Om ”Omgångens lag” speglar vilka spelare som varit mest framträdande – kan vi också se en korrelation i tabellen?
Frågeställningen var för intressant för att inte undersöka.

I förra inlägget presenterade jag en sammanställning över vilka spelare som varit med i det ”Omgångens lag” som jag tar ut varje vecka i bloggen.
Det är ju lite intressant att de tre spelare som imponerat mest på mig – Juan Mata, Eden Hazard och Santi Cazorla – också är tre av de spelare som varit uttagna i ”Omgångens lag” flest gånger.
Men går det att dra en parallell till vad klubbarna har presterat?
Jag bestämde mig för att se efter.
Och efter en stunds granskning så kom jag fram till ett svar: Jodå, antalet gånger spelarna medverkat i ”Omgångens lag” överensstämmer ganska väl med Premier League-tabellen.
Nu har vi visserligen bara spelat nio omgångar, ett par segrar kan göra stor skillnad på undre halvan, men i det stora hela tycker jag att lagen har liknande placeringar.

Liverpool har inte haft någon glimrande start på säsongen, men har ändå fler uttagningar än Tottenham och Arsenal.
Min tolkning: Laget har spelat bättre än de fått ”betalt” för i poäng.
Manchester City ligger trea i Premier League, men har ”bara” sex uttagningar. Kan det bero på att de spelat sämre än vanligt men ändå lyckats vinna matcher?
Everton har figurerat oftast i ”Omgångens lag” i höst. David Moyes lag har visserligen överraskat, men i den här ligan leder de överlägset (och då borde nog Leighton Baines ha varit med någon gång till).

För varje enskild uttagning har klubbarna fått en poäng i tabellen till höger.

Riktiga tabellen                          Omgångens lag-ligan
1) Chelsea ………………….…………1) Everton (13 poäng)
2) Man United …………………….…2) Chelsea (9)
3) Man City …………………………..2) Man United (9)
4) Tottenham …………………….….2) Liverpool (9)
5) Everton …..………………….….…4) Tottenham (8)
6) Arsenal ……………………….….…4) Arsenal (8)
7) Fulham ………………………….….7) Man City (6)
8> West Bromwich ……………….…7) Fulham (6)
8> West Ham …………………….….9) West Ham (5)
10) Newcastle …………………….…10) Swansea (3)
11) Swansea ……………………..….10) Reading (3)
12) Liverpool …………………………10) Sunderland (3)
13) Stoke ……………………………..13) West Bromwich (2)
14) Sunderland ..…………………….13) Newcastle (2)
15) Wigan ……………………………..13) Stoke (2)
16) Norwich …………………..………16) Wigan (2)
17) Aston Villa ……………………….16) Aston Villa (2)
18) Reading …………………..………16) Southampton (2)
19) Southampton ……………..……..19) Norwich (1)
20) QPR ………………………..………19) QPR (1)

Fotnot: Moussa Dembélé var uttagen i en match när han spelade för Fulham. Den uttagningen har krediterats Fulham, inte nuvarande klubben Tottenham.

Omgångens lag är ett återkommande och populärt inslag i den här bloggen.
Nu har vi avverkat mer än en fjärdedel av säsongen.
Så då är det hög tid för en sammanställning.

Här är alla spelare som varit uttagna i Omgångens lag hittills under säsongen. Föga överraskande har offensiva trion Eden Hazard, Juan Mata och Santi Cazorla flest uttagningar. Men i toppkvintetten finns även Tottenhams Jan Vertonghen, vilket vittnar om belgarens ”impact” sedan flytten från Ajax i somras, och Evertons hemvändare Steven Pienaar.
Man ska inte läsa in för mycket av listan. Många uttagningar innebär inte automatiskt att dessa spelare varit bäst. Arsenals Kieran Gibbs har exempelvis gjort en rad bra matcher, men haft ”otur” att konkurrensen just dessa veckor varit extra hård.

3 uttagningar
Eden Hazard, Chelsea
Jan Vertonghen, Tottenham
Juan Mata, Chelsea
Santi Cazorla, Arsenal
Steven Pienaar, Everton

2 uttagningar
Gareth Bale, Tottenham
Glen Johnson, Liverpool
John Arne Riise, Fulham
Luis Suárez, Liverpool
Mohamed Diamé, West Ham
Per Mertesacker, Arsenal
Phil Jagielka, Everton
Rafael da Silva, Manchester United
Raheem Sterling, Liverpool
Robin van Persie, Manchester United
Tim Howard, Everton
Wayne Rooney, Manchester United

1 uttagning
Abou Diaby, Arsenal
Aleksandar Kolarov, Manchester City
Alex McCarthy, Reading
Alexander Tettey, Norwich
Ali Al-Habsi, Wigan
Antonio Valencia, Manchester United
Ashley Cole, Chelsea
Ashley Williams, Swansea
Brad Friedel, Tottenham
Brad Guzan, Aston Villa
Carl Jenkinson, Arsenal
Carlos Cuéllar, Sunderland
Dimitar Berbatov, Fulham
Edin Dzeko, Manchester City
Fabricio Coloccini, Newcastle
Fernando Torres, Chelsea
Gaston Ramirez, Southampton
Guy Demel, West Ham
Hatem Ben Arfa, Newcastle
Ian Harte, Reading
Ivan Ramis, Wigan
Jack Colback, Sunderland
James Collins, West Ham
James Milner, Manchester City
Jermain Defoe, Tottenham
Joe Allen, Liverpool
John Obi Mikel, Chelsea
John Terry, Chelsea
Jonas Olsson, West Bromwich
José Fonte, Southampton
Julio César, Queens Park Rangers
Leighton Baines, Everton
Leon Osman, Everton
Mahamadou Diarra, Fulham
Mark Noble, West Ham
Marouane Fellaini, Everton
Micah Richards, Manchester City
Michel Vorm, Swansea
Mikele Leigertwood, Reading
Mladen Petric, Fulham
Moussa Dembélé, Fulham/Tottenham
Nathan Dyer, Swansea
Nuri Sahin, Liverpool
Rio Ferdinand, Manchester United
Robert Snodgrass, Norwich
Ron Vlaar, Aston Villa
Ryan Shawcross, Stoke
Sacha Riether, Fulham
Samir Nasri, Manchester City
Séamus Coleman, Everton
Sergio Agüero, Manchester City
Shane Long, West Bromwich
Shinji Kagawa, Manchester United
Simon Mignolet, Sunderland
Steven Gerrard, Liverpool
Steven N’Zonzi, Stoke
Thomas Vermaelen, Arsenal
Tony Hibbert, Everton
Victor Anichebe, Everton
William Gallas, Tottenham

***
Kommentarer på det?
Framför allt: Har du imponerats av någon spelare i höst som inte finns med alls bland dessa?
De två namnen jag saknar är främst Michu och Demba Ba. Där har vi ett bevis på att konkurrensen är som tuffast om strikerpositionen och platsen som ”tia”. Notera dock att Demba Ba varit med bland ”de omnämnda” flera veckor. Han har alltså snuddat vid elvan.

Fotnot: Tack till läsaren Adam Andersson som sammanställt listan.

