En ytter som inte tar ansvar och en högerback med svagt positionsspel.
När vi studerar taktiska detaljer från helgen kan vi syna och resonera kring Manchester Uniteds försvarsmisstag.

Det har inte blivit så mycket nedgrottande i taktiska detaljer senaste månaderna. Anledningen är flera. Dels är färre matcher tillgängliga via Viaplay (och jag måste ha dem via datorn för att kunna spara bilder eftersom jag inte har tillgång till någon avancerad tv-utrustning), dels kände jag att det blev lite inflation i att rita pilar.
Men den här veckan dammar jag av avsnittet ”Taktiska detaljer från helgen” som vi körde lite då och då förra våren. Jag kan helt enkelt inte låta bli när jag såg David Moyes gäng agera som ett gäng semesterfirare kring eget straffområde igår.
Manchester United förlorade stormötet med Chelsea på Stamford Bridge. Det var väntat, men det var likväl en underlig match.
United spelade rätt bra långa stunder, tog hand om mittfältet men straffades av horribelt försvarsspel vid samtliga tre målen.
Vi tittar närmare på situationerna som understryker hur mycket David Moyes har att jobba med.

Samuel Eto’os 1–0 mål
En snygg fint, ett avslut som ändrar riktning och seglar i en båge över David De Gea in i bortre hörnet. Det var nog många som hånlog åt Phil Jones efter att Samuel Eto’o lurat upp engelsmannen på läktaren och curlat in ledningsmålet. Jones sålde sig häpnadsväckande billigt. Men själv var jag mest chockad över Ashley Youngs agerande.

I förstaläget, när Jonny Evans har nickrensat, står Ashley Young som fastvuxen i marken och väntar på att någon annan ska göra jobbet. Redan där hamnar han på efterkälken.


Han gör inget försök att komma ikapp utan springer mest och viftar med armarna, en gest med undertonen: ”Varför gick ingen av er fram?”.

I det här läget måste Ashley Young flytta ned, helst ska han redan ha gjort det. Dels för att kunna ta Eto’o om han går förbi Jones, dels för att förhindra en passning in mellan lagdelarna. Instruktionen bör alltid vara: Låt motståndarna spela ”utanför” inte igenom ditt lag.

På den här bilden blir det ytterst tydligt var den farliga ytan finns. Den är knappast där Young står i det här läget.

Därför blev jag glad att Bosse Pettersson lyfte upp Ashley Youngs agerande i Viasat.
Det handlar om det som jag så ofta har tjatat om i avsnitten om försvarsspel: Riskminimering. Som lag måste man alltid minimera riskerna. I läget när Eto’o har stannat upp och ska utmana Jones finns det en farlig yta. Se till att prioritera att stänga ned den. Vem ska göra det? Ashley Young, givetvis. Medspelarna har andra ytor/spelare att skära av.

Den här typen av insläppta mål säger så mycket om ett lag. Ashley Young vet mycket väl hur han ska agera här. Det är elementärt. Lämna aldrig dina försvarare i en-mot-en-situationer.
Vi har diskuterat det förut, redan när vi dissekerade Wigans sätt att neutralisera storlagen för två år sedan plockade vi fram en situation där Jean Beausejour och Shaun Maloney ”dubblade” mot en då glödhet Antonio Valencia. Principen är densamma. Mot bra spelare får man inte lämna sina medspelare i en-mot-en-lägen.
Måste man alltid ta såna energiödslande löpningar för att minimera risker? Det givna svaret är förstås ja, men jag kan köpa att man, mot Crystal Palace hemma, väljer att chansa i en liknande situation. Då är man hyfsat trygg i att den individuella skickligheten är högre i det egna laget, att man i längden kommer att gå vinnande ur en strid med en massa en-mot-en-situationer. Vinner försvararen bollen, vilket Young hoppas på här ovan när han ligger kvar och ”fiskar”, kan man själv ställa om, få en en-mot-en-situation och såra sin motståndare. Det kan fungera i på pappret enklare matcher.
Om man agerar så här mot Chelsea borta kan det bara sluta med katastrof.
Det var det här Manchester United gjorde så oerhört bra och disciplinerat i mötet på den här arenan ifjol. De vann med 3–2 tack vare en ytterst disciplinerad insats där spelarna ständigt gjorde val utifrån hållningssättet att minska risker.

Även om Ashley Young vet hur han bör agera så gör han det inte. Han kan inte skylla på trötthet. Matchen var bara 16 minuter gammal. Så varför gör han inte det som kan förväntas av honom?
Där blir det en tränarfråga.
Det här är samme Ashley Young som gjorde en riktigt bra och disciplinerad insats förra säsongen på Etihad, i segermatchen mot Manchester City. Alex Ferguson var uppenbarligen kapabel att få spelaren att ta jobbet i den matchen. Samme Ferguson som fått Wayne Rooney att acceptera att spela allt från central mittfältare till vänstermittfältare för att släcka bränder/agera rollspelare.
Det är det här som är en del av problemet i Manchester United och som jag anade när jag skrev den här texten om Moyes utmaningar i United. Bara för att Alex Ferguson fått spelarna att vilja dö för sin manager är det inte bara för näste man att komma in och räkna med samma gensvar.
José Mourinho har fått spelare som Willian och Eden Hazard att jobba stenhårt i defensiven. Han fick Joe Cole att förstå försvarsarbetet under sin första sejour i klubben. Han fick Samuel Eto’o att agera ytter i Inter för att kunna bärga en trippel. Mourinho har utan tvekan förmågan att locka fram arbetsmoralen hos många av sina spelare.
Har Manchester Uniteds spelare så mycket förtroende för sin manager att de är beredd att springa igenom väggar för honom? Jag tvivlar på det.

