Arkiv för kategori Norwich City

- Sida 2 av 4

Liverpool sitter säkert i förarsätet

av Kalle Karlsson

Steven Gerrards ord verkar ha gått fram.
Liverpool åkte till Norwich och gjorde exakt samma sak.
3–2-segern på söndagen betyder att laget tog ett stort steg närmare den första ligatiteln på 24 år.

Ni minns säkert bilderna efter slutsignalen förra helgen när Liverpool besegrat Manchester City med 3–2 i seriefinalen. Hur Steven Gerrard hade svårt att hålla tillbaka tårarna och sedan samlade lagkamraterna i en ring på planen och sa:
– This is gone now. We go to Norwich and do exactly the same.
Det här blev en match som påminde väldigt mycket om mötet med Manchester City. Helt i Gerrards smak.
Liverpool rivstartade (som man alltid gör nuförtiden) och Raheem Sterling skickade in 0–1 med ett mäktigt distansskott. 19-åringen inledde målskyttet förra matchen också. Nu visade han att han kan skjuta från distans också. Han blir bara bättre och bättre och framstår mer och mer som en startspelare för England i VM I sommar.
Då hade vi bara spelat fyra minuter. I den elfte minuten var det dags igen.
Raheem Sterling sprang sig loss – den typen av nödvändiga djupledslöpningar som Liverpools offensiva spelare gör oftare än något annat lag i ligan – och hans passning till Luis Suárez var magnifik. Suárez prestation höll också toppklass; en avledande löpning, ett behärskat avslut.

Där och då såg matchen ut att vara avgjord. Liverpool skaffade sig det försprånget som man brukar skaffa sig och som passar Brendan Rodgers taktik perfekt. Med ledning kan de kontrollspela. De lirar runt bollen och attackerar utan att skicka fram ytterbackarna, vilket gör att de sällan blir utsatta för kontringslägen. Med sin hypervassa offensiv kan de lita på att herrar som Suárez, Sturridge, Coutinho och Sterling löser målproduktionen.
Men Norwich gav sig inte och i andra halvlek gjorde de ett gediget försök att ta sig in i matchen, framför allt via kanterna där både Robert Snodgrass och Nathan Redmond började skapa problem för Liverpool. Det var dock en målvaktstavla som gav reducering. Simon Mignolet hängde tvätt på ett inlägg och Gary Hooper fick öppet mål.
Där kändes Norwich riktigt på gång. Laget vann andrabollarna, Bradley Johnson och Leroy Fer dominerade mittfältet under den här perioden. Men Johnson skulle bli syndadock.
En ödesdiger passning i den 62:a minuten snappades upp av Raheem Sterling. Liverpoolspelaren drev fram bollen och när Luis Suárez var markerad drev han helt enkelt vidare. Skottet styrdes i mål via Bradley Johnson. Där avgjordes matchen och det är ingen slump att Sterling agerade matchvinnare. Sedan han slog sig in i elvan i december har han varit briljant, kanske ligans allra bästa spelare sedan nyår.
Robert Snodgrass gav Norwich en livlina (fint inlägg av Martin Olsson), men Norwich kom inte närmare. Neil Adams, klubbens tillfällige tränare, skickade in Ricky van Wolfswinkel och hans nick var ”kanariefåglarnas” bästa kvitteringsmöjlighet.

Liverpool vann och leder nu ligan med fem poäng. Chelsea spelade bort sig själva igår när man föll hemma mot Sunderland. Det enda reella hotet mot en efterlängtad ligatitel på Merseyside är Manchester City. Men jag kan inte se att de ska kunna gå om med rådande förutsättningar.
Det finns förstås en möjlighet att Liverpool förlorar hemma mot Chelsea, men kommer Manchester City verkligen gå rent med de skador man dras med? Senast tappade de poäng hemma mot ligajumbon.
Liverpool sitter tämligen säkert i förarsätet.
Sett till form, kvalitet, momentum och Steven Gerrards fokusering/driv kan jag inte se hur de ska tappa det här.

Floppoffensiven kan kosta Norwich kontraktet

av Kalle Karlsson

Segern mot Tottenham lyfte Norwich från bottenträsket.
Efter en poäng på två möten med bottenkollegor är laget indraget i streckstriden igen.
Lördagens match mot Stoke City var ännu ett tecken på att laget gått bakåt.

Det blev 1–1 på Carrow Road i lördagens 16-match. Det var inget skönspel, knappt något att skriva hem om.
I kort form: Bradley Johnson nickade in 1–0 på Robert Snodgrass inlägg. John Guidetti hoppade in för Stoke med halvtimmen kvar och ordnade en straff när han föll i duell med Sébastien Bassong (aningen billig, tycker jag). Jon Walters lade in straffen. Kort därefter fick han rött kort efter en ful stämpling på Alexander Tettey. Så Guidetti fick snällt lämna planen när Mark Hughes försökte stänga till butiken och rädda en poäng. Roligare än så blev det inte.
Trots spel mot tio man sista 17 minuterna lyckades inte Norwich skapa något av värde. Det var helt i linje med hur det har sett ut för Chris Hughtons lag den här säsongen. Offensivt är de pinsamt svaga.

Det talas ofta och brett om Chelseas och deras brist på anfallare som levererar. Norwich lider av samma problem. Fast ännu värre.
Deras anfallsbesättning har gjort sammanlagt sex ligamål den här säsongen:
> Gary Hooper var i ett stim före jul. Han står kvar på fem fullträffar på 24 matcher (varav 19 från start).
> Ricky van Wolfswinkel har gjort ett mål, i premiären, på 19 matcher (varav 12 från start).
> Johan Elmander har gjort noll mål på 22 matcher (varav 11 från start).
> Luciano Becchio har gjort noll mål på 4 matcher (varav 0 från start).
Sex mål av fyra strikers efter 29 omgångar. Och detta av en kvartett som samtliga köpts in av Chris Hughton. Det stärker knappast tränarens position i klubben.

Ricky van Wolfswinkel är den största floppen. Det var flera som lanserade anfallaren som ett fynd och undrade varför han inte fanns med när jag gissade säsongens främsta värvningar. Men Ricky van Wolfswinkel har aldrig hittat rätt i Norwich. Jag minns att jag noterade det från premiärmatchen då han svarade för ett fint kvitteringsmål på nick: van Wolfswinkel är extremt anonym i spelet. I den matchen svarade han bara för åtta passningar (!) på 90 minuter.
Med tiden har vi kunnat ana varför han inte är mer involverad. Hans allroundspel är för dåligt. Hans one-touch-spel är förvånansvärt svagt.
Mot Stoke slog han 16 passningar (varav en var avsparken). Jämför det med Peter Crouch, en ren targetspelare, som slog 35 passningar.
Ricky van Wolfswinkel, som köptes för 8,5 miljoner pund från Sporting, har alltså kostat 8,5 miljoner pund per ligamål. Och han bidrar inte märkbart med något annat i spelet (till skillnad från Johan Elmander som åtminstone drar isär försvaren med sina djupledslöpningar och sliter i presspelet).

Chris Hughton har onekligen svårt att få till offensiven. Norwich har gjort 22 mål i ligan. Senast laget gjorde mer än ett mål i en match var den 7 december borta mot West Bromwich.
I lördags spelade Wes Hoolahan från start i nummer tio-rollen och det är åtminstone något positivt. Hoolahan, som flirtade med Aston Villa i januarifönstret, är en av få hos ”kanariefåglarna” som har kreativitet och idéer på sista tredjedelen. En frontfyra med Nathan Redmond till vänster, Hoolahan centralt, Robert Snodgrass till höger och Gary Hooper borde kunna göra mål. Då har man både snabbhet (Redmond), kreativitet (Hoolahan), en inläggsfot (Snodgrass) och en boxspelare (Hooper). I Hoopers ställe kan Johan Elmander användas som targetplayer/löpare för att skapa utrymme.

Problemet nu är att förra årets säkra defensiv inte är lika pålitlig längre. Sébastien Bassong har gjort förvånansvärt många misstag senaste tiden och den orsakade straffen i lördags var ett av dem. Joseph Yobo ger inte samma stabilitet som Michael Turner.
Norwich avslutar Premier League på tuffast tänkbara vis. I de fyra sista matcherna väntar Liverpool (h), Manchester United (b), Chelsea (b), Arsenal (h). Visst finns möjligheten att ett par av dessa lag är ”klara” och inte har så mycket att spela för, men känslan är Norwich behöver plocka poäng i de kommande matcherna. Och det kommer att bl tufft nog med Southampton (b), Sunderland (h) och Swansea (b) närmast.
Norwich, som är den enda klubben av de sju sämsta placerade som behållit sin tränare, gör bäst i att börja plocka poäng.
Och det är dags att ligans mest ineffektiva anfallskvartett börjar leverera.

Utskällde Welbeck har blivit en joker för United

av Kalle Karlsson

Ingen Wayne Rooney. Ingen Robin van Persie. Tur för Manchester United att de har en glödhet Danny Welbeck.
Efter krisen där Manchester United inom loppet av en vecka förlorade två raka hemmamatcher (Everton och Newcastle) har David Moyes gäng hittat segermelodin. Vinsten mot Norwich på lördagen var lagets sjätte raka, men det var ingen känsla av ”vinden har vänt” den här eftermiddagen.
Till skillnad mot West Ham, där laget presterade ett riktigt lovande anfallsspel, och till skillnad mot Hull City, där man visade karaktär som hämtade sig från 0-2-underläge, var det här en medioker insats.
Norwich skapade de bästa chanserna i första halvlek, inte minst på högerkanten där Robert Snodgrass gång på gång utnyttjade ett slumrigt United-försvar (Patrice Evra var återigen en säkerhetsrisk defensivt). United skapade knappt någonting framåt av värde.

Med Wayne Rooney som drogs med ljumskkänning fick Shinji Kagawa chansen som tia. Det blir problematiskt för japanen om han inte uträttar mer när han väl får spela i favoritpositionen. I halvtid var Ryan Giggs utbytt och Kagawa fick ta plats på vänsterkanten.
In kom Danny Welbeck och det blev injektionen som räddade tre poäng åt Manchester United den här dagen. Med sin fysik och snabbhet var han källan till de sporadiska bortaattackerna.
Målet cirka en kvart in i andra halvlek var inte vackert, men det var typiskt Welbeck: Det var han som sprang hela vägen in i press när Ryan Bennett skulle rensa, det var han som vann bollen och sedan snappade upp den, rundade John Ruddy och placerade in 0–1.
Det var engelsmannens fjärde mål på fyra matcher.
– Jag tycker att Danny Welbeck gjorde enorm skillnad när han kom in, konstaterade David Moyes.

