Arsène Wenger har upplevt många stora stunder under sin tid som Arsenalmanager.
Men också en rad bittra minnen. Förlusten mot Monaco igår är en av de bittraste.
Här är fransmannens värsta nederlag.

Leeds United–Arsenal 1–0
Maj 1999
Arsenal hade åkt ur Champions League och de inhemska cuperna. Ligan var den enda titelchansen och i maj hade de fortfarande greppet. Förlusten borta mot Leeds (0–1) efter mål av Jimmy Floyd Hasselbaink lade grunden till att Manchester United kunde vinna ligan med en poäng.

Galatasaray–Arsenal 4–1 efter str (0–0 efter ordinarie tid)
Maj 2000
Arsène Wenger har fortfarande inte vunnit en europeisk titel med Arsenal och den här kvällen i Köpenhamn var han som allra närmast. Davor Suker och Patrick Vieira blev straffsyndare för Arsenal.

Manchester United-Arsenal 6–1
Februari 2001
Det här var under en tid då Manchester United var överlägsna i engelsk fotboll. Dwight Yorke satte ett hattrick och underströk hur långt efter Arsenal var under den här tiden. I BBC-referatet från matchen kan man läsa om ”suicidal defending” – precis det Wenger talade om igår.

Arsenal–Liverpool 1–2
Maj 2001
FA-cupfinal mot Liverpool och Arsenals chans till upprättelse efter att ha tappat totalt i ligan. Fredrik Ljungberg gav Arsenal ledningen och laget ledde fram till 83:e minuten. Då satte Michael Owen 1–1. Med två minuter kvar satte Owen 1–2.

Arsenal–Leeds United 2–3
Maj 2003
Arsenal ledde ligan länge detta år, men på våren hamnade laget i en svacka och Manchester United sprang om. Förlusten hemma mot Leeds, där Mark Viduka avgjorde i slutminuterna betydde att Manchester United säkrade titeln i kostym.

Barcelona–Arsenal 2–1
Maj 2006
Ett Arsenal som spelade med tio man i över 70 minuter gjorde en heroisk insats och ledde finalen mot Barcelona tills en kvart återstod. Mål av Samuel Eto’o och Juliano Belletti vände matchen och gav Barcelona segern. Är det här det närmaste Wenger kommer en Champions League-titel?

Tottenham–Arsenal 5–1
Januari 2008
Ligacupen väger kanske inte så tungt, men 1–5-nederlaget mot värsta rivalen, en match Tottenhamfansen nämner ofta än idag, den var bitter. Tottenham säkrade finalplatsen och besegrade Chelsea på Wembley.

Arsenal–Manchester United 1–3
Maj 2009
Arsenal behövde göra två mål för att ta sig vidare till Champions League-finalen. Oddsen var emot laget, men besvikelsen av det här resultatet handlade mer om hur långt efter Arsenal hamnat. Efter matchen snackade Patrice Evra om ”pojkar mot män” och där och då var det svårt att säga emot.

Arsenal–Tottenham 2–3
November 2010
Arsenal ledde North London Derby med 2–0 i paus. I andra fullbordade Tottenham en otrolig vändning och vann med 3–2. Younes Kaboul avgjorde med några minuter kvar. Det var Spurs första seger borta mot Arsenal på 17 år.

Birningham–Arsenal 2–1
Februari 2011
Om det finns en symbol för Arsenals nio år långa titeltorka är det denna final. Ställningen var 1–1 med en minut kvar när Laurent Koscielny och Wojciech Szczesny fumlade. Oba Martins rullade in bollen i tomt mål och den där titeltorkan som skulle ta slut bara fortsatte.

Manchester United–Arsenal 8–2
Augusti 2011
Arsenal, som precis tappat Cesc Fàbregas till Barcelona, kom till spel med en enorm skadelista. Ett ungt United (lagen hade nästan exakt samma medelålder) körde över Arsenal fullständigt och vann med 8–2.

Milan–Arsenal 4–0
Februari 2012
Milan krossar Arsenal på San Siro och Zlatan Ibrahiomvic gör det sista målet. I returen var Arsenal sånär att hämta upp underläget.

Arsenal–Blackburn 0–1
Februari 2013
Ännu ett bittert uttåg ur FA-cupen när Blackburn chockade Emirates. Colin Kazim-Richards satte segermålet. Det här nederlaget kom två månader efter att laget åkte ut mot Bradford i Ligacupen.

Arsenal–Aston Villa 1–3
Augusti 2013
Förväntningarna är alltid stora inför en ny säsong och Arsenal avslutade våren 2013 på ett sätt som fick fansen att känna hopp inför kommande säsong. Förlusten hemma mot Aston Villa i premiären demonstrerade att laget inte skulle ha något med titeln att göra detta år heller. Efter nederlaget blåste det hårt kring Arsène Wenger – som svarade med att köpa Mesut Özil för en halv miljard kronor.

