Är José Mourinho på väg att lura mig och många andra?
Inför säsongen var jag en av få som inte tippade Chelsea som ligamästare (mitt val föll på Manchester City). Det var för mig osannolikt att José Mourinho, tillbaka i England, skulle lyckas få alla bitar på plats med så många nya spelare och mitt under en generationsväxling.
Den känslan har följt med mig under hösten. Och har man lyssnat på snacket så låter det som att City och Arsenal fått bära favoritskapet. Till och med José Mourinho själv har ju vid upprepade tillfällen lyft fram City som given titelfavorit.
Chelsea har visserligen funnits med i toppstriden hela tiden, men spelet har inte övertygat. Segt, förutsägbart, ineffektivt. Då och då har man häpnats över hur så mycket kreativ talang kunnat prestera så lite. Den som vill ha fördjupningsläsning kring det ämnet kan man läsa min analys från november.
Chelsea har inte heller varit lika pålitligt som under José Mourinhos förra era i klubben. De åkte på en chockförlust hemma mot Basel i Champions League, de föll borta mot Newcastle (som vid den tidpunkten inte framstod som lika vassa) efter en ytterst svag insats, de torskade mot Stoke. De borde ha förlorat hemma mot West Bromwich om de inte fått en straffgåva på tilläggstid.
Men i toppmatcherna är det som om tiden skruvas tillbaka. Då är de den där lagmaskinen som baxar till sig resultat.
Den här säsongen har de vunnit hemma mot Manchester City och Liverpool. De har spelat oavgjort och vunnit (i Ligacupen) borta mot Arsenal. De har kryssat borta mot Manchester United och Tottenham.

Julen och mellandagarna blev José Mourinhos show.
Mot Arsenal ställde han ut ett defensivt lag som stängde spelvägarna för ligans mest rörliga och kreativa mittfält. Han fick det 0–0-resultat han ville ha.
Igår på Stamford Bridge så åkte hans lag på en kalldusch när Martin Skrtel satte 0–1 för Liverpool redan i tredje minuten.
Då reste sig Chelsea, plockade fram det bästa spelet man presterat den här hösten och vände till 2–1 innan första halvlek var över.
Luis Suárez fick, med sina mått mätt, tämligen lite uträttat. Det var en följd av Mourinhos taktiska plan där Chelsea stängde spelvägarna till uruguayaren. Ett av dragen var att spela David Luiz på mittfältet. I sanningens namn var Luiz inte så defensiv som man kan föranledas att tro som omplacerad mittback, men han vann en del bollar och han hade en central del i 2–1-målet med sin känsliga passning ut till César Azpilicueta.
Juan Mata satt som vanligt på bänken, men numera är det få som ifrågasätter det. Det känns logiskt nu när Oscar kombinerar offensiva egenskaper med defensivt slit. Willian visade sina spetskvaliteter. Hans ryck första metrarna måste vara bland de allra kvickaste i ligan.
En nivå ovanför dessa herrar, och alla andra offensiva aktörer på planen, fanns Eden Hazard.
Belgaren hade en trevande start på säsongen. Han fick direkt fullt förtroende av Mourinho, men de matchvinnande insatserna lyste med sin frånvaro i inledningen. Nu har Hazard varvat upp. Igår var han fullständigt lysande. Det är lätt att glömma att han bara är 22 år.

Jag ger inte mycket för den här hållningen där tränarna saknar all form av objektivitet. Igår körde José Mourinho sin vanliga psykologiska krigföring när han först fick frågan om inte Samuel Eto’o borde ha blivit utvisad för duellen med Jordan Henderson och sedan om inte Liverpool borde fått en straff när Samuel Eto’o stängde Luis Suárez.
Mourinho svarade att han ”inte sett situationen där Eto’o eventuellt skulle ha fått kort”. Sedan fortsatte han med att ”lyfta fram att Eden Hazard skulle ha fått en dubbel-straff när han blev fälld i första halvlek” och att Suárez sysslade med ”simhopp”. Det råder inga tvivel om att Suárez hjälpte till, men innan dess hade Eto’o haft tydlig kontakt med hans ben (idiotiskt gjort av Eto’o eftersom Azpilicueta redan rett ut situationen och var på väg att rensa i väg bollen).
En klassisk Mourinho, alltså. Blunda för allt som det egna laget gjort sig skyldig till, greppa ett halmstrå och lyft fram vad man själv borde ha fått. Men han är långt från ensam om det där Bagdad Bob-tugget.
Jag ska inte gå in i detalj på domsluten, men en kort resumé av min syn: Chelsea borde fått straff när Hazard fälldes. Liverpool borde fått straff när Eto’o stängde Suárez (dock jag köpa att Webb friade Terry-situationen). Oscar borde ha blivit utvisad för sin tackling, Eto’os stämpling går att diskutera. Typ så.

Om vi lämnar det (och det bör man göra för domslut kan man diskutera i all evighet. Varför rasar så få över att ett av West Hams mål mot WBA var offside?) så går det inte att undgå att bli imponerad av denne Mourinho.
Hans lag har inte presterat i närheten av den nivån som vi anar att de kan göra med det spelarmaterialet. De har saknat en pålitlig striker, faktum är att trion Fernando Torres, Samuel Eto’o och Demba Ba gjort lika många ligamål (6) tillsammans som Danny Welbeck, som blott startat nio matcher för Manchester United. Ändå är Chelsea bara två poäng efter ledande Arsenal.
José Mourinho kan konsten att skapa en vinnarmentalitet. Han har gjort det i alla sina klubbar. Efter det skakiga försvarsspelet under André Villas-Boas och Roberto Di Matteo har John Terry återigen klivit fram som en jätte. Lagkaptenen har varit fullständigt briljant under första halvan av säsongen och hade fått mer erkännande om inte opinionen haft ett ont öga till honom.

Jag ser fortfarande Manchester City och Arsenal som de hetaste titelkandidaterna, men när Chelsea visar sådan styrka i toppmatcherna går det inte att räkna bort dem.
De har ju dessutom sin x-faktor på bänken. Mannen som nästan alltid hittar ett sätt att få med sig resultat.

***
Liverpool? Ja, de har gjort två starka insatser under julhelgen. Först borta mot Manchester City, sedan igår mot Chelsea. Deras problem är att dessa matcher gett noll poäng.
Igår kom de till spel med en stark startelva, men med en ultratunn bänk med ett par oprövade namn. När Brendan Rodgers letade lösningar föll valet på Brad Smith, en 19-årig vänsterback som fick göra debut som vänsterytter. Smith kändes utelämnad i en för stor kostym under sin halvtimme på planen. Det underströk behovet av värvningar (och det ryktas idag om att Cristian Tello från Barcelona är på ingång).
Liverpool har gjort en beundransvärd höst, men det är också tydligt hur jämn och tajt ligan är när laget nu återfinns på femte plats, efter Everton. På julafton låg de i topp.
Nu kommer prövningarna för Brendan Rodgers. Joe Allen blir borta några veckor. Mamadou Sakho, som imponerat stort i mittförsvaret, haltade av med vad som såg ut att vara en sträckning igår. I den positionen finns täckning i form av Kolo Touré, men truppen kommer att testas kommande månad.
Glen Johnson var svag igår på högerbacken, Lucas Leiva hade jobbigt på centralt mittfält och Simon Mignolet tappade för andra matchen i rad in en boll lite väl enkelt.
Januarifönstret kunde inte komma mer lägligt.

Skador på nyckelspelare, tajt spelschema och ett formstarkt Newcastle på St James’ Park.
Det här var ett test för Arsenal, erkände Arsène Wenger inför matchen.
De klarade det. Nu firar de nyår som ligaledare.

På lördagen hade Manchester City tagit en knapp seger hemma mot Crystal Palace, vilket förde upp Manuel Pellegrinis lag i serieledning.
Oavgjort mot Newcastle hade kunnat bli ett tungt psykologiskt slag för Arsenal. Det är ju kring juletid som titelkandidater sätts på prov, heter det. Det upprepas som ett mantra, år efter år. För Arsenal betyder det där snacket mer än för andra toppklubbar. Tidigare har de vikit ned sig i den här typen av matcher. Tappat poäng och självförtroende. Halkat efter och fått kriga om fjärdeplatsen.
Därför var den här trepoängaren så viktig. Arsenal radade upp fyra raka matcher utan seger innan man besegrade West Ham i veckan. En ny poängförlust så hade det stora försprånget man hade för några veckor sedan varit uppkäkat. Det hade kunnat sätta sig i huvudet. Ska samma gamla visa upprepa sig?
Arsenals budskap till sig själva och konkurrenterna var tydligt: Vi menar allvar med att slåss om titeln den här säsongen.
– Det var en intensiv match mot ett bra Newcastle som utgjorde en väldigt stor utmaning, en stor fysisk utmaning, sa Arsène Wenger på presskonferensen.

Det var ingen stor tillställning. Arsenal började bäst första tio minuterna, sedan bestod första halvlek mest av ställningskrig.
Det var en match för Cheik Tioté och Mathieu Flamini, snarare än Santi Cazorla.
Newcastle attackerade mest via högerbacken Mathieu Debuchy som demonstrerade att han varit en av ligans bästa högerbackar under första halvan. Debuchy, planens bäste aktör i första halvlek, hade ett par avslut och den bästa chansen, en nick i ribban som rensades undan av Jack Wilshere på mållinjen.
Arsenal, som saknade skadade Aaron Ramsey och Mesut Özil, hade svårt att ta sig till chanser. Mer än några halvfarliga lägen skapade man inte och Olivier Giroud såg fortsatt rostig ut. Det underlättade inte att fransmannen vrickade foten och sprang runt och haltade under sista tio minuterna.
Giroud fortsatte att röra sig med vissa besvär i inledningen av andra halvlek, men Arsène Wenger behöll honom på plan (förmodligen för att han inte sätter någon tilltro till Nicklas Bendtner). Det betalade sig.
I den 65:e minuten slog Theo Walcott en frispark. Giroud utnyttjade den undermåliga markeringen från Davide Santon och nickade in 0–1. Hans första mål sedan 23 november.

Målet tvingade Newcastle, dittills rätt blekt framåt, att bli mer offensivt. Alan Pardew gick ned på trebackslinje och satte in Shola Ameobi bredvid Loïc Rémy. Med nyss inbytte Hatem Ben Arfa, som var magisk i förra omgången, fanns ett givet anfallsvapen på högerkanten. Wenger svarade med att byta in Carl Jenkinson och gå ned på fembackslinje. Det är inte ofta man ser det från fransmannen.
Det var lyckat. Visserligen snurrade Hatem Ben Arfa friskt med Flamini, som fick gå ned som vänsterback, men Ben Arfa saknade all form av ”end product” och Newcastle kändes aldrig riktigt farliga. Det hetaste lägen bjöd Wojciech Szczesny på när han sköt en framrusande Rémy i ansiktet och bollen studsade några decimeter utanför stolpen.
Arsenal stod emot, inleder nästa år i topp av Premier League och underströk det jag redan slagit fast tidigare i höst:
I år kommer Gunners vara med och fajtas om titeln ända in i kaklet.

Ingen Wayne Rooney. Ingen Robin van Persie. Tur för Manchester United att de har en glödhet Danny Welbeck.
Efter krisen där Manchester United inom loppet av en vecka förlorade två raka hemmamatcher (Everton och Newcastle) har David Moyes gäng hittat segermelodin. Vinsten mot Norwich på lördagen var lagets sjätte raka, men det var ingen känsla av ”vinden har vänt” den här eftermiddagen.
Till skillnad mot West Ham, där laget presterade ett riktigt lovande anfallsspel, och till skillnad mot Hull City, där man visade karaktär som hämtade sig från 0-2-underläge, var det här en medioker insats.
Norwich skapade de bästa chanserna i första halvlek, inte minst på högerkanten där Robert Snodgrass gång på gång utnyttjade ett slumrigt United-försvar (Patrice Evra var återigen en säkerhetsrisk defensivt). United skapade knappt någonting framåt av värde.