Förra säsongen blev det bara två mål från Welbecks sida, något som det raljerades över från många håll. Men då spelade han som ytter med uppgift att löpa sönder motståndarförsvaren.
Med David Moyes övergång till 4-4-2 och skadan på Robin van Persie har han fått chansen som striker – och då har han visat att han kan hitta målet.
Danny Welbeck har aldrig varit en spelare som skapat mål på egen hand (även om hans debutmål i Premier League var ett distansskott i krysset från 20 meter). Han behöver spela längst fram och få löpa in bakom backlinjen (som vid målen mot Swansea och West Ham) eller så behöver han få chansen att ta sig in i boxen och hugga på returer (som vid målen mot Swansea och de två mot Aston Villa).
Han kommer aldrig att bli skyttekungsmaterial, men han bidrar med andra kvaliteter. Som fysiskt springa-på-allt-och-jaga-på-allt-fenomen är han värdefull. Idag gav det tre poäng för ett Manchester United som plötsligt bara är två poäng från fjärdeplatsen.

***
Det var samma typ av seger för det andra Manchester-laget. Och samma typ av hjälte.
Med Sergio Agüero skadad och Alvaro Negredo på bänken satte City-fansen hoppet till Edin Dzeko.
Jag tippade att Edin Dzeko skulle hitta nätet och det gjorde han till slut. Manchester City vann mot Crystal Palace med 1–0. Ett överraskande resultat. Jag hade tippat på minst 5–0.
Men det visar också att Tony Pulis har gjort något med Crystal Palace. Defensiven känns tryggare och hans spelsätt har gett Cameron Jerome och Marouane Chamakh chansen att göra nytta.
Jag dömde ut Pulis chanser att lyckas rädda laget kvar, men nu går det inte att utesluta det. Inte när så många andra klubbar – Fulham, Sunderland, West Ham – är i kris.

Av någon anledning valde Manuel Pellegrini att fortsätta med 4–5–1 även mot ett av ligans bottenlag.
Edin Dzeko har aldrig kunnat hantera rollen som ensam striker särskilt bra. Så det krävdes att Alvaro Negredo kom in från bänken och gjorde honom sällskap på topp för att laget skulle göra det förlösande målet.
Betydelsen av att ha den här typen av squadplayers som kan kliva fram och avgöra visar sig framför allt nu när halva säsongen är avverkad och truppen börjar bli sliten. Arsenal lider av att Olivier Giroud har tappat formen, men räddades i veckan av en comebackande Lukas Podolski. United saknar spets i truppen bortsett från Rooney/RvP, men de har åtminstone bredd. Detsamma gäller förstås City.
Pellegrini fick tillfälle att vila Yaya Touré (satt på bänken hela matchen) samt Alvaro Negredo och Samir Nasri (som både började på bänken). Sånt ska inte underskattas med tanke på det tuffa julschemat. Kolla på Aaron Ramsey som gick sönder i veckan och nu riskerar att bli borta i åtta veckor. En sådan frånvaro för Yaya Touré skulle drastiskt minska Citys titelchanser.
Spelmässigt var den här matchen avsevärt sämre än vi vant oss vid på Etihad den här hösten, men de vann och de leder ligan. Åtminstone det närmaste dygnet.

Poyet har lyft Sunderland, men räcker det?

av Kalle Karlsson

Gustavo Poyet har blivit ett lyft för Sunderland.
Men tiden är knapp – och historien talar emot dem.
Ska den nye managern lyckas att rädda Sunderland kvar i Premier League måste de vinna lördagens måstematch.

Det var intressant att lyssna på Gustavo Poyet efter hemmaförlusten mot Tottenham 9 december.
Uruguayaren har hållit en positiv min sedan han steg in i Sunderland. Trots det prekära tabelläget har han bubblat av entusiasm. Han har smittat av sig av känslan att det faktiskt kan gå vägen.
Men efter 1–2 mot Spurs var det som om det halvfulla glaset hade blivit halvtomt. Han sa, enligt The Times:
– Baserat på den här insatsen tar vi inte tillräckligt många poäng för att stanna kvar. Att spela på det här sättet kommer inte rädda dig. Alla lag som spelat så här de senaste tio åren har åkt ur. Vi behöver tre-fyra vinster snabbt, det finns inget annat alternativ. Om vi inte tar dem blir det praktiskt omöjligt. Det måste göras nu, om du inte delar den uppfattningen är du inte realistisk.

Gustavo Poyet tog över efter Paolo Di Canio i oktober. Di Canio fick tacka för sig efter fem omgångar då laget låg sist i ligan med blott en poäng. Caretaker Kevin Ball ledde laget i två matcher, två förluster trots lovande insatser, innan Poyet steg in.
Nio omgångar senare är Sunderland fortfarande jumbo. Poängsnittet under Poyet visar en klar förbättring, men inte tillräckligt för att fansen ska känna sig trygga: Under Poyet har laget tagit 0,88 poäng/match mot Di Canio 0,2 poäng/match.
Det finns fortfarande enorma brister i truppen, inte minst demonstrerat av att Sebastian Larsson använts i nummer tio-positionen den här säsongen. Men det finns också indikationer på att Sunderlands kurva pekar uppåt.
> Gustavo Poyet har använt ett 4-1-4-1-system som känts avsevärt mer trovärdigt än Di Canio som ställde upp med något som liknade ett 4-2-4. Italienaren fick beröm av Arsène Wenger, men det gav som bekant inte så många poäng.
> Sydkoreanen Ki, på lån från Swansea, har blivit den bolltrygga regissör som laget skrikit efter i flera säsonger.
> Wes Browns comeback har blivit ett rejält lyft för mittförsvaret.

Ett problem för Gustavo Poyet är att stjärnan Steven Fletcher inte hittat samma form som han höll ifjol. Den skotske landslagsanfallaren började säsongen på skadelistan. När han var tillbaka i slutet av augusti gjorde han mål direkt, men sedan dess har det bara blivit en fullträff på elva matcher för 26-åringen. Senast mot West Ham var han förpassad till bänken. Jozy Altidore, en annan striker som haft svårt att övertyga, fick chansen från start.  Han har gjort ett ligamål på 14 matcher.
Där finns Sunderlands mest akuta problem.

I veckan blev det dock en moralhöjande seger i Ligacupen mot Chelsea. Efter att ha hamnat i underläge kvitterade Fabio Borini i 88:e minuten och i förlängningen avgjorde Ki.
Faktum är att Sunderland såg starkare ut än Chelsea under extratiden. Kan det vara så att Paolo Di Canios profetia om att den hårda sommarträningen skulle ge effekt i december stämmer? I så fall kanske Poyet kan börja skörda frukterna nu och då kan Di Canio få en liten upprättelse.

Imorgon, lördag, får vi se om triumfen i Ligacupen ger energi eller om den kostade för mycket kraft då Sunderland tar emot ett mer utvilat Norwich hemma på Stadium of Light.
Det är en hyperviktig match för båda lagen. Vinner Sunderland går de upp på tolv poäng, ”bara” sex pinnar bakom Norwich som då blir indraget i bottenstriden. En bortaseger skulle betyda att Chris Hughtons gäng får lite andrum.
Norwichs manager har haft samma problem som Poyet med de offensiva spelarna där stjärnan Ricky van Wolfswinkel floppat rejält. Senaste veckorna har dock Gary Hooper fyllt tomrummet med fyra mål på fem starter.

Oavsett utgången imorgon kommer Sunderland ligga sist i ligan på juldagen. Endast ett lag har grejat nytt kontrakt efter att ha legat sist i tabellen den 25 december – West Bromwich 2004/05.
Historien talar alltså emot Sunderland. Men det finns en omständighet som man bör beakta innan man dömer ut lagtets chanser: Spelschemat.
Sunderland kommer att möta nästan alla lag på undre halvan på hemmaplan. Fram till 12 februari då man möter Manchester City kommer man inte att ställas mot något lag från den förhandstippade ”top six”.
– Jag kan slåss med dig, men om du sänker mig en gång, och sedan två gånger, så kommer jag inte tillbaka en tredje gång. Så dum är jag inte. Det måste finnas ett ögonblick där det inte finns några ursäkter eller otur längre. Där är vi nu, sa Gustavo Poyet häromveckan.

FAKTA/Sunderlands återstående hemmamatcher
21 dec: Norwich
1 jan: Aston Villa
18 jan: Southampton
28 jan: Stoke
8 feb: Hull City
1 mar: West Bromwich
15 mar: Crystal Palace
29 mar: West Ham
12 apr: Everton
26 apr: Cardiff
11 maj: Swansea

Fantasimålen överskuggar Arsenals ojämna insats

av Kalle Karlsson

Siffrorna antyder att det var en promenadseger. Det var det inte.
Men målen – de sanslösa målen! – gjorde att den här segern var en av de häftigaste showerna vi kommer att få se på Emirates den här säsongen.

Det var en märklig match.
Å ena sidan kunde Arsenal ha vunnit med ännu större siffror eftersom John Ruddy gjorde flera fina räddningar och laget brände flera vassa lägen.
Å andra sidan bjöds Norwich in i matchen, förde spelet i perioder och hade med lite tur kunnat kvittera.
Arsène Wenger hade förmånen att kunna starta med både Mesut Özil och Santi Cazorla till lördagen omstart i Premier League. Mikel Arteta fick också chansen från start vilket betydde att Aaron Ramsey fick börja på bänken. Att en av ligans absolut bästa spelare vilas säger en del om kvaliteten på det där mittfältet.
I 20 minuter såg det ut att bli en behaglig eftermiddag. Jack Wilshere hade gjort 1–0 efter en osannolik kombination (mer om det längre ned). Arsenal anföll i våg efter våg, mittfältet där Özil, Cazorla och Wilshere flöt runt tämligen fritt skapade stora problem för Norwich. Alexander Tettey, Leroy Fer och Jonny Howson gjorde sitt bästa, men det tyckte alltid vara någon hemmaspelare ledig. Målvakten John Ruddy höll gästerna kvar i matchen.
Men i mitten av halvleken slappnade Arsenal av. Norwich åt sig in bit för bit och förde faktiskt spelet sista kvarten av första halvlek.
Norwich förde spelet även i inledningen av den andra halvleken och då kändes Arsenal mer ihåligt på grund av Mathieu Flaminis skada. Ett kvitteringsmål låg i luften, men i den 58:e minuten kontrade Arsenal och Mesut Özil nickade in 2–0. Stängd butik?
Nej, Norwich fick kontakt. Efter en halvdan rensning av Per Mertesacker kunde Jonny Howson trycka in 2–1 vid första stolpen. Där och då, med 20 minuter kvar av ordinarie tid, var det nerv. Norwich hade något farligt läge, men med sju minuter kvar satte Aaron Ramsey 3–1 och sedan kom 4–1 av Mesut Özil.
Det var en bra, men inte fantastisk insats från Arsenal. Men då har vi inte lyft fram vad den här matchen handlade om: Fullträffar från en annan planet.