Chelsea–Arsenal 6–0
Mars 2014
Arsenal var borta från titelracet, men att få en avhyvling i ett derby är inte kul. Visade hur lång väg Arsenal hade att vandra.

Arsenal–Monaco 1–3
Februari 2015
Arsenal faller platt mot Arsène Wengers före detta klubb. Detta trots att Monaco saknar fyra viktiga spelare. Förmodligen Arsenals svagaste insats i Europaspelet under Wengers tid i klubben.

Var det här laget som skulle vara redo för att utmana i Europa? Var det här laget som gjort sina läxor och skulle ta sig an Barcelona på rätt sätt?
Nej, det här var snarare ett Manchester City som var längre från att bräcka Barcelona än i fjolårets möte.

Sedan Abu Dhabi började pumpa in miljarder i Manchester City har drömmen varit att erövra Europa. När City gjorde debut i Champions League var de hämmade av Uefa-koefficienten med svåra lottningar som följd.
Nu har de kravlat sig upp ur det träsket och för andra året i rad tagit sig vidare till slutspelet.
Ifjol var Barcelona numret större och ett par sekunders okoncentration räckte för att Leo Messi skulle få ett friläge, bli fälld och få Martin Demichelis utvisad.

Jag levde i tron att Manuel Pellegrini skulle lära sig något av de mötena, att han skulle ställa ut ett lag som var anpassat efter att möta världens mest passningsskickliga lag.
Men icke.
Manuel Pellegrini var förstås bakbunden av det faktum att Yaya Touré inte var tillgänglig. Yaya började säsongen svagt, men ju längre säsongen har pågått desto mer tydligt har det blivit att den ivorianske mittfältaren är fundamental för City. No Yaya, no party.
Med Englands bästa box-to-box-mittfältare hade det möjligen, möjligen funnits en liten strimma hopp om att ta sig an Barcelona i en sluggerfajt, driva upp tempot, lita på att den egna skickligheten tar laget ur svåra situationer. Upp i ringen och låt bästa man vinna, typ.
Nu gick Manuel Pellegrini in med den inställningen med ett mittfält bestående av James Milner och Fernando.

Förstå mig rätt. Jag gillar tanken på James Milner på mitten i andra matcher, och jag hävdar inte att 4-4-2 i sig var problemet. Märk väl att Bayern München försvarade sig med ett 4-4-2 när man krossade Barcelona med 7–0 över två matcher häromåret.
Det som var problemet var kombinationen av 4-4-2 och valet av spelare.
Det är fullt möjligt att neutralisera Barcelona med ett rakt 4-4-2, men då krävs löpstarka spelare, lojala spelare, spelare som är beredda att springa genom murar och in i evigheten. Jupp Heynckes hade det i Bayern. Diego Simeone hade det i Atléitco Madrid förra året.
Manuel Pellegrini startade med David Silva och Samir Nasri på varsin kant och ett anfall med Sergio Agüero och Edin Dzeko. Ingen av dessa har gjort sig kända som defensivt starka spelare (snarare tvärtom, minns Agüeros bristande defensiv var huvudorsaken till att Bayern fick dominera på Etihad för ett par år sedan).

Effekten blev att Barcelona fick sätta igång sin passningskarusell och med en Leo Messi i magisk form var det omöjligt för Manchester City att få grepp om matchen.
Hade Pellegrini istället startat med Fernando-Fernandinho centralt och James Milner till höger för att stänga Jordi Alba, hade man inte kunnat hindra passningskarusellen men kanske hade den mer defensiva matchplanen gett spelarna en hint om vilket arbete som krävdes.
Valet att starta med Edin Dzeko och få fast bollen högt upp i plan slog tillbaka. Gerard Piqué hade för det mesta koll på Dzeko i luftrummet.
Nu ska vi inte bara lyfta hur svaga hemmalaget var och Manuel Pellegrinis misslyckade taktik (även om man kan ägna ett kapitel åt Vincent Kompanys suspekta ageranden nuförtiden). City mötte ett fantastiskt fotbollslag som var numret större och skickligare på i princip alla positioner.
Det fascinerande med Barcelona är att deras storhetsperiod varat så länge. Det är snart sju år sedan Pep Guardiola tog över katalanerna och kickstartade hegemonin på riktigt (de vann ju Champions League 2006 så man kan argumentera för att storhetsperioden började redan under Frank Rijkaard 2004). Under den här sjuårsperioden sedan 2008 har det funnits stunder då de dömts ut, då deras possession-fotboll ansetts vara utdöende, men då och då har de förmågan att plocka fram den där otäckt höga högstanivån.
Milan i Champions League häromåret var en sådan dag. Igår var en sådan dag. Touchen, tekniken i passningarna och förmågan att hitta trianglar är så vass att motståndarna aldrig hinner in i press, vilket var fallet igår i första halvlek.
Barcelona har en förmåga att ofta var överlägset på engelsk mark. Vad det säger om Premier League-lagen vet jag inte.

Manuel Pellegrini skickade in Fernandinho från bänken i andra och City blev bättre genom att kliva högre och chansspela lite.
Leo Messi hade chansen att stänga dubbelmötet i slutminuten, men på något sätt lyckades han missa både straffen och nickreturen. Han kanske är mänsklig trots allt.
Nu blev känslan vid slutsignalen ändå positiv med Citys ögon, trots att de långa stunder blivit utspelade och trots att uppförsbacken är väl brant. Man behöver inte bara åka till Camp Nou och vinna, men måste dessutom göra två mål för att överleva till kvartsfinalen.
Gårdagen var lite av ett examenstest för Manuel Pellegrini. Jag gillar chilenaren skarpt, men är det någonting han saknat under sin karriär är det förmågan att kombinera sin filosofi med pragmatik. Han är så fastlåst vid tanken om offensiv fotboll att hans lag ofta får betala priset.
Om två veckor får vi se om han grejar omtentan.

Han var tänkt att bli ett nytt anfallsess som skulle garantera mål. Själv talade han om att skriva historia på Old Trafford.
Med tre månader kvar av säsongen är tiden på väg att rinna ut för Radamel Falcao.
Det troliga är att han snart är historia i engelsk fotboll.

Den 1 september, precis före transferfönstret slog igen, bekräftade Manchester United affären där Radamel Falcao lånas från Monaco.
Nyheten var oväntad. Manchester United behövde egentligen en mittförsvarare och anfallssidan såg välbeställd ut med Robin van Persie, Danny Welbeck, Wayne Rooney och unge James Wilson, som fick debutera med bravur under våren.
Men United valde ändå att hämta in Falcao till en lönekostnad av 6 miljoner pund, plus en veckolön på 265 000 pund. Optionen för en permanent övergång bestämdes till 43,5 miljoner pund.
– Jag har alltid drömt om att spela för en klubb som Manchester United. Jag hoppas stanna i många år och skriva historia i klubben, sa Falcao.
Idag är det väldigt lite som talar för att det blir så.

När Falcao anlände till Manchester hade han precis kämpat sig tillbaka från en allvarlig knäskada. Han missade sommarens VM med Colombia och med hans ålder (fyllde 29 år förra veckan) var en sådan skada alltid kritisk.
Manchester United tog en risk när man värvade en spelare som nyss varit långtidsskadad. Louis van Gaal har bekräftat att skadehistoriken gjorde att United tvekade på att köpa loss Falcao direkt.
Colombianen hävdade att han inte led av några sviter av skadan, men han har aldrig kommit upp i rätt fysisk nivå. I början av december sa Louis van Gaal att Falcao endast klarade av att spela 20 minuter. Då tvingades van Gaal använda anfallaren på grund av det bekymmersamma skadeläget i truppen.
– Det vore bättre om han spelade med reservlaget, men han kan inte göra det för på tisdag har vi match mot Stoke och Wayne Rooney är skadad, sa van Gaal.

Frågan som många ställt sig som sett Manchester United senaste tiden är om laget inte är bättre utan Falcao på planen.
På 19 matcher har anfallaren gjort fyra mål. Hans facit i ligan är fyra mål på 16 matcher (varav 11 från start).
29-åringen försöker och försöker och har gjort fyra assist vid sidan av den skrala målskörden.
Men det är som om han saknar självförtroendet och spetsen att göra skillnad. Han har inget tryck i steget och när anfallskollegan Robin van Persie också tappat fart har Uniteds offensiv blivit för endimensionell. Djupledsspelet uteblir om inte unge James Wilson är på planen.

Falcaos status i Manchester United har dalat ytterligare efter nyår. I mötet med Southampton i januari lämnades han utanför matchtruppen. I FA-cupmatchen mot Preston NE i helgen gjorde han en ny slät figur.
När han byttes ut hade han inte mäktat med ett enda avslut. Spelet blev avsevärt bättre när Falcao gått av.
”Det kan vara sista gången vi ser Falcao i Manchester United-tröjan”, sa experten Martin Keown, som kommenterade matchen.
Det tror jag inte, jag tror att Falcao kommer att få nya chanser att göra inhopp, men tiden för att övertyga Manchester United om att lösa honom från Monaco börjar rinna ut. Om den inte redan har gjort det.
Köpesumman ligger alltså på närmare en halv miljard kronor för en 29-åring som gjort fyra mål på 19 matcher och som i så fall ska ha en veckolön på runt 2,5 miljoner kronor.
Nej, jag kan inte se den affären bli av. Inte ens om Falcao hittar formen och öser in mål under våren. Jag kan inte se många klubbar överhuvudtaget som är intresserade av en sådan deal. Agenten Jorge Mendes kommer att få jobba hårt för att hitta villiga intressenter om Falcao tänkt sig att bibehålla lönen. Hans marknadsvärde har störtdykt senaste året.
Jag ser istället ett scenario där United släpper Falcao-spåret och går all in på Edinson Cavani.

Glazer-familjen gav klartecken för enorma investeringar förra sommaren när Louis van Gaal fick mandat att bygga om truppen.
I sommar finns en ny pengasäck att handla spelare för. Det talas om en miljard kronor, men den budgeten kan utökas ytterligare vid eventuella spelarförsäljningar.
Men Manchester United står inför en stor utmaning närmaste åren när nyckelpositioner ska tillsättas. Jag tänker på Michael Carrick som än idag är lagets bästa mittfältare, men som börjar bli till åren (fyller 34 år i sommar). Jag tänker på Robin van Persie som har tappat fart och målkänsla sedan succéåret 2012/13.
Om Manchester United ska ta sig tillbaka till den absoluta toppen krävs att de prickar in sina värvningar i sommar.
Pengarna man lagt på att låna Radamel Falcao känns till viss del – åtminstone med tre månader kvar av säsongen – som pengar i sjön.

FAKTA/Falcao i Premier League
Antal matcher: 16.
Antal starter: 11.
Spelade minuter: 938.
Mål: 4.
Assist: 4.
Avslut per match: 1,9.

Är det möjligt att ha två målvakter i världsklass, hålla dem nöjda och se dem båda varva toppinsatser? José Mourinho kanske är beredd att försöka.
I höstas framstod Thibaut Courtois som given förstemålvakt i Chelsea. Petr Cech fick nöja sig med att slå inlägg på uppvärmningen och det ryktades om flytt i januarifönstret. Så blev det inte. Cech stannade och i januari fick han istället vakta målet i två raka ligamatcher. Efter två nollor satte han press på Courtois, men sedan kom debaclet i FA-cupen där Cech släppte in fyra mål hemma mot Bradford City.
För en vecka sedan fick Petr Cech återigen chansen mellan stolparna i hemmamötet med Everton. Tjecken blev matchvinnare när Chelsea vann med 1–0 sedan han svarat för en fantomparad på Romelu Lukakus närskott.

I gårdagens Champions League-möte var Thibaut Courtois tillbaka i Chelseamålet och José Mourinhos fingertoppskänsla är svår att ifrågasätta. Courtois svarade för en jättematch och var den stora anledningen till att Chelsea klarade 1–1 borta mot Paris Saint-Germain.
Han räddade nickar från Zlatan Ibrahimovic, gjorde en svettig benparad när Zlatan sköt från kanten och sög in en stor del av de inlägg som hemmalaget levererade.
Efteråt innehöll hyllningskören allt från José Mourinho till motståndare. Mourinho sa att om fotboll bestod av nio utespelare och två målvakter skulle ingen motståndare ha en chans. Zlatan Ibrahimovic, som blev snuvad på ett segermål på stopptid, kallade 22-åringen ”världsklass” och det är ju i och för sig ingen nyhet.
– Vad som förvånar mig är att Courtois, trots sin längd, är så kvick. På båda nickarna som han räddade från Ibrahimovic rörde han sig så snabbt. Han är en av toppmålvakterna i världen. Chelsea vet att de har en av de allra bästa sa Laurent Blanc.

Det är en gammal sanning inom fotbollen att målvakter trivs bäst när de känner att de är uttalade förstaval. Det finns exempel i toppligorna där målvakter delat mellan liga och cupspel, i Real Madrid exempelvis med Diego Lopez och Iker Casillas och i Stoke där Thomas Sörensen ofta fick cupmatcherna.
Men att rotera om vartannat i liga och cupspel är ovanligt. Jag kan inte komma på något exempel där det fungerat över tid och där båda målvakterna presterat över tid.
Thibaut Courtois är etta i Chelsea, men eftersom Cech är så pass etablerad som världsmålvakt kommer belgaren aldrig kunna slappna av. En mardrömsmatch lär med högsta sannolikhet få konsekvensen att han får sätta sig på bänken till nästa fajt. Efter insatsen igår har dock Petr Cech hamnat ytterligare lite längre från startelvan.
Det blir oerhört intressant om Mourinho fortsätter att lufta Cech mellan varven och om han lyckas hålla båda på humör och i toppform.

Tony Pulis räddade Crystal Palace i Premier League förra säsongen.
Nu är han på väg att göra om bedriften med West Bromwich.

West Bromwich chansade förra våren när man anställde oprövade Alan Irvine.
Personligen gillade jag Irvine, hans lugna, ödmjuka framtoning. Irvine hade en gedigen rutin som assisterande tränare på hög nivå och hans rykte om att vara en ”training ground coach” tilltalade mig. Craig Gardner vittnade på försäsongen om att träningarna höll toppklass, att ”det var de bästa träningarna han upplevt under sin proffskarriär”.
Men Alan Irvines ringa erfarenhet som manager i Premier League gjorde honom till ett osäkert kort. Vid juletid hade West Bromwich tappat tålamodet. Irvine fick sparken och ersättaren gav en indikation om vad uppdraget handlade om: Tony Pulis. Överlevnad.

Tony Pulis förtroende ökade exponentiellt efter succévåren i Crystal Palace. När hans namn nu förs på tal associerar folk inte längre till rugby och långa inkast. Associationen är effektiv, vägvinnande fotboll. Och framför allt: Nytt kontrakt i Premier League.
Tony Pulis har inte åkt ur en serie under sin tränarkarriär och han ser inte ut att göra det den här gången heller. Jag vet att jag sticker ut hakan nu, men jag har sett West Bromwich sopa undan West Ham i FA-cupen i helgen och det är möjligt att jag skenar i väg.
Men det är inget mot vad fansen på The Hawthorns gör efter 4–0-segern.
Vissa talar om ”den bästa insatsen av West Bromwich under senaste decenniet” och det säger inte lite med tanke på att laget överraskade stort för några år sedan under Steve Clarke och då skuggade topplagen en lång bit in på hösten.

Tony Pulis har kommit in med sin tydlighet, sin enkelhet och plötsligt har West Bromwich fått resultaten med sig.
Innan ”Tony Tiger” (vore det inte ett passande smeknamn?) steg ombord hade West Bromwich spelat tio matcher och vunnit en av dessa (den sista, borta mot West Ham, leddes laget av caretaker Rob Kelly).
Sedan Pulis debut i FA-cupen mot Gateshead (7–0) har WBA spelat åtta matcher och bara förlorat en. Samtidigt har det blivit fem segrar, varav tre i FA-cupen.
När man studerar WBA nu kan man se samma tendenser som i Crystal Palace ifjol:
Spelare som arbetar hårt, en enhet som jobbar tillsammans i försvarsspelet. De två raka fyrorna i försvarsspelet, backlinjen och mittfältet, var så raka att det framstod som de placerat sig utifrån två jättelika linjaler.

Tony Pulis har inte bara fått ordning på försvarsspelet. På kort tid har han fått igång storköpet Brown Ideye, som inte gjorde någon glad i höstas.
Brown Ideye startade bara fyra ligamatcher fram till jul. Sedan gjorde han mål som inhoppare 26 december hemma mot Manchester City och sedan dess har formkurvan pekat uppåt.
– Han är en bra kille. Han har bra attityd, han tränar bra och han arbetar hårt, säger Tony Pulis.
– Det fungerade inte för honom till en början, men vi har gett honom chansen och han har tagit den.
Brown Ideye var i princip klar för Qatar och spel i Al-Gharafa på sista transferdagen i januari, men affären blåstes av när WBA inte lyckades säkra Carlton Cole. Nu har Brown Ideye gjort fyra mål på tre senaste matcherna.
– Sättet Tony vill använda mig på passar mig. Nu är jag på rätt plats. Han gillar anfallare som arbetar hårt även om du inte gör mål, har han förklarat för Daily Mail.
Det har Brown Ideye gjort, liksom anfallskollegan Saido Berahino.

Kanske är det Darren Fletchers ord som bäst understryker attitydförändringen hos de offensiva spelarna. Efter segern mot Swansea sa han:
– De arbetade extremt hårt. Saido hade en tuff match. Han var tvungen att droppa ned på mittfältet också och sedan ta sig framåt i banan, men han klagade aldrig, han kämpade vidare och fick sin belöning med målet.
På tal om Darren Fletcher ser han ut att vara en viktig pusselbit för WBA nu när laget ska säkra kontraktet i vår.
Den förre Manchester United-mittfältaren visade usel form i vintras, men i en ny miljö har han stigit fram som en ledare och framstår nu som en given starter.

Ska West Bromwich säkra kontraktet i Premier League behöver de plocka poäng kommande veckorna. Sista fem omgångarna möter de Liverpool, Manchester United (b), Newcastle (b), Chelsea och Arsenal (b). En inte alltför enkel avslutning.
Å andra sidan: När Tony Pulis har fått göra sin grej kan man inte utesluta att laget kniper en och annan poäng oavsett vad motståndarna heter.

