Lite snack inför januarifönstret, del 3:

Var det här receptet för att knäcka Southampton? Det är i så fall ingen överraskning att det var José Mourinho som levererade det.
I första halvlek satt jag och njöt av Southampton. Inte för att de var så fantastiska utan för sättet de spelar på.
Det är så befriande med uppstickarlag som spelar med högt presspel. Vi är så vana vid att underdogs backar hem, spelar reaktiv fotboll och väntar på motståndarens misstag. Det är standard. Men det blir ju så mycket roligare och öppnare fotboll om favoriten får möte ett lag som vill vinna tillbaka bollen snabbt. Senare på söndagskvällen såg jag Athletic Bilbão göra samma sak mot Barcelona hemma på San Mamés. Det var väntat men likaväl underbart att se.

Detta Soutampton som charmat oss i höst gjorde 0–1 redan efter tolv sekunder (Jay Rodriguez utnyttjade en jättebjudning av Michael Essien). Men trots ledningen så vek de inte från sin grundinställning – att pressa motståndaren högt. De har demonstrerat den här förmågan med framgång tidigare under säsongen – både på Anfield och Old Trafford – och nu gjorde de det på Stamford Bridge.
José Mourinho valde ett fysiskt mittfält med Michael Essien och Ramires bakom de tre musketörerna Eden Hazard, Juan Mata och Oscar. Tanken var att deras rörlighet och teknik skulle kunna hantera det höga presspelet, men det gick inte så bra.
Första halvleken kontrollerades av Southampton som hade kunnat göra fler mål om de varit mer noggranna med passningarna på sista tredjedelen.
När jag såg första halvlek satt jag och funderade på två saker kring ”Saints”:
Dels hur många energiödslande löpningar mittfältarna Morgan Schneiderlin och Victor Wanyama måste ta för att kunna upprätthålla pressen och få numerärt överläge i nästa läge (det här är extremt svårt att visa med stillbilder).
Dels hur länge Southampton kommer att orka göra det här i match efter match.

Nu såg man tendenser till trötthet i andra halvlek och José Mourinho var inte se att utnyttja det.
Chelseas manager är ligans mest aktiva matchcoach och den här dagen fick han understryka det igen. När Oscar blev skadad i slutet av första halvlek hade han kunnat byta in Willian eller André Schürrle. Istället valde han Frank Lampard och flyttade Ramires till högerkanten.
I paus valde han att ta av stackars Michael Essien som äntligen fick chansen från start och ta in Demba Ba. Det betydde en övergång till 4-4-2 och en helt förändrad spelidé.
Istället för att spela sig upp genom mittfältet – spela sig i händerna på ett högt pressande Southampton vilket Chelsea inte klarade av –  valde man att ta in en targetspelare (Ba) och slå längre och rakare bollar förbi gästernas förstapress. Och då hittade man luckorna.
– Jag förändrade helt sättet vi spelade på, sa Mourinho efteråt. Jag tror att vi gav dem en andra halvlek som de inte hade räknat med och som de inte kunde hantera. Det faktum att vi spelade med två strikers var ett problem för Southampton, vi pressade dem högt och Lampard och Ramires gjorde det väldigt bra.
Det påminde en del om Mourinhos första upplaga av Chelsea: Ett fysiskt lag som tog kampen, spelade med hög energi och spelade ett rakt spel mot Didier Drogba.
Är det här sättet att tämja Southampton? Fan tro’t. Räkna med att kommande motståndare spelar ett längre spel mot Saints.

Mauricio Pochettino skickade in Rickie Lambert från bänken och gick över på 4-4-2. Det är för övrigt intressant att Lambert startade på bänken – han är betydligt mer effektiv på hemmaplan än borta. Hans ersättare Pablo Osvaldo var iskall i matchen, men fick vara kvar på plan.
Dispositionen gav ingen större effekt och Mourinho kunde med ytterligare en förändring – John Obi Mikel in istället för Fernando Torres i 84:e minuten – säkra ledningen och sedan öka på till 3–1 genom Demba Ba.
Juan Mata gjorde sin första ligastart på en månad. Jag tycker han var rätt svag i första halvlek med undantag av ett par fina instick, men i andra halvlek var han med och avgjorde matchen. José Mourinho berömde hans defensiva jobb mot Luke Shaw, men jag tänker främst på hans förmåga att söka sig in i banan och slå avgörande passningar. Inlägget som John Terry nickade in till 2–1 var den typen av spetskvaliteter som Mata bidrar med och som visar varför han behövs i Chelsea.

Nästan en femtedel av säsongen är avverkad.
Här går vi igenom klubb för klubb och ser vad som skett hittills.

1) Arsenal, 16 poäng
Säsongen: Det började med debaclet hemma mot Aston Villa där fansen buade och vissa krävde Arsène Wengers avgång. Sedan värvades Mesut Özil och nu är allt frid och fröjd på Emirates. Gunners radade upp tio segrar (varav en av dem efter straffar) innan man fick nöja sig med kryss senast mot ett formstarkt WBA. Chansen att vinna ligatiteln har inte varit så här stor sedan 2004/2005.

Bäst hittills: Aaron Ramsey har varit en av ligans allra bästa spelare i inledningen och gjort åtta mål i alla turneringar.

Kan bättre: Jack Wilshere är klubbens symbolspelare men 21-åringen har haft svårt att hitta tillbaka till vinter-formen och nu är han inte längre given i startelvan.

Talangen: Serge Gnabry, 18, har fick chansen i startelvan och tog den. Gjorde ledningsmålet borta mot Swansea.

Behövs i januari: Arsenal försökte värva en striker i somras för att underlätta bördan för Olivier Giroud. Det lyckades inte, men jag räknar med att Arsène Wenger gör ett nytt försök i januari. Dessutom en mittback som backup.

Tränarens status: Det går fort i idrottens värld. Efter premiären fanns det supportrar som ville bli av med Arsène Wenger. Nu överväger klubben att ge fransmannen ett nytt kontrakt – och fansen jublar över beskedet.

2) Liverpool, 16 poäng
Säsongen: Liverpool fick en flygande start med tre raka segrar och så långt hade Simon Mignolet hållit nollan. De klarade att hantera Luis Suárez frånvaro förvånansvärt bra, men det finns en oroväckande tendens: Laget har kroknat betänkligt i andra halvlek. Brendan Rodgers har experimenterat med spelsystemet och verkar ha hittat modellen med sitt 3-4-1-2.

Bäst hittills: Daniel Sturridge har burit Liverpools offensiv och gjort åtta mål hittills under säsongen.

Kan bättre: Steven Gerrard har inte visat samma form som förra säsongen. Vissa vill till och med se kaptenen bänkad till fördel för Jordan Henderson.

Talangen: Coutinho, 21 år, är förnärvarande på skadelistan, men i de första fyra matcherna visade han att vårformen håller i sig.

Behövs i januari: En defensiv mittfältare som kan täcka upp om Lucas Leiva går sönder.

Tränarens status: Brendan Rodgers fick läroåret på sig för att genomföra sin revolution. Nu måste han visa resultat och känslan i klubben är positiv. Managern hanterade Luis Suárez-frågan skickligt i somras och vann sympatier i supporterleden. Har stort förtroendekapital.

3) Chelsea, 14 poäng
Säsongen: Chelsea har haft en trevande start på säsongen. Att laget ändå bara är två poäng efter ligaledaren Arsenal tyder på styrka. Den stora minan var förstås chockförlusten hemma mot Basel i Champions League. Spelet har inte stämt och Juan Mata-frågan har varit ett orosmoment. Nu är Mata tillbaka i elvan och laget har lyft sig senaste matcherna.

Bäst hittills: John Terry har hittat tillbaka till gammal god form under José Mourinho.

Kan bättre: Eden Hazard hyllades av José Mourinho inför säsongen, men belgaren har inte haft samma ”impact” som väntat. Bara ett mål och ingen assist från 22-åringen på sju matcher i ligan.

Talangen: Eftersom jag satte gränsen vid max 21 år så faller både Oscar och Kevin De Bruyne bort. Marco van Ginkel, 21, visade lovande tendenser på försäsongen, men skadade tragiskt nog knäet och blir borta nästan hela säsongen.

Behövs i januari: Eftersom Romelu Lukaku lånats ut till Everton utan möjlighet till återkallelse behövs en striker – om inte trion Samuel Eto’o, Demba Ba, Fernando Torres rycker upp sig.

Tränarens status: José Mourinho återvände som den store frälsaren för att skapa lugn och ro i Chelsea. Det gjorde han också. Sedan började säsongen och Juan Mata satt på bänken. Det var inte vad fansen hoppats på. Inte heller hade de räknat med nederlag hemma mot Basel. Mourinhos anseende är inte lika högt nu som före premiären.

4) Southampton, 14 poäng
Säsongen: Southampton värvade tungt i somras, men de har ändå lyckats överträffa förväntningarna. Mauricio Pochettino har fått ordning på försvarsspelet och laget har bara släppt in två mål på sju matcher. En gigantisk skillnad jämfört med den här tidpunkten förra året då ”Saints” hade ligans sämsta försvar. Dejan Lovren har blivit ett rejält lyft och Victor Wanyama har tillfört kraft till mittfältet. Southampton har dock haft ett tacksamt schema där man bara mött ett tippat lag som tippats hamna på topp 6 (Liverpool).

Bäst hittills: Målvakten Artur Boruc är en starkt bidragande orsak till att Southampton varit så tätt bakåt. En av ligans bästa, om inte den allra bäste, i inledningen av säsongen.

Kan bättre: Gastón Ramirez värvades förra sommaren för stora pengar, men har inte fått starta en enda match den här säsongen. Finns ingen given plats för uruguayanen i Pochettinos nya system.

Talangen: Luke Shaw var förra säsongens sensation i Southampton när han slog igenom som 17-åring. Fortsätter att visa varför han är en av Europas mest lovande ytterbackar.

Behövs i januari: Finns inga akuta behov att värva.

Tränarens status: Mauricio Pochettino kom till England med tuffa premisser eftersom han tog över efter sparkade Nigel Adkins.

Två insläppta mål på sju matcher.
Det är ingen tvekan om att nyckeln till Southamptons framgångar finns i försvarsspelet.
Här är några av nycklarna till den sensationella defensiven.

Presspelet
Minns ni Southampton i inledningen av förra säsongen? Laget läckte som ett såll och släppte in 20 mål på de sju första omgångarna.
Sedan Mauricio Pochettino tog över i mitten av januari har ”Saints” varit ett av de lagen i ligan som släppt in minst antal mål. Hur bar han sig åt?
Den förre Espanyol-tränarens fotbollsfilosofi påminner om Marcelo Bielsas. Han vill äga bollen och han vill så snabbt som möjligt återerövra den.
Redan i debutmatchen mot Everton i januari (0-0) kunde vi notera det höga och intensiva presspelet. Nu har Pochettino fått ett halvår att förfina sin spelidé och det har gett resultat.
Pablo Osvaldo-köpet har inneburit en övergång till 4-3-3 istället för 4-2-3-1, men en sak är bestående: Det hårda arbetet utan boll.
Southamptons spelare springer bildligt talat livet ur sig i varje match. Det framstår som att de jobbar efter en liknande ”tresekundersregel” som Barcelona gjorde under Pep Guardiola: Efter ett bolltapp får det dröja max tre sekunder innan motståndaren sätts under press.
Den här taktiken har varit framgångsrik mot topplagen som inte är vana vid att stressas på det sättet av lag på undre halvan. Nu verkar Pochettinos taktik även få effekt mot de mindre lagen. Det är jobbigt att möta Southampton.
– Vår modell är glasklar – vi vill försvara genom att ha bollinnehavet. Vi vill vara så långt ifrån vårt eget mål som möjligt. Vi vet att det finns en risk med det här sättet att spela. Vi kan tappa bollen i farliga situationer, men det är vår filosofi och vi tror att vi kan lyckas genom att spela så, sa Pochettino häromdagen till engelska tidningar.
Det finns förstås en annan en riskfaktor: Att pressa högt tar mycket energi och farhågan är energidepåerna minskar ju längre säsongen lider. Då kan det bli som för Athletic Bilbao; man skördar framgångar under en halv säsong för att sedan ”gå in i väggen”.

Målvaktslösningen
Förra säsongen inledde Kelvin Davies som förstaval mellan stolparna i Southampton. Han höll inte så Paolo Gazzaniga fick chansen. När inte heller han motsvarade förväntningarna valde Nigel Adkins att hämta in kontraktslöse Artur Boruc. Den polske målvakten började med att släppa in fyra mål borta mot West Ham i slutet av oktober. En vecka senare vaktade han målet i förlustmatchen hemma mot Tottenham (1-2). Under matchen applåderade han sarkastiskt åt sina egna fans och slängde en vattenflaska i riktning mot dem. Klubben utredde händelsen men fann ingen anledning att straffa spelaren. Boruc hamnade dock i kylan, han spelade inte en match fram till årsskiftet.
Men när de Davies och Gazzaniga återigen vacklade fick han chansen på nyårsdagen mot Arsenal. Och då infann sig formen.
Artur Boruc visade kvaliteterna som vi minns från tiden i Celtic och som gjorde honom till en av Europas mest eftertraktade målvakter. Hans målvaktsspel var en bidragande orsak till att Southampton klarade kontraktet.
Polacken belönades med ett nytt kontrakt och i höst har han lyft sig ytterligare ett par snäpp. Fem nollor på sju matcher talar sitt tydliga språk – Boruc har varit en av ligans bästa målvakter i höst.

Mittbackslösningen
Om målvaktssidan var tunn vid den här tiden förra året gällde samma sak för mittbackssidan. Jos Hooiveld hade stora problem med Premier League-tempot inledningsvis. José Fonte och Maya Yoshida växte in i kostymen, men det rådde inga tvivel om att mittförsvaret hade hög prioritet inför sommarens silly season.
Sportchefen Nicola Cortese och tränaren Mauricio Pochettino letade och fann Dejan Lovren i Lyon. Vissa ifrågasatte om han verkligen var värd 10 miljoner euro, men det har visat sig vara väl spenderade pengar.
Dejan Lovren har varit den trygga, gedigna pjäsen som Southampton behövde. Samtidigt har han fått José Fonte att växa. Inför säsongen var det oklart om Fonte eller Maya Yoshida skulle vara startspelare. Efter sju omgångar och två insläppta mål känns Fonte som given.
Enligt Whoscoreds statistik har Dejan Lovren den sjätte bästa ratingen i Premier League (bakom Olivier Giroud, Aaron Ramsey, Mesut Özil, Morgan Amalfitano och David Silva). José Fonte är på 13:e plats i samma ranking.
Statistik säger långt från allt, men mittförsvaret framstår inte längre som en akilleshäl för Southampton. Lovren/Fonte är både starka i duellspelet och tillräckligt rörliga för att klara Mauricio Pochettinos höga försvarsspel.
Vi får inte heller glömma de skickliga ytterbackarna Luke Shaw och Nathaniel Clyne. De får mest uppmärksamhet för sina offensiva rajder, men det överskuggar inte att de även är solida defensivt. Shaw agerar så rutinerat att man kan tro att han spelat tio år i ligan medan Clyne är svårpasserad tack vare sin snabbhet.

Tuffa mittfältet
Förra säsongen ansåg jag att Southampton hade ligans mest undervärderade mittfält. Där fanns sensationen Morgan Schneiderlin som var ligans bästa bollvinnare och giftig med sina djupledslöpningar. Där fanns förre Chelseatalangen Jack Cork som både kunde vinna boll och fördela den.
I somras valde dock Southampton att ytterligare förstärka en redan stark lagdel genom att värva Victor Wanyama från Celtic. Den robuste kenyanen har gjort ett redan granithårt mittfält ännu hårdare.
Wanyama brister ibland i passningsspelet, men som bollvinnare, som bulldozer, är han svåröverträffad. Efter Cardiffs skrällseger mot Manchester City såg jag Gary Medel och Aron Gunnarsson som ligans tuffaste mittfält. Men Schneiderlin/Wanyama väger tyngre.
Duon är skräddarsydd för Pochettinos presspel. Deras defensiva kvaliteter ger excellent skydd åt mittbackarna José Fonte och Dejan Lovren, och det är en förutsättning för att laget ska kunna släppa fram ytterbackarna i offensiva löpningar.

Från jobbet på rödbetsfabriken till stjärna i Premier League.
Rickie Lambert, 31, tog den långa vägen till de stora fotbollsscenerna.
Nästa sommar kan han vara Englands joker i VM i Brasilien.

I våras läste jag en artikel som fick mig att haja till. Nyheten handlade om Ruben Loftus-Cheek.
Who?
Den 17-årige mittfältaren har tillhört Chelsea sedan första pojkåren. Han är ung och lovande och spås en lysande framtid. Så långt inget anmärkningsvärt.
Men det den här texten handlade om hans nya kontrakt.
När Loftus-Cheek skrev på det nya kontraktet garanterade det honom 1,7 miljoner pund. Innan han fyller 20 år kommer han ha tjänat närmare 20 miljoner kronor – även om han aldrig når Chelseas a-lag.
Avtalet ger en grundlön på cirka 80 000 kronor i veckan, en sign-on på cirka 4 miljoner kronor och en ”lojalitetsbonus” på drygt 3,5 miljoner kronor.
Det här var det största kontraktet Chelsea någonsin gett till en egenfostrad juniorspelare och var så stort att ägaren Roman Abramovitj själv undertecknade papprena.
Den här historien säger en om dagens fotbollsindustri, om jakten på talanger. Hown-grown-reglerna i Premier League har gjort att de egenfostrade spelarna har fått en tacksam förhandlingsposition. Financial Fair Play-reglerna i Europaspelet gör att klubbarna har enormt mycket att tjäna på att få fram spelare ur egna led, vilket medför att marknadsvärdet för de största löftena har skjutit i höjden. Många av dessa säkrar sin ekonomiska framtid redan när de spelar i juniorlaget.

De allra flesta spelare som når Premier League idag har en bakgrund som liknar Ruben Loftus-Cheeks. Alla är inte supertalanger som jagas av Barcelona, men många upptäckts tidigt i sin hemmaklubb, spelar pojk- och juniorlandskamper för sitt land, värvas till en större klubb innan de tar steget ut i proffsvärlden. De har aldrig gjort något annat än spelat fotboll.
Därför är det så häftigt att det fortfarande finns plats för ”late bloomers”.
Som Rickie Lambert.
Hans väg till världens mest populära liga gick via rödbetsfabriken och spel i småklubbar innan han debuterade i Premier League som 30-åring. Förra veckan gjorde han mål på Wembley.
– Rickie är ett fantastiskt exempel för de unga. Är man ung och startar längst ned så handlar det om att tro och arbeta hårt. Du kan jobba dig hela vägen upp och göra mål för engelska landslaget. Det är en fantastisk story, säger Steven Gerrard.
Rickie Lambert har sannerligen fått känna på vad ”hårt arbete” innebär.

När han var 15 år blev han ratad från Liverpools ungdomsakademi. Det var legendaren Steve Heighway som inte tyckte att unge Lambert hade vad som krävdes.
– Där och då gjorde han rätt som lät mig gå, säger Rickie Lambert.
– Jag spelade i Liverpool i åldern tio till femton. När man fick beskedet att man inte var bra nog var det svårt att smälta. Det kändes som världen gick under. Jag kan säga till folk i samma situation att världen inte går under. Det ska bara sporra dig att nå ännu längre.
Han provtränade för amatörlaget Marine innan han fick juniorkontrakt med Blackpool som 16-åring.
I augusti 1999 debuterade han som 17-åring i ligasystemet mot Wrexham. Men utvecklingen var skral. Året efter, när kontraktet löpte ut i november, fick anfallaren ingen förlängning.
Han var 18 år, klubblös och arbetslös. Det var då han tog jobbet i rödbetsfabriken. Lönen var blygsam: cirka 200 kronor per arbetsdag. Han berättar om den tuffa tiden:
– Jag fick ingen lön i fyra-fem månader. Det var en svår tid. Jag funderade på vad jag skulle kunna göra utanför fotbollen.
Ett av få jobb som fanns var rödbetsfabriken. Rickie Lamberts jobb var att skruva på lock på burkarna.
– Jag ville inte göra något annat än spela fotboll. Så jag försökte få träna med Macclesfield för där fanns en öppning. Det var en timme och 15 minuters resa till träningarna. Det var en jobbig tid, men jag tänkte inte för en sekund på att lägga av med fotbollen.

Rickie Lambert fick kontrakt med Macclesfield och sedan började den långa resan mot toppen sakteliga puttra igång. I april 2002 betalade Stockport County i tredjedivisionen 3 miljoner kronor för hans tjänster. Men det var inte många som såg en blivande landslagsspelare i nyförvärvet som gjorde blott två mål på 32 matcher under debutsäsongen.
Det blev en flytt till Rochdale i League Two, fjärdeligan. Där omskolades han till anfallare. Rochdales förre tränare Steve Parkin berättar:
– Först och främst var han en stor grabb. Jag noterade att han hade ett bra skott och var stark i luften. Jag tyckte inte att han passade på mittfältet, men han hade en underbar touch. Han kan förutspå en situation två eller tre steg i förväg.
Positionsbytet gjorde att karriären tog fart på allvar, inte minst efter flytten till Bristol Rovers. Det blev tre år i Bristol innan Southampton lade upp 10 miljoner kronor för målkungen 2009. Då hade Rickie Lambert hunnit fylla 27 år.
Han skrev sitt första lukrativa proffskontrakt. Men han levde inte som en professionell fotbollsspelare bör göra.
Ett samtal med tränaren Alan Pardew blev en väckarklocka.
– Han sa att jag inte varit så seriös som jag borde ha varit. De orden satte sig hos mig. Från det ögonblicket bestämde jag mig för att inte hamna i den situationen igen. Jag var överviktig helt enkelt.
Rickie Lambert fick specialträningsprogram av fystränaren. Det gav resultat.
Under debutåret i Southampton blev det 29 mål på 45 matcher i League One. Säsongen 2010/11 blev det 21 mål på 45 matcher. Året därpå 27 mål på 42 matcher i Championship.

När Southampton gjorde comeback i Premier League förra säsongen var det många som var nyfikna på Rickie Lambert.
Hela fotbolls-England hade charmats av Grant Holt, vars väg gick från arbete på en däckfirma till att bli firad stjärna i Norwich.
Rickie Lambert var uppföljaren. Skulle han lyckas lika bra?
Nej. Bättre.
Under debutsäsongen i Premier League – som 30-åring – pangade Rickie Lambert in 15 mål. Han var en av de främsta orsakerna till att Southampton klarade kontraktet.
Det faktum att ingen engelsman gjorde fler mål i ligan än den förre fabriksarbetaren från Merseyside gjorde att Lambert dök upp i landslagsdiskussionen.
Detsamma gällde Grant Holt inför EM 2012, men medan det mest var löst snack utan substans har Rickie Lambert lanserats som en tänkbar joker. Jämfört med Holt är han så mycket mer komplett.
Där ”Grant Holt-Zilla” var en power forward som endast använde fart och kraft har Rickie Lambert även andra egenskaper. Han är en duktig targetspelare och en fruktad frisparksskytt.

Rickie Lambert skruvar in en frispark i en match mot Chelsea förra säsongen.

Grant Holt hade ett tungt andraår i Premier League. Efter att ha gjort 15 mål säsongen 2011/12 blev det bara åtta den gångna säsongen. Under sommaren tog Holt klivet ned till Championship och Wigan.
Rickie Lamberts karriär har inte gått samma väg, åtminstone inte ännu.
För två veckor sedan fick han ett samtal. Lambert låg och sov, trött efter att ha varit uppe hela natten då hans fru födde parets tredje barn. I andra änden fanns Roy Hodgson. Rickie Lambert – spelaren som för tre år sedan inte ens hade spelat i andradivisionen – fanns med i den engelska landslagstruppen till träningslandskampen mot Skottland.
Det var en pojkdröm som gick i uppfyllelse, men vissa menade att han inte borde ha blivit uttagen. De raljerade över att Rickie Lambert skulle gå samma väg som Jay Bothroyd och Kevin Davies – spela en landskamp och aldrig mer.
– Jag tycker verkligen att jag förtjänar att vara här. Jag kan förstå att folk ifrågasätter om jag skulle ha varit med. Det är upp till mig att försöka överbevisa folk och visa att jag är bra nog.
Lambert lyckades i alla fall tysta några.
Vid ställningen 2–2 i andra halvlek byttes Lambert in. En minut senare hade han nickat in segermålet, 3–2, på Wembley.
– Det är det enda ögonblicket jag kommer att få uppleva i Englandströjan – förhoppningsvis inte – hade jag inte kunnat önska mig något bättre. Det är förmodligen den bästa nicken jag gjort i mitt liv. Jag sparade den till rätt tillfälle.

Rickie Lambert nickar in segermålet för England mot Skottland.

Lagkamraterna var fulla av beundran. Steven Gerrard talade om att Lambert var en ”fantastic story for football”. Arsenals Alex Oxlade-Chamberlain mindes Lambert från sin tid i Southampton.
– Jag är överlycklig för Lambo. Jag kommer ihåg hur schyst han var mot mig och hur han peppade mig när jag kom fram som ung spelare i Southampton. Sättet hans karriär har utvecklat sig, sättet han arbetat sig uppåt – han är en så ödmjuk kille. Om någon förtjänade det här var det Rickie Lambert.
Rickie Lambert är inte Roy Hodgsons förstaval i landslaget, men efter drömdebuten är han med i diskussionen med namn som Wayne Rooney, Daniel Sturridge, Danny Welbeck och Andy Carroll. Att han dyker upp som joker i VM-truppen är inte uteslutet.
För att det ska bli verklighet måste han upprepa succén från ifjol. Det kan bli nog så svårt, inte minst sedan han nu fått konkurrens i klubblaget i form av Pablo Osvaldo.

Rickie Lambert hade några minst sagt himlastormande dagar. Men hans lyckorus var inte över. Han lyckades toppa det hela med att bli segerskytt i Premier League-premiären borta mot West Bromwich.
När Luke Shaw fixade en straff i andra halvlek klev Southamptons målkung fram och dunkade dit bollen. Som han alltid gör. På sina 29 senaste straffar har Lambert gjort 29 mål.
Efteråt bubblade han av lycka.
– Det har varit en av de bästa veckorna i mitt liv, om inte den allra bästa. Att toppa den med en seger borta mot West Bromwich är underbart, jag kunde inte ens ha drömt om det här.

Källor: BBC, The Times, The Guardian, Independent, Southamptons officiella hemsida, Vital Football.

Rickie Lambert – år för år
(Säsong, klubb, matcher, mål)
1999/00  Blackpool………………..……3……..0
2000/01  Blackpool…………………..….0…….0
2000/01  Macclesfield…………….……9……..0
2001/02  Macclesfield…………………35…….8
2002/03  Stockport………………….…29…….2
2003/04  Stockport………………….…40……12
2004/05  Stockport………………….…29……..4
2004/05  Rochdale…………………..…15…….6
2005/06  Rochdale…………………..…46…….22
2006/07  Rochdale………………….….3……..0
2006/07  Bristol Rovers………………36…….8
2007/08  Bristol Rovers……………….46……13
2008/09  Bristol Rovers……………….45…….29
2009/10  Bristol Rovers………………..1……..1
2009/10  Southampton………………..45…….29
2010/11  Southampton………………..45…….21
2011/12  Southampton………………..42…….27
2012/13  Southampton………………..38…….15
2013/14  Southampton…………………1……..1

Förra säsongen:
Premier League: 14.
FA Cup: Tredje rundan.
League Cup: Fjärde rundan.

Efter elva omgångar av Premier League förra året låg Southampton näst sist med fem inspelade poäng.
Få trodde att de skulle överleva mer än en säsong i högstaligan.
Sedan kom lyftet. Och efter ett par tunga värvningar hoppas fansen på en plats i mitten av tabellen.

Southampton klättrade två divisioner på två år. Starten i Premier League blev ett brutalt uppvaknande för Nigel Adkins gäng.
Efter fyra matcher hade laget fyra förluster och 14 insläppta mål.
Säsongen vände i jumbomötet borta mot QPR i november.
När populäre Adkins väl fått ordning på skutan och lyft laget ovanför nedflyttningsstrecket fick han sparken.
Att avskedet kom efter ett meriterande 2–2-kryss borta mot Chelsea gjorde fansen än mer upprörda.
In kom Mauricio Pochettino från Espanyol. Han var tvungen att vända många belackare, men argentinaren lyckades faktiskt.
Southampton utvecklades under den nye tränarens ledning. Han införde ett intensivt presspel och när ”Saints” inom loppet av två matcher besegrade Liverpool och Chelsea var han accepterad.

Nu har ordföranden Nicola Cortese lättat på plånboken för att Southampton ska ta nästa steg.
Förra sommaren chockade man genom att som nykomling värva Gáston Ramirez från Bologna.
Nu har man säkrat försvararen Dejan Lovren från Lyon och mittfältaren Victor Wanyama från Celtic. Lovren var en nödvändig värvning då mittförsvaret var den svagaste lagdelen förra säsongen. När José Fonte blev skadad vilade ansvaret på Maya Yoshida och den förre AIK-spelaren Jos Hooiveld. Den senare hade ibland svårt med tempot.
Victor Wanyama blev ett namn i fotbolls-Europa förra hösten när han hjälpte till att besegra Barcelona i Champions League. Att han är ett fysiskt praktexemplar och en grym spelförstörare råder det inga tvivel om. Men jag sätter ett frågetecken om han är tillräckligt bra i spelet med boll.

Med värvningarna har Southampton ett riktigt stark startelva. Sedan tidigare finns lovande ytterbackarna Nathaniel Clyne och Luke Shaw. Artur Boruc blev till slut en trygg sista utpost.
Mittfältet med Morgan Schneiderlin och Jack Cork var ligans mest underskattade. Jason Puncheon överraskade många. Adam Lallana drogs med skador, men bör vara redo för sitt genombrott i Premier League. I Gáston Ramirez finns mer att hämta ut.
Längst fram finns Rickie Lambert. Anfallsbesättningen är ett frågetecken. Lambert klarade steget till PL, men vad händer om han går sönder? Visst, Jay Rodriguez finns att tillgå, men han anpassade ju sig till en roll på kanten. Guly Do Prado och Billy Sharp håller inte på den här nivån och jag ställer mig frågande till om Emmanuel Mayuka gör det heller. Adkins och Pochettino verkar inte ha någon förtroende för spelaren eftersom han knappt fick någon speltid förra säsongen.
Lyckas Nicola Cortese lösa en till anfallare – det snackas om Romas Pablo Osvaldo – är truppen komplett, med Southamptons mått mätt.

Det finns skäl att tro att Southampton ska kunna klättra till en mittenplacering den här säsongen. Dejan Lovren och Victor Wanyama är två av dem.
Men det finns också en annan aspekt som är värd att resonera kring, förutom ”andrasäsongssyndromet”:
Mauricio Pochettino förordar ett högt, intensivt presspel á la Bielsa.
Mönstret för sådana lag är ofta att de har höga toppar, men också djupa dalar. Ena veckan kan de knäcka Chelsea, nästa vecka får de stryk av QPR. Typ.
Det finns också en risk att ”bensinen” tar slut mot våren, lex Athletic Club. Är Saints trupp tillräckligt bred för att orka springa sönder sina motståndare över 38 omgångar?
Är svaret ja på den frågan kan det bli en riktigt rolig säsong på St Mary’s Stadium.

Tänkbar startelva:
Boruc – Clyne, Lovren, Fonte, Shaw – Schneiderlin, Wanyama – Puncheon, Rodriguez, Lallana – Lambert.

Transfers In: Victor Wanyama (Celtic, £12.5m), Dejan Lovren (Lyon, £8.5m).
Out: Sam Hoskins (Yeovil, Free), Ben Reeves (MK Dons, Free), Richard Chaplow (Millwall, Free), Dan Seaborne (Yeovil, Free), Steve de Ridder (Utrecht, Free), Frazer Richardson (Middlesbrough, Free), Vegard Forren (Molde, £1,5m).
Released: Danny Butterfield, Ryan Dickson, Tommy Forecast, Alberto Seidi.
Nyckelspelaren: Rickie Lambert.
Håll ögonen på: Victor Wanyama.

En offensiv löpning som lade grunden till Southamptons ledningsmål, en defensiv löpning som symboliserade West Bromwichs disciplinerade insats på Anfield – och svagt markeringsspel av Jonas Olsson.
Här är tre situationer jag plockade upp från senaste omgången.

West Bromwich tog alla tre poängen igår borta mot Liverpool. Vi kan peka på matchavgörande situationer som Ben Fosters straffräddning och Daniel Aggers bristfälliga markering på Gareth McAuley, men om vi istället fokuserar på West Bromwichs taktik så fanns det en situation i första halvlek som jag tycker var signifikant för gästernas inställning.
Steve Clarkes gäng hade inte vunnit en match under 2013. Deras matchplan var att minimera risker genom att ligga på rätt sida om boll.
När man använder en sådan taktik är det viktigt att ha spelare som förstår vad riskminimering betyder – och som är beredda att offra sig för att utföra planen.
Jag hyllade Wayne Rooney för hans defensiva löpning mot Manchester City. Idag lyfter jag fram Shane Long.

Longs långa löpning

West Bromwich är uppe i ett av få anfallsförsök i första halvlek. Bollen har spelats in från högerkanten och passerat samtliga i straffområdet. Notera hur Shane Long är längst fram av samtliga WBA-spelare. Som striker är det knappast hans ansvar att jaga hemåt. Men han noterar hur Chris Brunt sitter och viftar uppgivet med armarna.

…och trots att bollen är på väg ut mot hörnflaggan ser han att det kan bli ett farligt kontringsläge.

Här har han tagit sig hem på försvarssida och förhindrat en snabb omställning. Här är grovarbetet genomfört.

Men WBA-anfallaren nöjer sig inte med det. Istället för att bli ”bolltittare” när passningen spelas in till Jonjo Shelvey (centralt) fortsätter Shane Long hemåt för att hamna i rätt försvarsposition.

Omställningen förhindrad. Shane Long har hamnat långt ned på egen planhalva, nästan som en wing-back, men hans löpning har gjort att WBA nu har många spelare på rätt sida om bollen.

Slutsats
Vill man agera riskminimerande måste man ha spelare som kan uppfatta när risker uppstår och som är beredda att lägga energi på att minska dessa risker. Många undrar hur Steve Clarke kan behålla Romelu Lukaku på bänken, men det här är en av förklaringarna: Shane Long gör så mycket mer än mål.
Därmed inte sagt att han är bättre än Lukaku, bara att han bidrar bara med andra egenskaper.

Lamberts avledande löpning
Rickie Lambert är en av de finaste sagorna denna Premier League-säsong. Den store anfallaren väg till proffsfotbollen liknar Grant Holts och han är en av anledningarna till Southamptons uppryckning.
I helgen mot Manchester City gjorde 30-åringen en ny stark insats. Det blev inget mål, men hans kraft och genombrottsförmåga skapade oreda i City-försvaret. Och han visade prov på sitt breda register med en underbar avledande löpning i upprinnelsen till 1–0-målet.
Ni som följer mig på Twitter såg kanske att jag hyllade Lamberts löpning sekunderna efter att Jason Puncheon placerat in 1–0. Igår gjorde David Moyes samma sak i Sky.
Vi tar den steg för steg.

Manchester City sätter igång en snabb frispark, men Gareth Barry sätts under tryck. Här ser vi det intensiva presspel som jag beskrev i söndagens inlägg, en del som blivit mer tydlig under Mauricio Pochettino (läs mer här).

Jason Puncheon vinner bollen och Rickie Lambert (längst fram) sätter fart.

I det här läget har Lambert två val: Antingen söka sig bort mot bortre stolpen för att själv eventuellt bli fri då Javi Garcia flyttar över för att ge Joleon Lescott understöd. Eller så kan han göra en avledande löpning för att öppna för mittfältaren Jay Rodriguez som kommer löpande i en andravåg.

Rickie Lamberts smarta lilla riktningsförändring drar med sig Javi Garcia. Här ser vi jätteytan som löpningen öppnar. Notera också hur högerbacken Pablo Zabaleta (inringad) har lång väg hem – med ytterbackar som flyttar upp i uppspelsfasen blir det än mer kritiskt att tappa boll.

När ytan är öppnad har Jason Puncheon inga problem att servera passningen till Jay Rodriguez. Rickie Lambert är offside, men har gjort ”sitt jobb”. Det blir inte mål i första läget.

…men väl på returen som Jason Puncheon placerar in till 1–0.

Slutsats
Anfallare som gör mål är bra. Anfallare som både gör mål och är beredda att löpa för medspelarna är ännu bättre. Hatten av för Rickie Lambert.

Olssons bristande markeringsspel
Jonas Olsson känner vi som en av de bästa defensiva försvararna i ligan. Därför var det lite förvånande att svensken vid ett par, tre tillfällen tappade bort Daniel Agger vid fasta situationer i gårdagens match.

Jonas Olsson spelar man-man mot Daniel Agger. Han har ett litet avstånd för att ha marginal när Liverpoolspelaren rycker.

Daniel Agger tar en smart löpning, liknande den han själv blivit utsatt för och haft svårt att hantera tidigare under säsongen.

Efter att ha sprungit i en cirkel, backar Agger för att sedan skjuta fart framåt.

…då är Olsson förlorad.

Agger får löpa ostört mot mål med Jonas Olsson på ett par meters avstånd. Nicken räddas av Ben Foster.


Tre lagkamrater slår ut med armarna och undrar var Jonas Olsson höll hus.

Slutsats
Jonas Olsson hade otur när han orsakade straffen (även Brendan Rodgers erkände efteråt att den såg ut att vara hårt dömd). Men i markeringsspelet mot Daniel Agger hade han inget att skylla på. Det var ovant att se just Jonas Olsson agera så okoncentrerat i eget straffområde.
Å andra sidan var det Daniel Agger som sedan tappade bort Gareth McAuley som nickade in 1–0.

Ni minns hur det var när Southampton sparkade Nigel Adkins och gav jobbet till Mauricio Pochettino. Fotbolls-England rasade.
Det var inget personligt mot Pochettino, mer en uppgivenhet över att tålamodet hos ägare/ordföranden är så kort i den moderna fotbollen.
Nigel Adkins hade fört Southampton från League One till Premier League på drygt ett år, han var en omtyckt karaktär och lagets formkurva pekade uppåt. I det läget valde ordföranden Nicola Cortese att ta in en (på engelsk mark) relativt okänd argentinare som fått sparken i La Liga-jumbon Espanyol.
Mauricio Pochettino fick ingen lätt start i England. Inte nog med att han pratade knagglig engelska – han skulle dessutom brottas med supportrarnas motstånd.
Det är bara tre veckor sedan Pochettino klev in i engelsk fotboll, men han börjar redan vinna över merparten av fansen – och spelarna.
Under uppehållet tog han truppen till Barcelona, där laget fick träna på samma anläggning som Leo Messi & Co. Det var ett smart drag för att vinna över spelartruppen.
Supportrarnas respekt har han erövrat i takt med att prestationerna förbättrats.
Efter den lovande debutmatchen mot Everton (0–0), blev det en ytterst hedersam förlust borta mot Manchester United (1–2) där Southampton pressade ligaledaren under stora delar av andra halvlek. Förra helgen blev det 2–2 mot Wigan, vars tränare Roberto Martinez kallade Southampton ”det bästa laget vi mött på DW Stadium under säsongen (Sir Alex sa samma sak efter matchen på Old Trafford).
Vi har alltså sett indikationer på att Southampton, trots allt, är på rätt väg under Pochettino. Presspelet har blivit mer intensivt. Det är inte Barcelonamässigt, men väl i klass med Espanyol, ett av lagen som likt Marcelo Bielsas Athletic pressade högt och fick beröm av Pep Guardiola.

Publikfriande spel är beundransvärt, men det enda som kan ge Mauricio Pochettino arbetsro i längden är förstås segrar. Idag kom den första – mot mästarna (3–1). Det var få som idag ropade efter Nigel Adkins.
Senast ett regerande mästarlag i Premier League föll mot en nykomling var för övrigt 2009 då Burnley besegrade Manchester United.
Det mest imponerande var att segern i allra högsta grad var välförtjänt. Om vi för ett ögonblick struntar i att Manchester City var förvånansvärt svagt – Roberto Mancini kallade det ”den sämsta insatsen på två-tre år” – så kan vi istället peka på att Southampton gjorde en riktigt stark insats.
Utan lagets två största fixstjärnor, Gáston Ramirez och Adam Lallana, i startelvan tog de ledningen med 1–0 genom Jason Puncheon som firade målet med att sätta sig på dass (varpå fansen sjöng ”Jason Puncheon… he shits when he wants”).
Steven Davis sprang in med 2–0 efter en jättetavla av Joe Hart innan Edin Dzeko reducerade till 2–1 efter en snabb omställning.
I andra halvlekens inledning satte Gareth Barry, som tappade bollen vid 1–0-målet, ett galet självmål. Mittfältaren tänkte direktspela hem ett inlägg hem till Joe Hart, men spelade bollen distinkt intill stolpen i eget nät.
– Jag har aldrig sett ett liknande mål, sa Roberto Mancini.
Southampton må ha fått hjälp av City att göra målen, men formkurvan under Mauricio Pochettino pekar spikrakt uppåt.
Artur Boruc har hittat gammal fin Celtic-form i målet, Maya Yoshida är en underskattad försvarare och idag var till och med Jos Hooiveld säkerheten själv.
Efter dagens seger har ”Saints” sex poäng ned till lagen under strecket.
Spelar de som de gjort de senaste tre matcherna behöver de inte ens titta nedåt i fortsättningen.

***
Jag har hyllat Morgan Schneiderlin tidigare i vinter. Nu är det dags att lyfta fram hans kollega.
Jack Cork, 23, är en av de där egna produkterna som aldrig slog igenom i Chelsea. Efter att ha tagit klivet upp i a-truppen 2006 lånades han ut till, i tur och ordning: Bournemouth, Scunthorpe, Southampton, Watford, Coventry, Burnley, Burnley (igen).
Sommaren 2011 köpte Southampton loss mittfältaren för cirka 7,5 miljoner kronor. Det framstår som ett fynd.
Sedan Jack Cork, son till förre Wimbledonspelaren Alan, tog klivet in bredvid Morgan Schneiderlin som sittande mittfältare i mitten av november har Southampton haft ligans bästa bollvinnande mittfält. Idag ägde dessa ”doldisar mittfältet mot Gareth Barry och Yaya Touré. Jag fastnade främst för lojale Cork.
Precis som Schneiderlin är Jack Cork inte bara en effektiv defensiv mittfältare utan även skicklig i spelet med boll (4/4 lyckade dribblingar mot City).
Ligans mest underskattade innermittfältspar? För mig är det ingen tvekan om att de återfinns på St Mary’s Stadium.

***
Har varit på kurs under hela dagen, hann precis hem till Southampton–Man City, så i nuläget är det svårt att tycka till om de övriga matcherna.
Såg dock en del av Tottenham–Newcastle via telefonen och Gareth Bale är sannerligen magisk just nu.
Newcastles tränare Alan Pardew kallade walesaren ”en av världens fem bästa spelare” inför matchen. Sedan gick Bale ut och gav argument för det påståendet.
Sånt där är förstås vanskligt att slå fast, men just i detta nu, sett över senaste månaden, ser jag ingen spelare i Premier League som är bättre.

En offensiv 80-meterslöpning av en defensivt lagd spelare, en avledande löpning enligt skolboken och en ständigt löpande belgare.
Här är några taktiska bitar från helgen.

Det finns en fundamental del i fotbollen som ibland glöms bort, som ständigt sker men som alltför sällan lyfts fram.
Löpningar utan boll.
Vi gillar ju att frossa i frisparksmål och snygga dribblingar, men utan arbetet i det tysta skulle dessa lägen förmodligen aldrig ha uppstått.
Synsättet på löpningar har förändrats. Tidigare handlade det om att springa så långt som möjligt – bröderna Bender, Lars och Sven, sprang tillsammans 2,6 mil i mötet mellan Bayer Leverkusen och Dortmund i söndags. Nu fokuserar man istället på antalet maxlöpningar per match.
Det handlar om att löpa rätt, inte mest.
Jag tänker dels på de avledande löpningarna som öppnar ytor för lagkompisarna, dels de smarta riktningsförändringarna som kan lura en motståndare.
Det här är inte helt enkelt att demonstrera utan rörliga bilder, men jag gör ett försök (det har ju fungerat när det gäller defensiva situationer).
Ofta kan förmågan, viljan, att ta den där energikrävande löpningen vara skillnaden mellan att vinna eller förlora en match.
I helgen personifierades den tesen främst av en 23-åring från franska Zellwiller.

Schneiderlins 80-meterslöpning
Morgan Schneiderlin har varit en av Southamptons bästa spelare den här säsongen. Fransmannen är den spelare som delat ut flest tacklingar i Premier League och sedan han fick Jack Cork som mittfältspartner har laget blivit mer solitt.
Schneiderlin främsta kvaliteter är som defensiv kraft; han är en av ligans främsta bollvinnare. Därför var det förvånande att se honom ta en djupledslöpning i den 85:e minuten och trycka in 2–1-målet mot Wigan (nu slutade matchen 2–2 så det blev ändå bara en poäng).
Nedan ser vi sekvensen steg för steg.

Southampton vinner boll långt ned på egen planhalva. Jay Rodriguez (bollförare) kommer att spela till James Ward-Prowse (närmast) och iscensätta en kontring.

Morgan Schneiderlin (inringad) är i det här läget i höjd med eget straffområde.

När James Ward-Prowse sprintar fram med bollen är Schneiderlin fortfarande långt från situationen. Och matchklockan har tickat fram till 85:00.

Ungefär här – efter att ha sprungit 40 meter, sätter han fart ordentligt samtidigt som Wigan Callum McManaman försöker stoppa Jay Rodriguez längs kanten.

Wigan har tre spelare på väg in för att täcka de centrala delarna i eget straffområde. Ändå ser Schneiderlin sin chans och fortsätter löpa.

14 sekunder efter att Jay Rodriguez startat omställningen i närheten av egen hörnflagga störtar Morgan Schneiderlin in framför Ali Al-Habsi och placerar in 1–2 för Southampton.

Med tanke på att den skedde i 85:e minuten var det här den mest imponerande distanslöpningen jag har noterat den här säsongen. Och detta av en spelare som egentligen är defensivt lagd.
Morgan Schneiderlins inställning ska hyllas, men jag kan inte undgå att även såga Gary Caldwells agerande.

Här ser vi hur Caldwell har 15 meter till godo på Schneiderlin (inringad).

Caldwell skriker till mittfältaren James McArthur som hamnat i vänsterbacksposition. Caldwell pekar och säger åt McArthur att hålla koll på bortre stolpen där Adam Lallana attackerar.

McArthur sneglar mot Lallana, vilket betyder att det är upp till Caldwell att täcka den centrala ytan.

Jag har markerat den mest kritiska ytan. Gary Caldwell vet att han måste ta sig ned hit. Det är solklart vilken spelare han ska skära av (inringade Schneiderlin).

…ändå låter han sig bli passerad av Morgan Schneiderlin som kan placera in 1–2 för Southampton.

Kontentan: En fantastisk, monstruös löpning av Morgan Schneiderlin – horribelt svagt och ansvarslöst agerande av Gary Caldwell.

Lukaku ständigt i rörelse
Romelu Lukaku har gjort dundersuccé på lån i West Bromwich. Hans imponerande fysik går inte att undgå, men jag tycker hans främsta egenskap är spelet utan boll. Där är han exceptionell.
inte nog med att han alltid vill ha bollen, han underlättar för medspelarna med sin tydlighet.
Mot Tottenham sprang han offside vid några tillfällen, men hans ständiga hot i djupled är ett orosmoment för motståndarna.

Romelu Lukaku drar sig bort från Jan Vertonghen mot Michael Dawson.

Nu har Lukaku skapat ett jätteavstånd mellan Tottenhams vänsterback Benoît Assou-Ekotto och mittbacken Jan Vertonghen. Tittar man noga kan man se att Michael Dawson (i högerbacksposition) pekar för att Vertonghen ska förstå att han har ansvaret för Lukaku.

Romelu Lukaku smyger in bakom ryggen på Vertonghen. Han pekar och visar var han vill ha passningen – tydligheten jag nämnde.

Lukaku vinkas av för offside i den här situationen, men poängen är att hans frekventa löpningar är hans viktigaste vapen.

Dzekos avledande löpning
Manchester Citys Edin Dzeko hade inte många rätt i första halvlek mot Liverpool. Men sättet han lurade bort Daniel Agger på i upprinnelsen till 1–0-målet var enligt skolboken.

I det här läget när chansen är på väg att dyka upp har Edin Dzekos två val: Antingen springa mot första stolpen eller gå in bakom ryggen på backen och söka sig mot bortre stolpen.

Genom att peka åt James Milner (bollhållaren) får han Daniel Agger att tro att han ska gå mot första stolpen. Vi kan se på Liverpoolspelarens kroppshållning att han är osäker på hur han ska positionera sig.

Tack vare den finten har Daniel Agger blivit bolltittare.

…och James Milner kan hitta Dzeko framför mål.

Det här var tre olika typer av löpningar utan boll – alla tre perfekta exempel i sin genre.
Vi hade Morgan Schneiderlin som visade vad en längre, otroligt krävande löpning kan leda till.
Vi hade Romelu Lukaku som ständigt är i rörelse och underlättar för lagkamraterna genom att hela tiden peka var han vill ha bollen.
Vi hade Edin Dzeko som fintade Daniel Agger genom att först gå mot första stolpen för att sedan vika av mot den bortre.

Fotnot: Alla bilder från Viaplay.se.

***
Läs mer:
23 jan: ”Så har Liverpool förändrats med Sturridge”.
5 jan: ”Lagarbetet bakom Suárez mål”.
21 dec: ”Newcastles smarta hörnvariant”.

***
Här kan ni se gårdagens Euro Talk där jag bland annat pratade om Liverpool, QPR, Manchester City, Chelsea och Newcastle.
Om ni är nyfikna på det där frisparksmålet som David Fjäll talar om så lade jag ut det på Youtube igår efter massiva påtryckningar.

Målvakterna höll nere siffrorna
På förhand såg jag fram emot att få se hur förre AIK-försvararen Jos Hooiveld skulle klara sig mot Marouane Fellaini.
Men första halvlek blev något helt annat. Southampton körde över Everton fullständigt och det handlade istället om Rickie Lambert mot Phil Jagielka/Sylvain Distin. Det mötet vann Southampton-anfallaren på knock genom att ta sig loss flertalet gånger och avlossa en rad avslut. Som tur för Evertons var Tim Howard redo att rycka in.
Amerikanen svarade för tre-fyra kvalificerade räddningar och höll sitt lag kvar i matchen före paus.
Southampton var bra, utan tvekan, men det var länge sedan jag såg Everton så blekt.
Det var därför väntat att David Moyes skulle gå in i paus, ryta lite och skrämma fram en uppryckning i andra. Så blev det.
Everton blev mer noggrant i passningsspelet. När Séamus Coleman drog på sig en sträckning kunde David Moyes kasta in Victor Anichebe från bänken och nigerianen lyfte bortalaget.
Everton tog över tillställningen och skapade tre-fyra riktigt bra chanser. Men då tog Artur Boruc i hemmamålet över Howards patenterade roll som poängräddare. Polacken, som fick en tung start i England, har vuxit de senaste matcherna och det här var kanske hans bästa match i Premier League.
Målvaktsmatchen slutade oavgjort, matchen likaså.

Schneiderlin – ett stort mittfältsämne
Ni minns säkert att jag lyft fram Southamptons Morgan Schneiderlin tidigare. Mittfältaren var enorm när laget krigade till sig 2–2 på Stamford Bridge och igår mot Everton svarade han för en ny stormatch.
Fransmannen ägde mittfältet och utsågs välförtjänt till man of the match.
Gång på gång visade han sin förmåga att vinna boll. Schneiderlin har sedan en tid toppat tacklingsstatistiken i Premier League. Mot Everton gjorde han ingen besviken: Han delade ut fyra tacklingar, samtliga lyckades.
Det jag gillar med Schneiderlin är att han dels är den hårde, tuffe defensive mittfältaren som vinner boll, dels tillräckligt bra med boll för att ha en central roll i speluppbyggnaden.

Morgan Schneiderlins väg till Premier League är lite udda. Han tackade nej till ett erbjudande från Arsenal som 16-åring för att gå klart skolan hemma i Strasbourg. Istället flyttade han till Southampton som 18-åring och fick hänga med på resan upp från League One.
– Jag lärde mig så mycket. Du lär dig fysiskt, om dueller, om att ta tillbaka bollen. Du får tacklingar från alla håll i League One, tacklingar som skulle vara rött kort i Frankrike, men inte är något alls här. Jag hade inte kunnat lära mig det någon annanstans. Det går inte att lära ut i akademin, sa han i höstas i en intervju med The Times.
Idag är han 22 år och en av ligans mest lovande defensiva mittfältare. Arsenal och Manchester United har tidigare scoutat honom.
Bli inte förvånade om Morgan Schneiderlin dyker upp i en större klubb inom en snar framtid.

Lovande start för Pochettino
Det var mycket snack innan matchen om proteststorm från Southamptons fans mot att klubben sparkat Nigel Adkins.
Men nye managern Mauricio Pochettino fick inget kyligt mottagande likt Rafael Benítez i Chelsea. Visst, publiksiffran var den lägsta den här säsongen och någon supporter höll upp något plakat med orden ”Thank you, Nigel Adkins”. Men mer än så var det inte. Southamptonpubliken kanske inser att laget behöver deras stöd om kontraktet ska räddas.

Hur såg Southampton ut under sin nye tränare? Bra. Riktigt bra.
Argentinaren fortsatte med 4-2-3-1-systemet och gav order om att pressa högt. Morgan Schneiderlin sa efteråt att de ”var tvungna för att inte låta Everton spela upp”.
Taktiken fungerade. Everton hittade aldrig någon rytm. ”Saints” gjorde egentligen det mesta rätt i första halvlek utom mål. Gastón Ramirez var mycket bra som tia och Rickie Lambert hade fyra bra chanser och borde ha satt minst ett mål.
Mauricio Pochettino, som genomförde intervjuerna med tolk, klarade debuten med beröm godkänt.
Ordföranden Nicola Cortese kunde andas ut.
En förlust hade inneburit att det nya projektet fått jobba i motvind. Nu fick publiken se tillräckligt med fina tendenser för att våga tro på en ljus vår.

Jelavic letar efter målformen
Vad har hänt med Nikica Jelavic? När anfallaren anslöt till Everton i januari förra året från Rangers gjorde han mål på allt. Kroaten var ligans bästa straffområdesspelare och hans nio mål på tio starter (plus tre inhopp) skvallrar om hur snabbt han anpassade sig.
Men nu har han fasligt svårt att hitta rätt.
Igår mot Southampton serverades Jelavic ett gyllene läge av Victor Anichebe. Men istället för att göra det han kan bäst – avsluta på ett tillslag – lyckades snärja in sina fötter och missade bollen. Det symboliserade en spelare som agerar utan självförtroende.
Sedan den 6 oktober har Jelavic gjort två ligamål på 15 matcher. David Moyes sa efteråt att han kommer att fortsätta med 27-åringen, att målen är en tidsfråga.
Evertons hopp om att nå fjärdeplatsen kan hänga på att få igång Nikica Jelavic.

Briljant sång
Det skedde en rolig incident under matchen. I andra halvlek begav sig Southamptons Jason Puncheon in i omklädningsrummet. Han behövde gå på dass.
När han joggade in på planen igen ett par minuter senare stämde Southamptons fans upp i kör:
”He goes for a shit, he goes for a shit, Jason Puncheon, he goes for a shit”.
När Puncheon hörde sången kunde inte han inte låta bli att skratta.
Mauricio Pochettino kommenterade händelsen:
– När spelare får en ny tränare kan de bli lite nervösa…