Med Wayne Rooney som drogs med ljumskkänning fick Shinji Kagawa chansen som tia. Det blir problematiskt för japanen om han inte uträttar mer när han väl får spela i favoritpositionen. I halvtid var Ryan Giggs utbytt och Kagawa fick ta plats på vänsterkanten.
In kom Danny Welbeck och det blev injektionen som räddade tre poäng åt Manchester United den här dagen. Med sin fysik och snabbhet var han källan till de sporadiska bortaattackerna.
Målet cirka en kvart in i andra halvlek var inte vackert, men det var typiskt Welbeck: Det var han som sprang hela vägen in i press när Ryan Bennett skulle rensa, det var han som vann bollen och sedan snappade upp den, rundade John Ruddy och placerade in 0–1.
Det var engelsmannens fjärde mål på fyra matcher.
– Jag tycker att Danny Welbeck gjorde enorm skillnad när han kom in, konstaterade David Moyes.

Förra säsongen blev det bara två mål från Welbecks sida, något som det raljerades över från många håll. Men då spelade han som ytter med uppgift att löpa sönder motståndarförsvaren.
Med David Moyes övergång till 4-4-2 och skadan på Robin van Persie har han fått chansen som striker – och då har han visat att han kan hitta målet.
Danny Welbeck har aldrig varit en spelare som skapat mål på egen hand (även om hans debutmål i Premier League var ett distansskott i krysset från 20 meter). Han behöver spela längst fram och få löpa in bakom backlinjen (som vid målen mot Swansea och West Ham) eller så behöver han få chansen att ta sig in i boxen och hugga på returer (som vid målen mot Swansea och de två mot Aston Villa).
Han kommer aldrig att bli skyttekungsmaterial, men han bidrar med andra kvaliteter. Som fysiskt springa-på-allt-och-jaga-på-allt-fenomen är han värdefull. Idag gav det tre poäng för ett Manchester United som plötsligt bara är två poäng från fjärdeplatsen.

***
Det var samma typ av seger för det andra Manchester-laget. Och samma typ av hjälte.
Med Sergio Agüero skadad och Alvaro Negredo på bänken satte City-fansen hoppet till Edin Dzeko.
Jag tippade att Edin Dzeko skulle hitta nätet och det gjorde han till slut. Manchester City vann mot Crystal Palace med 1–0. Ett överraskande resultat. Jag hade tippat på minst 5–0.
Men det visar också att Tony Pulis har gjort något med Crystal Palace. Defensiven känns tryggare och hans spelsätt har gett Cameron Jerome och Marouane Chamakh chansen att göra nytta.
Jag dömde ut Pulis chanser att lyckas rädda laget kvar, men nu går det inte att utesluta det. Inte när så många andra klubbar – Fulham, Sunderland, West Ham – är i kris.

Av någon anledning valde Manuel Pellegrini att fortsätta med 4–5–1 även mot ett av ligans bottenlag.
Edin Dzeko har aldrig kunnat hantera rollen som ensam striker särskilt bra. Så det krävdes att Alvaro Negredo kom in från bänken och gjorde honom sällskap på topp för att laget skulle göra det förlösande målet.
Betydelsen av att ha den här typen av squadplayers som kan kliva fram och avgöra visar sig framför allt nu när halva säsongen är avverkad och truppen börjar bli sliten. Arsenal lider av att Olivier Giroud har tappat formen, men räddades i veckan av en comebackande Lukas Podolski. United saknar spets i truppen bortsett från Rooney/RvP, men de har åtminstone bredd. Detsamma gäller förstås City.
Pellegrini fick tillfälle att vila Yaya Touré (satt på bänken hela matchen) samt Alvaro Negredo och Samir Nasri (som både började på bänken). Sånt ska inte underskattas med tanke på det tuffa julschemat. Kolla på Aaron Ramsey som gick sönder i veckan och nu riskerar att bli borta i åtta veckor. En sådan frånvaro för Yaya Touré skulle drastiskt minska Citys titelchanser.
Spelmässigt var den här matchen avsevärt sämre än vi vant oss vid på Etihad den här hösten, men de vann och de leder ligan. Åtminstone det närmaste dygnet.

Vito Mannone har tagit över målvaktsposten i Sunderland efter att Keiren Westwood drabbats av skada. Och den förre Arsenalspelaren har sannerligen tagit chansen. För andra omgången i rad finns han med i omgångens elva efter en lysande insats borta mot Everton där han belönades med en nia i betyg av Sky Sports.
Séamus Colemans form har varit sensationell i höst. På annandagen var han med i det förlorande laget, men var ändå en av planens bästa spelare när Everton, med tio man, tryckte på mot Sunderland. Vincent Kompany var återigen grym för Manchester City och gjorde det viktiga kvitteringsmålet. Jonas Olsson var en klippa på White Hart Lane och lyckades dessutom hamna i målprotokollet tack vare ett riktigt måltjuvsmål. Luke Shaw är tillbaka från skada och var lysande för Southampton som äntligen fick en trepoängare.
På mittfältet fanns några av veckans allra bästa insatser. Fernandinho (vilken spelare!) var i mitt tycke planens främste mot Liverpool. Sung-Yueng Ki har lyft Sunderlands mittfält och hans insats mot Everton underströk det faktumet. Ki satte segermålet på straff och noterades för 98 procent i passningsprocent. Morgan Schneiderlin har inte varit lika framträdande i Southampton utan Victor Wanyama senaste tiden, men igår var han tillbaka i toppform och ägde mittfältet mot Cardiff.
Schneiderlins lagkamrat Adam Lallana får plats i anfallstrojan. Han spelade bland annat fram till 1–0-målet av Jay Rodriguez. Hatem Ben Arfa fick chansen när Cheik Tioté saknades i Newcastle och tackade för förtroendet genom att vara man of the match. Där har Alan Pardew sparkapital.
I strikerpositionen placerar jag Wayne Rooney som svarade för en matchvinnande insats för Manchester United (i andra halvlek klev Rooney ned och spelade central mittfältare). Han missade visserligen markeringen på James Chester när denne gjorde 1–0 för Hull City, men sedan var Rooney inblandad i alla tre målen framåt. Det ena var ett finfint volleyskott utanför straffområdet.
Omgångens spelare: Vito Mannone, Sunderland.

Mitt omgångens lag:
Vito Mannone, Sunderland (2)
———————————————-
Séamus Coleman, Everton (4)
Vincent Kompany, Manchester City (4)
Jonas Olsson, West Bromwich (2)
Luke Shaw, Southampton (2)
———————————————-
Fernandinho, Manchester City (3)
Sung-Yueng Ki, Sunderland
Morgan Schneiderlin, Southampton
———————————————-
Hatem Ben Arfa, Newcastle (3)
Wayne Rooney, Manchester United (4)
Adam Lallana, Southampton (5)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Tom Huddlestone (Hull City), Mile Jedinak (Crystal Palace), Yannick Bolasie (Crystal Palace), Jay Rodriguez (Southampton), Eden Hazard (Chelsea), Lee Cattermole (Sunderland), Scott Parker (Fulham), Zoltan Géra (West Bromwich), Theo Walcott (Arsenal), Joe Hart (Manchester City), Luis Suárez (Liverpool), Jordan Henderson (Liverpool), Gerhard Tremmel (Swansea).

***
Omgångens mål: Dwight Gayle. Hoppade in för Crystal Palace och avgjorde på tilläggstid med ett kanonmål där han vek in från vänster och avslutade i bortre krysset. Betydelsen av målet gör att jag väljer det framför Christian Eriksens vackra frispark och Scott Parkers distansskott.
Omgångens floppspelare: Jon Walters, Stoke.
Omgångens manager: Tony Pulis. Verkar ha fått fart på Crystal Palace.

***
Här är elvan från omgången som fullbordades 23 december: Omgångens lag (17).

Slut på julledighet! Nu finns det massor att ta tag i och jag börjar i tur och ordning med omgångens lag som gäller spelomgången fram till 23 december (som förstås hade levererats tidigare om jag inte befunnit mig på annan ort och firat jul).
Nåväl, Vito Mannone får min tröja i målet. Sunderland-målvakten räddade lägen bland annat från Gary Hooper, Nathan Redmond och Ricky van Wolfswinkel och såg till att laget höll nollan.
I backlinjen var det stenhård konkurrens om högerbacken mellan glödhete Séamus Coleman och Mathieu Debuchy. Jag väljer den senare som var Newcastles främsta anfallshot mot Crystal Palace med sina rajder längs högersidan. I mitten var John Terry given, jag tycker han var planens bästa spelare på Emirates (0-0). Per Mertesacker var (som vanligt) trygg för hemmalaget, men jag går ändå för Gary Cahill, då känslan var att han ställdes på tuffare prov (Arsenal var mer intresserat av att anfalla än Chelsea). På mittfältet fanns flera alternativ, men Jordan Henderson var svår att förbi se efter den finfina första halvleken mot Cardiff där han låg bakom alla tre målen med genomtänkta framspelningar. Yohan Cabaye är i storform och hittade rätt igen medan Adam Lallana låg bakom allt för Southampton med ett mål och en assist (och en storstilad insats). På högerkanten väljer jag David Silva som höll i trådarna för Manchester City borta mot Fulham.
På topp var det givet: Luis Suárez och pånyttfödde (?) Emmanuel Adebayor gjorde två mål vardera och var MOTM i varsin match.
Omgångens spelare: Luis Suárez, Liverpool.

Mitt omgångens lag:
Vito Mannone, Sunderland
—————————————–
Mathieu Debuchy, Newcastle (3)
Gary Cahill, Chelsea (2)
John Terry, Chelsea (5)
Phil Bardsley, Sunderland (2)
—————————————–
David Silva, Manchester City (3)
Yohan Cabaye, Newcastle (2)
Jordan Henderson, Liverpool
Adam Lallana, Southampton (4)
—————————————–
Emmanuel Adebayor, Tottenham
Luis Suárez, Liverpool (5)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Per Mertesacker (Arsenal), Séamus Coleman (Everton), Mamadou Sakho (Liverpool), Ross Barkley (Everton), Jake Livermore (Hull), Ben Foster (West Bromwich), Michael Turner (Norwich), Peter Crouch (Stoke), Wayne Rooney (Manchester United), Adnan Januzaj (Manchester United), Yaya Touré (Manchester City), Jesús Navas (Manchester City), Cheik Tioté (Newcastle), Fabricio Coloccini (Newcastle).

***
Omgångens mål: Ross Barkley skruvar in en frispark i krysset i slutminuterna och ger Everton segern borta mot Swansea. I kombination betydelse och skönhet var det målet som jag fastnade för.
Omgångens floppspelare: James Collins hade jobbigt på Old Trafford.
Omgångens tränare: Tim Sherwood, Tottenham. Gick tillbaka till ett hederligt 4-4-2 och fick Spurs att bli mer rakt och spetsigt. Hade dessutom modet att släppa fram en egen produkt (Bentaleb) och fick med sig tre poäng från St Mary’s.

Tim Sherwood blev en vinnare i Premier League-debuten som ansvarig tränare i Tottenham.
Receptet? Vrida tillbaka klockan 25 år i tiden, skaka liv i två djupfrysta anfallare och utmana Mauricio Pochettino i rodeo.

Tim Sherwood tog över som tränare i Tottenham efter sparkade André Villas-Boas. Detta efter en höst där portugisen misslyckats fatalt med att få sitt lag att få till det offensiva spelet.
Spurs hade förvandlats till ett sidledsspelande lag, Roberto Soldado sprang runt i ingenmansland och yttrarna levererade inte inlägg i samma frekvens som tidigare.
Så Tim Sherwood var tvungen att göra något drastiskt.
Redan i veckans Ligacupmatch mot West Ham såg vi i vilka banor han tänkte: Ett rakare spel med två anfallare.

Så valet igår mot Southampton blev att spela 4-4-2 med Emmanuel Adebayor bredvid Roberto Soldado.
Men det var väntat. Mer oväntat var mittfältets balans. Det var som om tiden skruvats tillbaka 25 år. I en tid när nästan alla lag spelar med tre centrala mittfältare – eller åtminstone med en utpräglad defensiv av två – sprang Spurs runt med Christian Eriksen och Mousa Dembélé. En nummer tio-spelare och en före detta anfallare som senaste två åren omskolats till tia/central mittfältare…
Större nostalgitripp än så, rent taktiskt, ser vi sällan i Premier League såvida inte liberon gör comeback.
Det var som om Tim Sherwood stod inför en strid som gällde hans liv och tänkte: ”Nu får det bära eller brista. Jag släpper alla tyglar och ser hur långt det räcker”.
Spelet blev därefter – många mål, publikfriande spel och två lag som inte kunde stava till riskminimering.

Tim Sherwoods djärva beslut medförde förstås komplikationer. Adam Lallana, Southamptons underbare offensive mittfältare, fick enorma ytor mellan backlinje och mittfält i inledningen av matchen. När Vlad Chiriches dessutom missbedömde en situation fullständigt i den 13:e minuten hade Lallana utnyttjat just den ytan och placerat in 1–0 intill stolpen.

Där och då såg det ut att kunna bli en lång eftermiddag för Tottenham, inte minst eftersom comebackande Danny Rose var skakig defensivt och bjöd Calum Chambers på inläggslägen.
Men då fick Tottenham effekt på sitt tvåmannaanfall.
Emmanuel Adebayor – totalt utfryst under Villas-Boas – hade mest lunkat runt första kvarten, men i den 25:e minuten slog han ut en passning till Roberto Soldado på vänsterkanten. Spanjorens inlägg var magnifikt – jag har inte sett något vassare inlägg den här säsongen – och Adebayor lyckades hoppsparka in 1–1.
I andra halvlek efter att Jos Hooiveld först gjort självmål och Adam Lallana elegant serverat Rickie Lambert till 2–2 steg Adebayor fram igen.
Togolesen vann en närkamp med Jos Hooiveld och placerade in segermålet, 3–2, i bortre hörnet.
Roberto Soldado hade sedan chansen att säkra segern, men den här gången lyckades Spurs hålla undan.

Anfallsparets samarbete var det stora glädjeämnet för Tottenhamfansen den här dagen. Roberto Soldado gjorde inget mål, men han tog sig till lägena, han löpte bra ”in the channels” som de säger på fotbollsengelska, det vill säga ut mot kanterna, bakom Southamptons ytterbackar. Han slog ett inlägg som Adebayor så när hann fram på och sedan världsklassinlägget som gav 1–1. Jag har varit en av Soldados kritiker, men det här var iallafall en insats som gav hopp. Han trivs utan tvekan bättre när han får sällskap av en stor targetman som kan avlasta honom i spelet utanför boxen.
För Emmanuel Adebayor var det en upprättelse. Under AVB var han så sidsteppad att han ställdes utanför det officiella lagfotot. Nu är han klubbens hetaste anfallare med tre mål på två matcher och given startman till mötet med West Bromwich på annandagen. Det är så synd att han inte är på humör oftare för när han väl är det är han en komplett striker.

Jag vet inte om 4-4-2 är vägen till framgång för Tottenham. Laget var extremt såbart igår för passningar igenom mittfältet. Adam Lallana firade tidig julafton och hade gjort ännu större skada om han fått bättre service från ett blekt hemmalag. Det blev en liten bättring efter att Tim Sherwood bytt in unge Nabil Bentaleb på mittfältet, men känslan är att det behövs en Sandro. Bentaleb gick före etablerade Etienne Capoue.
– Jag kan inte Capoue så bra, jag har bara haft tre träningar, men för tillfället vet jag att jag kan lita på den där killen (Bentaleb), sa Sherwood.
Vi diskuterade tidigare i ett avsnitt av Sportbladets Premier League-podd varför Spurs inte spelat med två anfallare. Jag lyfte fram möjligheten att testa 4-4-2 som ett sätt att väcka ett lag som helt uppenbart hade kört fast i sin offensiv. Precis så blev det.
Spurs var rakare, snabbare och mer spetsigt än tidigare. Tim Sherwood skulle kunna få än mer fart med Aaron Lennon på högerkanten istället för Erik Lamela som återigen var misslyckad. Eller Nacer Chadli som gjorde ett piggt inhopp.
Om 4-4-2 är lösningen på längre sikt tvivlar jag på.
Men i nuläget handlar det om att få skeppet på rätt kurs igen och det kan bara ske genom trepoängare.
Därför kan Tim Sherwoods offensiva strategi igår bara betecknas som en succé.

***
Southampton är i fritt fall just nu. Mauricio Pochettino brottas med en lång skadelista och laget känns ihåligt. Igår saknades målvakten, tre spelare ur backlinjen och viktige Victor Wanyama på mittfältet.
Att Pochettino i det läget väljer att spela Jos Hooiveld bredvid Dejan Lovren istället för José Fonte och Maya Yoshida är för mig obegripligt.
Jag ser inte Saints träningar, och det är möjligt att Hooiveld imponerar där, men jag har sett deras matcher och det är tillräckligt för att konstatera att Hooiveld med nuvarande form inte räcker till i Premier League.
Han bjöd på ett mål borta mot Newcastle och igår gjorde han självmål. Hans fjärde totalt i Premier League. Karln är mer Richard Dunne än Richard Dunne själv.
– Vi klädde ut oss till tomten och bjöd Tottenham på chanser och mål, konstaterade Pochettino efteråt.

Adam Lallana var briljant, igen, men det räcker inte när han ska dra loket ensam.
Southampton känns tröttkört. Deras presspel är inte lika intensivt som tidigare och det var något jag varnade för tidigare under hösten. Lag som pressar på det här sättet tenderar att krokna under resans gång. Titta på Marcelo Bielsas Athletic Club.
Nu har laget sex raka matcher i ligan utan seger och nu känns det som att deras mål bör vara att hamra fast en niondeplats snarare än att blicka uppåt. Det var kul så länge det varade.

Luis Suárez, ständigt denne Luis Suárez.
Liverpools superanfallare stod i centrum inför matchen efter beskedet på fredagen om att han signerat ett nytt kontrakt till 2018. Och han stod sannerligen i centrum under första halvlek hemma mot Cardiff City i den tidiga lördagsmatchen.
Det är lite kul med Suárez och ett tecken på vilken sanslös form han är i. Jag specialstuderade honom idag och under matchens första tio minuter lyckades han knappt med någonting. Han tappade till och med ut en boll över sidlinjen som min farmor hade kunnat hantera bättre. Ändå kände man att han bara varvade upp, det var bara en tidsfråga innan han skulle näta två eller tre.
Och vips! En underbar, nätt chippassning från Jordan Henderson och så hade Luis Suárez dunkat in en volley till 1–0.
Inte långt efter slog Jordan Henderson en magnifik genomskärare till Suárez, som fri med David Marshall lade upp för Raheem Sterling som fick öppet mål.
Det målet var ett tydligt exempel på den numera osjälviske, komplette anfallaren som sätter laget i första rummet.
Innan halvleken var över hade Jordan Henderson klackat fram Luis Suárez till ett skottläge som Liverpoolstjärnan förvaltade på bästa sätt. Med ett skruvat skott överlistade han Marshall och noterade sitt 19:e mål den här hösten.

Redan där var matchen förstås avgjord. I andra halvlek fick vi se en uppryckning från Cardiff. Jordon Mutch nickade in reduceringen till 3–1 och hade ett bra läge att nicka in 3–2 någon minut senare. Det målet kom aldrig så anstormningen ebbade ut.
Bäst i andra halvlek var gästernas supporterskara som ställde upp helhjärtat bakom sin tränare Malky Mackay.
”Mackay in, Vincent out”, kanderade de – och fick hemmasupportrarna på Anfield att applådera.
”Malky Mackay – we want you to stay”, fortsatte de och Anfield applåderade igen, en fin gest av hemmafansen.
Den hårt ansatte tränaren sa efteråt att han inte tänker säga upp sig.
– Jag skulle inte kunna lämna laget, spelarna, ledarstaben och supportrarna som var fantastiska idag, sa han.
Vad mannen i solbrillorna, ägaren Vincent Tan, har i görningen återstår att se. Men han får färre och färre vänner inom den engelska fotbollen.
Fansen, som accepterade bytet av tröjfärg och klubbmärke, stod kvar i 45 minuter efter slutsignalen och sjöng om Malky Mackay.

Eftersnacket handlade förutom Mackay om – surprise! – Luis Suárez.
Uruguayaren har nu gjort otroliga 19 mål på 12 matcher. Det är makalösa siffror och faktiskt strået vassare än vad Leo Messi hade när han satte sitt otroliga rekord på 50 mål för två år sedan. Messi gjorde i snitt ett mål var 65:e minut. Suárez siffra nu är ett mål var 57:e minut.
Vissa har redan lanserat honom som ”bäst i världen just nu” och det kan man förstås argumentera för. Men vad ska till för att han på allvar ska nämnas som en kandidat till Ballon d’Or, vid sidan av Leo Messi och Cristiano Ronaldo?
För mig handlar det om att han måste göra avtryck i de stora matcherna. Av hans 19 mål har endast ett kommit mot lagen på topp 7 i tabellen. Den där definierande insatsen mot ett Chelsea eller ett Arsenal skulle på allvar få Suárez att ta steget upp bland de allra bästa, framför allt när han i nuläget inte får chansen att visa upp sig i Champions League.
Ett perfekt tillfälle att ändra på det får han kommande matcher då Liverpool ställs mot Manchester City på Etihad (26 dec) och Chelsea på Stamford Bridge (29 dec).

Apropå hans nya kontrakt så spekuleras det vilt i om avtalet innehåller någon utköpsklausul och hur den i så fall är utformad. Enligt The Times har Pere Guardiola, spelarens agent, sett till att klausulen är tydligare än som var fallet i det förra avtalet där Arsenal trodde att man utlöste klausulen genom att lägga ett bud på 40 000 001 pund. Enligt Times ska Liverpool inte ens behöva lyssna på bud från engelska klubbar och man räknar med en prislapp ”significantly higher than the £86 for Gareth Bale”.
Oavsett vad som händer i sommar har Liverpool skaffat sig ett utsökt förhandlingsläge, alternativt säkrat en gigantisk övergångspeng till klubbkassan.

David Moyes får lite julefrid, trots allt. Efter två raka hemmaförluster mot Everton och Newcastle var Manchester United i kris. Nu har laget fyra raka segrar och bara ett enda insläppt mål.
Lördagens seger mot West Ham United var den softens business-as-usual-dagsverken som vi vant oss vid att få se på Old Trafford. Manchester United började starkt, gick upp till en 2–0-ledning före paus och avgjorde matchen i andra halvlek.
Nu har ju inte de vinsterna var så frekventa den här hösten och därför var den här trepoängaren så välkommen för David Moyes.
Det är ju inte bara det att hans lag redan förlorat tre hemmamatcher i Premier League, trots att halva säsongen återstår – spelmässigt har regerande mästarna sett torftigt ut. Segt, idéfattigt, förutsägbart.
Det här var något annat.
På lördagen var det ett fartfyllt Man United som aldrig gav West Ham en chans.
Wayne Rooney droppade längre ned i plan än vanligt och styrde spelet, säkert en följd av att ordinarie quarterbacken Michael Carrick är skadad. Rooney var bra, men det var andra som stal showen.
Danny Welbeck gjorde mål igen, Phil Jones och Tom Cleverley satte fart på bollen, Antonio Valencia utmanade på sin högerkant, Rafael da Silva ständigt överlappade, Adnan Januzaj visade att han är ligans mest spännande 18-åring.
Januzajs mål till 2–0 var ren och skär klass, det är uppseendeväckande vilken skarp fotbollshjärna han har trots sin ringa ålder (däremot måste han lägga av med filmningarna).

Jag gissar att den nyfunna speeden förklaras till stor del med att Rafael da Silva är tillbaka i form. Högerbacken har varit skadad en stor del av hösten och det är enkelt att se hur mycket han saknats. Alltid villig att gå framåt, alltid villig att hitta på saker. Det är påtagligt hur mycket bättre Antonio Valencia blir när han har Rafael bakom sig (även om Valencia tog ett par rejäla felbeslut i andra halvlek).
Efter en nattsvart höst har Manchester United fått lite vind i seglen.
Det enda negativa för Moyes den här dagen var att Welbeck haltade av med knäkänning och att West Ham fick göra en reducering med tio minuter kvar sedan Alexander Büttner slumrat till och upphävt en offside.
Till och med Ashley Young verkar vara på gång. Den utskällde yttern – han blev utbuad av både Aston Villas och Manchester Uniteds fans förra helgen – gjorde mål i veckan i Ligacupen. Nu blev det en ny fullträff, ett skott i krysset av samma sort som han gjorde till sin specialitet under sin första tid i klubben.
Kan Antonio Valencia och Ashley Young hitta formen samtidigt som Adnan Januzaj fortsätter att agera joker så kan det vara nyckeln för att laget ska klättra i tabellen.
Medan de andra topplagen möter varandra efter julhelgen ställs Manchester United mot Hull City och Norwich. Ett utmärkt tillfälle att kapa avståndet till toppen.

***
West Ham? Nja, det här var en ny svart dag för Sam Allardyces gäng. Fantomsmärtorna efter skadade Andy Carroll är enorma. Utan Carroll som uppspelspunkt finns ingenting att hota med. Modibo Maiga var totalt osynlig på topp idag. Carlton Cole hoppade in i andra halvlek och satte reduceringen. Det säger rätt mycket om West Hams hälsotillstånd att Cole, spelaren man inte gav nytt kontrakt i våras och som togs in på korttidslån, är den som skänker hopp.

Gustavo Poyet har blivit ett lyft för Sunderland.
Men tiden är knapp – och historien talar emot dem.
Ska den nye managern lyckas att rädda Sunderland kvar i Premier League måste de vinna lördagens måstematch.

Det var intressant att lyssna på Gustavo Poyet efter hemmaförlusten mot Tottenham 9 december.
Uruguayaren har hållit en positiv min sedan han steg in i Sunderland. Trots det prekära tabelläget har han bubblat av entusiasm. Han har smittat av sig av känslan att det faktiskt kan gå vägen.
Men efter 1–2 mot Spurs var det som om det halvfulla glaset hade blivit halvtomt. Han sa, enligt The Times:
– Baserat på den här insatsen tar vi inte tillräckligt många poäng för att stanna kvar. Att spela på det här sättet kommer inte rädda dig. Alla lag som spelat så här de senaste tio åren har åkt ur. Vi behöver tre-fyra vinster snabbt, det finns inget annat alternativ. Om vi inte tar dem blir det praktiskt omöjligt. Det måste göras nu, om du inte delar den uppfattningen är du inte realistisk.

Gustavo Poyet tog över efter Paolo Di Canio i oktober. Di Canio fick tacka för sig efter fem omgångar då laget låg sist i ligan med blott en poäng. Caretaker Kevin Ball ledde laget i två matcher, två förluster trots lovande insatser, innan Poyet steg in.
Nio omgångar senare är Sunderland fortfarande jumbo. Poängsnittet under Poyet visar en klar förbättring, men inte tillräckligt för att fansen ska känna sig trygga: Under Poyet har laget tagit 0,88 poäng/match mot Di Canio 0,2 poäng/match.
Det finns fortfarande enorma brister i truppen, inte minst demonstrerat av att Sebastian Larsson använts i nummer tio-positionen den här säsongen. Men det finns också indikationer på att Sunderlands kurva pekar uppåt.
> Gustavo Poyet har använt ett 4-1-4-1-system som känts avsevärt mer trovärdigt än Di Canio som ställde upp med något som liknade ett 4-2-4. Italienaren fick beröm av Arsène Wenger, men det gav som bekant inte så många poäng.
> Sydkoreanen Ki, på lån från Swansea, har blivit den bolltrygga regissör som laget skrikit efter i flera säsonger.
> Wes Browns comeback har blivit ett rejält lyft för mittförsvaret.

Ett problem för Gustavo Poyet är att stjärnan Steven Fletcher inte hittat samma form som han höll ifjol. Den skotske landslagsanfallaren började säsongen på skadelistan. När han var tillbaka i slutet av augusti gjorde han mål direkt, men sedan dess har det bara blivit en fullträff på elva matcher för 26-åringen. Senast mot West Ham var han förpassad till bänken. Jozy Altidore, en annan striker som haft svårt att övertyga, fick chansen från start.  Han har gjort ett ligamål på 14 matcher.
Där finns Sunderlands mest akuta problem.

I veckan blev det dock en moralhöjande seger i Ligacupen mot Chelsea. Efter att ha hamnat i underläge kvitterade Fabio Borini i 88:e minuten och i förlängningen avgjorde Ki.
Faktum är att Sunderland såg starkare ut än Chelsea under extratiden. Kan det vara så att Paolo Di Canios profetia om att den hårda sommarträningen skulle ge effekt i december stämmer? I så fall kanske Poyet kan börja skörda frukterna nu och då kan Di Canio få en liten upprättelse.

Imorgon, lördag, får vi se om triumfen i Ligacupen ger energi eller om den kostade för mycket kraft då Sunderland tar emot ett mer utvilat Norwich hemma på Stadium of Light.
Det är en hyperviktig match för båda lagen. Vinner Sunderland går de upp på tolv poäng, ”bara” sex pinnar bakom Norwich som då blir indraget i bottenstriden. En bortaseger skulle betyda att Chris Hughtons gäng får lite andrum.
Norwichs manager har haft samma problem som Poyet med de offensiva spelarna där stjärnan Ricky van Wolfswinkel floppat rejält. Senaste veckorna har dock Gary Hooper fyllt tomrummet med fyra mål på fem starter.

Oavsett utgången imorgon kommer Sunderland ligga sist i ligan på juldagen. Endast ett lag har grejat nytt kontrakt efter att ha legat sist i tabellen den 25 december – West Bromwich 2004/05.
Historien talar alltså emot Sunderland. Men det finns en omständighet som man bör beakta innan man dömer ut lagtets chanser: Spelschemat.
Sunderland kommer att möta nästan alla lag på undre halvan på hemmaplan. Fram till 12 februari då man möter Manchester City kommer man inte att ställas mot något lag från den förhandstippade ”top six”.
– Jag kan slåss med dig, men om du sänker mig en gång, och sedan två gånger, så kommer jag inte tillbaka en tredje gång. Så dum är jag inte. Det måste finnas ett ögonblick där det inte finns några ursäkter eller otur längre. Där är vi nu, sa Gustavo Poyet häromveckan.

FAKTA/Sunderlands återstående hemmamatcher
21 dec: Norwich
1 jan: Aston Villa
18 jan: Southampton
28 jan: Stoke
8 feb: Hull City
1 mar: West Bromwich
15 mar: Crystal Palace
29 mar: West Ham
12 apr: Everton
26 apr: Cardiff
11 maj: Swansea

Två lag svarade för imponerande insatser i helgen och det ger utslag i omgångens lag. Elvan domineras av spelare från Manchester City och Liverpool.
Målvaktsposten går dock till David Marshall i Cardiff. Han har varit nära att bli uttagen vid ett par tillfällen under säsongen, men nu får han platsen efter att ha hållit nollan och räddat tre poäng åt sitt lag.
I backlinjen var Vincent Kompany gjuten efter den gedigna insatsen mot Arsenal. Pablo Zabaletas löpningar längs högerkanten var ett av Citys främsta anfallsvapen medan Phil Jones var en jätte på Villa Park och såg till att Christian Benteke blev mållös igen. Jon Flanagan tar plats i laget igen efter en urstark insats mot Tottenham. Liverpoolförsvararen har tagit klivet över till vänster och fick dessutom göra sitt första Premier League-mål.
Raheem Sterling var fantastisk, framför allt i första halvlek för Liverpool, när han förnedrade Kyle Naughton. 19-åringen verkar ha lämnat allt strul bakom sig och har nu hittat formen.
Yaya Touré var fullständigt dominant första 20 minuterna mot Arsenal. Sedan slarvade han och gav bort bollen när Arsenal kvitterade. Då reste han sig igen, smekte fram en yttersida som gav 2–1 och blev en härförare igen. Yaya har verkligen varit en av ligans absolut bästa spelare i höst. Den här dagen överglänstes han dock av mittfältskompisen Fernandinho som var exceptionellt bra, även utöver de två målen. Jordan Henderson, som var mycket bra för Liverpool, väljs bort då City-duon briljerade mot tyngre motstånd (ligans bästa mittfält).
Till vänster väljer jag Craig Noone som gjorde en fin match för Cardiff och bland annat spelade fram till segermålet.
På topp var det tämligen enkelt att välja de två namnen. Danny Welbeck satte två mål för Manchester United och klackade fram (!) till två frilägen. Luis Suárez misslyckades med det mesta första 15-20 minuterna av andra halvlek. I övrigt spelade han som bara han kan och bjöd på en ny magisk show. Uruguayanen gjorde två läckra mål och var inblandad i de övriga tre mål på White Hart Lane. Han och Sergio Agüero har slagits om tronen senaste veckorna. Nu blir Agüero borta cirka sex veckor och då kan Suárez koppla ett järngrepp om priset till årets spelare.
Omgångens spelare: Luis Suárez, Liverpool.

Mitt omgångens lag:
David Marshall, Cardiff
———————————–
Pablo Zabaleta, Manchester City (2)
Vincent Kompany, Manchester City (3)
Phil Jones, Manchester United (2)
Jon Flanagan, Liverpool (2)
———————————–
Raheem Sterling, Liverpool
Yaya Touré, Manchester City (5)
Fernandinho, Manchester City (2)
Craig Noone, Cardiff
———————————–
Luis Suárez, Liverpool (4)
Danny Welbeck, Manchester United

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren blivit uttagen i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Jonny Evans (Manchester United), Antonio Valencia (Manchester United), Nathan Redmond (Norwich), Gary Hooper (Norwich), David SIlva (Manchester CIty), Samir Nasri (Manchester City), Theo Walcott (Arsenal), Steven Pienaar (Everton), Jack Cork (Southampton), Ahmed Elmohamady (Hull), Jordan Henderson (Liverpool), Mamadou Sakho (Liverpool), Marc Wilson (Stoke), Jussi Jääskeläinen (West Ham).

***
Omgångens mål: Luis Suárez. Underbar chipp över Hugo Lloris.
Omgångens floppspelare: Antonio Luna, Aston Villa. Kom helt fel in i matchen och var rundningsmärke resten av matchen.
Omgångens tränare: Brendan Rodgers. Vann den taktiska matchen mot André Villas-Boas på knockout.