Wayne Rooney gjorde comeback. Darren Fletcher spelade från start. Theo Walcott gjorde två mål. Emmanuel Frimpong gjorde comeback. Olivier Giroud öppnade målkontot. Snaran dras åt kring Mark Hughes. Aston Villa svarade för en fin skräll. Liverpools startelva hade en snittålder på 23 år med Jamie Carragher. Leedsfansen fick äntligen nått att jubla över…

Jag hade kunnat fortsätta länge. Det fanns en hel del att notera från den tredje omgången i Ligacupen, eller Capital One Cup som den heter numera.
Men för mig handlar den här turneringen, åtminstone i de första omgångarna, inte om resultaten. Min nyfikenhet bottnar i vilka unga spelarna som presenterar sig.
I år var det fler än vanligt. Det stora samtalsämnet var förstås Jerome Sinclair som blev Liverpools yngsta spelare någonsin.
Här är en genomgång över de nya talangerna som Premier League-tränarna släppte fram i cupen – och som säkerligan kommer att få chansen i större sammanhang så småningom.

Fotnot: Jag har bara tagit med spelare som inte visat upp sig i Premier League. Att James Ward-Prowse, 17, startar för Southampton eller att Raheem Sterling är med i Liverpools trupp är inte speciellt överraskande då de redan startat matcher i ligan.

Arsenal

Damien Martinez, 20, målvakt
Satt på bänken i ligamatchen mot Liverpool på grund av skador. Argentinaren, som värvades från Independiente 2011, debuterade i går.

Martin Angha, 18, försvarare/mittfältare
Angha har representerat Schweiz U19-landslag. Spelade 90 minuter mot Coventry i går.

Hector Bellerin, 17, försvarare
Den spanske talangen från Barcelona satt på bänken hela matchen.

Thomas Eisfeld, 19, mittfältare
Tysk mittfältare som anslöt från Dortmund i januari. Får vänta på a-lagsdebuten i Arsenal.

Serge Gnabry, 17, mittfältare
Den tyske mittfältaren från Stuttgart kom till Arsenal förra sommaren. Debuten kom i går när han ersatte Alex OC med tjugo minuter kvar.

Aston Villa

Paul Lambert använde bara beprövade a-lagsspelare.

Chelsea

Lucas Piazón, 18, anfallare
Brassen som jämförs med Kaká satt på bänken i ligan mot Manchester United redan i februari. Nu spelade han 90 minuter när Chelsea krossade Wolves (6–0).

Everton

Francisco Júnior, 20, mittfältare
Portugisen kom till Everton på free transfer i februari. Spelade 45 minuter.

Liverpool

Andre Wisdom, 19, försvarare
Högerbacken spelade och gjorde mål i Europa League borta mot Young Boys häromveckan. Spelade 90 minuter igår.

Samed Yesil, 18, anfallare
Supertalangen gjorde ett inhopp i Bundesliga i våras för Leverkusen, men i går fick han för första gången chansen i Liverpool.

Jerome Sinclair, 16, anfallare
Skrev historia i går som den yngsta spelaren någonsin i Liverpool, 16 år och 6 dagar ung.

Stephen Sama, 19, försvarare
Spelade U19-EM för Tyskland i somras. På bänken igår.

Conor Coady, 19, försvarare/mittfältare
Har suttit på bänken för Liverpool vid flera tillfällen nu, men debuten i tävlingssammanhang dröjer.

Manchester City

Matija Nastasic, 19, försvarare
Ingen ny bekantskap. Kötpes för stora pengar från Fiorentina. Startade mot Real Madrid i Champions League.

Denis Suárez, 18, mittfältare
Spanjoren debuterade i Ligacupen redan förra säsongen. Startade i tisdags, utbytt efter 62 minuter.

Luca Scapuzzi, 21, mittfältare
Debuterade ifjol i Ligacupen. Satt på bänken mot Villa.

Jeremy Helan, 20, försvarare
Debut för den franske vänsterbacken som kom från Rennes 2009.

George Evans, 17, mittfältare
Son till ex-City-spelaren Ronnie. George satt på bänken i tisdags i tröja nummer 70. Bara en sån sak.

Manchester United

Marnick Vermijl, 20, försvarare
Den belgiske backen debuterade när han fick chansen i startelvan. Utbytt med 13 minuter kvar.

Scott Wootton, 21, försvarare
Mittbacken spelade i Gary Nevilles testimonial i maj 2011. Har inte spelat i tävlingssammanhang för United förrän i går.

Michael Keane, 19, försvarare
Debuterade i Ligacupen förra året mot Aldershot, men har inte fått någon mer chans. Startade i går.

Ryan Tunnicliffe, 19, mittfältare
Har spåtts en lysande framtid länge. Debuterade i går, vilket inte minst gladde hans pappa (läs mer nedan).

Robbie Brady, 20, yttermittfältare
Satt på bänken i Ligacupen redan för två år sedan. Ifjol utlånad till Hull City. I går fick han debutera i Manchester United.

Joshua King, 20, anfallare
Den norske anfallaren fick inte hoppa in igår, men klarade å andra sidan av sin debut i Ligacupen sedan i september 2009, blott 17 år gammal.

Jesse Lingard, 19, mittfältare
Satt på bänken för första gången i går. Kommer förmodligen att lånas ut under säsongen.

Newcastle

Alan Pardew använde inga spelare som vi inte känner till sedan tidigare.

Norwich

Josh Murphy, 17, anfallare
17-åringen fick spela i träningsmatcherna. Fick inte komma in på plan i går.

Queens Park Rangers

Max Ehmer, 20, försvarare
Tysken kom till QPR som elvaåring. Har varit utlånad i omgångar till Yeovil och Preston NE. Har inte fått känna på a-lagsspel i QPR ännu. På bänken igår.

Reading

Sean Morison, 21, försvarare
Har tillhört Reading ett par år, men varit utlånad till Huddersfield. Har gjort ett framträdande för Reading i Ligacupen förut, mot Charlton förra året.

Southampton

Ben Reeves, 20, försvarare
Vänsterbacken gjorde två inhopp i Championship förra säsongen. Fick ett inhopp på 20 minuter i tisdags.

Andy Robinson, 19, mittfältare
Har spelat för Southampton sedan åttaårsåldern. Inhopp på tio minuter.

Sam Hoskins, 19, anfallare
Den unge engelsmannen debuterade för Southampton i FA-cupen i januari. Inhopp på fem minuter.

Dominic Gape, 18, mittfältare
Den tuffe mittfältaren kom till Southampton som sjuåring.

Jake Sinclair, 17, anfallare
17-åringen är ytterligare ett bevis på att Southampton fortsätter att slussa spelare till a-laget.

Sunderland

John Egan, 19, försvarare
Den irländske försvararen har varit utlånad till Crystal Palace och Sheffield United. Fick inte hoppa in så debuten i Sunderland dröjer.

Swansea

Lee Lucas, 20, mittfältare
En helt egen produkt som kom till klubben som nioåring. Har gjort debut i Championship. På bänken hela matchen.

Daniel Alfei, 20, försvarare
Debuterade i FA-cupen i januari 2011 och sedan i ligaspelet en vecka senare. Har dock inte fått känna på Premier League-spel ännu. På bänken hela matchen.

Rory Donnelly, 20, anfallare
Värvad från Cliftonville i januarifönstret. Debut i a-laget i tisdags när han ersatte Michu i 58:e minuten.

Tottenham

Ryan Mason, 21, mittfältare/anfallare
Debuterade i Europa League redan 2008, men har redan fått bida sin tid med utlåningar till Yeovil, Doncaster och Millwall. Spelade även Europa League mot Lazio. Startade för första gången nu.

West Bromwich

Saido Berahino, 19, anfallare
Berahino var utlånad till Northampton och Brentford förra säsongen. Debuterade i WBA mot Yeovil i förra omgången av Ligacupen. På bänken i går.

West Ham

Dan Potts, 18, försvarare
Son till förre West Ham-spelaren Steve Potts. Startade och spelade 90 minuter.

Robert Hall, 18, anfallare
Anfallaren började i klubbens akademi som sjuåring. Har faktiskt gjort debut i ligan, via ett inhopp på 13 minuter mot Fulham. Nu fick Hall spela 90 minuter.

Matthias Fanimo, 18, mittfältare
Engelsmannen debuterade i förra omgången av Ligacupen mot Crewe. Fick en halvtimme mot Wigan.

Dylan Tombides, 18, anfallare
Australiern fick hoppa in med sex minuter kvar när han ersatte Gary O’Neil.

Callum Driver, 19, försvarare
Ytterbacken var utlånad till Burton förra säsongen där han spelade åtta matcher. På bänken i tisdags.

Paul McCallum, 19, anfallare
Den snabbe strikern jagades av flera klubbar när han skrev på för West Ham förra året. Får vänta på sin debut.

Raphael Spiegel, 19, målvakt
Schweizaren satt på bänken bakom Stephen Henderson. Anslöt till West Ham från Grasshoppers.

Wigan

Fraser Fyvie, 19, mittfältare
Fyvie gjorde mål som 17-åring i skotska ligan. Värvad i somras till Wigan. Debuterade i förra omgången mot Nottingham.

Filip Orsula, 19, anfallare
Slovaken värvades från Twente i somras. Debut i tisdags när han ersatte Mauro Boselli på tilläggstid.

***
Har du sett någon av spelarna ovan i aktion? Är det någon som har imponerat på dig?

***
Förresten, vi måste gratulera Ryan Tunnicliffes pappa Mick. När Ryan var nio år satte fadern 100 pund på att han skulle nå a-laget. När mittfältaren hoppade in igår för Manchester United mot Newcastle så kunde Mick casha in.
Oddset 100 gånger fläsket (jag använder spelspråk nu) gav en fin vinst: 120 000 kronor.
Mick ska även ha satt 100 pund till oddset 350 gånger pengarna på att sonen når det engelska a-landslaget.
Spelbolaget hälsar att senast de betalade ut en liknande summa var när Chris Kirkland debuterade för England. Hans pappa hade också satt 100 pund på att Chris skulle nå landslaget.

Tunnicliffe byts in – vilket inte minst gladde pappa Mick.

***
Eftersom ingen tv-kanal sänder Capital One Cup i år (why?!?) så bjuder vi på alla PL-lagens resultat och målskyttar.

Manchester C–Aston Villa 2–4 e förl
1–0 Mario Balotelli (27), 1–1 självmål (59), 2–1 Aleksandar Kolarov (64), 2–2 Gabriel Agbonlahor (70), 2–3 Charles N’Zogbia (96), 2–4 Gabriel Agbonlahor (113).
West Ham–Wigan 1–4 (1–3)
1–0 Modibo Maïga (7), 1–1 Mauro Boselli (14), 1–2 Ivan Ramis (38), 1–3 Mauro Boselli (41), 1–4 Jordi Gomez (84 str).
Southampton–Sheffield W 2–0 (1–0)
1–0 Jay Rodriguez (30), 2–0 Jay Rodriguez (78 str).
Milton Keynes–Sunderland 0–2 (0–0)
0–1 Craig Gardner (54), 0–2 James McClean (82).
Utv, Sunderland: Lee Cattermole (30).
Leeds–Everton 2–1 (1–0)
1–0 Aidan White (4), 2–0 Rodolph Austin (70), 2–1 Sylvain Distin (81).
Crawley–Swansea 2–3 (1–1)
0–1 Michu (27), 1–1 Josh Simpson (45), 2–1 Hope Akpan (62), 2–2 Danny Graham (74), 2–3 Garry Monk (90).
Chelsea–Wolverhampton 6–0 (3–0)
1–0 Gary Cahill (4), 2–0 Ryan Bertrand (8), 3–0 Juan Mata (17), 4–0 Oriol Romeu (53 str), 5–0 Fernando Torres (58), 6–0 Victor Moses (71).
West Bromwich–Liverpool 1–2 (1–1)
1–0 Gabriel Tamas (3), 1–1 Nuri Sahin (17), 1–2 Nuri Sahin (82).
Queens PR–Reading 2–3 (1–1)
1–0 Junior Hoilett (14), 1–1 Kaspars Gorkss (16), 2–1 Djibril Cisse (71), 2–2 Nicky Shorey (76), 2–3 Pavel Pogrebnjak (81).
Norwich–Doncaster 1–0 (1–0)
1–0 Alexander Tettey (26).
Carlisle–Tottenham 0–3 (0–1)
0–1 Jan Vertonghen (37), 0–2 Andros Townsend (53), 0–3 Gylfi Sigurdsson (89).
Arsenal–Coventry 6–1 (1–0)
1–0 Olivier Giroud (39), 2–0 Alex Oxlade–Chamberlain (57), 3–0 Andrej Arsjavin (63), 4–0 Theo Walcott (74), 4–1 Callum Ball (78), 5–1 Ignasi Miquel (80), 6–1 Theo Walcott (90).
Manchester U–Newcastle 2–1 (1–0)
1–0 Anderson (44), 2–0 Tom Cleverley (58), 2–1 Papiss Cissé (62).

***
Ni som har Plus-abonnemang på Aftonbladet kan följa min serie där jag skriver om Premier League-legendarer. Tidigare har jag porträtterat Alan Shearer och Eric Cantona.
I veckan har jag tittat närmare på en av mina absoluta favoritspelare – Mr Arsenal.

Everton har startat lysande och om helgens match mot Swansea var en vägvisare så kommer det här att bli en riktigt rolig säsong.
David Moyes kom till Liberty Stadium och spelade ut hemmalaget i första halvlek. Vänstersidan med Leighton Baines och Steven Pienaar firade än en gång stora triumfer, men den här lunchmatchen handlade mycket om Victor Anichebe. Nigerianen spelade i Nikica Jelavics ställe och sysselsatte ständigt Swanseaförsvaret. Avslutningarna höll ibland Gervinho-klass, men hans styrkan och löpviljan höll högsta klass.
Arsenals backlinje har imponerat i starten och den visar sig här. Per Mertesacker var en jätte på Etihad och Carl Jenkinson visade att han faktiskt kan gå på offensiva utflykter.
Gáston Ramirez, Southamptons storvärvning, gjorde en riktigt stark insats när laget vände och vann mot Aston Villa (4–1). Han gör debut i ”Omgångens lag”.
Det gör inte Santi Cazorla som varit med i elvan eller omnämnd samtliga fem gånger den här säsongen. Han framstår som en het kandidat till priset som ”Player of the year”.
Omgångens spelare: Gáston Ramirez, Southampton.

Mitt ”Omgångens lag”:
Tim Howard, Everton
————————————–
Carl Jenkinson, Arsenal
Rio Ferdinand, Manchester United
Per Mertesacker, Arsenal
Ashley Cole, Chelsea
————————————–
Steven Gerrard, Liverpool
Mohamed Diamé, West Ham
————————————–
Gaston Ramirez, Southampton
Santi Cazorla, Arsenal
Steven Pienaar, Everton
————————————–
Victor Anichebe, Everton

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Rafael da Silva (Manchester United), James Perch (Newcastle), Mike Williamson (Newcastle), Laurent Koscielny (Arsenal), Kieron Dyer (QPR), Jan Vertonghen (Tottenham), Oscár (Chelsea), Rickie Lambert (Southampton), James Morrison (West Bromwich), Titus Bramble (Sunderland), Simon Mignolet (Sunderland), James McCarthy (Wigan), Hugo Rodallega (Fulham), Marouane Fellaini (Everton), Leighton Baines (Everton), Paul Scholes (Manchester United), Dimitar Berbatov (Fulham).

***
Vem förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”?

Arsenal klarade det första och svåraste testet
Det sades på förhand att det här var matchen som skulle utgöra ”Arsenals test”. I så fall klarade sig Arsène Wengers gäng rätt bra.
Arsenal kom till Etihad Stadium, förde spelet mot regerande mästarna, fick med sig en poäng. Det kunde mycket väl ha varit tre.
– Det handlar om kontinuitet och det som skedde idag borde stärka vårt självförtroende, sa Arsène Wenger.
Visst, är det så. Arsenal har börjat bra tidigare säsonger, inte minst säsongen 2007/08, men om Manchester City på bortaplan symboliserar den svåraste uppgiften i ligan för tillfället så vet vi att Arsenal åtminstone klarar det.
Det kommer många fler hinder under resans gång, men de blir inte mycket svårare än Roberto Mancinis miljardbygge.

Arsène Wenger får sällan beröm nuförtiden, men igår vann han coachmatchen stort. Fransmannen gjorde ”en Ferguson”, plockade in en extra mittfältare i en stormatch på bortaplan. Aaron Ramsey gav Arsenal numerärt överläge och bollinnehavet i en första halvlek där det blev tydligt hur genialt det var att packa mitten med spelare. Med Mikel Arteta, Abou Diaby, en droppande Santi Cazorla, en centrerande Lukas Podolski och Aaron Ramsey hade Arsenal ofta fyra, ibland fem spelare centralt.
I praktiken släppte Arsenal kanterna och lät istället ytterbackarna Kieran Gibbs och Carl Jenkinson sköta dem själva.
Vi såg även fördelarna med Gervinho som striker. Ivorianens avslut lämnade en del i övrigt att önska, men han tar sig till lägena och hans löpningar ut mot kanterna kan dra isär vilket försvar som helst.
Arsenal stod och sov (framför allt Lukas Podolski, vilket Sky Sport demonstrerade i sin studio) vid Joleon Lescotts 1–0, men i övrigt gjorde försvaret en ny stark insats. Per Mertesacker, ojämn förra säsongen, har växt ut till en jätte.

Arsenal är fortfarande obesegrat efter fem matcher. Laget har visserligen bara vunnit två matcher, men de har kryssat i två på pappret svåra matcher: Stoke (b) och Manchester City (b). Enda plumpen är hemmapremiären mot Sunderland (0-0).
Wenger säger att han har den starkaste truppen någonsin. Robin van Persie må ha flyttat, men jag ger honom rätt gällande bredden.
För första gången på många år har Arsenal tre mittbackar av riktigt hög klass.
För första gången på många år har Arsenal fått ordning på defensiven över hela banan.
För första gången på många år finns det en bra balans på mittfältet.

Det finns fortfarande frågetecken. Det är oklart vem som i dagsläget förtjänar förstaposten mellan stolparna – Vito Mannone eller Wojciech Szczesny. Det saknas fortfarande en klockren strikerlösning. Gervinho känns hyperspännande men måste bli effektivare än han var igår, Olivier Giroud är inte varm i kläderna.
Men Arsenal känns starkt. Mer resolut, mer beslutsamt, inte lika givmilt.
– Kan vi hålla i till mars eller april när det blir tajt så kan vi nå ända fram med den här moralen, sa Mikel Arteta efteråt.

Det var inte bara att Arsenal fick ett kryss. Det var sättet de gjorde det på – att de styrde spelet borta mot Manchester City – som gav mig den spontana känslan att de kommer att vara med i titelracet i år.

Jenkinson – störst framsteg i ligan
Minns ni 8–2-matchen på Old Trafford förra säsongen? Klart ni gör. Arsenal kom till spel med spillror av en backlinje mot ett formtoppat Manchester United. Det var, för att använda Patrice Evras ord, ”pojkar mot män”.
Allra mest valpig var en 19-årig högerback som några månader innan tillhört Charlton i League One.
Jag tyckte synd om Carl Jenkinson den eftermiddagen. Det var tydligt att han försatts i en övermäktig situation. Kastad till vargarna typ.

Därför är det fantastiskt att se hans utveckling den här hösten. I Bacary Sagnas frånvaro har han startat alla fem ligamatcher till höger i backlinjen. I de första omgångarna var han en trygg, solid del av den backlinje som höll nollan. Han säkerhetsspelade och gjorde det bra. Han var en bra motvikt till mer offensive Kieran Gibbs på vänsterkanten.
I går mot Manchester City fick vi se de offensiva kvaliteter som jag ansett att han saknat. Jenkinson fick ansvara för hela högersidan när Aaron Ramsey centrerade. Han gjorde det med bravur. I första halvlek skapade han en jättechans för Lukas Podolski efter ett fint genombrott längs kanten. Han hade kunnat ordna en till möjlighet om inte Javi Garcia gjort ett brottargrepp på honom i andra halvlek.

Carl Jenkinson, som har engelsk pappa och finsk mamma, har sannerligen gjort en remarkabel resa. Det är knappt två år sedan han spelade för Eastbourne Borough i Conference.
Jag kan inte komma på någon spelare som gjort större framsteg under det senaste året.

United kom undan med en svag insats
Det var en märklig match. Liverpool gjorde en bra match och kan vara nöjda med sitt dagsverke. De förlorade. Manchester United gjorde en rätt svag match där flera spelare bör vara missnöjda med sin prestation. De vann.
Manchester United gjorde en sån där avslagen insats som laget gjort de senaste åren på Anfield.
Lamheten i första halvek – där de låg en–två meter ifrån motståndarna och sällan kom in i press – var förvånande med tanke på matchens tyngd. Bäst symboliserades passiviteten av Patrice Evra som ständigt kom på halvdistans.
Alex Ferguson lade upp för det när han valde att spela Michael Carrick och Ryan Giggs som centrala mittfältare. Det var ett tecken på att han ”gav upp” bollinnehavet. Giggs är sällan bra i stormatcherna nuförtiden, men har förmågan att avgöra låsta tillställningar med en genialisk framspelning.

Liverpool gjorde en riktigt bra första halvlek. Joe Allen dikterade tempot, Raheem Sterling sysselsatte som väntat Patrice Evra och Fabio Borini, som varit tveksam i säsongsinledningen, var löpvillig.
Därför var Jonjo Shelveys utvisning i slutet av första halvlek så idiotisk (mer om bedömningen längre ned). Liverpool ägde matchen, Liverpool hade kontroll – men det röda kortet gav United en biljett in i matchen.

I andra halvlek gjorde Alex Ferguson det enda rätta som plockade in Paul Scholes. Scholes är som effektivast på hemmaplan där han får tid och utrymme, men det här var rätt läge att byta in honom. Med 37-åringen på plan tog United över bollinnehavet (givetvis mest tack vare det numerära överläget) och lyckades vända.
– Vi har spelat bättre här utan att få med oss något resultat. Vi spelade inte bra, sa Ryan Giggs till Sky Sports.
Alex Ferguson höll med:
– Det var ett fantastiskt resultat för vi spelade inte bra. Liverpool dominerade i första. Jag är besviken på vår insats om jag ska vara ärlig.

Jag vet inte hur många gånger vi sett Manchester United gjort den här typen av insatser. De går in med en reaktionär matchplan, spelar inte bra – men litar ändå på att de ska få med sig ett resultat. Och lyckas påfallande ofta.
Den första känslan efter slutsignalen är att de haft tur än en gång när de kommit undan med en smash ’n’ grab-seger.
Men när man gör det om och om igen handlar det förstås även om skicklighet.

United fick med sig 50-50-besluten – och lite till
När slutsignalen ljöd buade hemmapubliken på Anfield. Missnöjet var inte riktat mot det egna laget som tagit två poäng på de inledande fem gångarna – utan mot domaren Mark Halsey som både visat ut Jonjo Shelvey och utdömt en straff åt Manchester United med kvarten kvar.
Det skojas på Twitter efteråt om att Mark Halsey tagit examen från ”Howard Webb-universitetet”. Riktigt så långt vill jag inte gå, men United fick de flesta domsluten med sig – oavsett om det gäller straffar, frisparkar eller inkast.
Jag tror till och med många Manchester United-fans håller med om det.

Om vi analyserar de viktiga domsluten:
Evra tacklar Sterling: Evra sen in i duellen.
Utfall: Frispark. Borde ha varit: Frispark och gult kort.
Utvisningssituationen: Båda spelarna går in vårdslöst i situationen. Evans med dobbarna, Shelvey kommer lite senare och lyfter även benet från marken.
Utfall: Shelvey utvisad. Borde ha varit: Shelvey utvisad och Evans varnad.

Evans går in med båda sulorna, träffar bollen först. Shelvey går in med en fot och får rött kort. Sett till den här stillbilden kan man ge båda spelarna rött kort.

Valencias straffsituation: Vid en första anblick tyckte jag att Valencia föll enkelt, men Sky Sports analyserade situationen, zoomade in noggrant och noterade hur Glen Johnson vidrör Valencias häl precis när han ska ladda för skott.
Utfall: Straff. Borde ha varit: Straff.
Suárez straffsituation: Suárez petar undan bollen, Evans träffar uruguayanens fot. Tror dock att Mark Halsey blev påverkad av Suárez teatraliska fall där han slängde upp huvudet.
Utfall: Ingen straff. Borde ha varit: Straff.
Robin van Persies tackling: Holländaren klart först in i en duell med Suso men satsar med dobbarna.
Utfall: Varning. Borde ha varit: Varning.

van Persie först in i situationen – men med dobbarna.

Det fanns ett par situationer till – Daniel Agger ville ha straff i första, Robin van Persie ville ha en i andra – men jag tycker inte att någon av dessa var något att blåsa för.

Mark Halsey gick inte grovt fel på så många av de stora besluten som vissa hävdar, men snedvridningen var total. Om Antonio Valencia får straff borde Luis Suárez fått det också.
Och det faktum att Liverpool orsakade dubbelt så många frisparkar (14) som United förklaras inte bara av att laget var aggressivare.
Det kändes som gästerna fick med sig alla 50–50-bedömningar den här eftermiddagen. Och lite till.

***
Mina spelarbetyg, Liverpool-Manchester United:
Liverpool: Reina 6 – Kelly 7, Skrtel 7, Agger 6, Johnson 6 – Allen 7, Gerrard 7 – Sterling 6, Shelvey 4, Borini 6 – Suárez 7.
Avbytare: Suso 7, Henderson -, Carragher -.

United: Lindegaard 7 – Rafael 8, Ferdinand 8, Evans 7, Evra 5 – Giggs 5, Carrick 6 – Valencia 6, Kagawa 5, Nani 4 – van Persie 5.
Avbytare: Scholes 7, Hernández -, Welbeck -.

Det är bara tre år sedan han spelade five-a-side-matcher med skollaget.
Nu har han suttit på bänken i Englands landslag.
Det här är berättelsen om Raheem Sterling.
17-åringen som redan bär Liverpools drömmar på sina axlar.

Anfield, den 26 augusti 2012:
Det har bara spelats en omgång av Premier League, men Brendan Rodgers är redan pressad. Den unge tränaren som tog över efter Kenny Dalglish i somras fick se sitt nya lag få storstryk borta mot West Bromwich i premiären (0–3).
Han behöver ett bättre resultat mot mästarna Manchester City för att inte tappa trovärdighet. Det är, minst sagt, en viktig match. För Liverpool, för ägarna, för publiken, för Brendan Rodgers själv.
En timme före avspark kommer bomben: Raheem Sterling, 17 år, är uppsatt i startelvan. Stewart Downing, som spelat EM för England, sitter på bänken.
Med tanke på matchens betydelse var vi många som imponerades av Brendan Rodgers mod. Sterling hade visserligen gjort en stark insats i Europa League-kvalet mot Hearts tidigare i veckan. Men det här var Premier League, världens tuffaste liga.
Efter slutsignalen hade alla sett att det inte handlade så värst mycket om djärvhet. Laguttagningen var helt logisk. Raheem Sterling var inget populistiskt val för att blidka kraven från supportrar som lobbat för ynglingen redan under våren. Han startade för att han var det bästa tillgängliga alternativet.

Raheem Sterling var en av planens bästa spelare mot Manchester City. I första halvlek terroriserade han Kolo Touré på vänsterkanten.
Det finns andra 17-åringar som förmodligen är lika snabba och bra på att dribbla, men Sterling visade en mognad som andra i hans ålder saknar.
När han skulle passa gjorde han det. När han skulle slå inlägg gjorde han det.
Hans beslutsfattande påminde inte om ett råämne, utan en färdig spelare.
Liverpool vann inte matchen (2–2), men spelet hade fungerat och Brendan Rodgers spelsätt hade fått en boost.
Och en talang utöver det vanliga hade gett hopp om en ljusare framtid.
– Hans insats var fantastisk. Jag är säker på att han utvecklas till en bra spelare. Vi måste bara försäkra oss om han lätta på pressen på honom, sa Brendan Rodgers.
– Unga spelare kan springa genom taggtrådsstängsel för dig medan äldre spelare tittar efter ett hål eller vänder tillbaka. Du får den fräckheten från Raheem, han är en spelare som gör dig exalterad.

Raheem Sterling valdes till man of the match mot Sunderland förra helgen. Här i duell med Craig Gardner (till höger).

Att leverera en sådan insats mot så högkaratigt motstånd, 17 år ung, var otroligt imponerande. Men det var bara början.
I nästa omgång väntade Arsenal på hemmaplan. Sterling startade, förstås, igen. Återigen var han lagets främsta anfallsvapen. Han var ytterst nära att ordna en straff i första halvlek efter ett genombrott. Han var nära att spräcka nollan med ett skott i utsidan av stolpen.
När landslagsuppehållet kom vädjade Brendan Rodgers att Raheem Sterling skulle slippa spel i U21-landslaget.
Det gjorde han. Han blev uttagen i Roy Hodgsons a-landslag istället.
I VM-kvalet mot Moldavien och Ukraina satt en 17-åring på bänken med stjärnor som Kyle Walker, Gary Cahill och Michael Carrick.
Det är en hyfsad utveckling för en lirare som representerade Liverpools reservlag i våras (även om det berodde på att Hodgson fått en rad återbud).
Roy Hodgson var tydlig med att betona vikten av att Sterling behåller fötterna på jorden.
– Han kan inte tro att han är en del av landslagstruppen. Han måste försöka att vara med i originaltruppen nästa gång, sa förbundskaptenen.
Raheem Sterling verkar inte ha slagit sig till ro. När han kom tillbaka från landslagsuppdraget var han planens bästa spelare mot Sunderland (1–1) och låg bakom Luis Suárez kvittering.

Där är vi nu. Vi har ett Liverpool som upplevt ett par tunga säsonger. Ifjol slutade laget åtta i ligan, efter lillebror Everton.
För ett år sedan lade amerikanska ägaren FSG ut stora pengar på spelare – som totalfloppat. I somras fick legendaren Kenny Dalglish sparken, liksom sportchefen Damien Comolli.
Projektet var på ruta ett igen.
Inledningen av den här säsongen har varit tveksam. Visst har vi sett fragment då Brendan Rodgers taktik burit vatten – framför allt mot Manchester City – men laget bara tagit två poäng på fyra matcher.
Inför söndagens hemmamöte med Manchester United ligger Liverpool ovanför nedflyttningsstrecket tack vare målskillnad.
Det finns fler anledningar till supportrarnas oro.
Kulturbärarna Steven Gerrard och Jamie Carragher börjar bli till åren. Den förstnämnde verkar ha svårt att anpassa sig till kortpassningsfilosofin, Carragher har sedan länge förlorat sin ordinarie plats i startelvan. Då laget saknar en målskytt är Luis Suárez oumbärlig. Blir han skadad ser anfallssidan ytterst bräcklig ut.
Brendan Rodgers projekt är onekligen spännande, men inget garanterat framgångsrecept. Vi vet ju ännu inte vart det tar vägen.
Klubben skriker efter en spelare som kan skänka hopp och glädje.
Det är det tomrummet som Raheem Sterling har fyllt.
– Eftersom vi inte har pengarna som våra rivaler har, vill jag ha en filosofi där vi slussar in spelare från akademin till a-laget, säger Brendan Rodgers.
Liverpool har ett gäng unga, lovande spelare: Jack Robinson, Samed Yesil, Andre Wisdom, Suso, Conor Coady, Adam Morgan, Dani Pacheco.
Raheem Sterling är den lysande stjärnan.

Raheem Sterling föddes i Kingston på Jamaica. I nedgångna området Corporate Arena i Maverly tog han sina första stapplande steg. Bollen var alltid vid hans sida. Hans mamma Nadine berättade förra året för tidningen Jamaica Gleaner:
– Han valde att bli fotbollsspelare. Han brukade spela i huset. Jag bad honom att inte skjuta sönder något. Han älskade det så mycket, regn eller snö, han var alltid ute och spelade fotboll.
Familjen flyttade till England när Raheem var sju år. De bodde i området Wembley, bara några hundra meter från den nya nationalarenan. Pojken hade en önskan.
– Han sa alltid att han ville till ett ställe där han kunde spela fritt och jag hittade en skola för honom. Jag fick betala, det var inte billigt, men han älskade det så mycket att jag var tvungen.

Raheem Sterling började spela för Copland skollag. Tränaren Paul Lawrence minns hur det gick till. Lawrence fick höra talas om spelaren när systern Lakina nämnde den yngre brodern. Raheem gick fortfarande på lågstadiet. Lawrence bjöd in honom till en träning.
– Han gjorde två mål och sprang i cirklar runt de andra äldre killarna. Jag sa till hans syster: ”Han är väldigt bra, du måste se till att han går på Copland nästa år”.
– I september året efter sökte jag efter hans namn på listan över elever, men han fanns inte med. Jag frågade Lakina var han var. Då sa hon att han bara var tio år och skulle komma året efter. Han var till och med yngre på den där träningen än jag hade föreställt mig!
Raheem Sterling togs in i QPR:s akademi. Paul Lawrence berättar för Independent att han skiljde sig från andra jättelöften.
– Han var helt osjälvisk. Du förväntar sig att en spelare med såna färdigheter ska vara självisk, men jag fick uppmana honom att vara mer bollkär.
Ungdomstränaren Steve Gallon minns en spelare som grät efter en förluster i P12-serien.
– Han hade så mycket talang, men när vi förlorade var han otröstlig. Jag tog honom åt sidan och sa: ”Oroa dig inte, du spelade bra, du gjorde mål, fokusera på ditt spel”. Jag tror aldrig att han lyssnade på mig.
När Steve Gallen tog över P14-laget i QPR tog han med en elvaårig Raheem Sterling. När han tog över P18-laget fick Raheem, då 14, också hänga på.
– Det fanns ett visst mått av förödmjukelse för den killen som blev petad. Sedan när grabbarna såg hur bra Raheem var insåg de att det inte var någon skam att bli petad av honom.
Redan som 14-åring hade han prytt på framsidan på The Gleaner som konstaterade att han ”bländat engelsk fotboll med sin talang”.

Storklubbarna började visa intresse. Kenny Dalglish, då ungdomsansvarig i Liverpool, frågade Gallon om Sterling på en tränarkurs i Lilleshall.
Raheem Sterling värvades till Liverpool av Rafael Benítez i februari 2010.
Några månader innan dess hade han spelat en five-a-side-turnering med skollaget i Brent.
Prislappen låg på cirka 7 miljoner kronor, en summa som kan stiga till cirka 55 miljoner kronor om han når vissa kriterier.
– De var de enda som ville betala vad QPR krävde, så Liverpool var uppenbarligen angelägna om att få honom, berättar mamma Nadine.
Väl på Merseyside gick utvecklingen fort.
Första gången jag hörde talas om Raheem Sterling var när han satte fem mål i FA Youth Cup mot Southend i februari 2011.
Redan då började det snackas på The Kop om att det fanns en guldklimp i de egna leden.
Ett år senare, den 24 mars 2012, fick han göra a-lagsdebut i ligamatchen mot Wigan, 17 år och 107 dagar ung. Han är den näst yngsta som spelat för klubben.
Redan då började en förbundskapten i en annan del av världen drömma. Jamaicas Theodore Whitmore ville ha Sterling till sitt landslag:
– Vi har ögonen på honom och det är upp till Raheem att välja.
Whitmores hopp byggde på en intervju med spelarens mamma där hon uttryckt önskan för att sonen skulle välja att representera Jamaica. Det spekulerades därför i att landslagsuttagningen tidigare den här månaden var ett sätt för England att försäkra sig om Sterlings tjänster.
– Jag är för stolt över landslaget för att ta ut av den anledningen, hävdade Roy Hodgson.
Raheem Sterling behåller dock banden till hemlandet. I somras var han hemma på sin morfars begravning.
I Kingston är han kung och ger andra unga spelare hopp om att det går att göra resan från Karibiska havet till Premier League.
– Han är född och uppväxt i Maverley. Jag har föreslagit att han, när tiden är inne, ska åka hem och besöka sin gamla skola och prata med barnen om att inte ge om sina drömmar, berättar Nadine.

Raheem Sterling har uppfyllt sin dröm. Han har slagit sig in i Premier League och kan redan betraktas som mer eller mindre ordinarie i Liverpool. Om han inte startar mot Manchester United beror det inte på att han inte platsar, snarare att Brendan Rodgers vill ”skynda långsamt”.
– Det är bra att spela med spelare som Steven Gerrard och Jamie Carragher. En gång när jag byttes in sa de hela tiden att jag skulle utmana ytterbacken. Det var bra att höra att de tror på en, säger Raheem Sterling till Jamaica Gleaner.
Intervjun gjordes i början av juli. Sterling berättar att han inte hade några problem med tränarbytet, även om Dalglish lyfte upp honom i a-laget.
– Det var ett bra byte för han (Rodgers) ville ha mig till Swansea på lån förra säsongen.
17-åringen sa också att han ”hoppas slå sig in i a-laget under säsongen”.
Det dröjde inte länge.
Nu bär han redan klubbens drömmar på sina axlar.

FAKTA/Raheem Sterling
Född: 8 december 1994 i Kingston, Jamaica.
Position: Vänsterytter.
Längd: 170 cm.
Vikt: 69 kg.
Klubb: Liverpool.
Moderklubb: Queens Park Rangers.
Statistik, Premier League (matcher/mål): 6/0.

Källor: Jamaica Gleaner, Independent, Liverpool Echo, Liverpools officiella hemsida, The Mirror, The Telegraph.

Arsenals försvarsspel har varit det stora frågetecknet de senaste åren.
Det är den främsta spelmässiga anledningen till att klubben gått över sju år utan att vinna en titel.
Nu har plötsligt Arsène Wenger ligans tätaste försvar.
Frågan alla ställer sig:
Är Steve Boulds intåg i ledarteamet förklaringen eller bara ett sammanträffande?

Vi skruvar tillbaka tiden ett år.
Den 20 september 2011. Arsenal mötte Shrewsbury i Ligacupen och vann med 3–1, men stämningen i klubben inför den matchen var diametralt annorlunda än idag.
Vid den här tiden hade laget spelat fem ligamatcher. Utfallet: Blott fyra poäng.
Försvaret hade rämnat totalt. Arsenal hade släppt in 14 mål på dessa fem matcher, varav åtta (!) under en mardrömsmatch på Old Trafford.
Några dagar före mötet med Shrewsbury  hade Arsenal förlorat borta mot Blackburn med 4–3. Försvaret hade agerat helt utan struktur. De var ”all over the place” när Yakubu tilläts göra lite som han ville.
Det var tydligt att lagets svaga defensiv än en gång skulle krossa drömmarna om en ligatitel.

Idag är läget ett annat. Arsenal har spelat fyra ligamatcher. Facit: Åtta poäng.
Men det mest anmärkningsvärda är en annan kolumn i tabellraden: Blott ett insläppt mål.
Det kom i lördagens match mot Southampton. Dessförinnan hade Arsenal hållit nollan i tre raka matcher.
Trots att bäste försvararen förra säsongen, Laurent Koscielny, bara spelat en minut. Trots att ordinarie högerbacken Bacary Sagna varit skadad. Trots att både förstemålvakten Wojciech Szczeny och andravalet Lukasz Fabianski varit på skadelistan, vilket tvingade Arsène Wenger att kasta in tredjemålvakten Vito Mannone.
Vad har hänt?
Många pekar på en herre som inte har spelat en endaste minut.
En 49-åring som var med på den tiden Arsenal kallades ”Boring Arsenal” och var bäst i landet när det gällde försvarsspel: Steve Bould.

Inför den här säsongen tackade Arsène Wengers mångårige assistent Pat Rice för sig. Det var ingen skräll när klubben presenterade ersättaren.
Efter spelarkarriären har Steve Bould med framgång lett Arsenals U18-lag. Laget vann bland annat Premier Academy League 2009 och 2010 och FA Youth Cup 2009. Under de elva åren i akademin – som han kallat ”det bästa jobbet i världen” – basade han bland annat för Jack Wilshere, Kieran Gibbs, Wojciech Szczesny och Emmanuel Frimpong.
För fansen är Steve Bould mest känd som en del i den legendariska backlinjen under George Graham.
När Arsenalsupportrar på senare år beklagat sig över det svaga försvarsspelet har jämförelsen kommit upp:
– Tänk om vi haft en Tony Adams idag. Eller en Steve Bould.
Jag som är tillräckligt gammal för att minnas Tipsextra minns mittbacken Bould som en solid, nickstark försvarare. Han var inte den spektakulära spelartypen. Han spelade enkelt och effektivt. Han var en backtyp du ville ha i ditt eget lag.
– Lugn, stark, beslutsam och förlorade aldrig en luftduell, sa Tony Adams om sin lagkamrat.
Säsongen 1990/91 vann Arsenal ligan. Backlinjen med Dixon, Adams, Bould, Winterburn var den stora anledningen till att laget bara släppte in 18 mål. Det räckte ofta med att göra ett mål för att vinna matcherna.
Redan förra säsongen framfördes krav från engelska krönikörer på att Arsène Wenger skulle lyfta upp Steve Bould som defensiv coach.
Nu är han på plats – och resultaten är hittills fantastiska.

Det är förstås svårt, för att inte säga omöjligt, att bedöma hur stor del Steve Bould har i lagets numera säkra defensiv.
Vi ser inte lagets träningar, vi vet inte vad som sker nere på träningsplanen.
Men det slog mig redan i andra omgången att Arsenals försvar fått ett lyft den här säsongen. Arsenal mötte Stoke på Britannia. Det är normalt en arena där de brukar ha problem att klara det fysiska testet.
Den här gången stod de emot och höll nollan. Vid varje inkast – normalt en målchans för Stoke – agerade Arsenal koncentrerat och fokuserat. De ”dubblade” ofta markeringen på Peter Crouch, en vanlig taktik mot vassa huvudspelare. Därigenom blev det sällan farligt.
I tredje omgången, borta mot Liverpool, var tendenserna desamma. Liverpool förde spelet, men kom sällan till farliga målchanser.
Det här är en bild vi inte är vana vid att återge när det gäller Arsenal. Det brukar vara Wengers unga pojkar som dominerar bollinnehavet för att sedan få se motståndare utnyttja luckor i försvaret. Ifjol släppte laget in 49 mål i ligan.
Redan nu kan vi se att de kommer att förbättra den siffran den här säsongen.
Spelarna framhåller Steve Boulds bidrag:
– Steve är väldigt bra, framför allt för försvarare då han spelat back själv. Han arbetar mycket med lagets struktur och det är väldigt viktigt. Han är fokuserad på detaljer. För att vara ärlig: Jag lär mig mycket av honom, säger Thomas Vermaelen.
Laurent Koscielny:
– Steve gör ett bra jobb med laget. För mig är det bra att ha en coach som förstår min position. För laget är det till stor hjälp – för fasta situationer, motivation.
Alex Oxlade-Chamberlain:
– Vi har mycket boll och blir övermodiga när lag backar hem – och vi blir lätta att kontra på. Vi har rättat till det nu. Han har satt sin prägel på laget.
Arsène Wenger sa efter andra omgången i ligan:
– Vi har spelat mot två lag som inte har attackerat så mycket, men Steve gör ett bra jobb. Han har tagit över efter Pat Rice och sköter den defensiva träningen mycket bra. Om vi kan sluta ligan med minst insläppta mål? Jag hoppas det.

Den här bilden, skärmdumpen, sparade jag under matchen mot Stoke (för att jag anade att jag skulle få tillfälle att använda den). Här ser vi hur Arsenals defensiva arbete såg ut mot Stoke vid inkasten. Tät markering i rygg på Peter Crouch av Per Mertesacker. En så kallad ”dubbelmacka” på Ryan Shawcross där anfallaren Olivier Giroud har klivit ned på den fasta situationen. Det är tydligt att Arsenal har en tydligare defensiv plan än tidigare år.

Det är som sagt svårt att säga hur stor del Steve Bould har i den framgångsrika defensiven. Han själv uttalade sig på hemsidan häromdagen och lyfte fram kollegan Neil Banfield som plockats upp som ”first team coach”.
– Alla pratar om mig, men Neil Banfield blir bortglömd. Han gör också ett bra arbete. Det finns många bra coacher och alla sliter hårt. Vi gör det OK för tillfället, säger Bould.
Jag skulle tro att det är en kombination av flera saker och att det ena lett till det andra.
Steve Bould har arbetat på detaljer under försäsongen vilket gett ökad stadga. Defensiven har fått högre prio. Frank McLintock hävdade förra veckan att Pat Rice ”hölls tillbaka” av Wenger som bara fokuserade på offensiven.
– Steve gillar att skrika på spelare för att de ska vara på tå. Pat var mer som en fadersfigur och gillade inte att skrika, säger Wojciech Szczesny.
Han har dessutom hjälpt till att få spelarna att förstå vikten av att alla deltar i försvarsspelet. Nu har Arsenal spelare som är beredda att offra en hörntand för att förhindra ett baklängesmål. Lojala, hårt arbetande yttrar som Lukas Podolski och Alex OC gör att laget är mindre sårbart för omställningar.
– De flesta målen ifjol var kontringar, säger Kieran Gibbs. Vi har analyserat och diskuterat sedan starten av försäsongen och tränat på det. Steve är en sån man vill spela för och alla är positiva till det vi göra på träningarna, speciellt vi försvarare.
Man kan även peka på individuella spelarinsatser.
* Alex Songs flytt har varit positiv i defensiv bemärkelse eftersom han ibland slarvade med hemjobbet. Mikel Arteta och tvåvägsspelaren Abou Diaby sköter jobbet bättre.
* Vito Mannone har agerat säkert i målet.
* Carl Jenkinson har utvecklats på högerbacken (även om han har brister offensivt).
* Per Mertesacker har visat varför han under flera år varit ordinarie i ett av världens bästa landslag. Tysken har agerat så resolut och förtroendeingivande under säsongsinledningen att Koscielny kommer att få kämpa för att ta tillbaka platsen.

I veckan åkte Arsenal till Montpellier för den första gruppspelsmatchen i Champions League. Med Arsène Wenger avstängd och sittandes på läktaren leddes laget av Steve Bould.
Det blev seger. Inte med 1–0 som på George Grahams tid, men segern hade den karaktären. Arsenal spelade ingen champagne-fotboll, men den nya pragmatiska inställningen gav 2-1.
Det finns en gammal sanning om att ”anfall vinner matcher, försvar vinner titlar”.
Man skulle kunna säga att det är därför Arsenal gått sju år utan att få vidröra en pokal.
Den nya, kompromisslösa defensiven har fått fans att drömma.
Om Arsenal fortsätter att släppa in få mål och den där titeltorkan tar slut – då kan väl inte Steve Boulds intåg i ledarteamet bara ha varit ett sammanträffande?

Källor (citat): Arsenals officiella hemsida, The Guardian, The Telegraph.

Chelsea gjorde det man inte får göra i CL
Det må vara en uttjatad sanning, men en kliché är en kliché för att en kliché är sann.
Det går inte att slappna av i Champions League. Inte en halvlek, inte minut, inte ens en sekund.
Vi fick ett smakprov på det i går när Manchester City åkte till Bernabéu och tog ledningen med några minuter kvar – men ändå förlorade på grund av en smash ’n’ grab-vändning från Real Madrid.
Chelsea ledde ikväll mot Juventus med 2-0. I det läget ska matchen i princip vara stängd.
Men det var som om spelarna blev för trygga, för säkra.
– We switched off, sa John Obi Mikel efteråt.
Arturo Vidal gav gästerna en livlina med sitt 1-2-mål i slutet av första halvlek.
I andra halvlek kändes det som att Chelsea skulle få en mängd kontringslägen att döda matchen. Juan Mata brände när chansen dök upp.
Istället kom kvitteringen. Och det räckte med förlorad koncentration i ett par sekunder.
John Obi Mikel såsade och kom inte upp i press på Claudio Marchisio. Juventusmittfältaren tilläts vända upp och slå in en djupledsboll till Fabio Quagliarella samtidigt som John Terry ställde offside (en dödssynd utan press på bollhållaren).

Chelsea vann Champions League i våras efter ett par fantastiska laginsatser som kännetecknades av riskminimering och ett gäng spelare som aldrig tappade fokus. Timo Lahtinen hade kallat dem äckligt disciplinerade.
Idag var det som om regerande mästarna hade glömt bort vad som gjorde dem till mästare.

En ny brassestjärna har presenterat sig
Det var många som fastnade för Oscár under OS. Före turneringen hade han köpts till Chelsea och trycket var stort. Han motsvarade förväntningarna då.
I ligan har han spelat sporadiskt. Han gjorde ett piggt inhopp direkt i premiären borta mot Wigan och fick sedan en halvtimmes inhopp mot Reading. Vi har fått indikationer på att han besitter en stor talang.
Idag debuterade 21-åringen i Champions League och visade exakt varför klubben lagt ut runt en kvarts miljard kronor för hans tjänster.
Om hans första mål var lite turligt, en styrning via Leonardo Bonucci, var det andra ren fotbollskonst.
Han sökte en fri yta, mötte Ashley Coles passning, snurrade runt Andrea Pirlo och vred in ett skott i krysset.
Det påminde en hel del om Christian Vieris klassiska mål för Inter (bakom samma målvakt som Simon Bank påminde mig om i morse).
Utöver fullträffarna var det ytterst imponerande att se hans defensiva arbete mot Andrea Pirlo (läs mer nedan).
I Oscár har Chelsea fått en spelare utöver det vanliga.

Perfekt Pirlo-taktik
Alla som såg Andrea Pirlo dominera i EM i somras vet att han är en av de spelarna som tydligast kan sätta sin prägel på en match.
Är Pirlo bra, är hans lag bra.
Men det går att neutralisera honom. Pirlo har nämligen svårt med man-man-markering.
Om flera spelare delar på ansvaret har Pirlo oftast förmågan att smyga i väg och ändå hitta fria ytor. Det såg vi i gruppspelsmötet med Spanien i somras. Spanien pressade högt, men Pirlo kunde ändå få tid med boll.
Men det blir skillnad när han får permanent uppvaktning.
Man-man-markeringens effektivitet har bäst demonstrerats av Ji-Sung Park i ett Champions League-möte våren 2010 och Urby Emanuelson förra säsongen. I Park-fallet beordrade Alex Ferguson sydkoreanen att ligga som ett plåster på Pirlo, som aldrig fick tid och därmed aldrig chans att styra rytmen.

Med den vetskapen var det helt rätt av Roberto Di Matteo att ge ansvaret till Oscár i dagens match. En ung spelare med pigga ben som tog uppgiften på allvar. Vid varje uppspel sög Oscár upp Pirlo och Juventus spelfördelare var aldrig inne i matchen.

***
Mina spelarbetyg på Chelsea:
Chelsea: Cech 6 – Ivanovic 5, Terry 5, Luiz 6, Cole 6 – Mikel 5, Lampard 5 – Ramires 6, Oscár 8, Hazard 7 – Torres 5.
Avbytare: Bertrand -, Mata -.

En klassisk match
Nu brukar det inte hända så ofta, men om någon ber mig förklara varför jag älskar fotboll skulle jag vilja ge dem ett repris av andra halvlek av Real Madrid–Manchester City och säga: ”Kolla här”.
Det var en halvlek av ren fotbollsporr.
Fotbollen höll högsta kvalitet, det var fartfyllt, dramatiskt och en José Mourinho som gled ned på knä. Man kan knappast kräva mer.

Direkt efter slutsignalen tyckte jag lite synd om Manchester City som var på väg att ta den mest meriterande segern i klubbens moderna historia.
Men sett till händelserna var det rättvist. Real Madrid strimlade sönder City spelmässigt. Hemmalaget hade 30 avslut (!) och borde ha avgjort matchen långt innan Edin Dzeko rullade in 1–0.
I första halvlek var Real Madrid så mycket bättre. De klev högt, vann boll tidigt och det faktum att högeryttern Samir Nasri drog sig inåt i banan gjorde att Maicon blev lämnad ensam mot Ronaldo. Det var ödesdigert; Ronaldo skapade farlighet på farlighet från den kanten.
I paus balanserade Roberto Mancini upp laget något.
När José Mourinho kastade hängslena och bytte in Luka Modric och Karim Benzema svarade Roberto Mancini med att skicka in Pablo Zabaleta. Det var ett naturligt byte. Maicon hade haft svårt i matchen, Zabaleta är en erkänt pålitlig spelare som sällan gör misstag. Men igår lyckades han göra det mesta fel under sitt inhopp.
Argentinaren var på tok för offensiv under slutkvarten och lämnade ständigt stora luckor bakom sig.
Två minuter efter att han kommit in fick Marcelo vandra in från sin vänsterkant och göra 1–1. Vid det avgörande 3–2-målet, där Zabaleta givetvis skulle ha fått understöd från en av mittbackarna (det är en av anledningarna till att spela fembacklinje), chansbröt han och lät Ronaldo kliva in och ta avslut med högerfoten.
Det var ett kardinalfel som gjorde att laget fick resa hem tomhänt.

Yaya Touré – en omodern modern mittfältare
Jag minns att jag efter 15 minuters spel tänkte för mig själv att Yaya Touré varit ovanligt anonym. Real Madrid pressade högt, gav inte Manchester City någon tid och Yaya i den offensiva rollen blev avskärmad.
Sedan gav han sig i väg på en sån där patenterad löpning som får oss alla att häpna. Det finns andra spelare som kan flytta boll över stora ytor, inte minst Leo Messi, men det finns ingen som gör det med samma fart, urkraft och frekvens som Yaya Touré. När han satte fart igår fick jag George Weah-vibbar.
När ivorianen petar och sticker är han ostoppbar – framför allt då centrala mittfältare tenderar att vara lite slöa och inte vana att ställas mot speediga spelare.
Prestationen i upprinnelsen till Edin Dzekos 1–0-mål var otrolig. Först höll han ifrån och lyckades täcka bollen trots uppvaktning från ett par Real Madrid-spelare. Han kom ut ur situationen, sprang över halva plan innan han serverade Dzeko i exakt rätt ögonblick.
29-åringen från Bouaké är en spelartyp som inte görs längre. Han kan spela defensiv mittfältsstädare, han kan spela deep-lying playmaker, han kan spela offensiv mittfältsspets.
Han är helt enkelt den kompletta mittfältaren.

Maicon blir en lyxlirare i City
Det var många som undrade hur Manchester City kunde få loss Maicon för bara 40 miljoner kronor från Inter. Det var ju bara några år sedan som han ansågs vara världens bästa högerback.
Om någon glömt brassens taxifärd på White Hart Lane för två år sedan blev gårdagens match en påminnelse. Maicon är inte längre den Maicon som ägde sin högerkant och aldrig släppte någon förbi sig. Det blev tydligt när Cristiano Ronaldo satte honom i en karusell.
Det är visserligen ingen skam att bli bortgjord av Ronaldo – en av världens två bästa spelare – men Maicon blev det varje gång.
Det är möjligt att Roberto Mancini ville använda Maicons offensiv för att utnyttja luckorna bakom Ronaldo, men i så fall blev det kontraproduktivt. Ronaldo fick ännu större ytor vilket gjorde att Vincent Kompany fick gå ut och täcka upp.
Maicons agerande lämnade så mycket i övrigt att önska att jag tvivlar på att han kommer att spelas mer i en fyrbackslinje i matcher där Roberto Mancinis taktik är försvarsinriktad. I de fallen bör Micah Richards eller Pablo Zabaleta (i vanliga fall) vara bättre alternativ.
31-årige Maicon lär istället främst bli en ”lyxlirare” som kommer att briljera på hemmaplan i matcher där City har råd att negligera defensiven.

***
Mina spelarbetyg på Manchester City:
City: Hart 7 – Maicon 5, Kompany 5, Nastasic 6, Clichy 6 – Garcia 6, Barry 6 – Silva 6, Yaya 8, Nasri 5 – Tévez 6.
Avbytare: Kolarov 6, Dzeko 7, Zabaleta -,

Efter ett par veckors uppehåll för landslagsspel är det återigen dags att ta ut ett ”Omgångens lag”.
Den här helgen såg jag åtta av tio matcher så har en rätt bra bild av händelserna.
Jag tar med glädje ut Brad Guzan som målvakt. Amerikanen har tagit förstaposten framför Shay Given och imponerade mot Swansea med ett par riktigt vassa räddningar vid ställningen 0–0. Jag imponerades även av mittbacken Ron Vlaar. Han är rejäl som Richard Dunne, men ser tryggare ut med bollen vid fötterna.
Vänsterbacksplatsen var allra svårast att avgöra. Kieran Gibbs var återigen riktigt bra för Arsenal och låg bakom båda Southamptons självmål. Och Alexander Büttner var bäst på plan i sin debut för Manchester United. Men ingen av dem får platsen. Den går istället till Leighton Baines som än en gång visade att han är ligans bästa vänsterback.
17-årige supertalangen Raheem Sterling var pigg mot Sunderland och visade att han nu är en given startspelare för Liverpool. Han låg bland annat bakom Luis Suárez kvitteringsmål.
Santi Cazorla får platsen som offensiv mittfältare, delvis i avsaknad av andra alternativ medan Steven Pienaar var nästan lika bra som Baines.
Helgens vassaste lirare hittar vi dock i anfallet: Dimitar Berbatov och Jermain Defoe gjorde två mål var. Det var inte helt enkelt att skilja dem åt när det gäller titeln ”omgångens spelare”.
Omgångens spelare: Jermain Defoe, Tottenham.

Mitt ”Omgångens lag”:
Brad Guzan, Aston Villa
————————————-
Sacha Riether, Fulham
Ron Vlaar, Aston Villa
Jan Vertonghen, Tottenham
Leighton Baines, Everton
————————————-
Steven N’Zonzi, Stoke
————————————-
Raheem Sterling, Liverpool
Santi Cazorla, Arsenal
Steven Pienaar, Everton
————————————-
Dimitar Berbatov, Fulham
Jermain Defoe, Tottenham

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Kieran Gibbs (Arsenal) Winston Reid (West Ham), Jussi Jääskeläinen (West Ham), Sébastien Bassong (Norwich), Robert Snodgrass (Norwich), Alexander Büttner (Manchester United), Lukas Podolski (Arsenal), Gervinho (Arsenal), Mikel Arteta (Arsenal), Matt Lowton (Aston Villa), Damien Duff (Fulham), Alexander Kacaniklic (Fulham), Ben Foster (West Bromwich), Ryan Nelsen (QPR), Craig Gardner (Sunderland), Gylfi Sigurdsson (Tottenham), Demba Ba (Newcastle).

***
Vem tycker du förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”?

***
Här kan ni se tidigare ”Omgångens lag”.

Everton – på samma nivå som Newcastle
En del av försnacket till den här matchen handlade om Alan Pardews uttalande om att hans lag var ”på en annan nivå än Everton”. Pardew satt på läktaren på grund av sin touchline-ban och fick se sitt lag bli fullständigt utspelat av Everton i första halvlek.
Leighton Baines och Steven Pienaar hade lekstuga på vänsterkanten och deras kombinationsspel som ledde fram till 1–0 höll högsta klass.
”Skatorna” var helt vilsna. Sylvain Marveaux verkade inte veta om han skulle pressa eller falla och resultatet blev att han fick jaga Baines skugga hela halvleken. Den annars så briljante Yohan Cabaye var en katastrof.
Evertons borde haft en större ledning.
– Jag var chockad över vårt spel i första halvlek, sa Pardew till Sky.
– Vi har nog inte spelat sämre under min tid i klubben.

I paus bytte Alan Pardew (jodå, han sköter bytena även under matchen via telefon) in Demba Ba från bänken. Senegalesen behövde bara tre minuter innan han hade gjort 1-1, fint framspelad av Cabaye.
Newcastle fick även bättre balans efter att Vurnon Anita bytt position med högerbacken James Perch.
Spelet jämnade ut sig i andra, men det var Everton som satt i förarsätet. Marouane Fellaini gjorde ett regelrätt mål som dömdes bort för offside. Victor Anichebe nickade in ett mål som domarteamet inte uppfattade var över mållinjen (målkamerorna är efterlängtade!).
Rättvisa såg ut att skipas när Anichebe tryckte in 2–1 i 88:e minuten.
Men Everton visade att de har en bra bit kvar till topplagen (även om spelet inledningsvis antytt annat).
I 90:e minuten fick Demba Ba – han lär inte sitta på bänken i nästa match – en nedbröstning av Shola Ameobi och placerade in 2–2.

Så vad drar vi för slutsats? Efter första halvlek skrev läsare tlll mig på Twitter att Everton var bra nog för en topp 5-placering.
Tveksamt. I så fall behöver man stänga såna här matcher mot toppkonkurrenterna.
Men de är åtminstone på samma nivå som Newcastle.

Fantastisk hyllning för Hillsborough-offren
Vi visste på förhand att Everton planerade att hylla Hillsborough. David Moyes skrev i programbladet att klubben står bakom kampen för rättvisa, att han är imponerad av de anhörigas envisa kamp.
Trots att vi var förberedda var hyllningen inför avspark så vacker, så genuin att inte ett öga var torrt i salongen. Ur högtalarna ljöd ”The Hollies” ”He aint heavy, he’s my brother”. Två knattar – en iförd Evertontröja, en iförd Liverpooltröja – ledde lagen in på planen. De hade en nia och en sexa på ryggen.
Justice for the 96.

Harper – en gentleman
Hur många gånger ser vi inte spelare som simulerar skada för att öka påföljden för motståndaren?
Typ tio gånger per match.
Det är sällan man får se motsatsen – att en spelare tonar ned händelsen och berättar för domaren att tacklingen inte var så farlig.
Det var precis vad som hände ikväll. Victor Anichebe sprang fram mot Newcastlemålvakten Steve Harper och tacklade. Domaren Mike Jones var på väg att plocka fram det gula kortet, men Harper visade tydligt att Anichebe träffat bollen.
Jag kan knappt minnas när det hände senast. Jag kommer ihåg att Ashley Cole gjorde en lika snygg gest och tonade ned en stämpling från Nani i ett möte 2009, men det är ju ett tag sen.
Det visar hur sällsynt och gentlemannamässigt Harpers agerande var.