Att kalla Jack Wilsheres 1–0 för ”ett mål” vore som att kalla Mona Lisa ”en tavla”. Sant förvisso, men en grov förenkling.
Arsenals ledningsmål var konst, poesi, fantasi och fotboll på samma gång. Passningskombinationen innehöll så många vrickningar, skarvar, begåvade beslut och löpningar att det var ett sånt mål du som motståndare knappt kan försvara dig emot.
– Det var helt klart ett av de bästa målen jag sett under min tid här, sa Arsène Wenger, en tränare som varit med ett tag.
– Det var en mix av teknisk kvalitet, snabbt tänk och snabba reaktioner så det hade nästan allt du önskar dig.
Turligt? Nja, den enda touchen som var tur var Jack Wilsheres klack till Olivier Giroud. I övrigt var det ren och skär klass från det att Wilshere förde upp bollen i mitten av egen planhalva. Framför allt sista skarvningen från Giroud.
– Det är inte många lag som kan göra ett sånt mål, sa Chris Hughton, Norwichtränaren.
Det målet stod i särklass, men det fanns fler godbitar. Mesut Özils nick till 2–0 var extra grann av den anledningen att tysken inte är någon nickspecialist.
Aaron Ramseys solorajd som ledde fram till 3–1 var vansinnigt snyggt och hade varit samtalsämnet en normal dag. Ett tydligare tecken på självförtroende – att finta även i andra läget – är svårt att få.
Mesut Özils 4–1 var läckert tack vare Ramseys behärskade, osjälviska framspelning.

Arsenal gjorde ingen klockren insats över 90 minuter. Det var en ojämn prestation där första 20 minuterna och sista tio var exceptionella, men där målen höll absolut världsklass.
Jag gissar att det är ett symptom på känslan i klubben just nu: Bollen studsar deras väg, ingenting är omöjligt, spelarna har kul. Vad kan vara roligare än att vinna matcher och göra mål som de vi fick se igår?
Under en säsong där andra topplag vacklat kan jag inte se något annat än att Arsenal är en genuin titelkandidat. Även om de haft ett tacksamt schema.
Måste man spela på topp för att allt ska vara frid och fröjd?
Nej, det såg vi igår att man inte behöver.

Genomgång – säsongen hittills (del 1)

av Kalle Karlsson

Nästan en femtedel av säsongen är redan avverkad.
Här går vi igenom klubb för klubb och ser vad som skett hittills.

17) Norwich City, 7 poäng
Säsongen: Norwich nämndes som en outsider av vissa efter en sommar där stjärnor som Ricky van Wolfswinkel och Leroy Fer anlänt. ”Kanariefåglarna” har tagit ett par fina skalper, hemma mot Southampton och borta mot Stoke, men samtidigt förlorat mot Hull och Aston Villa. Nu väntar Arsenal, Cardiff, Manchester United och Manchester City de kommande omgångarna.

Bäst hittills: Mittfältaren Leroy Fer har varit en trevlig bekantskap för fansen på Carrow Road.

Kan bättre: Ricky van Wolfswinkel nätade med pannan i debuten, men sedan har han inte hittat rätt. Om han inte gör det snart bör Elmander få chansen från start.

Talangen: Nathan Redmond har varit den stora överraskningen i säsongsinledningen och kunde mycket väl fått plats under rubriken ”Stjärnan”. Snabb, teknisk ytter som gillar att utmana.

Behövs i januari: En mittback eftersom Sébastien Bassong/Michael Turner inte ser lika stabila ut som förra säsongen. En anfallare som gör mål.

Tränarens status: Om Norwich fortsätter att sladda i tabellen kan Chris Hughton sitta löst framåt nyår.

17) Fulham, 7 poäng
Säsongen: Det började så bra med segern borta mot Sunderland. Sedan var Martin Jols segerlöst fram till senaste matchen mot Stoke 5 oktober. Anfallsspelet har inte fungerat. Brede Hangeland är inte samma gigant i försvaret längre och nye målvakten Maarten Skekelenburg hann bara spelat en match innan han blev skadad.

Bäst hittills: Ingen har imponerat överdrivet i Fulham, men högerbacken Sascha Riether är stabil som få.

Kan bättre: Dimitar Berbatov är mållös i ligaspelet och har inte alls nått upp i samma nivå som förra säsongen.

Talangen: Pajtim Kasami, 21 år, avgjorde i premiären och har fått stort förtroende från Martin Jol (spelat sex matcher från start).

Behövs i januari: Scott Parker var ett viktigt tillskott till centrala mittfältet och Darren Bent fyller en funktion som målgörare. En vass ytter vore välkommet.

Tränarens status: Martin Jol har varit pressad, men han får stöd idag av ägaren Shahid Khan.

19) Crystal Palace, 3 poäng
Säsongen: Crystal Palace har presterat bättre än poängskörden visar. De gjorde en stark match i premiären mot Tottenham, de övertygade mot Manchester United, de gjorde en bra andra halvlek mot Liverpool. Men truppen är svag jämfört med konkurrenternas och säsongen kommer förstås handla om krig under och kring strecket. Backlinjen med Ward-Gabbidon-Delaney-Moxey har klarat sig bättre än jag förutspådde.

Bäst hittills: Mittfältaren Mile Jedinak är en ytterst kompetent defensiv mittfältare som spelar med hjärta och engagemang.

Kan bättre: Crystal Palace behöver en Mister X, en spelare som kan göra skillnad. Aston Villa-förvärvet Barry Bannan skulle kunna vara den spelaren, men då måste han få karriären på rätt spår igen.

Talangen: Jonathan Williams, 20 år, är en spelskicklig David Silva-typ som fansen älskar. Har bara fått tre inhopp än så länge, men där finns potential.

Behövs i januari: Förstärkningar i varje lagdel utom målvakt.

Tränarens status: Ian Holloway har inte haft samma lycka den här gången som senast han förgyllde Premier League med Blackpool. Hans status på Selhurst Park har sjunkit efter den tunga starten i ligan.

20) Sunderland, 1 poäng
Säsongen: Paolo Di Canios skräckvälde fick bara fem omgångar innan bygget började krackelera. På de sju första omgångarna har Sunderland en poäng, krysset borta mot Southampton. Truppen är ihålig och dyra nyförvärvet Jozy Altidore är fortfarande mållös i ligaspelet. Under Kevin Balls ledning fick fansen se två nya förluster, men det var mot Liverpool och Manchester United. Nu får vi se vad Gustavo Poyet kan åstadkomma. Sunderland är iallafall vidare i Ligacupen…

Bäst hittills: Inte många i ett blekt Sunderland, men Emanuele Giaccherini har varit riktigt bra i vissa matcher.

Kan bättre: Många, bland andra Jozy Altidore och Sebastian Larsson.

Talangen: Den 19-årige greken Charalampos Mavrias har fått visa framfötterna i ett kämpande Sunderland.

Behövs i januari: Vad behövs inte? Om Steven Fletcher blir hel och hittar målformen och Altidore höjer sig känns anfallssidan okej.

Tränarens status: Gustavo Poyet har fått ett tvåårskontrakt och första målet blir att rädda Sunderland kvar. Han är ett ungt, spännande tränarnamn och bör få tålamod säsongen ut.

Sagan om WBA:s stjärnskott

av Kalle Karlsson

Svenskar som gör mål, makalösa vändningar – och nya namn som presenterar sig.
Ligacupmatcherna på tisdagen innehöll det mesta.
Jag fastnade för ett nytt namn.

Det fanns så klart många snackisar från gårdagens omgång.
> Martin Olsson och Johan Elmander (gånger två) hamnade i målprotokollet när Norwich 6–3-besegrade Bury. Det är alltid glädjande med blågula framgångar på öarna (vi är ju inte direkt bortskämda nuförtiden), men jag gissar att det var Erik Hamrén som jublade allra mest över det.
> Ravel Morrison, som vi flera menar kan slå igenom den här säsongen, gjorde sitt första mål för West Ham.
> David Moberg Karlsson startade för Sunderland. Laget låg under med 0–2 och var på väg mot fiasko hemma mot MK Dons när han byttes ut. Sedan gjorde Jozy Altidore, Connor Wickham (2) och Adam Johnson fyra mål inom loppet av en kvart och fixade avancemang.
> Liverpool höll på att ställa till det hemma mot Notts County. Efter att ha fixat en 2–0-ledning i första halvlek bjöd man in gästerna i matchen och Adam Coombes kvitterade med fem minuter kvar. I förlängningen blev Kolo Touré skadad (tidigare hade även Joe Allen skadats) vilket gjorde att Liverpool fick avsluta med tio man. Men laget reste sig, Daniel Sturridge satte 3–2 och Jordan Henderson sprang elegant in med 4–2. En dyrköpt seger då Touré kan bli borta i över en månad.
Men dagens häftigaste story hämtar vi från The Hawthorns.

Där spelade nämligen en ung anfallare vid namn Saido Berahino för första gången i startelvan för West Bromwich.
Efter första halvlek hade 20-åringen satt ett äkta hattrick och lagt grunden till segern över Newport County.
– Jag är överlycklig för killen eftersom han har arbetat så hårt för att få den här chansen och han tog den med båda händerna, sa tränaren Steve Clarke till Independent.
Historien om Saido Berahino börjar i Burundi. Det var där han föddes. Han kom till England som elvaåring. Mamman hade redan anlänt till landet för att söka asyl. När fadern dog sattes Berahino på ett flygplan. Enligt uppgift fick brittiska myndigheter söka i flera dagar efter mamman då Berahino endast kunde tala franska.

Han hamnade i Aston, en stadsdel i norra Birmingham, och började spela med West Bromwichs U12-lag. Efter att ha imponerat fick han ett stipendium för att ingå i akademin.
Där arbetade han sig hela vägen upp. I maj 2010 var han med i det engelska landslag som vann U17-EM i Turkiet.
För exakt ett år sedan, den 28 augusti 2012, debuterade han i West Bromwich a-lag genom att spela sista sju minuterna av Ligacupmötet med Yeovil. Sedan väntade utlåning i Championship.
Nu kan han vara redo för att stanna och slåss om spelminuter i Premier League. Steve Clarke sa efter matchen att Berahino gett honom ”något att tänka på”.
– Ni såg hans insats. I första halvlek var han bäst på plan. Han blev lite trött i andra – men det gällde flera som inte spelat så mycket på sistone. Han har gett mig mycket att tänka på och det är jag glad för.

West Bromwichs offensiv såg tunn ut för några veckor sedan, men nu har läget ljusnat.
Först hämtades Matej Vydra från Udinese, sedan anslöt Scott Sinclair från Manchester City (Sinclair debuterade också igår, liksom Diego Lugano).
Igår klev Saido Berahino fram som ytterligare ett alternativ.
– Han kan spela i vilken position som helst där framme. Centralt eller på någon av kanterna. Han är född målgörare och hungrig att lyckas.
På onsdagskvällen kom beskedet att Nicolas Anelka gör comeback efter att ha drabbats av en personlig tragedi där en nära vän gått bort.
Och nu kliver Berahino fram som gubben i lådan.
Steve Clarke fick plötsligt en massa alternativ.
Och Markus Rosenberg en längre väg till startelvan.

***
Arsenal säkrade platsen i Champions Leagues gruppspel (även om det kändes klart redan före avspark). Det är 16:e året i rad som man kvalificerat sig för CL:s gruppspel – en enorm bedrift.
Dessvärre för Arsène Wenger var även det en kostsam seger då Lukas Podolski bars ut på bår med en misstänkt muskelbristning. Även Aaron Ramsey och Jack Wilshere hade känningar.
Inte optimalt inför söndagens derby mot Tottenham.
På onsdagen rapporteras att man inte kommit överens ännu med Mathieu Flamini som tränat med laget senaste tiden. Parterna är inte överens om lönen.
Det verkar som om någon bestämt att Arsenals supportrar ska lida under augusti.

Nedräkning, del 7 – Norwich City

av Kalle Karlsson

Förra säsongen:
Premier League: 11.
FA Cup: Fjärde rundan.
League Cup: Kvartsfinal.

Två år i rad har man slutat i mitten av tabellen.
Nu har Norwich gjort ett ambitiöst försök att flytta fram sina positioner ytterligare.
Chris Hughtons lag är en av vinnarna den här sommaren.

När det nya tv-avtalet säkrades förra sommaren var det väntat att det skulle gynna många av mittenlagen.
De som tidigare inte kunnat handla för mer pengar än de gjort av med har nu en rejäl, innestående, utbetalning som väntar vid årets slut.
Norwich har gått all in.
Redan i mars säkrades Ricky van Wolfswinkel på pre-contract.
Det var en hint om att Norwich var berett att lägga om kursen. Från att konsekvent leta fynd i lägre divisioner till att hitta prisvärda köp i fotbolls-Europa. Det var inte så länge sedan som van Wolfswinkel ryktades vara på väg till avsevärt större klubbar.
Efter det följde Gary Hooper från Celtic, Leroy Fer från Twente, Martin Olsson från Blackburn och Nathan Redmond från Birmingham.
Totalt har nyförvärven kostat €28,5m samtidigt som spelare sålts för cirka €3m. Ägaren, Delia Smith, har uppenbarligen gett vd:n David McNally och managern Chris Hughton klartecken att spendera.
Det har till och med snackats om försök att värva Juventus Fabio Quagliarella.
Även om jag är tveksam till att det vore ett smart köp så vore ett anfall med van Wolfswinkel och Quagliarella, rent namnmässigt, ett anfall utöver det vanliga.

Det är svårt att veta var man har Norwich. Under en period över tio matcher förra hösten var de ligans hetaste lag. De besegrade både Manchester United och Arsenal och såg ut att kunna hota om Europaplatser.
Det var efter det att Hughton hittat rätt med en 4-5-1-uppställning med Wes Hoolahan bakom Grant Holt. Det fungerade ett tag, men sedan dalade formen och under våren fick Norwich ändå kämpa om kontraktet.
Laget slutade elva, men det var tack vare en uppryckning under slutomgångarna. Det målar inte över det faktum Norwich under stora delar av säsongen såg ut som en nedflyttningskandidat.

Offensiven var ett stort problem. När Grant Holt inte producerade mål i önskvärd utsträckning (8 på 34 matcher) fanns det ingen annan som gjorde det.
Nu har klubben åtgärdat det. Istället för begränsade ersättare som Kei Kamara, Simeon Jackson och Harry Kane har Norwich dels hämtat in Ricky van Wolfswinkel, dels Gary Hooper. 25-årige Hooper gjorde 63 mål på 95 matcher för Celtic. Bakom dessa finns Luciano Becchio.
Det blir intressant att se om Chris Hughton övergår på ett tvåmannanfall för att foga in båda dessa herrar. Under försäsongen har han spelat 4-4-1-1 med Fer eller Hoolahan som offensiv mittfältare.
van Wolfswinkel och Hooper ska lösa offensiven nu när Grant Holt dessutom skrivit på för Wigan.
Det andra finns redan på plats.

Målvakten John Ruddy missade en stor del av förra säsongen på grund av skada. Han känns nästan som ett nyförvärv.
Försvaret var starkt ifjol och har blivit än bredare med Martin Olsson som kommer konkurrera med Javier Garrido om vänsterbacken.
På mittfältet finns flera underskattade krigare som Alexander Tettey och Bradley Johnson. Lägg till Jonny Howson, nye Leroy Fer och begåvade Wes Hoolahan och man inser att Norwich har rätt bra bredd.
Nathan Redmond, länge ansedd som en supertalang, kan för övrigt bli en överraskning. Han debuterade under Chris Hughton i Birmingham som 16-åring. Nu är han 19 och får chansen i Premier League.

Många ser nog Norwich som ett möjligt skrällag som kan hota om en topp åtta-placering. Jag sätter fortfarande ett frågetecken för lagets bortaspel där man förra säsongen var tredje sämst i ligan.
Managern Chris Hughton säger att målet är nytt kontrakt. Supportrarna skulle vara överlyckliga över en ny elfteplats.
Om Chris Hughton får allt att stämma – om Ricky van Wolfswinkel och/eller Gary Hooper blir den målgaranti laget behöver – då kan det gå ännu bättre.

Tänkbar startelva:
Ruddy – Russell, Turner, Bassong, Olsson – Snodgrass, Tettey, Johnson, Pilkington – Fer – van Wolfswinkel.

Transfers In: Ricky van Wolfswinkel (Sporting Lisbon, £8.5m), Martin Olsson (Blackburn, £2.5m), Nathan Redmond (Birmingham, £2.2m rising to £3.2m), Javier Garrido (Lazio, £1.275m), Carlo Nash (Stoke, Free), Leroy Fer (FC Twente, undisclosed), Gary Hooper (Celtic, £5m).
Out: Leon Barnett (Wigan, Undisclosed), Grant Holt (Wigan, £2m), James Vaughan (Huddersfield, £1m), Tom Adeyemi (Birmingham, Free), Olumide Durojaiye (Falkirk, Free), George Francomb (AFC Wimbledon), Chris Martin (Derby, Free), Korey Smith (Oldham, Free), Jed Steer (Aston Villa, Free), Marc Tierney (Bolton, Free), Elliott Ward (Bournemouth, Free), Declan Rudd (Preston, Loan).
Released: Lee Camp, Simeon Jackson, Ramil Sheriff.
Nyckelspelaren: Ricky van Wolfswinkel.
Håll ögonen på: Robert Snodgrass.

Två slutsatser efter lördagen

av Kalle Karlsson

McCarthy hade kunnat bli Readings räddare
När säsongen startade var det inte många som hade koll på Alex McCarthy. Readings unge målvakt var andraval bakom Adam Federici och förväntade sig nog inte att få stå så många matcher.
Men så vacklade Federici i inledningen av Premier League, McCarthy fick chansen – och storspelade.
Jag hyllade honom då och konstaterade att han snart kan vara aktuell för det engelska landslaget (konkurrensen bakom Joe Hart är inte direkt mördande).
Succémålvakten kändes iallafall som Readings livförsäkring. Så kom axelskadan i början av november – förödande både för McCarthy och för Reading. Ett tag befarades att spelaren skulle missa resten av säsongen, men för en månad sedan gjorde McCarthy comeback.
Nu är han tillbaka i höstform.
På lördagen var han planens bästa spelare när Reading bröt förlustraden och fick med sig 0–0 hemma mot Liverpool. Alex McCarthy svarade för elva räddningar, varav flera högklassiga. Så här direkt efter slutsignalen kan jag inte komma på någon bättre målvaktsinsats i Premier League sedan nyår. Inte på hela säsongen faktiskt (kan dock bero på att jag gick upp tidigt i morse och börjar bli trött).
Reading är fortfarande jumbo, sju poäng efter Sunderland ovanför nedflyttningsstrecket. Nytt kontrakt lär bli en övermäktig uppgift.
Frågan är hur lagets situation hade sett ut om Alex McCarthy inte hade missat närmare fem månaders spel.

Omdiskuterad straff räddade Arsenal
I 83 minuter gjorde Norwich det mesta rätt på Emirates. Chris Hughton ställde ut ett defensivt, riskminimerande 4-5-1-lag och beordrade trion Alexander Tettey, Jonny Howson och Bradley Johnson att kväva ytorna för Santi Cazorla och Jack Wilshere.
Det var lyckosamt. Efter en sömnig, tät första halvlek som slutade mållös satte Michael Turner 1–0 för gästerna i den 57:e minuten.
Spelmässigt talade väldigt lite för att Arsenal skulle vända. Hemmalaget var segt och förutsägbart och publiken vädrade sin otålighet. Jack Wilshere var oskarp i comebacken, Gervinho tillbaka som en vandrande källa till frustration.
Arsène Wenger plockade av båda och satte in Theo Walcott och Lukas Podolski. Bytena gav effekt, Podolski dundrade en halvvolley i ribban. Men närmare än så kom inte Arsenal.
Tills assisterande domaren klev in i handlingen.
Först dömde han hörna för Arsenal i ett fifty-fifty-läge (som vanligt kommer Arsenalfansen insistera att det visst var hörna medan deras motståndare kommer slå fast att det inte var hörna, trots att vi inte sett några reprisbilder som kan avgöra saken).
När väl bollen slungades in i straffområdet drog Kei Kamara i Olivier Girouds tröja. Domaren Mike Jones – som numera brukar döma straffar för Arsenal – valde att inte blåsa. Men den assisterande domaren gjorde honom uppmärksam på tröjdragningen och Jones pekade på straffpunkten.
Rätt eller fel?
I min bok var det en korrekt straff. Visst höll Giroud lite lätt i Kamaras arm också, men Norwichspelaren tog ett kraftigt tag i fransmannens tröja och det var det som linjedomaren såg.
Mikel Arteta satte straffen via Mark Bunns fingertoppar.
Arsenal förvandlades till en vinthund som fått vittring.
Några minuter senare hade Giroud tvingat fram ett självmål av Sébastien Bassong och på tilläggstid tryckte Lukas Podolski in 3–1 (efter att Theo Walcott stått offside i förstaläget).
Arsenal vann och klättrade till tredje plats i tabellen.
Norwich gjorde allt rätt i 83 minuter, men får fortsätta leva med hotet från de jagande lagen underifrån.

Sida 2 av 4
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB