Hur bra hade Everton blivit om de fått in en klassanfallare? Det har vi undrat ett par, tre år. Nu kan vi få svaret.
Romelu Lukaku är den målgaranti laget behöver.

Förutsättningarna inför avspark i måndagens match var intressanta.
En Evertonseger hade gett Roberto Martínez gäng en drömstart i Premier League, då de är det enda obesegrade laget.
En Newcastlevinst hade betytt att Newcastle samlat ihop tio poäng och snuddat vid en fjärdeplats. I så fall hade vi talat om en lovande start för Alan Pardew.
Nu var det sistnämnda inte aktuellt så länge efter det att matchen startat.
Everton inledde piggt medan Newcastle knappt verkade ha förstått att matchen börjat.
Romelu Lukaku satte först ett mål som (korrekt) blev avvinkat för offside. Det var en försmak av vad som skulle komma. I femte minuten tryckte Lukaku in 1–0 efter att Mapou Yanga-Mbiwa missat att se löpningen och täcka upp.
I 25:e minuten spelade Lukaku fram Ross Barkley till 2–0 efter att Mapou Yanga-Mbiwa missat att se löpningen och täcka upp.
I den 37:e minuten skickade Evertons målvakt Tim Howard i väg en långboll som nådde Romelu Lukaku som satte 3–0… efter att Mapou Yanga Mbiwa missat se löpningen och täcka upp.
Eller, förresten, den här gången struntade den franske mittbacken fullständigt i allt var försvarsarbete innebär och tittade på när Lukaku fick snuva en loj Tim Krul och sedan finta Fabricio Coloccini innan han lade in bollen i öppet mål.
Yanga-Mbiwas insats fick mig att tänka på Claudio Caçapa…

Romelu Lukaku imponerade. Jag skrev häromveckan, i samband med Premier Manager, att lånet från Chelsea är precis den spelaren som Everton behövde: Målskytt, targetspelare, djupledsspelare.
Tidigare har de haft targetspelare (Fellaini), djupledsspelare (Jelavic), men aldrig någon potentiell skyttekung. Nu har de fått allt-i-ett.
Igår behövde Lukaku dock inte anstränga sig överdrivet mycket för att göra sina mål – Newcastles försvarsarbete var helt enkelt pinsamt.
Men om vi koncentrerar oss på Everton så gav Lukakus show anledning till optimism. Hans samarbete med supertalangen Ross Barkley ser redan ut att synkronisera.
Barkley gjorde en ny stormatch igår och jag blev mer imponerad av honom än av Lukaku. Barkley är en all-action-mittfältare av samma snitt som Steven Gerrard. Han passar, tacklar, dribblar, spelar fram och gör mål.
Om inte han blir en stjärna i Premier League blir ingen annan det heller.
Den nya superoffensiven i Everton – både Lukaku och Barkley är födda 1993 – är den mest spännande unga duon i ligan sedan Wayne Rooney och Cristiano Ronaldo slog sig fram som 19-åringar i Manchester United hösten 2004.

Evertons starka start handlar dock om så mycket mer än Lukaku och Barkley. Ytterbackarna är ligans mest formstarka. Leighton Baines har varit den bäste ytterbacken i ligan de senaste två åren och nu framstår Séamus Coleman som en av de bästa högerbackarna.
Men det mest slående är vilken revolution laget har genomgått taktiskt.
Från att ha varit ett ”direkt” spelande lag, med fokus på längre uppspel mot en targetplayer (Marouane Fellaini eller Tim Cahill) har laget blivit ett läckert kortpassningsspelande lag.
Det fanns en sekvens runt minut 14 som var talande för hur Roberto Martínez vill spela. Hemmaspelarna höll bollen inom laget i närmare en minut, spelade sig ut intrikata situationer med finess istället för att köra det ”säkra alternativet” och lyfta längre.
Med den nya filosofin är det ett rejält lyft att få in spelare som James McCarthy och Gareth Barry istället för en bulldozer som Fellaini.

Newcastle lyfte sig efter paus, det ska sägas. Alan Pardew bytte in Yohan Cabaye och Mike Williamson istället för Hatem Ben Arfa och – surprise! – Yanga-Mbiwa. Cabaye visade direkt hur mycket han betyder för ”skatorna”. Dels genom sin passningskvalitet, dels genom klassmålet från distans i den 51:a minuten.
Newcastle kom dock inte närmare än Loïc Rémys reducering till 2–3 i 89:e minuten.
Everton vann rättvist och har fått en bra start i ligan.
Med Romelu Lukaku som målgaranti känns laget vassare än tidigare. Frågan är hur långt det kan räcka under en säsong som känns mer oviss än någonsin.

Arsenals avsaknad av en defensiv mittfältare och Newcastles oförmåga till överflyttningar.
När vi tittar på taktiska detaljer från helgen så ser vi ett tema:
Gamla syndare.

Det var intressant när Jamie Carragher, som är ny expert i Sky Sports, dissekerade Arsenals försvarsspel i samband med att Gabriel Agbonlahor. Carragher illustrerade det alla kunnat se på tv-bilderna:
Hur Aston Villa tilläts spela och springa rakt igenom Arsenals mittfält.
Hur Arsenal i avsaknad av en defensiv mittfältsstädare inte har någon som prioriterar försvarsarbetet.

