Arkiv för kategori Crystal Palace

- Sida 2 av 3

Kan Palaces januarisatsning betala sig?

av Kalle Karlsson

Ifjol kom Tony Pulis in som frälsare.
Nu har Alan Pardew anlänt med samma uppdrag.
Med ett starkt transferfönster bör chanserna vara goda.

Vi behöver knappast repetera Tony Pulis bragd förra säsongen i Crystal Palace. Den tidigare Stoke-managern tog uppdraget i slutet av november när laget var avhängt under strecket i Premier League. När säsongen var över hade laget klättrat till elfte plats tack vare en uppryckning av sällan skådat slag.
Tony Pulis gjorde det som Tony Pulis alltid gör. Styrde upp försvarsspelet, gick över på ett rakare och enklare spel – och vips, började poängen trilla in.
När Alan Pardew tog över Crystal Palace i början av januari var läget inte lika utsatt, men Crystal Palace behövde struktur efter en famlande höst under Neil Warnock.

Alan Pardew låg redan från början på plus sedan sin tid som spelare för Palace på 80-talet och början av 90-talet.
Efter en succéartad start med seger över Tottenham, bortavinst över Burnley och sedan cuptriumf borta mot Southampton har han skaffat sig ett förtroendekapital som förlusten senast mot Everton (0–1) inte kan rubba.
Tony Pulis lämnade Crystal Palace under uppmärksammade former inför premiären på grund av att styrelsen inte finansierade värvningar i tillräckligt stor utsträckning.
Därför är det intressant att Crystal Palace under januari var Premier Leagues mest aktiva klubb under transferfönstret.

I januari har Alan Pardew plockat in Jordon Mutch (6,3 miljoner euro), Pape Souaré (5,3 miljoner euro), Shola Ameobi (free transfer), Chung-yong Lee (2 miljoner euro), Yaya Sanogo (lån). Dessutom har man löst Wilfried Zaha från Manchester United för 4 miljoner euro.
Plötsligt fanns pengar att handla för och löneutrymme i budgeten.
Det här är idel intressanta tillskott för Palace, enligt mig.
* Jordon Mutch utmärkte sig i Cardiff förra säsongen med sina djupledslöpningar från mittfältet. Jag är förvånad att han hade så liten ”impact” i QPR.
* Pape Souaré från Lille ger Palace en naturlig vänsterback, vilket inte varit fallet i år då Joel Ward och Martin Kelly oftast huserat till vänster i backlinjen.
* Wilfried Zaha har visat, framför allt i vissa inhopp, att han kan tillföra kreativitet till ett lag på undre halvan i tabellen. Att han nu är tillbaka ”på riktigt” stärker klubben på sikt.
* Yaya Sanogo fick inte till det i Arsenal, men nu är han utlånad och har en bra chans att visa att han håller i den här ligan. Palace lär ha mer tålamod med en eller annan missad passning.
* Shola Ameobi har sett sina bästa dar, men som ”impact spelare” från bänken kan han nog göra en del nytta. Åtminstone i ett par matcher.
* Chung-yong Lee är kanske det allra mest intressanta köpet. Sydkoreanen var fantastisk för Bolton hösten 2009 och valdes till årets spelare i klubben. Sommaren 2011 bröt han benet på försäsongen och sedan dess har han letat efter formen. Kan han hitta den igen – då är Palace att gratulera.

Nu när nyckelspelarna Mile Jedinak och Yannick Bolasie (strax) är tillbaka från landslagsspel har Alan Pardew en hel del att välja mellan tack vare de nya tillskotten.
Jason Puncheon, Bolasie, Lee och Zaha på ytterplatser är en bra besättning.
Likaså anfallet med Marouane Chamakh, Fraizer Campbell, Dwight Gayle, Ameobi och Sanogo samt Glenn Murray som är tillbaka från utlåning.
Crystal Palace satsade i januari och min känsla är att deras chanser att klara kontraktet är goda.
Men de bör plocka sina poäng kommande två månaderna. Laget avslutar ligan med matcher mot Chelsea (b), Manchester United (h), Liverpool (b) och Swansea (h)…

Dokument: Kan Palace väcka liv i engelska läktarkulturen?

av Kalle Karlsson

SOUTH NORWOOD, London. Håller den engelska läktarkulturen på att dö ut?
Har den sjungande publiken dränkts i en identitetskris av höga biljettpriser, sittplats och en delvis ny, utländsk åskådarmassa?
Jag besökte en arena där en hängiven supportrargrupp har bestämt sig för att ta tillbaka stämningen till Premier League.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågor senaste åren om inramningen på de engelska läktarna.
Vad har egentligen hänt?
Vad hände med de sjungande, gungande fansen? Sången som gick rakt genom rutan och gav oss gåshud även hemma i tv-soffan?
Är läget hopplöst?
I webbtv-program som EuroTalk har vi otaliga tillfällen diskuterat att Old Trafford kallats ”biblioteket” och det faktum att så stor andel turister ser storklubbarnas matcher.
Det här ämnet har stötts och blötts så många gånger att det egentligen inte behövs någon vidare bakgrundsinfo.
Ni känner så klart till Hillsborough-katastrofen och den efterföljande Taylor-rapporten som krävde att ståplats byttes ut mot modernare sittplatsläktare. En rigorös säkerhet kring arenorna fick högsta prioritet.
Ni har förstås koll på de skenande övergångssummorna och lönerna som gjort att klubbar varit tvungna att höja biljettpriserna. Ni har knappast kunnat missa att Premier League sedan slutet av 1990-talet gått från att vara en brittisk angelägenhet som även intresserade vissa nordbor till att bli en världsomfattande mångmiljardindustri. Idag visas Premier League-matcher på tv överallt, från Indonesien till San Francisco.

Allt det här medförde att den ursprungliga, genuina publiken stängdes ute från arenorna. Biljettpriserna blev så höga att det var svårt för låginkomsttagare att kunna se sina favoritlag. De unga arbetarklass-männen, de som sjung högst och mest entusiastiskt, ersattes av välbärgade familjer som besökte en sporadisk match likt ett trevligt helgnöje eller turister som inte hade någon förankring i sporten. Inte av kärlek till laget.
Samtidigt som Premier Leagues varumärke nådde nya höjder blev avståndet till fansen större och större. Marknadsekonomin regerade. För att öka tv-avtalens storlek hamnade klubbarna i tv-bolagens händer. Spridda avsparkstider för att ge så mycket som möjligt till tv-konsumenterna.
Publiken behandlades som kunder snarare än supportrar. De nya åskådarna kom för att bli underhållna, inte för att själva bidra till underhållningen.
Jag är inte så gammal att jag besökte engelska arenor på 70-talet, eller ens 80-talet, men jag minns hur min sedan nio år framlidne morfar Gösta berättade om sina besök på White Hart Lane och Highbury för en herrans massa år sedan. Om stämningen, om det återkommande ”oooaaaaaaaahhh” när en målvakt sköt en inspark.

Går det att kommersialisera fotbollen, dra in miljarder på souvenirförsäljning, men samtidigt behålla viktiga grundvärden som tillvaratar supportrarnas intressen? Eller förblir den fina stämningen på läktarna minnen från en svunnen tid innan toppfotbollen moderniserats?
Jag har funderat mycket på det.
Det behöver inte vara så. Bundesliga har lanserats som antitesen, det goda exemplet. Där har man lyckats behålla en supportervänlig fotboll. Tyska klubbar ägs inte av oligarker eller rika shejker utan ägandet regleras av 51-procentsregeln. Biljettpriserna är låga. Den som köper säsongskort till Dortmunds matcher kan komma undan så billigt som 90 kronor per match. Fansen står upp, dricker öl, äter bratwurst och sjunger.
Alla som sett Eintracht Frankfurt eller ”Gula väggen” på Westfalenstadion vet vad jag menar.

Så det var hög tid att åka till England och hitta själen inom engelsk fotboll. Valet av arena var givet.
Ända sedan första omgången förra säsongen har jag velat åka tillbaka till Selhurst Park.
Crystal Palace förlorade premiären mot Tottenham med 0–1 efter straffmål av Roberto Soldado, men mitt bestående minne – säkert hos många – var att Palace-fansen bjöd på en fantastisk inramning.
Det har fans till andra nykomlingar också gjort i enskilda matcher. Är man en liten klubb som når Premier League är det ju lika bra att passa på – man vet aldrig om chansen kommer igen.
Men Selhurst Park förra säsongen var annorlunda. Trycket var mer massivt. Mer sång. Bättre sång.
Och framför allt: En läktare med stående fans som gjorde att läktarna såg ut som man mindes dem från Tipsextratiden.
Man hajade till hemma i soffan.

Mötet med Tottenham var ingen engångsföreteelse, ingen punktinsats för att markera klubbens comeback i högstaligan. Trots att Crystal Palace sladdade i tabellen under Ian Holloway var stämningen imponerande på hemmamatcherna. Fansen backade upp sitt lag i vått och torrt.
I slutet av november kom Tony Pulis in som ny manager. Palace började vinna matcher. Och Selhurst Park förvandlades till en arena som kunde skrämma vilket bortalag som helst.
Crystal Palace besegrade Chelsea hemma med 1–0 när ligan gick in i ett avgörande skede. I näst sista omgången – när laget redan säkrat kontraktet – hämtade de upp 0–3 till 3–3 hemma mot Liverpool. Stämningen på Selhurst Park under den andra halvleken är den bästa jag kan minnas i Premier League det senaste årtiondet.

Det är ingen slump att just Selhurst Park lyckats skapa sådan eftersträvansvärd inramning.
Deras kortsida är den enda ultrasstyrda läktaren i Premier League.
Holmesdale Fanatics är den främsta anledningen till att Crystal Palace idag kan skryta med den, enligt mig, bästa stämningen i Premier League.
Grupperingen bildades 2005. Sex hängivna Palace-supportrar var trötta på att läktarkulturen i England höll på att dö ut i takt med att arenorna blev turistattraktioner och de yngre fansen inte hade råd att gå på matcher.
De bestämde sig för att agera. Så de bildade Holmesdale Fanatics, en gruppering på drygt 150 medlemmar i åldern 17–40 år. Deras syfte är att backa upp laget enligt ultraskulturen; med sånger, tifon, flaggor.

Under min resa i England försöker jag få kontakt med dem. Det bästa vore förstås att få träffa dem i samband med en match, men de svarar inte. Kanske vill de inte ha uppmärksamhet från utländska medier och riskera att Selhurst Park (också) blir en turistattraktion?
Jag hittar en gammal intervju med sajten Groundhoppingetc från januari 2013. I den berättar medlemmar från Holmesdale Fanatics att de i början blev motarbetade. Den engelska läktarkulturen hade i princip förintats och klubben såg inte odelat positivt på att en hårdnackad gruppering gjorde allt för att ta tillbaka den gamla traditionen med ståplats.
I England förbjöds som bekant ståplats i de två högsta divisionerna efter Taylor-rapporten, men Holmesdale Fanatics skulle aldrig kunna vara Holmesdale Fanatics om de satt ned. Så de står upp i sin hörna längst nere vid ena hörnflaggan på den mäktiga Holmesdale-läktaren.
Vilket, förstås, betyder att alla andra bakom dem måste stå för att få se något av matchen.
Och vips, så har vi en ståplatsläktare.

Crystal Palace utfärdade avstängningar för gruppens medlemmar och införde restriktioner. Medan Holmesdale Fanatics försökte minska avståndet mellan fansen och spelarna – bland annat genom att ha sitt eget pris till säsongens spelare där vinnaren fick komma till deras stampub och hämta priset – ville klubben minska grupperingens inflytande. Bland annat förbjöds spelarna att värma upp framför Holmesdale Stand.
En av publikvärdarna försökte till och med sätta dit ultrasfans genom att skapa en profil på deras forum på nätet och där uppmana medlemmarna att starta bråk på läktaren. Publikvärdens identitet avslöjades och han sparkades från sitt uppdrag.
Holmesdale Fanatics tog sig igenom stormen. Nu, nio år senare, tillåts de att sälja egna souvenirer utanför Holmesdale-läktaren.

Det enda jag minns från mitt förra besök på Selhurst Park 1997 är att Vinnie Jones spelade för Wimbledon i matchen mot Leeds och att resan ut till South Norwood tog en jäkla lång tid.
Den gången måste vi ha startat resan från någon annan del av London, för denna gång tar det bara cirka 20 minuter med tåget från London Bridge.
När vi stiger av kliver vi in på Palace-puben The Cherry Tree. Där serveras det öl och cheeseburgare. Gästerna verkar mer intresserade av ölen än av Jamie Carraghers analys av Southamptons försvarsspel i Monday Night Football som visas på tv-skärmarna.

Palace1Palace-puben The Cherry Tree är fullpackad en timme före avspark.

En tiominuterspromenad senare är vi framme vid Selhurst Park.
Jag kommer dit med höga förväntningar. Det var länge sedan engelska läktare gjorde intryck på mig. Jag besöker trots allt allsvenska arenor ibland – där fansen ofta håller toppklass. Så kraven är höga.
Mitt livs bästa läktarupplevelse är fortfarande från SM-finalen i bandy 1993 när farbror ”Kaka” Karlsson var libero i VSK och Per Fosshaug avgjorde i sudden death. Då var jag elva år, ung och formbar, och del av ett grönvitt hav på Studenternas.
Ett besök på Selhurst Park kan aldrig framkalla samma känslor, men kanske något som inger hopp inför framtiden?  Något som vittnar om att själen på de engelska läktarna finns där, bara man letat tillräckligt noga?

Vi, jag och min vän, har fått bra placering på långsidan, inte alls långt från hörnan där Holmesdale Fanatics håller till (vi betalade trots allt 750 kronor styck för biljetterna på svarta marknaden så det vore illa om vi fick dåliga platser!).
På grund av köerna i vändkorsen missar vi inmarschen till klassiska ”Glad All Over”, men när matchen startar är det uppenbart att det här är en speciell arena med en genuin, sjungande publik. Knappast något tillhåll för turister.
Holmesdale Fanatics, där alla är klädda i svart, drar igång läktarsången.
Red ’n’ Blue Army
Red ’n’ Blue Army
Red ’n’ Blue Army
Red ’n’ Blue Army (länk)
Den följs av den trallvänliga ”The Famous Red And Blue”:
So here’s to you famous red & blue,
Selhurst loves you more than you will know, woooaaahh,
We’ll fight for you famous red blue,
Palace boys are with you when you play,
Woooaaahh,
La la la, la, la la la, la la la la la la la la laaa,
Heeeyyy…. (länk 1, länk 2)
Den pågår i ungefär fem minuter, en lovande uppvärmning.
Sångerna, ackompanjerade av ljudet från den mäktiga trumman, varvas med tifon, flaggor och banderoller.
Hemmafans som ständigt hoppar. Det är en skön syn eftersom det numera är ovanligt på Premier League-arenor.

Trots att Crystal Palace hamnar i underläge efter en välriktad Steven Fletcher-nick fortsätter Holmesdale Fanatics att sjunga för full hals.
Here We Are,
You Know Us By Our Voice,
Pride of South London,
The Famous Palace Boys
Whoa, oh whoa
Oh, whoa, whoa, whoa (länk)
När Wilfried Zaha snurrar upp Sunderlands Will Buckley som måste orsaka en varning stämmer delar av arenan upp och skanderar:
”He’s just too good for you!
He’s just too good for you!
He’s just too good for you!
He’s just too good for you!”
Dessförinnan har de hunnit med att håna motståndartränaren Gustavo Poyet, som har förflutet i rivalen Brighton & Hove Albion.
”Gus Poyet… he shits on the floor!”, skanderar de och många verkar tycka att ramsan är vansinnigt rolig.

Att bedöma upplevelsen på Selhurst Park är tudelat.
Å ena sidan de hängivna fansen som lider med sitt lag, de som får mig att bli nostalgisk och minnas engelska läktare ”in the good old days”.
Å andra sidan tvingas man bevittna cheerleader-tjejerna, en amerikansk företeelse som inte fyller något syfte på de brittiska fotbollsarenorna.
”The Crystals”, som de heter, har blivit omtalade i England sedan de spelat in covers på kända låtar som ”Gangnam Style” och ”Call Me Maybe”. Dessa videos har miljontals visningar på Youtube.
The Crystals gör, tack och lov, inget väsen av sig under matchens gång. De får sin plats i rampljuset i pausen. När de presenteras av speakern möts de av avmätta applåder. Ingen verkar uppskatta deras närvaro eller funktion särskilt mycket.

Tillbaka till väsentligheterna, matchen. Vid starten av andra halvlek passar Holmesdale Fanatics på att protestera mot Premier League och vd:n Richard Scudamores planer på en omgång med Premier League-matcher utomlands.
”No to the 38th game abroad. English games on English Soil”, kan hela arenan läsa på de utvecklade banderollerna. På ett mindre plakat står ”Against modern football”.

Palace2Holmesdale Fanatics banderoller där de protesterar mot att lägga matcher utomlands.

När banderollerna vecklats ut bränner supporterfalangen av ett antal knallskott, likt de man kan höra på italienska arenor. Det blir tumult med säkerhetsvakterna, men det lugnar snabbt ned sig.
Premier League symboliserar onekligen ”modern football” mer än någon annan fotbollsliga. På gott och ont. Mest ont.
Finns det någon motvikt hittar man den här i hörnan av Holmesdale-läktaren på Selhurst Park.
Holmesdale Fanatics vill inget hellre än att skrota sittplats och ta tillbaka ståplatsläktarna. Det skulle ge billigare biljettpriser och större andel inhemska fans på arenorna.
Ultrasgruppen för en kamp mot etablissemanget. Vid deadline day i september genomförde de en protestaktion mot Sky Sports där de helt enkelt hindrade kanalens utsände reporter att sända från klubbens träningsanläggning. Gruppen ser tv-kanalen som direkt bidragande till utvecklingen med höga biljettpriser och annorlunda avsparkstider.

Den här kvällen får Holmesdale Fanatics verkligen visa att de kan stötta sitt lag i motgång. Streckmötet med Sunderland går inte som det är tänkt. Trots att Palace börjar bäst är det Sunderland som tar ledningen och håller den i första halvlek.
Jag väntar förgäves på min favoritsång, ”We love you”, som enligt mig är den mäktigaste läktarramsan i England.
Det dröjer till andra halvlek. Då kommer ett hemmamål som en skänk från ovan när Sunderlands Wes Brown får felträff och placerar bollen i eget nät bakom Costel Pantilimon.
Efter sedvanligt måljubel stämmer sektion X upp med ett inledande ”Aaaaaaaaaaa” följt av:
”We Love You, we love you, we love you
And where you play we follow, we follow, we love
Cos we support the Palace, the Palace, the Palace
And that’s the way we like it, we like it, we like it
Whoaaaaaaa, whoaaaaaaa…”

Under de minuter som sången pågår kommer jag på mig själv att helt tappa fokus på matchen. Jag som alltid annars brukar vara superkoncentrerad på det som sker på planen. Det är lätt att dras med, även för en oinvigd. Den brittiska kvinnan på stolen bredvid mig frågar vad de sjunger och när hon får veta stämmer hon in.
Det händer att Holmesdale Fanatics får uppbackning av en oberoende supporterfalang som står högt upp på långsidan, intill bortasektionen.
När hemmapubliken vädrar ett segermål kontrar Sunderland och Jordi Gomez placerar in 1–2. Han springer fram och firar demonstrativt framför Holmesdale Fanatics. Inte så populärt.
Holmesdale Fanatics försöker peppa igång, men den här gången är gensvaret sämre.
Crystal Palace gjorde en sensationell uppryckning förra säsongen under Tony Pulis och slutade på elfte plats. Nu är kraven högre. Palace-fansen inser att det mycket väl kan bli krig kring strecket denna säsong. Förra säsongen var allt annat än nedflyttning bonus. Nu finns det en reell risk.
Hemmafansen försöker tända igång sitt lag, men det är inga helhjärtade försök och den här aftonen når de aldrig upp i sin högsta nivå. En svag match av spelarna, en knappt godkänd insats av fansen.
Men jämfört med andra arenor blir betyget ändå högt.

Debatten om den utdöende läktarkulturen är på intet sätt ny. Vi har inte glömt hur Roy Keane vid tiden efter millennieskiftet beskyllde Manchester United-publiken för att mest vara intresserad av att käka räkmackor på matcherna.
– På bortaplan är våra fans fantastiska. Jag kallar dem hardcorefans. Men hemma dricker de drinkar och käkar räksmörgåsar och har ingen aning om vad som försiggår nere på planen, sa Manchester United-kaptenen.
Men något har hänt. Supportrar har diskuterat frågan i många år, men senaste tiden har ämnet även nått styrelserummen.
Manchester United införde förra året en ”singing section” på Old Trafford, där röststarka, entusiastiska fans kunde samlas för att få igång övriga läktarna. Det var ett tecken på att klubbledarna åtminstone börjat hantera frågan istället för att passivt se på.
Tränarna har också uttalat sig om stämningen på arenorna. Förra säsongen ifrågasatte André Villas-Boas stämningen på White Hart Lane efter en match mot Norwich.
– Vi hade inte det stöd som vi borde ha. Det var så mycket nervositet från läktarna, spelarna fick göra det på egen hand, sa portugisen.
När Chelsea kryssade mot West Bromwich för ett år sedan undrade José Mourinho om den obefintliga stämningen bidragit till insatsen.
– Vi vet att Stamford Bridge inte har fantastisk atmosfär, och vi accepterar det.
Häromveckan kritiserade Mourinho på nytt Chelseas fans, men den här gången fick han mothugg. De som pungar ut med tusentals kronor för att se favoritlaget på Stamford Bridge kände sig orättvist behandlade.

Selhurst Park går just nu i bräschen för en nytänd supporterrörelse.
Jag går från matchen med en positiv känsla i kroppen.
I ett par års tid har jag uppskattat det jag sett och hört på tv från Selhurst Park. Nu har jag på nära håll sett att Palace-fansen, med Holmesdale Fanatics i spetsen, håller på att upprätta hedern för den engelska läktarkulturen.
Andra supportergrupper sneglar avundsjukt på det som Holmesdale Fanatics lyckats med. Det är nog bara en tidsfråga innan andra ultrasgrupper står upp och sjunger på andra arenor.
Ståplatsfrågan är högaktuell i England, även på politisk nivå. Liberaldemokraterna aviserade i augusti att de kommer att gå till val nästa år med det populistiska kravet att ståplats ska tillåtas, så kallade ”safe standing”. De används bland annat i Tyskland.
Jag tror vi får se samma sak i England inom en snar framtid. Jag vill tro det.
Den engelska fotbollen som är världens mest populära liga förtjänar läktare och fans som håller samma klass som spelet på planen.

FAKTA/Fler sånger som framfördes på Selhurst Park

Eagles!
Eagles!
Eagles! (länk)

Olé olé olé olé
Eagles… eagles!
Olé olé olé olé
Eagles… eagles! (länk)

Can you hear the Sunderland sing?
Oaaah, oaaah, schyyyyyssh!

Stand up if you love Palace
stand up if you love Palace
stand up if you love Palace (länk)

CPFC,
CPFC,
CPFC, CPFC, CPFC… (länk)

SE25, SE25, We’re the boys from the SE25.

Nedräkning, del 14 – Crystal Palace

av Kalle Karlsson

Förra säsongen:
Premier League: 11.
FA-cupen: Fjärde omgången.
Ligacupen: Andra omgången.

Tony Pulis remarkabla uppryckning av Crystal Palace är en av de häftigaste scenförändringarna jag sett i Premier League.
Kan han bygga vidare på framgången eller är smekmånaderna över?

Historien om hur Tony Pulis lyfte Crystal Palace ifjol har berättats så många gånger att jag knappast behöver göra det igen.
Den som vill ha bakgrunden kan läsa en av de texter jag skrev om laget i våras.
Men kortfattat: Tony Pulis tog över ett hopplöst Crystal Palace i slutet av november. Ian Holloways sorgfria, naiva fotboll hade inte gett tillräckligt många poäng så Pulis gjorde det han behärskar allra bäst:
Strukturerade upp ett rakare, enklare spel med långa bollar mot stora, tunga forwards.
Och sedan började Crystal Palace sin klättring.
Det innebar också att Tony Pulis popularitet sköt i höjden. Från att tidigare ha varit avskydd som symbol för Stokes enkla inkast-taktik till att vara hyllad som geni för att ha väckt liv i en given nedflyttningskandidat.
I södra London döps barn till Tony efter den 56-årige walesaren. Det säger något om hur hans renommé förändrats.

Det Pulis gjorde borde egentligen inte ha varit möjligt. Jag satte frågetecken före säsongen hur ett mittförsvar med Danny Gabbidon och Damien Delaney skulle klara att stå emot fruktade Premier League-anfall, men jag fick fel och det är jag glad över.
Så länge man är disciplinerad och strategisk går det att spela tajt, även om materialet är begränsat.
Nu har Tony Pulis gjort en uppgradering av mittförsvaret. Brede Hangeland ansluter från Fulham. Norrmannen har tappat rejält senaste åren, men han kan mycket väl få ett lyft i en ny miljö. Får han stå lågt och nicka undan bör han kunna vara effektiv. Bredvid honom finns Scott Dann, som värvades in i januari. Den tidigare Blackburn-spelaren övertygade under våren så här finns ett fundament att bygga på.

På mittfältet handlar det förstås till stor del om Mile Jedinak. Jag blev blixtförälskad i australiern redan i premiären och den kärleken växte under säsongen. Vilket hjärta han spelar med! Det är som om han spelar karriärens sista match – varje vecka.
Mile Jedinak-typen är en förutsättning för att Crystal Palaces pragmatiska spel ska fungera. Utan Jedinaks defensiva slit och säkra postionsspel gissar jag att mittfältet hade fått kapitulera mot mer talangfulla motståndare.
Nu är Kagisho Dikgacoi och José Campaña borta. Istället kan den andra mittfältsplatsen gå till Joe Ledley, som värvades från Celtic i januari. I bakfickan finns Barry Bannan om Pulis vill ha ett mer kreativt alternativ.

En intressant notering är på målvaktssidan. Julián Speroni gjorde en kanonsäsong ifjol och valdes till klubbens bäste spelare. Men nu uppges Tony Pulis ha valt att satsa på Wayne Hennessey som förstemålvakt. Hennessey känner vi från tiden i Wolves, men han var lite för ojämn för min smak. Pulis vet förmodligen något som inte vi vet i denna fråga, men framtiden får utvisa om han prioriterar rätt.

Offensiven imponerade stort när Crystal Palace genomförde sin scenförvandling. Jason Puncheon och Yannick Bolasie är två irrationella och kvicka yttrar. Ligans mest underskattade ytterpar? Kanske.
Marouane Chamakh var utskrattad i Arsenal, men under Tony Pulis fick han göra det kan kan bäst. Nicka och spela enkel fotboll som inte bygger på små ytor. Chamakh fick till och med förtroende att agera i en nummer tio-roll (!) under en period. Den såg jag inte komma.
I anfallet finns en rad intressanta namn. Glenn Murray spelade knappt ifjol på grund av en knäskada, men gjorde comeback under våren och är nu tillgänglig. Dwight Gayle blixtrade till i slutet av säsongen och kanske är redo att axla manteln som ”den nye Ian Wright”?
Tony Pulis har förstärkt med Fraizer Campbell från Cardiff. En anfallstyp som likt Jerome passar managerns filosofi. Campbell springer, stångas, nickar och springer lite till. Han springer inte alltid rätt, men han ger alltid ett hundraprocentigt arbete.
Vem som startar av dessa är högst osäkert. Förmodligen blir det en rotationspolicy där den bäste för dagen får förtroendet.

Crystal Palace kommer inte att lägga om sitt spelsätt. Tony Pulis vet vad han kan och vad som fungerar. Han vet att spelarmaterialet inte håller för att ta ut svängarna.
Crystal Palace kommer spela rakt och enkelt. De kommer att göra det inför en fanatisk hemmapublik – Selhurst Park bjöd på den bästa stämningen i Premier League förra säsongen.
Fansen och Tony Pulis lyfte Crystal Palace till oanade höjder.
Nu gäller det att undvika andrasäsongssyndromet.

Tänkbar startelva:
Hennessey – Mariappa, Dann, Hangeland, Ward – Ledley, Jedinak – Puncheon, Chamakh, Bolasie – Gayle.

In: Fraizer Campbell (Cardiff City, £900,000), Chris Kettings (Blackpool), Brede Hangeland (Fulham).

Out: Jose Campana (Sampdoria, £1.4m), Neil Alexander (Heart of Midlothian), Kagisho Dikgacoi (Cardiff City), Dean Moxey (Bolton Wanderers), Aaron Wilbraham (Bristol City), Jonathan Parr (Ipswich Town), Ross Fitzsimons (Bolton Wanderers), Osman Sow (Heart of Midlothian), Alex Wynter (Portsmouth, Loan), Kwesi Appiah (Cambridge United, Loan), Jack Hunt (Nottingham Forest, Loan), Stephen Dobbie (Fleetwood Town, Loan).
Released: Danny Gabbidon, Ibra Sekajja, Quade Taylor, Derek Tieku, Tom King, Alistair Gordon. Källa: Telegraph
Nyckelspelare: Mile Jedinak.
Håll ögonen på: Yannick Bolasie.

Palace är världsklass – på läktarna

av Kalle Karlsson

Kunde någon överhuvudtaget se den upphämtningen komma? Tveksamt. Liverpool satte 3–0 igår i inledningen av andra halvlek borta mot ett Crystal Palace som säkrat kontraktet. Det ska ju, enligt all ”vetskap”, vara en fördel att möta lag som inte måste plocka poäng, just därför var det extra osannolikt.
Det var bara tolv minuter kvar av ordinarie tid när Raheem Sterling byttes ut och ersattes av Coutinho. Några sekunder senare var det 1–3. Skulle Brendan Rodgers i det läget gjort ett defensivt byte?
Ja, förmodligen, men det är som alltid lätt att säga i efterhand vilket han själv erkände efteråt.

I Sky Sports var Jamie Carragher som vanligt briljant när han tog hjälp av Skys specialkamera som översiktsfilmar hela planen. Han lyfte det som Gary Neville pratade om efter Liverpools match mot Norwich: Hur Martin Skrtel och Mamadou Sakho sätter sitt lag i problem genom att falla och inte trycka upp försvarslinjen.
Lite kul i sammanhanget att vi haft exakt samma problem i ett års tid hos mittbackarna i vårt bacongäng Gamla Karlbergare (eller hur, Marko?). Samma fenomen i division 6 som i Premier League, samma typ av instruktion. Bara en annan värld.
Nedan Carraghers sågning av Skrtel och Sakho (jag hoppas våra spelare tittar):

Ännu mer snack från Carragher/Neville.

Vi behöver inte grotta ned oss i Luis Suárez tårar eller spekulera i hur fansen upplevde det.
En omvänd Istanbul.
De har varit så nära och nu är deras känsla att de ha slängt bort det med förlusten mot Chelsea och poängtappet mot Crystal Palace. Men jag ser definitivt att titelracet lever.
Större under har skett än att Manchester City utan Sergio Agüero (i båda matcherna?) inte lyckas vinna två raka hemmamatcher. Och det där att möta lag som är klara var ju inte så enkelt.

Tänkte avsluta med att förbehållslöst hylla Crystal Palace, eller rättare sagt en alldeles speciell del av klubben.
Vi har hyllat Tony Pulis om och om igen för vad han gjort med laget, hyllat spelarna som arbetar enormt hårt, nu är det dags att hylla lagets tolfte spelare.
Hörde ni stämningen på Selhurst Park igår? Jag hoppas det! Annars missade ni något.
Oavsett resultatet på tavlan, även vid 0–3, var arenan ett sjungande hav.
”We Love you, We Love you, We Love you,
and where you go we follow, we follow, we follow,
’cos we support the Palace, the Palace, the Palace,
and that’s the way we like it, we like it, we like it,
woooooooooooooooh, Woooooooooooooooooooh”

Jag låg, som bekant, nedbäddad hemma, men det var något som lyste upp tillvaron. Jag fick rysningar.
Det var ett fett finger upp nånstans till alla dem som slentriankritiserar dagens engelska läktarkultur. Selhurst Park igår, Holmesdale Fanatics (ultrasgruppen som styr kurvan vid kortsidan där Dwight Gayle satte kvitteringen), var absolut världsklass.
Gårdagen var inget unikt.
Redan efter premiären konstaterade vi att Premier League med Crystal Palace intåg satt färg på matcherna.
Det pratas ibland om hur läktarna kan vinna en fotbollsmatch åt sitt lag. Hur många poäng har i så fall Crystal Palaces fans legat bakom?
Oavsett resultat, oavsett tabellposition har de stöttat sitt lag i vått och torrt. Marouane Chamakh & Co har hela tiden känt att de har supportrarnas enorma tryck i ryggen. Motståndare som gästat Selhurst Park har fått möta en vägg. Inte riktigt lika stor och röststark som den ”Gula väggen” i Dortmund, men tillräckligt för att skrämma dem.
Nu har dessa fans fått sin belöning för sitt idoga arbete.
Crystal Palace är kvar i Premier League. Jag är oerhört glad över det. Nästa PL-besök ska jag se till att förlägga till Selhurst Park.
Jag var där 1997. Då spelade Vinnie Jones i Wimbledon (som också spelade på arenan då). Bara en sån sak.

Vill ni njuta av Palace-fansens sång – lyssna här (gammalt klipp):

Jag kommer aldrig underskatta Pulis igen

av Kalle Karlsson

Jag gjorde något jag aldrig borde ha gjort.
Jag underskattade Tony Pulis.

När Crystal Palace sladdade under hösten såg läget minst sagt dystert ut.
Det var inte bara det faktum att laget tagit blott fyra poäng efter elva omgångar, inte bara det faktum att tränaren Ian Holloway själv tagit beslutet att kliva av sin post (”jag klarar inte att motivera spelarna”).
Truppen var ju för svag.
Klubben hade inte räknat med att nå Premier League så snabbt och när de väl gjorde det så tog de inga risker trots jackpotten i form av tv-pengar. Crystal Palace satsade på budgetvärvningar och den egna akademin.
Klokt agerat, men knappast något som gav laget de bästa förutsättningarna för att klara Premier League-kontraktet.
Det var där vi stod när det började ryktas om Tony Pulis som ersättare till Ian Holloway.
Så jag skrev en krönika där jag slog fast att walesaren hoppade på ett ”Mission impossible”.
Nu är det bara att erkänna sitt misstag.

På lördagen säkrade Crystal Palace kontraktet. Det var i princip redan klart, men tack vare 1–0 borta mot West Ham har de även blåst bort alla teoretiska mardrömsscenarion.
Crystal Palace kommer att spela Premier League-fotboll 2014/15.
Och det är till stor del en mans förtjänst. Mannen som aldrig åkt ur en liga på 22 års tränargärning.
Hur har han burit sig åt?
Vi visste att Tony Pulis skulle gå tillbaka till grunderna. En pragmatisk spelidé med längre spel och mindre risktagande. Spel efter resurserna. Det är det han gör och alltid har gjort.
Det var det som Danny Higginbotham, den förre detta Stoke-försvararen, förklarade så bra i den där Guardian-intervjun i januari. Higginbotham berättade om hans instruktioner i uppspelen:
– Som försvarare var det så här enkelt: Om jag använde mer än ett tillslag slog jag bollen diagonalt; om jag kunde spela bollen med ett tillslag slog jag den långa bollen efter samma kant. Alla i laget visste det. Det var enkelhet, men det gav resultat.
Danny Higginbotham talade också om en mentalitet som Tony Pulis byggde upp i klubben, en sorts ”siege mentality”.
– Under mina år i Stoke sa jag ofta till grabbarna: ”Jag skulle hata att spela mot oss”.
I detta resonemang finner vi Tony Pulis storhet som tränare. Han har förmågan att skapa lag som motståndarna inte gillar att möta.
Crystal Palace fungerar på samma sätt.
Som laget uppträtt under våren är de jobbiga att möta. Tunga, fysiska, hårt arbetande. Kännetecken för ett Tony Pulis-lag.

Direkt när Tony Pulis tog över fick Cameron Jerome, som tidigare spelade i Stoke, större förtroende. Marouane Chamakh, en annan nickspecialist, fick ett spel anpassat för sina egenskaper. Mer spel i luften, mindre passningskombinationer. Det kan låta enkelt, men ibland är fotboll ett enkelt spel. Under en period testades Chamakh till och med som nummer tio-spelare med gott resultat.
Mindre risktagande i uppspelen gjorde att fyrbackslinjen inte ställdes inför lika många svåra omställningslägen. Mittfältet hade inte plats för nån tiki-taka-lirare som José Campaña, inte heller för någon läcker lirare som Jonathan Williams.
Bollvinnare som Mile Jedinak och Kagisho Dikgacoi var Pulis skrot och korn.
Men Pulis har också fått fart med andra offensiva lirare. Yannick Bolasie och Jason Puncheon har varit briljanta i flera matcher under våren. Puncheon var bra redan ifjol i Southampton och jag var förvånad över att de släppte honom.
Defensiven imponerar. Sedan han tog över Crystal Palace har de bara släppt in 18 mål. Endast Chelsea har släppt in färre (15 i skrivande stund).
Jämför det med den sorgfria, naiva hållningen under Ian Holloway och skillnaden är enorm.

Tony Pulis vann inga popularitetspoäng under sin tid i Stoke. Han gjorde ett imponerande jobb där också, då han först etablerade dem i PL och sedan höll dem kvar år efter år.
Nu har fotbollsvärlden en annan syn på honom. Han vann respekt när han bötfällde egna spelare som filmade och nu har han tagit en underdog till nytt kontrakt i Premier League trots hopplöst utgångsläge.
När Arsène Wenger fick frågan nyligen om vem som varit årets manager svarade han:
”Steve Bruce och Tony Pulis har gjort ett bra jobb”.
Jag tror Brendan Rodgers får priset, men Tony Pulis är min tvåa.
Jag bugar mig dubbelvikt inför det han åstadkommit med Crystal Palace sedan november. Är det någon som ska ha en dumstrut är det jag (dock vill jag påpeka att de flesta höll med mig när jag skrev den där krönikan, kan inte minnas någon som lade fram en motsatt teori).
Jag lovar att aldrig underskatta honom igen.

Befriande reaktion från Pulis

av Kalle Karlsson

Hans fotboll vinner inga beundrare, men nu har Tony Pulis gjort en manöver som ökat hans popularitet mångfalt.
Crystal Palace-managern satte nämligen ned foten rejält mot två egna spelare som filmade.
Både Marouane Chamakh och Jerome Thomas föll ihop som två säckar potatis trots minimal, om ens någon kontakt, i mötet med Swansea. Jerome Thomas försök att simulera sig till en straffspark på tilläggstid var en av säsongens grövsta filmningar.
Men istället för att höra en manager bortförklara incidenterna och tala om spelarnas ”fina avsikter”, fick vi stället se en Tony Pulis som agerade. Direkt efter slutsignalen sa han till Sky Sports:
– Vi tolererar inte det i vår fotbollsklubb.
Sagt och gjort. En kort stund senare berättade han på presskonferensen:
– Jag har redan pratat med Jerome. Jag tycker att han lade för enkelt och han kommer att bötfällas för det. Chamakh gjorde det i första halvlek och han får också böter. Det är en epidemi. Det är något vi nästan har fått bort, men när folk ändå felar måste vi påminna dem om att det inte är rätt. Jerome har gått in och bett om ursäkt till domaren och det är bra. Jag kan inte acceptera filmningar i någon av klubbarna som jag tränar.

Jag lyfter på hatten och bugar mig dubbelvikt inför dessa ord. De är efterlängtade.
Tony Pulis fotbollsfilosofi har som sagt inte gjort honom till de neutrala fansens favorit, men som vi också har nämnt flera gånger senaste tiden: Det jobb han gjort i Crystal Palace sedan han klev in där i november är fantastiskt. Han tog över ett lag som såg ut att gå mot given nedflyttning, men har styrt upp försvarsspelet och gett klubben en bra chans att klara kontraktet.
Att han nu rider ut som moralens riddare och tar krafttag mot filmningar är ytterligare en fjäder i hatten hos walesaren.
Jag upplever att ett av hindren för att stävja filmningar har varit tränarnas oförmåga (läs ovilja) att kratta framför sin egen dörr. När egna spelare lagt sig enkelt har managers kommit med alla möjliga sorters bortförklaringar istället för att vilja ta itu med problemet (förutom i fallet med Ashley Young där de inte hittat några trovärdiga bortförklaringar).
Tony Pulis beslut att omgående bötfälla Marouane Chamakh och Jerome Thomas betyder att spelarna själva får stå i skamvrån utan uppbackning från lagledningen.
Marouane Chamakh och Jerome Thomas har fått sig en tankeställare. Det betyder inte att vi aldrig någonsin mer få se dessa spelare falla lätt i en närkamp. Men det bör innebära att de inte försöker fuska med samma automatik nästa gång de tar sig in i straffområdet och ser ett utsträckt ben som går att ”snubbla” på.
Jag tror fortfarande att det bästa sättet för att få bort filmningarna är att inför videogranskning och bestraffning i efterhand i form av avstängning, men att tränarna är principfasta och beivrar egna spelare är också ett steg i rätt riktning.
Det är ett steg i rätt riktning.

Utskällde Welbeck har blivit en joker för United

av Kalle Karlsson

Ingen Wayne Rooney. Ingen Robin van Persie. Tur för Manchester United att de har en glödhet Danny Welbeck.
Efter krisen där Manchester United inom loppet av en vecka förlorade två raka hemmamatcher (Everton och Newcastle) har David Moyes gäng hittat segermelodin. Vinsten mot Norwich på lördagen var lagets sjätte raka, men det var ingen känsla av ”vinden har vänt” den här eftermiddagen.
Till skillnad mot West Ham, där laget presterade ett riktigt lovande anfallsspel, och till skillnad mot Hull City, där man visade karaktär som hämtade sig från 0-2-underläge, var det här en medioker insats.
Norwich skapade de bästa chanserna i första halvlek, inte minst på högerkanten där Robert Snodgrass gång på gång utnyttjade ett slumrigt United-försvar (Patrice Evra var återigen en säkerhetsrisk defensivt). United skapade knappt någonting framåt av värde.

Med Wayne Rooney som drogs med ljumskkänning fick Shinji Kagawa chansen som tia. Det blir problematiskt för japanen om han inte uträttar mer när han väl får spela i favoritpositionen. I halvtid var Ryan Giggs utbytt och Kagawa fick ta plats på vänsterkanten.
In kom Danny Welbeck och det blev injektionen som räddade tre poäng åt Manchester United den här dagen. Med sin fysik och snabbhet var han källan till de sporadiska bortaattackerna.
Målet cirka en kvart in i andra halvlek var inte vackert, men det var typiskt Welbeck: Det var han som sprang hela vägen in i press när Ryan Bennett skulle rensa, det var han som vann bollen och sedan snappade upp den, rundade John Ruddy och placerade in 0–1.
Det var engelsmannens fjärde mål på fyra matcher.
– Jag tycker att Danny Welbeck gjorde enorm skillnad när han kom in, konstaterade David Moyes.

Förra säsongen blev det bara två mål från Welbecks sida, något som det raljerades över från många håll. Men då spelade han som ytter med uppgift att löpa sönder motståndarförsvaren.
Med David Moyes övergång till 4-4-2 och skadan på Robin van Persie har han fått chansen som striker – och då har han visat att han kan hitta målet.
Danny Welbeck har aldrig varit en spelare som skapat mål på egen hand (även om hans debutmål i Premier League var ett distansskott i krysset från 20 meter). Han behöver spela längst fram och få löpa in bakom backlinjen (som vid målen mot Swansea och West Ham) eller så behöver han få chansen att ta sig in i boxen och hugga på returer (som vid målen mot Swansea och de två mot Aston Villa).
Han kommer aldrig att bli skyttekungsmaterial, men han bidrar med andra kvaliteter. Som fysiskt springa-på-allt-och-jaga-på-allt-fenomen är han värdefull. Idag gav det tre poäng för ett Manchester United som plötsligt bara är två poäng från fjärdeplatsen.

***
Det var samma typ av seger för det andra Manchester-laget. Och samma typ av hjälte.
Med Sergio Agüero skadad och Alvaro Negredo på bänken satte City-fansen hoppet till Edin Dzeko.
Jag tippade att Edin Dzeko skulle hitta nätet och det gjorde han till slut. Manchester City vann mot Crystal Palace med 1–0. Ett överraskande resultat. Jag hade tippat på minst 5–0.
Men det visar också att Tony Pulis har gjort något med Crystal Palace. Defensiven känns tryggare och hans spelsätt har gett Cameron Jerome och Marouane Chamakh chansen att göra nytta.
Jag dömde ut Pulis chanser att lyckas rädda laget kvar, men nu går det inte att utesluta det. Inte när så många andra klubbar – Fulham, Sunderland, West Ham – är i kris.

Av någon anledning valde Manuel Pellegrini att fortsätta med 4–5–1 även mot ett av ligans bottenlag.
Edin Dzeko har aldrig kunnat hantera rollen som ensam striker särskilt bra. Så det krävdes att Alvaro Negredo kom in från bänken och gjorde honom sällskap på topp för att laget skulle göra det förlösande målet.
Betydelsen av att ha den här typen av squadplayers som kan kliva fram och avgöra visar sig framför allt nu när halva säsongen är avverkad och truppen börjar bli sliten. Arsenal lider av att Olivier Giroud har tappat formen, men räddades i veckan av en comebackande Lukas Podolski. United saknar spets i truppen bortsett från Rooney/RvP, men de har åtminstone bredd. Detsamma gäller förstås City.
Pellegrini fick tillfälle att vila Yaya Touré (satt på bänken hela matchen) samt Alvaro Negredo och Samir Nasri (som både började på bänken). Sånt ska inte underskattas med tanke på det tuffa julschemat. Kolla på Aaron Ramsey som gick sönder i veckan och nu riskerar att bli borta i åtta veckor. En sådan frånvaro för Yaya Touré skulle drastiskt minska Citys titelchanser.
Spelmässigt var den här matchen avsevärt sämre än vi vant oss vid på Etihad den här hösten, men de vann och de leder ligan. Åtminstone det närmaste dygnet.

Inför januarifönstret, del 1

av Kalle Karlsson

SINGAPORE. Transferfönstret närmar sig med stormsteg. Idag är det comeback för Sportbladets Silly Season-blogg och det ska även spelas in ett avsnitt av Silly Season-podden på hemmaplan. Här är lite snack inspelat nyss från poolkanten i Singapore kring hur Premier League-klubbarna bör resonera inför januari:

Fotnot: Jag säger i klippet att Aston Villa har de lägsta bollinnehavet i ligan. För att undvika missförstånd: De har den näst lägsta (42 %) noteringen, något högre än Crystal Palace (40 %).

Fotnot 2: Hotellet har alla möjliga tv-kanaler så igår slumrade man till reprisen av Norwich-Swansea. Räknar med att lämna ett omgångens lag senare idag.

Inte ens Pulis kan rädda Crystal Palace

av Kalle Karlsson

På 21 säsonger har han aldrig åkt ur en liga.
Nu kommer den sviten brytas.
Det finns inga inkast i världen som kan rädda kontraktet för Crystal Palace.

Crystal Palace, sist i Premier League med fyra poäng efter elva omgångar, väntas presentera Tony Pulis, 55, som ny tränare vilken timme som helst.
Parterna har förhandlat i veckan och frågan verkar nu endast vara om han blir klar före helgens match mot Hull City eller efter.
Tony Pulis?!
Har Crystal Palace sökt efter en tränare i en månads tid och landat på Tony Pulis? Det kan vara ett resultat av att man inte letat tillräckligt.
Eller så kan det vara ett tecken på att man insett vilken fotboll man har tänkt sig att spela.

Ian Holloway tog Crystal Palace till Premier League via playoffseger i våras.
Han gjorde det med ett ytterst begränsat material och en helt avgörande Wilfried Zaha.
Vi minns hur Holloway genomförde en liknande resa med Blackpool. Väl i högstaligan charmade de fotbolls-England med sin rock ’n’ roll-fotboll där Charlie Adam höll i trådarna.
Ian Holloway har inte spelat lika offensivt med Crystal Palace, han har ofta formerat ett 4-5-1. Trots att man försökt täppa till bakåt har det ändå inte räckt till någon betydande poängskörd. Orsaken är enkel: Materialet räcker helt enkelt inte till.
För en månad sedan gav Holloway upp. Ordföranden Steve Parish hade försökt övertala honom, men Holloway konstaterade att han inte kände att han var kapabel att rädda laget. Då ska man förstås kliva av sitt uppdrag.
Sedan dess har Kieth Millen lett laget.
Nu ska en ytterst pragmatisk tränare komma in och staga upp försvarsspelet – och anfallsspelet. Defensiven lär Pulis kunna täta avsevärt bättre än Holloway, men jag kan inte se hur han ska få offensiven att explodera.

Att Crystal Palace vänt sig till Tony Pulis tyder på att de vill göra ett sista desperat försök att klamra sig kvar i Premier League.
Mannen med kepsen tog upp Stoke i högstaligan och lyckades med konststycket att etablera laget. Det är få som grejar det och det ska han ha credd för.
Vi minns också hur han tog över ett Plymouth i kris, lyfte laget och räddade dem kvar i Championship. Efterträdaren, ironiskt nog hette han Ian Holloway, berömde Pulis jobb med truppen då walesaren på kort tid jobbat upp spelarnas fitness trots att säsongen pågick.
Tony Pulis har sina förtjänster. Inte minst det faktum att han aldrig åkt ur en liga med ett lag.
Men tar han över Crystal Palace lär den finfina sviten spricka.

Crystal Palace skulle egentligen inte ha nått Premier League redan nu. Truppen var inte redo. Transferbudgeten är begränsad sedan klubben försattes i administration 2010 och Steve Parish & Co klev in och räddade skeppet från att sjunka.
Inför den här säsongen var alla på det klara med att det skulle bli extremt svårt att hålla laget kvar i Premier League.
Därför sades det från klubbhåll att man inte skulle äventyra ekonomin utan fortsätta att satsa på den egna fina akademin.
De värvade ändå friskt – 17 spelare anslöt under sommaren – varav fem precis innan transferfönstret stängde. Totalt kostade dessa cirka €21m. Dyrast var anfallaren Dwight Gayle från Peterborough för €5,3m.
Men trots investeringarna håller få av dessa namn en nivå som skrämmer motståndarna i PL.
Crystal Palaces mercato framstår som ett misslyckande.

Min farhåga över att backlinjen skulle rämna har visat sig vara överdriven. Försvaret med Joel Ward, Danny Gabbidon, Damien Delaney och Dean Moxey har klarat sig förvånansvärt bra. Defensive mittfältaren Mile Jedinak gör oftast ett stabilt jobb i det tysta. I övrigt är det ett hopplock av nästan-spelare.
Herrar som Yannick Bolasie, Cameron Jérome, Barry Bannan, Stuart O’Keefe, Jerome Thomas, Kagisho Dikgacoi kanske kan göra ett jobb som komplementsspelare på den här nivån – knappast som bärande spelare. Dwight Gayle har blixtrat till för sällan. Talangen Jonathan Williams har fått skralt med speltid. Jason Puncheon var ett bra lånetillskott i slutet av fönstret, men han kan inte göra jobbet ensam.
Ungefär där står Crystal Palace.
De har sin underbara hemmapublik som skapar en fantastisk stämning på Selhurst Park, men laget håller är långt från Premier League-mässigt.
För att klara nytt kontrakt skulle Steve Parish behöva lägga ut en förmögenhet i januari.

Tony Pulis är ingen visionär lösning med tanke på framtiden. I så fall hade man satsat på någon av dem som kopplats samman med jobbet och intervjuats: Aitor Karanka (hamnade i Middlesbrough), Chris Coleman, Dan Petrescu (för dyr). Iain Dowie, som ska ha imponerat i arbetsintervjun, känns inte heller som någon visionär.
Det här blir en kortsiktig lösning. Pulis uppges få en låg grundlön med en bonus på €1m om han grejar nytt kontrakt.
Han lär göra det genom att gå tillbaka till grunderna. Lågt försvarsspel, längre bollar mot Cameron Jerome (med förflutet i, just det, Stoke) i första hand och Marouane Chamakh i andra hand.
Den viktigaste frågan: Vem ska kasta de långa inkasten?
Eller är det här en möjlighet för Rory Delap att få spela Premier League-fotboll igen?

Drömmålet försvårar för Kacaniklic

av Kalle Karlsson

Rätt laguppställning, bra start och en fanatisk publik i ryggen. Det räckte dock inte för Crystal Palace. Det kom ett par drömmål emellan.
Palace fick precis den inledning de ville ha i måndagskvällens möte med Fulham när Adrian Mariappa nådde högre än Brede Hangeland och nickade in 1–0 redan efter fem minuter.
Fram till 19:e minuten var Crystal Palace det bästa laget. Mile Jedinak gjorde som vanligt ett effektivt städjobb på mittfältet, Yannick Bolasie var pigg på högerkanten och Holmesdale Road Stand sjöng för full hals. Ian Holloway måste ha varit mäkta nöjd med matchutvecklingen.
Då slog Pajtim Kasami till med målet som jag gissar blir valt till årets läckraste.
Sascha Riether slog en långboll i djupet, Kasami tog löpningen i djupet, tog ned bollen i farten med bröstet och drog till direkt på volley ur dålig vinkel. Bollen gick i en båge över en chanslös Julian Speroni.
Själva bollbanan påminde om Marco van Bastens klassiska volleymål från EM-finalen 1988. Martin Jol ville först inte jämföra målen, sedan gjorde han det iallafall:
– Det här (Kasamis) var bättre. Han tog ju först en löpning på 30 meter, kontrollerade bollen i fart och drog till med fel fot, sa Fulhams holländske manager i Sky Sports.

Fram till dess kändes Fulham svalt. Martin Jol valde att satsa på Darren Bent, Dimitar Berbatov och Bryan Ruiz i startelvan (han berömde sig själv för ”modet” att göra det). Bent rörde knappt bollen första 20 minuterna. Men målet förändrade tillställningen.
I halvlekens sista minut tryckte Steve Sidwell till på volley och bollen landade i krysset. En vanlig vecka hade det varit omgångens mål. Nu kan man i bästa fall klämma in det på topp tre.

I andra halvlek var Fulham det bättre laget. Eller rättare sagt: Crystal Palace var det sämre. Det här var en kväll när deras tunna trupp blev avslöjad. De gjorde ingen dålig insats, ändå räckte de inte till.
I första halvlek gjorde de väldigt mycket rätt försvarsmässigt, Kasamis och Sidwells mål var av den arten att de knappt går att försvara sig emot. Men efter paus visade Crystal Palace sin valpighet när man släppte in två mål på fasta situationer. Först Dimitar Berbatovs nick, sedan Philippe Senderos volley.

Martin Jol, som varit pressad under inledningen av hösten, njöt efter slutsignalen. Nu har hans Fulham två raka segrar och befinner sig på betydligt säkrare mark i tabellen.
Den enda som hade anledning att deppa i Fulham var Alexander Kacaniklic. Svensken fanns inte ens med på bänken igår. Hans agent Miro Jaganjac säger till Fotbollskanalen att spelaren ”är fullt frisk och hoppades att få starta matchen” och ”att vi ganska uppenbart har ett problem som vi måste lösa”.
Det problemet stavas just nu Pajtim Kasami.
Det är han som har tagit platsen till vänster i Fulham och spelar han som han gjorde igår blir han svår att peta för Martin Jol.
Jag blev förvånad när den store offensive mittfältaren fick starta i början av säsongen – jag trodde mer på Kerim Frei som sedan såldes till Besiktas – men Kasami har övertygat. Så också igår. I slutet av matchen fick han skottläge från 20 meter och drog till en stenhård yttersida som tvingade Speroni till en räddning. Prestationen fick Jol att skratta och applådera på bänken. Så agerar en spelare med självförtroende.
Kasami bidrar med viktiga egenskaper när Jol mönstrar Berbatov/Ruiz/Bent. Dels är schweizaren en fysisk spelare som går in i närkamperna medan Berbatov och Ruiz framstår som balettdansörer, dels är han beredd att ta löpningar utan boll.
Det var en sådan energiödslande löpning som lade grunden till det fantastiska 1–1-målet.
Alexander Kacaniklic väg till startelvan blev ännu snårigare igår.

Sida 2 av 3
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Patric Hamsch
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB