Anthony Martial har fått en drömstart i engelsk fotboll. 19-åringen, som inledde med ett solomål mot Liverpool, fortsatte i söndags med två påpassliga mål som gav seger för Manchester United borta mot Southampton.
Jag vidhåller att affären där Manchester United betalade runt en halv miljard kronor för en oprövad 19-åring var sjuk på alla sätt och symboliserar den transfercirkus som spårat ur. Spelarens potential och möjligheter att utvecklas till en stjärna har ingen ifrågasatt, såvitt jag vet.
Det man kan konstatera är att Martial visat att han är en stor talang. Hans kyla när läget dyker upp har varit häpnadsväckande. Vi talar trots allt om en 19-årig grabb som värvats för stora pengar och hamnat i ett nytt land. Istället för att förivra sig och ta i, istället för att ”tänka för mycket”‚ har han bara behärskat placerat bollen i mål. Tre mål på två ligamatcher är inte fy skam.
Det som vittnar om att det här är en speciell spelare är det som Pontus Kåmark (Sveriges mest underskattade tv-expert) var inne på i Viasat. Han har inte, som många unga spelare, sprungit runt som en huvudlös kyckling. Martial verkar vara coolheten personifierad. Han är trygg i sin skicklighet och avslappnad med och utan boll. Han gör det han ska, och vet att han behöver krafterna när lägena dyker upp (och då kan man förstås påpeka att hans roll i presspelet är begränsad, vilket jag analyserade här).
Jag tror fortfarande att Anthony Martial kommer att vara upp och ned denna säsong. Han kommer att hamna i perioder där målen inte trillar in, men det han gjort med den här succéstarten är att han skaffat sig förtroendekapital. Nu kan han gå sju-åtta matcher utan att näta och ändå slippa rubriker som Daily Stars ”What a waste of money”.
Manchester United har fått ett vasst anfallsvapen som bidrar med en egenskap som laget behövde: fart.
Mot Liverpool startade Marouane Fellaini längst fram och det gav noll och inget. Wayne Rooney är fortfarande formsvag.
Anthony Martial framstår i nuläget som lagets bästa striker-alternativ.

Det är egentligen osannolikt. Efter sex omgångar i Premier League har West Ham besegrat Arsenal, Liverpool och Manchester City. På bortaplan. Vem hade trott det? Vad var oddset på det?
Det som började med en knall i premiären på Emirates där ett smart, snabbt West Ham kontrade bort Gunners har nu utvecklats till ett tema. West Ham trivs mot bra motstånd. Det understryks inte minst av det faktum att laget förlorat hemma mot både Bournemouth och Leicester.
Slaven Bilic framstod som ett populistiskt tränarval. Han är älskad för sin stil, för det sätt som han framställs på i media och det faktum att han verkar vara en skön snubbe som på fritiden lirar gitarr i ett rockband.
Det han hittills lyckats med och ska ha enorm credit för är att han styrt upp försvarsspelet i West Ham. De uppträder som ett lag som är svårt att tränga igenom, ett lag som är tryggt i att försvara lågt. Winston Reid var en jätte i lördags mot Manchester City. Mark Noble var återigen mycket bra på mitten och Dimitri Payet är en finfin poängspelare.
Med det vassa kontringsspelet – med spelare som Dimitri Payet, Victor Moses och Manuel Lanzini går det undan när Hammers ställer om! – har West Ham ett spel som lämpar sig för att möta bättre lag. Då kan de backa hem och kontra. Får de första målet i matchen, som i lördags, får de ännu större utrymme att kontra på.
Det som återstår att se och vad som nu blir Slaven Bilic utmaning är att hitta ett vägvinnande spel när West Ham ska skapa själva. De gånger man själva hamnar i underläge och motståndaren backar hem.
Det har jag inte sett ännu, men i nuläget kan vi njuta av att West Ham ordnar skrällar som sätter färg på ligan. Det är ju den här sortens oförutsägbarhet som gör Premier League till vad den är. En rock ’n’ roll-liga där det mesta kan hända.
Månne West Ham fortsätta skrälla.

Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på Southamptons första mål i matchen mot Manchester United. Vem var det egentligen som felade?

Southampton inledde starkt på St Mary’s Stadium på söndagen och hade kunnat leda matchen med 2–0 efter dryga kvarten om Graziano Pellè ställt in siktet lite bättre när han prickade stolpen.
Ett par minuter tidigare hade italienaren hittat rätt och det var ett mål som ledde till att Manchester Uniteds försvarare Daley Blind och Marcos Rojo fick utstå en del kritik.
Ni kan se målet här i svepet från Viasat.

Alla kunde se att Marcos Rojo kunde ha varit aningen snabbare ut i press mot James Ward-Prowse som slår inlägget (bilden ovan). Daley Blind borde också ha varit snabbare upp i rygg på Sadio Mané och sett till att denne inte kunde vända upp med bollen.
Jag menar dock att det var fler spelare som fallerade och kanske framför allt vänsteryttern Memphis Depay.

Målet föranleds av situationen på bilden nedan och det är något som är direkt kopplat till Louis van Gaals försvarsstrategi.

Den holländske managern använder zonmarkering på mittfältet. Det är något vi noterade att Holland använde i VM förra året, bland annat i mötet med Spanien (ännu mer fördjupning här). Det betyder att de centrala mittfältarna ska positionera sig utifrån motståndarna i första hand, inte utifrån bollen och medspelarna. Det innebär att Uniteds mittfält ibland kan framstå som utspritt. Det i sig är inget problem så länge spelarna där framme har skött sitt jobb korrekt.

Vi tar situationen från allra första början. Wayne Rooney har slagit en misslyckad passning som hamnar hos Southamptons målvakt Maarten Stekelenburg. När uppspelet startar tittar inte Memphis Depay på bollen. Se bild nedan.

Memphis Depay vänder ryggen åt spelet.

Memphis Depay har en viktig roll i presspelet. Manchester United placerar oftast sin striker på högerkanten (i detta fall Anthony Martial) för att stoppa spel till motståndarnas vänstra mittback och vänsterback. Tanken är då att Manchester Uniteds vänsterytter ska ta en kurva och skära av spel till motståndarlagets högerback. Se bilden nedan som jag sparat ned från Champions League-mötet med PSV Eindhoven.

Men eftersom Memphis Depay har slappnat av i förstaläget, när bollen sätts i spel av Maarten Stekelenburg så hamnar han efter i pressen.

Memphis Depay hamnar efter i pressen. Memphis ”kurva” är för stor och han hinner inte stressa bollföraren.

Här kommer det intressanta. Mot ett positionsförsvar hade det här – att tappa en offensiv spelare på fel sida om bollen – inte varit något problem alls. Manchester Uniteds mittfält hade i så fall centrerat, låtit Southamptons bollförare José Fonte spela ut bollen på en kant och sedan flyttat hela laget mot bollsida och fördröjt spelet. Men eftersom Manchester United använder zonmarkering på mittfältet – där Wayne Rooney och Morgan Schneiderlin ligger tajtare på sina motståndare – blir Memphis Depays uteblivna press jobbig att hantera i ett senare skede. Se nedan.

Wayne Rooney (inringad längst bort) ligger tätt på Victor Wanyama. Morgan Schneiderlin har markerat Oriol Romeu. Ytan i mitten blir enorm eftersom Memphis Depay (inringad längst till vänster i bild) hamnat på efterkälken. Schneiderlin har här insett det och släppt bevakningen på Romeu.

Wayne Rooney har släppt markeringen på Victor Wanyama och försöker sätta press på Fonte, men det är för sent eftersom denne redan har hittat en passningsväg till Sadio Mané. Notera här hur Chris Smalling, den bortre mittbacken i Manchester United, har följt Graziano Pellè i rygg och därför har lång väg hem till eget mål medan Daley Blind avvaktat istället för att kliva upp tätt på Mané.

Slutsats
Manchester Uniteds strategi med zonmarkering på centralt mittfält betyder att förstapressen blir oerhört viktig för att laget ska komma rätt.
Om en spelare slarvar, vilket jag visar ovan att Memphis Depay gjorde, så finns risken att Manchester United blir öppna centralt och enkla att såra.

Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.

Denna omgång har jag synat Chelsea.

Matchen (Arsenal hemma)
Chelsea kom till lördagens tidiga derbymöte med två raka ligaförluster i ryggen. En till hade gjort att det börjat blåsa ordentligt kring José Mourinho. Första halvleken var jämn. Arsenal försökte hota i djupled med Theo Walcott, Chelsea lät Diego Costa löpa ned mot hörnflaggorna och låsa fast bollen för att sedan fylla på med en andra- och tredjevåg. Det var tämligen chansfattigt före paus och matchen definierades av det som skedde minuten före vilan då Arsenalförsvararen Gabriel föll i Diego Costas fälla och blev utvisad. Costa ska vara glad för att han slapp samma bestraffning för den armen han skickade upp i ansiktet på Laurent Koscielny.
Med numerärt överläge från starten av andra halvlek höll Chelsea som väntat i taktpinnen mot ett Arsenal som tvingades sjunka ned djupt på egen planhalva. Kurt Zouma nickade in 1–0 sedan Arsenal missat totalt i markeringen. I slutminuterna fyllde Eden Hazard på med 2–0.

Spelarbetygen
Asmir Begovic 2
—————————–
Branislav Ivanovic 2
Kurt Zouma 4
Gary Cahill 3
César Azpilicueta 3
—————————–
Nemanja Matic 3
Cesc Fàbregas 4 (90)
—————————–
Pedro 2
Oscar 3 (69)
Eden Hazard 3
—————————–
Diego Costa 3 (82)

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Ersättare:
Ramires (69)
Loïc Rémy (82)
John Obi Mikel (90)
Måste spela minst 30 minuter för att betygsättas.

Tummen upp
Tre tummar upp blir det:
> Cesc Fàbregas har haft en tung inledning på säsongen, men i lördags gjorde han en fin insats mot sina forna lagkamrater. Fàbregas dikterade rytmen och slog en perfekt frispark som Kurt Zouma nickade till 1–0. För Chelsea är det fundamentalt att få igång Fàbregas och nu har spanjoren gjort två assist på senaste två framträdandena.
> Zouma var en gigant i försvaret och det var ett viktigt besked efter det att han vacklat mot Everton. Zouma svarade för en perfekt brytning framför fötterna på Theo Walcott och enda gången han hamnade i problem var när han och Gary Cahill misslyckades att stoppa Alexis Sanchez som fick avsluta från nära håll i början av andra halvlek.
> Oscar är tillbaka i Chelsea och det betyder mycket för lagets presspel. Just den grenen har varit något som inte fungerat hittills under säsongen och det har bidragit till att backlinjen inte varit lika skyddad som förra säsongen. Med sitt hårda arbete sätter Oscar tonen i återerövringsspelet och han hyllades med en stående ovation när han byttes ut.

Tummen ned
Diego Costa gjorde en väldigt bra match spelmässigt, men anfallaren måste tygla sitt humör. I denna match hade han tur och kontentan blev att Gabriel blev utvisad. Men nästa gång kanske domarteamet upptäcker hans tjuvnyp och då kommer han att få det röda kortet. Chelsea behöver sin Diego Costa på planen för där är han ovärderlig med sitt ständiga löpande och sin förmåga att sysselsätta ett motståndarförsvar.

Taktisk trend
John Terry fick börja matchen på bänken och det var logiskt. Kaptenen blev ju som ni minns utbytt borta mot Manchester City med motiveringen att han inte skulle klara av en andra halvlek som skulle präglas av snabba City-kontringar. Nu valde José Mourinho att starta med unge Kurt Zouma mot Theo Walcott och det var ett lyckat drag.
Med en åldrande John Terry är det här något jag tror att vi får vänja oss vid. När José Mourinho ställs inför ett lag med en djupledslöpande anfallare, en sådan som hela tiden hugger vid offsidelinjen, tror jag att John Terry kommer att få vilas (givetvis med hänsyn till den övriga matchplanen, det kan ju vara så att Mourinho tänker sig ett ultralågt försvarsblock och då kan Terry ändå spela).
En annan diskussion har varit den om Cesc Fàbregas position. Har Chelsea råd att ha honom som sittande mittfältare? Jag anser att de måste ha råd med det. Vi såg förra hösten vilken uppsida det kan ge och jag tror mer det handlar om att få Fàbregas i form och att få spelarna runt omkring honom att hitta rätt (en formstark Matic underlättar). Med Oscar i nummer tio-rollen förbättras Chelseas presspel avsevärt jämfört med att ha Fàbregas där.

Vi är bara i september, men Brendan Rodgers har redan börjat laborera med nygamla spelsystem.
Kommer han någonsin att hitta rätt formation för sitt Liverpool?

Det finns ingen tränare i toppligorna, mig veterligen, som har hattat mellan olika spelsystem lika frekvent som Brendan Rodgers. Paco Jémez i Rayo Vallecano är en innovativ tränare, men jag har inte upplevt att han hattat lika mycket. Sedan Rodgers anlände till Liverpool sommaren 2012 har han formerat sitt lag enligt en rad olika uppställningar: 4-3-3, 4-2-3-1, 4-4-2 (diamant), 3-4-1-2, 4-5-1, 3-1-4-2, 4-4-2, 5-3-2, 3-4-3.
Vi minns exempelvis hur han under debutsäsongen tvistade ett 4-2-3-1 för att få in Luis Suárez och Daniel Sturridge som strikers.
Vi minns hur han under succéåret 2013/14 byggde sitt spelsätt utifrån SAS briljans och använde system med plats för två renodlade anfallare. Han löste senare problematiken med undertalighet centralt med en mittfältsdiamant. Och vi minns inte minst förra säsongen då Rodgers snickrade ihop ett 3-4-3-system och fick se Liverpool lyfta under vintern.

I somras hade Brendan Rodgers bestämt sig. 4-3-3 var modellen Liverpool skulle utgå från kommande säsong. Men det utgick ju givetvis från tanken att den uppställningen skulle inbringa segrar. Om den inte gjorde det visste vi ju att uppställningsfetischisten från Carnlough på Nordirland skulle testa nytt igen.
Igår mot Bordeaux i Europa League blev det ett 3-4-3-system. Tillbaka till den formation som gav en renässans i vintras, men som sedan blev sönderläst av motståndarna och sedan övergavs.

Problemet för Brendan Rodgers är att hans trupp inte är helt kompatibel med något spelsystem. Hans anfallare passar i vissa roller, men då missgynnas hans mittfältare. Och om han optimerar systemet för backlinjen så drabbar det antingen mittfältet eller någon av de dyrt inköpta anfallarna. Om det nu var 4-3-3 som var arbetsmodellen i somras, varför inte värva en renodlad ytter i toppklass? Istället har Liverpool köpt Firmino som slåss med Coutinho om rollen som tia och därför måste fogas in på annat sätt.
– It’s square pegs in round holes, som Graeme Souness uttryckte det i Sky Sports efter mötet med Manchester United.
Här nedan går vi igenom några uppställningar och förklarar Rodgers dilemma.

4-3-3

(I grafiken har Coutinho hamnat på högerkanten istället för vänster).

Kommentar: Brendan Rodgers grundtanke inför säsongen var egentligen att ha James Milner och Jordan Henderson som sittande mittfältare och Coutinho i en offensiv mittfältsroll. Det var så han startade i premiären borta mot Stoke med Jordon Ibe och Adam Lallana på kanterna. Men den insatsen visade att Milner och Henderson blev för statiska i de sittande rollerna. Istället gav formationsförändringen efter paus slutsatsen att dessa behöver en sopkvast (Emre Can eller Lucas Leiva) bakom sig för att våga ta sig framåt i banan.
Så min uppfattning är att det här är den starkaste 4-3-3-uppställningen som Liverpool kan ställa på benen. Ett stort problem tidigare under säsongen var att med denna uppställning kommer Coutinho och Firmino att söka sig inåt i banan. Det kräver ytterbackar som sköter spelbredden offensivt. Men när högerfotade Joe Gomez spelades som vänsterback uteblev dessa överlappningar. Liverpool blev för centrerat och lättläst. Med Alberto Moreno på vänsterbacken får Liverpool en ytterback som kan komma i offensiva rajder. Nackdelen med detta system är att Christian Benteke kan bli isolerad som ensam striker, vilket kan sannerligen blev på Old Trafford. Firmino är inte heller helt klockren när han utgår från höger.
Ett problem: Med offensiva ytterbackar, vilket personalen och strukturen med ”inside wingers” kräver, kommer Liverpool bli sårbart för omställningar. Lagets mittbackar kommer att lockas ut i en mot en-lägen på kanterna och Martin Skrtel är inte helt bekväm i såna situationer, vilket blev extra tydligt när han blev lurad av Anthony Martial i lördags.

Lagdel som gynnas: Mittfältet. Jordan Henderson och James Milner kan med en defensiv spelare som täckning använda sina spetsegenskaper: spela box-to-box.
Lagdel som missgynnas: Anfallet. Christian Benteke blir isolerad som ensam striker.

4-4-2 (diamant)

Kommentar: Brendan Rodgers har vid olika tillfällen använt en diamant, oftast under tiden då SAS (Sturridge and Suárez) satte skräck i motståndarförsvaren. Jag tycker att det vore spännande att se utifrån dagens spelartyper. James Milner och Jordan Henderson är tillräckligt löpstarka för att klara rollerna som ”indragna yttermittfältare”. Coutinho får rollen som tia och på pappret känns Christian Benteke/Daniel Sturridge som ett hyperintressant anfallspar. Nackdelen är att det inte finns någon given plats för en guldklimp som Jordon Ibe (som dock visat svag form i höst) och att Roberto Firmino, sommarförvärvet från Hoffenheim, får svårt att ta en plats när Sturridge är tillbaka i form. Skulle Rodgers kunna spela Coutinho som indragen yttermittfältare och Firmino som mittfältsspets? Det skulle onekligen gynna Firmino, men jag är inte säker på att Coutinho skulle acceptera en så defensiv roll efter succén ifjol. En tränare måste ju försöka maximera effekten av sina bästa spelare och Coutinho skulle knappast få ut sin potential i den rollen (även om han spelat där lite säsongen 2013/14).
Min uppfattning är att Liverpool borde ge detta system en ny chans enligt uppställningen i grafiken.

Lagdel som gynnas: Anfallet. Christian Benteke får en parhäst där framme. Mittfältet: Centralt övertag med bollen.
Lagdel som missgynnas: Mittfältet (i defensiven): Många löpmeter utan boll. Ytterbackar: Kommer oundvikligen hamna i en mot två-situationer i ytterzoner.

3-4-3 (3-4-2-1)

(I grafiken har Coutinho hamnat på högerkanten istället för vänster).

Kommentar: När Liverpools försvar havererat med jämna och ojämna mellanrum har Brendan Rodgers medicin varit att formera en trebackslinje. Distinktionen mellan en trebackslinje och en fembackslinje är hårfin, en trebackslinje blir alltid en fembackslinje i försvarsspelet. Många avfärdade tanken på trebackslinjen i somras, men är det något vi vet om Brendan Rodgers är att spelsystem kan komma och gå när man minst anar det. Igår i Europa League borta mot Bordeaux var trebackslinjen och 3-4-3 (eller 3-4-2-1) tillbaka. En del Liverpoolfans kräks av att höra talas om den här uppställningen, men det finns fördelar. Dels så ligger laget automatiskt i ett 3-4-3 i uppspelsfasen. Man behöver således inte droppa ned en mittfältare mellan mittbackarna, dels så har motståndarna alltid problem att plocka upp de indragna yttrarna, i det här fallet Firmino och Coutinho.
En uppenbar nackdel är att wingback-rollerna (i mittfältsfyran) i ett 3-4-3 knappast kan upptas av en offensivt lagda spelare. Coutinho kan inte utgå från vänster mittfält i ett 3-4-3 eftersom den rollen blir för defensiv. Det är tveksamt om ens Adam Lallana grejar den uppgiften. Då kommer de automatiskt att hamna som vänsterback i försvarsspelet, likt Danny Ings på Old Trafford, och således vara för långt ifrån målet när Liverpool vinner boll och ska ställa om. Dessa roller måste upptas av ytterbackar (Clyne/Moreno/Gomez) eller tvåvägsmittfältare (Milner/Ibe).

Lagdel som gynnas: Försvaret. Får extra täckning med tre mittbackar.
Lagdel som missgynnas: Mittfältet. I defensiven blir man i numerärt underläge på centralt mittfält. Ytterbackar: Skolas om till wingbackar.

4-2-3-1

Kommentar: Offensivt ser det här superspännande ut. Kvartetten där framme skulle kunna ha riktigt kul även om Daniel Sturridge i detta fall inte får plats som striker utan får utgå från höger. Problemet här blir på mittfältet. Med så offensiv frontfyra behövs täckning på mittfältet och då vill jag ha in en rent defensiv spelare bredvid Jordan Henderson. James Milner hamnar utanför. Den här uppställningen skulle dock kunna fungera om Sturridge fick samma arbetsbeskrivning som Luis Suárez under hösten 2013/14, det vill säga, utgå från kanten men spela i praktiken som en striker. Då, för två år sedan, var det Glen Johnson som fick sköta hela vänsterkanten offensivt (medan Jordan Henderson täckte defensivt). Nu skulle Sturridge kunna kliva in och ge Christian Benteke understöd och släppa kanten till Nathaniel Clyne.

Lagdel som gynnas: Offensivt mittfält. Där får man in Coutinho, Sturridge och Firmino och kan rotera med Adam Lallana och Jordon Ibe.
Lagdel som missgynnas: Ingen (med rätt struktur och arbetsbeskrivning). Individuella spelare missgynnas, som Emre Can, Lucas Leiva och James Milner (dessa tre får slåss om en plats bredvid Henderson).

England fortsätter att komma tillkorta i Europaspelet.
Om den här utvecklingen håller i sig kan Premier League mista den fjärde Champions League-platsen.

Manchester City har gått fram som en ångvält i Premier League. Vissa har redan förklarat dem som ligamästare. Efter flera läroår i Europaspelet har jag känt att nu är det äntligen dags att lyckas även i Champions League. I ärlighetens namn trodde jag att laget var redo redan förra säsongen, men då slarvade man i gruppspelet, fick en tuff lottning i form av Barcelona och åkte ur.
Så därför var jag säker på att Manchester City skulle skicka ett statement till sig själva och omvärlden igår hemma mot ett sargat, formsvagt Juventus. Men istället blev det en blytung förlust.
Det var den sortens förlust som understryker att City inte är färdigt ännu, och om man ska bli det så måste man växa upp fort.
Manchester City gjorde ingen dålig match. Man styrde spelet hemma mot ett defensivt Juventus, skapade de bästa chanserna i första halvlek och fick 1–0 en knapp kvart in i andra efter att Vincent Kompany klättrat på Giorgio Chiellini, som nickade bollen i eget mål.
Sedan hade City chanser att stänga matchen. Så som stora lag gör.
Raheem Sterling serverades av David Silva men avslutade för tamt och när Silva fick returen så svarade Gianluigi Buffon för en prakträddning.
Ska man erövra Europa måste man ta tillvara på såna chanser, vilket Manuel Pellegrini påpekade efteråt.
När Juventus fick lägena var man kompromisslöst. Paul Pogba slog en passning med kirurgisk precision till Mario Mandzukic. Alvaro Morata högg som en kobra och vred in 1–2 via stolpen med tio minuter kvar. Det var en smash ’n’ grab-seger för ett krislag som spelade med kniven mot strupen. Man måste imponeras av det.
Det finns förstås en insikt här. Juventus spelade inte den sorgfria, snabba fotbollen. De klev hem med hela laget på egen planhalva tidigt i matchen för att stänga ytor och när de väl behövde vara aggressiva i sin press – då var de oerhört noggranna och aggressiva. Precis så som vi känner italienska lag.

Samtidigt, i en annan del av Europa, fick Louis van Gaal se Luke Shaw bäras ut på bår. Det är djupt tragiskt att en så ung och lovande spelare att drabbas av en sådan skada nu när han hittat tillbaka till sin toppform.
Manchester United fick ändra om i backlinjen, Marcos Rojo tog den centrala platsen bredvid Chris Smalling och Daley Blind flyttades ut till vänster. Och United föll.

Manchester City har återigen hamnat i en tuff grupp med Sevilla och Mönchengladbach så här kan allt hända, inget är kört. Manchester United har också hamnat i en jämn grupp och att förlora på bortaplan är ingen katastrof. Men den engelska härdsmältan i Europaspelet har varit så lång, så utdragen att den knappast kan ses som en slump eller olycksfall i arbetet.
Vi får avvakta och se om de engelska lagen misslyckas kapitalt igen (förra året hade PL ingen representation i kvartsfinalerna), jag har en känsla av att både Chelsea och Arsenal vinner ikväll.
Men det som verkligen börjar framstå som ett reellt hot är att Premier League kan mista den fjärde Champions League-platsen.

Just nu är La Liga (85,999) överlägset i den så kallade koefficient-rankingen. Därefter följer Bundesliga (67,034) och Premier League (65,034) och Serie A (60,939). Portugisiska ligan (44,915) och franska Ligue 1 (44,749) är fortfarande långt efter, men Serie A börjar äta sig i kapp Premier League. Och den siffran påverkas varje gång ett lag vinner en match i Champions League och Europa League (2 poäng för seger, 1 poäng för oavgjort och slutsumman delas sedan på antalet deltagande lag från den nationen).
Eftersom statistiken räknas på de senaste fem säsongerna kommer England nästa år att tappa den starka säsongen 2011/12 då man tog 15,250 rankingpoäng. Det året hade Serie A bara skrapat ihop 11,357 poäng, vilket betyder att man tjänar in närmare fyra poäng på Premier League. Och då blir plötsligt racet om plats tre i rankingen är supertajt.

Två engelska lag slarvade nyligen i kvalet till Europa League. Både Southampton och West Ham åkte ur, mot Midtjylland respektive Astra Giurgiu. Det förbättrade förmodligen deras chanser i ligan, men det innebar samtidigt att Englands möjligheter till viktiga koefficientpoäng minskade.
Premier League har två lag i årets Europa League, Tottenham och Liverpool. Italien har tre: Fiorentina, Lazio, Napoli. Premier League har visserligen fyra representanter i Champions Leagues gruppspel mot Italiens blott två (Juventus, Roma), men om den engelska härdsmältan i Europa fortsätter samtidigt som Juventus går bra och Roma överraskar förändras läget fort. Italien tog 19.000 koefficientpoäng förra spelåret då Juventus nådde Champions League-final jämfört med Englands 13,571.

Sedan införandet av fyra Champions League-platser till de tre bäst rankade ligorna i Europa har Premier League ständigt haft fyra. Fram till nu har de engelska klubbarna inte behövt oroa sig för att mista sin ställning, men efter ett par magra år kändes det redan i våras som en tänkbart scenario. Nu framstår det som fullt möjligt. Bundesliga, som om två år tappar sitt starka 2012/13 då Bayern och Dortmund spelade CL-final, kan inte heller känna sig helt säkra på sikt. Det som tidigare var en kamp mellan Serie A och Bundesliga har nu utvecklats till ett slag mellan tre ligor om två platser (bakom La Liga).
Premier League kan tidigast tappa en Champions League-biljett till CL-säsongen 2017/18. En fjärdeplats i koefficientrankingen innebär även en förlorad biljett i Europa League. Den är förstås inte lika attraktiv och vållar inte samma debatt, men med färre deltagande lag blir det knappast lättare att plocka rankingpoäng.

De engelska lagen måste hitta segerreceptet i Europaspelet, helst redan ikväll, annars kommer Uefa-koefficienten bli ett samtalsämne hela hösten och våren.
Det finns några klubbägare i Premier League som har anledning att vara aningen nervösa.

Fotnot: Om ni scrollar ned på den här sidan kan ni se Uefa-kofficienten, uppdaterad igår.

Stoke har inlett säsongen tungt och ligger under nedflyttningsstrecket efter fem omgångar. Läget hade varit ännu värre om inte Jack Butland storspelat mellan stolparna. I mötet med Arsenal var det Butland som höll nere siffrorna. Det slutade 2–0, men engelsmannen kan inte lastas för resultatet.
Darmian har inlett säsongen lysande för Manchester United och han svarade för en ny stark insats i lördags (även om han inte sattes på så stora prov av en defensiv Danny Ings). John Stones var briljant för Everton (läs mer här) och Daley Blind var nästan lika vass för Manchester United. Blind klarade sig väl mot Christian Benteke, holländaren var vältajmad i sina uppflyttningar och satte ett finfint mål. Till vänster väljer jag unge Brendan Galloway som bland annat assisterade Steven Naismith till 1–0 mot Chelsea.

På mittfältet var Ryan Mason dominant för Tottenham borta mot Sunderland och Santi Cazorla var som vanligt spindeln i nätet för Arsenal.
I de offensiva positionerna var konkurrensen löjligt hård, så hård att Wes Hoolahan, Mesut Özil och Ross Barkley lämnas utanför. En vanlig vecka hade de varit svåra att förbise.
Riyad Mahrez är glödhet och låg bakom vändningen mot Aston Villa. Dimitri Payet var måndagens store man för West Ham efter två mål mot Newcastle. Steven Naismith svarade för ett ”perfect hat-trick”, det vill säga ett mål med högern, ett med vänstern och ett mål med huvudet mot Chelsea. Som inhoppare dessutom. På topp fanns inte så många alternativ denna vecka, men jag tar Jamie Vardy som arbetade stenhårt hela matchen och sprang sönder Aston Villa i andra halvlek.
Omgångens spelare: John Stones, Everton.

Mitt omgångens lag:
Jack Butland, Stoke
————————————
Darmian, Manchester United (2)
John Stones, Everton
Daley Blind, Manchester United
Brendan Galloway, Everton
————————————
Ryan Mason, Tottenham
Santi Cazorla, Arsenal
————————————
Riyad Mahrez, Leicester (2)
Dimitri Payet, West Ham
Steven Naismith, Everton
————————————
Jamie Vardy, Leicester

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagit ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Luke Shaw (Manchester United), Jonny Evans (West Bromwich), Virgil van Dijk (Southampton), Jonny Howson (Norwich), Ross Barkley (Everton), Eric Dier (Tottenham), Wes Hoolahan (Norwich), Ritchie De Laet (Leicester), Mark Noble (West Ham), Odion Ighalo (Watford), Heurelho Gomes (Watford), Bastian Schweinsteiger (Manchester United), Francis Coquelin (Arsenal), Mesut Özil (Arsenal).

***
Omgångens mål: Christian Benteke, Liverpool. Benteke hade fram till i lördags bara gjort ett offsidemål i ligaspelet för sin nya klubb, men den här fullträffen, en stenhård bicycleta, snackar man inte bort.
Omgångens manager: Roberto Martínez, Everton. Vann prestigekampen mot José Mourinho och bytet där han skickade in Steven Naismith på vänsterkanten blev jackpott.
Omgångens floppspelare: Cesc Fàbregas, Chelsea. Spelar långt under sin normala kapacitet.

* Reviderat 16 sep efter att ha sett Arsenal-Stoke och West Ham-Newcastle (mer noggrant).

Sagan fortsätter. I andra halvlek igår såg det ut som Leicester skulle gå på sin första nit i årets Premier League. Aston Villa hade chockat det formstarka hemmalaget och ledde med 2–0 sedan Jack Grealish vridit in det första målet med en fin höger och Carles Gil curlat in det andra med en ännu mer svårbemästrad vänster.
Men Leicester surfar fram på en framgångsvåg just nu och då är ingenting omöjligt, inget underläge för jobbigt att vända på.
Ritchie De Laet styrde in 1–2 (domaren Mike Dean tog hjälp av målkameran, tveksamt om den bollen dömts in annars) och sedan var det bara en tidsfråga innan kvitteringen skulle komma.
Jamie Vardy har inlett säsongen strålande. Ni minns säkert hur han charmade oss förra hösten, framför allt i 5–3-segern över Manchester United. Sedan hade han en tyngre period och var inte helt ordinarie som striker under hösten/vintern när spelet hackade. Nu har han kommit in i säsongen med ny entusiasm och engelsmannen är en sådan energispelare som kanaliserar energin från läktarna, den typen som fansen älskar.

Spelaren som står i centrum är dock en annan offensiv pjäs. Riyad Mahrez värvades till Leicester i januari 2014. Så sent som säsongen 2013/14 spelade den nu 24-årige Mahrez i franska andraligan för Le Havre. Algeriet var en trevlig bekantskap i VM förra sommaren. Mahrez spelade bara en av matcherna, den mot Belgien.
Under debutåret i Premier League visade han lovande tendenser. Det fanns matcher då han verkligen gjorde avtryck, men också tillfällen då han föll bort i matcherna.
I inledningen av den här säsongen har Riyad Mahrez glänst i match efter match. Han var nominerad till priset som månadens spelare i augusti och även om han fick se sig slagen av André Ayew den gången har han ett case på gång för att övervägas även denna månad.
Mahrez var briljant igår för Leicester. Efteråt var han självkritisk och påpekade att han tappade bollen vid Aston Villas 0–2-mål, och det må så vara, men minnet av den här matchen blir hans sätt att ständigt skapa oro i motståndarförsvaret. 24-åringen från Sarcelles i Frankrike är inte vindsnabb, men han har sådan elegans och kroppskontroll i förflyttningarna att knappt går att få stopp på. Killen är hal som en ål och en skottfint igår fick tre Villa-spelare att kasta sig hejdlöst (förgäves förstås).
Passningen vid det avgörande målet innickat av Nathan Dyer var läcker, men jag gillade ännu mer sättet han skapade 2–2-målet på. Mahrez tog bollen, vandrade förbi ett par Aston Villa-spelare och lade fram bollen till Daniel Drinkwater som serverade Vardy. Det – att skapa mål från ”ingenting” även om det inte alltid syns i statistiken via mål och assist – kännetecknar stora spelare.
Riyad Mahrez är ligans just nu hetaste spelare och det blir intressant att se vart hans karriär tar vägen nu. Fortsätter den uppåt eller är det en tillfällig formtopp?
I augusti skrev han under ett nytt fyraårskontrakt med Leicester så den klubb som vill köpa den flyfotade yttermittfältaren kommer att få hosta upp rejält i dagens marknad.
När det gäller Leicesters succé så är min gissning fortfarande, trots superstarten, att laget kommer komma ned på jorden, förr eller senare. Jag var inte alls imponerad av det jag såg i hemmamötet med Tottenham (1–1) och det vore förvånande om laget fortsätter att undvika nederlag. Det var nära mot Spurs, det var nära mot Bournemouth då Vardy kvitterade på straff i 86:e minuten, det var nära igår.
Tills vidare njuter vi av en underdog som flyger fram och överraskar positivt och av en Riyad Mahrez som vinner fler och fler beundrare.

John Stones stod i centrum inför lördagens tidiga möte. Under sommaren var Evertonförsvararen huvudpersonen i en av de mest infekterade transfersagorna. Chelsea, på jakt efter en långsiktig ersättare till John Terry, lade först ett bud på 20 miljoner pund. Sedan ett på 25 miljoner pund. Sedan höjde man till 30. Innan man fläskade på med 37. I runda slängar betyder det att John Stones, om han hade sålts, hade blivit fotbollshistoriens dyraste försvarare efter David Luiz.
Men allt kan, tack och lov, inte köpas för pengar. Framför allt inte när Premier Leagues mitten- och bottenklubbar fått stärkt klubbkassa tack vare det nya tv-avtalet. Roberto Martínez var från början tydlig med att han inte hade för avsikt att sälja sin guldklimp. Ofta avfärdas sådana uttalanden som förhandlingstaktik eftersom den mindre klubben så ofta tvingas vika sig, men inte den här gången. Everton höll fast vid sin linje och både Martínez och ägaren Bill Kenwright tjänade därför in lite förtroendekapital.

John Stones lämnade in en transferbegäran (Martínez hävdade senare att det var ett ”misstag”, hur han nu får ihop det), men under hela den här tiden har 21-åringen kunnat hålla huvudet tillräckligt kallt för att prestera på planen. Och som han spelade idag.
John Stones var planens gigant. Detta trots att Steven Naismith lyckades med konststycket att göra tre mål som inhoppare (!) mot självaste Chelsea.
Det var nästan löjligt att se hur begåvat Stones löste trånga situationer, hur han positionerade sig rätt hela tiden och hur han slängde sig hänsynslöst när det behövdes för att avstyra Chelsea-attacker. En detalj: Notera gärna att det var John Stones som skapade det tredje målet genom den typen av one-touch-väggspel som vi förknippar med Xavi och Andrés Iniesta. Det är den kvaliteten som gör Stones så speciell. Han är tuff och stark nog att ta dueller och tillräckligt skicklig för att spela sig ur alla tänkbara lägen. Grabben är unik. Och bara 21 år.
Sett till hur Stones spelade idag framstår Chelseas första bud på 20 miljoner pund som en skymf. ”Money can’t buy you Stones”, sjöng fansen på Goodison Park. Roberto Martínez erkände före matchen att han själv nynnat den textraden i duschen senaste tiden.

***
Några siffror kring Steven Naismith:
> Han blev den sjätte Premier League-inhopparen som gör hattrick, den förste sedan Romelu Lukaku för West Bromwich mot Manchester United.
> Steven Naismith blev den förste spelaren som gör mål på ett José Mourinho-lag i tre Premier League-matcher.

***
Chelsea? Totalt kaos. Spelare som underpresterar (Cesc Fàbregas är fortsatt iskall och åstadkom inget av värde, Eden Hazard tämligen osynlig, Diego Costa utan spets och understöd), en tränare som är ur balans (vilket Eva Carneiro-soppan visade) och satt under press pressad och ett försvar som havererat.
Det mest dräpande:
Inget lag som startat Premier League lika svagt som Chelsea (4 poäng efter 5 matcher) har slutat högre upp i tabellen än trea.
Och en till:
Det tog 32 matcher innan Chelsea släppte in sitt tolfte mål under den titelvinnande säsongen 2004/05.
José Mourinho har en del att fundera över.

TOTTENHAM
In
Heung-Min Son – Bayer Leverkusen, £18m
Clinton N’Jie – Lyon, £12m
Toby Alderweireld – Atletico Madrid, £11.5m
Kevin Wimmer – Cologne, £4.3m
Kieran Trippier – Burnley, £3.5m
Out
Roberto Soldado – Villarreal, £10m
Paulinho – Guangzhou Evergrande, £9.8m
Benjamin Stambouli – PSG, £6m
Etienne Capoue – Watford, £6m
Lewis Holtby – Hamburg, £4.55m
Vlad Chiriches – Napoli, £4.5m
Younes Kaboul – Sunderland, £3m
Aaron Lennon – Everton, Undisclosed
Ryan Fredericks – Bristol City, £0.18
DeAndre Yedlin – Sunderland, Loan
Jordan Archer – Millwall, Free
Cristian Ceballos – Released
Bongani Khumalo – Released
Grant Ward – Rotherham, Loan
Alexander McQueen – Carlisle, Free
Cristian Ceballos – Charlton, Loan
Grant Hall – QPR, Undisclosed
Nathan Oduwa – Rangers, Loan
Dominic Ball – Rangers, Loan
Shaq Coulthirst – Wigan, Loan
Kommentar: Den stora frågan inför Tottenhams transfersommar var inte i första hand vilka spelare som de skulle kunna rekrytera utan vilka spelare de skulle lyckas bli av med. Roberto Soldado hamnade till slut i Villarreal där han inlett lovande. Emmanuel Adebayor försökte Spurs styra mot Aston Villa, men ”Ade” ville inte flytta från London så den affären gick i stöpet. Nu är togolesen satt i limbo och ej registrerad för Premier League-spel. Spurs säkrade tidigt Toby Alderweireld och det är en värvning jag gillar. Tottenham har inte tappat någon spelare som man ville behålla så truppen känns bättre nu än ifjol, om än marginellt. Juryn sammanträder fortfarande gällande spelare som Kevin Wimmer och Clinton N’Jie, båda köpta på sikt. Det sena köpet av Heung-Min Son gav det ansiktslyft till offensiven som Tottenham behövde. Om N’Jie ger Harry Kane den avlastning som denne behöver så kan fönstret anses lyckat. Att Alderweireld och Son levererar känns troligt.
Betyg på silly season: 3/5.

WATFORD
In
Etienne Capoué – Tottenham, £6m
Jose Jurado – Spartak Moscow, £6m
Matej Vydra – Udinese, £6m
Steven Berghuis – AZ Alkmaar, £4.6m
Valon Behrami – Hamburg, £3m
Jose Holebas – Roma, £1.8m
Adlene Guediora, Crystal Palace, Undisclosed
Obbi Oulare – Club Brugge, Undisclosed
Miguel Britos – Napoli, Free
Allan Nyom – Udinese, Free
Sebastian Prödl – Werder Bremen, Free
Giedrius Arlauskis – Steaua Bucharest, Free
Nathan Aké – Chelsea, Loan
Alessandro Diamanti – Guangzhou Evergrande, Loan
Victor Ibarbo – Roma, Loan
Out
Miguel Layun – Porto, Loan
Fernando Forestieri – Sheffield Wednesday, £3m
Jonathan Bond – Reading, Undisclosed
Lewis McGugan – Sheffield Wednesday, Undisclosed
Juanfran – Deportivo La Coruna, Loan
Uche Ikpeazu – Port Vale, Loan
Luke O’Nien – Wycombe, Free
Diego Fabbrini – Middlesbrough, Loan
Sean Murray – Wigan, Loan
Daniel Pudil – Sheffield Wednesday, Loan
Gabriele Angella – QPR, Loan
Connor Smith – Stevenage, Loan
Kommentar: Watford har i princip handlat en ny startelva. Andra klubbar som gjort det experimentet har haft svårt att lyckas (läs QPR), men Quique Sanchez Flores verkar åtminstone ha satt ett försvarsspel.  Av det jag sett hittills är jag mest exalterad över högerbacken Allan Nyom, även om man måste älska en spelare som Jurado när denne är på spelhumör. Många har stora förhoppningar på Victor Ibarbo medan jag tror mer på Odion Ighalo som redan fanns i truppen. Ambitionen från början verkar ha varit att shoppa loss och då tycker jag Watford lyckats tämligen bra. Om det räcker till nytt kontrakt återstår att se.
Betyg på silly season: 3/5.

WEST BROMWICH
In
Salomon Rondón – Zenit St Petersburg, £12m
Jonny Evans – Man Utd, £8m
James Chester – Hull, £8m
Rickie Lambert – Liverpool, £3m
James McClean – Wigan, £1.5m
Anders Lindegaard – Manchester United, Free
Serge Gnabry – Arsenal, Loan
Out
Graham Dorrans – Norwich, Undisclosed
Youssuf Mulumbu – Norwich, Free
Chris Baird – Derby County, Free
Alex Jones – Birmingham City, Free
Kemar Roofe – Oxford United, Undisclosed
Jason Davidson – Huddersfield, Free
Bradley Garmston – Gillingham, Free
Donervon Daniels – Wigan, Free
Wesley Atkinson – Notts County, Free
Liam O’Neill – Chesterfield, Undisclosed
Brown Ideye – Olympiakos, Undisclosed
Joleon Lescott – Aston Villa, Undisclosed
Kommentar: Mycket av WBA:s transfersommar kretsade kring Saido Berahino. Den unge stjärnan uppvaktades av Tottenham och ville lämna med West Bromwich sa nej och Berahino blev kvar. Vi vet inte riktigt hur anfallaren kommer att reagera på att bli kvar ett år till på The Hawthorns men förhoppningsvis agerar han proffsigt och knyter näven och krigar för den klubb som betalar hans lön. West Bromwich hämtade in två anfallare i somras, Rickie Lambert och Salomon Rondón, som gör att man inte står och faller med Berahino. Rondón är en klasspelare som säkerligen kommer att prestera i Premier League. James Chester kostade en del, men så är också duktiga mittbackar en bristvara. Tony Pulis ansåg att han hade så många alternativ med Chester och nye Jonny Evans att han kunde släppa Joleon Lescott, fjolårets bästa spelare i WBA, till Aston Villa. Jag tycker att West Bromwich har ett bättre material nu än förra säsongen, därför får sommaren anses vara positiv.
Betyg på silly season: 3/5.

WEST HAM
In
Dimitri Payet – Marseille, £10.7m
Angelo Ogbonna – Juventus, £7.9m
Michail Antonio – Nottingham Forest, £7m
Pedro Obiang – Sampdoria, £4.3m
Nikica Jelavic – Hull City, £2m (rising to £3m)
Alex Song – Barcelona, Loan
Victor Moses – Chelsea, Loan
Carl Jenkinson – Arsenal, Loan
Manuel Lanzini – Al Jazira, Loan
Darren Randolph – Birmingham City, Free
Out
Modibo Maiga – Al Nassr, undisclosed
Stewart Downing – Middlesbrough, £7m
Dan Potts – Luton Town, Free
Paul McCallum – Leyton Orient, Free
Carlton Cole – Released
Guy Demel – Released
Jussi Jaaskelainen – Released
Nene – Released
Diego Poyet – MK Dons, Loan
Reece Burke – Bradford, Loan
Sam Westley – VVV Venlo, Loan
Kommentar: Det florerar alltid en massa rykten kring West Ham så fort fönster öppnas. Är det inte Javier Hernández så är det andra stora namn som kopplas samman med Londonklubben. Det stannar ofta vid endast spekulationer, men denna sommar har West Ham faktiskt lyckats tämligen bra. Dimitri Payet är en matchvinnartyp med otroliga ”dead ball”-leveranser. Alex Song var lagets bästa spelare i inledningen av förra säsongen och Pedro Obiang var ett aktat namn i Sampdoria. Att man dessutom lyckades knyta till sig Angelo Ogbonna, Nikica Jelavic och Victor Moses är bonus. Jag har inte ens nämnt Manuel Lanzini som imponerade senast på Anfield och inte heller Michail Antonio som kostade runt 90 miljoner kronor från Nottingham Forest. Dessa nya tillskott innebär inte automatiskt att West Ham kommer att prestera bättre resultat än förra säsongen, man får väga in att klubben bytt tränare och spelsätt. Däremot har truppens slagstyrka förbättrats, den enda egentliga förlusten är Stewart Downing som återvände till Middlesbrough. Med tanke på arenaflytten och den nya tränaren Slaven Bilic var det väntat att West Ham skulle göra en satsning i år. Det här känns riktigt spännande.
Betyg på silly season: 4/5.