Arkiv för kategori Norwich City

- Sida 3 av 4

van Wolfswinkel kan ta Norwich till ny nivå

av Kalle Karlsson

Ricky van Wolfswinkel, 24, är klar för Norwich City och ansluter i sommar.
Det här är en affär som kan få ”kanariefåglarna” att lyfta.

Natten till igår kom beskedet: Norwich har säkrat holländske anfallaren Ricky van Wolfswinkel.
Där och då var det ingen överraskning, Sporting Lissabon är börsnoterat och hade bekräftat för marknaden att de förhandlade med Norwich om spelaren.
Men i det större perspektivet är det här en affär som får en att höja på ögonbrynen.
Sedan Norwich vandrade upp genom divisionerna har de gjort det med en tydlig filosofi. De värvat billigt och de letar framför allt sina fynd på lägre nivå.
Istället för att bygga scoutingnätverk som dammsuger marknaden i Frankrike eller Sydamerika har Norwich blivit experter på att hitta guldkornen i Football League.
Anthony Pilkington kom från Huddersfield, Grant Holt från Shrewsbury, John Ruddy tillhörde Everton men var utlånad till Motherwell.
Nu har de höjt ribban.

Ricky van Wolfswinkel får alltid mest uppmärksamhet för sitt sofistikerade namn (jag som har landets mest osofistikerade namn är avundsjuk!). Men det är framför allt en mycket lovande anfallare.
Efter debuten för Vitesse fortsatte han till Utrecht där han fortsatte att ösa in mål. Före flytten till Sporting ryktades han intressera både Tottenham och Liverpool.
Efter ett förstaår med 25 mål i alla turneringar, inklusive nio på 20 Europamatcher, har hans ansedde stärkts. van Wolfswinkel är en typisk goalgetter som gör alla typer av mål.
Att Norwich lägger beslag på denne spelare, enligt uppgift i kamp med klubbar som Newcastle och Dynamo Kiev som kan locka med spel i Europa, måste ses som en kupp av vd:n och värvningsansvarige David McNally.

Sedan Chris Hughton tog över i somras har grunden lagts. Defensiven känns stabil tack vare den starka centrallinjen med mittbackarna Michael Turner och Sébastien Bassong samt mittfältarna Bradley Johnson och Alexander Tettey.
Framåt har Norwichs hoppats på att Grant Holt skulle orka bära laget igen.
Det har inte riktigt gått. På 30 matcher har laget gjort 28 mål, näst minst i ligan.
I januari jobbade klubben hårt för att få loss Danny Graham och Gary Hooper utan att lyckas. Det indikerade att Hughton prioriterar anfallsförstärkningar.
Nu har han inte bara fått ett tungt tillskott till strikerbesättningen – han har fått en affär som automatiskt innebär att klubben spänner pilbågen.
Ricky van Wolfswinkel uppges kosta runt 90 miljoner kronor, transferrekord för Norwich, och en helt annan nivå än de rekryteringar som klubben brukar göra.

Norwich City ligger på tolfte plats i Premier League med åtta omgångar kvar.
Chris Hughtons gäng har tappat formen från i höstas då de under en period radade upp förlustfria matcher. Det finns fortfarande risk för att de blir indragna i bottenstriden. Vissa fans har rest farhågor för att klubben ”förköper” sig om man skulle ramla ur, men Norwich har förstås använt löftet om större tv-pengar och agerat proaktivt.
Jag utgår från att Ricky van Wolfswinkel var klok nog att införa en ”relegation-klausul” innan bläcket torkade på fyraårskontraktet.
Jag är dessutom säker på att laget kommer att greja kontraktet och då kan man börja blicka fram emot nästa säsong där man redan checkat av den viktigaste punkten på prioriteringslistan.
Ricky van Wolfswinkel bredvid Grant Holt eller framför Wes Hoolahan – håll med om att det känns spännande.

I somras var det nykomlingen Southampton som spände musklerna med köpet av Gáston Ramirez.
Nu har Norwich City gjort det med köpet av Ricky van Wolfswinkel (som lär sälja rätt många tröjor).
Premier League må ha tappat i den allra yttersta toppen jämfört med peaken 2007–09, vilket resultaten i Champions League indikerar.
Men det nya tv-avtalet gör att köpkraften hos klubbarna på den undre halvan fortfarande är ohotad gentemot de andra toppligorna.

Sju slutsatser från helgen

av Kalle Karlsson

Tottenhams mardrömsminuter
Om matcherna hade blåsts av efter 80 minuter hade Tottenham toppat Premier League.
Det är sensationella siffror eftersom de ligger hela 13 poäng efter ledande Manchester United.
Men det är ingen slump att det är Spurs och inte United som just nu brottas med den statistiken.
André Villas-Boas lag har släppt in 40 procent av sina mål under slutkvarten i matcherna.
I söndags hände det igen.
Tottenham hade ledningen borta mot Everton efter ett fint Clint Dempsey-mål. Jag tyckte att mycket talade för att Everton skulle ens kvittera. De såg ut att sakna udd på sista tredjedelen.
Men i slutsekunderna av ordinarie tid gjorde Steven Pienaar 1–1 och på tilläggstid satte Nikica Jelavic 2–1.
Jag tror knappast att det handlar om att Tottenham är dåligt tränat. Snarare är det en mental fråga. Kan AVB lösa problemet?

Henderson på väg att tina upp
Jordan Henderson fick inget lätt förstasäsong i Liverpool. Det började med att ägaren FSG betalade ett rejält överpris för ”English talent”, vilket gav ett ok att bära på. Det fortsatte med att Kenny Dalglish spelade honom på fel position, som högermittfältare istället för i mitten.
I somras ville Brendan Rodgers göra sig av med Henderson när Fulham visade intresse. Spelaren sa nej.
– Vad Rodgers sa kom som en blixt från klar himmel. Jag jobbade hårt för att komma till en klubb som Liverpool. Jag ville stanna så länge som möjligt. Jag sa till managern att jag ville stanna och kämpa om min plats, sa Henderson till Telegraph.
Efter att bara få 50 minuters speltid på de sju första matcherna i ligan fanns det många som tvivlade.
Faktum är att få spelare i England fått utstå fler raljanta skämt om kvalité kontra övergångssumma. Möjligen Andy Carroll.
Men nu har Henderson startat fyra av de senaste sex matcherna i alla turneringar.
Han gjorde segermålet i Europa League, målet som tog Liverpool till slutspel. Och i söndags hoppade han in sista 20 minuterna och var med och spelade fram till segermålet (som bedömdes som självmål).
– Jordan är en underbar talang och har en stor framtid här, sa Brendan Rodgers nyligen efter att i somras ha velat klippa banden.
Jordan Henderson har förstås en bra bit kvar innan han tar en ordinarie tröja på ett mittfält med Lucas, Joe Allen och Steven Gerrard, men han verkar ha lämnat platsen bredvid fiskpinnarna i frysboxen.
Och det viktigaste: Han får numera speltid i sin rätta position.
Det är ett stort steg i rätt riktning.

Diamés skada förödande för West Ham
Det var en match med tre ansikten igår på Upton Park. Liverpool började starkt och dominerade med eftertryck första kvarten.
West Ham var häpnadsväckande svagt.
Sedan klev West Ham högre i presspelet och kavlade upp ärmarna. Mark Noble och Mohamed Diamé tog tag i mittfältet, Matt Jarvis utmanade på vänsterkanten och Carlton Cole skapade oro med sitt huvudspel.
Så fort det blev en match utan struktur, en fysisk kamp snarare än spel efter marken, tog hemmalaget över.
De vände till 2–1-ledning och det var en matchbild som passade Mohamed Diamé perfekt. Den kraftfulle senegalesen tog de där löpningarna som ingen annan orkade och som gjorde att ”Hammers” kunna länka ihop sina långa bollar mot Carlton Cole med mittfältet.
I den 70:e minuten, när han tog en ny energikrävande löpning, skedde det som inte fick hända. Diamé drog sönder baksidan av låret.
Och efter att han burits ut på bår såg vi hur mycket han betyder för laget.
Plötsligt trampade West Hams mittfält vatten. Utan Diamés kvalité dels som bollvinnare, dels som bolltransportör, föll de ihop totalt.
Liverpools segermål må ha varit turligt, men min känsla är att de hade gjort mål ändå under slutkvarten. West Ham såg ut att vara slutkört.
Och det är förstås illavarslande för West Ham.
Efter matchen kom beskedet att Mohamed Diamé kan bli borta upp till tolv veckor på grund av en muskelbristning. Det kan bli förödande för West Ham nu när ligan går in i ett hektiskt skede.
På måndagskvällen sa spelaren själv att skadan inte var så allvarlig och att han hoppas vara tillbaka om tre veckor. Det gör hela West Ham.
Mohamed Diamés ”impact” blev väldigt tydlig mot Chelsea där han kom in och lyfte laget.
Gårdagens match var ännu en indikation på att Sam Allardyce inte har någon ersättare som kan fylla det tomrummet.

Wigans stjärna – en av ligans formstarkaste spelare
Wigan faller ju lite utanför radarn så jag förstår om ni inte har lagt märke till mittfältaren James McCarthy, 22, senaste veckorna.
Men sanningen är att irländaren gjort stormatch på stormatch. Han är en av ligans mest formstarka mittfältare.
Mot Manchester City förra helgen var han dominant i 70 minuter. I lördags gjorde han båda målen när Wigan fick 2–2 mot Queens Park Rangers.
– Tekniskt sett tror jag att det är svårt att hitta en bättre spelare, sa Roberto Martínez efter matchen.
Varje gång Wigantränaren berömmer en av sina spelare finns risken att någon storklubb vaknar och öppnar plånboken. Det vet han, men den här gången höll han inte igen.
– Tekniskt sett kan han spela i vilket lag som helst i världen och det kommer han att göra.

McCarthy är en typisk Wigan-värvning. Han hämtades från Hamilton Academical för den ringa summan 1,2 miljoner pund. Idag är det priset tiodubblat.
Frågan är hur länge det dröjer innan någon klubb hostar upp en peng som Dave Whelan inte kan säga nej till.

Norwich visar karaktär
Norwich är ligans hetaste lag. Chris Hughtons gäng har nio raka (!) matcher utan förlust.
Jag skrev häromveckan om lagets starka form, om hur övergången till 4-5-1 har gett ett stabilare, mer kompakt lag.
Helgens match var ett bevis på ”kanariefåglarnas” karaktär och nyvunna självförtroende.
Laget tog ledningen med 3–0 borta mot Swansea. I andra halvlek inledde Swansea upphämtningen genom att göra två mål direkt i andra halvlek.
Men när alla på Liberty Stadium väntade på 3–3 skruvade Robert Snodgrass istället in en frispark till 2–4.
Swansea slog 661 passningar i matchen, varav 596 till rätt adress (90 procent). Norwich slog knappt hälften, 320, varav 236 till rätt adress (74 procent). Hemmalaget hade 67 procent av bollinnehavet.
Men Norwich gjorde fyra mål och vann.

Southamptons vapen: högersidan
Jag fastslog ju tidigare under säsongen att Leighton Baines/Steven Pienaar varit hösten bästa ”wide combination” i Premier League.
Därför är det värt att uppmärksamma att Southampton också har en riktigt start högersida, dock inte med lika kända namn.
Jason Puncheon, 26, är mest känd för att ha gjort mål i alla fyra proffsdivisionerna (med Barnet i League Two, Milton Keynes och Southampton i League One, Millwall i Championship och Blackpool i Premier League).
Nu har han även stigit fram som en av Nigel Adkins nyckelspelare. Det mesta i Southampton sker via högersidan med snabbe ytterbacken Nathaniel Clyne och Puncheon. Den sistnämnde är lurig, kvick och hela tiden villig att utmana. Dessutom har han vassa inlägg med sin vänsterfot.

Jämnaste fjärdeplatsracet någonsin
Slutligen: Snacka om jämn tabell.
Jag kan inte minnas att vi haft så tätt mellan lagen så här långt in på säsongen sedan Uefa började dela ut fyra Champions League-platser.
Mellan Everton på fjärde plats och Norwich på tolfte plats skiljer bara fyra poäng. Liverpool, som började så svagt, är nu med i allra högsta grad.  Norwich, som låg under strecket, är till och med uppe och hotar.
Det är sensationellt… och samtidigt, alldeles, alldeles underbart.
Även om titeln blir ett tvåhästarsrace i Manchester har vi en rafflande vår att se fram emot.

***
I morgon kommer lite taktiska observationer från helgen.

Tre slutsatser efter helgen

av Kalle Karlsson

Norwich – ligans formstarkaste lag
Nästan på dagen för två månader sedan åkte Norwich till Stamford Bridge. De förlorade med 1–4 mot ett offensivt Chelsea lett av Roberto Di Matteo. ”Kanariefåglarna” låg sist i ligan med tre poäng efter sju omgångar. Chelsea ledde ligan med fyra poäng.
Sedan dess har mycket hänt – i båda klbbarna.

Sedan den dagen har Norwich spelat åtta matcher i Premier League utan att förlora. De har besegrat Arsenal, Manchester United Stoke och Sunderland. Just nu är de ligans hetaste lag – och det är en utveckling få hade kunnat förutspå.
Istället var det många som reste farhågor när Norwich, som förlorade premiären med 0–5 borta mot Fulham, släppte in nio mål på två matcher mot Liverpool och Chelsea.
Så vad ligger bakom uppryckningen?
Kort sammanfattat: Managern Chris Hughton såg till att täta defensiven.
Paul Lamberts Norwich agerade som många nykomlingar gjort de senaste åren. De spelade på fart och omställningar, ibland på ren entusiasm. Men det höll bara första hösten, precis som det gjorde för Hull City och Blackpool.
Så Hughton drog åt livremmen. Istället för att spela 4-4-2 med Bradley Johnson och Jonny Howson som box-to-box-mittfältare gick han över till 4-2-3-1 med Johnson och Alexander Tettey och Wes Hoolahan i en nummer tio roll.
Sedan dess är framstegen enastående.

Med Johnson och Tettey som skydd framför backlinjen har Norwich nollat både Arsenal och Manchester United på Carrow Road. Hughton har beordrat ett lågt försvarsspel och det passar duellstarka mittbackar som Sébastien Bassong och Michael Turner.
Norrmannen Tettey måste framhållas. Han är en sensation. Den 26-årige före detta Rennes-spelaren är en bulldozer. Hans tuffhet och disciplinerade positionsspel har gett laget stadga.
Det har också gett Wes Hoolahan frihet att  briljera.
Vi minns hur irländaren Hoolahan charmade oss i inledningen av förra säsongen för att sedan tappa och bli en rotationsspelare när Lambert valde 4-4-2.
Nu har han fått en nyckelroll. Med sina små, kvicka rörelser är han nästintill omöjlig att få tag i. Sebastian Larsson och Craig Gardner fick ägna sig åt att jaga 30-åringens skugga i söndags.
Och trots att Hoolahan spelar i en position där han förväntas slå avgörande passningar ger han sällan bort bollen. Mot Sunderland slog han 45 passningar, varav 40 till rätt adress.
Wes Hoolahan är hjärnan bakom Norwichs nyvunna passningsspel. I upprinnelsen till 2-0-målet mot Sunderland hade Norwich haft bollen inom laget i 80 sekunder.
Chris Hughton riskminimerade och fick defensiven att fungera.
Det verkar som han fick de andra bitarna att falla på plats på köpet.

FAKTA/Norwichs förlustfria svit
Norwich–Arsenal……….. 1–0
Aston Villa–Norwich……. 1–1
Norwich–Tottenham…… 2–1 (Ligacupen)
Norwich–Stoke…………. 1–0
Reading–Norwich……….. 0–0
Norwich–Man United ……1–0
Everton–Norwich……….. 1–1
Southampton–Norwich…. 1–1
Norwich–Sunderland……. 2–1

Taktikbyte av Ferguson
Madejski Stadium verkar vara arenan man ska besöka om man vill se händelserika matcher.
Reading-Arsenal utspelade den galnaste matchen jag sett det här året i Ligacupen när Londonlaget hämtade upp 0–4 och vann med 7–5 efter förlängning.
I lördags bjöd Reading och Manchester United på den målrikaste första halvleken jag sett i den här ligan.
Sju mål fick vi se under matchens första 34 minuter.
Tränarna måste ha slitit sitt hår (för Brian McDermott är det inget större bekymmer, slår det mig).
Försvarsspelet var chockerande.

Jag har ju noterat tidigare hur Manchester Uniteds vassa anfallsspel överskuggar de enorma problemen som laget har defensivt. I lördags blev det så tydligt det kunde bli.
Hal Robson-Kanus 1-0-mål var snyggt och inte så mycket att säga om ( ett inlägg, en andraboll, ett bra avslut). Men att Reading sedan tillåts göra två mål på hörna inom loppet av fyra minuter var uppseendeväckande. Det första nickades in av lille Adam Le Fondre när Darren Fletcher stod på hälarna. Det andra forcerades in av Sean Morrison när Jonny Evans var på tok för svag i luftrummet (kan vara värt att tillägga att United använde man-man-markering).
Alex Ferguson tog då, i den 31:a minuten, ett modigt beslut. Han bytte ut Rafael da Silva, en av ligans bästa högerbackar den här hösten, och satte in Chris Smalling. Dels för att Rafael hade en varning och stora problem med Jobi McAnuff, dels för att United behövde få in en huvudspelare.
Rafael var allt annat än nöjd när han vandrade av, men med Nicky Shoreys kvalitet på fasta situationer var det en nödvändighet att få in Smalling.
Efter bytet lyckades United vända (igen) och andra halvlek blev en diametral motsats mot första. Då förvandlades plötsligt gästerna till det där riskminimerande, kontrollerande lag vi minns från förr om åren.

Systemet intakt i Swansea
Om vi för ett ögonblick bortser från att Arsenal gjorde en ursvag insats, om vi istället fokuserar på laget som vann: Så oerhört imponerande.
Det var inte det att Swansea vann, inte det att den underbare Michu gjorde två fina mål (även om han fick hjälp av Thomas Vermaelen när han väggade sig till det första).
Det var sättet Swansea spelade på. Sättet de passade runt bollen som om de inte gjort annat.
Vi vet ju att systemet är stjärnan i Michael Laudrups gäng, men den här matchen blev det extra tydligt. Swansea rullade ut Arsenal under vissa stunder. Det är få lag som klarar att göra det på Emirates.

Efter den fina starten i ligan svajade Swansea några omgångar in i ligan när spelarna klagade över Michael Laudrups träningsmetoder. Men nu verkar det råda harmoni igen. Laget förlorade Joe Allen, Scott Sinclair, Steven Caulker och Gylfi Sigurdsson från förra säsongen.
Frågan vi ställde oss var hur många spelare man kan byta ut och ändå ha systemet intakt. Fyra lät mycket.
Under hösten har ”Swans” fått Neil Taylor och Michel Vorm skadade.
Ändå presterar de samma fotboll, som om ingenting hänt.

***
Det finns givetvis mer att säga om helgen, inte minst om Arsenal och Chelsea. Men jag siktar på att ta separata grepp på de lagen istället för att ”gömma” dem bland massa slutsatser.

Mer läsning från helgen: ”Lucas – från hackkyckling till frälsare”.

Tre slutsatser efter helgen

av Kalle Karlsson

Systemskiftet ett lyft för Norwich
Norwich inledde den här säsongen med en 0–5-förlust borta mot Fulham. Efter sju omgångar hade de tagit tre poäng och låg näst sist.
I slutet av september släppte de in fem mål hemma mot Liverpool. Det var, helt enkelt, ett bra tillfälle för managern Chris Hughton att backa bandet och gå tillbaka till grunderna.
Det gjorde han.
Istället för att släppa lös den hit-and-run-fotboll som var så effektiv ifjol med Grant Holt och Steve Morison som djupledslöpande måltavlor har laget gått över på ett mer riskminimerande system. 4-2-3-1 med två sittande bollvinnare på mitten i Alexander Tettey och Bradley Johnson. Wes Hoolahan i en nummer tio-roll. Grant Holt som ensam striker.
Det blev förlust borta mot Chelsea (efter att laget tagit ledningen), men sedan dess har Norwich sex raka matcher utan förlust. ”Kanariefåglarna” har fyra raka hemmasegrar, inklusive triumfer över Arsenal, Tottenham (LIgacupen) och Manchester United.
I lördags kväll var det alltså United som inte räckte till på Carrow Road.
Norwich sjönk lågt, lät ”rätt” spelare ha boll (läs Chris Smalling och Michael Carrick) och såg till att ge rejält understöd till sina ytterbackar.
– Norwich förtjänade det för de arbetade så hårt och försvarade sig mycket bra. Och deras målvakt gjorde tre fina räddningar i viktiga skeden, sa Alex Ferguson.

Systemskiftet till 4-2-3-1 har dels fått fart på offensiven – Grant Holt var mållös fram till sjätte ligaomgången och Wes Hoolahan har nu hittat toppformen – dels har bitarna i defensiven fallit på plats. Efter nio insläppta mål mot Liverpool och Chelsea har mittbacksparet Sébastien Bassong/Michael Turner varit ett av ligans bästa mittbackspar senaste månaden. Målvakten John Ruddy visade inte minst i lördags att han är en av Englands bästa.

Uniteds centrala mittfält förblir ett frågetecken
Manchester United förlorade mot Norwich, lagets tredje nederlag i höst, och det var ingen överraskning om man följt laget den senaste tiden.
Laget har spelat rätt slätstruket, men haft ett anfall som varit så briljant att de kunnat överskugga bristerna.
I lördags hittade de ingen utväg, det fanns ingen super-sub på bänken efter Javier Hérnandez fick chansen från start.
Men det stora problemet var varken ”Chicharito”, den mållöse Robin van Persie eller att inläggen sällan levererades med kvalitet.
Det stora problemet fanns på centralt mittfält.
Jag har ju tidigare rest frågetecken kring den lagdelen och jag gör det fortfarande. Eftersom Paul Scholes är 38 år och inte kan förväntas spela varje match – och inte heller ska göra det eftersom hans ben inte klarar av att ”ta jobbet” – valde Alex Ferguson att starta med Ryan Giggs, 39 år om en vecka. Trots att han hade tillgång till Tom Cleverley, Darren Fletcher och Anderson.

Vi vet vad vi får av Giggs som central mittfältare numera. Väldigt bristande defensiv, rätt många felpassningar samt en eller ett par fina, öppnande instick. Det bidraget är för litet. United har inte råd att ha en så uttalad ”sista tredjedelsspelare” på en av de två mittfältsplatserna.
Michael Carrick och Ryan Giggs blev ett på tok för förutsägbart mittfältspar. Det var inga problem för Norwich att ge ytterbackarna Garrido och Whittaker understöd eftersom de visste att United ändå inte skulle attackera centralt.
Ryan Giggs har startat fyra matcher i ligan i höst. Av dessa har Manchester United förlorat två. I en av de övriga två, borta mot Liverpool, var laget utspelat tills Jonjo Shelvey blev utvisad.
Jag tror faktiskt inte att det är en slump.

Enriques lyft i ny position
José Enrique värvades till Liverpool inför förra säsongen från Newcastle. Spanjoren inledde bra – under hösten var han en av ligans bästa vänsterbackar – för att sedan tappat formen fullständigt under våren.
I starten av den här säsongen var han långt ifrån ordinarie. Han har startat fem av tolv matcher, men har petats när Glen Johnson flyttats över till vänster. Han har till och med fått stå åt sidan när Jack Robinson och Stewart Downing testats som vänsterback.
I september meddelade Brendan Rodgers i ett privat möte att spelaren var tvungen att höja sig – annars skulle han dumpas. Svaret lät inte vänta på sig.
Sedan Brendan Rodgers började laborera med ett 3-5-2-system (eller 5-3-2 beroende på hur man ser det) har José Enrique gjort sina två bästa insatser under 2012. Han slog en underbar långboll till Luis Suárez mot Newcastle, han var grym i 1–1-matchen borta mot Chelsea förra helgen och i lördags var han en av planens bästa hemma mot Wigan.

Den enkla förklaringen är förstås att Enrique inte behöver tänka lika mycket på defensiven med bättre understöd av en till mittback.
Men vi har också sett synergieffekter i hans offensiva spel.
Passningen till Luis Suárez andra mål i lördags var en dimension vi inte sett tidigare och lägg där till den påpassliga fullträffen som betydde 3–0 (Enriques första mål i Premier League).
Enriques kvaliteter offensivt har ingen ifrågasatt. Med omskolningen till wing-back har han fått en chans att visa dem.

Fyra slutsatser efter helgen

av Kalle Karlsson

Villa helgens sämsta passningslag
Jag inledde lördagen med att se Aston Villa–Norwich. Om jag var sömnig när matchen började (det var jag) så blev man inte direkt piggare av spelet.
Första halvlek var det mest effektiva sömnpillret jag upplevt. Och det är förstås Aston Villa som ska vara mest oroat över det.
Paul Lambert hade än en gång satt anfallsstjärnan Darren Bent på bänken och istället gett förtroendet till Gabby Agbonlahor och Christian Benteke. Problemet var att duon aldrig fick rätt service.
Det var hafsigt, slafsigt och ett spel som osade av inkompetens.
Aston Villa fick en poäng, en oerhört viktig sådan, men det var inte mycket mer än så. Möjligen kan de glädja sig åt att målvakten Brad Guzan (som räddade ett par rena frilägen rakt framifrån) numera utgör en trygg sista utpost.

Ifjol fick Alex McLeish hård kritik för sättet som Aston Villa spelade på. Lambert skulle förändra det.
Han har släppt fram unga spelare, initierat en generationsväxling, men rent spelmässigt har vi inte kunnat se några nämnvärda förbättringar.
Den här helgen hade Aston Villa sämst passningsprocent i hela Premier League. Laget slog 334 passningar, varav 222 till rätt adress. 66 procent är extremt lågt. Siffran på offensiv tredjedel – 39 procent – är häpnadsväckande.
Hemma mot Norwich hade laget knappt 42 procent i bollinnehav. Det förklaras till viss del av Joe Bennetts utvisning i inledningen av den andra halvleken, men alla som såg första halvlek såg också ett lag som saknar idéer offensivt.
Jag tycker Rit-Ola Andersson gjorde en bra analys när tog fram tydliga sekvenser som blottlägger bristen på kvalitet hos Aston Villa.
Då spelar det ingen roll om Paul Lambert är en skicklig inspiratör. Det är svårt att göra guld av gråsten.
Fabian Delph har säkert oförlöst potential, men i hur många Premier League-lag skulle han få starta matcher på centralt mittfält? Joe Bennett är säkert lovande, men är han konkurrenskraftig jämfört med andra vänsterbackar i Premier League?
Det finns gedigna spelare. Mittbacken Ron Vlaar är bra, Karim El Ahmadi är lovande och Benteke ett råämne. Men är de tillräckligt bra för att vara fundament i ett Premier League-lag som ska undvika nedflyttningsstriden?

Aston Villa har inte startat sämre i högstaligan sedan 1969. Senast de presterade något liknande, säsongen 1986/87, slutade de sist och åkte ur.
– Jag fortsätter att kämpa och jag tror allt kommer att bli bra. Det finns en trupp spelare som jag tror kan fixa det. Jag litar på dem. Oavsett om du upplever bra eller dåliga tider är ledarskapet inom fotbollen tuff, sa Lambert, enligt The Times.

FAKTA/De hade bäst passningsprocent den här omgången:
1) Arsenal 88%, 2) Tottenham 87%, 3) Manchester United 86%, 4) Manchester City 85 %, Fulham 85 %, 6) Swansea 84 %, 7) Chelsea 82%, Southampton 82%, 9) Newcastle 81%, 10) Wigan 80%, West Bromwich 80%, 12) QPR 78%, Everton 78%, 14) Liverpool 77%, Norwich 77%, 16) Sunderland 76%, 17) Stoke 74%, West Ham 74%, 19) Reading 69%, 20) Aston Villa 66%.

Arsenal vann – och undvek en storm
Det fanns en del i ryggsäcken när Arsenal ställde upp för avspark i lördags hemma mot Queens Park Rangers.
Den bittra förlusten mot Norwich förra helgen där laget knappt skapade några målchanser. Nederlaget mot Schalke i veckans Champions League som blottlade bristerna defensivt. Och som om inte det vore nog innehöll veckan även ett stormigt aktieägarmöte där klubbens policy än en gång ifrågasattes.
En ny poängförlust hemma mot jumbon QPR hade skapat en kris. De kritiska frågorna från fanshåll till vd:n Ivan Gazidis och ordföranden Peter Hill-Wood hade fått syre.
Nu kom Arsenal undan tack vare ett offsidemål och en kortslutning.

Stéphane Mbia har haft en trevande inledning på sin Premier League-sejour, men i lördags på Emirates gjorde han nästan allt rätt. Han var trygg, placeringssäker och såg ut den försvarschef som Mark Hughes behövt.
Fram till den 79:e minuten. Då fick kamerunaren totalt hjärnsläpp när han sparkade Thomas Vermaelen över knäna (trots att han fått frisparken med sig). Det rödaste kortet jag sett i PL i höst.
Före utvisningen hade Arsenal skapat förvånansvärt få heta lägen. De hade tvingat Julio César till en rad räddningar, men det kändes som om laget skulle bli mållöst igen.
Sedan kom offsidemålet av Mikel Arteta i den 84:e minuten som räddade tre poäng, hedern och en annalkande kris.
– Det är en lättnad att vi undvek en kris. När du förlorar tre matcher på rad i Arsenal Football Club vet du att självförtroendet saknas och pressen blir ännu större än normalt, sa Arsène Wenger.
Det syntes inte minst när QPR två gånger var nära att kvittera på slutet, trots tio man. Man kan bara ana frustrationen om Jamie Mackie avslutat sin solorush med att skjuta 1–1 i slutminuten.

Det mest positiva för Arsenals del – ännu mer än de tre poängen – var att Jack Wilshere var tillbaka i spel efter 17 månader. Mittfältaren var bra i första halvlek. Smart, begåvad och full av idéer på sista tredjedelen. Men jag tror att det nu blir viktigt att ge honom tid och inte se 20-åringen som någon frälsare efter så lång frånvaro.

En svensk nummer tio
Sebastian Larsson fortsätter sin klättring i mittfältshierarkin. Från att ifjol ha prenumererat på högerkanten har han flyttats in i mitten på grund av Adam Johnsons ankomst.
I lördagens match borta mot Stoke fick Larsson chansen i nummer tio-rollen (!) när Martin O’Neill valde att sätta formsvage Stéphane Sessègnon på bänken.
Eskilstunasonen är klok nog att klara av vilken position som helst, men jag tvivlar på att vi sett en ny trequartista. Svensken var inte så involverad i spelet, slog 30 passningar (varav 22 till rätt adress). Och bara 10 passningar (7 till rätt adress) på sista tredjedelen. Han byttes ut i 62:a minuten och ersattes av Sessègnon.
Sebastian Larsson passar bäst till höger där han får utnyttja sin exceptionella inläggsfot och det är trist att han inte fått fortsätta i den positionen när han gjorde en så fin debutsäsong på Stadium of Light. Problemet är att ”dyra” nyförvärvet Adam Johnson inte kan spela någon annanstans.
Det finns ett frågetecken för hela Sunderlands mittfält som inte bidragit med ett enda mål hittills i ligaspelet. Av lagets sex fullträffar har Steven Fletcher gjort fem. Det sista var ett självmål av Demba Ba.

Derbyt – bästa tänkbara reklam för PL
Om vi började tvivla på Premier Leagues underhållningsvärde under Aston Villa–Norwich i lördags blev Merseyside-derbyt på söndagen en fin påminnelse om varför vi älskar engelsk fotboll.
Första halvek mellan Everton-Liverpool var magisk.
Everton som öppnade bra, Liverpool som stack emellan och gjorde 2–0, Luis Suárez målfirande, Evertons comeback.
Men framför allt: Pulsen. Trycket på läktarna. Tempot. Kampen. Viljan. Kvaliteten. Allt det som saknades på Villa Park. Det var, kort och gott, bästa tänkbara reklam för ett möte mellan två utmanarlag i Premier League.
Domsluten har vi ju redan diskuterat (det kan man som alltid göra i all oändlighet), men rent spelmässigt blev jag mest imponerad av Everton. De saknade nyckelspelaren Steven Pienaar och kunde inte använda vänstersidan lika effektivt som tidigare. Men Kevin Mirallas var lysande i sin kantroll och Leon Osman hade en period efter Liverpools 2–0-mål där han vann varenda andraboll.

Gästerna hade stora problem före pausen och Liverpooltränaren Brendan Rodgers kände sig tvingad att ändra spelsystem. Han gick över på 5–3–2 (eller 3–5–2 beroende på hur man ser det). Det gav många bra kontringslägen där Suárez och Raheem Sterling fick attackera två mot två, men medförde också att Leighton Baines mer tid (i första halvlek var han sysselsatt av Sterling).
Framför allt såg Rodgers till att Everton fick tänka till, vilket dämpade hemmalaget entusiasm.
Det var en match där inget av lagen var värda att förlora, men där Liverpool gjorde ett regelrätt segermål.

Sex slutsatser efter helgen

av Kalle Karlsson

Mata utmanar om POTY
Jag har ju lanserat Santi Cazorla som en tidig kandidat till priset som Player of the year. Efter helgen måste vi lägga till ett namn på listan över spelare som gör anspråk på utnämningen (eftersom omröstningen av någon outgrundlig anledning sker redan i februari räcker det ofta med en bra höst för att vara högaktuell).
Juan Mata har nu gjort 7 mål och 7 assist på sina sex senaste matcher för Chelsea.
Det är ett fantastiskt facit – och gör petningen från landslagstruppen än mer underlig. Visst, konkurrensen i Vicente Del Bosques gäng är mördande, men Juan Mata har varit med i två raka turneringar och sa själv förra veckan att han är i sitt livs form.
Om någon tvivlade på på orden fungerade insatsen mot Tottenham som rätt bra argument.
Juan Mata svarade för en av säsongens bästa individuella insatser när Chelsea vann med 4-2 på White Hart Lane.
Han satte två mål när han vände matchen på egen hand inom loppet av några minuter och serverade sedan Daniel Sturridge till det fjärdemålet.
Mata var inte så involverad i uppbyggnadsspelet som i tidigare matcher (han slog bara 52 passningar, varav 45 till rätt adress), men det han gjorde gjorde han bra.
Roberto Di Matteos val att ge Juan Mata två veckors vila har redan betalat sig.
– Det var viktigt att ge honom ett break. Du kan inte spela två säsonger i rad och sedan EM. Du kan se att han dragit fördel av vilan, han har hungern att spela. Det är underbart att se honom spela så här, sa Di Matteo efter segern igår.
Kan Juan Mata hålla i den här formen – då slåss han om priset till Årets spelare.
Och då kanske han till och med får en välförtjänt chans att slå sig in i startelvan i landslaget.
* Det blir mer läsning om Juan Mata senare i veckan.

Holt i form – då lyfter kanariefåglarna
Grant Holt var en av förra säsongens sensationer i Premier League. Vi charmades alla av spelaren som arbetat på däckfirma och slog sig fram i de lägre divisionerna. Det snackades till och med om att han borde vara aktuell för den engelska EM-truppen.
Det var förstås att dra det hela för långt och i starten av den här säsongen visade Grant Holt väldigt lite av det som gjorde honom till en så effektiv striker ifjol.
Men så fick han göra ett tröstmål i 2–5-matchen mot Liverpool före landslagsuppehållet. Och sedan kom det fina målet borta mot Chelsea på Stamford Bridge.
Och det verkar ha gjort susen för självförtroendet.
I lördags mot Arsenal var ”Grant Holtzilla” tillbaka.
Mot ett för dagen ursvagt Arsenal var Grant Holt precis det Norwich längtat efter.
Han var targetspelaren som gjorde att laget hade en referenspunkt att sätta uppspelen på.
Han var den djupledslöpande anfallaren som gjorde att laget klarade sig utan Steve Morison.
Han var måltjuven som högg på Vito Mannones retur och satte segermålet.

Norwichs manager Chris Hughton har skippat 4-4-2 i de senaste matcherna och satsat på ett 4-4-1-1. Det är ett klokt val.
Även om Bradley Johnson och Jonny Howson är underskattade finns alltid risken att bli utmanövrerade centralt när de flesta andra lag spelar 4-2-3-1. Med tre man centralt blev Norwich mer kompakt än tidigare och hade även lyxen att kunna foga in spelgeniet Wes Hoolahan i favoritrollen som ”tia”.

Arsenal gjorde sin sämsta match för säsongen, det ska sägas. Laget hade nästan 72 procent av bollinnehavet men skapade frapperande få chanser.
Men trots gästernas bottennapp var det en stor triumf för Hughton.
Han fick defensiven att stämma (Sébastien Bassong var riktigt bra i mittförsvaret), han fick Hoolahan att trivas, han fick Holt att vara Holt. Framför allt fick han en insats som liknade Norwich under Paul Lambert – ett lag med hjärta och engagemang.
Ska Norwich klara kontraktet måste det bli en vana.

Coloccinis mäktiga comeback
Newcastle har hittills inte nått upp i samma nivå som i inledningen av förra säsongen. En av orsakerna är avsaknaden av Fabricio Coloccini i de bakre leden.
Argentinaren var en av lagets bästa spelare ifjol, men har bara spelat fyra matcher hittills i höst.
Idag var han tillbaka i mittförsvaret – och dominerade.
Coloccini, som gjorde sin första match på en månad, var monumentalt bra i 78 minuter när Newcastle krigade för att försvara 1–0-ledningen efter Cheick Tiotés utvisning.
I 79:e minuten fick Coloccini kliva av skadad. Några minuter senare nickade John O’Shea bollen i huvudet på Demba Ba som oturligt styrde in bollen i eget mål. Det var ingen slump att det inträffade när Coloccini satt på bänken.
Om Newcastle ska slåss om Champions League-platserna igen är en frisk Fabricio Coloccini en förutsättning.

Sessegnon formsvag – då är Sunderland uddlöst
Det var derbyt som skulle kickstarta Sunderlands säsong. Det blev istället en match som tydligt visar hur Martin O’Neill har mycket att jobba på.
Sunderland fick chansen att spela 65 minuter i numerärt överläge idag. Trots massivt bollinnehav hände inte mycket.
Ifjol var Stéphane Sessegnon en av ligans bästa offensiva spelare. En Santi Cazorla-typ som fick saker att hända genom en mottagning, genom en dribbling. När Sessegnon förlängde kontraktet jublade Sunderland-fansen, men i höst har han inte kunnat upprepa succén.
28-åringen hade blott ett avslut idag, och skapade endast en målchans enligt officiella statistiken. I höst har han skapat sex målchanser på sex matcher. Jämför det med den här tiden ifjol då det kändes farligt varje gång han fick bollen på offensiv planhalva.

Utan sin nummer tio-spelare i form är Sunderland ligans mest förutsägbara lag.
Varje anfall spelades bollen ut till kanterna, till James McClean och Adam Johnson i hopp om att dessa skulle kunna skapa något. Det blev ett gäng inlägg (41 för att vara exakt), men sällan med kvalitet. Hemmalaget lyckades aldrig – trots att de spelade mot tio man – spela sig igenom centralt.
En av anledningarna är att Jack Colback och Sebastian Larsson blir för mycket sidledsspelare och för lite djupledshot.
Nu fick Sunderland en poäng till slut, tack vare ett självmål, men insatsen som sådan var en stor besvikelse och reser ett stort frågetecken kring klubbens chanser att sluta på övre halvan.

Mina spelarbetyg, Sunderland-Newcastle:
Sunderland: Mignolet 6 – Gardner 5, O’Shea 6, Cuéllar 6, Rose 6 – A Johnson 4, Larsson 6, Colback 6, McClean 5 – Sessegnon 5 – Fletcher 5.
Avbytare: Saha -, Vaughan -.

Newcastle: Krul 6 – Simpson 6, Coloccini 9, Williamson 7, Santon 7 – Ben Arfa 7, Cabaye 7, Tioté 5, Gutiérrez 6 – Ba 7, Ameobi 6.
Avbytare: Perch 6, S Taylor -, Obertán -.

En match som avslöjade WBA
Om Sunderland var en besvikelse på söndagen var West Bromwich samma sak i lördags.
Inför matchen låg de bara en poäng efter Manchester City i tabellen. Roberto Mancini hade inför mötet hävdat att ”WBA spelat den bästa fotbollen i ligan”.
I den här matchen såg vi hur stor skillnad det är mellan topplagen och de som utmanar om en plats på övre halvan.
West Bromwich fick spela med elva mot tio i 67 minuter efter James Milners målchansutvisning. Ändå var det City som kontrollerade matchen och skapade de farligaste lägena.
Det är en sak att vara kompakt bakåt och ta chanserna när de dyker upp.
Det är helt annan sak att vara det spelförande laget och öppna en ”parkerad buss” med kreativt anfallsspel.
West Bromwich och Sunderland bevisade det tydligt inom loppet av ett dygn.
– Idag visar vi att vi kanske inte är tillräckligt bra för att ligga i toppen av tabellen, sa Jonas Olsson.
Det var precis den känslan jag hade när ett naivt WBA skapade en hörna på tilläggstid men ändå lät superinhopparen Edin Dzeko kontra in segermålet några sekunder senare.

Att Steve Clarkes gäng inte hör hemma i toppen är precis som det ska vara.
Lagets startelva i går kostade 17,78 miljoner pund, 1,62 miljoner per spelare.
Manchester Citys startelva kostade 172,96 miljoner pund, 15,72 miljoner per spelare.

Uniteds superanfall maskerar problem
Manchester United vann över Stoke, gjorde fyra mål och anfallsbesättningen med RvP, Danny Welbeck och Wayne Rooney fick alla hamna i målprotokollet.
Det var tre viktiga poäng med tanke på Chelseas ”ryck” tidigare på lördagen, men min känsla är att superanfallet maskerar problem som Alex Ferguson måste åtgärda.
Manchester United har släppt in elva mål på åtta omgångar i Premier League. Säsongen 2008/09 släppte laget in 24 – på hela säsongen.
Wayne Rooneys självmål var förstås olyckligt, men sättet Stoke skapade en rad chanser att öka på till 2–0 var häpnadsväckande.

Manchester United av idag är en diametral motsats mot för tre-fyra år sedan då laget var tätt, disciplinerat och svårgenomträngligt. Då fanns en defensiv triangel med Edwin van der Sar, Nemanja Vidic och Rio Ferdinand som oftast garanterade max ett baklängesmål per match.
Nu är Uniteds presspel undermåligt. Ytorna som uppstår på mittfältet är stora nog för att få ett eget riktnummer. Och det beror delvis på att den annars förträfflige Paul Scholes med åren blivit för statisk.
Vi har sett i tidigare matcher att det går att ”springa sönder” United; löpstarke Moussa Dembélé har dominerat två matcher på Old Trafford med eftertryck. Gareth Bale sprang över halva plan innan han placerade in bollen. Och igår fick Michael Kightly springa förbi en trög Rio Ferdinand innan han placerade in reduceringen till 2–3 – en omöjlighet för fyra år sedan.
Lägg till att ytterbackarna Rafael da Silva och Patrice Evra (nuförtiden) är skakiga i defensiven så förstår man varför United släpper in fler mål än någonsin.
Ifjol vid den här tiden hade United släppt in sex mål efter åtta omgångar.
I den nionde kom 1–6-smällen hemma mot Manchester, vilket fick Alex Ferguson att backa bandet och gå back to basics. Han övergav den överentusiastiska, hyperoffensiva ”byta-chanser-med-varandra-fotbollen” och hängde på dubbla hängslen.
Efter det släppte United inte in ett mål på fem raka matcher och slogs sedan om titeln ända in på mållinjen.
Om laget ska göra det igen så måste försvarsproblemen åtgärdas.
Frågan är hur man gör det och samtidigt behåller den sexiga offensiven med Rooney, van Persie, Welbeck?

Fem slutsatser efter helgen

av Kalle Karlsson

De späckade fotbollshelgerna medför problem.
Det finns nämligen ingen tid att hinna skriva om matcherna.

I går steg jag upp ur sängen, kollade Rayo Vallecano-Sevilla (Rayo-tränaren Jemez testade innovativt spelsystem), liverapporterade Liverpool-Arsenal, fortsatte med Southampton-Manchester United, tog paus för att äta, för att sedan fortsätta med att kombinera Inter-Roma, Lille-PSG och Barcelona-Valencia.
Tv-utbudet är för stort för att samtidigt klara av att driva en blogg.
Nåväl, här är lite slutsatser från helgen.

van Persies briljans maskerar Uniteds problem
Det fanns många som undrade varför Alex Ferguson värvade Robin van Persie. Det var en berättigad fråga eftersom han hade en anfallsbesättning så vass att Dimitar Berbatov var petad.
Igår levererade RvP en insats som gav ett tydligt svar.
Efter drygt 80 spelade minuter såg holländaren ut att bli den stora syndabocken på St Mary’s Stadium.
Han hade visserligen gjort 1-1 i första halvlek med ett klassmål när han tog ned Antonio Valencias inlägg på bröstet och tryckte in en halvvolley i bortre.
Men han hade också sumpat en gyllene kvitteringschans. Jos Hooiveld gick in för hårt i en närkamp mot van Persie, som lade upp bollen på straffpunkten – och sköt en tam chippstraff som Kelvin Davies klarade.
Twitter överöstes med hånfulla inlägg om ”svikaren”. Det var ”van Penalty” och andra ordvitsar.
Den där mobben tystades ganska rejält när RvP först kvitterade till 2-2 på en retur och sedan nickade in 3-2 på ”Fergietime”.
Det var en show av en mästerlig spelare.
Det var också en show som dels maskerade en finfin insats av Southampton, dels maskerade brister hos en titelkandidat som inte alls agerade mästerligt.

Manchester United förlorade premiären mot Everton. De vann med ett nödrop hemma mot Fulham (3-2) sedan David De Gea gjort en viktig räddning i slutsekunderna. Igår var spanjoren utanför startelvan (”bänkad, inte roterad”, enligt sir Alex själv).
Men Uniteds försvar agerade lika tafatt och svagt som mot Fulham när först Rickie Lambert och sedan Morgan Schneiderlin tilläts nicka in bollar bakom Anders Lindegaard.
Offensiven var lika tafflig. Shinji Kagawas fina form var som bortblåst. Japanen var aldrig inne i matchen på St Mary’s. När inte Michael Carrick eller Tom Cleverley lyckades skapa något passningstempo och Danny Welbeck var vilsen i sin kantroll var anfallsspelet helt uddlöst.
Den här gången kom laget undan tack vare sin nye anfallsstjärna (och Paul Scholes som kom in och spelade mer genomtänkta passningar). Robin van Persie tog sig till 11 avslut, varav 5 på mål. Övriga lagkamrater mäktade med två.
Efter slutsignalen skrev jag skämtsamt på Twitter att det ”dröjde bara tre omgångar innan Manchester United blev ett one man-team”.
Det är de förstås inte.
Men det fanns perioder under gårdagens match då det faktiskt framstod som det.

Diaby har allt för att bli en superstjärna
Det gick många rykten som kopplade samman mittfältare med Arsenal inför deadline day. Arsène Wenger förhandlade med Nuri Sahin medan en del supportrar drömde om Yann M’Vila.
Jag var tämligen säker på att Wenger skulle sitta lugnt i båten eftersom han i själva verket har massor av alternativ på mittfältet: Arteta, Rosicky, Ramsey, Wilshere, Cazorla, Frimpong, Coquilin, Diaby.
Det verkade som om många – åtminstone motståndarlagens supportrar – hade glömt det sista namnet, Abou Diaby.
I så fall fungerade första halvlek mot Liverpool i går som en påminnelse.
Den gänglige fransmannen var enorm på Anfield. Han ägde mittfältet och när han spelade ut hela registret, slog tanken mig:
Den här grabben har egentligen allt för att bli en världsstjärna.
Jag minns att jag sett honom dunkat upp bollar i krysset förr, jag minns att han glimtvis påmint om en ung Patrick Vieira. Men jag kan inte erinra mig att jag sett honom leverera en sån insats som igår.
I ena stunden dribblade han och älgade i väg med jättekliv, i nästa stund bjöd han på en genial, riskfylld, klack på mittplan som öppnade en jätteyta för en medspelare. Han borde ha haft en assist när han serverade Olivier Giroud som sköt utanför.
Det som imponerade allra mest – bland alla andra superlativ – var hans spel utan boll. Han var alltid villig att visa sig. Inte för att automatiskt få bollen själv, utan för att öppna för någon annan.
– Du kan se hur viktig han är för oss eftersom han är en underbar spelare. Han verkligen allt som du vill ha på ett mittfält, sa Arsène Wenger på presskonferensen efteråt.
– Han har inte spelat på ett år, men han hade en bra försäsong och nu ser han ut att vara i bra form.
Arsenalfansen vågar inte hoppas på för mycket. 26-åringen från Auxerre har spelat i klubben sedan säsongen 2005/06, men han har aldrig fått vara fri från skador. Säsongen 09/10 var ett undantag då han startade 26 matcher i ligan. Ifjol startade han inte en enda.
”Diaby is a player don’t know why he doesn’t play more games”, skrev en imponerad Wayne Rooney på Twitter igår.
Spelar Abou Diaby som igår – och får slippa skador – lär inte Rooney behöva undra mer.

Liverpools trupp är farligt tunn
FSG:s ägare John W Henry har idag gått ut med ett öppet brev till fansen där han motiverar klubbens transferpolicy. Han skriver att ”mercaton” inte var något misslyckande.
Det stämmer att Liverpool har gjort en del fina värvningar i sommar. Joe Allen är briljant, Fabio Borini blir säkert nyttig med tiden, Nuri Sahin är ett bra lån och Samed Yesil kan bli en sensation (Oussama Assaidi får vi återkomma till).
Men att truppen nu är så tunn att Luis Suárez och Fabio Borini är de enda alternativen i strikerpostionen måste ses som ett fiasko.
Brendan Rodgers sa igår att han inte hade släppt Andy Carroll om han vetat att han inte skulle få in någon ersättare. Mer explicit kritik mot ägarna än så kommer vi nog inte få ”inifrån”.
Liverpool har en option på att plocka tillbaka Andy Carroll i januari, men FSG:s snålhet har gjort att klubben spelar ett högt spel.
Man kan stillsamt undra: Vad ska Liverpool ta sig till om Luis Suárez drabbas av en allvarlig skada i nästa omgång?
Michael Owen? Det känns inte som lösningen år 2012…

Defoe tam som ensam striker
Tottenham har inlett säsongen svagt. Blott två poäng efter två hemmamatcher är inte godkänt och helgens möte med Norwich hade inte gett en enda om inte Brad Friedel på nytt storspelat i målet (jag är långt ifrån säker på att Hugo Lloris tar förstaposten den här säsongen).
Det fanns ljuspunkter. Moussa Dembélé visade med sitt inhopp och mål att han blir en värdig (dock inte fullvärdig) ersättare till Luka Modric.
Men Tottenham är för förutsägbart framåt när Emmanuel Adebayor saknas.
Jag gillar egentligen Jermain Defoe. Han är den där sniper-typen som kommer att göra mål oavsett klubbadress. Problemet är att han inte passar i rollen som ensam striker. Han behöver en anfallspartner som agerar target, som skapar yta.
En talande statistik: På de tio senaste matcherna som Jermain Defoe startat som ensam anfallare har Tottenham vunnit en. Den när han blev utvisad efter 27 minuter borta mot Aston Villa…

Snodgrass var en PL-spelare i Championship
Det måste svida i alla Leeds-hjärtan när Norwich spelar nuförtiden. Tre av fyra mittfältare är före detta lirare från Elland Road.
Leeds United har sett ut att vara redo för uppflyttning (eller åtminstone playoff ett par gånger), men istället har man tappat mark och skakas av en kris med massiv kritik mot ägaren Ken Bates.
Hade klubben kunnat behålla dessa spelare – istället för att ge upp dem tämligen billigt – hade laget kunnat ta klivet upp till Premier League.
Efter Bradley Johnson och Jonny Howson har Robert Snodgrass gjort flytten från Leeds till Norwich.
Alla tre får betecknas som fynd. Vi var många som undrade varför ingen klubb värvat Robert Snodgrass tidigare. Efter de inledande omgångarna har han visat att han var mer än redo för Premier League.
När klubbarna söker sig utomlands för att hitta fyndspelare – enligt redovisningsfirman Deloitte har Premier League-klubbarna aldrig tidigare betalat så mycket pengar till utlandet under ett transferfönster – kanske de istället borde titta noggrannare i den egna andraligan?

***
Senare ikväll kommer ett ”Omgångens lag”.

Säsongssummering lag för lag, del 2

av Kalle Karlsson

Vi kör vidare med vår säsongssummering är vi tittar på klubb för klubb.
Här är del 2.

11) Swansea, 47 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 5/5. Klarade målet (nytt kontrakt) och så när en plats på övre halvan. Dessutom har de spelat en iögonfallande passningsfotboll. Swans förtjänar all credit.
Tränaren: Brendan Rodgers: 5/5. Det är bara att lyfta på hatten för nordirländaren som hade modet att ta med sig sin filosofi till högstaligan. Det blev succé.
Mest negativt: Brendan Rodgers lämnar klubben efter två framgångsrika år. Var hittar Swansea en kvalificerad ersättare som kan förvalta arvet?
Vilka spelare kan säljas: Joe Allen.
Vilka spelartyper skulle behövas: En spelare i varje lagdel som kan ge ökad bredd.
Rimliga värvningar: Gylfi Sigurdsson.
Säsongens spelare: 1) Michel Vorm. En av ligans bästa målvakter. 2) Gylfi Sigurdsson. 3) Leon Britton.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Nytt kontrakt.

12) Norwich, 47 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 4/5. Överträffade allas förväntningar. Många av dessa huserade nyligen i League One.
Tränaren: Paul Lambert: 5/5. Laget var tippat i botten av många. Lamberts budgetköp överraskade och hade länge häng på en plats på övre halvan. Ett tag skuggade de Liverpool i tabellen. Det är sensationellt.
Mest positivt: Att steget upp till högstadivisionen gick så smärtfritt.
Mest negativt: Tränaren Paul Lambert har lämnat för Aston Villa. Anfallaren Grant Holt har lämnat in transferbegäran. Norwichs nye manager kommer att få ett tufft arbete under sommaren.
Vilka spelare kan säljas: Grant Holt.
Vilka spelartyper skulle behövas: En targetanfallare som ersättare till Holt om han flyttar. En rutinerad mittback.
Rimliga värvningar: Oklart.
Säsongens spelare: 1) Grant Holt. Kultspelare. 2) John Ruddy. 3) Russell Martin.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Nytt kontrakt.

13) Sunderland, 45 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 2/5. Sunderland underpresterade grovt i höstas, bortsett från några glimrande undantag (Stéphane Sessègnon och Sebastian Larsson). Under våren reste man sig.
Tränaren: Steve Bruce: 1/5. Fick problem när Asamoah Gyan lämnade i slutet av sommarfönstret och hösten blev en mardröm. Martin O’Neill: 4/5. Tog över ett Sunderland på 17:e plats med blott elva poäng på 14 matcher. Avslutade dock svagt då laget inte vann på de åtta sista omgångarna.
Mest positivt: Martin O’Neills entré blev succé och ger klubben hopp om en ljus framtid.
Mest negativt: Laget har inte hittat någon vettig strikerlösning. Den här sommaren måste återigen ägnas åt att hitta en anfallare.
Vilka spelare kan säljas: Stéphane Sessègnon, Kieran Richardson.
Vilka spelartyper skulle behövas: En striker och en passningsskicklig central mittfältare som komplement till krigaren Cattermole och målfarlige Gardner.
Rimliga värvningar: Carlos Cuellar.
Säsongens spelare: 1) Stéphane Sessègnon. Lagets referenspunkt i anfallsspelet. 2) Sebastian Larsson. 3) James McClean.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Övre halvan.

14) Stoke, 45 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 2/5. Stoke hade material för att ta en placering på övre halvan. Få som överträffade förväntningarna.
Tränaren: Tony Pulis: 2/5. Efter förra säsongens 13:e plats i ligan och FA-cupfinal och värvningen av Peter Crouch och med Wilson Palacios varm i kläderna fanns skäl att tro på ett bättre resultat i år.
Mest positivt: Att Rory Delaps inkast har fått mindre och mindre betydelse för laget. Det kommer att ta tid att tvätta bort stämpeln, men det är ett första steg…
Mest negativt: Wilson Palacios blev inte den mittfältskraft som laget så väl behöver.
Vilka spelare kan säljas: Kenwyne Jones.
Vilka spelartyper skulle behövas: Fortfarande en central mittfältare. En högerytter som ger Jermaine Pennant konkurrens.
Rimliga värvningar: Michael Owen (Manchester United).
Säsongens spelare: 1) Peter Crouch. Passar väl in i lagets spelidé. 2) Ryan Shawcross. 3) Robert Huth.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Övre halvan.

15) Wigan, 43 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 3/5. Jag tippade återigen Wigan under strecket. De överraskade återigen.
Tränaren: Roberto Martínez: 4/5. Laget såg ut att vara avsågat in bit in på våren när Martínez nya 3-4-3-system började ge resultat. Besegrade flera toppklubbar när det stod som allra mest på spel.
Mest positivt: Uppryckningen under våren ger klubben hopp om att kunna ta ”nästa steg”.
Mest negativt: Spelare som Mohamed Diamé och Hugo Rodallega väntas lämna laget. Intresse lär finnas för Victor Moses. Wigan kommer att behöva fynda igen.
Vilka spelare kan säljas: Mohamed Diamé, Hugo Rodallega, Victor Moses, Chris Kirkland, Steve Gohouri, Hendry Thomas.
Vilka spelartyper skulle behövas: Ersättare till ovan nämnda. En ”wing-back” till höger.
Rimliga värvningar: Oklart.
Säsongens spelare: 1) Victor Moses. Lagets anfallsspel kretsade kring Moses högerkant. 2) Gary Caldwell. 3) Ali Al-Habsi.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Nytt kontrakt.

***
Imorgon eller i kväll kommer nästa del.

Betyg på alla spelare i Premier League, del 3

av Kalle Karlsson

Två delar avverkade. I dag publicerar vi tredje delen i genomgången där jag betygsatt samtliga spelare i Premier League.

Den här kvartetten gick ganska smärtfritt. Bland dessa fyra gäng behövde jag inte göra lika många avväganden.
Imorgon kommer del fyra och sedan har vi bara en del kvar.

Innan ni läser, några riktlinjer:
* Jag har inte betygsatt spelare som bara spelat tre-fyra matcher. Gränsen går vid spelare som spelat åtminstone fyra-fem matcher.
* Betygsättningen gäller endast ligaspelet.
* Jag kan ha missat någon spelare – i så fall är det bara att hojta till så lägger jag till den spelaren.
* I den här genomgången har jag inte bedömt frånvaro som en förminskande faktor. Jag har istället tittat på hur bra spelaren var när han väl spelade.
* Få matcher kan dock vara en faktor som sänker betyget om spelaren varit petad (det finns ju ofta en anledning till att man är petad, dvs man är inte tillräckligt bra).
* Jag förstår att ni gärna hade sett motiveringar till betygen, men det hade tagit för lång tid att göra. Det är bättre att ni ifrågasätter ett specifikt betyg så ska jag motivera det.
* Ambitionen var att sätta betygen utan att ta hänsyn till eventuella förväntningar på spelaren. Sedan är det oundvikligt att bedömningen påverkas av en spelare som överraskar.
* Man kan ha olika syn på som menas med ”världsklass”. Därför lade jag i år till betyget 6, ”Messi-klass”, för att understryka att jag använder ett bredare begrepp där världsklass innefattar spelare som varit en av de bästa i sin position i världens mest konkurrenskraftiga liga.

BETYG SPELARE-FÖR-SPELARE, PREMIER LEAGUE 2011/12
* Betygsskalan: 6=Messi-klass, 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd.

Manchester City

Målvakter
Joe Hart 5

Försvarare
Gaël Clichy 4
Aleksandar Kolarov 3
Vincent Kompany 5
Joleon Lescott 4
Micah Richards 4
Stefan Savic 1
Kolo Touré 2
Pablo Zabaleta 4

Mittfältare
Gareth Barry 4
Nigel De Jong 2
Adam Johnson 2
James Milner 3
Samir Nasri 3
David Pizarro 2
David Silva 5
Yaya Touré 5

Anfallare
Sergio Agüero 5
Mario Balotelli 4
Edin Dzeko 3
Carlos Tévez 3

Manchester United

Målvakter
David De Gea 4
Anders Lindegaard 3

Försvarare
Jonny Evans 4
Patrice Evra 3
Rio Ferdinand 4
Phil Jones 3
Fabio da Silva 1
Rafael da Silva 2
Chris Smalling 3
Nemanja Vidic 4

Mittfältare
Anderson 3
Michael Carrick 4
Tom Cleverley 3
Darren Fletcher 2
Ryan Giggs 2
Nani 4
Park Ji-Sung 2
Paul Scholes 4
Antonio Valencia 5
Ashley Young 4

Anfallare
Dimitar Berbatov 3
Javier Hernández 2
Wayne Rooney 5
Danny Welbeck 3

Newcastle

Målvakter
Tim Krul 5

Försvarare
Danny Simpson 3
Fabricio Coloccini 5
Steven Taylor 4
Mike Williamson 2
Davide Santon 3
Ryan Taylor 3
James Perch 3

Mittfältare
Sammy Ameobi 2
Hatem Ben Arfa 4
Yohan Cabaye 4
Shane Ferguson 2
Dan Gosling 1
Jonas Gutierrez 3
Danny Guthrie 3
Sylvain Marveaux 1
Gabriel Obertán 2
Chieck Tioté 4

Anfallare
Demba Ba 4
Papiss Cissé 5
Shola Ameobi 2
Leon Best 3
Peter Lövenkrands 1

Norwich

Målvakt
John Ruddy 4

Försvarare
Daniel Ayala 2
Adam Drury 2
Leon Barnett 3
Ryan Bennett 2
Ritchie De Laet 1
Russell Martin 4
Kyle Naughton 3
Marc Tierney 4
Elliot Ward 2
Zak Whitbread 3

Mittfältare
Elliott Bennett 3
Andrew Crofts 2
David Fox 2
Wes Hoolahan 3
Jonny Howson 3
Andrew Surman 3
Bradley Johnson 3
Anthony Pilkington 4

Anfallare
Grant Holt 4
Steve Morison 3
Simeon Jackson 3
James Vaughan 1

***
Imorgon kommer den fjärde delen.

Vilken sanslös dramatik…

av Kalle Karlsson

Vilken match. Vilken dramatik. Vilken upplösning.
Och oj, vilken tung poängförlust för Arsenal.
Norwich knep ett kryss (3-3) på Emirates och nu har Tottenham och Newcastle chansen att skaffa sig matchboll i kampen om Champions League.

Händelseutvecklingen på Emirates var något utöver det vanliga.
Arsenal fick en smakstart med 1-0 i andra minuten. Norwich tog över och vände till 2-1 innan halvleken var över. Arsenal lade i högsta växeln efter paus och gick upp till 3-2 efter två Robin van Persie-mål. Norwich reste sig mirakulöst och kvitterade till 3-3 i 85:e minuten. Arsenal skapade fyra-fem jättelägen i slutminuterna – bland annat straffsituationen i 89:e minuten där van Persie bara hade att lägga in bollen när han vräktes omkull.
Var det straff? Ja, absolut, men å andra sidan (som många skriver till mig på Twitter) borde väl linjedomaren ha vinkat för offside i förstaläget? Arsenalfans har även påpekat att Norwich kunde fått ett par straffar tidigare i matchen. Men snacka om att det domslutet kan få stora konsekvenser för säsongen och för Arsenals framtid.

Vi måste lyfta på hatten för Norwich. De har haft de tungt senaste veckorna, hade egentligen inget att spela för idag, men slet ändå som om de spelade för att överleva i ligan.
Spurs och Newcastle är skyldiga att rikta ett stort tack till Paul Lamberts gäng.

Vi får dra djupare slutsatser senare. Här är spelarbetyg från svängmatchen.

Mina spelarbetyg, Arsenal-Norwich:
Arsenal: Szczesny 5 – Sagna 6, Koscielny 6, Vermaelen 5, Gibbs 6 – Song 6, Ramsey 4, Rosicky 6 – Gervinho 7, van Persie 7, Benayoun 7.
Avbytare: Coquelin 6, Oxlade-Chamberlain 6, Chamakh -.

Norwich: Ruddy 8 – Naughton 7, R Bennett 7, Martin 6, Lappin 6 – Howson 7, Johnson 6 – E Bennett 6, Hoolahan 7, Jackson 7 – Holt 8.
Avbytare: Morison -, Pilkington -, Wilbraham -.

Sida 3 av 4
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB