Arkiv för kategori Southampton

- Sida 2 av 4

Succé i höstas – nu är Pellè iskall

av Kalle Karlsson

I inledningen av hösten var han en av Europas hetaste anfallare.
Nu är Graziano Pellè iskall.
Har han någon framtid i Southampton?

När säsongen sparkade igång i augusti var Southampton den stora positiva överraskningen i Premier League. En av orsakerna till framgångarna var nyförvärvet Graziano Pellè.
Efter att ha fört en undanskymd tillvaro i Italien och sedan fått sitt genombrott i Holland, handplockades han till Saints av Ronald Koeman.
Under de första tio matcherna i klubben gjorde Graziano Pellè nio mål, varav tre fullträffar i Ligacupen.
Succén var total och det som imponerade var att italienaren inte bara bidrog med mål. Hans allroundspel där han hittade ett fint samarbete med Dusan Tadic var minst lika starkt.

Vi brukar så ofta tala om acklimatiseringsperiod, att spelare behöver tid för att anpassa sig, men vi kan också tala om ett omvänt fenomen.
Om spelare som levererar direkt för att sedan tyna bort och falla i glömska. Jag behöver väl inte gå närmare in på Amr Zakis Premier League-sejour?
Graziano Pellè kan kvala in i den kategorin om han inte hittar tillbaka. Sedan den 20 december är anfallaren mållös i ligan. Enda gången han hittat rätt sedan mötet med Everton före jul var i FA-cupen mot Crystal Palace 24 januari.
Förra helgen, i 1–1-matchen mot Chelsea, var han bänkad. Mot Burnley i lördags var han tillbaka i startelvan bredvid Shane Long, men när Pellè fick öppet läge i första halvlek var det symboliskt att han träffade ribban från nära håll.
Hans tur har vänt.

Graziano Pellè fick uppmuntrande ord från Ronald Koeman efter lördagens match. Den holländske tränaren menade att 29-åringen gjorde en bra match, att formen är på väg. Men han erkände samtidigt att det ”gått troll” i hans målskytte.
– Det är ibland svårt när anfallare är ur form och de försöker göra saker annorlunda när de inte behöver göra det, sa Koeman.
Southampton har gjort en fantastisk prestation denna säsongen. Men om laget ska ta nästa steg behöver de en anfallare som kan leverera över tid. Pellès åtta ligamål på 30 matcher (varav ett inhopp) är inte överdrivet bra. Tvärtom är det ett skralt facit.
Bli inte förvånade om Southampton, som ett led i att närma sig toppen i Premier League, satsar pengar på en ny förstestriker i sommar.

Det är dags att ställa frågor till van Gaal

av Kalle Karlsson

David Moyes efter 21 matcher i Manchester United: 37 poäng.
Louis van Gaal efter 21 matcher i Manchester United: 37 poäng.
Holländarens smekmånad är över. Nu borde han få svara på lite tuffa frågor.

Tillbaka från semestern i USA, jetlaggad som attan, ska jag försöka rycka tag i den här bloggen igen. Jag börjar med det som är färskast, det vill säga Southamptons överraskande seger på Old Trafford, så tar vi annat imorgon.
Jag skriver ”överraskande” eftersom det kändes som att Manchester United hade tuggat igång maskineriet när segrarna trillade in på löpande band i november-december. Sex raka blev det när Liverpool slogs tillbaka med 3–0 på Old Trafford. Tuppkammen växte fort, hos spelarna, hos fansen. Det pratades om att blanda sig i titelstriden.
Nu har Manchester United spelat fem matcher och bara vunnit en.
Och Louis van Gaals tidigare orubbliga förtroendekapital har minskat.

Jämförelsen med David Moyes haltar. Moyes tog över ligamästarna. van Gaal tog över en ligasjua. Å andra sidan har den nuvarande managern spenderat runt 150 miljoner pund på nya spelare så visst ska vi kunna ställa krav.
När Manchester Uniteds spel hackade betänkligt i början av hösten sade holländaren att han skulle bedömas efter tre-fyra månader, när hans idéer fått sätta sig. Nu har det gått fem månader och United ligger fyra i tabellen, före Arsenal och Liverpool men efter lilla Southampton.
Jag har just bevittnat söndagens match och kan konstatera att det inte bara är genomförandet av idéerna som brister. Det kan även vara strategin från hövdingen själv.
Grundidén.
Louis van Gaal kämpade under hösten med en gigantisk (till stor del självförvållad) skadelista. Det var tuffa förutsättningar. Samtidigt imponerande hur han omskolade Ashley Young till wingback och fick effekt, hur han tvingades till nödlösningar, hur han fick släppa fram ynglingar som inte riktigt är flygfärdiga ännu (Wilson, Blackett, McNair) – men ändå tog poäng.
Nu har han sina kanoner tillbaka. Idag ställde han upp med Wayne Rooney, Angel Di María, Juan Mata och Robin van Persie i startelvan. Backlinjen går inte heller att klaga på. Där fanns ju Phil Jones, Chris Smalling och Daley Blind, spelarna som ska bära defensiven.
Och ändå var Manchester United så svagt, så uddlöst.

Southampton spelade efter sina resurser, packade ihop laget lågt och försvarade sig enligt Ronald Koemans sofistikerade positionsförsvar. Ingen föll ur ramen. Morgan Schneiderlin var enorm på mitten. Florian Gardos, som ersatte Toby Alderweireld i första halvlek, satte knappt en fot fel.
När Phil Dowd blåste slutsignal hade Dusan Tadic hoppat in och prickat in segermålet (Tadics byte blev försenat då han glömt både matchtröja och benskydd i omklädningsrummet, känn på den!).
Manchester United hade inte haft ett enda avslut på mål. På hemmaplan. Med Rooney, Di María, van Persie och Mata i startelvan.
Det är för dåligt och frågor måste nu ställas till van Gaal och hans 5-3-2.
Holländaren är en av de mest ansedda i tränarvärlden. Han har inte fått den statusen av en slump – som instruktör på träningsplanen håller jag honom som en av de allra bästa. Men försöker han inte vara lite för smart för sitt eget bästa med sitt 5-3-2?
Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: 5-3-2 är inget system som är anpassat för att föra matcher. Det är inget system som, i längden, är effektivt mot motstånd som spelar defensivt. Det är är skräddarsytt för att åka och snålspela sig till en uddamålsvinst borta mot Arsenal eller Manchester City.
När Manchester United jagade segermål på söndagen hade Louis van Gaal bytt ut Angel Di María, Robin van Persie och Luke Shaw och bytt in Ander Herrera, Tyler Blackett, Marouane Fellaini. Fellainis huvudspel skulle ge en plan b, men inte ens det fungerade, det såg Florian Gardos och José Fonte till.
Uppställningen hade van Gaal, av någon outgrundlig anledning, inte rört. Varför? Känner han att systemet har gett önskat resultat? Det är nog många som inte håller med om det.
Till och med en så sansad man som Ronald Koeman frångick principen om absolut diplomati gentemot tränarkollegor på presskonferensen. Han konstaterade att ”United struggled” med sin fembacklinje. van Gaal hävdade att United dominerade matchen. Han nämnde inte att hans lag misslyckades med att få till ett avslut mot mål.

Nej, Louis van Gaal har en del att fundera över. Angel Di María är långt ifrån den formen som han var i höstas när hans briljans släckte bränder. Idag lyckades argentinaren inte med någonting av värde.
Jag lyfter på hatten för Ronald Koeman istället.
Efter succéhösten hamnade laget i en svacka i december när man förlorade fyra raka matcher, inklusive. Efter 0-1 mot Burnley var det en del som räknade ut laget, och hävdade att Koeman inte alls förtjänade så mycket credit. Southamptons försvarsspel är, som vi konstaterat tidigt i höstas, oerhört väloljat. De har lojala spelare som Steven Davis, Victor Wanyama, Shane Long, såna som är beredda att springa mil för sina lagkamrater. När de skickar in unga, egenfostrade spelare som Harrison Reed eller Matt Targett ser man att de är välskolade.
Koemans gäng är trea i Premier League efter 21 omgångar.  Är man det finns det mycket som talar för att man åtminstone blandar sig i striden om fjärdeplatsen ända in i kaklet.
Bara det vore en fantastisk bedrift.

Därför gör Southampton succé

av Kalle Karlsson

I somas beskrevs laget som ett sjunkande skepp.
Nu har det sjunkande skeppet seglat upp till toppskiktet av Premier League.
Southampton är utan tvekan höstens sensation.
Det är hög tid att vi tittar närmare på vad som klaffat för sydkustlaget.

Efter en helg där Southampton pulvriserat Sunderland och vunnit med 8–0 känns det logiskt att ta en spade och grotta ned oss rejält i Ronald Koemans gäng.
Det här trodde vi ju inte.
Även om jag tippade laget på övre halvan kunde jag inte ana att laget skulle prestera så här bra så här tidigt. När jag granskade reprisen av mötet med Sunderland var det som om de här lirarna spelat ihop i flera år. Så samspelta var de.
När folk letat framgångsfaktorer i Southampton tidigare landar man ofta på den fantastiska akademin. Där har Les Reed onekligen gjort ett otroligt jobb. I höst har Lloyd Isgrove och Matt Targett fått visa framfötterna.
Men nu handlar det ju om klubbens fantastiska arbete de senaste månaderna. Och då fokuserar jag på det som skett kring a-laget.
Det fanns de som tippade Southampton på nedflyttningsplats i somras. Nu spekuleras det i om man kan utmana om Champions League-platser.
Ronald Koeman manar till lugn och betonar att endast åtta matcher spelats. Men för varje seger vinner Southampton nya beundrare.
Vad har de gjort? Hur kan det ha gått så bra efter massflykten?
Här är några orsaker till succén.

Sommarfönstret
I juli, mitt i högsommarvärmen när Premier League kändes som allra mest avlägset, fick jag i uppdrag av chefen att betygsätta PL-lagens transferfönster.
I det läget hade Southampton släppt ifrån sig Rickie Lambert, Adam Lallana, Luke Shaw. Calum Chambers och Dejan Lovren var på väg ut. Dessutom hade populäre tränaren Mauricio Pochettino skrivit på för Tottenham. Morgan Schneiderlin uppvaktades av andra klubbar och ville lämna.
Min bedömning gjordes kort efter det att Ronald Koeman skämtsamt twittrade ut en bild på en tom träningsplan och skrev: ”Nu är det dags för träning”.
Två intressanta förstärkningar, Dusan Tadic och Graziano Pellè, hade visserligen hämtats in, men de kom ju från den holländska ligan, inte den kvalitetsstämpel som garanterar succé (jag var övertygad om Tadics kvalitet, men inte om Pellès).
Det var naturligt, där och då, att ge klubben underkänt. Få lag har blivit bättre genom att göra sig av med sina bästa spelare.
Men Southampton lyckades resa sig. Innan säsongen hade startat hade klubben använt pengarna smart och säkrat en rad kompetenta ersättare:
* Ryan Bertrand lånades in från Chelsea för att ersätta Luke Shaw.
* Toby Alderwiereld lånades från Atlético Madrid för att ersätta Dejan Lovren.
* Florian Gardos köptes från Steaua Bukarest för att ge mer bredd i försvaret.
* Shane Long köptes från Hull City för att få in en lojal löpare i anfallet.
* Fraser Forster köptes från Celtic för att ta förstaposten mellan stolparna.
* Sadio Mané köptes från Salzburg i slutet av fönstret för att ge alternativ på ytterpositioner.
Plötsligt hade Southampton skaffat sig en riktigt bred och stark trupp.

Laget tappade viktiga kuggar, men faktum är att ersättarna har visat sig minst lika bra. Ryan Bertrand har startat starkt och fyllt luckan efter Luke Shaw. Nathaniel Clyne, som fanns i klubben, har varit grym på högerbacken och hans spel har gjort att ingen saknar Calum Chambers. Graziano Pellè har varit bättre än Rickie Lambert. Dusan Tadic har, hittills, varit vassare än självaste Adam Lallana. Toby Alderweireld har funnits sig väl i försvaret och när José Fonte tagit större ansvar har saknaden efter Dejan Lovren varit försumbar. Fraser Forster har blivit en jätte i målet.
Lägg till användbara breddspelare som Shane Long och Sadio Mané så kan man dra slutsatsen att Southamptons trupp är starkare än ifjol. De sålde spelare för överpriser och köpte prisvärda lirare som vill uppåt och bevisa sig i en toppliga. Jay Rodriguez är snart tillbaka från långtidsskada och frågan är var han ska få plats.
Två av köpen sticker ut som riktiga fynd efter åtta omgångar.
Graziano Pellè har varit en sensation i strikerrollen. Italienaren såg trött och orörlig ut i premiären mot Liverpool, men sedan har han vuxit ut till en anfallare i toppklass. Det är inte bara det att han är en vass boxspelare som har en förmåga att lukta sig till målchanserna och dyka upp på rätt ställe. Han har gjort konstmål (som cykelsparken mot QPR) och visat ett imponerande allroundspel. I mötet med Sunderland demonstrerade han även fina targetkvaliteter.
Dusan Tadic är ett annat fynd. Att serben var lovande var allmänt känt, men att han skulle ta Premier League med storm på detta sätt… nej, det hade nog få kalkylerat med. Tadic är likt många andra yttrar teknisk, men han kombinerar det med en fin speluppfattning. Han har redan gjort sju assist i ligan. Mot Sunderland blev det ett mål och fyra assist.

Spelidén
Under Mauricio Pochettino utvecklade Southampton sitt spel och gick från att vara en bottenkandidat till att bli ett stabilt lag för den övre halvan. Argentinarens strategi var en högintensitetsfotboll med snabba bollvinster och possession-spel. Det bjöds på sevärd fotboll och fansen njöt, men spelidén kostade energi och laget tappade kraft ju längre säsongen led.
Ronald Koeman har förändrat en del taktiskt. Stort fokus har lagts vid försvarsspelet. Nu handlar det inte enbart om att sätta tidig press på motståndarna. Southampton har blivit mer positionsbaserat, har större tålamod i sitt presspel. I ett lag som gjort 19 mål – näst flest i ligan efter Chelsea – är det lätt att stirra sig blind på offensiven i ”Nya Southampton”, men jag tycker faktiskt att den största skillnaden är lagets defensiv. Morgon Scheiderlin har varit en av ligans bästa bollvinnare ett par år. Jack Cork är en rivig tvåvägsspelare som tillhör ligans mest underskattade. Steven Davis har fått en mer offensiv utgångsposition i Ronald Koemans 4-2-3-1, men hans disciplin i defensiven gör att Schneiderlin/Cork aldrig blir utelämnade. Davis fungerar inte som en vanlig tia med kreativt ansvar utan som en lojal ”vattenbärare” som ger tid och utrymme till ”dörröppnare” som Dusan Tadic.
Med tryggheten bakåt har de offensiva spelarna kunnat lägga ännu mer kraft framåt.

plan-saints

Southampton anfallsspel bygger på rörelse och fantasi. Så fort bollen spelas upp på en felvänd Pellè kommer löpningar från i första hand Shane Long, i andra hand mittfältare som Steven Davis och Jack Cork. Det var ett tema i 8–0-segern mot Sunderland.
Shane Long är perfekt som komplementsspelare. Med Pellè som target, Tadic som dribblar har Long tagit den otacksamma rollen som djupledslöpare.  När James Ward-Prowse spelar (skadad nu) har Southampton ett sylvasst vapen på fasta situationer. Högerbacken Nathaniel Clynes offensiva rajder på högerflanken är ett annat vapen. Clyne borde få chansen från start i engelska landslaget snart.
Ronald Koemans Southampton spelar en passningsorienterad fotboll, men det är överraskande hur de kunnat få sådan spets i sitt anfallsspel. Dagens Southampton försvarar sig med ett positionsförsvar och varierar possessionspel med snabbare attacker.

Tränaren
Två holländska tränare gjorde entré i Premier League denna sommar. Men hittills är det inte den välmeriterade Louis van Gaal som fått de största hyllningarna, utan den betydligt mer ifrågasatte Ronald Koeman.
Vi var många som var lite tveksamma till Ronald Koeman efter att Southampton presenterat ersättaren till Mauricio Pochettino. Den förre storspelaren har blandade resultat som tränare. Det började bra med två ligatitlar med Ajax 2002 och 2004, men sedan vände turen. Hans sejourer i PSV, Valencia och AZ Alkmaar blev misslyckade. I Valencia stannade han bara 5,5 månad på posten. I AZ fick han sparken efter fyra månaders tävlingsmatchande.
Men nu har det vänt igen. Efter lyftet i Feyenoord, där han stannade i tre år, har han kommit in helt rätt i Southampton.
Hans träningar har varit så uppskattade att spelarna inför mötet med QPR ställde in en ledig dag för att komma ned och köra. Passen är kortare och teknikbaserade, helt enligt Ajaxmodellen.
– För min som coach är den fysiska biten viktig, men den är inte viktigare än bollövningarna. Jag tror på att dominera matcher, på att ha bra possessionspel och att det ger resultat, säger Koeman till The Times.
Koeman har redan sett en utveckling under de månader han varit i klubben.
– Tittar man på possessionspelet på första träningen jämfört med nu är det stor skillnad. Det betyder att träningen är en viktig del av arbetet. Jag är holländare och kanske är det annorlunda. Vi tränar på det sättet och det är kanske skillnad när du inte behöver spela matcher var tredje dag. Vi använder tiden vi har i veckorna till att utveckla oss och det är en tacksam fördel för tränare som inte deltar i Europaspelet. Du har mer tid att förbereda ditt lag inför helgen.
En bra start betyder massor för en tränare. Ronald Koeman har fått en flygande start i England.
Var månde det sluta?

Fotnot: Tack till Olle Stefansson som hjälpte till att ordna en plangrafik.

Två slutsatser efter Liverpool–Southampton

av Kalle Karlsson

Liverpool tog tre poäng, inte mycket mer
En premiär är det bara poängen som räknas, men till och med Brendan Rodgers erkände att Liverpool har en del arbete kvar.
Ett Liverpool utan Luis Suárez, med åtta nyförvärv där tre fick speltid, hade stora problem på söndagen.
Det blev seger, till slut, mot Southampton, 2–1 sedan Daniel Sturridge från nära håll styrt in segermålet med tio minuter kvar.
Dessförinnan var det ett Liverpool som körde fast, ett Liverpool som hade svårt att hitta vägar igenom och ett Liverpool som levde farligt.
Vid ställningen 1–1 hade Steven Davis ett bra läge att ge Southampton ledningen. Vid ställningen 2–1, i slutminuterna, hade Morgan Scheiderlin ett jätteskott i ribbans underkant.

Det mest glädjande för Liverpool var att det fruktade djupledsspelet från ifjol fungerade fint med Raheem Sterling i en offensivare roll. Om Sterling spelas ”på siste försvararen” kan han göra över 20 mål, så vass är han på att hitta ytor bakom och omkring backlinjen.
I den 23:e minuten sprintade han ifrån José Fonte, tog emot Jordan Hendersons utsökta passning och placerade behärskat in 1–0. Så långt gick allt enligt planerna för Liverpool.
Men Southampton var disciplinerat och när resultatet stod sig till paus fick gästerna gå in till vilan med ”kontakt”.
Tio minuter in på andra halvlek kombinerad Dusan Tadic med Nathaniel Clyne och den sistnämnde avslutade på bästa sätt – med en kanon i nättaket.

Liverpool satsade framåt och med kvarten kvar skickade Brendan Rodgers in Rickie Lambert från bänken. Där finns en stor skillnad mot ifjol. Trots att endast fyra av nyförvärven fanns med i laguppställningen idag – Dejan Lovren, Javier Manquillo, Rickie Lambert och Emre Can – var avbytarna av avsevärt högre klass än ifjol. Där fanns Joe Allen, Rickie Lambert, Mamadou Sakho, Emre Can, Kolo Touré, Jordon Ibe och reservmålvakten Bradley Jones. Lägg till spelare som Lazar Markovic och Adam Lallana så ser vi att Brendan Rodgers har fler alternativ för att förändra en matchbild än ifjol när Iago Aspas och Victor Moses ibland var enda bänkresurs.
Det går att dividera om hur stor del Lambert hade i segermålet, kanske inte så stor, men tre minuter efter att han hoppat in var han där i straffområdet när Southamptons mittbackar helt glömde bort Sturridge och 2–1 var ett faktum. Luis Suárez spetskvalitet må vara saknad, det är den, men Liverpools utökade bredd gav positivt effekt redan i premiären.

Styrkebesked av Southampton
Trodde ni att Southampton skulle rasa ihop i en liten hög efter spelarflykten? Dagens premiär mot Liverpool visade motsatsen. Det blev visserligen förlust på Anfield, 1–2, men insatsen gav de tillresta supportrarna hopp.
Nye tränaren Ronald Koeman ställde ut ett 4-5-1 med Morgan Schneiderlin och Victor Wanyama som städare framför backlinjen och nyförvärvet Fraser Forster mellan stolparna.
Trots att försvaret ställdes mot kvicka minilirare som Raheem Sterling, Coutinho och Daniel Sturridge tycker jag att de klarade sig väl i första halvlek, bortsett från vid 1–0-målet där Sterling för enkelt fick komma in bakom ryggen på försvararna och där Morgan Schneiderlin alldeles för enkelt förlorade en fifty-fifty-duell på mitten.
I andra halvlek gillade jag Southamptons kreativa spel på offensiv planhalva. Clynes mål var propaganda och han var nära att göra en repris bara några minuter senare med samma typ av löpning. James Ward-Prowse var klok och hade dead ball-leveranser som påminde om David Beckham. Steven Davis gjorde som vanligt det otacksamma jobbet i maskinrummet. Morgan Schneiderlin spelade upp sig betydligt efter en blygsam första halvlek. Dusan Tadic var lurig och begåvad, där finns potential. Från bänken kunde Ronald Koeman skicka in storköpet (nåja) Shane Long och Lloyd Isgrove. Den sistnämnde är den senaste som kommit fram ur den fina akademin. Enda negativa, förutom att dagen slutade med noll poäng, var Graziano Pellè, som inte övertygade i rollen som striker.
Saints var som sagt ett ribbskott från poäng mot förra säsongens ligatvåa. Ryktet om sydkustlagets död är betydligt överdrivet.

Nedräkning, del 17 – Southampton

av Kalle Karlsson

Förra säsongen:
Premier League: 8.
FA-cupen: Femte omgången.
Ligacupen: Fjärde omgången.

Southampton har tappat fler nyckelspelare än någon klubb gjort i Premier League under en sommar.
Men det finns ändå anledning att vara optimistisk.

Det har varit deprimerande att se ”flykten från Southampton” utspela sig i sommar.
Visst kunde man ana att ett par av succéspelarna skulle locka i väg till andra klubbar, men det här?
Luke Shaw, Adam Lallana, Rickie Lambert, Dejan Lovren och Calum Chambers har sålts till de större drakarna.
Även jag led.
Southamptons fjolårssäsong, det projektet som ordföranden Nicola Cortese byggde, bar på så många drömmar.
Vi har ju fått vänja oss vid att murarna mot toppen är för höga, att det knappt är möjligt att slå sig in där uppe utan att attrahera en rik ägare. Everton har varit ett fint undantag, men de har också kämpat i tio års tid med att etablera sig där uppe.

Southamptons satsning var spännande. Den byggde på att den egna akademin fortsatte att spotta ut unga, lovande spelare och sedan använde man tv-pengarna till att spetsa med etablerade namn som Pablo Osvaldo, Gáston Ramirez och Victor Wanyama.
Under fjolårssäsongen snuddade man vid toppen innan sportchefen Nicola Cortese hoppade av. Det slutade med en åttondeplats och en tränare som skrev på för Tottenham.
För tjugofem år sedan hade de behållit sina spelare och gjort en ny satsning mot toppen, men inte nu. Inte i den fotbollsvärld som råder idag.
Då köps halva startelvan upp och sedan får man börja om.

Nye tränaren Ronald Koeman kunde åtminstone skoja om situationen. I somras twittrade han ut orden ”Ready for training” med en bild över en träningsplan utan spelare.
Bilden av ett Southampton i kris fick fäste, men är det verkligen så illa?
Southampton fick in närmare 1 miljard kronor på sina spelarförsäljningar och även om The Times avslöjade att klubben har obetalda skulder på 22 miljoner pund för tidigare värvningar, och att notan för den nya träningsanläggningen steg till 30 miljoner pund, fanns ändå utrymme att agera på transfermarknaden.
Det har Southampton gjort.
I skymundan av den stora flykten har ”Saints” hämtat in Graziano Pellè, Dusan Tadic, Fraser Forster, Florin Gardos och Shane Long. Dessutom ansluter Saphir Taider och Ryan Bertrand på lån. Det är sju nyförvärv, sju spelare som förstärker, eller åtminstone slåss om, en plats i elvan.

Graziano Pellè är en anfallare med bra målfacit från Feyenoord, där han lärt känna Ronald Koeman. Italienaren har bra targetspel, men det är ingen garanti för att han levererar i England. Dusan Tadic tror jag mer på; en snabb, lurig ytter som är vass i en mot en-situationer. Fraser Forster är en målvaktsgigant som kan bli en sensation, jag räknar med att han petar Artur Boruc till bänken. Florin Gardos får det otacksamma uppdraget att ersätta Dejan Lovren.
Köpet av Shane Long för 12 miljoner pund (!) kan knappast sorteras in som ”fynd”, men Long ger åtminstone andra dimensioner med sitt djupledsspel och sitt lojala slit i defensiven.
Saphir Taider från Inter kan ha lånats som täckning om Morgan Schneiderlin strejkar sig bort eller om Jack Cork skriver på för Crystal Palace. Jag gillar inte tanken på att släppa vare sig Schneiderlin eller underskattade Cork, men i nuläget har Southampton fem kompententa mittfältare om man även räknar in James Ward-Prowse och Steven Davis (en för mycket?).
Ryan Bertrand får ses som direkt ersättare för Luke Shaw, och även om den förre Chelseaspelaren inte håller samma klass så är han en habil Premier League-spelare.
Som ni ser har Southampton, till slut, täckt upp på ett okej sätt. Vi vet inte hur de nya spelarna fungerar ännu, men vi vet iallafall att sydkustlaget inte har lagt sig ned och dött.
Kanske kan en oförlöst lirare som Gáston Ramirez blomma ut nu? Jay Rodriguez finns kvar, men är inte fit förrän oktober på grund av sin knäskada. Där har Koeman en klasspelare.
Så snack om att Southampton riskerar att åka ur är betydligt överdrivet.

Den som fortfarande tror att Ronald Koeman har spelarbrist på träningsanläggningen Staplewood har inte förstått hur den här klubben fungerar. Southampton kommer alltid ha spelare att tillgå.
Det viskas från St Mary’s att Les Reed & Co i akademin är redo att lotsa fram ännu fler talanger som snart ska vara redo för a-lagsspel. Sam Gallagher, en ung anfallare, spelade tre matcher från start i ligan ifjol och gjorde femton inhopp. Han är fortfarande bara 18 år och bör ha en kurva som pekar uppåt. Mittfältaren Harrison Reed, vänsterbacken Matt Targett och mittbacken/ytterbacken Jack Stephens är andra som står på tur.

Southamptons dröm om att slå sig in i den exklusiva skara som prenumererar på Europaplatser är förbi. För att göra det hade de behövt behålla sina starka kort och sända ut budskapet att de inte är en ”selling club” – inte bara snacka om det. Nu blir det samma visa igen om Pellè, Tadic eller Forster skulle imponera. Då kommer en storklubb och lockar med ännu fetare lönecheckar.
Men Saints har fortfarande en okej elva och om nyförvärven kan hitta rätt kan laget ändå klara av en mittenplacering.

Tänkbar startelva:
Forster – Clyne, Fonte, Gardos, Bertrand – Schneiderlin, Wanyama, Cork – Tadic, Rodriguez, Pellè.

In: Shane Long (Hull City, £12m), Dusan Tadic (FC Twente, £10.9m), Fraser Forster (Celtic, £10m), Graziano Pelle (Feyenoord, £9m), Florin Gardos (Steaua Bucharest, £6m), Saphir Taider (Inter Milan, Swap), Ryan Bertrand (Chelsea, Loan).
Out: Luke Shaw (Manchester United, £30m rising to £31m), Adam Lallana (Liverpool, £25m), Dejan Lovren (Liverpool, £20m), Calum Chambers (Arsenal, £16m), Rickie Lambert (Liverpool, £4m), Billy Sharp (Leeds United, £600,000), Tom Leggett, Isaac Nehemie (Both Aston Villa, Undisclosed), Billy Sharp (Leeds United, £600,000), Danny Fox (Nottingham Forest), Andy Robinson (Bolton), Lee Barnard (Southend United), Matt Young (Sheffield Wednesday), Jonathan Forte (Oldham Athletic), Dani Osvaldo (Inter Milan, Swap), Jordan Turnbull (Swindon Town, Loan).
Released: Lee Barnard, Joe Curtis, Guily Do Prado, Andreas Sony.
Nyckelspelare: Graziano Pellè.
Håll ögonen på: Dusan Tadic.

Rising star: Luke Shaw

av Kalle Karlsson
britain soccer premier league.jpeg-08bd1.jpg

I drygt ett år har han charmat publiken på Premier League-arenorna.
Ikväll kan han presentera sig på den stora landslagsscenen – och ta ett stort kliv mot VM i Brasilien.
Luke Shaw, 18, är en talang utöver det vanliga.

Southampton har profilerat sig som en talangfabrik i engelsk fotboll. Sydkustklubben har byggt upp en av de bästa akademierna, om inte den allra bästa, och fostrat en rad stora spelare senaste åren.
> Theo Walcott, 24, är idag stjärna i Arsenal.
> Gareth Bale, 24, är idag stjärna i Real Madrid.
> Alex Oxlade-Chamberlain, 20, har fått i Walcotts fotspår och etablerat sig i Arsenal.
Nästa superlöfte som kommit fram i Southampton är en kille som kom till klubben som åttaåring.
Men Luke Shaw skiljer sig redan från namnen ovan på en viktig punkt. Ingen av dessa hann göra några större avtryck i Southampton.
Theo Walcott såldes som 16-åring efter bara en halv säsong med Southampton. Gareth Bale spelade en hel säsong i a-laget, men klubben låg i andraligan. Alex Oxlade-Chamberlain gjorde en säsong i League One.
Ingen av dem spelade en enda minut för Southampton i Premier League.
Det måste ha varit tufft för fansen på St Mary’s att se tre så lovande spelare från egna led lämna klubben tidigt för att få chansen i högstaligan.
Luke Shaw har inte ställts inför samma dilemma.

Luke Shaw var med på bänken i Ligacupen mot Preston North End redan i september 2011, blott 16 år och tre månader. Debuten skedde i FA-cupen i januari 2012 mot Millwall. Redan då florerade rykten om intresse från storklubbar. Arsenal, Chelsea och Manchester City var hetast i jakten. Southampton lyckades behålla spelaren tack vare att man satte en prislapp på 45 miljoner kronor, mycket pengar för en spelare som inte gjort debut i ligafotbollen.
Southampton tog steget till Premier League våren 2012, men spekulationerna kring Luke Shaw fortsatte. På sommaren ryktades det om bud från Arsenal.
Han valde att stanna, ett strategiskt val. I Southampton fick han nämligen en perfekt miljö att utvecklas i. Efter att ha suttit på bänken i inledningen av förra säsongen fick han starta den 10 november mot Swansea. Detta sedan ordinarie vänsterbacken Danny Fox spelat sig ur startelvan med några mindre övertygande insatser.
Luke Shaw fick chansen och tog den. Efter det gick han inte att peta för managern Nigel Adkins.
Efter att Shaw sprintat förbi César Azpilicueta och spelat fram Jason Puncheon till ett av målen i 2–2-mötet med Chelsea öste Nigel Adkins superlativ över talangen.
– Man pratar om mognad och han demonstrerade det. Det var en underbar löpning.

Det mest häpnadsväckande med Luke Shaws debutår i Premier League var hans jämna nivå. Inte nog med att han tog en ordinarie plats i Southampton och imponerade med sitt mogna spel såväl offensivt som defensivt – han hade ju inga svackor. Jag kan inte minnas att jag sett honom göra en enda svag insats. U21-förbundskaptenen Stuart Pearce talade i samma banor förra året:
– Jag har aldrig sett honom göra en dålig match. Att hålla den standarden som 17-åring är imponerande.
Jämförelserna med Gareth Bale, som också inledde karriären som vänsterback, var naturliga.
– Det finns stora likheter mellan han (Shaw) och Bale, sa Adam Lallana. Det har folk sagt, men Luke vet att han måste behålla fötterna på jorden och han har mycket att lära. Men hans lugn med bollen är otroligt för en 17-åring. Han har en mycket bra vänsterfot. Han kommer att nå långt.
Det finns också skillnader. Medan Gareth Bale levde på sitt kraftfulla löpsteg är Shaw mer teknisk. Bale har utvecklades till att bli en ytter i världsklass medan Shaw är mer defensivt lagd.
Ryktena om intresse från toppskiktet fortsatte. Luke Shaw försäkrade att han trivdes i Southampton.
– När det ryktades var jag tillfreds här och jag är fortfarande tillfreds. Vi ger unga spelare chansen och andra klubbar har inte vad vi har här i Southampton. Jag har varit här sedan jag var sju-åtta år och har älskat min tid här, sa han till klubbens hemsida.

Luke Shaw föddes i Kingston, i sydvästra London. Han växte upp som Chelseasupporter och försökte få plats i klubbens akademi. Men Chelsea nobbade Shaw för att de ansåg att han var för liten.
Istället började han i Southamptons akademi som åttaåring. Redan då stötte han på James-Ward Prowse, som också nått hela vägen till Premier League. I en intervju har han berättat om tacksamheten till sina föräldrar som körde honom i bil till träningarna.
Shaw tog sig upp genom ungdomsleden i Saints, spelade för engelska U16- och U17-landslaget och stämplades som en av landets mest lovande spelare av sir Trevor Brooking.
Efter succén 2012/13 har Luke Shaw fortsatt på den inslagna vägen den här säsongen. 18-åringen har varit en av ligans bästa ytterbackar. För någon vecka sedan kom belöningen när Roy Hodgson tog ut honom i landslagstruppen till vänskapsmötet med Danmark.
Bilden på hur Luke Shaw lämnar träningsanläggningen och brister ut i glädjetårar när han berättar nyheten för sin mor spreds över hela världen.
– Att bli uttagen i landslaget är otroligt. Det är ett stolt ögonblick. Jag är bara 18. Jag kan inte förstå det. Roy ringde i morse och berättade det och att jag hade förtjänat min plats. Jag visste inte vad jag skulle säga.

shaw

Landslagskollegorna är fulla av beundran för den nya stjärnan. Alex Oxlade-Chamberlain kallar honom ”a beast”.
– Han liknade mig gällande utvecklingen. Som ung var han den minsta, men sedan växte han till sig när jag lämnade och utvecklades till en best. Det är så jag skulle beskriva honom. Han är bra byggd och är väldigt stark, säger han, enligt The Times.
Adam Lallana, klubbkamrat i Southampton, säger att det är svårare att jämföra Shaw med Bale nuförtiden:
– Luke är en otrolig talang och förmodligen den bästa 18-åringen jag sett. Han är så jordnära. Jag vet att Gareth spelade vänsterback förut, men när han spelade med oss lirade vi i Championship. Att Luke, som 18-åring, spelar mot några av världens bästa yttrar är extra starkt.

För Roy Hodgson handlar det inte om någon ”se-och-lära”-uttagning. Luke Shaw är högaktuell att få följa med till VM i Brasilien i sommar. Bakom Leighton Baines slåss Luke Shaw och Ashley Cole om reservplatsen.
– Han har spelat extremt bra och är en spännande talang. Jag har sett honom med U21-landslaget och jag kände att det var rätt läge att ta med honom, sa Roy Hodgson.
– Luke spelar i en position där vi har många alternativ, men han vill konkurrera om en plats till Brasilien. Vi har en 29-åring i Leighton, en 33-åring i Ashley och sedan har vi en 18-åring som inte har samma erfarenhet. Vi måste ta hänsyn till det.
Det som talar för Luke Shaw är att han har spelat 24 matcher från start i Premier League den här säsongen. Ashley Cole har bara startat tolv. Hans senaste framträdande var den 26 januari mot Stoke i FA-cupen.

Fajten mellan Luke Shaw och Ashley Cole är extra kittlande med tanke på att den förstnämnde kan ersätta Cole i Chelsea. Londonlaget har pekats ut som den hetaste intressenten. Spelaren har inte gjort någon hemlighet av att han håller på laget sedan barnsben. Hans familj är Chelsea-anhängare och bor nära träningsanläggningen Cobham.
Luke Shaw skrev ett femårskontrakt med Southampton i samband med sin 18-årsdag förra sommaren, men om han blir kvar i klubben till nästa säsong återstår att se. Listan på klubbar som jagar honom blir bara längre. Manchester City och Manchester United lär vara beredda att betala stora summor. Det pratas om en prislapp på minst 20 miljoner pund.
Southampton har lyckats bra med att knyta upp sina framtidsspelare. Men kan ägaren Katharina Liebherr stå emot ett jättebud i sommar?
En sak står klart:
Den klubb som värvar Luke Shaw har troligen säkrat vänsterbackspositionen för det närmaste decenniet.

Tidigare delar i ”Rising star”:
2 jan: Séamus Coleman.
3 jan: Jordan Henderson.
4 jan: Fernandinho.
6 jan: Oscar.
8 jan: Adam Lallana.
9 jan: Aaron Ramsey.
15 jan: Adnan Januzaj.
11 feb: Raheem Sterling.

***
Det är många som frågar var man hittar de olika avsnitten av vår Premier League-podd. Nu har vår Sportbladet-app utvecklats, vilket betyder att det finns ett utmärkt sätt att lyssna på podden i appen. Ladda hem Sportbladets app i telefonen och swipa till vänster, välj ”Podcast” och sedan ”Lägg till Podcast”. Vi arbetar även på en samlingssida på webben för alla Aftonbladets podcasts.
Hoppas att det blir till belåtenhet!

Tre slutsatser efter lördagen

av Kalle Karlsson

Chelsea har matchvinnare trots bristen på strikers
En seg, händelsefattig första halvlek. Sedan lade Chelsea i en högre växel. Känns det igen? Chelsea har sannerligen hittat vinnarmelodin.
Det här var inte en så enkel match som man kan tro. Chelsea hade en Europamatch i benen och mötte ett Fulham som är nytänt (nåja) med nye tränaren Felix Magath.
Chelsea gjorde vad som krävdes. Som så många gånger förr.
Det här med att få med sig resultat har ju varit ett kännetecken för José Mourinhos klubbar genom hans tränarkarriär. Framför allt under de sejourer när han tränat Chelsea. Det var en förmåga som behövdes på lördagen.
Matchen höll ingen högre kvalitet. Första halvlek var ett sömnpiller.
– Jag sa inte ett enda ord i pausen. Det är sanningen. Första var riktigt dålig av oss. Jag valde att inte prata för om jag hade börjat snacka hade jag behövt tio minuter till, berättade Mourinho på presskonferensen.

Andra halvleken bjöd inte på någon bättring, men med klasspelare som Eden Hazard behövs knappt en målchans för att skapa ett mål. I den 52:a minuten hamnade Fulham högt, högre än vad en backlinje med Dan Burn bör göra. Eden Hazard såg att vänsterbacken Kieran Richardson inte var på plats och serverade André Schürrle som sprintade ifrån Burn och rullade in 1–0.
Eden Hazard servade Schürrle till 2–0 och borde haft en tredje assist när hans läckra rabona-inlägg nådde Fernando Torres. Spanjorens nick täcktes dock till hörna av Richardson.
André Schürrle (som var en av planens sämre aktörer i första halvlek) hann med att fullborda sitt hattrick innan matchen var över. Det var många som undrade om tysken var värd en så stor summa i somras. Det kan diskuteras, men han är onekligen en spelare som passar i Mourinhos filosofi. Snabb, direkt, disciplinerad och klinisk. Perfekt för ett omställningsspel.

José Mourinho har beklagat sig för att han inte har någon världsklassanfallare att luta sig emot (han har inte sagt det ordagrant, men mellan raderna). Men med så många matchvinnartyper på offensivt mittfält väger det upp mer än väl. Eden Hazard är en manicker. Oscar bar laget i inledningen av säsongen. Willian har blivit bättre och bättre ju längre säsongen lidit. Nu stiger André Schürrle, som hittills använts som rotationsspelare, fram och sätter ett hattrick. Det, om något, understryker Chelseas styrka.

Fulhams värvningar utanför laget
Fulham var ett av ligans mest aktiva lag under transferfönstret. Sedan René Meulensteen signade spelare har han ersatts av Felix Magath. Den som bevittnade mötet med Chelsea på lördagen såg inte många spår av det hektiska januarifönstret.
Kostas Mitroglu, storköpet som skulle spotta in målen, har bara spelat 30 minuter i Premier League. Han anses inte vara tillräckligt matchfit.
Lewis Holtby gjorde en fin insats på Old Trafford mot Manchester United, men idag satt han på bänken när Clint Dempsey spelades som släpande anfallare. Holtby får inget förtroende som sittande mittfältare.
William Kvist satt på bänken. Ryan Tunnicliffe är utlånad, Larnell Cole likaså.
Den som fick starta var mittbacken John Heitinga, som också petade in reduceringen.

Felix Magath, som inte tog ut vare sig Alexander Kacaniklic eller Muamer Tankovic i truppen mot Chelsea, har en minst sagt tuff uppgift om han ska greja kontraktet. Fulham ligger sist och har en mer spelad match än övriga bottenkonkurrenter. Försvaret fungerade bra när de fick parkera bussen i eget straffområde mot United, men så idag när de klev högre så blev de avslöjade. Igen.

Suárez gjorde skillnad igen
Vi har skrivit det många gånger tidigare den här säsongen, men nu var det faktiskt ett tag sedan. Luis Suárez har ju hamnat i en minisvacka målmässigt senaste veckorna. Även om han spelmässigt varit vass har bollen inte riktigt studsat hans väg.
Men på lördagskvällen borta mot Southampton var det den gamle Luis Suárez som var i aktion.
Uruguayaren gjorde ett mål, spelade fram till ett  och fixade straffen som Steven Gerrard förvaltade till 3–0.

Slutsiffrorna viskar om en enkel seger för Liverpool, men verkligheten är en annan. Faktum är att Southampton gjorde det mesta rätt i första halvlek och var klart farligare än Liverpool.
Efter att Luis Suárez gett gästerna ledningen (en gåva, något oturlig, från José Fonte) uppträdde Southampton som vi lärde känna laget i höstas. Morgan Schneiderlin styrde rytmen på mittfältet. Adam Lallana flöt in mellan lagdelarna och var ständigt i rörelse. Luke Shaw tog sig fram på vänsterkanten.
Lallana prickade stolpen och Simon Mignolet gjorde en matchavgörande räddning på Jay Rodriguez precis före paus.

I andra halvlek hade Southampton bollinnehavet, men det betydde att Liverpool fick spela det spel som de behärskar allra bäst. Framför allt fick Luis Suárez spela det spel som han är allra bäst på.
När hemmalaget fyllde på med folk framåt hamnade han gång på gång i en mot en-situationer med Dejan Lovren och José Fonte. Och det kändes farligt varje gång.
Vid 2–0-målet tog han med Lovren på en sightseeing och kroaten såg ut som en Viking Line-färja när han han skulle vända. Suárez drog i väg i djupet och spelade fram Raheem Sterling, som precis bytts in.
Vid 3–0 lurade Suárez brallorna av Fonte, som vid det laget var så livrädd för Liverpoolstjärnan att han tyckte det var lika bra att fälla honom för att slippa förnedras mer. Steven Gerrard tryckte in straffen i krysset och Liverpool plockade hem tre poäng i en match där de egentligen aldrig riktigt kom upp i nivå förrän sista kvarten.
Nu är de tvåa i ligan. Jag tror fortfarande inte att de kan vinna ligan, men det är sannerligen stora grejer på gång på Anfield.

Cortese – helgonet med järnhand

av Kalle Karlsson

Nicola Cortese lämnar Southampton. Tränaren Mauricio Pochettino blir kvar.
Kan skeppet fortsätta som förut? Hur mycket betyder en ordförande?
Mycket handlar om klubben kan hitta en lämplig ersättare till Cortese, mannen vars arbete lade grunden till Saints resa från tredjeligan till övre halvan av Premier League.
Vem är denne italienare som fick så stort inflytande i Southampton?

När allt ser ut att vara bra, när Southampton är på väg mot en placering på övre halvan i Premier League och har fått till en modell som andra klubbar avundas – då rämnar allt.
Det är väl så idrotten är, gissar jag. Aldrig en lugn stund. Har man inga problem bör man njuta, för snart kommer nya.
På onsdagen började det sippra ut uppgifter om att Nicola Cortese var på väg att lämna Southampton. Vad skulle det betyda för tränaren Mauricio Pochettino? Hur skulle det påverka spelare som intresserar andra klubbar? Luke Shaw?
Frågorna var många på torsdagsmorgonen.
Nu vet vi att Pochettino blir kvar, men hans chef överger sitt projekt.
Hur stor påverkan får det? Innan man besvarar den frågan måste man känna till Nicola Corteses betydelse för Southamptons framgångar.

För fyra år sedan, den 29 maj 2009 för att vara exakt, var Nicola Cortese en pressad man. Bankmannen som skötte affärerna åt den schweiziske miljardären Markus Liebherr hade identifierat Southampton FC som en tänkbar klubb att köpa. Duon trodde att de hade säkrat rättigheten att få köpa klubben, när en annan investerargrupp dök upp och fick ”förhandlingsexklusivitet”. Denna utmanare hade betalat drygt 5 miljoner kronor för denna ”första tjing”.
Nicola Cortese och Markus Liebherr släppte Southampton-spåret.
Men när tidsfristen på 21 dagar hade gått ut hade investerargruppen inte lyckats slutföra affären. Markus Liebherr klev in, lade upp 12 miljoner pund och sedan den dagen har Southamptons kurva pekat spikrakt uppåt.

Markus Liebherr satte klubben i händerna på sin bankman som fick uppdraget att sköta den dagliga driften. När Liebherr gick bort lite mer än ett år efter övertagandet blev Corteses maktposition än starkare. Italienaren såg det som sin uppgift att föra Markus Liebherrs arv vidare.
Det var Nicola Cortese som lade grunden till Southamptons resa genom det engelska ligasystemet.
Hans första tränartillsättning var Alan Pardew nere i League One. Det blev ingen fullträff. Pardew fick sparken fem månader senare efter meningsskiljaktigheter med Cortese. Ersättaren blev Nigel Adkins, en före detta sjukgymnast som fick laget på rätt köl igen.
Nicola Cortese var ingen enkel person att samarbeta med. Mannen som beskrivits av Matthew Le Tissier som ”inte en så trevlig person” har drivit anställda till tårar, vissa har valt att säga upp sig. Italienarens försvarare använder ord som ”ambitiös”, ”krävande”, ”okonventionell”. Sanningen finns förmodligen någonstans däremellan.
På träningsanläggningen Marchwood är han känd bland planskötarna och vaktmästarna som Nicola, inte Mr Cortese. Han vet namnen på deras fruar och familjemedlemmar. Han har till och med skickat födelsedagskort till flera av dem.
Nicola Cortese kallades ”The Saint with an iron fist”. Helgonet med järnhand.

Den sidan visade han inte minst för ett år sedan då han sparkade tränaren Nigel Adkins. Southampton hade precis rest sig efter en tung inledning i ligan och börjat se ut som ett lag som kunde klara kontraktet. Cortese kritiserades av både fans och spelare. Han beskylldes för att inte ”förstå sporten”.
Men Nigel Adkins var inget annat än en bricka i spelet för Cortese. Han sågs som tränaren som kunde ta dem till Premier League, men inte längre. För att ta nästa steg krävdes en manager av en annan dignitet.
Southamptons fans rasade, Cortese lyssnade inte. Han kallade tajmingen för tränarbytet ”perfekt”.
Nye Mauricio Pochettino fick jobba i motvind, men ett drygt halvår senare var det ingen som ifrågasatte Corteses omdöme. Då hade Pochettino förändrat spelidén, lockat till sig stjärnor som Pablo Osvaldo och Victor Wanyama och lotsat Southampton till toppen av Premier League.
Deras modell – blanda egenproducerade spelare med stjärnor – visade att det gick att slå sig in på övre halvan med relativt ”små medel”.
Laget vann beundrare över hela Europa för sitt sätt att spela. Oavsett om de ställdes mot Crystal Palace hemma eller mot Manchester United borta var filosofin densamma. Pressa högt. Ta tillbaka bollen snabbt. Spelet var underhållande.
Det var Mauricio Pochettinos idé. Nicola Cortese var den som tillsatte honom.

Nicola Corteses vision var att satsa på det egna. Han var ordföranden som gjorde en redan bra akademi ännu bättre. Southampton har länge varit kända för att producera stora spelare: Theo Walcott, Gareth Bale, Alex Oxlade-Chamberlain för att nämna några.
Ett av Corteses nyckelbeslut var att anställa Les Reed som akademichef. Det är under hans ledning som klubben fått fram den nya generationen stjärnor som Luke Shaw, James Ward-Prowse och Calum Chambers.
Det är fler investeringar som betalat sig. Satsningarna på en förbättrad träningsanläggning som kommer att stå helt klar nästa år. Det ska vara en anläggning i toppklass med tolv planer med olika grässorter för att kunna träna på olika typer av gräs och konstgräs. Där finns bland annat ett ”femstjärnigt hotell” för spelarna där de kan övernatta istället för att komma hem mitt i natten och väcka familjemedlemmarna efter bortaresor.
På resorna följer lagets egen kock med. Klubbens ledarstab åker dit en dag innan och ser till att spelarna får klubbens lakan för att minska risk för infektioner. Spelarna får till och med en madrass som är individanpassad för att de ska få bästa möjliga sömn.

Det var den här känslan för detaljer som gjorde att Nicola Cortese kunde sälja in sitt projekt. I april förra året visade han en video för spelarna som han döpt till ”The Southampton Way”. Den handlade om hur klubben kunde ta sig från League One till Premier League och hur de skulle vinna ligatiteln i Premier League. Resan till Premier League tog ett år. Framgången var resultatet av Nicola Corteses vision. Titeln var det långsiktiga målet.
Många av spelarna i Southampton valde att stanna tack vare sin ordförande.
Man skulle kunna tro att Nicola Cortese ses som en hjälte i staden efter allt han gjort för klubben. Men han hade trampat på för många tår.
Han blev osams med klubblegendarer som Matthew Le Tissier och Francis Benali. Lokaltidningen Daily Echo har haft sina problem med ordföranden och varit avstängda från hemmaarenan av anledningar som Cortese haft svårt att förklara. Cortese har också hamnat i onåd hos Southamptons veteraner, Ex-Saints Association.
Och allt detta under en tid när Southampton upplevt sina häftigaste framgångsera i modern tid.

Nicola Cortese har hållit en låg profil utanför fotbollen. På matcherna syns han ofta på läktaren då stolarna bredvid honom oftast är tomma (en av de tomma stolarna ska symbolisera saknaden efter Markus Liebherr).
Men efter slutsignalen har han hållit sig utanför rampljuset. 45-åringen bor med hustrun Alexandra och de två barnen i en villa värd närmare 20 miljoner kronor i Chilworth.
Cortese har kört en ”one man show” på St Mary’s, varit delaktig i varenda litet beslut som fattats. Det ville Liebherr ändra på.
Allt förändrades i slutet av förra säsongen när Katharina Liebherr, dotter och arvinge till Markus, meddelade Cortese att hon ville sälja klubben, enligt BBC. Han accepterade det, men ville ha en lösning på två-tre års sikt. Hon ville sälja direkt. Där skar det sig mellan de båda. I somras när Katharina Liebherr dök upp på träningslägret och förklarade att hon ville vara mer involverad i klubbens förehavanden. En maktkamp utbröt och Cortese bestämde sig för att lämna.
Beskedet togs emot med bestörtning av både spelare och fans. Luke Shaw, vänsterbacken som jagas av Chelsea och Manchester United, skrev på Twitter:
”Besviken över nyheten, men jag vill tacka Nicola Cortese för allt han har gjort för klubben. Önskar honom all lycka!”.

Vad händer nu med Southampton? Kommer stjärnorna att lämna?
Förmodligen inte omgående, men från att ha varit inställda på att stanna kanske vissa börjar överväga att se sig om. Enligt BBC har åtminstone en spelare en klausul som är kopplad till Corteses roll i klubben.
Efter de senaste dagarnas turbulens i Southampton blev tränaren Mauricio Pochettino tvungen att kalla till presskonferens på torsdagen. Där förklarade argentinaren att han inte har för avsikt att lämna laget efter att ordföranden Nicola Cortese tackat för sig.
– Jag har en skyldighet mot spelarna, ledarstaben och fansen, sa han.
Det beskedet ger lite lugn och ro. Hade Pochettino också lämnat omedelbart hade det inneburit ett hårt slag mot klubbens ambitioner.
Nu behöver de ”bara” ersätta en ordförande.
Men inte vilken ordförande som helst.
Nicola Cortese var visionären som tog Southampton till en ny nivå tack vare ”The Southampton Way”.
När stjärnor säljs ställer vi ofta frågan hur mycket de betydde för sitt lag.
Nu får vi kanske svar på en annan undran: Hur mycket kan en ordförande betyda för en Premier League-klubb.

Källor: BBC, Daily Echo, Daily Mail, Daily Mirror, The Times.
 

Rising star: Adam Lallana

av Kalle Karlsson

Förra säsongen blev spolierad av skador.
I höst har Southamptons Adam Lallana fått sitt stora genombrott.
Nu lär det bära hela vägen till Brasilien. Och kanske ännu längre?

Southampton var höstens stora överraskning i Premier League. Tränaren Mauricio Pochettino hade gjort lyckade värvningar under sommaren i Dejan Lovren och Victor Wanyama och lagets höga presspel chockade flera motståndare.
Den klarast lysande stjärnan har dock inte varit någon av de dyra nyförvärven utan en en egenfostrad supertalang som äntligen har fått blomma ut.
Adam Lallana har äntligen tagit klivet in i rampljuset. Som vi anade att han var kapabel till att göra. Som fansen på St Mary’s alltid vetat att han skulle göra förr eller senare.

Adam Lallana är spelaren som blev kvar i det sjunkande skeppet. När Southampton kraschade ur Premier League och hela vägen ned i League One och försattes i administration tvingades de sälja talangerna som fostrats i den framgångsrika akademin.
Theo Walcott såldes till Arsenal. Gareth Bale lämnade för Tottenham. Nathan Dyer gick till Swansea.
Adam Lallana fick även se Alex Oxlade-Chamberlain ta steget till Arsenal. Själv blev han kvar.
Det berodde knappast på att han var mindre talangfull. Tvärtom. Dock var han en annorlunda spelare. Oengelsk.
Medan Bale, Walcott, Oxlade-Chamberlain och Dyer var speedkulor som byggde sitt spel på fart och en direkthet, var Lallanas svaghet att han saknade snabbheten. Tekniskt sett var han överlägsen.

Adam Lallana kom till Southampton som tolvåring från Bournemouth (som har rätt till 25 procent vid en vidareförsäljning). Han debuterade i Championship redan i augusti 2006. Han spåddes en lysande framtid.
Men hans utvecklingen tog längre tid än beräknat. I unga år drabbades bland annat av samma magåkomma som hotade Darren Fletchers karriär, dock en lindrigare variant.
– Jag hade två tuffa år när jag diagnosticerades med ulcerös kolit. Jag hade även oregelbunden hjärtrytm, vilket var frustrerande eftersom jag kände mig bra, men jag kunde inte spela på tre-fyra månader. Jag hamnade efter – även om spelare som Gareth (Bale), Chambo (Oxlade-Chamberlain) och Theo (Walcott) har x-faktorn. De är annorlunda, de hade farten och det är antagligen därför de fick chansen. Jag har fått bida min tid och blivit bättre tack vare coachingen här.

Det har han gjort bra. Adam Lallana var länge ansedd som en av de bästa spelarna i landet utanför Premier League.
Ett av mina första minnen av att jag reflekterat över Lallana är när jag såg den här videon på Youtube för tre-fyra år sedan och sedan försökte efterlikna hans dribblingar i slutet av klippet (vi har alla våra fritidssysslor).
När Southampton förra hösten stod inför comebacken i Premier League var jag oerhört nyfiken på vad Adam Lallana skulle kunna uträtta.
Jag var så övertygad om hans förträfflighet att jag tippade att han skulle bli årets överraskning när jag och Erik Niva spelade in web-tv inför premiären.

Det blev inte riktigt så. Southampton fick en tung start och Adam Lallanas säsong blev förryckt av skador. Han blev visserligen uttagen i Roy Hodgsons engelska landslagstrupp till ett möte med Ukraina, men det var också höjdpunkten under säsongen.
Han startade som vänstermittfältare, men det var först under våren som han började visa lovande tendenser.
Den här säsongen var lite av ”make or break”. Han är inte någon yngling längre (fyller 26 år i maj).
Men det här har blivit spelåret då Lallana tagit klivet från lovande till stjärna.
Under tränaren Mauricio Pochettino har ofta spelats som offensiv mittfältare bakom Rickie Lambert. Ibland har han utgått från kanterna, ibland startat centralt, men det viktiga är att han har hittat en roll där han får inflytande i matcherna. I ligan har han gjort fyra mål och fem assist. Pochettinos pass-and-move-fotboll passar honom perfekt.
Lallana hyllar argentinaren:
– Han är världsklass. Inte bara som manager utan som person, hans man-management. Han får dig att må bra. Jag var skadad när han anlände, men han pratade med mig och sa: ”Lyssna, det är inget problem, du kan komma tillbaka”.

Vilka egenskaper utmärker Adam Lallana? 25-åringen är en ytterst begåvad passningsspelare. Dessutom är han klok i sitt sätt att hitta fria ytor. Alla som såg hans fantastiska förarbete till Rickie Lamberts mål mot Tottenham vet att han kan kombinera dessa egenskaper. Lallana stack i djupet bakom Michael Dawson och Vlad Chiriches och spelade sedan en passning snett bakåt – som om han hade ögon i nacken – till Lambert som fick öppet mål.
Han har berättat att han har hämtat inspiration från Arsenals Santi Cazorla.
– Den bäste jag spelat mot var helt klart Santi Cazorla. Vi spelade mot dem tidigt förra säsongen och förlorade med 1–6. Det var en teknisk uppvisning från honom. Han kan vända och vricka åt båda hållen med inner- eller yttersidan. Det var en lärdom att möta honom.
Lallana har vunnit många nya beundrare. Och övertygat gamla. Steve Bruce, Hull Citys tränare, var mäkta imponerad efter att Southampton vunnit med 4–1 i november.
– Jag åkte och scoutade Lallana för fyra år sedan när han var utlånad till Carlisle i League One och jag var manager i Sunderland. Men grabben ville stanna här (i Southampton) och de har verkligen dragit nytta av det. Han har en stor framtid för han är en exceptionellt begåvad spelare, sa Bruce.
I den matchen svarade Lallana för ett otroligt solomål där han dribblade halva Hulls försvar innan han satte bollen i mål. Det påminde mer om Maradona än Alan Shearer om man säger så.
Apropå att vara oengelsk.

Adam Lallanas succé har gett efterverkningar utanför planen. Inte bara det faktum att hans sång – den som jämför honom med Messi – hörs allt oftare på Itchen Stand (”He plays on the left, he plays on the right, Adam Lallana, makes Messi looks shite”).
Han tvingades även skynda på sitt bröllop. Southamptonstjärnan hade tänkt att gifta sig med sin Emily Jubb samma dag som Englands VM-premiär Italien. Så paret skyndade på processen och gifte sig istället på julafton. Lallana bar en rödvitrandig slips, vilket säkert gladde supportrarna.
I alla år har han varit Southampton trogen, men nu börjar det viskas om intresse från större klubbar. Får de behålla honom?
Det återstår att se, men det råder inga tvivel om att Lallana har en stark koppling till Saints.
– Jag älskar klubben och känner att jag vuxit med den från League One till Championship och nu till att spela vecka ut och vecka in i Premier League. Det är en underbar känsla, säger han.
Han har flera anledningar att njuta av tillvaron. Han spelar sitt livs fotboll, han är lagkapten i sin ”boyhood club” som är på väg att etablera sig strax under toppskiktet i Premier League. Fritiden går åt till att leka med ettåriga sonen Arthur, som Adam kallar ”det bästa som hänt mig”.
– Det är otroligt hur långt klubben har kommit sedan Nicola Cortese och Markus Liebherr tog över. Om någon hade sagt då att vi skulle nå hälften av det vi uppnått hade jag inte trott på det. Spelare som värvas för stora pengar – det visar vilken resa klubben gjort och hur ambitiösa vi är.

Källor (citat): Independent, London24.com, Southamptons officiella hemsida.

Tidigare delar i ”Rising star”:
2 jan: Séamus Coleman.
3 jan: Jordan Henderson.
4 jan: Fernandinho.
6 jan: Oscar.

Fall framåt för ”nya” Spurs – men håller det i längden?

av Kalle Karlsson

Tim Sherwood blev en vinnare i Premier League-debuten som ansvarig tränare i Tottenham.
Receptet? Vrida tillbaka klockan 25 år i tiden, skaka liv i två djupfrysta anfallare och utmana Mauricio Pochettino i rodeo.

Tim Sherwood tog över som tränare i Tottenham efter sparkade André Villas-Boas. Detta efter en höst där portugisen misslyckats fatalt med att få sitt lag att få till det offensiva spelet.
Spurs hade förvandlats till ett sidledsspelande lag, Roberto Soldado sprang runt i ingenmansland och yttrarna levererade inte inlägg i samma frekvens som tidigare.
Så Tim Sherwood var tvungen att göra något drastiskt.
Redan i veckans Ligacupmatch mot West Ham såg vi i vilka banor han tänkte: Ett rakare spel med två anfallare.

Så valet igår mot Southampton blev att spela 4-4-2 med Emmanuel Adebayor bredvid Roberto Soldado.
Men det var väntat. Mer oväntat var mittfältets balans. Det var som om tiden skruvats tillbaka 25 år. I en tid när nästan alla lag spelar med tre centrala mittfältare – eller åtminstone med en utpräglad defensiv av två – sprang Spurs runt med Christian Eriksen och Mousa Dembélé. En nummer tio-spelare och en före detta anfallare som senaste två åren omskolats till tia/central mittfältare…
Större nostalgitripp än så, rent taktiskt, ser vi sällan i Premier League såvida inte liberon gör comeback.
Det var som om Tim Sherwood stod inför en strid som gällde hans liv och tänkte: ”Nu får det bära eller brista. Jag släpper alla tyglar och ser hur långt det räcker”.
Spelet blev därefter – många mål, publikfriande spel och två lag som inte kunde stava till riskminimering.

Tim Sherwoods djärva beslut medförde förstås komplikationer. Adam Lallana, Southamptons underbare offensive mittfältare, fick enorma ytor mellan backlinje och mittfält i inledningen av matchen. När Vlad Chiriches dessutom missbedömde en situation fullständigt i den 13:e minuten hade Lallana utnyttjat just den ytan och placerat in 1–0 intill stolpen.

Där och då såg det ut att kunna bli en lång eftermiddag för Tottenham, inte minst eftersom comebackande Danny Rose var skakig defensivt och bjöd Calum Chambers på inläggslägen.
Men då fick Tottenham effekt på sitt tvåmannaanfall.
Emmanuel Adebayor – totalt utfryst under Villas-Boas – hade mest lunkat runt första kvarten, men i den 25:e minuten slog han ut en passning till Roberto Soldado på vänsterkanten. Spanjorens inlägg var magnifikt – jag har inte sett något vassare inlägg den här säsongen – och Adebayor lyckades hoppsparka in 1–1.
I andra halvlek efter att Jos Hooiveld först gjort självmål och Adam Lallana elegant serverat Rickie Lambert till 2–2 steg Adebayor fram igen.
Togolesen vann en närkamp med Jos Hooiveld och placerade in segermålet, 3–2, i bortre hörnet.
Roberto Soldado hade sedan chansen att säkra segern, men den här gången lyckades Spurs hålla undan.

Anfallsparets samarbete var det stora glädjeämnet för Tottenhamfansen den här dagen. Roberto Soldado gjorde inget mål, men han tog sig till lägena, han löpte bra ”in the channels” som de säger på fotbollsengelska, det vill säga ut mot kanterna, bakom Southamptons ytterbackar. Han slog ett inlägg som Adebayor så när hann fram på och sedan världsklassinlägget som gav 1–1. Jag har varit en av Soldados kritiker, men det här var iallafall en insats som gav hopp. Han trivs utan tvekan bättre när han får sällskap av en stor targetman som kan avlasta honom i spelet utanför boxen.
För Emmanuel Adebayor var det en upprättelse. Under AVB var han så sidsteppad att han ställdes utanför det officiella lagfotot. Nu är han klubbens hetaste anfallare med tre mål på två matcher och given startman till mötet med West Bromwich på annandagen. Det är så synd att han inte är på humör oftare för när han väl är det är han en komplett striker.

Jag vet inte om 4-4-2 är vägen till framgång för Tottenham. Laget var extremt såbart igår för passningar igenom mittfältet. Adam Lallana firade tidig julafton och hade gjort ännu större skada om han fått bättre service från ett blekt hemmalag. Det blev en liten bättring efter att Tim Sherwood bytt in unge Nabil Bentaleb på mittfältet, men känslan är att det behövs en Sandro. Bentaleb gick före etablerade Etienne Capoue.
– Jag kan inte Capoue så bra, jag har bara haft tre träningar, men för tillfället vet jag att jag kan lita på den där killen (Bentaleb), sa Sherwood.
Vi diskuterade tidigare i ett avsnitt av Sportbladets Premier League-podd varför Spurs inte spelat med två anfallare. Jag lyfte fram möjligheten att testa 4-4-2 som ett sätt att väcka ett lag som helt uppenbart hade kört fast i sin offensiv. Precis så blev det.
Spurs var rakare, snabbare och mer spetsigt än tidigare. Tim Sherwood skulle kunna få än mer fart med Aaron Lennon på högerkanten istället för Erik Lamela som återigen var misslyckad. Eller Nacer Chadli som gjorde ett piggt inhopp.
Om 4-4-2 är lösningen på längre sikt tvivlar jag på.
Men i nuläget handlar det om att få skeppet på rätt kurs igen och det kan bara ske genom trepoängare.
Därför kan Tim Sherwoods offensiva strategi igår bara betecknas som en succé.

***
Southampton är i fritt fall just nu. Mauricio Pochettino brottas med en lång skadelista och laget känns ihåligt. Igår saknades målvakten, tre spelare ur backlinjen och viktige Victor Wanyama på mittfältet.
Att Pochettino i det läget väljer att spela Jos Hooiveld bredvid Dejan Lovren istället för José Fonte och Maya Yoshida är för mig obegripligt.
Jag ser inte Saints träningar, och det är möjligt att Hooiveld imponerar där, men jag har sett deras matcher och det är tillräckligt för att konstatera att Hooiveld med nuvarande form inte räcker till i Premier League.
Han bjöd på ett mål borta mot Newcastle och igår gjorde han självmål. Hans fjärde totalt i Premier League. Karln är mer Richard Dunne än Richard Dunne själv.
– Vi klädde ut oss till tomten och bjöd Tottenham på chanser och mål, konstaterade Pochettino efteråt.

Adam Lallana var briljant, igen, men det räcker inte när han ska dra loket ensam.
Southampton känns tröttkört. Deras presspel är inte lika intensivt som tidigare och det var något jag varnade för tidigare under hösten. Lag som pressar på det här sättet tenderar att krokna under resans gång. Titta på Marcelo Bielsas Athletic Club.
Nu har laget sex raka matcher i ligan utan seger och nu känns det som att deras mål bör vara att hamra fast en niondeplats snarare än att blicka uppåt. Det var kul så länge det varade.

Sida 2 av 4
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Patric Hamsch
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB