Målvakterna höll nere siffrorna
På förhand såg jag fram emot att få se hur förre AIK-försvararen Jos Hooiveld skulle klara sig mot Marouane Fellaini.
Men första halvlek blev något helt annat. Southampton körde över Everton fullständigt och det handlade istället om Rickie Lambert mot Phil Jagielka/Sylvain Distin. Det mötet vann Southampton-anfallaren på knock genom att ta sig loss flertalet gånger och avlossa en rad avslut. Som tur för Evertons var Tim Howard redo att rycka in.
Amerikanen svarade för tre-fyra kvalificerade räddningar och höll sitt lag kvar i matchen före paus.
Southampton var bra, utan tvekan, men det var länge sedan jag såg Everton så blekt.
Det var därför väntat att David Moyes skulle gå in i paus, ryta lite och skrämma fram en uppryckning i andra. Så blev det.
Everton blev mer noggrant i passningsspelet. När Séamus Coleman drog på sig en sträckning kunde David Moyes kasta in Victor Anichebe från bänken och nigerianen lyfte bortalaget.
Everton tog över tillställningen och skapade tre-fyra riktigt bra chanser. Men då tog Artur Boruc i hemmamålet över Howards patenterade roll som poängräddare. Polacken, som fick en tung start i England, har vuxit de senaste matcherna och det här var kanske hans bästa match i Premier League.
Målvaktsmatchen slutade oavgjort, matchen likaså.

Schneiderlin – ett stort mittfältsämne
Ni minns säkert att jag lyft fram Southamptons Morgan Schneiderlin tidigare. Mittfältaren var enorm när laget krigade till sig 2–2 på Stamford Bridge och igår mot Everton svarade han för en ny stormatch.
Fransmannen ägde mittfältet och utsågs välförtjänt till man of the match.
Gång på gång visade han sin förmåga att vinna boll. Schneiderlin har sedan en tid toppat tacklingsstatistiken i Premier League. Mot Everton gjorde han ingen besviken: Han delade ut fyra tacklingar, samtliga lyckades.
Det jag gillar med Schneiderlin är att han dels är den hårde, tuffe defensive mittfältaren som vinner boll, dels tillräckligt bra med boll för att ha en central roll i speluppbyggnaden.

Morgan Schneiderlins väg till Premier League är lite udda. Han tackade nej till ett erbjudande från Arsenal som 16-åring för att gå klart skolan hemma i Strasbourg. Istället flyttade han till Southampton som 18-åring och fick hänga med på resan upp från League One.
– Jag lärde mig så mycket. Du lär dig fysiskt, om dueller, om att ta tillbaka bollen. Du får tacklingar från alla håll i League One, tacklingar som skulle vara rött kort i Frankrike, men inte är något alls här. Jag hade inte kunnat lära mig det någon annanstans. Det går inte att lära ut i akademin, sa han i höstas i en intervju med The Times.
Idag är han 22 år och en av ligans mest lovande defensiva mittfältare. Arsenal och Manchester United har tidigare scoutat honom.
Bli inte förvånade om Morgan Schneiderlin dyker upp i en större klubb inom en snar framtid.

Lovande start för Pochettino
Det var mycket snack innan matchen om proteststorm från Southamptons fans mot att klubben sparkat Nigel Adkins.
Men nye managern Mauricio Pochettino fick inget kyligt mottagande likt Rafael Benítez i Chelsea. Visst, publiksiffran var den lägsta den här säsongen och någon supporter höll upp något plakat med orden ”Thank you, Nigel Adkins”. Men mer än så var det inte. Southamptonpubliken kanske inser att laget behöver deras stöd om kontraktet ska räddas.

Hur såg Southampton ut under sin nye tränare? Bra. Riktigt bra.
Argentinaren fortsatte med 4-2-3-1-systemet och gav order om att pressa högt. Morgan Schneiderlin sa efteråt att de ”var tvungna för att inte låta Everton spela upp”.
Taktiken fungerade. Everton hittade aldrig någon rytm. ”Saints” gjorde egentligen det mesta rätt i första halvlek utom mål. Gastón Ramirez var mycket bra som tia och Rickie Lambert hade fyra bra chanser och borde ha satt minst ett mål.
Mauricio Pochettino, som genomförde intervjuerna med tolk, klarade debuten med beröm godkänt.
Ordföranden Nicola Cortese kunde andas ut.
En förlust hade inneburit att det nya projektet fått jobba i motvind. Nu fick publiken se tillräckligt med fina tendenser för att våga tro på en ljus vår.

Jelavic letar efter målformen
Vad har hänt med Nikica Jelavic? När anfallaren anslöt till Everton i januari förra året från Rangers gjorde han mål på allt. Kroaten var ligans bästa straffområdesspelare och hans nio mål på tio starter (plus tre inhopp) skvallrar om hur snabbt han anpassade sig.
Men nu har han fasligt svårt att hitta rätt.
Igår mot Southampton serverades Jelavic ett gyllene läge av Victor Anichebe. Men istället för att göra det han kan bäst – avsluta på ett tillslag – lyckades snärja in sina fötter och missade bollen. Det symboliserade en spelare som agerar utan självförtroende.
Sedan den 6 oktober har Jelavic gjort två ligamål på 15 matcher. David Moyes sa efteråt att han kommer att fortsätta med 27-åringen, att målen är en tidsfråga.
Evertons hopp om att nå fjärdeplatsen kan hänga på att få igång Nikica Jelavic.

Briljant sång
Det skedde en rolig incident under matchen. I andra halvlek begav sig Southamptons Jason Puncheon in i omklädningsrummet. Han behövde gå på dass.
När han joggade in på planen igen ett par minuter senare stämde Southamptons fans upp i kör:
”He goes for a shit, he goes for a shit, Jason Puncheon, he goes for a shit”.
När Puncheon hörde sången kunde inte han inte låta bli att skratta.
Mauricio Pochettino kommenterade händelsen:
– När spelare får en ny tränare kan de bli lite nervösa…

Han växte upp med Ole Gunnar Solskjaer som en av idolerna.
Nu kallas han själv ”super sub”.
Men Adam Le Fondre, 26, vill inget hellre än att bli av med stämpeln.
Doldisen som öser in mål för Reading har inget intresse av att sitta på bänken.

När Reading tog klivet upp till Premier League i somras lättade ägaren Anton Zingarevitj på plånboken.
Inte som andra ryska ägare gjort i den här ligan tidigare, men han lät iallafall tränaren Brian McDermott göra en tung värvning: Pavel Pogrebnyak, som gjort en stark vår på lån i Fulham, anslöt för att garantera målproduktionen.
Redan efter 25 minuter av premiären borta mot Chelsea hade Pogrebnyak påbörjat avbetalningen när han nickade in 1–1.
Men sedan tog det abrupt slut. Det dröjde till december innan ryssen hittade rätt i ligan igen.
Som tur var fanns ”Alfie”.
Spelaren som gått den långa vägen genom att kämpa sig genom de lägre divisionerna.

Jag minns när jag första gången hörde talas om Adam Le Fondre. Det var förra våren när Reading kämpade om uppflyttning.
Jag satt och slötittade på mötet mellan Reading och Leeds och fick se Adam Le Fondre hoppa in och avgöra matchen med två sena mål. En vecka senare gjorde han två mål borta i 3–1-segern mot Southampton. Ytterligare en vecka senare sköt han in kvitteringen på straff i den 90:e minuten hemma mot Crystal Palace, målet som säkrade divisionstiteln.
Adam Le Fondre hade skaffat sig en speciell plats i Reading-fansens hjärtan.
Han var lätt att älska. Han uppfyllde inte schablonbilden av en engelsk spelare som kommit fram i proffsklubbarnas akademier och fått en massa pengar väldigt tidigt i sitt liv. Adam Le Fondre gick den långa vägen.

Efter att ha startat karriären i hemmaklubben Stockport hamnade han i Rochdale i League Two. Där kom genombrottet. Målsuccén i fjärdedivisionen gav en övergång till Rotherham i samma division. Det är 3,5 år sedan.
Le Fondre att ösa in mål. Säsongen 2009/10 blev det 25 mål. Året efter 23 fullträffar.
”ALF”, eller ”Alfie”, fick kultstatus bland fansen.
Reading fick upp ögonen för anfallaren. Brian McDermott chansade och lade upp drygt 3 miljoner kronor. I augusti 2011 lämnade han League Two för topplaget i Championship.
Adam Le Fondre var inte tänkt för startelvan. I laget fanns ju Simon Church och Noel Hunt.
Det är bara 1,5 år sedan.
Nu har Adam Le Fondre tagit Premier League med storm. Hans målfacit hittills är imponerande. Den engelske anfallaren har gjort 8 mål på 8 starter och 13 inhopp.
Det har gjort att han nått kultstatus även i Reading.
– Adam kostade oss 300 000 pund. För den summan kan man inte ens köpa hans högra strumpa nu, sa Brian McDermott i lördags.
Då hade managern precis fått se sitt fynd göra båda målen och vända matchen borta mot Newcastle.

Adam Le Fondre ser inte mycket ut för världen. Han är liten och saknar de karaktäristiska kvaliteterna som andra minilirare har. Han är inte vindsnabb. Han är inte speciellt bra i en mot en-lägen. Han har inget speciellt skott.
Men han har en förmåga som är svår att träna sig till. Han är på rätt plats. Hans mål har varit av den typen, måltjuvsmål. På sina fem senaste avslut har han hittat rätt fyra gånger.
Ta 1–1-målet mot Newcastle. Ett inspel från höger, Le Fondre störtar in mot mål och styr liggandes in bollen med armen (?). Det var inte den mest konventionella lösningen, men slutresultatet är ju som bekant det som ger poäng.
Le Fondre har berättat att hans ringa storlek gör att han blir bortglömd vid fasta situationer.
– Jag är galet hur ofta jag får nicklägen. Jag har fått massor av chanser på hörnor. Motståndarna glömmer bort mig.
Adam Le Fondre är inte minst effektiv från bänken. Han har kallats ”super sub”, men trots att han växte upp som Manchester United-supporter och hade Ole Gunnar Solskjaer som förebild vid sidan av Brian McClair och Eric Cantona, skulle han helst slippa epitetet. Han vill ju starta matcher. Till Reading Chronicle säger han:
– Jag har gjort mål när jag har startat och när jag hoppat in från bänken. Jag gillar inte stämpeln ”super sub”. Jag vill spela från start, tränaren vet om det och det är frustrerande. Vi spelar 4-5-1 vilket passar en större anfallare. Det är inte mitt spel att spela ensam striker. Jag har alltid känt att jag kommer att göra mål om jag får chansen från start eller som inhoppare.

Det finns flera exempel på spelare som på kort tid gått från de lägre divisionerna till Premier League och klarat anpassningen: Grant Holt, Anthony Pilkington, Rickie Lambert. Adam Le Fondre har klarat steget förvånansvärt bra. Själv menar han att det var svårare att gå från League Two till Championship.
– Personligen har jag haft lättare i Premier League. Jag har fått fler chanser (från start) i Premier League än jag fick när jag tog steget upp i Championship.
Ibland får han nypa sig i armen när han tänker på den resan han har gjort. Från fjärdedivisionen till Premier League på ett år. Ytterligare ett halvår senare har han dunkat in åtta ligamål. De andra namnen som ståtar med åtta fullträffar: Sergio Agüero, Javier Hernández, Marouane Fellaini, Juan Mata, Frank Lampard…
– Att komma från den nivå där jag kom från och uppnå det jag har gjort på så kort tid, känns konstigt. Det är nästan en saga.

Källor (citat): Reading Chronicle, Independent, The Times, Daily Mirror, The Guardian.

Det är märkligt hur snabbt saker och ting kan förändras. I somras var Newcastle en välmående klubb. De hade precis avslutat sin bästa säsong på många år, varit så när att göra det ”omöjliga” och slå sig in i toppen och sno åt sig en Champions League-plats.
Drygt ett halvår senare är laget på väg att krackelera.
Det är som om alla olyckor har kommit samtidigt.
Inte nog med den milslånga skadelistan på nyckelspelare som Hatem Ben Arfa, Yohan Cabaye och Steven Taylor.
Newcastle har även fått leva med hotet om att två av lagets största stjärnor kan överge dem.
Klubben tvingades motvilligt sälja Demba Ba på grund av att spelaren hade en utköpsklausul i sitt kontrakt.
Om det var ett hårt slag – och det var det – kan nästa transfernyhet bli än mer förödande.
För en vecka sedan rapporterade tidningen Independent att mittbacksstjärnan Fabricio Coloccini lämnat in en transferbegäran. Klubben dementerade att de fått en formell transfer request, men spelaren har uttryckt önskemål om att få flytta hem till Argentina ”av personliga skäl”. Vad dessa skäl består i vet vi inte.
Det vi vet är att en flytt kan bli dödsstöten för Newcastle United.

Fabricio Coloccini har inte varit lika outstanding som under förra säsongen. Han hade en månadslång svacka där han var rätt medioker. Men senaste veckorna har han gjort ett par, tre insatser som visar att han är fundamental i de bakre leden.
Bara tanken på att fullfölja våren utan sin försvarschef får fansen på St James’ Park att drömma mardrömmar. Som om inte Mike Williamson bidrog till dessa ändå.
Under tisdagen väntas Mapou Yanga-Mbiwa, 23, bli klar. Den franske mittbacken var lysande under förra säsongen när Montpellier vann ligatiteln och har senaste året stämplats som en av Europas mest lovande försvarare.
Han är en bra tillskott, men för Newcastles skull hoppas jag att han kommer att få spela med Fabricio Coloccini – inte ersätta honom.

Under måndagen – enligt uppgift samtidigt som dessa rader skrivs – kommer Newcastle att träffa Fabricio Coloccini och spelarens representanter. Under mötet kommer 31-åringens framtid avgöras.
Hemmaklubben San Lorenzo tar förstås emot honom med öppna armar, men de har knappast råd att lösa honom.
Enda möjligheten är att Coloccini köper ut sig från kontraktet.
Utan att veta vad hans ”personliga skäl” handlar om hoppas jag, för Newcastles skull, att han stannar fram till sommaren.

”Skatorna” ser i dagsläget ut som en nedflyttningskandidat. Deras andra halvlek i lördags mot Reading var bedrövlig, men inte särskilt förvånande om man kollar på den matchtrupp Alan Pardew hade till förfogande.
Den är, helt enkelt, inte bättre.
Utan Fabricio Coloccini blir den avsevärt mycket tunnare.
Det som i somras såg så bra ut har förvandlats till ett stort hängande frågetecken. Det har redan börjat ryktats om Davide Santons och Tim Kruls framtid. Yohan Cabaye är på tok för bra för att spela i en bottenklubb (vilket hans insats i helgen visade). Jag kan inte heller tänka mig att Hatem Ben Arfa blir kvar om den här trenden fortsätter.
Klubben klarade att åka ur 2009, och ta sig tillbaka direkt och sedan på kort tid bygga embryot till ett storlag. Med en så stark tradition och så gediget stöd kommer de alltid komma tillbaka.
Men att åka ur och lyckas genomföra en lika sensationellt resa mot toppen, vore att tro på mirakel.
Dagens möte vid förhandlingsbordet kan därför avgöra Newcastles kortsiktiga framtid.

Villas-Boas behöver en till striker
När Tottenham tog den historiska seger på Old Trafford i höstas (3–2) sprang de sönder Manchester Uniteds mittfält. Mousa Dembélé gjorde vad han ville (precis som han gjort någon vecka tidigare för Fulham) och bilden av hur Gareth Bale blåste förbi en seg Paul Scholes och sprang in med 2–0-målet blottlade varför den 38-årige Manchester United-legendaren inte längre klarar att starta matcher mot toppmotstånd.
Den här gången skulle inte det upprepas. Så Alex Ferguson valde som väntat ett defensivt, reaktivt lag.
Han behöll Wayne Rooney på bänken och satsade på ett 4-3-2-1-liknande system med Phil Jones som extra duellspelare på mitten. Jones höll sig på högerkanten och agerade extra understöd till Rafael da Silva mot Gareth Bale. Det fungerade; walesaren hade svårt att komma in i matchen före paus. Spurs farligheter skapades istället från högerkanten där Aaron Lennon var på spelhumör och ständigt sysselsatte Patrice Evra.

Efter Robin van Persies ledningsmål i den 25:e minuten (klassnick), föll gästerna hem. Tottenham ägde matchen, men med Jermain Defoe som ensam spets gav inläggsspelet sällan önskad effekt. Trots massivt spelövertag i hela andra halvlek skapade Spurs bara två riktigt heta chanser: Clint Dempseys rena friläge räddades av David De Gea och Jermain Defoe väntade för länge med att avsluta.
Det kändes som en sådan eftermiddag där United skulle stå emot. Där vi efter slutsignalen skulle konstatera att ”United visat mästarform genom att vinna utan att spela på topp”.
Men Spurs gav sig inte. Ett tecken på att de inte kommer vika ned sig lika lätt i vår?
André Villas-Boas skickade upp mittbacken Steven Caulker på topp och det gav utdelning. Caulker störde David De Gea tillräckligt för att bollen till slut skulle hamna hos Clint Dempsey som placerade in 1–1.
Enligt Infostrada har det aldrig hänt i Premier League att Manchester United släppt in ett mål i minut 93 som förändrat utgången av en match.
Fergie Time övergick i Dempsey Time.

Spurs fick med sig en meriterande poäng – allt annat hade varit orättvist – men matchen visade att truppen behöver förstärkas.
Med Emmanuel Adebayor på Afrikanska mästerskapen är strikersidan farligt tunn. Adebayor lär vara tillbaka snart – Togo väntas åka ur tidigt – men vad händer om Defoe eller Adebayor går sönder i vår? Inte kan André Villas-Boas klara sig med en striker i kampen om CL-platser?
Uniteds taktik i andra halvlek demonstrerade att det är tämligen effektivt att avväpna Spurs genom att sjunka lågt och undanröja djupledshotet från Gareth Bale och Aaron Lennon. Hade Villas-Boas haft en kompetent striker att skicka in från bänken idag hade han kunnat sätta Nemanja Vidic/Rio Ferdinand på större prov.
Daniel Levy har försökt att hämta in Schalkes Lewis Holtby i förtid (ryktas i Tyskland att han kommer lyckas), men jag ser anfallssidan som mer brådskande.
Tottenham lär inte ha något anfallstillskott klart till FA-cupmötet med Leeds 27 januari, inte heller till ligamötet med Norwich 30 januari.
Känner vi Daniel Levy rätt får vi vänta på förstärkningar tills deadline day tickat in på tilläggstid.

De Gea alltid i skottgluggen
Under 92 minuter stod David De Gea emot för allt. Spanjoren var på väg att bli stor poängräddare för Manchester United på White Hart Lane.
Men så, på tilläggstid: Ett långt inlägg mot bortre stolpen, en halvdan utboxning och bollen i nät tre sekunder senare.
Några minuter senare svämmade Twitter över av synpunkter på ingripandet.
I ena ringhörnan fanns de som haft för vana att ifrågasätta 23-åringen, i andra ringhörnan målvaktens försvarare.
Det är märkligt, men sedan David De Gea kom till klubben har han inte fått göra någon helt perfekt insats. Han har gjort riktigt bra matcher, inte minst Norwich borta förra säsongen, men han har lyckats sällan hålla nollan. I de matcher där han gör matchavgörande räddningar, som idag, slutar det nästan alltid med ett insläppt mål som gör att han blir kungen utan krona.
Gary Neville sågade De Geas agerande i Sky Sports:
– Han måste boxa bort den ur straffområdet och köra över allt och alla som kommer i vägen. Du spelar för Manchester United, du försöker vinna titlar. Du måste boxa bort den bollen 15-20 yards. Man tänker på såna som (Peter) Schmeichel, (Edwin) van der Sar – han måste upp på den nivån.

Neville fick mothugg från kollegan Jamie Redknapp, och även om jag varit en av De Geas kritiker när det kommer till auktoriteten, förmågan att äga straffområdet, har jag sympati för spanjoren i det här fallet.
Inlägget från Benoït Assou-Ekotto var bra, De Gea vann luftduellen och lyckades boxa bort inlägget i kampen med Steven Caulker och Nemanja Vidic.
Nu hade han lite otur att bollen landade på fötterna på Aaron Lennon. Hade inte Lennon tagit ned bollen med en så fin förstatouch hade De Gea förmodligen fått beröm för samma agerande.
Nu spelade Lennon in till Clint Dempsey som rullade in kvitteringen.
Och David De Gea hamnade i skottgluggen igen. Trots att han var en av planens bästa spelare.
Det är inte lätt att vara målvakt.

***
Nu ska jag se Roma–Inter och ladda för morgondagens Euro Talk. Under måndagen hoppas jag hinna skriva mer om helgens matcher.

Steven Fletcher gjorde två mål efter två klassavslutningar. Men det var inte bara den skotske anfallaren som gav Sunderlands fans anledning att drömma om ett lyft i vår.
Det var en mittfältare som hämtats från Turkiet.
Ni vet ju att jag rätt ofta den här säsongen har ondgjort mig över Sunderlands centrala mittfält. De har, helt enkelt, inte hållit måttet. I brist på vettiga alternativ har Martin O’Neill ”tvingats” laborera med Sebastian Larsson i en central roll bredvid antingen Jack Colback, Lee Cattermole eller, ibland, Craig Gardner.
Lagdelar som saknar specifika egenskaper är rätt vanligt förekommande, men det här har varit en lagdel som saknat allt: Kreativitet, passningsskicklighet, huvudspel, snabbhet, andravågslöpningar, tuffhet, defensiv kompetens.
De har haft litegrann av varje, men inte tillräckligt av någonting.
Med Alfred N’Diaye som defensiv kraft har de åtminstone fått in den sortens fysik som gör laget respektingivande.
Det dröjde bara 40 sekunder igår mot Wigan innan nyförvärvet från Bursaspor hade manglat Shaun Maloney.
Den tacklingen borde ha renderat en frispark från Anthony Taylor, men det fungerade som ett statement: Det kommer att kännas att möta Sunderland framöver.
Att The Telegraph beskriver fransmannens debut med orden ”a one-midfield roadblock”, ger en hint av vilken spelartyp Martin O’Neill valt att satsa på. Det är ingen champagne-lirare. Snarare en närmare 190 centimeters ångvält som inte kommer att väja för någonting i dess väg.
Att supportrarna redan tillägnat honom en sång (”N’Diaye, oooaaahhh, he came from Bursaspor, to hear the Roker Roar”), antyder att hans egenskaper varit efterlängtade.

Alfred N’Diaye bidrar dock inte enbart med fysik och hårda tacklingar till Sunderland (i så fall hade det räckt med Lee Cattermole).
22-åringens entré betyder framför allt att mittfältet nu har en spelare som i första hand tänker defensivt. En spelare som positionerar djupare i planen, som försäkrar sig att han plockat upp spelare bakom ryggen, ”between the lines”, som styr sina medspelare. Hans sju brytningar (interceptions) igår visar hans specialitet.
N’Diaye är inte den moderna defensiva mittfältaren som både behärskar defensiven och spelet med boll. Han var inte involverad i speluppbyggnaden i debuten. I går slog han bara 26 passningar, varav 18 till rätt adress. Det kan jämföras med Mikel Arteta och Michael Carrick som ofta når upp till 100 passningar per match.
Men han har kvaliteter. Det var han som slog det perfekta inlägget (med ”fel” fot) till Steven Fletchers 2–1 igår.

Alfred N’Diayes entré bredvid David Vaughan gjorde att Sebastian Larsson flyttades ut till högerkanten och Adam Johnson tog steget ut till vänster. Svensken har inte riktigt kommit till sin rätt centralt så även om köpet av N’Diaye ökar konkurrensen kan det betyda att Larsson får spela oftare i favoritpositionen till höger.

Förra helgen ledde West Bromwich med två mål borta mot Reading men lyckades ändå slänga i väg alla tre poängen.
I går låg de under med 0–2 i paus hemma mot Aston Villa. Men var så när att ta hem segern. Det blev 2–2 efter en stark, Peter Odemwingie-inspirerad uppryckning.
För Aston Villa slutade lördagskvällen i besvikelse. En triumf i Midlandsderbyt hade ju kunnat vara stämningshöjaren som laget och fansen behöver, trampolinen mot en ljusare morgondag.
Efter första halvlek talade allt för att det skulle bli så. Gästerna var överlägsna.
Paul Lambert – som till slut har insett att det inte går att ställa en elva med idel oprövade spelare – startade med Gabriel Agbonlahor, 26, och Charles N’Zogbia, 26, på varsin sida om Christian Benteke. Dessutom var Ron Vlaar, 27, tillbaka i mittförsvaret efter skadan på hållit honom borta sedan november.
Dessa tre herrar än inte lastgamla, men de höjer medelåldern i en startelva som senaste månaden snittat runt 24 år. Och det blev påtagligt hur mycket mer gediget Aston Villa kan bli med en dos erfarenhet.
Allra bäst var Charles N’Zogbia.

Fransmannen har inte varit någon hit på Villa Park sedan flytten från Wigan 2011. Första halvlek igår är det bästa jag sett 26-åringen prestera sedan han sprang runt under Roberto Martínez med Englands största dribblingslicens (vill minnas att han både hade flest lyckade dribblingar och flest misslyckade dribblingar i ligan).
I den tolfte minuten hittade N’Zogbia en felvänd Christian Benteke som lurade Claudio Yacob och dundrade in ett världsklassmål till 1–0. Sedan spelade han fram Gabby Agbonlahor som sprang in med 2–0.
Villa blev uddlöst när N’Zogbia byttes ut i mitten av andra halvlek. Paul Lambert motiverade bytet med att han ville spara spelaren till veckans returmöte med Bradford i Ligacupen.
– Charles är en riktig talang, han går förbi motståndare som om de inte var där ibland. Jag skulle vilja att han sköt mer för han har den förmågan, men när han spelar som idag, framför allt i första halvlek, är han underbar, sa Paul Lambert, enligt The Guardian.
När man läser sådana uttalanden är det lite märkligt att yttermittfältaren bara fick chansen att starta två ligamatcher i höstas.
Nu blev det bara en poäng för Aston Villa. Laget föll tillbaka rejält i andra halvlek och West Bromwich hade mycket väl kunnat forcera in ett segermål i slutminuterna (hemmalaget hade 28 avslut).
Men Charles N’Zogbias insats ger supportrarna hopp.
Paul Lamberts ”I’ll prove you’ll win with kids-experiment” har inte gjort något annat än bevisat motsatsen. Det går absolut inte att klara sig med enbart ungdomlig entusiasm i Premier League.
Villa har visserligen fått brottas med en långskadelista, men Lambert har heller inte använt den erfarenhet som finns i truppen. Han började med att frysa ut Darren Bent, som fortfarande sitter fast på bänken (i det fallet har dock ersättaren, Benteke, levererat och blivit svår att peta).
Aston Villa behöver en mix mellan gammalt och ungt. Spelare som Ron Vlaar, Gabriel Agbonlahor, Charles N’Zogbia och Stephen Ireland kan bidra till det.

***
I nästa inlägg kommer mer från gårdagen.

Southampton förstärker försvaret. 
Räcker det med norske Vegard Forren för att täta defensiven?

Vegard Forren, från Molde till Southampton
Pris: Ca 3,5 miljoner pund.
Kommentar: Den norske landslagsbacken var på väg till provträning med Liverpool när Southampton klev in i bilden. Uppvaktades även av Everton. Nu har 24-åringen skrivit på ett 3,5-årskontrakt med Saints. Debuterade i landslaget i januari 2012.
Betydelse för laget: Mittbackssidan har varit Southamptons akilleshäl under säsongen. När José Fonte vuxit ut till lagets enda trygghet – då blev han skadad. Vegard Forren kommer att behöva leverera direkt.
Tänkbar startelva med Vegard Forren: Boruc – Clyne, Forren, Yoshida, Shaw – Cork, Schneiderlin – Puncheon, Ramirez, Lallana – Lambert.
Värvningsbetyg: 2/5.

Europas mest effektiva bollvinnare blir troligen borta resten av säsongen.
Det borde vara ett dråpslag.
Men Sandros skada kan faktiskt bli ett lyft för Tottenham.

På torsdagen kom beskedet att Sandro riskerar att bli borta resten av säsongen på grund av den knäskada han ådrog sig i helgens match mot Queens Park Rangers.
Situationen såg inte så allvarlig ut. Brassen föll ihop oattackerad men lyckades vrida knäet så illa att han tvingades lägga sig på operationsbordet.
Tottenham-fansen började ana oråd när 23-åringen twittrade i ondags:
”Sorry guys, but this one really got me, the beast is hurt…”
Sandro är en beast.
På Twitter finns ett skämtkonto, ”Sandro_Facts”, som anspelar på hans fighting spirit. De skriver saker som:
”Sandro once wrestled a bear, an alligator and a lion, all at once. He won by tying them together with an anaconda”.
Tidigare under säsongen kallade jag honom ligans bästa defensiva mittfältare. Då hade han gjort en heroisk match mot Manchester City på Etihad (förlust, 1–2).
Det finns fortfarande många som inte upptäckt hans storhet, men det finns en statistikuppgift som Whoscored publicerade igår som säger det mesta:
Sandro har gjort fler brytningar (interceptions) än någon annan spelare i de fem stora ligorna den här säsongen (80).
Det finns ingen defensiv mittfältare i Premier League som försvarar sin backlinje med samma engagemang, styrka och disciplin.
Sandros frånvaro borde vara ett hårt slag för Tottenham. Den här säsongen har han varit lagets bästa spelare bakom Gareth Bale, Jan Vertonghen och Moussa Dembélé.
Men är det någonstans André Villas-Boas har täckning är det på det defensiva mittfältet.

När Sandro lämnade planen i första halvlek mot QPR kom Scott Parker in.
Han har varit borta så länge att den breda massan hunnit glömma hur fantastiskt bra han var under stora delar av förra säsongen. Han tappade efter halva säsongen – på grund av att han matchats för hårt av Harry Redknapp – men det räckte ändå för att bli uttagen i årets lag i Premier League.
Efter fotbolls-EM drogs han med en hälskada som gjorde att han missade nästan hela hösten. I slutet av november var han redo för comeback.
Tack vare Sandros form har Parker matchats in försiktigt. I början av december spelade han 90 minuter för reservlaget. Sedan fick han göra comeback i ligan genom inhoppet i slutminuterna mot Swansea 16 december. Det blev ytterligare fyra inhopp innan första starten mot Coventry i FA-cupen.
När han väl skickades in i skarpt läge, efter 25 minuter mot QPR, var han redo.
Mittfältaren visade inga direkta tecken på att han varit borta. Visst saknades tajmingen ibland, men han sprang som en uppskruvad Duracell-kanin, kastade sig in i dueller och gjorde det han är bäst på: stressade, pressade och löpte. Under sin dryga timme på planen hann han med att göra åtta (8) interceptions.
Bättre än Europas bäste.
Tottenham har saknat Scott Parker. Den fotboll de spelade förra hösten när han städade och lät Luka Modric sköta uppspelen bakom en fri Rafael van der Vaart, är det bästa laget presterat sedan Bill Nicholsons dagar.

Om Sandro hade varit tillgänglig hade André Villas-Boas haft angenäma problem. Eller bara problem.
Portugisen hade nämligen haft svårt att foga in både Sandro och Scott Parker i startelvan eftersom Mousa Dembélé är given på en av platserna.
Sandro passar dessutom bättre i ett 4-2-3-1-system där han inte behöver täcka lika stora ytor. André Villas-Boas verkar föredra 4-4-2 nu.
Nu slipper managern ta ett ”jobbigt” beslut, oavsett om det är att ställa över Sandro eller Parker.
Den senare erbjuder mer till Spurs. Han är inte samma koloss i närkampsspelet, men han ger en helt annan dimension i uppspelsfasen där Sandro är begränsad och slår bort för enkla passningar.
Parker är och har alltid varit en spelare som drar med sig de övriga. Som går i bräschen när det är uppförsbacke och underläge. On a windy night at Stoke.
– Scott kan bli så viktig för oss. Han var player of the season förra året (för två år sedan) och vi vi förväntar oss att han blir en av våra främsta aktörer, sa André Villas-Boas i början av december.
Bakom Scott Parker finns andra alternativ. Tom Huddlestone har inte varit sig lik efter sin långa skadefrånvaro, men han är ett mer än okej reserv. Jake Livermore har inte fått spela så mycket den här säsongen, men har tidigare visat att han håller som backup.
Sandros skada var olycklig, men Tottenham bör klara sig även utan Europas mest effektiva bollvinnare.

Dagen då Roman Abramovitj snyftade över att ha gått miste om Pep Guardiola fick han ännu en anledning att deppa.
Chelsea ledde med 2–0 hemma mot Southampton i paus. Det såg ut att bli en defilering mot tre enkla poäng.
När matchen var över hade nykomlingen hämtat upp till 2–2 och buropen ekade än en gång över Stamford Bridge.
Southampton? De fick betalt för att de vågade tro på det ”omöjliga”.

Det som såg så bra ut för Chelsea i första halvlek när Demba Ba gjorde 1–0 och Eden Hazard ökade på till 2–0, förändrades radikalt när Nigel Adkins skickade in Rickie Lambert från bänken.
Det här blev hans kväll.
Southamptons tränare hade ställt en försvagad elva och bänkat både Lambert och Gastón Ramirez. Förmodligen för att han bedömde poängchanserna som minimala efter 1–5 hemma i FA-cupen för en vecka sedan.
Adkins var även tvungen att avvara skadade mittbacken José Fonte och än en gång lita till Jos Hooiveld (den här gången var den tidigare AIK:aren inte lika lyckad som i helgen mot Aston Villa, han var inblandad vid båda baklängesmålen).
Vid ställningen 0–2 i paus måste till och med den överpositive Adkins ha känt att matchen var i princip körd. Död och begraven.

Att byta in Rickie Lambert i den 55:e minuten var hans sista livlina.
Knappt tre minuter senare hade anfallaren nickat in reduceringen till 1–2 och tänt ett hopp. Det var ändå rätt lite som talade för poäng. Chelsea hade vunnit 87 av 89 Premier League-matcher där de haft ett tvåmålsöverläge i paus.
Men regerande Europamästarna är inte inget homogent hemmalag längre.
Southampton växte med uppgiften. Rickie Lambert imponerade stort under sin dryga halvtimme på planen. Han blev den bollmottagare och referenspunkt som hans lag behövde.
– Det var ett stort beslut att lämna Rickie Lambert utanför laget, men vi visste att han fanns där och kunde förändra matchbilden. Vi hade en matchplan att vara kompakta, att störa, kontra och frustrera motståndarna, sa Nigel Adkins, enligt Daily Echo.
Matchplanen kan ifrågasättas – jag tycker att Lambert skulle ha startat – men Southampton fick betalt för att de inte gav upp.
Med kvarten kvar attackerade underbare vänsterbacken Luke Shaw. 17-åringen slog ett inlägg som landade hos Jason Puncheon som kickade upp bollen till sig själv och fick drömträff från straffområdeslinjen.
Rafael Benítez bytte ut Frank Lampard och satte in Fernando Torres. Hemmapubliken buade.
Torres hade inte riktigt samma ”impact” som Lambert. Han tog sig till ett bra läge, men med ett självförtroende kört i botten var det inte förvånande att avslutet blev misslyckat.
Det blev inget segermål för Chelsea. Det blev tredje raka hemmamatchen utan seger.
Istället blev det en bonuspoäng för Southampton, som bänkat sina två största offensiva stjärnor, Lambert/Ramirez, och fortfarande saknar Adam Lallana.
– Vi reste i väg och visade karaktär trots att vi låg under med 0–2 hemma. Hur snabbt vi lär oss? Well, vi förlorade med 1–5 mot Chelsea förra veckan så det visar hur snabbt, sa Nigel Adkins.
Southampton tar kontinuerligt steg i rätt riktning.
Med rätt försvarsförstärkning (Vegard Forren såg matchen från läktarplats och bör bli klar när som helst) har de goda chanser att klara sig kvar.

Sällan har ett segermål känts mer rättvist – och sällan har en segerskytt känts mer passande.
I 85 minuter hade Jack Wilshere burit Arsenal på sina axlar.
Sedan sköt han sitt lag till sjunde himlen.

En avgörande fullträff hemma mot Swansea i tredje omgången av FA-cupen låter kanske inte vidunderligt. Det där med ”sjunde himlen” är kanske en överdrift, men känslan där och då, var sådan. Sett till Arsenals säsong, tabellposition, status och rådande stämningsläge var ett oerhört viktigt mål.
Uttåg i ännu en cup hade varit ett hårt slag mot Arsène Wengers trovärdighet, mot spelarna och mot supportrarna som drömmer om att få ett slut på titeltorkan.
I den 86:e minuten dök läget upp. Santi Cazorla hittade Olivier Giroud som vrickade bollen till Jack Wilshere som störtade fram och drog till direkt. Michel Vorm, som varit en vägg, touchade bollen, men var chanslös från att förhindra att den sökte sig in i nätet.
– Jag kommer aldrig att ta i så mycket mer i hela mitt liv, sa matchhjälten efteråt, enligt The Times.
Han har gjort flera urstarka insatser senaste veckorna. Det här var kronan på verket. Det slutliga beviset på att han är tillbaka.
Wilshere sprang oavbrutet, krigade, dribblade, ofta med bollen som fastlimmad vid foten. Det spelade ingen roll om han var omringad av Swanseaspelare, på något sätt lyckades han hitta en väg ut.
Han var drivkraften bakom Arsenals bombardemang i andra halvlek. Det var som om Londonlaget försökte slå rekord i missade chanser. Stundtals var det smått otroligt att de inte lyckades få in bollen. Arsenal hade totalt 26 (!) avslut på mål. Michel Vorm var en omutlig. Chico Flores en gigant.
Runt minut 78 började Jack Wilshere tröttna. Han tog ett par felbeslut, slog bort någon passning.
Var det läge att byta ut honom? Vi talar ändå om en spelare som varit skadad i 17 månader och som nu startat nio matcher i rad på kort tid? Nej, det var inte det.
Arsène Wenger behöll Wilshere på planen. Beslutet betalade sig.
– Han var outstanding, sa Wenger efteråt.
Arsenalmanagern placerade Jack Wilshere i en ny roll. Istället för att spela som sittande mittfältare hade han fått platsen som ”tia”, positionen han hade i ungdomslagen. 21-åringen såg ut att trivas; han var automatiskt närmare målet, tog sig till fler skottlägen och fick slå de avgörande passningarna.
– Han är en komplett mittfältare, sa Wenger utan att svara på frågan om var han passar bäst.

Det är egentligen sanslöst att spelaren som var borta från spel i nästan 1,5 år har kommit tillbaka så snabbt. Comebacken kom i slutet av oktober hemma mot QPR. Matchen efter blev ett bakslag med utvisningen mot Manchester United, men sedan dess har Wilshere tagit steg för steg i rätt riktning. Nu är han framme. Senaste matcherna, även i helgens förlustmatch mot Manchester City, har han spelat på samma höga nivå som i det där dubbelmötet med Barcelona för två år sedan då han nästan tangerade Xavi och Andrés Iniesta.
– Han är tillbaka på sin högsta nivå, sa Arsène Wenger.
Michael Laudrup, som är en väldigt klok man, tonade ned epitet som världsklass (”ibland är man för snabb med såna stora ord, världsklass är man när man presterat på den nivån i flera år”).
Men fortsätter Jack Wilshere att leverera såna här toppinsatser finns det snart ingen mittfältare i den här ligan som kan mäta sig med honom.

I en tid när stjärnor lämnat Arsenal på löpande band har Jack Wilshere, trots sin långa frånvaro, mer och mer tonat fram som klubbens hopp.
Finns det någon som kan rädda klubben kvar i toppen är det miniliraren från Stevenage.
I höstas skrev han på ett flerårskontrakt och aviserade att hans långsiktiga framtid finns i Islington och inte i Manchester eller Barcelona.
Thomas Vermaelen är lagkapten, men Jack Wilshere är Arsenals ledare, drivkraft, hjärta och inspiration.
Jag skulle bli förvånad om inte lagkaptensbindeln sitter på tröja nummer tio till nästa säsong.