Arsenals ihåliga mittfält
Vi tittar på situationen som föranledde första straffen.

Ashley Westwood är bollhållare. Aaron Ramsey är på väg att sätta press. Men Tomas Rosicky och Jack Wilshere blir bolltittare och verkar inte alls upptäcka att tre (!) Aston Villa-spelare är fria bakom ryggen på Ramsey.

På de rörliga bilderna kunde man se hur Tomas Rosicky (inringad) i det här läget småjoggade tillbaka. Tjecken är visserligen offensiv mittfältare, men man kan göra parallellen till Aston Villas Gabriel Agbonlahor. Han spelade ytterforward men tog 4-5 uppoffrande löpningar i defensiven. Det var en bidragande orsak till att Aston Villa vann matchen.
Utan uppvaktning får Gabriel Agbonlahor ta emot bollen och kan sätta fart.

Den här bilden tycker jag är intressant att resonera kring. Jack Wilshere är ett steg närmare mål än Agbonlahor. Visst ska Laurent Koscielny sköta situationen mycket bättre. Han blir snuvad utan att att ta bort vare sig boll eller spelare. Men en utpräglad defensiv mittfältare – en Sandro eller en Lucas – hade förmodligen redan här löpt ned för att täcka upp nedanför Koscielny (det ansvaret kan förstås även läggas på mittbackskollegan Mertesacker och vänsterbacken Gibbs). Han hade åtminstone löpt med jämsides med Agbonlahor för att kunna vinna bollen i nästa skede.

…men när Agbonlahor har löpt in i straffområdet har Wilshere (inringad) stannat upp.

Så varför var detta intressant? Jo, för att vi har haft andra situationer där Arsenals centrala mittfältare helt glömmer bort vad som finns bakom ryggen.
Ni minns kanske den här analysen från mötet med Bayern München i våras. Situationerna är inte helt jämförbara, men kontentan är densamma:
Utan ett defensivt tänk har Arsenals mittfältare ingen aning om vad som sker bakom deras ryggar. Aaron Ramsey, i det här fallet, har inte lokaliserat hoten eftersom han inte utgår från ett tankesätt där han ständigt måste riskminimera – så som jag menar att en defensiv mittfältare måste tänka.
På samma sätt som en striker måste löpa in straffområdet varje gång för att bollen kan komma dit, måste en defensiv spelare alltid löpa de där extra metrarna eftersom det kan bli farligt.

Aaron Ramsey glömmer bort Toni Kroos i mötet med Bayern München.

Slutsats
Så vad lärde vi oss? Jo, i dessa tider när Arsenal behöver stärka truppen med 4-5 spelare, blev lördagens premiär ett bevis på att Arsène Wenger borde prioritera en defensiv mittfältare.
Av allt Arsenal behöver – och det är en hel del – finns den största bristen i att man saknar en defensiv krigare på mitten. En sådan som vinner boll, stressar, pressar – offrar sig. Framför allt handlar det om att ha en spelare som i första hand har ett defensivt tänk, en spelare som konsekvent tar den där extra löpningen för att riskminimera.
Nu saknade Arsenal visserligen Mikel Arteta Aston Villa, men inte heller han är någon utpräglad defensiv spelare. Han är snarare en lågt sittande speluppläggare.
Vi har fört det här resonemanget tidigare. Framför allt i det här inlägget från mars som avhandlade Leon Britton och Mikel Arteta, båda defensiva mittfältare som fått sin roll främst tack vare sina playmaker-egenskaper. Och, som sagt, vi kan gå ännu längre tillbaka, till februari där vi analyserade Arsenals försvarsspel mot Bayern München och konstaterade att Aaron Ramseys positionsspel brast.
Diskussionen är minst lika aktuell idag. Arsenal måste helt enkelt få in en defensiv mittfältare som kan bidra med andra egenskaper på det där mittfältet.
Det är därför jag tror att Marouane Fellaini hade varit avsevärt mer värdefull på Emirates än vad han kommer bli (?) på Old Trafford.
Det är därför jag är övertygad om att Luiz Gustavo hade varit oerhört nyttig för Arsenal.

När vi ändå är inne på Arsenal och silly season:
Jag skrev lite hastigt och slarvigt på Twitter igår om Arsenals påstådda intresse för Valencia-målvakten Vicente Guaita. För att betona:
Arsenal behöver förstärka både här och där och målvaktssidan är inte högsta prioritet.
I mina ögon bör prio vara en defensiv mittfältare, en striker och en mittback.
Jag upptäckte Guaita tidigt när han slog igenom och av den anledningen har jag alltid gillat honom. Han är en reaktionssnabb keeper som är på tok för bra för att vara andraval bakom Diego Alves. Om han är rätt val för Arsenal är osäkert. Omställningen från Spanien till England kan vara stor.
En Premier League-beprövad målvakt som Asmir Begovic hade varit ett tryggare val av Arsenal alla dagar i veckan.

Ben Arfas miss
Manchester City körde över Newcastle i första halvlek i måndagsmatchen. City var fantastiskt, men hade hjälp av ett förvånansvärt tafatt Newcastle.
Jamie Carragher lyfte fram hur Hatem Ben Arfa missade att plocka upp David Silva i upprinnelsen till 1–0-målet. Och det fick mig att höja på ögonbrynen. Mer om det längre ned. Först tittar vi på vad som ledde fram till målet.

Fernandinho är på väg att få en passning på mittfältet. Inringade högst upp i bild är Hatem Ben Arfa och David Silva.

Cheick Tioté sätter press på Fernandinho och lämnar en tom yta i mitten. David Silva ser sin chans och löper in i den ytan.

…och Ben Arfa blir kvar när han istället borde ha följt med Silva. Trots att han inte har någon spelare ”utanför sig” i det rödmarkerade området.

David Silva får passningen av Fernandinho, spanjoren får vända upp i den kritiska ytan mellan mittfält och backlinje – och därifrån skapas chansen som leder till målet. Det hade aldrig hänt om Hatem Ben Arfa gjort sitt jobb i första läget.

Det här – att flytta över och plocka upp spelare som överbelastar – är grundläggande i fotboll. Det är inte helt förvånande att Hatem Ben Arfa slarvar med en sådan uppgift; han är offensivt lagd och tänker inte i första hand på riskminimering.

Men varför var det så anmärkningsvärt i mina ögon?
Jo, kommer ni ihåg den här analysen från förra hösten om ”Manchester Uniteds taktiska revolution”? Den handlade om hur Sir Alex Ferguson experimenterade med en mittfältsdiamant och hur lagets mittfältare flyttade in från kanterna och överbelastade centralt. På en av bilderna kunde man se hur Shinji Kagawa lämnade sin kant och flyttade in i mitten.

Jag konstaterade att Newcastle-spelaren i det här läget måste flytta in och plocka upp den spelaren eftersom det inte finns någon spelare ”utanför” honom. Vem spelaren var? Jajamen, Hatem Ben Arfa.

Slutsats
Sent ska syndarna vakna.

Fotnot: Bilder från Viaplay.

Tungt statement av City… också
I lördags levererade Manchester United eft statement. I söndags Chelsea. På måndagskvällen var det Manchester Citys tur.
Och som de gjorde det.

Newcastles förutsättningar var inte de bästa, det ska sägas. Yohan Cabaye reste med truppen till Manchester, men vände hem när Arsenal lade ett bud på spelaren. Tränaren Alan Pardew sa i Sky-intervjun före matchen att han ville ha spelare på plan som ”var i mentalt tillstånd att spela”. Uppenbarligen var inte Cabaye det.
Efter att ha sett första halvlek undrar jag om inte samma diagnos gällde för fler spelare.
Backar som Mathieu Debuchy och Mapou Yanga-Mbiwa (för dagen vänsterback) hade knappt ett rätt.

Det tar inget ifrån Manchester Citys insats (bara lite).
De tryckte gasen i botten direkt hemma mot Newcastle och skapade tre chanser inom loppet av fem minuter. Det var bara en tidsfråga innan de skulle överlista Tim Krul. I den sjätte minuten nickade briljante David Silva in 1–0 och resten av halvleken blev en forcering mot bortamålet.
Sergio Agüero och Edin Dzeko kombinationsspelade gång på gång och i den 22:a minuten klackade Dzeko fram till Agüero som pricksköt in 2–0.
Redan där kändes matchen avgjord och den blev det definitivt när Steven Taylor slog till Agüero och fick rött kort.
Helt onödigt och ett tecken på att Newcastlespelarna inte var i balans. Debuchy varnades för att ha slängt iväg bollen och Yanga-Mbiwa för en eftersläng på Dzeko.

Manuel Pellegrini har lovat mer offensiv fotboll och starten var onekligen lovande. Chilenaren ställde ut sitt lag i ett 4-4-2. Den nya spelidén fungerar i korthet så här:
Fernandinho och Yaya Touré används som box-to-box-mittfältare, ingen har uttalat ansvar som balansspelare. David Silva startar till vänster med frihet att dra sig inåt i plan. Jesús Navas spelar till höger som en mer klassisk ytterspelare, en sådan som levererar inlägg. På topp agerar Edin Dzeko och Sergio Agüero som ett anfallspar, av den typ man sällan ser nuförtiden när de flesta lagen spelar med en striker.
Anfallsspelet var urläckert. Agüero var bäst på plan och Dzeko ser ut att ha fått en nytändning.
City-fansen som älskade Roberto Mancini och inte förstod varför han fick sparken har fått en hint om att Manuel Pellegrini kan utveckla det här laget ytterligare.
Innan Pellegrinis galakväll var över hade Yaya Touré skruvat in en vansinnigt vacker frispark och Samir Nasri fyllt på med 4–0.
Alvaro Negredo hoppade in och satte 5–0 som felaktigt vinkades av för offside.
Det enda negativa för Manchester City var att Vincent Kompany utgick med skada. Med Matija Nastasic skadad ökade behovet av en mittbacksförstärkning.

