsongen och fått se på när laget radat upp segrar och ersättaren Mathieu Flamini hyllats. Men i lördags visade spanjoren att han kan vara effektiv i rollen som städare. Arteta var ofta rätt positionerad för att bryta (förutom vid Hendersons chans i inledningen) och tog hand om det mesta framför mittbackarna. Han var även ytterst klok med bollen.
Nu har Arsenal plötsligt två pålitliga alternativ även i den positionen. Den där truppen som var så tunn vid starten av säsongen blir bredare och bredare.

Chelsea har visat toppform senaste veckorna. Förra helgen blev det en tung triumf mot Manchester City och i förra veckan demonstrerade man sin truppstyrka när ”b-laget” besegrade Arsenal på Emirates i Ligacupen.
Men i lördagens tidiga match mot Newcastle var allt där det som bortblåst.
Ett förvånansvärt segt och idéfattigt Chelsea hade stora bekymmer att hitta öppningar mot Newcastle. Hemmalaget, som saknade försvarschefen Fabricio Coloccini, gjorde det mesta rätt, åtminstone enligt matchplanen. Tränaren Alan Pardew pratade inför avspark om att täta bakåt, om att hålla tajt mellan lagdelarna och inte bjuda Oscar och Juan Mata på ytor.
Även om det fanns ytor ibland syntes det att Newcastle var koncentrerat och disciplinerat. Till och med Mapou Yanga-Mbiwa agerade förtroendeingivande. Högerbacken Mathieu Debuchy var bäst på plan och verkar ha hittat formen efter ett tufft första halvår i Premier League.
Men den jag fastnade på var ändå Cheik Tioité. Den defensive mittfältaren hos ”skatorna” höjdes till skyarna för två år sedan. Det pratades om intresse från Arsenal och Manchester United och prislappar på drygt 200 miljoner kronor. Men så tappade han formen. Förra säsongen var han medioker. Inte alls lika effektiv i rollen som städare, alldeles för slarvig i passningsspelet.
Det där sista hade en kausalitet med Yohan Cabaye. När han spelade och tog det kreativa ansvaret kunde Tioté ägna sig åt städjobbet. När Cabaye saknades fick Tioté större utrymme att spela högriskpassningar – något han inte klarade av.
Nu är Cabaye och Tioté skadefria och återförenade som förstaval på centralt mittfält och det har gett ett lyft för den senare. Det jag framför allt noterade hos Tioté i lördags var att den där energin som kännetecknade honom för två år sedan – tålamodet att stressa, pressa och jaga motståndare åt alla håll och kanter – är tillbaka. Det var ingen slump att mittbackarna kändes tryggare och fick mindre att göra. Dessutom hade Tioté 95 procent i passningsprocent.
Själv säger han att det röda kortet mot Sunderland i början av förra säsongen fick honom ur rytm ifjol:
– När du får ett rött kort är det svårt att komma tillbaka och spela med samma intensitet. Det skadar ditt självförtroende. Du tror att domaren alltid kommer ha ögonen på dig. Du blir paranoid och rädd att tackla. Den här säsongen har jag förbättrat mig och ställt saker till rätta.
Det har han. Ivorinanen var bra mot Liverpool och framträdande så länge han höll mot Chelsea (utbytt tidigt i andra halvlek på grund av skada).
En Cheik Tioté i 2011/12-form kommer betyda mycket för Newcastle.

***
José Mourinho var allt annat än nöjd med Chelsea. Efteråt sa han att han inte gjorde ett felbeslut i startelvan utan elva.
– Allt saknades. Vi hade massor av ytor i första halvlek, det var en enkel halvlek att spela, men vi gjorde det inte. Vi hade bollen och ytorna, men vi var inte aggressiva. Vi förlorade bollen i enkla omställningar och hade ingen intensitet. Vi förtjänade att förlora. Vi hade ytor mellan lagdelarna och hade kunnat såra våra motståndare men vi spelade bollen i sidled istället för att spela framåt. Vi var slöa och utan skärpa. Vi hade en bra reaktion när de gjorde mål, men det var för sent. Vi hade ett par bra chanser att kvittera, men Newcastle kämpade mer än oss. De gjorde mer än oss och var helt klart det bästa laget. Jag sa i halvtid att jag har varit med länge och jag kunde känna vad som var på gång. Jag gillade inte mitt lag idag. Jag är besviken.
Det var han inte ensam om hos de blåa. Chelsea skaffade sig momentum genom tunga vinster mot Schalke, Manchester City och Arsenal. Var fanns den beslutsamheten i lördags? Nu tappade de istället dyrbar mark i toppstriden på grund av en oinspirerad insats.

***
I nästa inlägg lyfter jag fram en annan defensiv mittfältare.

De brukar vara männen som jobbar i det tysta.
Efter en målsnål helg med flera tillknäppta tillställningar är det ett gäng defensiva mittfältare som fastnat på min näthinna.

För första gången i Premier Leagues historia spelades ett derby utanför Englands gränser.
Om det var något möte inför den här säsongen som kittlade lite extra var det just Cardiff mot Swansea. Historian kring den här matchen berättade Stuart James om häromdagen på ett lysande sätt i The Guardian och Erik Niva idag. Även om rivaliteten var mer påtaglig och hade mer våldsamma inslag förr om åren när de över tid konkurrerade i samma divisioner har den bibehållits under de senaste åren då Cardiff avundsjukt fått se på när Swansea tagit Premier League med storm och hyllats av hela fotbolls-England.
På söndagen tog Cardiff emot den bittra fienden på ett kokande Cardiff City Stadium. Det blev den typ av match vi hade förväntat oss.

Vi är vana vid att få se Swansea spela läcker passningsfotboll, men det var ingen skräll att det här skulle bli en match av derbykaraktär. Tät, tuff, jämn. Malky Mackay är en skicklig manager och han hade onekligen lagt stor vikt vid försvarsspelet i matchgenomgången. Cardiff riskminimerade och lyckades störa Swansea i speluppbyggnaden.
Gästernas bästa chans hade Michu redan i fjärde minuten när han tog ned en boll och drog på volley en bra bit över ribban. Så mycket mer skapade inte laget förrän en liten forcering i slutminuterna och det borde oroa Michael Laudrup en aning. Swansea har en hög nivå i truppen, men de möter numera motståndare som försvarar sig lågt och förbereder sig mentalt på att få springa/riskminimera. Det gör det avsevärt svårare för laget att göra mål.

Det här blev knappast en tiki taka-match i Leon Brittons smak. Hemmapublikens energi (oj, vilken stämning det var!) kanaliserades ut till planen – och allra mest till en liten pitbull i den röda tröjan.
Gary Medel var symbolen för det uppoffrande arbete som lade grunden till tre poäng. Cardiffs defensive mittfältare kämpade, slet, positionerade sig, fick kramp – men reste sig och kastade sig hejdlöst in i nästa duell. Han är som gjord för den här typen av kampdueller. Han var lika bra i den heroiska skrällvinsten mot Manchester City i andra omgången.
Cardiff betalade en hel del pengar för både Gary Medel och Steven Caulker.
De gjorde det tack vare en ägare som bytt färger på matchtröjorna, bytt ut klubbmärket och helt förändrat identiteten på klubben.
Just idag – när man besegrat och passerat värsta rivalen i tabellen – gissar jag att fansen har överseende med det.

***
I en senare blogg ska jag lyfta fram en annan defensiv mittfältare som imponerade i helgen.

Toppmatch imorgon på Emirates. För sisådär 25 år sedan hade det här varit ett möte mellan Englands två giganter. Det var på den tiden de mötte varandra i seriefinaler (1989) och Michael Thomas avgjorde i slutsekunderna.
Arsenal klarade att hänga kvar i toppen och slåss om ligatitlar efter det att Premier League bildades. Liverpool har gjort sporadiska försök medan man det senaste decenniet mest har fått kämpa för att behålla och ta tillbaka sin topp fyra-status (med undantag av 2008/09 där man nosade på titeln).
Sedan Paul Merson avgjorde det där mötet på Anfield i mars 1991, ett mål som i praktiken gav Arsenal ligatiteln, har höjdpunkterna från de här mötet varit få.
Michael Owens två sena mål i FA-cupfinalen 2001, Neil Mellors avgörande i slutminuten hösten 2004, Andrej Arsjavins fyra mål i ligamötet i april 2009 är tre minnen som ploppar upp för mig.

I veckan har flera bett mig att jag ska skriva ”vad jag tror om matchen”. Jag brukar inte skriva inför matcher av den enkla anledningen att jag tycker det är mer intressant och relevant att skriva efteråt och analysera vad som faktiskt skedde.
Men på grund av att det var så många önskemål om just den här matchen och på grund av tidsbrist gör jag ett undantag. Istället för att skriva en längre text (vilket tar en massa tid) dammade jag av min gamla taktiktavla (inköpt till mitt första tränaruppdrag som 20-åring i division 5-laget IK Oden i Västerås) och snackade om ett par taktiska detaljer som kommer att bli avgörande på lördag kväll.
> Arsenal i rött, Liverpool i blått (märkte att jag blandade ihop färgerna runt tiden 2:15 där jag pratar om hur ”Liverpools mittfältare kommer få springa mycket ut mot kanterna”, men ni förstår nog principen).

Tack till Malin Wahlberg som höll i kameran (ni har väl inte missat Malins basketblogg på Sportbladet.se?) och till Klas som klippte ihop det.

Han var en häftig, högprofilerad värvning till en klubb utanför ”top six”.
Efter en fjärdedel av säsongen – efter noll mål och en mängd missade målchanser – kan vi ställa oss frågan vad Nicolas Anelka tillför West Bromwich.

Nicolas Anelka fick förtroendet i startelvan i lördagens möte med Liverpool.
Det blev ingen lyckad eftermiddag för fransmannen. West Bromwich föll med 1–4 och Anelka gjorde inte många rätt.
Och det är ungefär så det har sett ut sedan säsongen började.
När Nicolas Anelka värvades i somras från fanns det en osäkerhet kring hans form. De senaste 1,5 åren har han tillbringat i Kina i Shanghai Shenhua och våren i Juventus. I Italien blev det endast 48 spelminuter under fyra månader.
Men lagkamraterna i WBA har varit imponerade av vad de sett av Anelka på träningarna. De har berömt hans ”kvickhet” och ”hunger”.
– Du kan se vilken klasspelare ”Nico” är, sa ytterbacken Billy Jones under försäsongen.
Sedan säsongen startade har supportrarna haft svårt att se dessa egenskaper.
Efter nio omgångar i Premier League är Nicolas Anelka fortfarande mållös.

Hösten har inte varit problemfri. I augusti rapporterades att Anelka ville lägga av sedan en god vän till honom gått bort. Han återvände dock och har fått förtroendet av managern Steve Clarke.
Frågan är hur länge han får det.
Nicolas Anelka har spelat sju matcher i höst. Han har inte gjort något mål, ingen assist. Statstik från Opta visar att han är den spelaren i ligan som missat flest ”clear-cut chances” (5) vid sidan av Christian Benteke, Fraizer Campbell och Jon Walters. Vi minns inte minst de brända lägena i mötet med Arsenal.
Nicolas Anelka har inte heller skapat chanser åt lagkarmraterna. Enligt Sky Sports har hans 498 minuter endast mynnat ut i fyra ”chances created”. Det ger en skapad målchans per 125 spelade minuter, överlägset sämst av samtliga offensiva spelare. I jämförelse kan sägas att Markus Rosenberg har en skapad chans per 45 minuter.
Inte det man hoppades på när man valde att värva den 34-årige fransmannen och ge honom en av truppens högsta löner.
I lokaltidningen Birmingham Mail drar man paralleller till andra stora namn som misslyckades kapitalt i West Bromwich; Geoff Hurst spelade tio matcher 1975/76 och Andy Townsend som knappast vann några beundrare under sin enda säsong i klubben.

Efter att Romelu Lukaku och Peter Odemwingie lämnade West Bromwich i somras såg anfallsbesättningen något tunn ut en bit in på sommaren. Där fanns den lojale slitvargen Shane Long, där fanns reserven Markus Rosenberg. Steve Clarke löste det genom sena värvningar av Victor Anichebe och Matej Vydra. Nicolas Anelka var en bonusspelare, men känslan är att han i nuläget dämpar lagets kapacitet. Mot Liverpool spelades Victor Anichebe på vänsterkanten för att ackommodera Anelka. Clarke erkände efteråt att det var ett misstag.
Kan han anpassa sig till en annan position? I Chelsea spelade Nicolas Anelka ofta på kanten där han både kunde skapa och göra mål. Men konkurrensen i de positionerna är minst lika tuff. Nummer tio-positionen är upptagen av Stéphane Sessègnon, som varit en av lagets bästa spelare, och bakom honom James Morrison. På kanterna finns spelare som Morgan Amalfitano, Scott Sinclair. Plus Berahino, Chris Brunt, Zoltán Géra.

West Bromwichs tränare har, trots kritiken från fans och media, valt att lyfta fram andra aspekter. Andretränaren Kevin Keen har berättat om Anelkas påverkan på de yngre spelarna i truppen. Anelka har agerat mentor åt unge Saido Berahino på träningarna, tagit ynglingen åt sidan och gett honom tips och råd. Den positiva influensen ska förstås inte förbises.
Men här och nu bör nog tränarteamet överväga en uppställning utan sin mest meriterade spelare.
Steve Clarke har försökt peppa Anelka genom sina uttalanden:
– Bra strikers tar sig kontinuerligt till lägena, målen kommer förr eller senare.
Med tanke på att Steve Clarke nu har alla sina strikers tillgängliga bör dock Nicolas Anelka hitta nätet förr snarare än senare om han inte ska hamna i samma kategori som Andy Townsend.

Källor: Birmingham Mail, Sky Sports.

Stjärnorna vilades i stormötet i Ligacupen. Då gick Chelsea vinnande ur duellen.
John Obi Mikel – av alla människor – var segerorganisatören när José Mourinhos gäng spelade bort Arsenal på Emirates.

I försnacket riktade José Mourinho skarp kritik mot FA som lagt matchen på tisdagen. ”Orimligt att mina spelare endast ska få 48 timmars vila”, tyckte Chelsea-tränaren och tillade att det var ”ett bra sätt att ge Arsenal en titel”.
Jag är beredd att hålla med till viss del eftersom det är milsvid skillnad mellan att ha två dygn jämfört med tre dygn till en match.
Mourinho hotade att skicka juniorlaget till Emirates, men det visade sig vara tomma ord. Portugisen har en så bred trupp att han kunde unna sig lyxen att byta ut tio spelare ur den startelva som lirade mot Manchester City. Ändå fanns namn som David Luiz, César Azpilicueta, John Obi Mikel, Juan Mata, Kevin De Bruyne, Willian och Samuel Eto’o bland dessa ”reserver”.
Eftersom Arsène Wenger också passade på att rotera i sin trupp – han bänkade bland andra Mesut Özil och Olivier Giroud – blev det här en kraftmätning mellan lagens trupper.
Och Chelsea var starkast.

Gästerna började överlägset bäst och dominerade första kvarten. Det ledde inte till några målchanser, men John Obi Mikel styrde rytmen på mittfältet och David Luiz och Gary Cahill hade järnkoll på Nicklas Bendtner. Det där sista krävde i sanningens namn inte någon uppoffrande insats. Dansken var blek och uträttade knappt något av värde under sina dryga 66 minuter på planen.
Laguttagningarna och roterandet hade inverkan på Chelseas ledningsmål. Carl Jenkinson, som vikarierande för Bacary Sagna, gjorde ett fatalt misstag när han försökte nicka hem en boll till Lukasz Fabianski. En framstörtande César Azpilicueta hann emellan och stötte in 0–1 i den 25:e minuten.

Arsène Wenger gjorde ett försök att ta sig in i matchen när han bytte in Mesut Özil i 63:e minuten. Men tre minuter senare nickade Willian ned en boll till Juan Mata som drog till med högern.
Skottet satt stenhårt bakom en chanslös Fabianski.
Resten blev en formsak. Arsenal försökte, men Chelsea var numret för stort den här kvällen. Mer gediget, mer rutinerat.
Allra bäst symboliserades den disciplinerade insatsen av en defensiv mittfältare som sällan får de stora rubrikerna.
John Obi Mikel är inte längre ordinarie i Chelsea, men José Mourinho har alltid gillat honom och på tisdagen visade 26-åringen hur effektiv han kan vara när han får saker att stämma. Mikel tog knappt ett felbeslut under hela matchen och var majestätisk i sitt sätt att alltid hitta enkla lösningar ur trånga situationer.
Det fanns fler glädjeämnen i Chelsea: David Luiz var briljant så när som på en halvdan rensning som hade kunnat orsaka ett baklängesmål. Willian syntes inte så mycket, men hans agerande i en mot en-situationerna osade klass. Lätt i steget, svår att få grepp om. Dessutom jobbade han hårt i defensiven vid ett par kritiska lägen i första halvlek. Juan Mata kanske inte passar i Mourinhos omställningsfilosofi, men han är fortfarande guld värd i den här typen av matcher. Alltid klok, ständigt spelbar och tydligen hade han en högerfot som gick att använda också.

Arsenal åker ur Ligacupen, men till skillnad från de senaste åren när man åkt ur turneringar finns ingen anledning att deppa.
Visst, det var en förlorad möjlighet till en tidig titel, men segertåget tuffar på i ligan och förlusten betyder färre matcher när laget ska säkra Champions League-slutspel från dödens grupp.
Det supportrarna kan förbanna är att klubbens misslyckade anfallsjakt i somras blev smärtsamt tydlig den här kvällen. Det var inte Nicklas Bendtners fel att laget förlorade, men Arsenal hade haft en betydligt bättre chans till avancemang om man startat matchen med en kompetent anfallare.

Var bortrest i helgen så därav var jag tvungen att se några repriser innan jag levererade veckans elva.
Evertons Tim Howard svarade för en makalös straffräddning på Villa Park, men jag väljer ändå att rata amerikanen för Cardiffs David Marshall. Norwich hade 31 (!) avslut, varav tio på mål, och Marshall klarade allt.
I backlinjen imponerade Bacary Sagna för Arsenal i segermatchen mot Crystal Palace. Chicos och Winston Reids mittbacksspel var två separata anledningar till att mötet på Liberty Stadium slutade mållöst. Leighton Baines var (som vanligt) framträdande för Everton.
På mittfältet ställer jag över Lucas och Steven Gerrard för Ramires och Gareth Barry. Ramires var en av planens bästa spelare mot Manchester City och hade haft ett par assist om bara lagkamraterna varit mer effektiva. Barry hyllades stort av tränaren Roberto Martínez för insatsen mot Villa.
Luis Suárez bjöd på en egen show på Anfield. Han var överallt på planen, gjorde tre mål och Jonas Olsson lär drömma mardrömmar om uruguayanen. Det snackas mycket om vem som är världens bästa anfallare just nu, bland andra Zlatan Ibrahimovic gör anspråk på titeln, men visst bör Suárez också vara med i diskussionen? Här får han platsen på högerkanten (hans passningskarta visar att han slog rätt många passningar från högerflanken).
Wayne Rooney var Manchester Uniteds bästa spelare och inspirerade lagkamraterna till vändningen mot Stoke. Adam Lallana fortsätter sin fina form och var planens bästa aktör mot Fulham.
Längst fram får Fernando Torres göra säsongsdebut i omgångens lag. Spanjoren spelade fram till 1–0 och satte själv 2–1 i slutminuten. Dessutom var han ständigt på hugget i första halvlek och träffade kryssribban vid ett tillfälle.
Omgångens spelare: Luis Suárez, Liverpool.

Mitt omgångens lag:
David Marshall, Cardiff (2)
————————————————–
Bacary Sagna, Arsenal
Chico, Swansea
Winston Reid, West Ham (2)
Leighton Baines, Everton (2)
————————————————–
Ramires, Chelsea
Gareth Barry, Everton
————————————————–
Luis Suárez, Liverpool
Wayne Rooney, Manchester United
Adam Lallana, Southampton (2)
————————————————–
Fernando Torres, Chelsea

Siffran inom parentes anger antalet gånger spelaren varit uttagen i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Nathaniel Clyne (Southampton), Tim Howard (Everton), Jonny Howson (Norwich), Leroy Fer (Norwich), Adnan Januzaj (Manchester United), Jordan Henderson (Liverpool), Daniel Sturridge (Liverpool), Wojciech Szczesny (Arsenal), Olivier Giroud (Arsenal), Curtis Davies (Hull City), Andros Townsend (Tottenham), Marko Arnautovic (Stoke), Lucas (Liverpool), Steven Gerrard (Liverpool), Sergio Agüero (Manchester City), Jack Colback (Sunderland), Phil Jagielka (Everton), Leon Osman (Everton).

***
Vem tycker du var omgångens floppspelare? Och vem var omgångens manager?

Chelsea vann toppmötet på Stamford Bridge och kan glädja sig åt en pånyttfödd Fernando Torres.
Manchester City förlorade och får oroa sig över att Joe Harts svacka är ett bestående tillstånd.

Back in business igen efter fyra dagars tränarkurs. Egentligen skulle jag ha missat all Premier League-fotboll den här helgen (kan inte minnas när det hände senast), men vi fick sluta lite tidigare så jag hann iallafall hem till söndagens toppmatch mellan Chelsea och Manchester City.
Och det är jag glad för. Vilken underbar show vi fick på Stamford Bridge. Tät, intensiv, jämn, chansrik och högkvalitativ. Säsongens bästa match hittills i Premier League.

José Mourinho ville få till sitt vanliga kontringsspel och valde därför Eden Hazard, Oscar och André Schürrle – hans tre mest, direkta och speediga offensiva mittfältare.
Manuel Pellegrini var oroad för dessa omställningar och valde att spela Yaya Touré som offensiv mittfältare framför Fernandinho och Javi Garcia istället för att använda två strikers (som han gjort tidigare under säsongen).
Matchen blev därefter: City hade mycket boll och byggde tålmodigt upp sina anfall när David Silva och Samir Nasri överbelastade centralt. Chelsea försökte snabbare hitta Fernando Torres i djupled.

Hemmalaget började matchen bäst och skapade två vassa chanser när de hittade in bakom Martin Demichelis. Den nye City-försvararen ersatte Vincent Kompany i mittförsvaret och såg rostig ut. Vid två tillfällen (båda efter Ramires-passningar), försökte han ställa offside (utan press på bollhållaren). Först missade Gary Cahill grovt. Sedan brände Fernando Torres ännu grövre.
Torres skulle dock få sin revansch. I den 33:e minuten ryckte han förbi en passiv Gaël Clichy och spelade in till André Schürrle som dök upp bakom Demichelis och satte 1–0.
Andra halvlek var bara några minuter gammal när glödhete Sergio Agüero bjöd på ett nummer i världsklass. Först smög han in mellan mittbackarna, sedan lurade han Gary Cahill genom att ta klivet upp för att undvika offside, sedan stack han i djupled – och en sekund senare hade han stoppat upp ett avslut i första krysset bakom Petr Cech.

Matchen såg ut att sluta oavgjord, men Fernando Torres skulle även få det sista ordet i den sista ordinarie minuten. På en chansboll jagade han Matija Nastasic i ryggen, stressade City-backen att nicka hem och när Joe Hart var överspelad kunde han enkelt skicka in segermålet.
– Vissa kanske tycker att målet var tur, men för mig handlade det om tro. Fernando fortsatte att tro och sprang till sista centimetern, sa José Mourinho.
Chelseamanagern, som firade genom att hoppa upp på läktaren och krama om fansen (vilket Manuel Pellegrini inte gillade), berömde den spanske anfallaren efteråt. Han som ville sälja Torres i somras konstaterade att spelaren var i fysiskt bra skick. Det syntes inte minst när han ryckte förbi Clichy men det fanns också andra fina moment. Som skottet i kryssribban i första halvlek och den ständiga viljan att gå i djupled.
Segermålet var ett resultat av att han luktade sig till läget. Hade Luis Suárez eller Robin van Persie gjort samma sak hade vi berömt deras förmåga att ”förutspå situationen”. Så credit where credit is due: Torres förtjänade sitt mål för att han fortsatte löpa.

Är Fernando Torres den ”gamle Torres” igen? Nej, det är han inte, men det är oväsentligt. Kollega Erik Niva redogjorde bra i Viasat nyligen för det synsätt man bör ha på Torres:
Han kommer aldrig bli så bra som han en gång var – ”his legs is gone” som Robbie Savage uttryckte det – men det är orättvist att jämföra honom med hur han var säsongen 2008/09. Skadorna försämrade hans främsta vapen – speeden – vilket medförde att han inte kan spela samma spel längre. Han har aldrig varit bra mot låga, tajta försvar. Hans touch är för svag för det. Och utan den där exceptionella snabbheten är han inte heller lika effektiv längre mot höga försvar.
Det är bättre att jämföra honom med vilken annan anfallare som helst. Då ser man att Torres fortfarande gör en massa bra saker. Förra säsongen gjorde han 20 mål i alla turneringar, ett helt okej facit för en spelare som sällan spelade 90 minuter.
För Chelsea är Torres form ett välkommet besked. I inledningen av hösten har de saknat en pålitlig striker – den de har spelar för Everton – men om Torres, Samuel Et’o och Demba Ba kan dela på ansvaret för målproduktionen så har de underlättat José Mourinhos mest brådskande problem.

***
Manchester City? Tja, det är lätt att skrika ut nu att Manuel Pellegrini förlorade coachmatchen, att han var feg som startade med en striker och att han misslyckats med att ge laget trygghet på bortaplan.
Man kan också poängtera att laget hade 1–1 borta i en mycket svår match fram till sista ordinarie minuten när Joe Hart och Matija Nastasic bjöd på ett mål (mest Hart, vi återkommer till det).
Vi kan också, återigen, understryka det faktum att Vincent Kompany saknades och att han betyder enormt mycket för försvaret.

Lagkaptenens frånvaro är besvärande. Joe Harts sviktande form är oroväckande.
Landslagsmålvakten har sviktat under så lång tid nu att det knappast kan kallas en ”svacka” längre. Det är ett faktum att hans karriärkurva pekar åt fel håll.
Han kan fortfarande komma tillbaka till den nivån han höll för ett par år sedan, men känslan är att det skulle behövas något drastiskt för att bryta trenden. En bänkning, idrottspsykolog – någonting.
Det rimmar illa att den vanligtvis så självsäkre målvakten så ofta sätter sig själv och laget i trubbel nuförtiden.