Liverpool hade hemmaplan, momentum och skulle bara smasha in matchbollen.
Istället fick vi se en smash ’n’ grab-kupp av fotbollsvärldens främste cyniker.
José Mourinho gjorde det igen.

Allt var upplagt. Ända sedan Vincent Kompany klantade sig och gav Liverpool fördel i titelracet har allt gått de rödas väg.
Konkurrenterna har tappat poäng och förlorat mot ligajumbon, konkurrenternas stjärnor har drabbats av skador både en och två och tre gånger.
För Liverpool har allt gått enligt plan, så när som på en tre matchers avstängning på Jordan Henderson och en lättare skada på Daniel Sturridge. Spelschemat har gett dem ännu lägre odds.
När Chelsea tappade mot Sunderland riktades José Mourinhos fokus på Champions League.
Så istället för att möta ligans bästa big game-lag så väntade ett b-betonat Chelsea på söndagen.
Det här var dagen när kronprinsen Brendan Rodgers – som José Mourinho handplockat till Chelsea en gång i tiden – skulle knocka sin läromästare.
Det var guldläge.
Men Chelsea är inte som andra lag. De må ha startat utan Petr Cech, John Terry, Gary Cahill, Ramires, Eden Hazard, Willian, Samuel Eto’o, men deras största stjärna var tillgänglig.
Han som sitter på bänken i match efter match (när han inte är uppvisad på läktaren). Han som sarkastiskt gratulerar domarbasen Mike Riley för ”ett fantastiskt arbete”. Han som är bäst i världen på att neutralisera motståndare.

Liverpool har varit som en tornado de senaste två månaderna. De har blåst bort det mesta som kommit i deras väg, däribland Arsenal, Everton och Manchester United.
Gemensamt för dessa matcher är att fått chansen att skaffa sig ledningsmål och sedan kontringsspela.
Det var ganska givet att José Mourinho skulle göra allt för att minimera den risken.
Så vad gjorde han? Jo, han gjorde så klart det han hanterar bäst av allt.
Han ställde ut ett ultradefensivt lag som inte hade minsta intresse av att attackera med mer än en-två spelare i taget. När de väl hamnade i offensiva lägen försökte de göra allt för att söka hörnflaggorna för att i bästa fall få en hörna.
De började fördröja tiden redan i minut ett (!), givetvis för att irritera och få hemmaspelarna att tappa fokus.
Maskningen gillade jag inte, men det verkar som att planen lyckades.

Jag ser massa folk på Twitter som förbannar Chelseas matchplan, men de glömmer att fotboll handlar om att vinna. Oavsett hur det ser ut.
José Mourinho kom till Anfield med Tomas Kalas i backlinjen (hans debut i startelvan iPremier League) och lyckades få stopp på ligans formstarkaste lag. Det är otroligt imponerande.
Chelsea gjorde som mot Atlético. De ställde sig lågt, beordrade yttermittfältarna att agera ytterbackar och centrerade sin fyrbackslinje. André Schürrle var fullständigt briljant med sitt defensiva slit.
Någon gång skulle läget dyka upp, det visste José Mourinho.
Det förvånande var bara vem som agerade leverantör.

De senaste veckorna har snacket handlat om hur Steven Gerrard fått en gyllene chans att kröna sin karriär med en ligatitel (kollega Bank skrev en bra Plus-text om det där).
Det är en fin saga om en spelare som stannat i sin klubb med en längtan om att få vinna med just den klubben inför ögonen på familj och vänner i staden där han växte upp.
Med en minut kvar till paus skulle Steven Gerrard ta emot en enkel passning från Mamadou Sakho. Men han missade bollen, halkade och några sekunder senare hade Demba Ba sprungit in med 0–1.

Med målet fick José Mourinhos försvarstaktik ännu mer validitet. Andra halvlek bestod av konstant spel på Chelseas planhalva där inlägg på inlägg lyftes in mot Branislav Ivanovic & Co. Steven Gerrard fick en mängd skottlägen, men utan att hitta sitt Olympiakos-moment. Reservmålvakten Mark Schwarzer svarade för ett par vassa räddningar när Joe Allen och Luis Suárez testade. Mer var det inte. Liverpool har varit hypergiftigt framåt en längre tid, hade plötsligt fasansfullt svårt att hantera att möta ett ultralågt försvar. Raheem Sterling hade bra fart i matchens inledande skede, men sedan hade laget påtagligt svårt att hitta vägar igenom. Coutinho slarvade för mycket efter paus. Iago Aspas inhopp var misslyckat.
Brendan Rodgers försökte förändra genom att kasta in Daniel Sturridge och gå över på 4-4-2 med diamant, men inte ens det hjälpte. José Mourinho svarade med att byta in Gary Cahill och gå över på fembackslinje (som i praktiken var en fembackslinje med tre sköldar framför bestående av Nemanja Matic, Frank Lampard och John Obi Mikel.
Det var en déjà vù till Inter mot Barcelona 2010. En parkerad buss, en José Mourinho i huvudrollen.
– Min syn på matchen är enkel: Mina spelare var otroliga. Det var en stor insats och en vacker seger, sa portugisen på presskonferensen efteråt.
Det finns säkert de som har en annan syn på det, men jag älskar det faktum att fotbollen har olika ansikten.

På tilläggstid missade Sturridge en passning, Willian lade upp för inhopparen Fernando Torres som osjälviskt spelade tillbaka till Willian som fick öppet mål.
José Mourinho firade nästan som mot Paris SG. Han joggade bort mot bortahörnan och klappade sig mot klubbmärket på jackan samtidigt som han skrek rakt ut. The old man strikes back.
Det här var hans show. Som så många gånger förr i toppmötena.
Han vinner inga nya vänner, men han vet sannerligen hur man vinner fotbollsmatcher. Man måste beundra honom för det. Gång på gång får han sina spelare att acceptera att springa in i elden och ner i eget straffområde för att undvika att bli straffade av en omställning. I den genren har han ingen överman. Karln är ett geni.
Så:
At last I want to congratulate Mr Mourinho for his incredible work.

***
Vissa tror kanske att Liverpool har sumpat titeln nu, men jag ser dem fortfarande som favorit. Jag tror helt enkelt inte att Manchester City går rent i sina matcher.
Och om Liverpool vinner titeln har dramaturgin kring Steven Gerrards triumf blivit än bättre.

En vecka där Everton dominerar elvan efter en urladdning hemma mot Manchester United.
I målet väljer jag dock Sunderland Vito Mannone som stod emot när Chelsea tryckte på. Italienaren har varit en av lagets bästa spelare under säsongen, kanske den allra bäste, och visade det igen genom att göra 14 räddningar.
Séamus Coleman ägde högersidan och låg bakom mycket för Everton i första halvlek mot Manchester United. Lagkamraten John Stones tar plats i mittförsvaret. Den unge mittbacken satte inte många fötter fel och höll koll på Wayne Rooney medan John O’Shea var en jätte mot Chelsea. Till vänster valde jag mellan ligans två bästa vänsterbackar den här säsongen, Leighton Baines och Luke Shaw. Jag tar den senare som var planens bäste på Villa Park.
På mittfältet får Aaron Ramsey den sittande rollen. Walesaren gjorde 1–0-målet och var riktigt bra spelmässigt. Var hade Arsenal legat i tabellen om han inte blivit skadad?
Kevin Mirallas är given efter sin insats mot United, Raheem Sterling var magnifik för Liverpool medan Christian Eriksen fortsätter att smeka frisparkar. Lukas Podolski har hittat målformen och satte två nya fullträffar mot Hull City. Tänk om han kunde lära sig att delta i försvarsspelet också…
Wilfried Bony tar strikertröjan. Ivorianen gjorde båda målen för Swansea borta mot Newcastle och kan ha räddat kontraktet med den insatsen.
Omgångens spelare: Raheem Sterling, Liverpool.

Mitt omgångens lag:
Vito Mannone, Sunderland (3)
—————————————–
Séamus Coleman, Everton (5)
John Stones, Everton
John O’Shea, Sunderland
Luke Shaw, Southampton (6)
—————————————–
Aaron Ramsey, Arsenal (6)
—————————————–
Kevin Mirallas, Everton (2)
Raheem Sterling, Liverpool (4)
Christian Eriksen, Tottenham (4)
Lukas Podolski, Arsenal (2)
—————————————–
Wilfried Bony, Swansea

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

***
Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Martin Skrtel (Liverpool), David Silva (Manchester City), Martin Demichelis (Manchester City), Laurent Koscielny (Arsenal), Scott Dann (Crystal Palace), Leighton Baines (Everton), Hugo Lloris (Tottenham), Adam Lallana (Southampton), Marc Albrighton (Aston Villa), David Marshall (Cardiff), Yannick Bolasie (Crystal Palace), Connor Wickham (Sunderland).

***
Omgångens mål: Raheem Sterling, Liverpool. 19-åringen fick kontringsläge och sprang hela vägen till Norwich straffområde innan han sköt bollen i mål. Avslutet var lite turligt då det styrdes via Bradley Johnson, men löpningen dessförinnan var klass.
Omgångens floppspelare: Phil Jones, Manchester United. Orsakade straff och missade att plocka upp Kevin Mirallas löpning vid Evertons 2–0-mål.
Omgångens manager: Gustavo Poyet, Sunderland. Hans matchplan gav seger borta mot Chelsea och nu har Sunderland gett sig själva chansen att hänga kvar.

Tränaren som skulle bygga en ny dynasti, han som skulle stå för kontinuitet och långsiktighet, får gå efter knappt ett år.
Om Manchester United kickar David Moyes går de emot sina värderingar.
Problemet: De har inget annat alternativ.

Först och främst: Jag har aldrig varit ett fan av att sparka tränare. Jag tror verkligen att förtroende och kontinuitet betyder något, att tränare som får tid har avsevärt mycket större chanser att lyckas.
Manchester United har genom åren kunnat slå sig för bröstet genom att inte haka på den där trenden som innebär att man sparkar tränaren så fort det går dåligt. Det är beundransvärt, en fin tanke i en fotbollsvärld där hjulen snurrar snabbare än någonsin.
Sir Alex Ferguson hålls ofta upp som exempel. Han fick sex år på sig innan han vann sin första ligatitel med Manchester United. Långsiktigheten betalade sig.
Men vad händer när allt blir fel från början? När mannen som ska leda skutan visar sig inte vara kapabel att leva upp till kravbilden?
David Moyes har kallats ”The Chosen One” på Stretford End, men faktum är att han aldrig var rätt man för det här jobbet.
Från dag ett var han fel man.

Nu rapporteras att David Moyes aldrig lyckades övertyga spelarna om sin förträfflighet. Det började med beslutet att skicka bort Fergusons ”backroom staff”, herrar som Mick Phelan, René Meulensteen och Eric Steele, coacher som var uppskattade hos spelargruppen. Moyes tog med sina assistenter från Everton och deras nya träningsregim medförde gnissel redan under försäsongslägret.
Det kanske inte gick fram för den breda publiken, men mellan raderna kunde man läsa att Nemanja Vidic inte var särskilt nöjd med det nya träningsupplägget. Enligt The Telegraph fick förändringen från ”skills-based, short, concise drills” till ”long, monotonous training sessions”.
En av dem som tidigt var kritisk var holländske fitnesscoachen Raymond Verheijen. På sin twitter kallade han Moyes för dinosaurietränare:
”I Sydney sa Moyes: ’Vi har övertränat Robin den här veckan för att bygga upp hans fysik’. Ikväll drog han på sig en muskelskada. Det får en verkligen att undra över hur dessa förhistoriska träningsmetoder fortfarande kan finnas på den högsta nivån.”
Var det där grunden lades till Robin van Persies skadefyllda säsong?

Säsongen började lovande med en imponerande 4–1-seger borta mot Swansea i premiären. Men sedan gick det fort utför.
Förlust mot Liverpool borta med 0–1 i september var ingen katastrof eftersom nederlaget kom mot blivande mästarna (?), men insatsen vittnade om att något inte stämde.
Det följdes av stjärnsmällen mot Manchester City på Etihad och chockförlusten hemma mot West Bromwich (1–2).
I det läget fanns förstås tålamod och sympati för David Moyes. Han hade en ålderstigen trupp som behövde uppfräschning och Adnan Januzajs genombrott gav fansen hopp inför framtiden. Men det var en chimär.
De dubbla hemmaförlusterna i december, mot Newcastle och Everton, visade att något inte stod rätt till.
Manchester Uniteds tidigare offensiva filosofi var utbytt mot en mer defensiv approach. Spelidén var nästan obefintlig och såg ut att vara nedskalad till att bara handla om inlägg. Var fanns kreativiteten? Var fanns kombinationerna som skulle öppna motståndarna centralt i planen? Var fanns farten? Var fanns den där never-say-die-attityden som präglat klubben under sir Alex och som gjorde att man alltid vände matcher sent? Under David Moyes släppte man betydligt oftare in mål i slutminuterna.

Hur kunde Manchester United som vann ligan med 11 poäng ifjol bara falla ihop i en hög småsmulor?
Det kommer lanseras många teorier om det kommande veckor. Var det spelarnas fel? Ligger ansvaret hos managern?
Jag tror på en ond cirkel där det ena lett till det andra.
David Moyes hade inte en tillräckligt bra cv från början för att övertyga spelarna om att han var rätt man. Jag minns hur Rio Ferdinand för ett antal år sedan konstaterade att José Mourinho var en av få tränare med aura nog att ta över efter Alex Ferguson.
David Moyes var tvungen att vinna spelarnas respekt med sina egenskaper.
Istället lanserade han en ny träningsregim och fick vissa av de äldre spelarna att rynka på näsan.
Även Ryan Giggs, som var assisterande coach, har varit skeptisk. Enligt Mirror såpass att han har övervägt att hoppa av sin roll.
När segrarna inte ramlade in i önskad takt i inledningen av säsongen var det tillräckligt för att spelarna skulle börja tvivla. När spelarna tvivlar är det svårt att få gehör för idéer, oavsett om de är bra eller inte.
I det läget har man som tränare hamnat i en ond cirkel som är svår att ta sig ur.

Är det spelarna som har svikit David Moyes? Ja, till viss del eftersom många underpresterat grovt. Men man kan också vända på det. David Moyes har svikit spelarna genom att inte kunna motivera dem, genom att lägga upp en bristfällig taktik som inte lett till någon spets överhuvudtaget.
Fotbollsspelare har inget självändamål att spela dåligt. De vill vinna matcher och lyfta bucklor. Men spelare, oavsett om de tjänar två miljoner kronor i veckan, behöver inspiration och vägledning. De behöver ett pep-talk eller rätt instruktioner taktiskt.
David Moyes har inte kunnat ge det.
Hans taktik har varit en katastrof. Det finns så många exempel på det, men kanske symboliseras det bäst av hemmamötet med Fulham där laget slog 82 inlägg (!). Jag har aldrig sett ett mästarlag använda en mer banal taktik. Champions League-förlusten mot Olympiakos är den sämsta prestation jag kan minnas av ett Manchester United-lag.
Ta bara mötet med Everton i helgen där Moyes fick för sig att Shinji Kagawa var rätt man att matcha Séamus Coleman på Evertons högerkant. Vi vet alla hur det slutade.

Nu har vi inte ens nämnt det horribla transferfönstret förra sommaren där David Moyes och Ed Woodward jagade Cesc Fàbregas och Thiago för att sedan få nöja sig med Marouane Fellaini.
Det var en katastrofvärvning sett till prislappen.
I januari köptes Juan Mata för cirka 400 miljoner kronor och även om spanjoren är en vass spelare så var det knappast den positionen klubben behövde förstärka. Moyes 4-4-2-system hade ju inte ens en nummer tio-position i elvan.
Så var det här rätt man att spendera den enorma budgeten på 1 miljard kronor (vissa påstår 1,5 miljard kronor) som påstås finnas tillhands i sommar när truppen ska byggas om?
Nej, givetvis inte.

David Moyes har inte heller klarat av att hantera spelet utanför planen. Hans matchintervjuer har gett fler frågetecken än svar.
Menade han verkligen att Manchester United spelade ”great” mot Everton?
– I så fall är jag orolig för Manchester United, sa Jamie Carragher i Sky.
David Moyes har inte kunnat hantera det faktum att han tränar ett topplag med krav på att både vinna och spela bra. I Everton kunde han anpassa sig efter motståndet utan att någon klagade. I Manchester United har den hållningen inte räckt.
Lagets statistik i mötena med topp sex-lagen är talande. Manchester United har tagit sex poäng av 36 möjliga i matcherna mot lagen ovanför i tabellen. Den enda segern kom mot Arsenal på hemmaplan i höstas. Det var också den matchen då David Moyes hade mandat att ställa ut ett defensivt lag som riskminimerade och defensivspelade till sig en 1–0-seger.
I matcher mot Liverpool och Manchester City hemma – där United försökt spela offensivt – har man blivit skoningslöst avslöjade.
Mittfältet har inte räckt till. Det var det David Moyes skulle åtgärda förra sommaren, men då lades ju pengarna på Marouane Felllaini.

Manchester United är i en lurig situation. En säsong utan Champions League-spel klarar man. Men vad skulle ske om det blev fler? Nu när klubben står inför en generationsväxling och ryggraden med Rio Ferdinand, Nemanja Vidic, Patrice Evra och Ryan Giggs ska bytas ut. Glöm inte att man tappat enorm erfarenhet och kvalitet senaste åren när spelare som Paul Scholes, Gary Neville och Edwin van der Sar tackat för sig.
De har inte råd att chansa och ge David Moyes tid när hans sejour inte gett några som helst indikationer på att laget är på väg åt rätt håll.
Där ligger en stor del av problemet. Brendan Rodgers hade ett tufft första halvår på Anfield, men alla kunde skönja en idé, en utveckling. David Moyes Manchester United har inte visat några sådana tecken.
Glazer behöver en stor tränare som kan hjälpa till att locka rätt namn till klubben. För det kommer att behövas.

Jag var redan från början tveksam till att anställa en tränare som inte vunnit en enda titel eller tränat ett lag i Champions League.
Men inte ens jag kunde tänka mig att det kunde gå så här illa.
David Moyes ettåriga sejour på Old Trafford blev ett vetenskapligt experiment på hur det kan bli när man ska ersätta en tränarikon. Tomrummet är svårt att fylla, spelarna blir vilsna.
David Moyes har kallats ”The Chosen One”, men nu står vi här med facit:
Han är ”The Gone One”.

Läs mer:
10 maj 2013: ”Moyes är fel man för att ersätta Sir Alex”.

Steven Gerrards ord verkar ha gått fram.
Liverpool åkte till Norwich och gjorde exakt samma sak.
3–2-segern på söndagen betyder att laget tog ett stort steg närmare den första ligatiteln på 24 år.

Ni minns säkert bilderna efter slutsignalen förra helgen när Liverpool besegrat Manchester City med 3–2 i seriefinalen. Hur Steven Gerrard hade svårt att hålla tillbaka tårarna och sedan samlade lagkamraterna i en ring på planen och sa:
– This is gone now. We go to Norwich and do exactly the same.
Det här blev en match som påminde väldigt mycket om mötet med Manchester City. Helt i Gerrards smak.
Liverpool rivstartade (som man alltid gör nuförtiden) och Raheem Sterling skickade in 0–1 med ett mäktigt distansskott. 19-åringen inledde målskyttet förra matchen också. Nu visade han att han kan skjuta från distans också. Han blir bara bättre och bättre och framstår mer och mer som en startspelare för England i VM I sommar.
Då hade vi bara spelat fyra minuter. I den elfte minuten var det dags igen.
Raheem Sterling sprang sig loss – den typen av nödvändiga djupledslöpningar som Liverpools offensiva spelare gör oftare än något annat lag i ligan – och hans passning till Luis Suárez var magnifik. Suárez prestation höll också toppklass; en avledande löpning, ett behärskat avslut.

Där och då såg matchen ut att vara avgjord. Liverpool skaffade sig det försprånget som man brukar skaffa sig och som passar Brendan Rodgers taktik perfekt. Med ledning kan de kontrollspela. De lirar runt bollen och attackerar utan att skicka fram ytterbackarna, vilket gör att de sällan blir utsatta för kontringslägen. Med sin hypervassa offensiv kan de lita på att herrar som Suárez, Sturridge, Coutinho och Sterling löser målproduktionen.
Men Norwich gav sig inte och i andra halvlek gjorde de ett gediget försök att ta sig in i matchen, framför allt via kanterna där både Robert Snodgrass och Nathan Redmond började skapa problem för Liverpool. Det var dock en målvaktstavla som gav reducering. Simon Mignolet hängde tvätt på ett inlägg och Gary Hooper fick öppet mål.
Där kändes Norwich riktigt på gång. Laget vann andrabollarna, Bradley Johnson och Leroy Fer dominerade mittfältet under den här perioden. Men Johnson skulle bli syndadock.
En ödesdiger passning i den 62:a minuten snappades upp av Raheem Sterling. Liverpoolspelaren drev fram bollen och när Luis Suárez var markerad drev han helt enkelt vidare. Skottet styrdes i mål via Bradley Johnson. Där avgjordes matchen och det är ingen slump att Sterling agerade matchvinnare. Sedan han slog sig in i elvan i december har han varit briljant, kanske ligans allra bästa spelare sedan nyår.
Robert Snodgrass gav Norwich en livlina (fint inlägg av Martin Olsson), men Norwich kom inte närmare. Neil Adams, klubbens tillfällige tränare, skickade in Ricky van Wolfswinkel och hans nick var ”kanariefåglarnas” bästa kvitteringsmöjlighet.

Liverpool vann och leder nu ligan med fem poäng. Chelsea spelade bort sig själva igår när man föll hemma mot Sunderland. Det enda reella hotet mot en efterlängtad ligatitel på Merseyside är Manchester City. Men jag kan inte se att de ska kunna gå om med rådande förutsättningar.
Det finns förstås en möjlighet att Liverpool förlorar hemma mot Chelsea, men kommer Manchester City verkligen gå rent med de skador man dras med? Senast tappade de poäng hemma mot ligajumbon.
Liverpool sitter tämligen säkert i förarsätet.
Sett till form, kvalitet, momentum och Steven Gerrards fokusering/driv kan jag inte se hur de ska tappa det här.

Jag gjorde något jag aldrig borde ha gjort.
Jag underskattade Tony Pulis.

När Crystal Palace sladdade under hösten såg läget minst sagt dystert ut.
Det var inte bara det faktum att laget tagit blott fyra poäng efter elva omgångar, inte bara det faktum att tränaren Ian Holloway själv tagit beslutet att kliva av sin post (”jag klarar inte att motivera spelarna”).
Truppen var ju för svag.
Klubben hade inte räknat med att nå Premier League så snabbt och när de väl gjorde det så tog de inga risker trots jackpotten i form av tv-pengar. Crystal Palace satsade på budgetvärvningar och den egna akademin.
Klokt agerat, men knappast något som gav laget de bästa förutsättningarna för att klara Premier League-kontraktet.
Det var där vi stod när det började ryktas om Tony Pulis som ersättare till Ian Holloway.
Så jag skrev en krönika där jag slog fast att walesaren hoppade på ett ”Mission impossible”.
Nu är det bara att erkänna sitt misstag.

På lördagen säkrade Crystal Palace kontraktet. Det var i princip redan klart, men tack vare 1–0 borta mot West Ham har de även blåst bort alla teoretiska mardrömsscenarion.
Crystal Palace kommer att spela Premier League-fotboll 2014/15.
Och det är till stor del en mans förtjänst. Mannen som aldrig åkt ur en liga på 22 års tränargärning.
Hur har han burit sig åt?
Vi visste att Tony Pulis skulle gå tillbaka till grunderna. En pragmatisk spelidé med längre spel och mindre risktagande. Spel efter resurserna. Det är det han gör och alltid har gjort.
Det var det som Danny Higginbotham, den förre detta Stoke-försvararen, förklarade så bra i den där Guardian-intervjun i januari. Higginbotham berättade om hans instruktioner i uppspelen:
– Som försvarare var det så här enkelt: Om jag använde mer än ett tillslag slog jag bollen diagonalt; om jag kunde spela bollen med ett tillslag slog jag den långa bollen efter samma kant. Alla i laget visste det. Det var enkelhet, men det gav resultat.
Danny Higginbotham talade också om en mentalitet som Tony Pulis byggde upp i klubben, en sorts ”siege mentality”.
– Under mina år i Stoke sa jag ofta till grabbarna: ”Jag skulle hata att spela mot oss”.
I detta resonemang finner vi Tony Pulis storhet som tränare. Han har förmågan att skapa lag som motståndarna inte gillar att möta.
Crystal Palace fungerar på samma sätt.
Som laget uppträtt under våren är de jobbiga att möta. Tunga, fysiska, hårt arbetande. Kännetecken för ett Tony Pulis-lag.

Direkt när Tony Pulis tog över fick Cameron Jerome, som tidigare spelade i Stoke, större förtroende. Marouane Chamakh, en annan nickspecialist, fick ett spel anpassat för sina egenskaper. Mer spel i luften, mindre passningskombinationer. Det kan låta enkelt, men ibland är fotboll ett enkelt spel. Under en period testades Chamakh till och med som nummer tio-spelare med gott resultat.
Mindre risktagande i uppspelen gjorde att fyrbackslinjen inte ställdes inför lika många svåra omställningslägen. Mittfältet hade inte plats för nån tiki-taka-lirare som José Campaña, inte heller för någon läcker lirare som Jonathan Williams.
Bollvinnare som Mile Jedinak och Kagisho Dikgacoi var Pulis skrot och korn.
Men Pulis har också fått fart med andra offensiva lirare. Yannick Bolasie och Jason Puncheon har varit briljanta i flera matcher under våren. Puncheon var bra redan ifjol i Southampton och jag var förvånad över att de släppte honom.
Defensiven imponerar. Sedan han tog över Crystal Palace har de bara släppt in 18 mål. Endast Chelsea har släppt in färre (15 i skrivande stund).
Jämför det med den sorgfria, naiva hållningen under Ian Holloway och skillnaden är enorm.

Tony Pulis vann inga popularitetspoäng under sin tid i Stoke. Han gjorde ett imponerande jobb där också, då han först etablerade dem i PL och sedan höll dem kvar år efter år.
Nu har fotbollsvärlden en annan syn på honom. Han vann respekt när han bötfällde egna spelare som filmade och nu har han tagit en underdog till nytt kontrakt i Premier League trots hopplöst utgångsläge.
När Arsène Wenger fick frågan nyligen om vem som varit årets manager svarade han:
”Steve Bruce och Tony Pulis har gjort ett bra jobb”.
Jag tror Brendan Rodgers får priset, men Tony Pulis är min tvåa.
Jag bugar mig dubbelvikt inför det han åstadkommit med Crystal Palace sedan november. Är det någon som ska ha en dumstrut är det jag (dock vill jag påpeka att de flesta höll med mig när jag skrev den där krönikan, kan inte minnas någon som lade fram en motsatt teori).
Jag lovar att aldrig underskatta honom igen.

En utspridd omgång som innebär att vi har varit tvungna att mönstra en elva som sedan reviderats när omgången blivit komplett.
Omgångens spelare: Yannick Bolasie, Crystal Palace.

Mitt omgångens lag:
Adrián, West Ham
————————————-
Branislav Ivanovic, Chelsea
James Collins, West Ham
Ben Turner, Cardiff
Joel Ward, Crystal Palace
————————————-
Adam Johnson, Sunderland
Nabil Bentaleb, Tottenham
Steven Gerrard, Liverpool
Jack Colback, Sunderland
Yannick Bolasie, Crystal Palace
————————————-
Emmanuel Adebayor, Tottenham

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Branislav Ivanovic (Chelsea), James Tomkins (West Ham), Nathan Redmond (Norwich), Mohamed Diamé (West Ham), Alex Bruce (Hull City), José Fonte (Southampton), Adam Lallana (Southampton), David Marshall (Cardiff), Ryan Shawcross (Stoke), Hugo Lloris (Tottenham), Younes Kaboul (Tottenham), Wojciech Szczesny (Arsenal), David De Gea (Manchester United), Nemanja Vidic (Manchester United), Per Mertesacker (Arsenal), Scott Dann (Crystal Palace).

***
Omgångens lag uppdaterat 16 april med matcherna Everton-Crystal Palace och Manchester City–Sunderland.

Han har stämplats som ”näste Michael Laudrup” i Danmark. Hans tränare har jämfört honom med Dennis Bergkamp.
Christian Eriksen håller på att utvecklas till en storspelare.

Tottenham var en av de mest aktiva klubbarna under förra sommarens transferfönster. Daniel Levy valde att spendera Gareth Bale-pengarna och lade dem på Erik Lamela (€30m), Vlad Chiriches (€9,5m), Étienne Capoue (€11m), Roberto Soldado (€30m), Paulinho (€19,7m), Nacer Chadli (€8,1m).
Få av dessa har levererat i önskad utsträckning – Erik Lamela har blivit en jätteflopp – men ett köp ser ut att bli en fullträff. Offensive mittfältaren Christian Eriksen värvades från Ajax och har senaste veckorna visat varför han kallats ”Danmarks största talang sedan Michael Laudrup”.

Christian Eriksen har länge ansetts som ett jättelöfte, ända sedan han tog de första stapplande stegen i lokala klubben Middlefart på Fyn som treåring. Som 13-åring tog han steget till Odense. Där gick utvecklingen fort. Som 16-åring hade han ögonen på sig från Europas storklubbar. Han fick bland annat åka till Barcelona, Chelsea, Real Madrid, Manchester United och Milan för att  provträna.
Men Christian Eriksen valde sitt nästa karriärsteg med omsorg. Istället för att riskera att hamna i periferin i en storklubb riktade han blickarna mot Eredivisie.
– Mitt första steg får inte bli för stort. Jag visste att spel i Holland skulle vara bra för min utveckling. Ajax visade intresse och det var ett fantastiskt alternativ.
Så Christian Eriksen hamnade i Ajax, en affär värd cirka 9 miljoner kronor.

Den 17 januari 2010, en månad före sin 18-årsdag, debuterade Christian Eriksen i ligan mot NAC Breda. Dåvarande tränaren Martin Jol jämförde honom med Rafael van der Vaart. Sedan gick allt i rasande tempo.
Månaden efter fick han debutera i danska a-landslaget i en vänskapslandskamp mot Österrike. Förbundskaptenen Morten Olsen tvekade inte att ta med 18-åringen till VM, där Eriksen var den yngsta spelaren i turneringen. Christian Eriksen gjorde två inhopp, mot Holland och Japan.
Säsongen 2010/11 blev året då fotbolls-Europa fick upp ögonen för Christian Eriksen. Ajax vann titeln och Eriksen valde efter säsongen till årets spelare i Holland. Johan Cruyff, en av jurymedlemmarna, sa:
– Priset är bara början, en uppmuntran för att kunna få ut maximalt av sin karriär. Talangen finns där, uppmärksamheten likaså, nu är det upp till spelaren själv. Han är en typiskt produkt av den danska skolan. Du kan jämföra honom med Brian och Michael Laudrup. Tids nog får vi se om han kan bli lika bra som dem.
Martin Jol var lyrisk.
– Om den här spelaren inte blir mycket bra eller rent av en toppspelare måste vi vara väldigt fel ute.

Den match som verkligen fick England att få upp ögonen för det danska underbarnet spelades i februari 2011. Danmark tog emot England på Parken och Christian Eriksen, då endast 18 år, var så bra att han valdes till matchens bästa spelare. Rio Ferdiannd hyllade den unge dansken på Twitter och efteråt var Frank Lampard mäkta imponerad.
– För att vara helt ärlig så kände jag inte till honom före matchen, men han är en mycket bra spelare. Han kan bli en toppspelare, sa Lampard.
Den profetian var han inte ensam om att göra, men vägen till toppen tog lite längre tid än förväntat.
Efter stormatchen mot England kopplades i stort sett alla Europas stora drakar ihop med Christian Eriksens namn. Men trots intresset dröjde det 2,5 år, till sommaren 2013, innan dansken lämnade Ajax.

Då hade det hunnit bli slutet av augusti. Tottenham var i full färd med att spendera och Christian Eriksen presenterades samma dag som Erik Lamela och Vlad Chiriches.
Då smög han in lite under radarn eftersom argentinaren Lamela var det stora namnet, en affär värd €30m. Men medan Erik Lamela aldrig lyckades slå sig in i Tottenham har Christian Eriksen redan nu etablerat sig som en av lagets viktigaste spelare.
Det började med den succéartade debuten mot Norwich i mitten av september då Christian Eriksen spelade fram till Gylfi Sigurdssons mål med en smart assist.
– Det var en fantastisk debut för Christian. För en spelare i den åldern har han stor erfarenhet. Han är en ren nummer tio-spelare, en kreativ spelare och hans individuella kvalitet gjorde skillnad, sa Tottenhamtränaren André Villas-Boas.
Motståndarmanagern Chris Hughton ställde sig också i beundrarskaran.
– Jag tror att Eriksen kommer att bli en riktig stjärna. Som 21-åring har han väl 40 landskamper med Danmark och har spelat runt 150 proffsmatcher. Han är en rutinerad, ung spelare.

Christian Eriksen kunde inte riktigt hålla i den nivån under hösten, naturligt eftersom han skulle anpassa sig till en ny liga. Men efter det att Tim Sherwood tog över som tränare har hans formkurva varit stigande.
Spelaren själv har fått en friare roll och oavsett om han haft sin utgångsposition centralt eller på kanten har han fått större inflytande i matcherna.
– Jag är inte en spelare som ska försvara eller springa runt. Jag vill ha bollen, säger han själv i en intervju med The Guardian.
– Nu spelar vi mer av ett 4-4-2. Det är annorlunda mot vad jag är van vid. Men jag kan fortfarande komma och hämta boll. Det är fritt, samtidigt är det engelskt.
Sedan frisparksmålet mot West Bromwich 26 december har Eriksen gjort nio mål, varav sju i ligan.
Därför var det förvånande att han ratades i ett par matcher i mitten av februari.
Senaste tiden har han dock varit glödhet. Som i mötet med Southampton 23 mars då han gjorde två av målen i 3–2-segern. Eller som vid 5–1-segern mot Sunderland 7 april där han var fullständigt magisk.

Tottenham tappade enorm slagstyrka när man sålde Gareth Bale till Real Madrid. Christian Eriksen är inte en fullgod ersättare ännu, men hans spel senaste månaderna antyder att han kommer att bli en riktigt bra spelare, en stjärna i Premier League. Han är redan en av Spurs bästa spelare.
En sak har de gemensamt – båda är frisparksspecialister. Eriksen är annars en diametralt annorlunda spelartyp än Bale. Medan walesaren bygger sitt spel på snabbhet, styrka och distansskott är Christian Eriksen en mer finurlig spelare. Hans sätt att hitta geniala lösningar på sista tredjedelen påminner om andra stora tior i världsfotbollen, om Zico och Michael Laudrup.
Tim Sherwood, Tottenhams tränare, jämförde förra veckan Eriksen med Arsenallegendaren Dennis Bergkamp. Då hade Eriksen gjort kvitteringsmålet i slutminuten mot West Bromwich med en klassavslutning.
– Eriksen är omöjlig att lämna utanför laget. Han är samma sort som Bergkamp. Motståndartränarna hoppas att man ska förhasta sig när man får sådana chanser. Men när bollen landar hos honom vet du att han kommer att vara iskall.
Själv har Christian Eriksen sneglat på Mesut Özil.
– Du kan lära dig från alla som spelar i din position. När jag var i Ajax tittade jag mycket på hur Özil spelade i Real Madrid. När du ser honom märker man att allt sker naturligt. Han är medveten om löpningarna runt omkring. Han vet hur han ska löpa och passa.

Källor: BT.de, Daily Mirror, The Guardian, Tottenhams officiella hemsida.

Tidigare delar i ”Rising star”:
2 jan: Séamus Coleman.
3 jan: Jordan Henderson.
4 jan: Fernandinho.
6 jan: Oscar.
8 jan: Adam Lallana.
9 jan: Aaron Ramsey.
15 jan: Adnan Januzaj.
11 feb: Raheem Sterling.
5 mars: Luke Shaw.
18 mars: Fabian Delph.

En uppdelad omgång som innebar att vi fick revidera i och med Manchester Uniteds hängmatch mot Hull City.
Omgångens spelare: Marko Arnautovic, Stoke.

Mitt omgångens lag:
David Marshall, Cardiff
————————————————
Séamus Coleman, Everton
Martin Skrtel, Liverpool
Juan Cala, Cardiff
Jon Flanagan, Liverpool
————————————————
Steven Gerrard, Liverpool
Nemanja Matic, Chelsea
————————————————
Adnan Januzaj, Manchester United
Raheem Sterling, Liverpool
Marko Arnautovic, Stoke
————————————————
James Wilson, Manchester United

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Gérard Deulofeu (Everton), Ben Foster (West Bromwich), David Stockdale (Fulham), Hugo Rodallega (Fulham), Christian Eriksen (Tottenham), Brede Hangeland (Fulham), Coutinho (Liverpool), David Silva (Manchester City), James MIlner (Manchester City), Jason Puncheon (Crystal Palace), James Wilson (Manchester United), Santi Cazorla (Arsenal), Lukas Podolski (Arsenal).

Efter 24 års frustration och ökenvandring – är det dags nu? Liverpool vann söndagens toppmöte över Manchester City med 3–2 och nu sitter laget i förarsätet i titelkampen.
Vinner laget de återstående matcherna, mot Norwich, Chelsea, Crystal Palace och Newcastle, är de mästare.

Matchen på Anfield blev precis så bra, så elektrisk och häftig som vi hade hoppats på. Men är det någon sekvens jag tar med mig från den här matchen, något som kommer fastna i minnet och som jag kommer bära med mig länge, är det det som skedde efter att allt var över.
När slutsignalen gick på Anfield, när Liverpool klarat ut stormen var det som om känslorna svämmade över för Steven Gerrard. Lagkaptenen, klubbens hjärta och härförare, han som blivit kvar år efter år i klubben trots att han själv konstaterade för ett par år sedan att han förmodligen aldrig kommer kunna vinna den där ligatiteln, kämpade med att hålla tillbaka tårarna.
Han samlade laget i en ring, sade några väl valda ord under några intensiva sekunder samtidigt som publiken på läktarna skrek ut sin glädje.
Det var en bild som sa så mycket. Det var bilden av en vinnare, bilden av en man med beslutsamhet som bestämt sig för att den här unika (?) chansen inte ska gå honom förbi.
Är det någon spelare man unnar en ligatitel är det Steven Gerrard.
– Det var känslosamt. Vi visade idag att vi kommer att kämpa hela vägen, sa han efteråt i Sky Sports.

Det var en speciell dag på Anfield. 25 år efter Hillsborough-katastrofen stod Liverpool inför den sortens match som de knappt fått uppleva sedan den där hemska dagen i Sheffield. En avgörande, tung, titelmatch på hemmaplan.
Anfield var redo. Som de var redo.
Först det fina, respektfulla hedrandet av offren vid Hillsborough. Sedan det där trycket som sällan hörs på ligamatcher nuförtiden. När The Kop tog i för full hals var det som om tonerna av You’ll never walk alone aldrig ville ebba ut.
Den energin tog Liverpool med sig in i matchen. Precis som de brukar göra i toppmatcherna nuförtiden.
Efter sex minuter höll Luis Suárez ifrån sig en naiv, fjäderlätt Gaël Clichy och satte en boll i djupled till Raheem Sterling. 19-åringen smet in bakom Vincent Kompany, höll i bollen, höll i lite till och placerade in 1–0.
Liverpool var bra, riktigt bra. Deras spel präglas av sådan entusiasm och självförtroende att det automatiskt medför kvalitet.
I den 26:e minuten nådde Martin Skrtel högst på en hörna (i förstaytan som Clichy var ansvarig för) och 2–0 var ett faktum.

Där och då såg inget ut att kunna stoppa Liverpool. De har krossat så många lag på hemmaplan tidigare under säsongen och nu såg Manchester City ut som ett slaget lag. Gästernas bäste anfallare Sergio Agüero satt på bänken, bästa mittfältaren Yaya Touré haltade av efter 15 minuter och bäste mittbacken Vincent Kompany spelade utan att vara hundraprocentig.
Kunde något ta dem in i matchen? Jodå, en magiker från Kanarieöarna.
David Silva var knappt med i matchen första 20-25 minuterna, men när spanjoren fick lite större ytor efter en halvtimme började det hända grejer. Innan halvleken var över hade City skapat tre farliga reduceringslägen, det sista, ett skott från Fernandinho, krävde en jätteräddning från Simon Mignolet.
I andra halvlek var City det spelförande laget. Manuel Pellegrini bytte in James Milner och laget började skapa chanser via högerkanten. I den 57:e minuten gav det resultat.
Ett fint anfall som började med kortpassningsspel på högerkanten, fortsatte med spelvändning och väggspel och snett-inåt-bakåt-passning och sedan hade Silva vinklat in 2–1. Game on.
Bara fem minuter senare kom kvitteringen. David Silva, vem annars?, kombinerade med Samir Nasri och sköt via Glen Johnson in i mål.

Där och då talade väldigt lite för Liverpool. De såg trötta ut. Det där höga försvarsspelet som innebär att Luis Suárez och Daniel Sturridge springer livet ur sig fungerade inte och fyra minuter efter kvitteringen klev Sturridge ut med en skada.
City fortsatte att gå för segern. Jordan Henderson slog en huvudlös passning rakt in i mitten som gav Edin Dzeko skottläge. Sergio Agüero, som ersatte Dzeko, spelade fram Silva som så när satte 2–3.
Kunde Liverpool rädda en poäng? Nej, de kunde ta hem alla tre.
Med tolv minuter kvar skarvade Clichy ett inkast till en helt ostörd Kompany. Belgaren, Citys mest pålitliga spelare, totalmissade, bollen hamnade hos Coutinho som tryckte in 3–2.
Det var ologiskt sett till matchutvecklingen i andra halvlek, men också helt logiskt sett i ett större perspektiv.
Det här är Liverpools säsong.
Bollen har studsat deras väg en längre tid och det är som jag skrivit tidigare: Tur gör man sig förtjänt av.
Är det någon spelare som gjort sig förtjänt av det är det han de kallar ”Captain Fantastic”.

Idag var han återigen fullständigt briljant på mittfältet. Tidigare under säsongen ifrågasatte vissa om han skulle sitta på bänken. ”Är Liverpool bättre utan Gerrard?”. Efter en svag insats mot Aston Villa undrade vissa om han skulle klara av den defensiva rollen.
Nu har han motbevisat alla. Finns det, just här och nu, någon bättre defensiv mittfältare i världen än Steven Gerrard? Det är möjligt, men det är inte många.
Samtidigt som han gör allt det där defensiva arbetet – som den viktiga brytningen framför Dzeko i första halvlek – har han fortsatt leverera offensivt. Idag med hörnan som Skrtel nickade in till 2–0.
Kort efter slutsignalen, innan känslorna svalnat hos Liverpoolkaptenen, stod han framför Geoff Shreeves mikrofon och konstaterade att dagens 90 minuter kändes som de längsta 90 minuter han spelat. Han sa också:
– Vi har fyra cupfinaler kvar.
Fyra matcher från titeln.
Steven Gerrard har aldrig haft en bättre chans att vinna titeln som han och den röda halvan av staden längtat efter.

Anders Lindegaard har inte fått många chanser att vakta Manchester Uniteds mål den här säsongen då David De Gea lagt beslag på förstaposten. Men i lördags mot Newcastle valde David Moyes att lufta dansken, och denne svarade med stormatch. Lindegaard var sysslolös under stora delar av matchen, men när han väl behövde rycka ut stod han för tre jätteräddningar.
I backlinjen får Scott Dann fortsatt förtroende. Den förre Blackburnspelaren värvades till Crystal Palace i januari och har varit en av anledningarna till att laget stängt igen senaste två matcherna. Curtis Davies var mycket bra i försvaret för Hull mot Swansea och svarade bland annat för sju brytningar. Leighton Baines och Branislav Ivanovic får ytterbacksplatserna.
Steven Gerrard fortsätter att ösa in mål från straffpunkten. Mot West Ham i helgen blev det två nya fullträffar. Gerrard har gjort 13 mål i ligan, varav tio från elvameterspunkten.
På offensivt mittfält var konkurrensen oerhört hård, vilket innebär att starka kandidater som David Silva och Mohamed Salah får stå åt sidan.
Jason Puncheon gjorde två klass mål för Crystal Palace, Juan Mata var planens kung på St James’ Park, Willian ägde Stamford Bridge och Christian Eriksen visade att han är på väg att utvecklas till en storspelare.
På topp har jag glädjen att ta ut Steven Naismith. Det är alltid kul när spelare tystar tvivlar och i det här fallet har Naismith täppt till truten på många, inklusive undertecknad. Hans ständiga djupledslöpningar skapade stora problem för Arsenal.
Omgångens spelare: Juan Mata, Manchester United.

Mitt omgångens lag:
Anders Lindegaard, Manchester United
———————————————
Branislav Ivanovic, Chelsea (3)
Scott Dann, Crystal Palace (2)
Curtis Davies, Hull City (4)
Leighton Baines, Everton (5)
———————————————
Steven Gerrard, Liverpool (6)
———————————————
Jason Puncheon, Crystal Palace
Juan Mata, Manchester United
Willian, Chelsea (2)
Christian Eriksen, Tottenham (3)
———————————————
Steven Naismith, Everton

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst betyg 8):
Ross Barkley (Everton), Sylvain Distin (Everton), Romelu Lukaku (Everton), Martin Skrtel (Liverpool), David Silva (Manchester City), Lewis Holtby (Fulham), Joe Ledley (Crystal Palace), Mile Jedinak (Crystal Palace), Shinji Kagawa (Manchester United), James Morrison (West Bromwich), Mohamed Salah (Chelsea), Ben Foster (West Bromwich), Jonas Olsson (West Bromwich).

***
Omgångens mål: Juan Mata hade visserligen halvöppet mål, men hans retliga, kyliga sista dragning gav Marcus Allbäck-mot-Spanien-vibbar.
Omgångens tränare: Roberto Martínez matchplan med Romelu Lukaku till höger i anfallet lade grunden till Evertons seger mot Arsenal.
Omgångens floppspelare: Santi Cazorla, Arsenal. Spanjoren personifierade Arsenals svaga inställning, precis som Pontus Kåmark kunde blottlägga i Viasat.