Pardews mardrömsstart
Newcastle är den klubb i Premier League som varit minst aktivt under sommaren. Deras enda rekrytering var länge Joe Kinnear som sportchef.
På ett sätt är det positivt eftersom laget inte behövt släppa iväg någon spelare. Jag anser definitivt att truppen är bättre än det man presterade ifjol – men den här starten var sämsta tänkbara.

Yohan Cabaye-budet störde förstås uppladdningen, men jag hade ändå väntat mig mer fajt.
Steven Taylor blev utvisad (lär få tre matchers avstängning), Jonas Gutiérrez haltade av skadad och Papiss Cissé visade återigen att han bidrar med för lite så länge bollen inte är i offensivt straffområde.
”Skatorna” fick ingen rolig kväll på Etihad.
Tim Krul i målet och Hatem Ben Arfa var två sällsynta ljuspunkter.
Alan Pardew får hoppas att Loïc Rémy repar sig snabbt från sin vadskada, för den inlånade anfallaren kommer att behövas.

***
Imorgon kommer säsongens första omgångens lag.

Förra säsongen:
Premier League: 16.
Europa League: Kvartsfinal.
FA Cup: Tredje rundan.
League Cup: Tredje rundan.

Efter succén 2011/12 var det tänkt att Newcastle skulle bygga vidare och etablera sig i toppen.
Det blev inte så. Det blev en total missräkning och en återgång till en plats betydligt längre ned i hierarkin.
Kan laget ta sig tillbaka och utmana de stora klubbarna igen?

Det var så nära, men ändå så långt ifrån.
Säsongen 2011/12 fick Newcastle nästan alla bitar att falla på plats samtidigt. Det gav en femte plats i tabellen och hopp om en ljusnande framtid.
Men Newcastle kan fungera som exempel för hur svårt det är att etablera sig i toppen.
Såvida man inte har backning från en snuskigt rik ägare räcker det inte med att ta ”steg för steg”, säkra Europa League-spel och sedan spänna bågen än högre.
Europaäventyret förra säsongen försämrade snarare Newcastles chanser att lyckas.
Den tunna truppen var inte lämpad för att fajtas på flera fronter. Att laget tog sig till kvartsfinal och där pressade Benfica var överraskande, men det påverkade tveklöst resultaten i ligan.

Hela hösten var ett svart kapitel där Newcastle slogs runt nedflyttningstrecket.
I januari såldes Demba Ba, på grund av en utköpsklausul, vilket skapade nya problem för Alan Pardew.
Lösningen blev en fransk revolution där Newcastle i januari hämtade in ett gäng spelare från Ligue 1: Moussa Sissoko, Yoann Gouffran, Mathieu Debuchy, Mapou Yanga-Mbiwa, Massadio Haidara.
Starten blev lovande med seger borta mot Aston Villa den 19 januari. Den följdes upp av 3–2-segern hemma mot Chelsea där Moussa Sissoko blev matchvinnare.
Var en renässans på gång? Nja.

Newcastle gjorde bättre resultat under våren, men det blev ändå en kamp för att klara kontraktet, snarare än att blicka uppåt.
Efter den tunga säsongen fanns det röster som ville göra sig av med tränaren Alan Pardew, som bara ett år innan valt till ”årets manager”.
Men Pardew skrev ju på ett åttaårskontrakt förra hösten så det var inte aktuellt. Dessutom hade han förtroendekapital efter den lyckosamma säsongen dessförinnan.
Den här säsongen blir lite av en vägvisare. För Newcastle och för Alan Pardew.
Hör laget hemma i toppen eller var den gångna säsongen ett bättre mått på lagets egentliga kvalitet? Sanningen ligger förmodligen någonstans mittemellan.

Jag har svårt att se att Newcastle ska kunna hota om Champions League-platserna eller ens Europa League, men truppen är på tok för bra för att slåss i botten.
Där finns fortfarande målvakten Tim Krul, som hade en sämre säsong. I backlinjen finns Fabricio Coloccini kvar, trots allt. Där finns Yanga-Mbiwa som borde kunna etablera sig nu när han blivit varm i kläderna. Debuchy och Santon har högre kapacitet än de visat hittills.
På mittfältet finns massor att plocka ut av Cheick Tioté som gjorde ett uselt 2012/13. Yohan Cabaye var skadedrabbad, men inte heller lika vass som året innan.
Detsamma gäller för Hatem Ben Arfa. Moussa Sissoko tappade fart under våren, där finns också mer att få ut.
För att inte tala om Papiss Cissé. Efter det att han anslöt i januari förra året var han en av ligans hetaste strikers under våren. Förra säsongen var de ljusa stunderna sällsynta.
Newcastle borde rimligen ha många revanschsugna spelare.

Det mest akuta inför transferperioden var att få in en striker av hög klass som kunde fylla tomrummet efter Demba Ba.
Newcastles drag att rekrytera Joe Kinnear som sportchef var ett av sommarens märkligaste. Fansen, som fått tåla mycket under åren, var inte så imponerade. Under försäsongen hördes ramsor som ”Stand up if you hate Kinnear”.
Kinnear hade ingen lycka i början på det nya jobbet, men för en vecka sedan lyckades han i alla fall säkra Loïc Rémy från QPR på lån.
För Newcastle är det en oerhört viktig värvning. Dels för att sätta press på Papiss Cissé, dels för att laget behöver ett bättre alternativ än Shola Ameobi. Rémy kan dessutom spelas på kanten, vilket ger Pardew fler möjligheter.
Det har raljerats lite efter värvningen eftersom Newcastle, med Rémy, har inte mindre än tio fransmän i truppen. Utöver det finns (fransktalande) Cissé och Tioté. Upplagt för problem? Rimligtvis borde det vara mindre risk för det nu än i januari när de nya spelarna anlände. Pardew har beordrat spelarna att lära sig engelska.

Alan Pardew har förändrat träningsupplägget till den här säsongen. Efter att ha drabbats av många muskelskador anställdes Faye Downey som fitnesscoach. Hon har arbetat med rugbylandslaget och spelarna uppges vara mäkta nöjda med uppbyggnadsträningen. Pardew själv ska dessutom vara mer involverad på träningsplanen efter att ha delegerat det under fjolåret.
Sådana små detaljer kan göra skillnad.
Hur som helst bör Newcastle nå en bättre placering än förra säsongen.
Utmana topplagen?
Det tåget har tyvärr gått.

Tänkbar startelva:
Krul – Debuchy, Coloccini, Taylor, Santon – Tioté, Cabaye – Ben Arfa, Sissoko, Rémy – Cissé.

Transfers In: Olivier Kemen (Metz, Undisclosed), Loic Remy (QPR, Loan).
Out: James Perch (Wigan, £750,000), Danny Simpson (QPR, Free), Steve Harper (Hull City, Free), Shane Ferguson (Birmingham, loan)

Released: Yven Moyo.
Nyckelspelaren: Yohan Cabaye.
Håll ögonen på: Hatem Ben Arfa.

Har Tottenham blivit det nya Manchester United?
Klubben som tidigare varit känd för sin förlorarmentalitet, klubben som haft fjärdeplatsen i sin säck men sedan käkat lasagne och slängt bort allt, klubben som ofta haft läckra lirare som Ossie Ardiles och David Ginola, men som sällan kunnat störa de stora drakarna.
Den senaste tiden har vi sett tecken på att vi kanske får anta en ny livsåskådning.
Tottenham skrämde iväg ett spöke när de vann på Old Trafford, för första gången på 23 år. I returmötet i januari låg de under på White Hart Lane, men kvitterade med sekunder kvar av tilläggstiden.
Från att i höstas ha varit ligans sämsta lag under slutkvarten har de nu blivit ett lag som avgör matcher i slutminuterna.
Sådana bonuspoäng, mål på Fergie-time, har ju varit patenterade för Manchester United.
Nu levererar Tottenham sena mål med jämna mellanrum.

Igår var Tottenham på väg ur Europa League. Lyon var bättre i första halvlek och tog ledningen när Maxime Gonalons nickade in 1-0.
I den 90:e minuten trippade Mousa Dembélé förbi Lyons Clémont Grenier och avfyrade ett distansskott till 1–1.
Målet kom bara en vecka efter att Gareth Bale avgjort hemmamötet med Lyon på tilläggstid med en mäktig frispark.
– När du göra mål i sista minuten, framför allt om målet tar dig vidare, är det mycket känslor inblandade, sa André Villas-Boas, enligt The Guardian.
Tottenham ställs mot Inter i nästa omgång. Jag gissar att taxibilarna står redo utanför San Siro när Gareth Bale kommer på besök.

Vid sidan av avancemanget måste André Villas-Boas ha glatt sig extra mycket åt att just Mousa Dembélé hittade rätt.
Senaste veckorna har Tottenham framstått som ett one man-team. Gareth Bale har burit laget på sina axlar. Fram till igår hade han gjort de sex senaste målen för klubben. Kunde någon annan avlasta honom?
Mousa Dembélé gjorde mål i sin debut för Tottenham, mot Norwich den 1 september. Målet då påminde om det igår. En lätt vrickning till vänster, ett hårt, lågt skott i bortre hörnet.
När belgaren gör ett sådant mål, får det att se så lätt ut, är det en gåta att han gått mållös i 5,5 månader. Offensivt är han bra nog för att göra 8–10 mål per ligasäsong.
Den omskolade 25-åringen har gjort en stark säsong. Hans förmåga att ta fram bollen i plan har gett Tottenham en ny dimension. Den man kan anmärka på är att han behöver göra fler mål och assist.
Där har André Villas-Boas sparkapital som kommer att behövas om de ska säkra fjärdeplatsen.

***
Det blev tre av fyra engelska lag vidare i Europa League. Rätt bra utfall för en liga som vissa ”experter” hävdar har tappat rejält.
Chelsea hade dock stora problem med Sparta Prag. John Terrys plan om att ”avgöra tidigt för att sedan kunna skifta fokus till söndagens toppmatch mot Manchester City” gick sådär. Tjeckerna gjorde 0–1 i första halvlek och utjämnade ställningen i dubbelmötet.
Alla väntade på förlängning när Eden Hazard tog saken egna händer. Han tog emot en passning, vandrade förbi ett par motståndare och dunkade upp ett stenhårt vänsterskott i första krysset.
Han räddade därmed ansiktet på Chelsea och Rafael Benítez.

***
Newcastle svarade för en perfekt bortainsats i Charkiv mot Metalist. Backlinjen där Massadio Haïdara startade till vänster och Mapou Yanga-Mbiwa i mitten var briljant. Likaså målvakten Tim Krul.
– Vi hade några riktiga hjältar, sa Alan Pardew.
Shola Ameobi gjorde segermålet (1–0). Newcastle ställs nu mot Anzji.
Hatem Ben Arfa har börjat träna igen. Cheik Tioté (sjuk igår) är snart tillgänglig. Känslan är att Newcastle med alla nyförvärv kan klättra i vår. Söndagens match hemma mot Southampton kommer att indikera om de ska titta uppåt eller nedåt i tabellen.

Efter att jag sett Moussa Sissokos första halvlek mot Aston Villa skrev jag att den franska revolutionen hade blivit ett lyft för Newcastle. En del av er, några få, hävdade att det var alldeles för tidigt att säga med tanke på att Aston Villa pressat rejält hela andra halvlek.
Men för mig räckte det med att titta på Moussa Sissoko. Det var så uppenbart att 23-åringen från Toulouse håller en kvalitet som gör laget spetsigare.
Jag som mindes Sissoko som en box-to-box-mittfältare från franska ligan blev förvånad över att han tog plats som nummer tio-spelare. Men han fann sig tillrätta fort.
Efter att ha agerat framspelare åt Papiss Cissé i debuten tog han ”centre stage” idag mot Chelsea.
När Frank Lampard och Juan Mata med varsitt drömmål sett till att vända matchen till bortaledning 1–2 och Newcastle såg ut att falla ihop som ett korthus igen, klev Moussa Sissoko fram och visade att 2,5 miljoner euro var januarifönstrets bäst investerade slantar.
Han satte 2–2 på retur och i 90:e minuten tryckte han in 3–2 framspelad av Davide Santon. Och det var inte bara tack vare målen. Den franske landslagsspelaren bjöd på en all-action-insats. Han sprang, krigade, fördelade och avslutade. Två gånger hittade han nätet.
– Han har gjort enorm skillnad, säger Alan Pardew efter segern.
St James’ Park har sannerligen fått en ny hjälte.

Den här arenans tidigare kelgris, Demba Ba, hade en jobbigare eftermiddag. Han blev utbuad vid varje bolltouch, men det som kändes mest var Fabricio Coloccinis spark rakt över näsan i första halvlek. Det kunde – borde – ha blivit straff. Och en målchansutvisning hade förstås förändrat förutsättningarna fullständigt.
Nu blev det istället andra raka segern för ”Le Toon”, som lämnar bottenträsket.
Efter en höst där allt såg nattsvart ut för ”skatorna” kan fansen äntligen se ljuset i tunneln. Nyförvärven har gett Alan Pardew så många fler möjligheter. Yoan Gouffran har blivit en godtagbar lösning för den alltid så problematiska vänsterkanten, Mathieu Debuchy är ett lyft på högerbacken – och Moussa Sissoko är en potentiell stjärna i den här ligan.
Sedan får vi inte underskatta betydelsen av att Steven Taylor är tillbaka bredvid Fabricio Coloccini. Taylor är ingen stjärna, men när klubben blivit en fransk koloni står han för det genuina Geordie-hjärtat.

***
Hoppas några av er följde mitt fredagstips att köpa Moussa Sissoko till Premier Manager. Det gjorde jag inte själv…

***
Det blir mer om lördagens matcher senare.

Newcastle har upplevt en nattsvart säsong. Fem franska värvningar senare börjar fansen se ljuset i tunneln.
Om ni varit bortresta och frånkopplade senaste veckorna har ni kanske missat att det skett en del på Tyneside.
Inom loppet av ett par veckor har tränaren Alan Pardew och klubbdirektören Derek Llambias hämtat in en rad förstärkningar från Frankrike: Moussa Sissoko (Toulouse), Massadio Haïdara (Nancy), Yoan Gouffran (Bordeaux), Mapou Yanga-Mbiwa (Montpellier) samt Mathieu Debuchy (Lille) som anslöt i början av månaden.
Igår i ödesmatchen mot Aston Villa slängde Alan Pardew in tre av nyförvärven i startelvan, Moussa Sissoko, Yoan Gouffran och Mathieu Debuchy. Det blev succé.
Newcastle – som inte hade vunnit en enda bortamatch under säsongen – gjorde sin bästa halvlek på länge. Gästerna tog tag i taktpinnen och det hade inte dröjt många minuter innan Moussa Sissoko chippat fram till en fri Papiss Cissé. Senegalesen fick dock inte kontroll på bollen.
Nästa gång gick det bättre. I den 19:e minuten vände Sissoko upp och slog en perfekt passning till Cissé som rullade in 0–1 bakom Brad Guzan.
Några minuter senare sköt Yohan Cabaye vackert in 0–2 från distans.
Moussa Sissoko tog plats som offensiv mittfältare i ett 4-2-3-1-system med Yohan Cabaye och James Perch som sittande mittfältare. Han var första halvlekens bästa spelare tillsammans med högerbacken Debuchy.
– Vi hade nog inte vunnit utan värvningen av Sissoko. Så viktig var han, sa Alan Pardew.
Yoan Gouffran tog plats som vänsterytter. Han var inte lika framträdande, men visade prov på både teknik och förmåga att leverera inlägg.

Aston Villa blev utbuat i paus. Delar av publiken, inte många, men några få, hade redan lämnat arenan. Hemmalaget hade inte skapat mycket förutom Charles N’Zogbias dunderskott i stolpen.
Jag hade önskat att veta vad Paul Lambert sa i pausen, men scenförändringen var total. Han bytte ut den avskärmade Darren Bent och Joe Bennett och satte in Gabriel Agbonlahor och Andreas Weimann och gick över på ett 4-2-3-1.
Starten av andra halvlek var frenetisk. Villa skapade ett enormt tryck – och Villa Park svarade. Det var engelsk läktarkultur när den är som bäst. Varje inkast på offensiv planhalva gav jubel och ett ”Come on!” från fansen.
Det blev en reducering på straff direkt i andra genom Christian Benteke (efter att Debuchy varit klumpig), men trots mängder av chanser kom inte Villa närmare. Tim Krul stod emot med hjälp av ett par fina räddningar och inhopparen Mapou Yanga-Mbiwa, som hoppade in som defensiv mittfältare, gjorde en matchavgörande, uppoffrande brytning framför fötterna på Ciaran Clark.
– Det är första gången som jag har sett en stående ovation efter en förlust, sa Paul Lambert. Det var otroligt.
Pressen på den skotske managern är enorm, men han och spelarna kan åtminstone trösta sig med att situationen kändes mindre hopplös efter slutsignalen än i paus. Andra halvlek var ett fall framåt; uppryckningen gav hopp inför fortsättningen.
”Le Toon”, som man kunde läsa på en fransk flagga på bortasektionen, föll ihop som ett korthus i andra halvlek och hade blivit straffade av ett bättre lag.
Men just igår, när laget säkrat säsongens första bortaseger, tror jag inte att de deppade nämnvärt över det.
– Det var en enorm, enorm seger. Det kändes som en av de viktigaste matcherna jag spelat i den svartvita tröjan, sa Steven Taylor, som var tillbaka i mittförsvaret.

***
Läs mer:
I går: ”Gigantiskt tomrum efter Nelsen”.
I går: ”City hade ingen plats för Balotelli”.
I går: ”Coutinho – blivande stjärna?”.

Newcastle fortsätter sitt franska spår.
Idag blev två spelare klara för klubben.

Yoan Gouffran, från Bordeaux till Newcastle
Pris: Cirka 1,5 miljoner pund.
Kommentar: Newcastle var på jakt efter en anfallare efter det att Demba Ba lämnade för Chelsea. Yoan Gouffran kan användas både på kanten och centralt. Han beskrivs av managern Alan Pardew som ”snabb och intelligent”. Meningarna går isär om hans kvalitet. Imponerade mot Newcastle i Europa League, men håller han i PL? Juryn kan inte bestämma sig…
Betydelse för laget: Efter att Demba Ba flyttade det funnits ett stort frågetecken kring Newcastles offensiv. Vem ska göra målen? Gouffran gjorde 14 fullträffar för Bordeaux förra säsongen. Den här säsongen har det blivit åtta. 26-åringen ger Pardew värdefull bredd.
Tänkbar startelva med Gouffran: Krul – Debuchy, Yanga-Mbiwa, Coloccini, Santon – Sissoko, Anita, Cabaye – Ben Arfa, Cissé, Gouffran.
Värvningsbetyg: 2/5.

Moussa Sissoko, från Toulouse till Newcastle
Pris: Cirka 2,5 miljoner pund.
Kommentar: Moussa Sissoko har varit en av Ligue 1:s bästa mittfältare de senaste åren. En allsidig box-to-box-mittfältare som liknats vid Mahamadou Diarra. Den är killen har jagats av flera storklubbar tidigare. Att Newcastle lyckats få loss honom för runt 25 miljoner kronor är ett kap. När Cheik Tioté är tillbaka från Afrikanska mästerskapen har Alan Pardew valmöjligheter och kan ta ut laget på dagsform.
Betydelse för laget: Cheik Tioté var en av Premier Leagues bästa defensiva mittfältare förra säsongen. I år har han varit svag och laget har saknat kraft och fysik. Sissoko kommer att bidra till det.
Tänkbar startelva med Sissoko: Krul – Debuchy, Yanga-Mbiwa, Coloccini, Santon – Sissoko, Anita, Cabaye – Ben Arfa, Cissé, Gouffran.
Värvningsbetyg: 5/5.

Newcastle sladdar i Premier League.
Nu har laget fått in den nödvändiga mittbacksförstärkningen. Och en ung lovande vänsterback.

Mapou Yanga-Mbiwa, från Montpellier till Newcastle
Pris: 7 miljoner pund.
Kommentar: Yanga-Mbiwa var en klippa under förra säsongen när Montpellier vann ligatiteln. Då ansågs han vara en av Europas mest lovande försvarare. Har inte varit lika stabil den här säsongen, men talangen finns där.
Betydelse för laget: Avsaknaden av ett pålitligt komplement till Fabricio Coloccini har varit påtaglig. Yanga-Mbiwa är den typen av stark duellspelare som Newcastle behöver.
Tänkbar startelva med Yanga-Mbiwa: Krul – Debuchy, Yanga-Mbiwa, Coloccini, Santon – Anita, Tioté, Cabaye – Ben Arfa, Cissé, Gutiérrez.
Värvningsbetyg: 4/5.

Massadio Haïdara, från Nancy till Newcastle
Pris: Cirka 2,5 miljoner pund.
Kommentar: Den unge vänsterbacken har meriter från franska U21-landslaget.  En framtidsspelare.
Betydelse för laget: Davide Santon är fortfarande förstavalet till vänster, men italienaren har ryktats vara på väg bort från klubben. Nu finns möjligheten att vila honom i vår samt testa Haïdara för framtiden.
Tänkbar startelva med Haïdara: Krul – Debuchy, Yanga-Mbiwa, Coloccini, Haïdara – Anita, Tioté, Cabaye – Ben Arfa, Cissé, Gutiérrez.
Värvningsbetyg: 2/5.

***
Den bästa transfernyheten för Newcastle-fansen kom dock alldeles nyss då San Lorenzo meddelade att Fabricio Coloccini stannar i Newcastle våren ut.
Det är, som jag antydde tidigare i veckan, ett besked som kan avgöra klubbens närmaste framtid.

Det är märkligt hur snabbt saker och ting kan förändras. I somras var Newcastle en välmående klubb. De hade precis avslutat sin bästa säsong på många år, varit så när att göra det ”omöjliga” och slå sig in i toppen och sno åt sig en Champions League-plats.
Drygt ett halvår senare är laget på väg att krackelera.
Det är som om alla olyckor har kommit samtidigt.
Inte nog med den milslånga skadelistan på nyckelspelare som Hatem Ben Arfa, Yohan Cabaye och Steven Taylor.
Newcastle har även fått leva med hotet om att två av lagets största stjärnor kan överge dem.
Klubben tvingades motvilligt sälja Demba Ba på grund av att spelaren hade en utköpsklausul i sitt kontrakt.
Om det var ett hårt slag – och det var det – kan nästa transfernyhet bli än mer förödande.
För en vecka sedan rapporterade tidningen Independent att mittbacksstjärnan Fabricio Coloccini lämnat in en transferbegäran. Klubben dementerade att de fått en formell transfer request, men spelaren har uttryckt önskemål om att få flytta hem till Argentina ”av personliga skäl”. Vad dessa skäl består i vet vi inte.
Det vi vet är att en flytt kan bli dödsstöten för Newcastle United.

Fabricio Coloccini har inte varit lika outstanding som under förra säsongen. Han hade en månadslång svacka där han var rätt medioker. Men senaste veckorna har han gjort ett par, tre insatser som visar att han är fundamental i de bakre leden.
Bara tanken på att fullfölja våren utan sin försvarschef får fansen på St James’ Park att drömma mardrömmar. Som om inte Mike Williamson bidrog till dessa ändå.
Under tisdagen väntas Mapou Yanga-Mbiwa, 23, bli klar. Den franske mittbacken var lysande under förra säsongen när Montpellier vann ligatiteln och har senaste året stämplats som en av Europas mest lovande försvarare.
Han är en bra tillskott, men för Newcastles skull hoppas jag att han kommer att få spela med Fabricio Coloccini – inte ersätta honom.

Under måndagen – enligt uppgift samtidigt som dessa rader skrivs – kommer Newcastle att träffa Fabricio Coloccini och spelarens representanter. Under mötet kommer 31-åringens framtid avgöras.
Hemmaklubben San Lorenzo tar förstås emot honom med öppna armar, men de har knappast råd att lösa honom.
Enda möjligheten är att Coloccini köper ut sig från kontraktet.
Utan att veta vad hans ”personliga skäl” handlar om hoppas jag, för Newcastles skull, att han stannar fram till sommaren.

”Skatorna” ser i dagsläget ut som en nedflyttningskandidat. Deras andra halvlek i lördags mot Reading var bedrövlig, men inte särskilt förvånande om man kollar på den matchtrupp Alan Pardew hade till förfogande.
Den är, helt enkelt, inte bättre.
Utan Fabricio Coloccini blir den avsevärt mycket tunnare.
Det som i somras såg så bra ut har förvandlats till ett stort hängande frågetecken. Det har redan börjat ryktats om Davide Santons och Tim Kruls framtid. Yohan Cabaye är på tok för bra för att spela i en bottenklubb (vilket hans insats i helgen visade). Jag kan inte heller tänka mig att Hatem Ben Arfa blir kvar om den här trenden fortsätter.
Klubben klarade att åka ur 2009, och ta sig tillbaka direkt och sedan på kort tid bygga embryot till ett storlag. Med en så stark tradition och så gediget stöd kommer de alltid komma tillbaka.
Men att åka ur och lyckas genomföra en lika sensationellt resa mot toppen, vore att tro på mirakel.
Dagens möte vid förhandlingsbordet kan därför avgöra Newcastles kortsiktiga framtid.