David De Gea är Europas hetaste målvakt för tillfället och insatsen mot Liverpool underströk den tesen. Gång på gång snuvade han Raheem Sterling och räddningen på Mario Balotellis två avslut var högklassiga. De Gea har utvecklats enormt sedan han anlände till öarna och är idag en komplett målvakt (för fördjupning, läs här och titta här).

Hector Bellerin har fått täcka upp som högerback under hösten i Arsenal på grund av den tunna truppen. I lördags gjorde han sin bästa match hittills för säsongen då han var en av planens bättre aktörer mot Newcastle. Eliaquim Mangala har tagit mer plats i Manchester City nu när Vincent Kompany dras med återkommande skador. En ny fin insats av fransmannen mot Leicester. Michael Keane valdes till man of the match i Burnleys vinst mot Southampton medan Ben Davies lagt beslag på vänsterbacken i Tottenham.

Ross Barkley fick flytta ned till positionen som sittande mittfältare mot QPR i måndags och klarade det med bravur. Barkley var planens bästa spelare, dikterade tempot på mittfältet och svarade för ett drömmål i första halvlek. Central mittfältare med licens att få framåt kan vara hans framtida position. Santi Cazorla får den andra mittfältsplatsen efter sina två mål mot Newcastle. Spanjoren har börjat visa glimtar av den form han höll under debutsäsongen i Gunners. Högersidan går till Antonio Valencia, som visserligen lirade wingback men som var så offensiv att han kvalar in som högermittfältare i ett 4-4-2. Eden Hazard var återigen grym för Chelsea (1+1), men jag väljer ändå Christian Eriksen som avgjorde matchen med sitt 2–1-mål i slutminuten, och spelade fram till Harry Kanes 1–0. Dansken skapade tre chanser i matchen och slog tio inlägg.

På topp går platserna till Harry Kane, Tottenham, och Olivier Giroud. Den förstnämnde gjorde mål och svarade för en gedigen arbetsinsats medan Giroud satte två varav en helläcker styrning.
Omgångens spelare: David De Gea, Manchester United.

Mitt omgångens lag:
David De Gea, Manchester United (4)
—————————————————-
Hector Bellerin, Arsenal
Eliaquim Mangala, Manchester City
Michael Keane, Burnley
Ben Davies, Tottenham
—————————————————-
Antonio Valencia, Manchester United
Ross Barkley, Everton
Santi Cazorla, Arsenal (2)
Christian Eriksen, Tottenham (2)
—————————————————-
Harry Kane, Tottenham
Olivier Giroud, Arsenal

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Muhamed Besic (Everton), Tom Heaton (Burnley), Eden Hazard (Chelsea), Branislav Ivanovic (Chelsea), James McArthur (Crystal Palace), Costel Pantilimon (Sunderland), Alexis Sanchez (Arsenal), Samir Nasri (Manchester City), Juan Mata (Manchester United).

***
Omgångens mål: Ross Barkley, Everton. Väggade med Romelu Lukaku, tog sig fram i plan och dundrade i väg en vänsterprojektil i krysset.
Omgångens manager: Sean Dyche, Burnley. Tidigare avsågade Burnley har sprattlat till i botten och i helgen blev det tre nya poäng hemma mot Southampton.
Omgångens floppspelare: Tom Huddlestone, Hull City. Helt onödig utvisning som satte lagkamraterna i en ännu svårare sits borta mot Chelsea.

Igår meddelade Thierry Henry att han lägger skorna på hyllan. Därför publicerar jag den här Plus-texten i bloggen som jag skrev åt Sportbladet.se i oktober 2012 (därför stämmer inte alla tidsangivelser).

Under åtta år byggde han upp sin status som legendar.
När han återvände till Arsenal i början av året (2012) hävdade vissa att han riskerade att förstöra sin hjältestatus.
Istället bjöd han på nya magiska ögonblick.
I serien om Premier League-legendarer berättar Kalle Karlsson om en av de bästa utländska spelarna som någonsin satt sin fot i England – Thierry Henry.

När Premier League firade 20 år förra säsongen fick fotbollsfansen rösta fram den bäste spelaren sedan starten 1992.
Ryan Giggs vann omröstningen. Det var inte så överraskande. Manchester United-spelaren har hållit hög nivå under en längre tid än någon annan.
Men vem har egentligen varit den enskilt bäste spelaren ligan sett? Vem har nått den högsta högstanivån?
I så fall kan bara om två spelare bli aktuella – de enda två spelarna som vid något tillfälle under 20 års Premier League-spel kunnat titulera sig världens bäste spelare:
Cristiano Ronaldo som vann Ballon d’Or 2008 – eller Thierry Henry.
Det finns alltid en risk att minnen flagnar med åren, att vi inte kommer ihåg exakt hur bra en spelare var förrän han lagt skorna på hyllan.
Thierry Henry spelar fortfarande, i NY Red Bulls, och även om han är vass i MLS – förra månaden skruvade han in en hörna – kan värderingen av honom påverkas av att karriärens sista fem-sex säsonger inte hållit samma klass.
Vi kan förstås nöja oss med orden från Leo Messi, en hyfsad spelare i Barcelona:
– Första dagen han kom in i omklädningsrummet vågade jag inte titta honom i ansiktet. Jag visste allt om vad han presterat i England.
Men det kan ändå vara på sin plats att understryka hur bra han var när han var som bäst.

Hur beskriver man en så komplett spelare som Thierry Henry?
Tänk dig att du har en spelare som öser in mål, levererar assist på löpande band, är stor och stark – men vars enda möjliga svaghet är huvudspelet. Lägg till att denne spelare, brorson till en före detta 400-meterslöpare, springer i ljudets hastighet.
– Han är en trollkarl med fötterna och välsignad med en förmåga att göra mål. Hans bästa egenskap är snabbheten med boll. Han kan vara den snabbaste spelaren som någonsin dragit på sig ett par fotbollsskor. Ingen försvarare i världen kan hänga med honom, sa Lilian Thuram.
Tänk dig att samme spelare har en extraordinär teknik, utan den där överdrivna viljan att showa. Henry var den funktionella teknikens mästare; han gjorde det som krävdes av situationen. Varken mer eller mindre (”styla” gjorde han mest på uppvärmningarna”).
Sedan hade vi det där med förmågan att avsluta. Fotbollsvärlden har sett många målkungar, men det har inte funnits många spelare med samma repertoar när det kommer till avslut som Thierry Henry.
Han kunde gå på kraft – som i mötet med Manchester United 2004 där han, i princip stillastående, hängde en bomb i nättaket (4:23 in i klippet).
Han kunde skruva frisparkar – som borta mot Roma, en match där han satte ett hattrick.
Han kunde, vilket han oftast gjorde, avsluta med finess. Han tog inte i, han placerade bollen retligt utom räckhåll för målvakterna.
Det är dessa avslut som Häcken-tränaren Peter Gerhardsson döpt till ”taktiska avslut” och beordrat sina spelare att praktisera.
– Thierry Henry är ett bra exempel som tar smarta avslut i stället för kraft, han söker alltid det bortre hörnet, han passar in bollen. Rent statistiskt blir det oftare mål, sa Gerhardsson nyligen.
Jag vet inte hur många mål Thierry Henry har gjort när han kommer på vänsterkanten, skär in i plan, vrider upp kroppen och ”curlar” bollen i bortre hörnet (som första målet mot Roma).
Det känns som hundratals.
– Om du tittar på hela paketet, med allt som Henry har, tror jag inte att du kan hitta en sådan spelare någon annanstans. Du ger honom bollen på rätt ställe och hans acceleration kommer att ta honom förbi vilken försvarare som helst i världen, sa lagkamraten Dennis Bergkamp.

I Premier League var det en vedertagen sanning att lämna Thierry Henry i ett en mot en-läge var den åttonde dödssynden. När fransmannen petade fram bollen och tryckte ifrån var det som om försvararna förvandlades till koner.
Den 25 november 2003 fick resten av fotbollsvärlden se det med egna ögon.
Arsenal skulle spela en viktig match borta i Champions League mot Inter. Italienarna hade vunnit första mötet på Highbury med 3–0 när Obafemi Martins och Andy van der Meyde sårat Arsenals försvar med vassa omställningar.
I returen blev scenariot det omvända. ”Gunners” tog en minnesvärd 5–1-seger, men minnet är att det var en enmansshow.
Om det var något vi visste före den matchen var det att Javier Zanetti var näst intill omöjlig att springa förbi. När Thierry Henry kontrade vid ledning 2–1 väntade han in Zanetti – för att sedan rycka förbi argentinaren och kruta in bollen.
I klippet hörs kommentatorn utbrista:
– Steve Bruce sa att han var världens bäste spelare i helgen – är det någon som argumenterar mot det?
Där och då var Thierry Henry världens bäste anfallare. Kanske den bäste spelaren i världen.
Men han fick aldrig det där individuella priset som hade varit kronan på verket. En utmärkelse som idag hade kunnat fungera som ett argument och bevis för hans storhet.
En månad senare, i december 2003, mottog Pavel Nedved Ballon d’Or. Henry kom tvåa i omröstningen.
Han föll ständigt på mållinjen i kampen om de individuella priserna.
Två år i rad slutade Henry tvåa i omröstning om Fifas pris, 2003 bakom Zinedine Zidane, 2004 bakom Ronaldinho.

Det var kanske den potentialen Arsène Wenger såg när han betalade Juventus 10 miljoner pund sommaren 1999. Många höjde på ögonbrynen. Summan var hög för en yttermittfältare som visserligen visat framfötterna i VM 1998, men som misslyckats kapitalt i Italien.
Wenger hade en plan. Han såg Thierry Henry som anfallare och en direkt ersättare till Nicolas Anelka.
Arsenaltränaren hade ett gott öga till Henry sedan han plockade över en gänglig 16-åring till Monaco.
Efter fyra tunga månader i London hade Henry döpts till ”den franske Perry Groves”.
– Jag fick bildligt talat gå tillbaka till skolan och lära om allt om konsten att vara anfallare, berättade han i en intervju i Observer.
Han lärde sig snabbt. Resten är, som det brukar heta, historia.
Han växte ut till Arsenals bäste spelare. Sedan till ligans bäste spelare. Sedan till en av världens bästa spelare.
När kom genombrottet? Den förre Arsenalanfallaren Alan Smith minns en signifikativ match:
– Jag såg honom mot Liverpool runt 2001. Han terroriserade dem. Efter pratade jag med flera fotbollsproffs och de sa alla att de aldrig sett något liknande.
Säsongen 1999/00 gjorde Henry 17 ligamål. Året efter 17. Därefter blev det två säsonger med 24 mål innan han 2003/04 slog till med 30 mål på 37 matcher – 41 procent av Arsenals målskörd.
Den säsongen, när Arsenal gick obesegrade genom ligan, spelade inte Thierry Henry i engelska ligan.
Han spelade i en egen liga.
Det var som om han gjorde mål när han kände för det. Som den där hemmamatchen mot Leeds när han satte fyra mål och vi fick nypa oss i armen för att inte tro att vi drömde.
Hur tänkte han själv? Hur kändes det att förnedra motståndare vecka efter vecka? I en intervju 2004 berättade han:
– Well, Youri Djorkaeff brukade säga när vi spelade i Monaco att han kände att jag skulle bli en bra spelare. Men när jag hade bollen kände han inte att det var ”min boll”. Men just nu, när jag kliver in på plan, vet jag att bollen är min. Det är bara en känsla. Du vet när vissa spelare har bollen att något kommer att hända. Nu vet jag att jag har förmågan att göra skillnad i en match.

Det fanns ingen överlägsenhet i hans ord, snarare ett simpelt konstaterande.
Thierry Henrys målgester – där han ofta hade allvarsamma uttryck – må ha varit kaxiga, men utanför planen gjorde han sig känd som en ytterst ödmjuk idrottsman.
En glad, simpel kille, som gillade att lira boll.
Canal Plus-kommentatorn Anders Fredriksson, som följde Premier League på plats i England under 18 år, berättar för mig att Thierry Henry stack ut ur mängden:
– Han var jäkligt schysst. Jag kände ju inte honom, men när han kom gående från spelarbussen morsade han alltid på mig. Det gör ju inte någon annan spelare. Och han är den bäste spelaren jag sett live i Premier League.
Kanske behöll ”Titi” värderingarna från uppväxten i den tuffa miljön i Les Ulis, en förort till Paris dit föräldrarna flyttat från Guadeloupe.
Trots alla mål var Thierry Henry en spelare som vann respekt även hos motståndarfansen.
Han filmade ytterst sällan.
Han vågade visa känslor; han grät öppet under en tyst minut för avlidne Manchester City-spelaren Marc-Vivien Foé.
Om han tyckte att en artikel var orättvis kunde han personligen ringa upp reportern. Journalister har berättat om konversationer som börjat med en uppläxning för att sedan sluta med att Henry frågat hur familjen mår.
Därför var det olyckligt att denne företrädare för sportmanship stämplades som fuskare när han med hjälp av handen skickade bort Irland i playoff till VM 2010.
– Jag ska vara ärlig, det var handboll. Men jag är inte domare, sa Henry.
Hans rykte var inte längre fläckfritt. Gillette, som använt Henry som reklampelare, bojkottades av irländska fans.

En som följde fransmannen på nära håll under storhetstiden var Rami Shaaban. Den förre svenske landslagsmålvakten berättar för mig:
– Det fanns ingen i hans klass. Det var han och Ronaldinho på den tiden. Men i Premier League fanns det ingen på hans nivå.
Hur minns du honom som spelare?
– Ostoppbar. Om man nu ska använda ett ord. Man märkte det hos motståndarna. De hade olika taktik hur de skulle göra mot honom. Markera med en gubbe, två gubbar, falla, pressa högt… Han löste det ändå.
Hur upplevde du hans avslut – han måste ha överlistat dig på träningarna många gånger?
– Man lärde sig med tiden att han ”curlade” i bortre, men det var ändå svårt eftersom man inte kunde gå för tidigt. Man vet att skottet kommer, men det kommer så fort. Det ser så lätt ut, målvakten vet om det, ändå sitter bollen där. Och står man lite mer på vänsterbenet då satte han den i närmsta hörnet. Det såg ut som enkla mål, men sedan ska du göra det nio gånger av tio som han gjorde.
Du måste minnas matchen mot Roma när han gjorde hattrick och du vaktade målet?
– Ja, matchen låg och ”vippade” när de leder med 1–0. Sedan gör han 1–1, och sedan… Han var skillnaden. Men den största grejen som jag minns är målet mot Tottenham när han springer över hela plan. Han sprang mot mitt mål firade. Jag var först fram med Ashley Cole och Sol Campbell.
Henry kändes som en gentleman. Var han lika trevlig bakom kulisserna?
– Han var väldigt jordnära, en väldigt trevlig kille. Vi bodde i samma område och han skjutsade mig till träningarna efter mitt benbrott. Han var en sådan som respekterade alla. Det smittade av sig när Vieira och Henry, två högprofilerade spelare, visade sådan ödmjukhet. Då blev det svårt för en mindre spelare att kaxa upp sig.
– Henry var väldigt gentlemannaaktig – samtidigt var han en otrolig vinnarskalle. Den balansen, det är inte många som klarar den.

I Arsenal var Thierry Henry alltid älskad. Han har aldrig gjort någon hemlighet av sin kärlek till klubben.
– Jag är besatt av att skriva historia. Och Arsenal är mitt paradis, har han sagt.
Ändå övergav han paradiset sommaren 2007 för Barcelona. Många fans unnade honom en reell chans att vinna Champions League.
– Med tanke på hur länge jag varit i klubben, att jag var kapten och min vana att skrika på bollen, gjorde att medspelarna ibland gav mig bollen när jag inte var i den bästa positionen. Så på det sättet var det bra att jag lämnade laget.
Henry återvände ofta som åskådare till Emirates, ofta med en Arsenal-halsduk runt halsen. Han har kvar sitt hus i London som han har storslagna planer för.
I mars 2010 anlände han till Emirates som motståndare med Barcelona. Efter matchen gjorde han ”en Sören Cratz”. Han lät sig hyllas till den grad att han retade upp Barcelona.
Om den återkomsten var känslosam var det ingenting mot i december i fjol (2011) när han stod utanför Emirates och avtäckte statyn som han, Tony Adams och Herbert Chapman hedrats med.
– Jag kunde inte drömma om att jag skulle få en staty utanför arenan till laget jag älskar, sa Henry och torkade en glädjetår.

Det var med det här bagaget som Thierry Henry skrev på ett lånekontrakt med Arsenal i januari i år (2012).
Han var en publikfavorit som kom hem i ett läge då klubben behövde en fadersfigur.
Vissa menade att han med en misslyckad sejour riskerade att förstöra hans hjältestatus, devalvera minnet av hans 226 mål för klubben.
Den risken var överdriven och det dröjde inte länge innan hans comeback framkallat andra känslor.
FA-cupmötet med Leeds var mållöst i den 78:e minuten när Thierry Henry tog emot en passning från Alex Song. Sekunden senare hade han placerat in segermålet, 1–0. Givetvis med ett välplacerat skott i bortre hörnet, ett ”taktiskt avslut”.
Det torkades en och annan tår när Henry firade målet med att springa ut mot bänken och krama om Arsène Wenger.
Före matchen hade han bett om att inte kallas hjälte. Det var svårt att förhindra det efter en så succéartad återkomst.
Debuten var för bra för att vara sann, men avslutningen var minst lika bra.
En månad senare gjorde han sin sista match innan låneavtalet gick ut. Sunderland väntade på bortaplan, ligan var i ett läge där Arsenal var i desperat behov av poäng i kampen mot Champions League-platserna.
När matchen var inne på tilläggstid dök Henry upp i straffområdet och styrde in 2–1.
– Thierry avslutade storyn om en legendar, sa Arsène Wenger.
När Thierry Henry återvänt till New York Red Bulls hade han inte bara bibehållit sin hjältestatus i Arsenal med comebacken.
Han hade byggt på den.

Källor: Arsenals officiella hemsida, The Guardian, L’Equipe, The Observer, The Telegraph, The Times.

Fotnot: Om du tecknar Plus kan du läsa hela artikelserien ”Premier League-legendarer” (41 delar) på Sportbladet.se.

Han kom till England som en ung, spenslig målvakt med massor av potential. Starten blev tuff, men David De Gea antog utmaningen.
Han förändrade sin attityd till träning, bytte tacos mot proteindrinkar och byggde styrka.
Den här hösten har han tagit klivet upp bland de allra största.

Efter en Premier League-helg där topplagen vann sina matcher och tabellen mer och mer börjar ta form utefter våra förhandstips, är det oundvikligt att inte landa på David De Gea.
Manchester United vann prestigemötet med Liverpool med 3–0, men tillställningen var jämn spelmässigt. Ena laget gjorde mål på chanserna, det andra laget ställdes mot en levande vägg när de fick lägena.
Jag minns inte hur många ”givna mål” och poäng som David De Gea räddat åt Manchester United den här hösten, men det är många. I princip varje match har han kommit upp med en matchavgörande räddning. Så också i går.
Raheem Sterling och Mario Balotelli fick sina lägen. Varje gång klarade De Gea. Det kanske såg enkelt ut när motståndarna sköt rakt på honom, men det går att vända på det enligt Thomas Ravellis resonemang: ”Det är när jag inte behöver slänga mig som jag har placerat mig rätt”.
David De Geas höst har varit sensationellt bra och bakom en skakig backlinje har han fått möjlighet att briljera. Mer än både Manuel Neuer och Thibaut Courtois som agerar bakom vattentäta försvar. Sedan säsongsstarten har han varit Europas bästa målvakt.
Scenförändringen jämfört med hans första tid i England är total.

David De Gea värvades till Manchester United sommaren 2011 för drygt 17 miljoner pund. Edwin van der Sar hade lagt handskarna på hyllan och Sir Alex Ferguson stod återigen inför det knepiga problemet att ersätta en komplett världsmålvakt.
Förra gången han gjorde det, 1999, slutade det med katastrof och ett gäng temporära målvakter som floppade: Mark Bosnich, Massimo Taibi, Raimond van der Gouw.
Den här gången var Manuel Neuer förstavalet, men när denne valde Bayern München föll valet på en 20-åring från Spanien som var något utöver det vanliga.
Jag minns såväl när David De Gea slog igenom i Atlético, hur han fick chansen när den andre talangen Sergio Asenjo blev skadad, och sedan var så bra att han inte gick att peta. Istället var det Sergio Asenjo som fick flytta på sig.
Det var ganska uppenbart att De Gea hade stor potential, men första månaden på engelsk mark blev en mardröm.

I debuten i Community Shield mot Manchester City tvekade han när Joleon Lescott nickade in 1–0 innan han släppte in Edin Dzekos långskott. United vände efter paus till 3–2-seger så misstagen kostade inget, men när De Gea återigen darrade i debuten i Premier League borta mot West Bromwich var farhågorna där.
Skulle han klara omställningen till Premier League? Visst kunde han mota skott, men hade han tillräckligt bra fysik för att överleva spelet i luftrummet?
Vi minns bilderna av hur David De Gea flög som en vante i luftduellerna på Hawthorns.
– Han kommer få en klapp på huvudet och ett ”Välkommen till England”, sa Alex Ferguson med ett snett leende efter mötet med WBA.
Det såg ut som en lättviktare som tagit steget upp i tungvikt; i La Liga finns bollbegåvningar av yppersta klass, men centertankar av Andy Carroll-snitt lyser med sin frånvaro.
Stora, tunga, nickstarka strikers var en ny erfarenhet för David De Gea och han skulle få lära sig den hårda vägen.

Eric Steele var målvaktstränare i Manchester United under många år. Han berättar om hur han fick lägga om hela träningsupplägget när David De Gea kom till klubben. När 20-åringen anlände till England vägde han bara 71 kilo fördelat på sina 190 centimeter.
– Första halvåret var hemskt, sa Eric Steele till United Review.
– Vi arbetade med honom hårt både på och utanför planen för att göra honom med kraftfull. Vi förändrade hans livsstil. Han kunde avsluta träningen och åka hem direkt. När vi sa åt honom att komma tillbaka på eftermiddagen undrade han: ”Varför?”
– Det fanns issues med hans livsstil. Han sov två-tre gånger om dagen. Han åt kvällsmat på natten. Han åt för mycket tacos. Vi gav honom proteindrinkar och som vi fick tvinga i honom. Vi beordrade honom att träna extra i gymmet. Han avskydde det. De kör inte mycket gym i Spanien, men vi behövde bygga upp hans core-styrka.

Styrketräning tar tid och innan David De Gea hunnit bygga på sig muskler hade Manchester United åkt ur Champions League borta mot Basel. I mellansdagarna kom chockförlusten mot krislaget Blackburn, där De Gea var inblandade i ett par av baklängesmålen.
Där och då var kritiken frän. Nedan är två kommentarer från svenska Muss supporterforum. De skrevs förstås i affekt, men de beskriver tydligt hur ifrågasatt David De Gea var av sina egna supportrar under debutsäsongen.
”De Gea är i nuläget en liten, liten uppgradering på Massimo Taibi. Helt ärligt är han helt värdelös och pressen har rätt i allt vad dom har skrivit. Övriga lags supportrar skrattar åt oss med den rätta. De Gea är ansvarig för CL uttåget samt att vi idag med största sannolikhet spelade bort PL också”.
”De Gea är så jävla kass att det är ett skämt att vi betalat så mycket för honom. Låt dansken stå resten av matcherna. De Gea är inte ett dugg bättre än polacken vi redan har.”
Alex Ferguson stod bakom sin målvakt utåt, men direkt efter Blackburn-debaclet fick Anders Lindegaard vakta målet de tre efterföljande ligamatcherna.

På Carrington hade dock Eric Steele fått till en attitydförändring hos sin adept. De Gea kunde, enligt Steele, vara alltför gravallvarlig på träningarna på grund av att han var trött, fysiskt och mentalt.
– Jag sa åt honom att han var tvungen att träna bättre, att han behövde leverera varje dag. Det fanns tillfällen under första året då han tränade dåligt. Jag berättade för honom att spelarna tar besluten åt managern, inte tvärtom. Han skulle vara först, inte sist ut till passen.
Samtidigt tog Eric Steele spanskalektioner för att kunna kommunicera bättre.
Första halvåret var skakigt, men om det finns ett ögonblick som vände David De Gea karriär i England var det den 5 februari 2012 på Stamford Bridge. Chelsea hade haft ledningen med 3–0, men United hämtade upp försprånget under andra halvlek. När minuter återstod fick Juan Mata drömträff på en frispark. Bollen såg ut att segla mot krysset när David De Gea – på något mirakulöst sätt – fick upp ett finger och räddade skottet.
Den räddningen gav självförtroende och under våren agerade han plötsligt med pondus.

Säsongen efter blev David De Geas genombrottsår i Premier League. Manchester United vann ligan och David De Gea fans med i ”PFA Team of the Year”, ett stort erkännande för den unge spanjoren.
Där fanns ett annat minnesvärt ögonblick för David De Gea, duellen med Andy Carroll, då spanjoren enligt Alex Ferugson blev utsatt för en misshandel. De Gea reste sig upp och spelade vidare – och United bärgade titeln.
Men efter det året lämnade Alex Ferguson och när David Moyes tog över städade han undan hela coachstaben. Eric Steele fick gå och enligt uppgifter i engelsk press var De Gea inte helt nöjd med situationen.
Men efterträdaren blev en fullträff. Chris Woods, den tidigare engelske landslagsmålvakten, kom in med nya idéer och bara någon månad senare uttalade sig De Gea om det nya samarbetet:
– Det har fungerat fantastiskt bra under nye målvaktstränaren. Han är riktigt bra, laid-back, väldigt lugn. Varje träning är på hundra procent, men vi har roligt och jag gillar det. Självklart var jag ledsen över att Eric Steele fick gå, du kommer alltid sakna någon som du dagligen arbetat tätt med i två års tid. Han fanns alltid där, gav mig alltid råd och tittade på hur jag kunde utveckla saker.
Förra säsongen, under David Moyes mardrömsår, var David De Gea och Wayne Rooney förmodligen de enda Manchester United-spelarna som kom undan med hedern i behåll.

Till den här säsongen fick David De Gea vinka adjö till ännu en målvaktstränare. Louis van Gaal ville ha sin egen coach setup och det var ingen skräll att han tog med sig ansedde holländaren Frank Hoek till Manchester. Hoek har tidigare arbetat med Edwin van der Sar i Ajax, Victor Valdés och Pepe Reina i Barcelona. Det blev en ny omställning, framför allt mer fokus på spelet med fötterna, men sett till insatserna i höst har David De Gea knappast lidit av att få en ny mentor:
– För mig och de andra målvakterna har inneburit ett nytt sätt att träna, men Frank vet allt om målvaktsspel. Han är en av de bästa jag sett. Han vill arbeta med positioneringen för olika typer av inlägg. Och han vill att vi använder fötterna, uppspelen är viktiga för honom.

Så vad återstår för David De Gea? Han är, 24 år ung,  redan en av världens bästa målvakter i konkurrens med Manuel Neuer och Thibaut Courtois.
Bayern München-spelaren är nominerad till Ballon d’Or och skulle han vinna priset kommer målvakternas status höjas. Kan David De Gea vinna PFA Player of the Year?
Det blir förstås svårt om Manchester United inte blandar sig i toppstriden, men sett till den här hösten är han med där uppe med Alexis Sanchez, Sergio Agüero & Co bland ligans allra bästa aktörer.
Hans första tid i England var påfrestande, men David De Gea har gått från att vara pojke till att bli en man bland män.

Källor (citat): The Guardian, United Review.

Statistiken visar De Geas utveckling
Uppdaterat, måndag 20.40.
Gary Neville analyserade David De Gea i Sky Sports på måndagskvällen och nämnde hur han utvecklat sin teknik. Enligt Neville är Manchester United-målvakten bättre i frilägen (istället för att gå ut, väntar han ut skytten). Han släpper färre farliga returer. Men det mest talande var statistiken över spanjorens spel i luften. Debutsäsongen i England greppade han 56,5% av inläggen (43,7% boxades undan). Säsongen 2012/13 var siffran 48,9%. Den här säsongen har De Gea klistrat 91,7% av inläggen. Statistiken demonstrerar hur De Gea utvecklats markant på det området som tidigare var hans akilleshäl.

Här är dagens avsnitt av Sportbladets Premier League-podd. Kom ihåg att spelaren inte fungerar optimalt med Firefox. Använd gärna en annan webbläsare.

Newcastle, West Ham och QPR tog viktiga skalper i helgen och det avspeglar sig i omgångens lag.
Allan McGregor är en målvakt som blandar högt och lågt. Mot West Bromwich visade han sin höga högstanivå och räddade en straff från Graeme Dorrans när laget fick 0–0. Han får platsen framför David De Gea, Hugo Lloris och Robert Green, som alla gjorde bra ifrån sig.

Daryl Janmaat hade en tuff utmaning när han anlände till Newcastle då han skulle fylla luckan efter Mathieu Debuchy. Men holländaren har gjort en riktigt stark höst och var en av planens bästa spelare mot Chelsea. Janmaat gjorde något som få lyckats med i höst – neutralisera Eden Hazard. Fabricio Coloccini var lika bra, säker och elegant medan Richard Dunne sprattlade till och var trygg (för en gångs skull). På vänsterbacken väljer jag Gaël Clichy som gjorde en stabil insats för Manchester City.

Mittfältet är format enligt diamantuppställningen denna gång, helt i linje med trenden i Premier League. Moussa Sissoko var som vanligt framträdande för Newcastle, men Jack Colback var den som fick – och ska ha – rubrikerna. Colback var lysande i rollen som bollvinnare och bröt upp Chelseaattack efter Chelseaattack. Han var så när att sätta 1–0 före paus då han gick på en offensiv löpning. Leroy Fer var en smart värvning av QPR och han har hittat rätt i en roll där han utgår från vänsterkanten. Fer satte 1–0 efter ett mönsteranfall.
I den offensiva rollen är Bojan Krkic given. Den förre Barcelonaspelaren lattjade med Arsenal, satte ett mål före paus och borde ha satt ett till som blev felaktigt bortdömt för offside.

På topp väljer jag Andy Carroll och Robin van Persie. Den förstnämnde är given medan van Persie glänste i ett annars segt och idéfattigt Manchester United. Holländarens två avslut gav tre viktiga poäng.
Omgångens spelare: Andy Carroll, West Ham.

Mitt omgångens lag:
Allan McGregor, Hull City (2)
——————————————
Daryl Janmaat, Newcastle (3)
Fabricio Coloccini, Newcastle
Richard Dunne, Queens Park Rangers
Gaël Clichy, Manchester City (2)
——————————————
Moussa Sissoko, Newcastle (3)
Jack Colback, Newcastle
Leroy Fer, Queens Park Rangers
——————————————
Bojan Krkic, Stoke (2)
——————————————
Andy Carroll, West Ham
Robin van Persie, Manchester United

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Yannick Bolasie (Crystal Palace), David De Gea (Manchester United), Wilfried Bony (Swansea), Alan Hutton (Aston Villa), Papiss Cissé (Newcastle), Joleon Lescott (West Bromwich), Liam Bridcutt (Sunderland), Robert Green (QPR), Hugo Lloris (Tottenham), James Milner (Manchester City), Samir Nasri (Manchester City).

***
Omgångens mål: Diafra Sakho, West Ham. Normalt brukar det finnas ett och annat drömmål att välja mellan, men denna helg var det skralt på den fronten. I brist på annat väljer jag det här målet som säkrade segern mot Swansea. Det perfekta målet enligt ”Big Sam”-fotbollen. En lång boll, en nickskarv och en perfekt tajmad löpning. Ett avslut i toppklass. Svårare än så behöver det inte vara.
Omgångens manager: Sam Allardyce valde Andy Carroll på topp för West Ham och inläggsspel. Det betalade sig.
Omgångens floppspelare: Per Mertesacker, Arsenal. Blev slaktad av Jamie Carragher i Sky Sports – med all rätt. Tysken är långt från den form han höll förra hösten.

Mittfältsdiamanten har gjort West Ham till ett mer spelande och sevärt lag i höst.
Här tittar vi på hur taktiken fällde avgörandet för West Ham i segermatchen mot Swansea.

Det mesta Sam Allardyce rör vid för tillfället blir till guld (Cresswell! Downing! Kouyaté! Sakho! Song! Valencia!). Men det är en diamant som har lagt grunden till succén i höst.
Sam Allardyces val att satsa på Andy Carroll från start mot Swansea och börja med Diafra Sakho på bänken förvånade nog många. Men ”Big Sam” anade att inläggsspelet skulle kunna såra Swansea mer än djupledsspel och därmed var valet av bjässen Carroll naturligt.
Spelsystemet 4-1-2-1-2 var dock kanske inte helt logiskt på pappret. Om nu inläggsspel var den viktigaste ingrediensen i anfallsspelet hade det ju talat för att använda ett spelsystem med ytterspelare. Att starta med Stewart Downing och Morgan Amalfitano på varsin kant, eller kanske petade Matt Jarvis, en av ligans främsta inläggsleverantörer.
Men Sam Allardyce valde att fortsätta med mittfältsdiamanten, ett system helt utan yttrar.

Jag har redan skrivit om trenden med mittfältsdiamanter i Premier League. Men hur såg den ut i praktiken för West Ham mot Swansea?
Igår hade Alex Song den defensiva positionen. Kamerunaren är perfekt för rollen, han är stark och passningsskicklig och avsevärt med positionssäker än under åren i Arsenal då hans offensiva rajder ofta lämnade luckor bakåt. Songs taktiska disciplin har utvecklats enormt efter tiden i Barcelona.
I de två ”ytterrollerna” spelades Kevin Nolan och Cheikhou Kouyaté medan Stewart Downing var mittfältsspets.
Downings lyft sedan han fick kliva in i en central roll har vi nämnt flera gånger under hösten, men det är intressant att titta närmare på Kevin Nolan. När han var nummer tio-spelare i West Ham var han förmodligen den minst involverade ”tian” i Europas fem toppligor. I Sam Allardyces långbollsfilosofi handlade hans roll om att kriga om andrabollar och peta in returer.
Nu har han en mer flexibel uppgift. I och med att han inte spelas som mittfältsspets är hans främsta uppgift inte längre att positionera sig nära Andy Carroll utan att agera box-to-box-mittfältare. Han är mer involverad i spelet och vi ser på hans passningskarta att han igår ofta spelade korta passningar i sidled.

En ögonblicksbild av West Hams nya spelidé där man slår fler passningar på egen planhalva hittade jag i den elfte spelminuten. Istället för att spelare positionerar sig nära referenspunkten Andy Carroll kan man nu se mittfältare komma ned och hämta boll längre ned i plan. Nedan ser vi hur alla mittfältarna, inklusive mötande Stewart Downing, droppar djupt ned i plan för att tålmodigt bygga upp anfallen. Tidigare under Allardyce hade det istället handlat mer om ”route one” till Carrolls eller Carlton Coles hjässa.

DIAMANTENS EFFEKT
På bilderna nedan ser vi i tre steg diamantens fördelar och hur den skapar problem för motståndarna.

I första läget kommer West Ham (blåa prickar) få numerärt överläge centralt där den defensive mittfältaren blir ”fri”.

Motståndarna tvingas centrera sitt lag, vilket skapar ytor centralt.

I tredje steget korrigerar motståndaren sin uppställning och ser till att en av de centrala mittfältarna vågar ”stöta upp” mot den defensive mittfältaren (alternativt droppar en av anfallarna).

Om vi översätter det här på gårdagen kan vi konstatera att exakt det här blev fallet vid 1–1-målet. Se nedan.

West Hams mittfält har sökt centrala positioner, vilket medför att Swanseas mittfält också tvingats dra sig in mot mitten av plan. West Hams ytterbackar Aaron Cresswell (vänsterback) och Carl Jenkinson (högerback) får då stå för spelbredden.

Korridoren på högerkanten bildas för Jenkinson (längst bort) som får passningen och kan svinga in inlägget mot Andy Carroll, som i sin tur nickar in 1-1.

Att ytterbackarna får möjlighet till inläggsspel tack vare mittfältsdiamanten är uppenbart. Av alla spelare den gångna omgången slog Carl Jenkinson flest inlägg (9) tillsammans med Stewart Downing (som har ansvaret för fasta situationer i West Ham), medan vänsterbacken Aaron Cresswell var nia på listan med 5 inlägg.

Slutsats
Mittfältsdiamanten innehåller inga regelrätta ytterspelare, men den är ändå ett vapen om West Ham vill använda inläggsspel mot Andy Carroll.
Med det kompakta mittfältet tvingas motståndarna att centrera och släppa sina kanter. Då bildas korridorer för ytterbackarna där Carl Jenkinson och Aaron Cresswell kan storma fram.
På söndagen gav det tre poäng.

Fotnot 1: Tack till Nils Paulson som hjälpte till med grafiker.
Fotnot 2: Bilder från Viaplay.

Inför säsongen var han en av de mest ifrågasatta tränarna i Premier League.
Fansen gillade inte fotbollen han förespråkade.
Sam Allardyce antog utmaningen att förändra West Hams spel. Nu är laget trea i Premier League.
Hur har han burit sig åt?

Vi skruvar tillbaka tiden till våren 2012. West Ham hade ramlat ur Premier League och Sam Allardyce hade fått uppdraget att leda dem på resan tillbaka. När han presenterades hade han lovat att spela ”attraktiv fotboll”.
Men det är en sak att snacka och en annan att leverera och framme i mars hade få sett den där publikfriande fotbollen. De hade istället fått se ett lag som spelat Sam Allardyce-fotboll. Längre bollar på starka targetspelare.
Vid ställningen 0–0 i en borta match mot Peterborough började de skandera Paolo Di Canios namn. Den tidigare publikfavoriten hade börjat sin tränarbana och nostalgiska fans såg den hetlevrade italienaren som lösningen. Ropen efter Di Canio följdes av en sång:
”We’re West Ham United, we play on the floor!”

Stolta West Ham hade ett arv att förvalta, The West Ham Way. De som växt upp på Bobby Moore stand ville ha kortpassingsspel, rörelse, kreativ fotboll. Något som Sam Allardyce till synes inte var kapabel att ge.
Det var ju inte Allardyces kopp te.
”Big Sam” hade tidigare nått stora framgångar med Bolton i början av 00-talet. De var ett fysiskt lag, dåtidens Stoke, där mittfältaren Kevin Nolan hade en central roll.
Nästan ett decennium senare hade Kevin Nolan värvats till West Ham och sprang runt och gjorde samma saker som i Bolton. Krigade om andrabollar. Placerade sig rätt i straffområdet och petade in returer vilket vidimerade hans plats i startelvan.

West Ham tog sig med möda tillbaka till Premier League på första försöket, men under de två senaste säsongerna i högstadivisionen har det funnits en identitetskris mellan läktarna och tränaren.
När fansen har velat se en mer underhållande fotboll, har Sam Allardyce svarat med att värva Andy Carroll för 15 miljoner pund. Carroll och Sam Allardyce var som gjorda för varandra. Med Carroll i laget var Allardyce ”tvingad” att använda ett längre spel.
Samtidigt slog han ofta ifrån sig när kritiken kom på tal. Det stämde inte hävdade han. Det där om långa bollar ”var bara något som andra tränare hittat på sedan deras lag fått stryk”.
Det räckte till en tiondeplats 2012/13 och en trettondeplats 2013/14. Respektabla placeringar, men det var fortfarande något som skavde.
Motståndarfansen var inte sena med att håna West Hams spelsätt. I en match mot Brighton skanderades ”hoof” som en syrlig passning för alla långbollar.
Var det här verkligen det bästa som kunde presteras med rådande förutsättningar och resurser? Fanns det inte utrymme att drömma om något annat? Swansea lyckades ju ta sig till Premier League och behålla sin possession-filosofi efter uppflyttningen. Varför skulle inte fler klubbar kunna göra det?

I slutet av förra säsongen blev kritiken mot Sam Allardyce allt tuffare. ”Fat Sam Out – Killing WHU”, stod det på en banderoll.
West Ham har alltid varit en klubb där supportermakten är stor.
I våras hade ägarna David Gold och David Sullivan – som hela tiden backat sin manager – tagit till sig av kritiken. Sam Allardyce hade ett år kvar på sitt kontrakt, men han fick ett dekret inför sommaren:
Till nästa säsong skulle han se till att laget spelade en mer attraktiv fotboll.
Det var många som tvivlade på om det var möjligt, om Sam Allardyce kunde byta livsåskådning och gå ifrån den filosofi som resultatmässigt varit så framgångsrik i hans karriär. Redan för tre år sedan hade han ju pratat om attraktiv fotboll utan att sedan kunna backa upp orden.
Men nu, ett halvår senare, är stämningen helt annorlunda.
Efter 15 omgångar är West Ham trea i tabellen (!) och Sam Allardyce hyllas unisont.
Hur har han gjort? Handlar det om en revolution eller är det små förändringar som gjort skillnad i det stora?

I grunden kan succén förklaras med kloka värvningar. West Ham sökte sig till marknader där andra Premier League-klubbar inte vågade gå.
Enner Valencia, till exempel. Ecuadorianen gjorde succé i VM, men han framstod som en riskabel värvning. Spelare som köpts på ett bra mästerskap kan dala snabbt på stjärnhimlen (läs El-Hadji Diouf).
Diafra Sakho är ett ännu bättre exempel. 24-åringen valdes visserligen till Ligue 2:s bästa spelare, men franska andraligan är ingen garanti för att man lyckas i världens mest konkurrenskraftiga liga. Sakho har gjort sju mål på sju starter i höst – ett sensationellt facit.
Aaron Cresswell jagades av flera Premier League-klubbar redan inför förra säsongen. West Ham signade vänsterbacken och 24-åringen från Ipswich har visat sig vara ett fynd.
Vi har Cheikhou Kouyaté, som övertygade stort första omgångarna, Morgan Amalfitano, Carl Jenkinson och inte minst Alex Song. Den sistnämnde lånas från Barcelona och visar i varje match att han är litet för bra för att bli bortglömd på den stora scenen.
West Ham har onekligen lyckats med sina värvningar.

De nya spelartyperna har gett Sam Allardyce möjlighet att spela en annan typ av fotboll.
I premiären, 0–1-förlust hemma mot Tottenham, formerade han ett 4-2-3-1 där Mark Noble och Kouyaté på defensivt mittfält, Kevin Nolan som tia, Stewart Downing som högerytter och Carlton Cole längst fram. Det påminde en hel del om West Ham ifjol. Efter tre omgångar hade West Ham förlorat två matcher.
Efter förlusten hemma mot Southampton 30 augusti valde Sam Allardyce att förändra. Till mötet med Hull City startade han med en mittfältsdiamant. Dessutom var det första gången som Enner Valencia och Diafra Sakho startade tillsammans på topp.
De två nya anfallarna skilde sig från den mall som Allardyce tidigare använt för en striker. Valencia och Sakho var främst löpstarka och djupledslöpande.
Det var en försmak av vad som skulle komma senare.

Bara mittfältsdiamanten i sig var ju ett avsteg från Sam Allardyces filosofi. Diamanten fokuserar på numerärt överläge centralt, på en vilja om att behålla bollen inom laget.
Stewart Downing, som alltid varit en kantspelare, fick ett lyft i en roll som central offensiv mittfältare. Att flytta in den förre Liverpoolspelaren visade sig vara ett genidrag.
Plötsligt började West Ham söka andra spelvägar, via fötterna på Downing. 29-åringen började rada upp stormatcher från sin nya position.
West Hams process var igång. Under tiden hade Alex Song bidragit med en styrka och ett lugn som West Ham inte tidigare haft på mittfältet. Song var en starkt bidragande orsak till att laget kunde kontrollera bollen i uppspelsfasen.

Tittar man på statistik så kan det se ut som att West Hams spelmässiga förändring är minimal. Deras bollinnehav har stigit med 3 procent sedan förra säsongen.
Men statistik går att vända och vrida på och därför gräver vi lite djupare. 3 procent låter inte mycket, men betänk att differensen mellan lagen i Premier League i princip ligger i intervallet 40–60 procent. Då är 3 procent en betydande skillnad (15 procent räknat på 3/20). Betänk också att West Ham i vissa matcher anammat den tidigare spelidén.
Som igår mot Swansea.
Sam Allardyce bedömde att det bästa sättet att tackla Swansea var att använda Andy Carroll som striker och inläggsspel. Carrolls status i truppen har varit ett frågetecken efter succén för Enner Valencia och Diafra Sakho, men söndagens match blev en påminnelse om hans värde.
Andy Carroll var planens bästa spelare, nickade in två mål och nickade fram Diafra Sakho till det tredje.

West Hams seger igår visade att Sam Allardyces lag har blivit flerdimensionellt. Precis som Stoke har de förändrat sitt spelsätt. Men de är inget possession-baserat lag. De spelar kort i perioder, men har fortfarande möjligheten att testa motståndare med ett mer direkt spel.
De hade ingen chans att passa sönder Swansea så de mosade walesarna i luftrummet istället. Sam Allardyce bekräftade efter matchen att han har ett reaktivt lag, att han är en tränare som anpassar sig efter motståndet. Tidigare har han kritiserat andra tränare som Arsène Wenger för att Arsenalmanagern inte är flexibel nog.
Med en bredare arsenal offensivt, med Andy Carroll som joker, med klasspelare som Alex Song på mitten, med en omskolad Stewart Downing som pånyttfödd, har Sam Allardyce byggt ett anpassningsbart, sevärt lag. West Ham har klättrat upp till tredje plats i tabellen.
Vem hade trott det?
Inte jag, förmodligen inte du – inte ens de mest inbitna fansen som nu nyper sig i armen.
Hans smeknamn kanske borde vara Sam Allardici, trots allt.

***
I nästa inlägg ska vi titta på hur den nya taktiken fungerar för West Ham i praktiken.

Chelseas dröm om att gå obesegrade genom hela säsongen är över. Nu finns istället chans att toppstriden blir spännande igen.
Tack för det.

Jag har känt under hösten att det fanns en risk att Chelsea skulle springa i väg med ligan. Samtidigt som José Mourinhos gäng sett hur stabilt ut som helst har de andra tilltänkta topplagen vacklat.
Nu är det visserligen inte säkert att Manchester City besegrar Everton i kvällsmatchen, men det blir ändå en psykologisk effekt av att ett lag spräcker nollan i förlustkolumnen. Nu får motståndarna se att det går att besegra Chelsea, ibland har de känts slagna på förhand.
Jag har aldrig trott att de skulle klara av att gå obesegrade. Det kommer alltid en dag eller två när bollen helt enkelt inte studsar din väg. Det här var en sådan eftermiddag.
Chelsea började bäst och tryckte ned Newcastle. Willian var första halvtimmens bästa spelare och hade ett par farliga avslut som smet utanför Rob Elliots stolpar. Chelsea borde ha tagit ledningen och det hade förstås gett matchen helt andra förutsättningar. Det dröjde 25-30 minuter innan Newcastle tog sig in i matchen.
Med hjälp av företagsamma mittfältare som Moussa Sissoko och Jack Colback hann de skapa ett par farligheter innan vilan.

Uppryckningen gav förnyat hopp, men Newcastle fick ett hårt slag när andremålvakten Rob Elliot tvingades ge upp och lämna över till unge Jak Alnwick, 21, vid starten av andra halvlek.
Det var dock ett annat byte som skulle sätta prägel på den här matchen. I den 53:e minuten ersattes Rémy Cabella av Papiss Cissé. Den senare hade bara varit på planen i fyra minuter innan han dök upp på ett inlägg (som Gary Cahill förstås skulle ha fått undan) och stötte in 1–0.
Cissé, som blivit något av en Chelseadödare (vem minns inte hans otroliga mål på Stamford Bridge våren 2012?) har blandat och gett senaste två åren – mest blandat – men i höst har han faktiskt hittat målet igen. Trots begränsad speltid – bara fem ligamatcher från start – har senegalesen gjort sju mål (inklusive fem inhopp). Jag trodde faktiskt att han hade tappat målkänslan.

Chelsea tryckte på rejält under sista 25 minuterna, inte minst efter Didier Drogbas reducering.
Men det var något som saknades i Chelsea idag, kanske dynamiken mellan Nemanja Matic och Cesc Fàbregas. Med John Obi Mikel som partner upplevde jag att Fàbregas oftare sjönk lägre ned i plan för att sätta an tonen i uppspelen. I första halvlek, när han fick söka sina genomskärare från en offensivare position, låg han bakom två-tre av lagets målchanser.
Newcastle stod emot, även efter det att laget reducerats till tio man när Steven Taylor fått sitt andra gula kort.
Jak Alnwick i all ära, men han behövde inte göra så många kvalificerade räddningar. Den store segerorganisatören var mittbacken Fabricio Coloccini som var ett monster.
Coloccinis senaste år är intressanta. Finns det någon back i ligan som pendlat mer i prestationer? Ena halvåret kung, nästa halvår medioker.
Newcastle ska dock vara tacksamma att han valde att stanna kvar i klubben för han är fortfarande – när han är i form – en av Premier Leagues bästa mittbackar.
Jag älskar att se honom spela eftersom han kombinerar defensiva kvaliteter med elegans på ett sätt som påminner om den fabulöse Philippe Albert.

Newcastle vann och lagets utveckling senaste månaderna var svårlästa.
Managern Alan Pardew kändes rökt. Fansen ville ha honom sparkad och det kändes som en tidsfråga eftersom laget stod och stampade.
Men så började segrarna trilla in.
Det är svårt att sätta fingret på orsakerna till lyftet. Man kan peka på små förändringar, som att Moussa Sissoko nu spelas centralt istället för att hålla till på högerkanten, att Ayose Pérez varit en injektion i anfallet.
Men jag tror snarare på att Newcastle har hittat en identitet efter ett par års famlande.
Nu har de en kärna av spelare som är egenproducerade, som lider för klubben och för fansen.
Paul Dummett är en stabil vänsterback, Steven Taylor är en kulturbärare, Sammy Ameobi är ”Magpies” through and through. Där finns också Rolando Aarons, som visat framfötterna i höst, och anfallaren Adam Campbell. Och Jak Alnwick.
Hans Premier League-debut kommer vi inte glömma i första taget.
Det var då han hjälpte till att sätta stopp för det som fram till nu sett ut som en ostoppbar segermaskin.

På torsdagen var det inspelning av vår Premier League-podd. Vi pratade bland annat om de höga biljettpriserna, Fraser Forster, Ashley Young, vilka PL-managers som skulle ha rollerna i ”Star Wars”.

Här är senaste avsnittet (fungerar bättre i andra webbläsare än Firefox):

Veckoomgången bjöd på en rad fina målvaktsinsatser. David De Gea blev poängräddare åt Manchester United med en svettig parad i slutminuten mot Stoke, Robert Green höll länge tätt för QPR borta mot Swansea – men ingen rår på Fraser Forster denna gång. Southamptons jätte svarade för flera kvalificerade räddningar mot Arsenal tills han fick kapitulera i den 89:e minuten då Alexis Sanchez placerade in 1–0 otagbart.
I backlinjen var Pablo Zabaleta en av de bästa spelarna för Manchester City. Högerbacken svarade för ett mål och ägde sin kant. Aston Villas Jores Okore har blivit värdefull för Paul Lambert sedan comebacken. Dansken svarade för en stabil insats borta mot Crystal Palace medan James Tomkins var West Hams bäste spelare mot West Bromwich och nickade in 2–1-målet precis före paus. Ashley Young har fått ta klivet ned som ytterback på grund av skadekrisen i Manchester United och han har klarat det överraskande bra. Mot Stoke gjorde han sin bästa match för säsongen och blev matchhjälte då han räddade ett skott på mållinjen på tilläggstid.

Mile Jedinak fortsätter att visa storform för Crystal Palace Han var man of the match mot Aston Villa, trots att det slutade med förlust (0–1). Steven Gerrard fick en mer offensiv roll mot Leicester och svarade med att göra ett mål och vara inblandad i Jordan Hendersons 3–1. George Boyd är en underskattad lirare. I början av säsongen när Burnley inte kunde vinna tyckte jag ofta att Boyd ändå drog sitt strå. Mot Newcastle dundrade han in 1–0. På vänsterkanten får Eden Hazard platsen. Belgaren var Chelseas bästa spelare mot Tottenham och hans 1–0 vittnade om hans klass. Vissa spelare får det att se så enkelt ut.
På topp är Sergio Agüero given efter två mål och en assist mot Sunderland. Wilfried Bony gjorde inget mål mot Swansea, men en assist och hans kvaliteter som framspelare är gravt undervärderade. Det är som om Bony sätter fram lagkamraterna i frilägen två-tre gånger per match numera.
Omgångens spelare: Sergio Agüero, Manchester City.

Mitt omgångens lag:
Fraser Forster, Southampton
————————————————-
Pablo Zabaleta, Manchester City (2)
Jores Okore, Aston Villa
James Tomkins, West Ham
Ashley Young, Manchester United
————————————————-
Geroge Boyd, Burnley
Mile Jedinak, Crystal Palace
Steven Gerrard, Liverpool
Eden Hazard, Chelsea (4)
————————————————-
Sergio Agüero, Manchester City (5)
Wilfried Bony, Swansea (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler spelare som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Alexis Sanchez (Arsenal), Didier Drogba (Chelsea), Victor Wanyama (Southampton), Tom Huddlestone (Hull City), Kevin Mirallas (Everton), David De Gea (Manchester United), Robert Green (QPR), Kyle Bartley (Swansea), Christian Benteke (Aston Villa), Nemanja Matic (Chelsea).

***
Omgångens mål: Sergio Agüero, Manchester City. Vandrade förbi och dunkade in den viktiga kvitteringen borta mot Sunderland.
Omgångens manager: Brendan Rodgers, Liverpool. Rodgers gav Steven Gerrard en mer offensiv roll och blev belönad.
Omgångens floppspelare: Wes Morgan, Leicester. Ödesdigert misstag som avgjorde matchen mot Liverpool.