En veckoomgång där det inte direkt vimlade av iögonfallande insatser.
Mellan stolparna tar jag ut Petr Cech. Tjecken har hamnat på bänken den här säsongen bakom Thibaut Courtois, men varje gång han kallats in har han övertygat och påmint oss alla om det bisarra i att en av världens bästa målvakter är reserv.
Mot Everton blev han lite av matchvinnare då han räddade ett ”givet” mål från Romelu Lukaku. Den räddningen måste vara den svettigaste denna säsong i Premier League.
I backlinjen är Emre Can gjuten, 21-åringen har klivit fram som en härförare för Liverpool senaste veckorna. Rio Ferdinand har inte gjort många glada på Loftus Road denna säsong, men när QPR tog säsongens första bortavinst fick han chansen i mittförsvaret. Och nu kände vi igen den gamle Rio Grande. John Stones, Everton, var mycket bra på Stamford Bridge och förtjänade inte att åka hem med noll poäng. Chris Smalling gjorde två mål för Manchester United men ni vet ju vad jag värdesätter hos försvarare – defensiv trygghet. Därför får han ingen plats.
På mittfältet var Leroy Fer dominant för QPR. Han spelade i en central roll i denna match. Riyad Mahrez oroade ständigt Arsenals försvar medan Willian avgjorde för Chelsea och Mesut Özil var kreativ för Arsenal.
Brown Ideye gjorde ett mål och en assist för West Bromwich medan Sergio Agüero satte två mål för Manchester City.
Omgångens spelare: Sergio Agüero, Manchester City.

Mitt omgångens lag:
Petr Cech, Chelsea (2)
—————————————–
Emre Can, Liverpool
Rio Ferdinand, Queens Park Rangers
John Stones, Everton
—————————————–
Nemanja Matic, Chelsea (5)
—————————————–
Riyad Mayrez, Leicester (2)
Willian, Chelsea
Leroy Fer, QPR (2)
Mesut Özil, Arsenal (3)
—————————————–
Brown Ideye, West Bromwich
Sergio Agüero, Manchester City (6)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Kurt Zouma (Chelsea), Willian (Chelsea), Eden Hazard (Chelsea), Danny Ings (Burnley), Chris Smalling (Manchester United), Bobby Zamora (QPR), Robert Green (QPR), Samir Nasri (Manchester City), Dame N’Doye (Hull City).

***
Omgångens mål: Saido Berahino, West Bromwich. Passning snett bakåt från Brown Ideye och distinkt direktskott i första av Saido Berahino.
Omgångens manager: Chris Ramsey, QPR. Lyckades med något som Harry Redknapp inte mäktade med – nämligen att vinna en bortamatch.
Omgångens floppspelare: Jonny Evans, Manchester United. Vad har hänt med killen? Är det här samma spelare som var ett av Europas största mittbackslöften och som Real Madrid ville värva?

Varje år i Premier League har vi haft ett nytt spännande anfallsnamn som varit lite av en joker. En spelare som öst in mål i lägre divisioner men som ändå behöver bevisa att han kan göra det på den största av scener (märk väl att vi slutat med att använda ”a windy night at Stoke” som referens).
Denna säsong har vi Charlie Austin i QPR och Danny Ings i Burnley.
Danny Ings karriär är intressant. Han började i Southampton, men ratades som ung i akademin då klubben bland andra behöll jämnårige Alex Oxlade-Chamberlain.
Ings hamnade istället i Bournemouth. Efter att ha visat framfötterna i League One 2010/11 ryktades det som intresse från klubbar som Fulham, Newcastle och Celtic. Istället blev det en flytt till Burnley i augusti 2011 där han återförenades med tränaren Eddie Howe.
Efter försäljningen av Jay Rodriguez till Southampton var Danny Ings försteanfallare. Ifjol kom det stora genombrottet med 21 mål på 40 matcher i Championship.

Det var många som var förväntansfulla på vad Danny Ings kunde prestera i Premier League. Till en början gick det tungt och det dröjde till 26 oktober innan han hittade rätt i Premier League. Då var Burnley fast förankrat i bottenträsket.
Sedan kom tre mål inom loppet av en vecka i november och sedan årsskiftet har Danny Ings växlat upp ytterligare. På sina sex senaste matcher har 22-åringen satt fem mål.
Igår på Old Trafford överglänste han anfallarna i hemmalaget, Robin van Persie och Falcao.
Ings är en snipor, en boxspecialist och hans sätt att lura Chris Smalling med en lätt avledande löpning vid 1–1-målet antyder att han kommer att ta sig till fler målchanser framöver.
Ska Burnley klara kontraktet är Danny Ings målskytte nyckeln.

Vid sidan av planen har Danny Ings gjort sig känd för sitt stora engagemang för välgörenhet. Han har startat ”Danny Ings Disability Sport Project” som riktar sig till barn med inlärningssvårigheter.
En del minns säkert hur Danny Ings fotograferades med en ung Burnleysupporter, Joseph Skinner, som fick stjärnans skor.
– Från den dagen har det inspirerat mig att ge tillbaka så mycket jag kan till handikappade ungdomar.

Danny Ings var het i januarifönstret och det ryktades om intresse från större klubbar. Efter senaste veckornas superform han antalet intressenter garanterat blivit minst fördubblat till sommaren. Med Ings ålder och cv kommer buden att hagla in framåt juni.
Jag har svårt att se hur Burnley ska kunna behålla Ings, även om man skulle klara kontraktet i Premier League.

Liverpool har levt i lite av ett vakuum efter det att Steven Gerrard meddelade att det här blir hans sista säsong i den röda tröjan. Inte för att ”Captain Fantastic” idag är den mest betydelsefulla spelaren i laget, det är inte ens givet att han är ordinarie i startelvan, men för att han fortfarande är lagets härförare och ledare.
Jordan Henderson har pinpointats som den som ska ta över lagkaptensbindeln och han leder genom exempel, genom sitt hårda jobb och sin inställning. Men har han auran och karisman för att gå i fronten för en klubb av Liverpools dignitet?

Emre Can är inte där ännu, men han har egenskaper som skulle kunna ticka i alla boxar. Sedan han fick chansen och flyttades ned i försvaret har han vuxit ut till en nyckelspelare. Stor, stark, arbetsvillig – en härförare.
Med sin boyband-look har han blivit en ny favorit hos tonårstjejerna.
Med sin bakgrund som mittfältare har han blivit ett enormt lyft för en backlinje som tidigare hade för många träfötter och för få uppspelsfötter. Nu kan Liverpool, med sin nya trebackslinje, dra isär motståndarnas pressande anfallare och ha en bolltrygg Emre Can som sköter uppspelen med bravur.

Emre Can, 21 år, är en del av det nya Liverpool, post-Gerrard. Där finns löften som Raheem Sterling, 20, Coutinho, 22, Lazar Markovic, 20. Där finns också en ung grabb vid namn Jordon Ibe.
Det är ett par, tre år sedan jag först hörde talas om denne ytter sedan han dominerat i ungdomslagen.
”Han är mer lovande än Raheem Sterling”, hette det.
Det låter jag vara osagt, Sterling är ju en av världens mest lovande spelare för tillfället, men Ibe är sannerligen också något utöver det vanliga.
Han slängdes rakt in i hetluften i derbyt mot Everton och var bäst på plan i mitt tycke. Kvick, teknisk men samtidigt imponerade han med sitt beslutsfattande (och distansskottet!). Det är möjligt att han går genom samma process som Sterling, att han framöver hamnar i en period där han försvårar saker och blir beskylld för att sakna spelförståelse, men det är naturligt. Unga spelares prestationer fluktuerar och Ibe kommer inte vara något undantag. Med det sagt är det otroligt imponerande att han två matcher i rad, mot kvalificerat motstånd, varit så bra som han varit.
Här har Liverpool ytterligare en guldklimp.

Det dröjde alltså till den 25:e omgången innan Mario Balotelli hittade rätt i Premier League.
Med tanke på hur mycket snack och uppmärksamhet hans övergång vållade i somras har den värvningen hittills varit PL:s största flopp.
Han startade säsongen som andraval bakom Daniel Sturridge, men sedan halkade han ned till tredjeval eftersom Raheem Sterling fick förtroendet som spets.
I söndags var det exakt tre månader sedan Balotelli startade en match i Premier League, den gången hemma mot Chelsea (1–2). På tisdagskvällen mot Tottenham började han återigen på bänken. Daniel Sturridge imponerade i första ligamatchen från start efter sin långa skadefrånvaro, men mot slutet när Sturridge kroknade valde Brendan Rodgers att chansa med Balotelli. Med betoning på chansa. Man vet ju aldrig riktigt vad man får av den egensinnige italienaren.

Den här gången blev det jackpott. I den 83:e minuten slog den underbare Jordon Ibe en öppnande passning till Adam Lallana. Lallana hittade i sin tur Balotelli som styrde in segermålet, 3–2, från nära håll.
Super-Mario jublade så klart inte. Det är inte hans gebit. Han rörde inte en min (”brevbäraren jublar ju inte när hen delar ut post”) och efter matchen när andra spelare hade vandrat runt och tagit emot hemmapublikens jubel gick Balotelli istället direkt ned i spelargången. Han kanske redan hade ställt in fokus på nästa match, vem vet.

Liverpool kändes hela tiden en smula vassare i denna tillställning. Tottenham kom visserligen tillbaka två gånger och Simon Mignolet gjorde en fenomenal räddning på Erik Lamelas skott, men jag tyckte inte Spurs hamnade rätt i denna match. Presspelet gav sällan de bollvinster som mot Arsenal i helgen. Christian Eriksen var knappt involverad första 20 minuterna. Danny Rose var bräcklig defensivt och orsakade straffen i andra halvlek. Inte ens Harry Kane hotade på det sätt som han brukar göra, men med hans nuvarande framgångsvåg räckte det ändå till ett mål och en assist.

Det stora utropstecknet, förutom Balotelli som kommer sno alla rubriker, var Jordon Ibe. 19-åringen startade för andra matchen i rad – han var bäst på plan i helgen mot Everton – och Ibe gjorde en ny fin insats.
Högermittfältspositionen i ett 3-4-3-system är sannerligen inte enkel att klara av, men Ibe har gjort två starka insatser. Teknik och speed har många unga spelare, men Ibe har på dessa matcher även visat fint beslutsfattande och en förmåga att stå upp fysiskt. I första halvlek gick han på utsidan om Danny Rose två gånger och även om den vägen tycktes stängd fick han ändå in bollarna i boxen.
I Jordon Ibe har Brendan Rodgers en ny guldklimp att förvalta.

Fraser Forster inledde hösten sensationellt bra i Southampton. Under vintern har han vacklat vid några tillfällen, men mot QPR i lördags blev han matchvinnare. Hur han lyckades reagera och parera Charlie Austins styrning är obegripligt. Svettigaste räddningen jag sett i Premier League sedan årsskiftet.
Branislav Ivanovic var återigen urstark på Chelseas högerkant och dunkade in segermålet mot Aston Villa. I hemmalaget gjorde den imponerande mittbacken Jores Okore en ny fin insats. Dansken bröt måltorkan för Villa och förtjänade inte att vara i det förlorande laget. Cheikhou Kouyaté vikarierade i mittförsvaret för West Ham och gjorde det bra när han hade koll på Falcao och Robin van Persie. Dessutom stod han för det vackra 1–0-målet. Nacho Monreal var en av få som presterade för Arsenal på White Hart Lane. Alla Spurs farligheter kom från andra kanten där Héctor Bellerín hade en svettig eftermiddag. Danny Rose var vass offensivt med fick se sig omsprungen av Danny Welbeck vid Arsenals 0–1. Båda får stå åt sidan för César Azpilicueta som var nästintill felfri för Chelsea.
Vid sidan av Harry Kane var Ryan Mason den store segerorganisatören i Tottenham. Mittfältaren var outtröttlig i sin box-to-box-roll och malde ned Arsenals mittfält. Tom Huddlestone har inte varit i närheten av den nivån han höll förra säsongen, men mötet med Manchester City blev lite av en renässans då Huddlestone bidrog med bolltrygghet och lugn.
Jordon Ibe gjorde blott sin andra start för Liverpool men var bäst på plan i Merseyside-derbyt. Vilket mål 19-åringen hade kunnat göra om distansskottet i första halvlek skruvat sig en decimeter eller två åt höger. Sadio Mané var tillbaka i spel för Southampton och avgjorde borta mot QPR. Mané känns som Saints vassaste vapen framåt nu när Graziano Pellè och Dusan Tadic tappat fart. Eden Hazard var återigen sylvass för Chelsea.
På topp återfinns förstås Harry Kane, Tottenham. 21-åringen avgjorde NLD med två mål.
Omgångens spelare: Harry Kane, Tottenham.

Mitt omgångens lag:
Fraser Forster, Southampton (2)
————————————————-
Branislav Ivanovic, Chelsea (6)
Jores Okore, Aston Villa
Cheikhou Kouyaté, West Ham
César Azpilicueta, Chelsea (2)
————————————————-
Ryan Mason, Tottenham
Tom Huddlestone, Hull City
————————————————-
Jordon Ibe, Liverpool
Sadio Mané, Southampton
Eden Hazard, Chelsea (7)
————————————————-
Harry Kane, Tottenham (3)

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Danny Ings (Burnley), Philip Wollscheid (Stoke), Riyad Mahrez (Leicester), Julian Speroni (Crystal Palace), José Fonte (Southampton), David De Gea (Manchester United), James Ward Prowse (Southampton), Ki Sung-yeung (Swansea), Danny Rose (Tottenham), Nabil Bentaleb (Tottenham), Alex Bruce (Hull City), Darren Fletcher (West Bromwich).

***
Omgångens mål: Cheikhou Kouyaté, West Ham. Kickade upp bollen till sig själv med två tillslag innan han vände runt i straffområdet och volleysköt 1–0 mot Manchester United. Ett konststycke.
Omgångens manager: Mauricio Pochettino, Tottenham. Använde sin högintensitetsfotboll och hans Spurs sprang ned Arsenal.
Omgångens floppspelare: Didier Drogba, Chelsea. Chelsea vann till slut, men hade Drogba ett rätt under sin tid på planen?