En relativt svag helg. Vi hade ett gäng bra insatser, men inte så många exceptionella.
Det är svårt att utelämna Luis Suárez och Robin van Persie som både låg bakom tre mål i sina respektive matcher (ett av Suárez blev ju bortdömt, men det vet ni ju vid det här laget). Så det fick bli ett tvåmannaanfall den här veckan.
Jag hade stora problem att hitta en högerback, men Ivan Ramis, som spelar till höger i Wigans trebackslinje, fick platsen. Inte minst tack vare sin supevolley.
Det var även sämre konkurrens än vanligt om mittbacksplatserna. Ashley Williams var en jätte på Etihad och Carlos Cuéllar var lika bra i mötet med Stoke.
Leon Osman var mannen bakom Evertons upphämtning medan Mikele Leigertwood var mycket bra och svarade för ett drömmål för Reading.
De räcker dock inte till i kampen om utnämningen ”omgångens spelare”. Den går till QPR:s målvakt Julio César som gjorde den ena svettiga räddningen efter den andra mot Arsenal.
Omgångens spelare: Julio César, QPR.

Mitt ”Omgången lag”:
Julio César, Queens Park Rangers
————————————————
Ivan Ramis, Wigan
Ashley Williams, Swansea
Carlos Cuéllar, Sunderland
Jan Vertonghen, Tottenham (3)
————————————————
Antonio Valencia, Manchester United
Leon Osman, Everton
Mikele Leigertwood, Reading
Gareth Bale, Tottenham (2)
————————————————
Robin van Persie, Manchester United (2)
Luis Suárez, Liverpool (2)

Inom parentes anger tidigare uttagningar i ”Omgångens lag” under säsongen. Stort tack till läsaren Adam Andersson som sammanställt tidigare omgångar och till lillebror Emil som kontrollräknat.

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Joe Allen (Liverpool), Tim Krul (Newcastle), Demba Ba (Newcastle), Youssouf Mulumbu (West Bromwich), Romelu Lukaku (West Bromwich), Adam Lallana (Southampton), Juan Mata (Chelsea), Wayne Rooney (Manchester United), Wes Hoolahan (Norwich), Jack Wilshere (Arsenal), Mikel Arteta (Arsenal), Bryan Ruiz (Fulham), Simon Mignolet (Sunderland), Ryan Shawcross (Stoke), Carlos Tévez (Manchester City), Ashley Williams (Swansea), James McCarthy (Wigan), Kevin Mirallas (Everton), Fabricio Coloccini (Newcastle), Dimitar Berbatov (Fulham), Gaël Clichy (Manchester City), Vincent Kompany (Manchester City).

***
Vem tycker du förtjänar utnämningen ”omgångens floppspelare”?

Matchen var avgjord. Hemmalaget hade gjort 4-0 på ett lag i spillror. En del bortafans började gå hem.
Känns det bekant?
Skillnaden var att det här blev en ännu mer dramatisk och galen kväll än ”Bragden i Berlin”.

Reading krossade ett sorglöst Arsenal i första halvlek av i Ligacupmötet på tisdagskvällen.
Jason Roberts gjorde 1-0 (när Koscielny tappade markeringen).
Laurent Koscielny styrde in 2-0 i eget mål (oturligt).
Mikele Leigertwood sköt 3-0 från distans (efter ett misstag av Arsenalmålvakten Martínez).
Noel Hunt nickade in 4-0 (via stolpen).
Det var ingen utspelning rent spelmässigt, bara en sådan där match där det ena laget vill något och det andra inte vill någonting.
Visst, Arsenal mönstrade ett b-betonat lag, men de elva som spelade var patetiska. I närmare 40 minuter skämde de ut sin klubb.
Arsenals defensiv, den Steve Bould styrt upp, var en katastrof.
Kritiken från tunga Arsenalfans på Twitter var inte nådig. En supporter som följt laget i 20 år kallade det hans mörkaste kväll som anhängare till laget.
”Robin van Persie… is laughing at this”, sjöng Reading-fansen.
Men skrattar bäst som skrattar sig.

Vi i Sverige skulle ju aldrig, aldrig, aldrig lämna en match där ställningen är 4-0 efter ”Miraklet i Berlin” och det fåtal Arsenalfans som lämnade arenan får skylla sig själva.
De kommer att ångra sig idag.
Den här matchen var nämligen inte över.
Minuten före paus reducerade Theo Walcott. Det var livlinan som behövdes.
I andra halvlek hade Leigertwood ett bra läge att göra 5-1 för hemmalaget. Arsène Wenger väntade onödigt länge med att byta in Olivier Giroud, men när anfallaren väl kom in gjorde han avtryck. Han behövde knappt två minuter för att nicka in 4-2. Game on.
Arsenals tillresta fans sjöng för full hals. De måste ha hörts i hela stan.
Plötsligt fick Arsenal luft. De började göra det där som är grundläggande i fotboll. Spela, röra sig, spela, röra sig. Nu hade bollhållaren ett par alternativ. I första halvlek fanns ingen bortaspelare som ens ville ha bollen.
Och Reading blev mer och mer skraja. De hade börjat backa hem redan efter 25 minuter, i deras huvuden skulle de bara spela av den här matchen.
Det är så farligt att få de tankarna.
Fråga Mesut Özil.

Giroud var ett ständigt hot och tvingade Adam Federici till en svettig räddning ett par minuter senare. Lika viktig var unge tysken Thomas Eisfeld som var allt det Serge Gnabry inte var den här kvällen.
Arsenalpressen kom av sig med tio minuter kvar. Reading bytte in Pavel Pogrebnyak och Jobi McAnuff och började visa vilja att kontra (det hade de inte gjort i andra halvlek fram till dess).
Men Koscielny nickade in 4-3 med fyra minuter kvar och då blev det högdramatiskt. Theo Walcott var ytterst nära att göra 4-4.
Fjärdedomaren visade fyra tilläggsminuter, men domaren lade till ytterligare tid för ett byte. När klockan tickat en nån sekund över 95 minuter tryckte Carl Jenkinson in 4-4 (eller om Walcotts boll var över mållinjen i första läget).
– Are you serious? 95 and a half minutes, skrek Jason Roberts till domaren.
Från det ögonblicket fanns det förstås bara ett möjligt slut på kvällen.

Reading var mentalt nere i källaren. Arsenals tuppkam hade vuxit med en halvmeter. 13 minuter in på förlängningen dunkade Marouane Chamakh in 5-4 med ett skott utanför straffområdet.
Jodå, det var en extraordinär kväll.
Där och då trodde jag matchen var avgjord. Jag trodde aldrig att Reading skulle orka resa sig efter att ha släppt in fem raka mål.
Men det fanns inga manuskript för den här kvällen.
Med fyra minuter kvar av förlängningen nickade Pogrebnyak in 5-5.
5-5!
Fem fucking fem!
Det var där – när den här kvällen tog ytterligare en vändning – som jag inte längre kunde hitta någon match att jämföra med.
Det är självklart bra mycket svårare att hämta upp 0–4 mot Tyskland i Berlin än mot lilla Reading, men den här matchen var galnare. Innehöll fler om och men och kanske.
Skulle Reading haft straff vid ställningen 4-1? Arsenal skulle definitivt haft det några minuter senare.
Skulle Laurent Koscielny fått sitt andra gula kort när han drog ned Roberts i slutminuten av ordinarie tid, vid ställningen 4-3?
Vad hade hänt om Leigertwood gjort 5-4 i förlängningen på sin jättechans?
Och det här var ju inte över. Inte ens nu.

Sista minuten av övertiden var häpnadsväckande. Det var som om båda lagen ville avgöra istället för att, som de brukar göra, vänta in straffarna. Så Reading anföll med fem mot fyra försvarare. När Leigertwood kastade bort en chanspassning (en dödssynd i ett sånt läge!) fick Arsenal anfalla sex mot fyra.
Och då avgjorde Theo Walcott med 6-5.
För att riktigt understryka hur unik den här tillställningen var lobbade Marouane Chamakh in 7-5 i slutsekunderna. Han som inte gjort mål på år och dar.

I första halvlek var marockanen katastrof. Man kan bara ana kritiken han fått om Arsenal förlorat den här matchen.
Det är dessa kontraster som gäller för stora delar av Arsenal.
Vid förlust, 3-4, hade eftersnacket handlat om Laurent Koscielnys formsvacka, om Andrej Arsjavins svaga form, om målvakten Martínez osäkra spel, om att Wenger spelade ett för svagt lag från start.
Nu är det oväsentligt.
Istället talar alla om ett fantastiskt inhopp av Giroud, ett litet ”genombrott” för Thomas Eisfeld, ett segermål av Marouane Chamakh.
Och en galen, mirakulös…alldeles underbar fotbollsmatch.

***
Reading släppte in sju mål. På hemmaplan. Brian McDermott måste förstå att han bär en stor del av ansvaret för det ansvarslösa försvarsspelet.

***
Vad tror ni – var det vändningen som Arsenal behövde för att få säsongen ”back on track”?

Chelsea styrde spelet i toppmötet – innan domaren Mark Clattenburg tog över showen.
Manchester United vann matchen tack vare ett offsidemål, men första halvtimmen gjorde laget en nästintill perfekt defensiv match taktiskt.
Hur fungerande den disciplinerade defensiven?

Manchester Uniteds defensiv har varit en enda röra i säsongsinledningen. Laget hade inför söndagens möte släppt in elva mål på åtta matcher i ligan.
Det är nästan smickrande siffror.
Manchester United har varit vidöppet bakåt. Försvarsspelet över hela banan har varit katastrof, presspelet obefintligt.
Alex Ferguson erkände att de ”släppt in alla typer av mål”. De blev avslöjade med hjälp av fysik mot Everton (i synnerhet Marouane Fellaini) i premiären, de blev söndersprunget av Tottenham och de blev stundtals utmanövrerat av ett passningsskickligt Braga. De bjöd Stoke på en hel drös med chanser på Old Trafford och hade tur att de bara släppte in två mål i den matchen.

Därför var det intressant att se hur Alex Ferguson skulle ta sig an den här uppgiften när hans gäng ställdes mot ligans sexigaste offensiv. Chelseas trio Mata-Oscár-Hazard har skrämt slag i motståndarförsvaren den här hösten med snabbt, dynamiskt anfallsspel.
Skulle United fortsätta med mittfältsdiamanten? Skulle de våga möta offensiv med offensiv? Hur skulle de anfalla?
Många trodde kanske att Ferguson skulle välja diamanten. Packa mittfältet. Se till att inte hamna i numerärt underläge centralt för att på så sätt förlora bollinnehavet.
Istället valde han en återgång till 4-2-3-1 med Antonio Valencia och Ashley Young på varsin ytter. Matchplanen att använda kanterna vid omställningar, främst högerflanken, blev en taktisk triumf. Båda målen i första halvlek tillkom efter att United attackerat mot Ashley Cole – där han för ofta får svagt understöd av Eden Hazard.
Men framför allt grundlades trepoängaren på Stamford Bridge (om vi bortser från domarteamets bidrag) genom en stark första halvlek där Manchester United till slut bestämde sig för att riskminimera och prioritera defensiven.

När jag i förra veckan medverkade i en enkät på Svenskafans inför matchen svarade jag så här på frågan om vad som ”blir nyckeln till seger för Manchester United på söndag?”:
– Med tanke på Uniteds tveksamma defensiv senaste veckorna och Chelseas vassa offensiv är nyckeln att få kontroll på trion Mata-Oscár-Hazard. Det är inte omöjligt, men det kräver en koncentrerad insats och en annan approach än man haft i vissa matcher den här säsongen. Man måste sätta defensiven främst.
Sådana där plattityder är intressanta att bryta ned och analysera detalj. Vad menar man med att sätta ”defensiven främst”? Vad menar man med att ”agera koncentrerat”? Hur ser det ut på planen?
För mig handlar det om vilket tankesätt man präntar in hos sina spelare och jag tänkte illustrera hur det visar sig i presspelet.

4-2-3-1-systemet i spelet utan boll i vanliga fall

Så här såg Manchester Uniteds uppställning ut på pappret på förhand. I vanliga fall hade Wayne Rooney hjälpt till med förstapressen, beroende på Robin van Persies utgångsposition.

4-2-3-1-systemet blir ett 4-5-1

Men den här matchen handlade för United inte om att vinna bollen tidigt. Den handlade främst om att låta Chelsea ha bollen i ”rätt lägen” och ”täcka ytor”, vilket innebar att Wayne Rooney istället föll ned och bildade ett femmannamittfält.

Det var tydligt att Wayne Rooney var beordrad att följa en utstuderad plan och inte ta egna, impulsiva beslut. Varje gång Chelsea fick bollen på egen planhalva kollade han över axeln för att försäkra sig om var John Obi Mikel och Oscár befann sig. Första tanken hos honom var inte att erövra bollen utan istället riskminimera och täcka av den spelare som han fått order om att hålla koll på.

Rooney i spelet utan boll
Här har jag sparat en bildserie på hur det kunde se ut. Notera tiden på matchklockan.

I förstaläget faller Wayne Rooney ned för att bilda ett tätt femmannamittfält. Han söker sig bort från bollen. Han noterar istället hur Oscár (vid mittlinjen) sökt sig till motsatt sida för att hitta en fri yta när Chelsea växlar kant.

Spelet är på väg att vända och Rooney har kontroll på Oscár som flyttat längst ut på vänsterkanten för att bredda.

När Oscár väl får bollen är Rooney på acceptabelt pressavstånd. Han har därmed minskat risken för att ge ytor till spelare som på förhand identifierats som hot.

Där har vi skillnaden i ”approach” som ger utslag. Det är att sätta defensiven främst. Det är att minimera risker och agera disciplinerat.
Wayne Rooney gjorde en mycket bra insats defensivt i första halvlek tills ett par minuter före paus då han tappade huvudet för ett par sekunder och drog på sig en ”dumdristig” frispark som Juan Mata förvandlade till 1–2.

Mata felvänd

Michael Carricks roll var också intressant. Istället för att bara agera pivote och täcka ytan framför mittbackarna klev han upp högre för att hålla Juan Mata felvänd.
Det kan jämföras med hur John Obi Mikel spelade mot Xavi i Champions League-mötet mellan Chelsea och Barcelona i våras.

Notera hur tajt det är mellan Uniteds mittfältstrio Rooney-Carrick-Cleverley (bilden ovan) och jämför med hur vidöppet mittfältet varit i tidigare matcher. Taktiken att ”täcka ytor” och låta Chelsea flytta bollen i sidled gav hemmalaget problem. De är vana vid att flytta bollen i sidled för att sedan hitta in med en passning bakom motståndarnas mittfält till Juan Mata, Oscár, Eden Hazard eller en mötande Fernando Torres. Men de är inte vana vid att möta ett så tajt, så koncentrerat motståndarlag som täcker passningsvägarna så minutiöst.
På grund av Uniteds täta, raka femmannamittfält blev det svårt att slå dessa ”hotande” passningar, vilket vi kan se på bilderna nedan.

Passningsdiagrammet till vänster från Statszone visar Chelseas passningar första 30 minuterna. Många bollar i sidled. Väldigt få bollar framåt centralt. Till höger ser vi lagets passningar till sista tredjedel under matchens första halvtimme. Laget hittade knappt några passningar i de ytorna där Mata, Oscár och Hazard brukar regera.

Här ser vi Juan Matas och Eden Hazards passningar första halvtimmen. Ytterst få sker på offensiv tredjedel.

I 30–35 minuter klarade Manchester United att hålla uppe koncentrationsnivån och hålla Chelsea på avstånd. Londonlaget dominerade bollinnehavet, men mest för att de hamnat i tidigt underläge och ”jagade” (United brukar självmant ge ifrån sig initiativet när de tar ledningen i toppmatcher). Så långt var taktiken klockren.
Sedan, efter runt 35 minuter, började Chelseas individuella kvalitet ge utslag. Mata fick vända upp oftare samtidigt som United gjorde en del individuella misstag (framför allt av Tom Cleverley som tappade fokus då och då).
Från minut 35 till Ramires kvittering i den 53:e minuten var Chelsea tämligen överlägset. Men det krävdes prestationer i världsklass för att få hål på gästerna. Juan Mata skruvade in en utsökt frispark (där De Gea gör ett litet misstag som inte täcker ”sin” stolpe) och Oscár slog en millimeterpassning till Mata i upprinnelsen till 2–2-målet.
Efter Ramires fullträff var det en tiominutersperiod där matchen stod och vägde innan Branislav Ivanovics röda kort i den 63:e minuten gav United momentum.

Skillnaden i ”riskminimering”

Det är naturligt att man blir lite mer desperat när man hamnar i underläge, lite mer angelägen om att vinna bollen. I upprinnelsen till 0–2-målet ser vi skillnaden mellan Uniteds ”defensiva approach” (Rooney på bilderna ovan) och Chelseas mer proaktiva taktik. Rio Ferdinand är bollförare. Han har satts under press av Fernando Torres (längst fram av hemmaspelarna). Samtidigt har Eden Hazard följt med i pressen utan att ha en aning om att högerbacken Rafael flyttat fram. Hade Hazard fått order om att sätta ”defensiven främst” och riskminimera hade han varit mer angelägen om att följa med Rafaels löpning istället för att bli bolltittare.

På grund av att Hazard hamnat på efterkälken har United i nästa skede fått ett två mot en-läge mot Ashley Cole. Vänsterbacken gör misstaget att stötbryta mot bollföraren Rafael. Hade Cole agerat koncentrerat och satt defensiven främst hade han i första hand fördröjt och sedan, eftersom Hazard är ikapp Rafael, hängt med Antonio Valencias löpning. Ett par sekunder senare spelar Valencia fram Robin van Persie som gör 2–0.

Slutsats
Manchester United avgjorde matchen genom Javier Hernández kontroversiella 3–2-mål, men den mest intressanta taktiska aspekten var att laget för första gången den här säsongen satte defensiven främst och agerade så där äckligt disciplinerat som man måste göra när man möter riktigt bra lag som ställer svårbesvarade frågor.
Alex Ferguson gjorde flera lyckade taktiska drag: Dels valet av 4-2-3-1-systemet med renodlade yttrar, dels Wayne Rooneys defensiva roll, dels omställningsspelet ut på högerkanten där Ashley Cole ofta blir utelämnad.
Chelsea gjorde helhetsmässigt en bra insats. De tog sig tillbaka in i matchen från 0–2 – mest tack vare den odiskutabla individuella kvaliteten på vissa spelare – men utvisningarna förstörde chanserna att fullborda vändningen.

Fotnot: Tack till redigerarna Johan Kingfors, Andreas Lagnelius och Joakim Magné som gjort grafiker och hjälpt till att rita pilar och ringar.

Relaterade artiklar om försvarsspel:
* Englands extremdefensiv.
* Så stoppade Everton ligans farligaste kantspel.
* Taktiken bakom Chelseas seger.

Villa helgens sämsta passningslag
Jag inledde lördagen med att se Aston Villa–Norwich. Om jag var sömnig när matchen började (det var jag) så blev man inte direkt piggare av spelet.
Första halvlek var det mest effektiva sömnpillret jag upplevt. Och det är förstås Aston Villa som ska vara mest oroat över det.
Paul Lambert hade än en gång satt anfallsstjärnan Darren Bent på bänken och istället gett förtroendet till Gabby Agbonlahor och Christian Benteke. Problemet var att duon aldrig fick rätt service.
Det var hafsigt, slafsigt och ett spel som osade av inkompetens.
Aston Villa fick en poäng, en oerhört viktig sådan, men det var inte mycket mer än så. Möjligen kan de glädja sig åt att målvakten Brad Guzan (som räddade ett par rena frilägen rakt framifrån) numera utgör en trygg sista utpost.

Ifjol fick Alex McLeish hård kritik för sättet som Aston Villa spelade på. Lambert skulle förändra det.
Han har släppt fram unga spelare, initierat en generationsväxling, men rent spelmässigt har vi inte kunnat se några nämnvärda förbättringar.
Den här helgen hade Aston Villa sämst passningsprocent i hela Premier League. Laget slog 334 passningar, varav 222 till rätt adress. 66 procent är extremt lågt. Siffran på offensiv tredjedel – 39 procent – är häpnadsväckande.
Hemma mot Norwich hade laget knappt 42 procent i bollinnehav. Det förklaras till viss del av Joe Bennetts utvisning i inledningen av den andra halvleken, men alla som såg första halvlek såg också ett lag som saknar idéer offensivt.
Jag tycker Rit-Ola Andersson gjorde en bra analys när tog fram tydliga sekvenser som blottlägger bristen på kvalitet hos Aston Villa.
Då spelar det ingen roll om Paul Lambert är en skicklig inspiratör. Det är svårt att göra guld av gråsten.
Fabian Delph har säkert oförlöst potential, men i hur många Premier League-lag skulle han få starta matcher på centralt mittfält? Joe Bennett är säkert lovande, men är han konkurrenskraftig jämfört med andra vänsterbackar i Premier League?
Det finns gedigna spelare. Mittbacken Ron Vlaar är bra, Karim El Ahmadi är lovande och Benteke ett råämne. Men är de tillräckligt bra för att vara fundament i ett Premier League-lag som ska undvika nedflyttningsstriden?

Aston Villa har inte startat sämre i högstaligan sedan 1969. Senast de presterade något liknande, säsongen 1986/87, slutade de sist och åkte ur.
– Jag fortsätter att kämpa och jag tror allt kommer att bli bra. Det finns en trupp spelare som jag tror kan fixa det. Jag litar på dem. Oavsett om du upplever bra eller dåliga tider är ledarskapet inom fotbollen tuff, sa Lambert, enligt The Times.

FAKTA/De hade bäst passningsprocent den här omgången:
1) Arsenal 88%, 2) Tottenham 87%, 3) Manchester United 86%, 4) Manchester City 85 %, Fulham 85 %, 6) Swansea 84 %, 7) Chelsea 82%, Southampton 82%, 9) Newcastle 81%, 10) Wigan 80%, West Bromwich 80%, 12) QPR 78%, Everton 78%, 14) Liverpool 77%, Norwich 77%, 16) Sunderland 76%, 17) Stoke 74%, West Ham 74%, 19) Reading 69%, 20) Aston Villa 66%.

Arsenal vann – och undvek en storm
Det fanns en del i ryggsäcken när Arsenal ställde upp för avspark i lördags hemma mot Queens Park Rangers.
Den bittra förlusten mot Norwich förra helgen där laget knappt skapade några målchanser. Nederlaget mot Schalke i veckans Champions League som blottlade bristerna defensivt. Och som om inte det vore nog innehöll veckan även ett stormigt aktieägarmöte där klubbens policy än en gång ifrågasattes.
En ny poängförlust hemma mot jumbon QPR hade skapat en kris. De kritiska frågorna från fanshåll till vd:n Ivan Gazidis och ordföranden Peter Hill-Wood hade fått syre.
Nu kom Arsenal undan tack vare ett offsidemål och en kortslutning.

Stéphane Mbia har haft en trevande inledning på sin Premier League-sejour, men i lördags på Emirates gjorde han nästan allt rätt. Han var trygg, placeringssäker och såg ut den försvarschef som Mark Hughes behövt.
Fram till den 79:e minuten. Då fick kamerunaren totalt hjärnsläpp när han sparkade Thomas Vermaelen över knäna (trots att han fått frisparken med sig). Det rödaste kortet jag sett i PL i höst.
Före utvisningen hade Arsenal skapat förvånansvärt få heta lägen. De hade tvingat Julio César till en rad räddningar, men det kändes som om laget skulle bli mållöst igen.
Sedan kom offsidemålet av Mikel Arteta i den 84:e minuten som räddade tre poäng, hedern och en annalkande kris.
– Det är en lättnad att vi undvek en kris. När du förlorar tre matcher på rad i Arsenal Football Club vet du att självförtroendet saknas och pressen blir ännu större än normalt, sa Arsène Wenger.
Det syntes inte minst när QPR två gånger var nära att kvittera på slutet, trots tio man. Man kan bara ana frustrationen om Jamie Mackie avslutat sin solorush med att skjuta 1–1 i slutminuten.

Det mest positiva för Arsenals del – ännu mer än de tre poängen – var att Jack Wilshere var tillbaka i spel efter 17 månader. Mittfältaren var bra i första halvlek. Smart, begåvad och full av idéer på sista tredjedelen. Men jag tror att det nu blir viktigt att ge honom tid och inte se 20-åringen som någon frälsare efter så lång frånvaro.

En svensk nummer tio
Sebastian Larsson fortsätter sin klättring i mittfältshierarkin. Från att ifjol ha prenumererat på högerkanten har han flyttats in i mitten på grund av Adam Johnsons ankomst.
I lördagens match borta mot Stoke fick Larsson chansen i nummer tio-rollen (!) när Martin O’Neill valde att sätta formsvage Stéphane Sessègnon på bänken.
Eskilstunasonen är klok nog att klara av vilken position som helst, men jag tvivlar på att vi sett en ny trequartista. Svensken var inte så involverad i spelet, slog 30 passningar (varav 22 till rätt adress). Och bara 10 passningar (7 till rätt adress) på sista tredjedelen. Han byttes ut i 62:a minuten och ersattes av Sessègnon.
Sebastian Larsson passar bäst till höger där han får utnyttja sin exceptionella inläggsfot och det är trist att han inte fått fortsätta i den positionen när han gjorde en så fin debutsäsong på Stadium of Light. Problemet är att ”dyra” nyförvärvet Adam Johnson inte kan spela någon annanstans.
Det finns ett frågetecken för hela Sunderlands mittfält som inte bidragit med ett enda mål hittills i ligaspelet. Av lagets sex fullträffar har Steven Fletcher gjort fem. Det sista var ett självmål av Demba Ba.

Derbyt – bästa tänkbara reklam för PL
Om vi började tvivla på Premier Leagues underhållningsvärde under Aston Villa–Norwich i lördags blev Merseyside-derbyt på söndagen en fin påminnelse om varför vi älskar engelsk fotboll.
Första halvek mellan Everton-Liverpool var magisk.
Everton som öppnade bra, Liverpool som stack emellan och gjorde 2–0, Luis Suárez målfirande, Evertons comeback.
Men framför allt: Pulsen. Trycket på läktarna. Tempot. Kampen. Viljan. Kvaliteten. Allt det som saknades på Villa Park. Det var, kort och gott, bästa tänkbara reklam för ett möte mellan två utmanarlag i Premier League.
Domsluten har vi ju redan diskuterat (det kan man som alltid göra i all oändlighet), men rent spelmässigt blev jag mest imponerad av Everton. De saknade nyckelspelaren Steven Pienaar och kunde inte använda vänstersidan lika effektivt som tidigare. Men Kevin Mirallas var lysande i sin kantroll och Leon Osman hade en period efter Liverpools 2–0-mål där han vann varenda andraboll.

Gästerna hade stora problem före pausen och Liverpooltränaren Brendan Rodgers kände sig tvingad att ändra spelsystem. Han gick över på 5–3–2 (eller 3–5–2 beroende på hur man ser det). Det gav många bra kontringslägen där Suárez och Raheem Sterling fick attackera två mot två, men medförde också att Leighton Baines mer tid (i första halvlek var han sysselsatt av Sterling).
Framför allt såg Rodgers till att Everton fick tänka till, vilket dämpade hemmalaget entusiasm.
Det var en match där inget av lagen var värda att förlora, men där Liverpool gjorde ett regelrätt segermål.

Två underbara fotbollsmatcher.
Men dessvärre två tillställningar som avgjordes av kontroversiella domslut.

Jag parkerade i soffan den här helgen och såg så många matcher som möjligt (som vanligt), men innan vi analyserar helgen med slutsatser kan vi ju ta tag i den hetaste potatisen.
Efter söndagens två stormatcher, Everton–Liverpool och Chelsea–Manchester United, snackar fotbolls-England om domslut.
Igen.
Tyvärr.
Det är så oerhört trist eftersom det överskuggar två fantastiska matcher. Men eftersom det är dessa situationer som fotbollsfansen diskuterar idag – och eftersom massor av folk frågar efter min åsikt på Twitter – så tar vi väl och dissekerar dem här.
Jag redogör för min syn, jag utgår från folk kommer att tycka olika.
Och för att understryka hur svårt en domares jobb är kan vi ju lyssna till de två tränarna.
– Han valde att falla istället för att göra mål. Det var hans eget fel, sa Alex Ferguson om Fernando Torres.
– Jag var säker på att det skulle bli vår frispark och kanske rött kort på Jonny Evans, sa Roberto Di Matteo.
Vi kan väl ha dessa diametralt olika uppfattningar med oss innan vi börjar.

Everton–Liverpool

> Luis Suárez ”offside”
Luis Suárez styr in 3–2 och den röda halvan av Merseyside går bananas. Tills de upptäcker att linjedomaren höjt sin flagga.
Vinkade han för offside? Flaggade han för Sebastián Coates armar i nickduellen?
Kommentar: Linjedomaren vinkade för offside, tveklöst. Och det var förstås helt felaktigt, vilket vi kunde se tydligt på reprisen.
Borde det ändå ha varit frispark på Coates? Nej. När jag såg det live tyckte jag inte det. Sedan såg jag reprisen och tyckte att han klättrade på försvararen. Men efter att ha vevat reprisen ett par gånger till och bara koncentrerat mig på nickduellen (och inte offsidelinjen) tycker jag inte att det var frispark. Coates utför luftduellen enligt boken. Han tar ”luftrummet” först och lägger sedan handen på axeln – ingen frispark.
Så nej, det var ingen ”moralisk rättvisa”, möjligen för den billiga frisparken som Steven Gerrard fick i förstaläget.
Åsikten: ”Målet var inte offside, men jag tycker inte att det var ”foul” på Gerrard från Osman. Jag tyckte domaren gjorde fel där”, sa David Moyes.
Domslut: Offside. Borde ha varit: Godkänt mål.

> Suárez stämpling
Luis Suárez jagar Sylvain Distin. Evertonspelaren spelar ifrån sig bollen och Suárez stämplar försvararen över stödjebenets häl – långt från bollen. Han delade ut en stygg stämpling på Kevin Mirallas tidigare i matchen, dock inte lika ojuste.
Kommentar: Som Bosse Pettersson sa i sändningen: ”Han kan undvika det”. Som spelare har man ett ansvar var man sätter fötterna.
Åsikten: ”Jag tycker inte att det var rött kort. Ibland får du det av en striker, när de bara är lite sena. De försöker tajma samtidigt som de passerar”, sa Brendan Rodgers.
”Det var definitivt rött kort. Det var över gränsen”, sa David Moyes.
Domslut: Andre Marriner varnade Suárez. Borde ha varit: Varning/utvisning. Man kan argumentera för båda.

Chelsea-Manchester United

> Torres första varning
Fernando Torres kommer sent in i en duell med Tom Cleverley och träffar med dobbarna i bröstet.
Kommentar: Benet ska inte vara så högt upp – allra minst med sulan först.
Åsikten: ”Han skulle ha blivit utvisad”, sa Gary Neville i Sky Sports.
Domslut: Varning. Borde ha varit: Rött kort.

> David Luiz hands
Antonio Valencia skjuter bollen på Luiz utsträckta arm. United-spelaren vädjar efter straff.
Kommentar: Luiz står bara ett par meter från bollen som kommer i hög fart. Han hinner inte ta bort armen. Jag har sett domare som dömt straff för såna situationer, men i min bok är det inte straff. För kort avstånd för att försvararen ska kunna reagera. Bollen söker handen.
Åsikten: Ingen alls. Hamnade i skuggan av andra incidenter.
Domslut: Ingen straff. Borde ha varit: Ingen straff.

> Ivanovics utvisning
Matchen står och väger, 2-2, när Ashley Young rycker ifrån Branislav Ivanovic och faller. Chelseaspelaren får rött kort av Mark Clattenburg för målchansutvisning.
Kommentar: Ivanovics ”korsar” Youngs löpväg, hamnar på ”fel sida”. Han försöker undvika kontakt, men träffar hälen (vilket bilderna i Sky Sports tydligt visade). Träffar man hälen i det läget är det frispark, det är min uppfattning, oavsett om man ”menar det” eller inte.
Åsikten: ”Han ”klipper” hälen så det var korrekt”, sa Roberto Di Matteo om situationen.
Domslut: Rött kort. Borde ha varit: Rött kort.

> Torres andra gula kort
Fernando Torres petar bollen förbi Jonny Evans och ramlar. Domaren Mark Clattenburg varnar spanjoren som därmed blir utvisad.
Kommentar: Sky Sports vevar situationerna med en speciell inzoomningskamera och den visar att Jonny Evans träffar foten lite grann. Satsningen är rejäl – om Evans träffar riskerar Torres en långvarig skada. Att varna en spelare för en sådan situation är extremt hårt. Visst hjälper Torres till, inte minst med att simulera skada efter att han fallit, men inte tillräckligt för att det ska vara värt en varning. Och ska domaren dela ut en andra varning i ett så viktigt skede av matchen måste han varit helt säker.
Men i mina ögon är Evans satsning – och det faktum att han träffar foten – tillräckligt för att Torres ska få frisparken.
Åsikten: ”Jag träffar litegrann, men inte tillräckligt för att han ska ramla”, sa Jonny Evans.
”Domaren gör fel, det är inte varning för filmning”, sa Gary Neville i Sky Sports.
Domslut: Gult kort och Torres utvisad. Borde ha varit: Frispark till Chelsea och Evans varnad.

> Hernández segermål
Rafael skjuter och Javier Hernández styr in bollen i mål. Linjedomaren uppfattar inte att mexikanen är offside när skottet avlossas.
Kommentar: Otroligt svårt att uppfatta, förstås. Situationen går snabbt, Hernández rör sig i motsatt riktning gentemot försvararna, han ”kommer från offside”. Inte lätt att upptäcka, dock var det ingen tvekan om att spelaren stod offside.
Åsikten: ”Vi är besvikna”, sa Roberto Di Matteo.
Domslut: Godkänt mål. Borde ha varit: Offside.

***
Så där, det var min och andras syn på situationerna som avgjorde söndagens stormatcher.
Den mest intressanta diskussionen av dessa situationer är Torres andra varning.
Även om Evans träffar spanjorens fot marginellt kan man ju tänka sig ett mellanting: Varken frispark eller gult kort för filmning.
Torres måste i princip hoppa undan för att inte få foten avsparkad och det bör knappast rendera ett gult kort. Eller?

Jag vet att vi aldrig kommer att bli överens om bedömningen, men var snäll och håll en god ton i kommentarfältet så slipper jag lägga energi på att rensa.
Då kan jag lägga den tiden på att leverera lite slutsater från de övriga matcher  – och analysera Uniteds taktiska triumf på Stamford Bridge.

Everton är en av Premier Leagues positiva överraskningar.
Segerreceptet?
Tveklöst vänsterkanten med Leighton Baines och Steven Pienaar.
Så här fungerar taktiken som motståndarna hittills haft så svårt att hantera.

Evertons framfart under hösten har överraskat många.
Vi är ju vana vid att laget startar katastrofalt och sedan får ägna resten av säsongen åt att jaga ikapp.
Men nu inledde de säsongen med att vinna över Manchester United i premiären och fortsatte sedan av bara farten med att besegra Aston Villa.
Efter åtta omgångar har laget bara en förlust, plattmatchen borta mot West Bromwich.
Orsakerna till succén är förstås många.
Framför allt gjorde David Moyes en lyckad transfersommar där han cashade in på Jack Rodwell och använde pengarna klokt till att inhandla klasspelaren Steven Pienaar och spännande yttern Kevin Mirallas.
Marouane Fellainis betydelse går förstås inte att underskatta. Belgarens targetspel håller världsklass och han är jobbig att möta för vilket försvar som helst i världen.
Men det är också kul att titta på vilka taktiska aspekter som ligger bakom succén.
Och där handlar det mesta i Evertons anfallsspel om vänsterkanten med Steven Pienaar och Leighton Baines. Sättet man konsekvent förlägger spelet på den sidan av planen (vilket bidragit till att Baines slagit flest ”key passes” i ligan).

Jag redogjorde ju nyligen hur Manchester United gjort revolution och övergett kantspelet som varit ett kännetecken för alla Alex Ferguson-lag.
Med mittfältsdiamanten vill United överbelasta centralt för att skapa numerära överlägen och därmed kontrollera matcherna.
Everton gör tvärtom. De struntar helt och hållet att attackera via instick i mitten.
Deras centrala mittfält används främst för bollvinnande. Leon Osman och Phil Neville har knappt något samspel. I matchen mot Newcastle förra månaden slog de bara nio passningar mellan varandra. Så fort de vinner boll söker de en enkel passning ut till ytterback eller yttermittfältare.
Åtminstone sju gånger av tio spelas den bollen till vänsterkanten, till Leighton Baines eller Steven Pienaar (som i mötet med Newcastle slog 37 passningar mellan varandra).
Men det intressanta med Evertons uppbyggnadsspel längs vänsterkorridoren är vad som samtidigt sker på motsatt sida.

Everton spelar rakt och enkelt, i linje med David Moyes filosofi.
Bollföraren Leighton Baines (bilden nedan) har två enkla uppspelsmöjligheter. Han kan hitta en enkel passning efter marken till Steven Pienaar på vänsterkanten eller han kan spela in bollen på kroppen på Marouane Fellaini. Fler val än så behövs inte.
I premiären mot Manchester United bedömde man att vikarierande mittbacken Michael Carrick var en akilleshäl hos gästerna. Därför spelades uppspelen direkt till Fellaini som kunde nicka ned till Pienaar (Baines–>Fellaini, 12 passningar, var Evertons vanligaste passningskombination i den matchen). I andra matcher har det främst handlat om ett kortare spel mellan Baines och Pienaar.
Och då sker den taktiska detaljen som blivit signifikativ för Everton den här hösten. Högermittfältaren Kevin Mirallas överger sin position och söker sig in centralt i banan för att skapa numerärt överläge på motsatt sida.
Med en central position vill Mirallas skapa det som på handbollsspråk kallas ”räknefel”.

Motståndarnas centrala mittfältare måste då göra ett val: Ska denne markera Mirallas eller, vilket hade varit mer naturligt, Leon Osman?
Den förvirringen skapar utrymme för Baines och Pienaar att kombinationsspela sig till lägen. Utan understöd från den centrala mittfältaren uppstår ett två mot två-läge på kanten och toppspelare den här nivån är tillräckligt bra för att lösa den situationen åtta gånger av tio.
Och det är det Everton har gjort. I match efter match.

Taktiken att konsekvent förlägga spelet på vänsterkanten var inte minst tydlig i 2–2-mötet med Newcastle i september. Newcastles tränare Alan Pardew hade valt att spela Sylvain Marveaux från start till höger och fransmannen fick ägna första halvlek åt att jaga skuggor när Baines och Pienaar firade julafton.

Så sårades Newcastle med taktiken
Leighton Baines i vänsterbacksposition är bollförare i det här läget. Nedan ser vi ett par bilder jag sparat ned från matchen mot Newcastle.


Normalt ska ju Newcastles högra centrala mittfältare flytta över för att stänga av passningsvägen inåt i plan.
Men tack vare Kevin Mirallas överbelastning hamnar Newcastles centrala mittfältare på mellanhand. Marouane Fellaini har dragit sig ut mot vänsterkanten, ett annat sätt att skapa förvirring hos motståndarna. Leighton Baines kan väggspela med Steven Pienaar (som bytt plats med Fellaini) och kommer några sekunder senare skjuta in 1–0-målet. Det hade lika gärna kunnat vara Mirallas som tagit emot skarvningen från Pienaar eftersom han, som ni ser, är omarkerad i förstaläget.
Att Baines får fritt skottläge beror förstås också på att Newcastle i nästa skede har alldeles för stort avstånd mellan högerback (Perch) och höger mittback (Williamson).

I passningsdiagrammen ovan från StatsZone ser vi Evertons passningsstatistik mot Newcastle. Vi kan se en tydlig övervikt på vänsterkanten. Notera också hur få passningar som laget slår centralt i plan – Phil Neville och Leon Osman används inte i speluppbyggnaden.
Till höger ser vi Evertons passningar till sista tredjedelen i samma match. Knappt några passningar slås i det som kallas ”röda zonen” – rakt utanför motståndarnas straffområde, området där Barcelona förlägger sitt spel.

Här ser vi Leighton Baines passningar till Steven Pienaar i matchen mot Newcastle (diagrammet till vänster).
Till höger ser vi ett diagram över Baines passningar till Marouane Fellaini, vilket visar hur ofta belgaren drar sig ut dit.

Den här taktiken är inte alls avancerad. Den kan utan problem användas av lag på lägre nivå.
Så hur försvarar man sig mot lag som överbelastar rejält på en kant? Inte svårare än att man flyttar över sitt eget mittfält till samma sida. Men det är en sak att säga det inför en match eller konstatera det i en blogg. Det är en helt annan sak att få spelare att uppfatta och ta rätt beslut som ska fattas på en halvsekund under match.
Det är en anledning till att Everton tagit 15 poäng på åtta matcher och ligger fyra i tabellen.
Därför var det förvånande att David Moyes frångick den här uppställningen i senaste matchen mot QPR.
Då spelade istället Kevin Mirallas till vänster medan Steven Pienaar tog en mer central roll då Marouane Fellaini saknades. Det gav inte önskad effekt.
Liverpool behöver inte oroa sig för ligans mest effektiva kantduo. I derbyt på söndag är Steven Pienaar avstängd.
Men Fulham, som väntar nästa helg, är härmed varnat.

Fotnot: Tack till redigerare Mattias Andersson och redaktör Johan D Lundin som hjälpt till att rita pilar och göra bilder i Photoshop.

***
Ni som har Plustjänsten kan ju alltid läsa min senaste del i artikelserien om Premier League-legendarer – om Gianfranco Zola.

Liverpool vann idag – men får betala på söndag?
Europa League har ingen högre prioritet hos klubbarna. Brendan Rodgers hade ”modet” att spela ett ungt, oprövat lag i kvalet mot Hearts och gjorde detsamma borta mot Young Boys.
Därför var det överraskande att han idag startade med Daniel Agger, Glen Johnson, Steven Gerrard och Luis Suárez i hemmamötet med Anzji.
I Suárez fall har Rodgers inte så mycket val eftersom klubben misslyckades fatalt med att ersätta utlånade Andy Carroll, men att Agger och Gerrard spelade den här matchen tre dagar före derbyt mot Everton var förvånande. Att Gerrard som mittfältare spelade 90 minuter var än mer uppseendeväckande.

Det visar antingen att Brendan Rodgers anser att lagkaptenen är tillräckligt fit för att  orka spela 90 minuter två gånger inom loppet av tre dagar eller att Liverpooltränaren ”tog risken” för att han kände att han inte hade förtroendekapital att förlora poäng hemma mot Anzji.
Det är förstås omöjligt för oss utomstående att säga vad spel idag betyder fysiskt inför derbyt på Goodison Park. Men med tanke på att managers brukar spela rotera friskt i torsdagsmatcherna så kan man ana att de dragit slutsatsen att det inte är optimalt.
Sådant här är förstås en avvägning och det är först när vi har resultaten som vi vet om Brendan Rodgers gjorde rätt.
Om Liverpool vinner derbyt och Gerrard gör en bra match kommer han hyllas. Om Gerrard visar tecken på trötthet och kroknar och laget förlorar kommer managern att få kritik.

Wisdom en ny backstjärna
Vi har ju alla charmats av 17-årige Raheem Sterling som slagit igenom under hösten i Liverpool. Men det finns fler guldkorn att plocka från den där ungdomssatsningen som Rafael Benítez initierade.
Andre Wisdom har fått chansen under hösten och visat gryende form. Ikväll fick han sitt genombrott (och ”trendade” faktiskt på Twitter en stund under andra halvlek” .
19-åringen från Leeds satte knappt en fot fel på sin högerbacksposition. Han slog 41 passningar, varav 37 till rätt adress (90 procent). Defensivt agerade han som om han inte gjort annat, inte som en spelare som debuterade i Premier League för tre veckor sedan. Fedor Smolov på Anzjis vänsterkant skapade ingenting på den kanten.
Utvecklingen hos Wisdom, Sterling, Suso och Yesil ger Brendan Rodgers välbehövlig bredd.
Med Andre Wisdom i den här formen kan Brendan Rodgers behålla Glen Johnson på vänsterbacken där han har gjort en riktigt fin säsongsinledning.

Jodå, Downing kan fortfarande göra mål
Stewart Downing fick chansen från start mot Anzji. Han gjorde inte mycket rätt i första halvlek. Efter paus, då Raheem Sterling bytts in, fick han ta klivet ned på vänsterbacken.
När han spelade där i en cupmatch tidigare under säsongen raljerades det över den förre Middlesbrough-spelarens sluttande karriärkurva. Men idag behövde han inte många minuter på sig innan han vandrade in från sin vänsterkant och dammade iväg ett kanonskott i bortre hörnet. Med högerfoten.
Jo, ni läste faktiskt rätt (han hade visserligen en period för några år sedan när han bara gjorde mål med högerdojan, men det har ju hänt en del sedan dess).

Domaren gjorde rätt som varnade Agger
Det skedde två komiska grejer i matchen. Först skickade förre Chelseabacken Juri Zjirkov iväg en rensning som gick över taket på Anfield. Bollen hamnade ute på gatan. När Zjirkov upptäckte sin bedrift började han småskratta.
Sedan gjorde Daniel Agger ”en Gary Crosby”. Han nickade bollen ur handen på målvakten och gjorde mål. Precis som Crosby för Nottingham för drygt 20 år sedan.
Men den här gången godkändes inte målet. Istället blev Agger varnad.
– Rätt dömt. De har ändrat reglerna. Förr behövde man ha sex fingrar på bollen, nu räcker det att målvakten har bollen under kontroll och det anses han ha när han håller den i handen, hälsar redaktör Johan D Lundin (som dömer i division 2).
Så nu vet vi det.

Mina spelarbetyg, Liverpool-Anzji:
Liverpool: Jones 6 – Wisdom 8, Skrtel 7, Agger 7, Johnson 6 – Gerrard 5, Sahin 6, Shelvey 5 – Downing 7, Suárez 6, Assaidi 8.
Avbytare: Sterling 6, Allen -, Suso -.

***
Tidigare ikväll såg jag Tottenham spela 1–1 borta mot Maribor. Matchen var ett sömnpiller. Det hände inte mycket att skriva hem om överhuvudtaget.
Några iakttagelser:
* Hugo Lloris vaktade målet.
* Tom Huddlestone tar tappat allt. Han såg ut att ha slagit rot i marken i upprinnelsen till Maribors 1–0-mål.
* Gylfi Sigurdsson snappade upp en retur och gjorde kvitteringen i andra halvlek.

***
Gabriel Obertán gjorde Newcastles segermål när laget besegrade Club Brügge ikväll med 1–0.
Det sägs att blixten inte slår ned två gångerpå samma ställe, men först Downing och sedan Obertán samma kväll i samma turnering… jag tror vi får omvärdera det där.

Idag hölls det årliga mötet med aktieägarna i Arsenal. För dem som ville ställa ledningen till svars var tidpunkten passande, dagen efter smällen mot Schalke, den första förlusten på hemmaplan i Champions League-gruppspelet sedan 2003. Det blev ett stormigt möte.
Det fanns en massiv kritik mot klubben inför det här ifjol också men då lyckades Arsène Wenger hålla ett inspirerande tal och gjuta optimism i åhörarna. Managern lyckades bra även idag.
Ordföranden Peter Hill-Wood, ägaren Stan Kroenke och vd Ivan Gazidis pressades dock hårt.
Hill-Wood trampade i klaveret när han tackade fansen för ”the interest in our affairs”. Det sa han alltså till supportrarna som betalar de högsta biljettpriserna i världen.
Han släppte också en groda när han påstod att Robin van Persie såldes av ”footballing reasons”. Inte speciellt smart i ett läge då laget kämpar för att göra mål.
Hill-Wood-familjen har varit representerad i Arsenal i många år, men det här mötet kan bli början till slutet.

Ivan Gazidis gav ett löfte:
– Inom två år kommer vi ha finansiella resurser att konkurrera med de ledande klubbarna i världen, vilket är en extraordinär bedrift.
Arsène Wenger sa att det för honom finns fem titlar att slåss om:
– Premier League, Champions League, den tredje är att kvalificera sig för Champions League. Spelare frågar: Spelar ni i CL? En ny spelare vill inte veta om du har vunnit Ligacupen.
Han betonade också sin sparsamma hållning:
– Mitt jobb är att leverera ett lag med de resurser som vi har. Jag har aldrig klagat över det. Jag vill betala spelare med våra egna resurser, det är inget att skämmas över.

***
Nu hinner jag inte mer. Snart börjar ju Europa League med Tottenham, Liverpool och Newcastle i elden ikväll. Jag kommer att liverapportera matcherna på Sportbladet.se. Häng gärna med!