Samuel Eto’os 2–0-mål
Om första målet var ett resultat av lathet var Samuel Eto’os andra mål frukten av uselt positionsspel. Här handlade det inte om att spelaren var slö, utan att denne demonstrerade en brist jag framhållit tidigare.

Bollen har kommit ut efter en hörna. Man ser att Manchester United redan här är oorganiserat. Men titta särskilt på Rafael da Silva som hamnat i vänsterbacksposition.

När jag såg målet i realtid kände jag spontant att Ashley Young på nytt var felplacerad, han borde ha centrerat och täckt den farliga ytan. Men sedan såg jag reprisen och då kan jag köpa Youngs position. Han har trots allt två spelare (svarta ringarna) utanför sig.

Vi håller istället koll på Rafael. En grundregel är att om du hamnat i försvarsposition, exempelvis som ytterback måste du stanna i den positionen tills faran är över. Man spelar situationen ut. Rafael struntar i det. Här ser man hur han börjar söka sig tillbaka till sin högerbacksposition. Det är det ödesdigra valet som ger Gary Cahill så stor yta.

När Cahill har fått bollen är Rafael dels i ett ”ingenmanland”, dels är han vänd med ryggen mot spelet.

Han har lämnat Nemanja Vidics i ett en-mot-två-läge. I förstaläget tror Vidic att han ska ha koll på Branislav Ivanovic vid bortre ytan, sedan upptäcker han att Samuel Eto’o är fri vid första stolpen.

Rafael da Silva är en frejdig, teknisk högerback. Brassen har en skön entusiasm i sitt spel, han spelar så avslappnat att man kan tro att han lirade en plojmatch i parken med polarna.
Men hans defensiv har stora brister, som jag påpekat förr. I man-man-dueller är han tillräckligt aggressiv för vara svårpasserad, men hans positionsspel är stundtals hårresande. Och det är därför jag inte anser att han håller toppklass.
Vi såg en situation i första halvlek där han i en en-mot-en-situation med Eden Hazard valde att styra utåt trots att täckningen fanns innanför. Rafael hade alltså inte scannat av hur han skulle styra spelaren. Det slutade med en hörna och en utskällning från Nemanja Vidic.
Sedan hade vi 2–0-målet där han irrar omkring som en huvudlös kyckling. Det är inte första gången. Jag har sett liknande situationer där han går vilse och laget straffas.
Rafael da Silva är en de få spelare i dagens United-trupp som är värd att behålla och bygga vidare på, men han måste förbättra sitt positionsspel för att ta steget upp bland de bästa. Offensivt har han alla kvaliteter som behövs och mer därtill.

Fotnot: Bilder från Viaplay.se.

***
Läs mer:
20 jan: ”Existerar hedersamma förluster för Moyes?”.

Finns det hedersamma förluster i fotbollen? Finns det hedersamma förluster i det läget Manchester United befinner sig i?
Det finns en hel del anledningar att ifrågasätta David Moyes, men gårdagens match var inte en av dem.
Igår hade han sina förmildrande omständigheter. Manchester United kom till Stamford Bridge utan sina två anfallsess Robin van Persie och Wayne Rooney. Att tro att de skulle få med sig något från arenan där de vunnit en gång på tolv år var inte särskilt realistiskt.
En annan förmildrande omständighet är att United, faktiskt, gjorde en rätt bra insats. Åtminstone med den måttstock man kan använda den här säsongen.
Man kan förstås, med facit i hand, undra om Moyes taktik var den rätta. Jag utgick från att han skulle sätta ut ett extremt defensivt lag, agera riskminimerande och satsa på att få med sig en poäng. Det var en sådan defensiv taktik – med Wayne Rooney som extra mittfältare – som lade grunden till Uniteds seger mot Chelsea förra säsongen.
Men det hade nog slutat med förlust ändå oavsett matchplan. United är inte längre tillräckligt tryggt defensivt för att sjunka hem och satsa på att hålla tätt i matcherna, allra minst mot ett formstarkt Chelsea. Och faktum är att spelarmaterialet, utan Rooney/RvP, inte är tillräckligt bra. Hur många spelare i United skulle med nuvarande form gå in i Chelseas startelva?

Istället satsade David Moyes på ett offensivt lag med Adnan Januzaj i en fri roll bakom Danny Welbeck. Inledningsvis spelade United riktigt bra. Första tio minuterna är bland det bästa jag sett laget prestera på hela säsongen. Snabbt, påhittigt, intensivt. Adnan Januzaj hittade ständigt ytor bakom David Luiz, ibland drog han sig ut och överbelastade vänstersidan där United firade stora triumfer. Så långt vann gästerna slaget om mittfältet. Michael Carrick var planens dominant första kvarten.
– United förtjänade inte att ligga under med 2–0 i paus, José Mourinho efteråt.
Nej, det gjorde de inte, men David Moyes analys efteråt träffade själva kärnfrågan.
– Vi var minst lika bra som Chelsea, förutom i de båda straffområdena.
Det var just den lilla detaljen. Det är ingen nyhet att fotbollsmatcher ofta avgörs i straffområdena.

Manchester United hade inte i närheten av samma organisation som Chelsea. Vid 1–0-målet stod Phil Jones ”på hälarna” samtidigt som Ashley Young struntade i att ge understöd. Vid 2–0-målet var det ett allmänt kaos efter en fast situation som gav Chelsea möjligheten att hitta en fri Gary Cahill som i sin tur serverade Samuel Eto’o. Vid 3–0-målet var markeringen på Cahill frapperande usel vid en hörna.
De bästa lagen minimerar sina misstag. Där ligger skillnaden.
Det är förstås oroväckande för David Moyes att hans lag i stora delar gör en okej match och ändå förlorar så klart. Det måste betyda att avståndet till Chelsea är gigantiskt.
På samma sätt kan man säga att det är grymt imponerande av Chelsea att städa undan United så enkelt utan att ens förta sig. Det kändes som om hemmalaget aldrig lade i mer än tvåans växel. De fick sitt turliga 1–0-mål och sedan fanns det ingen annan utväg än att de skulle ta tre poäng.
Att ge José Mourinhos lag ledningen brukar vara ödesdigert.

Det är ännu mer oroväckande för David Moyes att det här framstår som en säsong där det mesta går emot Manchester United.
Tidigare har han haft en del otur med domslut, exempelvis mot Tottenham där Howard Webb blundade för en solklar straff. Nu har han en enorm skadelista som blev än större igår när Patrice Evra utgick i andra halvlek.
Dessutom tappade spelarna huvudet när matchen sedan länge var förlorad. Nemanja Vidic drog på sig ett rött kort och får nu tre matchers avstängning. Rafael da Silva satsade bryskt och borde ha blivit utvisad minuten senare. I min bok var Vidic bara värd ett gult kort medan Rafaels var värt rött, men toppdomaren Jonas Eriksson verkade ha helt motsatt uppfattning i Viasat. Tänk så fel man kan ha.

Manchester United är sex poäng från fjärdeplatsen, sju om man räknar in målskillnad. David Moyes hävdade att han inte gett upp titeln, men det är förstås bara strunt. United kommer att få slita hårt för att klara CL-spel.
Kan de klara det? Inte utan värvningar. När de etablerade spelarna så tydligt visar att de har passerat sitt zenit blir det uppenbart att Manchester United måste få in flera förstärkningar. En mittback av toppklass, en vänsterback, en central mittfältare bör vara högprioriterat.
Januarifönstret stänger om drygt två veckor. Det är två veckor som kan avgöra Manchester Uniteds framtid de kommande åren.

***
Chelsea? Vinsten igår gav egentligen inget som vi inte redan visste.
José Mourinhos lag är oerhört svårbemästrat. Gary Cahill och John Terry var än en gång gedigna i mittförsvaret. När de är så disciplinerade behöver de inte spela på topp för att vinna.
Krävs det en ny striker för att Chelsea ska kunna ta hem ligan? Det återstår att se, men ska någon klara det genom att lägga upp taktiska matchplaner är det José Mourinho. Håll tätt bakåt, det som alltid varit hans paroll, är numera högprioriterat. Framåt handlade det igår mest om snabba omställningar, men oj, vad fort det går i det lägena. I andra fall kan Mourinho lita till att den individuella briljansen hittar på något framåt ur låsta lägen. Eden Hazard gjorde ingen superinsats igår, ändå osade han klass i varje en-mot-en-läge. Det är den typen av kvalitet som avgör matcher.
Nu har han dessutom fått in en joker i Nemanja Matic, som gjorde comeback igår med ett inhopp sista tio minuterna. Vare sig Ramires eller David Luiz imponerade igår så Matic kommer säkerligen att få en betydande roll snart.

Samuel Eto’o gjorde alla tre målen. Han blev den förste Chelseaspelaren att göra hattrick mot Manchester United sedan 1955. Han är den fjärde spelaren i Premier Leagues korta historia som lyckas (David Bentley 2006, Dirk Kuyt 2011, Romelu Lukaku 2013).
Det måste ha varit så skönt för den kamerunske anfallaren. Juryn har varit ute och dividerat när det gäller hans insatser för Chelsea. Ofta har han sett kantig ut. Kompromisslösheten, den som kännetecknade honom under åren i Barcelona, har saknats.
Han har fått leva med snacket om ”Chelseas svaga strikeruppsättning”. José Mourinho idiotförklarades för att han lät Romelu Lukaku flytta till Everton på lån.
Det är ingen tvekan om att Chelseas anfallare bidragit med för få mål sett över hela säsongen, men Samuel Eto’os siffror börjar faktiskt bli respektabla. Nu ståtar han med sex mål på åtta starter (plus fyra inhopp) i Premier League, klart godkänt.
Eto’o har nu gjort viktiga mål både mot Liverpool och Manchester United. Han är onekligen en ”big-game player”.
Det var överraskande att han fick starta framför Fernando Torres som gjort mål två matcher i rad. Mourinho visade återigen sin fingertoppskänsla.
Kan Eto’o varva upp under säsongens andra halva har Chelsea alla pusselbitar på plats. Både vad gäller ligan och Champions League.

Nicola Cortese lämnar Southampton. Tränaren Mauricio Pochettino blir kvar.
Kan skeppet fortsätta som förut? Hur mycket betyder en ordförande?
Mycket handlar om klubben kan hitta en lämplig ersättare till Cortese, mannen vars arbete lade grunden till Saints resa från tredjeligan till övre halvan av Premier League.
Vem är denne italienare som fick så stort inflytande i Southampton?

När allt ser ut att vara bra, när Southampton är på väg mot en placering på övre halvan i Premier League och har fått till en modell som andra klubbar avundas – då rämnar allt.
Det är väl så idrotten är, gissar jag. Aldrig en lugn stund. Har man inga problem bör man njuta, för snart kommer nya.
På onsdagen började det sippra ut uppgifter om att Nicola Cortese var på väg att lämna Southampton. Vad skulle det betyda för tränaren Mauricio Pochettino? Hur skulle det påverka spelare som intresserar andra klubbar? Luke Shaw?
Frågorna var många på torsdagsmorgonen.
Nu vet vi att Pochettino blir kvar, men hans chef överger sitt projekt.
Hur stor påverkan får det? Innan man besvarar den frågan måste man känna till Nicola Corteses betydelse för Southamptons framgångar.

För fyra år sedan, den 29 maj 2009 för att vara exakt, var Nicola Cortese en pressad man. Bankmannen som skötte affärerna åt den schweiziske miljardären Markus Liebherr hade identifierat Southampton FC som en tänkbar klubb att köpa. Duon trodde att de hade säkrat rättigheten att få köpa klubben, när en annan investerargrupp dök upp och fick ”förhandlingsexklusivitet”. Denna utmanare hade betalat drygt 5 miljoner kronor för denna ”första tjing”.
Nicola Cortese och Markus Liebherr släppte Southampton-spåret.
Men när tidsfristen på 21 dagar hade gått ut hade investerargruppen inte lyckats slutföra affären. Markus Liebherr klev in, lade upp 12 miljoner pund och sedan den dagen har Southamptons kurva pekat spikrakt uppåt.

Markus Liebherr satte klubben i händerna på sin bankman som fick uppdraget att sköta den dagliga driften. När Liebherr gick bort lite mer än ett år efter övertagandet blev Corteses maktposition än starkare. Italienaren såg det som sin uppgift att föra Markus Liebherrs arv vidare.
Det var Nicola Cortese som lade grunden till Southamptons resa genom det engelska ligasystemet.
Hans första tränartillsättning var Alan Pardew nere i League One. Det blev ingen fullträff. Pardew fick sparken fem månader senare efter meningsskiljaktigheter med Cortese. Ersättaren blev Nigel Adkins, en före detta sjukgymnast som fick laget på rätt köl igen.
Nicola Cortese var ingen enkel person att samarbeta med. Mannen som beskrivits av Matthew Le Tissier som ”inte en så trevlig person” har drivit anställda till tårar, vissa har valt att säga upp sig. Italienarens försvarare använder ord som ”ambitiös”, ”krävande”, ”okonventionell”. Sanningen finns förmodligen någonstans däremellan.
På träningsanläggningen Marchwood är han känd bland planskötarna och vaktmästarna som Nicola, inte Mr Cortese. Han vet namnen på deras fruar och familjemedlemmar. Han har till och med skickat födelsedagskort till flera av dem.
Nicola Cortese kallades ”The Saint with an iron fist”. Helgonet med järnhand.

Den sidan visade han inte minst för ett år sedan då han sparkade tränaren Nigel Adkins. Southampton hade precis rest sig efter en tung inledning i ligan och börjat se ut som ett lag som kunde klara kontraktet. Cortese kritiserades av både fans och spelare. Han beskylldes för att inte ”förstå sporten”.
Men Nigel Adkins var inget annat än en bricka i spelet för Cortese. Han sågs som tränaren som kunde ta dem till Premier League, men inte längre. För att ta nästa steg krävdes en manager av en annan dignitet.
Southamptons fans rasade, Cortese lyssnade inte. Han kallade tajmingen för tränarbytet ”perfekt”.
Nye Mauricio Pochettino fick jobba i motvind, men ett drygt halvår senare var det ingen som ifrågasatte Corteses omdöme. Då hade Pochettino förändrat spelidén, lockat till sig stjärnor som Pablo Osvaldo och Victor Wanyama och lotsat Southampton till toppen av Premier League.
Deras modell – blanda egenproducerade spelare med stjärnor – visade att det gick att slå sig in på övre halvan med relativt ”små medel”.
Laget vann beundrare över hela Europa för sitt sätt att spela. Oavsett om de ställdes mot Crystal Palace hemma eller mot Manchester United borta var filosofin densamma. Pressa högt. Ta tillbaka bollen snabbt. Spelet var underhållande.
Det var Mauricio Pochettinos idé. Nicola Cortese var den som tillsatte honom.

Nicola Corteses vision var att satsa på det egna. Han var ordföranden som gjorde en redan bra akademi ännu bättre. Southampton har länge varit kända för att producera stora spelare: Theo Walcott, Gareth Bale, Alex Oxlade-Chamberlain för att nämna några.
Ett av Corteses nyckelbeslut var att anställa Les Reed som akademichef. Det är under hans ledning som klubben fått fram den nya generationen stjärnor som Luke Shaw, James Ward-Prowse och Calum Chambers.
Det är fler investeringar som betalat sig. Satsningarna på en förbättrad träningsanläggning som kommer att stå helt klar nästa år. Det ska vara en anläggning i toppklass med tolv planer med olika grässorter för att kunna träna på olika typer av gräs och konstgräs. Där finns bland annat ett ”femstjärnigt hotell” för spelarna där de kan övernatta istället för att komma hem mitt i natten och väcka familjemedlemmarna efter bortaresor.
På resorna följer lagets egen kock med. Klubbens ledarstab åker dit en dag innan och ser till att spelarna får klubbens lakan för att minska risk för infektioner. Spelarna får till och med en madrass som är individanpassad för att de ska få bästa möjliga sömn.

Det var den här känslan för detaljer som gjorde att Nicola Cortese kunde sälja in sitt projekt. I april förra året visade han en video för spelarna som han döpt till ”The Southampton Way”. Den handlade om hur klubben kunde ta sig från League One till Premier League och hur de skulle vinna ligatiteln i Premier League. Resan till Premier League tog ett år. Framgången var resultatet av Nicola Corteses vision. Titeln var det långsiktiga målet.
Många av spelarna i Southampton valde att stanna tack vare sin ordförande.
Man skulle kunna tro att Nicola Cortese ses som en hjälte i staden efter allt han gjort för klubben. Men han hade trampat på för många tår.
Han blev osams med klubblegendarer som Matthew Le Tissier och Francis Benali. Lokaltidningen Daily Echo har haft sina problem med ordföranden och varit avstängda från hemmaarenan av anledningar som Cortese haft svårt att förklara. Cortese har också hamnat i onåd hos Southamptons veteraner, Ex-Saints Association.
Och allt detta under en tid när Southampton upplevt sina häftigaste framgångsera i modern tid.

Nicola Cortese har hållit en låg profil utanför fotbollen. På matcherna syns han ofta på läktaren då stolarna bredvid honom oftast är tomma (en av de tomma stolarna ska symbolisera saknaden efter Markus Liebherr).
Men efter slutsignalen har han hållit sig utanför rampljuset. 45-åringen bor med hustrun Alexandra och de två barnen i en villa värd närmare 20 miljoner kronor i Chilworth.
Cortese har kört en ”one man show” på St Mary’s, varit delaktig i varenda litet beslut som fattats. Det ville Liebherr ändra på.
Allt förändrades i slutet av förra säsongen när Katharina Liebherr, dotter och arvinge till Markus, meddelade Cortese att hon ville sälja klubben, enligt BBC. Han accepterade det, men ville ha en lösning på två-tre års sikt. Hon ville sälja direkt. Där skar det sig mellan de båda. I somras när Katharina Liebherr dök upp på träningslägret och förklarade att hon ville vara mer involverad i klubbens förehavanden. En maktkamp utbröt och Cortese bestämde sig för att lämna.
Beskedet togs emot med bestörtning av både spelare och fans. Luke Shaw, vänsterbacken som jagas av Chelsea och Manchester United, skrev på Twitter:
”Besviken över nyheten, men jag vill tacka Nicola Cortese för allt han har gjort för klubben. Önskar honom all lycka!”.

Vad händer nu med Southampton? Kommer stjärnorna att lämna?
Förmodligen inte omgående, men från att ha varit inställda på att stanna kanske vissa börjar överväga att se sig om. Enligt BBC har åtminstone en spelare en klausul som är kopplad till Corteses roll i klubben.
Efter de senaste dagarnas turbulens i Southampton blev tränaren Mauricio Pochettino tvungen att kalla till presskonferens på torsdagen. Där förklarade argentinaren att han inte har för avsikt att lämna laget efter att ordföranden Nicola Cortese tackat för sig.
– Jag har en skyldighet mot spelarna, ledarstaben och fansen, sa han.
Det beskedet ger lite lugn och ro. Hade Pochettino också lämnat omedelbart hade det inneburit ett hårt slag mot klubbens ambitioner.
Nu behöver de ”bara” ersätta en ordförande.
Men inte vilken ordförande som helst.
Nicola Cortese var visionären som tog Southampton till en ny nivå tack vare ”The Southampton Way”.
När stjärnor säljs ställer vi ofta frågan hur mycket de betydde för sitt lag.
Nu får vi kanske svar på en annan undran: Hur mycket kan en ordförande betyda för en Premier League-klubb.

Källor: BBC, Daily Echo, Daily Mail, Daily Mirror, The Times.
 

Från relativt okänd till Manchester Uniteds frälsare.
Utvecklingen har gått fort för Adnan Januzaj, 18.

Skruva tillbaka tiden tio år. Manchester United upplever, för en gångs skull, en tung säsong i Premier League.
Laget står inför en generationsväxling. Under sommaren har man försökt genomföra en jätteaffär genom att locka Ronaldinho från Paris SG. Men klubben lyckas inte sy ihop dealen.
När ligan väl börjar går det bra inledningsvis, men sedan försämras resultaten drastiskt efter nyår. För få av de etablerade spelarna levererar, stjärnor som Roy Keane och Ole Gunnar Solskjaer dras med skador, Rio Ferdinand missar ett dopningstest och blir avstängd.
Ett ljus i mörkret är en 18-årig ytter som ser ut att kunna erövra världen.

Cristiano Ronaldo, född den 5 februari 1985, debuterade i Manchester United i Premier League i augusti 2003 och blev stjärna ”över en natt” med ett magiskt inhopp i premiären mot Bolton.
Sedan hade han en anpassningsperiod där han visade sin valpighet. Han föll enkelt och blev beskylld för att vara filmare. Han hade svårt med beslutsfattandet och upprörde ibland lagkamraterna genom att dribbla istället för att passa.
Men från nyår, efter att han återkommit från en minisemester hemma i Portugal, steg han fram som en av lagets bästa spelare.
Med sina dribblingar och irrationella spelstil blev Ronaldo en nyckel i offensiven. Han hade snabbheten, tekniken, två bra fötter – och framför allt självförtroendet. Misslyckades han med en dragning var han inte rädd att försöka igen. Och igen.

Jag vet att man inte ska jämföra för mycket, alla spelare ska få stå på egna ben och utvecklas i sin takt.
Men när man ser Adnan Januzajs genombrott i Manchester United är det lätt att dra parallellen till Cristiano Ronaldo.
Han var, inledningsvis, spelaren som gav Manchester United hopp under en tid när klubben byggde om.
United är i ett liknande läge som då, 2003/04. De är regerande mästare, men står inför en generationsväxling. De försökte lösa stora köp i somras som inte gick vägen. När ligan drar igång börjar det bra i premiären, men sedan försämras resultaten drastiskt, inte minst efter nyår då laget förlorar tre raka matcher. För få av de etablerade spelarna har levererat, stjärnor som Robin van Persie och Wayne Rooney har varit skadade och mitt av stormen står en pressad tränare och försöker få skeppet på rätt kurs igen.
Ett ljus i mörkret är en 18-årig ytter som ser ut att kunna erövra världen.

Adnan Januzaj satt på bänken i sir Alex Fergusons sista match i Manchester United, 5-5-mötet med West Bromwich i maj. Det var ingen hemlighet att Ferguson gillade den Kosovo-födde belgaren.
– Adnan är en underbart balanserad spelare. Han är bara 18 år och måste växa till sig, men han har bra balans, bra acceleration och är väldigt teknisk. Han och Nick Powell kan bli toppspelare, sa sir Alex.
Jag var en av dem som imponerandes av Januzaj i en träningsmatch under försäsongen. Att han skulle släppas fram och få några inhopp i Premier League var väntat. Men jag hade inte förutspått att det skulle gå så här snabbt att bli en bärande spelare i Manchester United.

Adnan Januzaj, född den 5 februari 1995, debuterade i Manchester United i Premier League i september 2013. Tre veckor senare, i bortamötet med Sunderland, blev han ”stjärna över en natt”, när han satte båda målen i 2–1-segern.
Under hösten har han, stundtals, visat sin valpighet. Han har ramlat enkelt och varnats vid tre tillfällen för filmning. Han har, ibland, haft svårt med beslutsfattandet, dock inte lika ofta som en ung Ronaldo. Ju längre säsongen lidit, desto mer har han framstått som en av lagets bästa spelare.
Med sina dribblingar och sin kreativitet är Januzaj en nyckel i offensiven. Han har snabbheten, tekniken, en grym vänsterfot (och förvånansvärt bra tryck i högern). Precis som en ung Ronaldo har han auran, självförtroendet. Misslyckades han med en dragning var han inte rädd att försöka igen. Och igen.
Han är inte rädd för att ta egna initiativ eftersom han är trygg i sin förmåga.

Det finns förstås saker som skiljer dem båda åt. Januzaj springer runt i tröja nummer 44, inte sjuan som satt på Ronaldos rygg. Dock tror jag att Januzaj får ta den vakanta sjuan från och med nästa säsong. Redan under sitt första år i England utvecklade Cristiano Ronaldo sin fysik. Han kom fram som en vek, gänglig tonåring. Men när han slet av sig tröjan efter målet mot Millwall i FA-cupfinalen i maj 2004 kunde alla se att han hade lagt ned många timmar i gymmet. Där har Adnan Januzaj en del att jobba på.
Å andra sidan är Januzaj mer mogen i sitt spel jämfört med Ronaldo vid motsvarande ålder. Hans förmåga att hitta smarta, på gränsen till geniala passningar är iögonfallande för en så ung spelare. Det var en förmåga som tog Ronaldo flera år att utveckla. Under hans första år i Premier League var portugisen en spelare som nästan uteslutande sökte egna genombrott.

Det är alltid vanskligt att bedöma talanger i den här åldern, men ibland ser man tillräckligt för att veta. Adnan Januzaj är en sådan spelare. Han har alla spelmässiga egenskaper för att bli en stjärna.
Har han det andra, det där som är minst lika viktigt, men som är svårare att bedöma – den mentala styrkan? Jag hörde folk som dömde ut Liverpools Raheem Sterling förra året för att ”han inte hade huvudet på rätt plats och strulade för mycket”, men Sterling har visat att det var nonsens och har kommit tillbaka oerhört starkt.
David Moyes, som släppte fram en ung Wayne Rooney, tror inte att framgångarna stiger Adnan Januzaj åt huvudet.
– Han är en grabb som inte har några problem med att spela i reservlaget. Han har inga problem att träna med reserverna, han har inga problem att träna med ungdomslaget. Han har inget stort ego, han är verkligen jordnära, sa Moyes i oktober.
– Hans familj ser efter honom på ett bra sätt och det gör att han håller sig på rätt kurs. Jag tror att han kan hantera allt som kommer dyka upp i hans väg. Jag har pratat med honom om vad han måste göra och att det med unga spelare kan komma svackor. Det kommer att komma matcher där det blir så. Men just nu ser jag inte det framför mig. Jag ser honom med bollen, säkerheten han visar, han har förmågan att gå förbi sin motståndare, han kan passa i rätt läge. Jag ser en väldigt bra fotbollsspelare.

Sannerligen. Skaran av kritiker mot David Moyes har vuxit under säsongen, men hanteringen av Adnan Januzaj ska tränaren ha credit för. Moyes vågade satsa på en oprövad 18-åring i ett skede när United var pressat och han var tvungen att vinna matcher för att vinna förtroende.
Startar Adnan Januzaj mot Chelsea på söndag? Sett till hans insatser är han given, men svaret är inte helt okomplicerat. Gary Neville framhöll i Sky Sports att det kan vara ett tillfälle där Januzaj gör sig bättre som inhoppare.
– Jag har känt när han möter snabba, fysiska backar som Kyle Walker och Kévin Théophile-Catherine att han har tuffare. Att ställa honom mot Branislav Ivanovic… jag tror att det kan vara fel match för honom, sa Neville.
Det här är ett problem för United. Med Robin van Persie och Wayne Rooney skadade har Januzajs betydelse blivit större. Om han inleder på bänken saknar United sina tre bästa offensiva spelare.
Det är förstås inte hälsosamt för Manchester United att så mycket ansvar vilar på en 18-årings axlar. Cristiano Ronaldo hanterade det visserligen och utvecklades senare till en av världens bästa spelare, men så är också denna säsong speciell på Old Trafford. Det här är första gången som klubben riskerar att missa fjärdeplatsen.

David Moyes första år ser ut att bli en missräkning för Manchester United. Laget är redan, i praktiken, avsågade från titelracet.
Men det är också säsongen då publiken på Old Trafford såg en ny stjärna tändas. Precis som för tio år sedan. Ronaldos genombrott 2003/04 var starten på en ny era. Inför nästa säsong, i augusti 2004, värvades Wayne Rooney från Everton. Det blev ytterligare två år av svaga resultat, 2005 och 2006, men när Ronaldo och Rooney tagit klivet till världsstjärnor var duon fundamental när klubben vann tre raka ligatitlar åren 2007–09 och Champions League 2008.
Adnan Januzaj är spelaren som ger Manchester United hopp under en tid när klubben bygger om.

Tidigare delar i ”Rising star”:
2 jan: Séamus Coleman.
3 jan: Jordan Henderson.
4 jan: Fernandinho.
6 jan: Oscar.
8 jan: Adam Lallana.
9 jan: Aaron Ramsey.

***
Läs mer:
5 okt: ”Januzajs framtid kan bli en kärnfråga för Moyes”.

***
Ni som har Plus har väl inte missat del 37 i min serie om Premier League-legendarer på Sportbladet.se? Igår avhandlades Steven Gerrard.

John Guidetti som måltavla för bollar i luften och långa inkast? Vad ska han göra i Stoke?
För dem som inte följt Premier League så noga den här säsongen är det nog en naturlig fråga.
Stoke City var länge laget som behöll och försvarade de brittiska grundfundamenten i en tid när ligan fick alltfler utländska influenser. Rakt 4-4-2, nickstarka backar, en rejäl targetspelare längst fram, långa bollar och framför allt – långa inkast.
Men det var förut.
När Mark Hughes tog över som manager i somras efter Tony Pulis gjorde han det med ett dekret från styrelsen om att lägga om spelidén. Nu vill Stoke spela spanskt.
Så från att ha varit det lag som år efter år hade lägst bollinnehav av samtliga klubbar i Europas fem toppligor, har Stoke blivit passningsorienterat. Nu är det 4-5-1 som gäller med Charlie Adam i en nummer tio-roll. De är elva i statistiken över högst bollinnehav i Premier League.
Det är till den här miljön John Guidetti kommer.

Under första halvan av säsongen har Peter Crouch använts som striker. Han är, av naturliga skäl, vass som targetspelare. Stokes problem har varit att de inte haft några alternativ, ingen som kunde förändra en matchbild. Reserven Kenwyne Jones är en lightversion av Crouch; han är stor och stark i huvudspelet. Utlånade Cameron Jerome är en lightversion av Kenwyne Jones.
Mark Hughes behöver en striker som bidrar med andra egenskaper; en anfallare som både kan löpa i djupet och delta i spelet längs marken.
Där hoppas man nu att John Guidetti ska bli lösningen.
Jag ser inte i spåkulan att Mark Hughes övergår till ett 4-4-2 med Crouch/Guidetti som ett klassiskt ”big man/little man-anfall”. Jag ser inte heller att Guidetti får minuter som wingspelare, även om det kan bli det inledningsvis.
Jag tvivlar på att Manchester City släpper honom till en klubb som tänker spela honom i en ovan roll. Men det finns en en dörr öppen till platsen som striker.
Eftersom Kenwyne Jones hamnade i onåd hos Mark Hughes genom att ”skippa” matchen mot Liverpool lär det finnas stora möjligheter till speltid för Guidetti. I nuläget känns han som tvåa bakom Crouch. En Peter Crouch som bara gjort fyra mål på 18 ligamatcher.
Det är omöjligt att bedöma John Guidettis status. Det är nästan två år sedan han spelade ligafotboll.
Men börjar han hitta målet kan han snart vara förstavalet.

Fotnot: En halvtimme efter att det här inlägget publicerades kom nyheten att Stoke City plockar in amerikanske anfallaren Juan Agudelo från MLS. Det betyder att Guidetti redan fått hårdare konkurrens i kön till startelvan.

Premier Manager är tillbaka.
Nu ska jag inte göra om nybörjarmisstaget.

Alltid när det dyker upp såna här tävlingar ser jag det som en utmaning att hitta fynden. Hellre scouta fram åtminstone en doldis som levererar än bara ta ut ett lag med kända spelare.
Problemet: Det ger inte tillräckligt många poäng.
Det som ger mest är att ha spelare från vinnande lag.
Så nu har jag också fallit för storlagshetsen. Färre exotiska inslag, fler ”säkra kort”.
Här är min elva inför premiäromgången. Som vanligt kommer jag ha alldeles för dåligt tålamod för att vinna i längden. Jag kommer att byta spelare hejvilt för att hitta just den spelaren som är ”het” för stunden.

MITT LAG I PREMIER MANAGER (3-4-3)

Målvakt:

Wojciech Szczesny, Arsenal – 6,3 miljoner kronor
Arsenal har tjatat till försvaret och det har lett till att laget släpper in färre mål än tidigare. Szczesny har mognat och är numera solklar som etta.

————————————————————-
Backar:

Per Mertesacker, Arsenal – 5,5 miljoner kronor
Ligans bästa back hittills den här säsongen, enligt mig. Oerhört stabil defensivt och spelar i stort sett varje match.

Aleksandar Kolarov, Manchester City – 3,7 miljoner kronor
Har överraskat positivt den här säsongen. Hans offensiva löpningar har blivit ett bra anfallsvapen, som senast då han spelade fram Edin Dzeko till ett mål.

Mike Williamson, Newcastle – 2,7 miljoner kronor
Tidigare en svag länk, men nu har Williamson klivit fram som en stöttepelare i Newcastle. Prisvärd.

————————————————————-
Mittfältare:

Jack Wilshere, Arsenal – 4,0 miljoner kronor
Får hoppa runt på olika positioner på Arsenals mittfält, men han får ofta spela och ibland är han matchvinnare. Som igår mot Aston Villa. Kurvan pekar uppåt?

Christian Eriksen, Tottenham – 3,5 miljoner kronor
Har fått ett lyft med tränarbytet och börjar leverera poäng. Mål senast.

Adam Lallana, Southampton – 4,10 miljoner kronor
Saints utropstecken och nyckel i offensiven. Bidrar med mål och assist.

Serge Gnabry, Arsenal – 2,30 miljoner kronor
Den unge tysken lär få fler chanser nu när Theo Walcott blir borta en längre tid. Billigt alternativ.

————————————————————–
Anfallare:

Kevin Mirallas, Everton – 5,0 miljoner kronor
Inte någon spelare som jag hade valt i första läget, men nu har belgaren börjar knorra frisparkar som om han vore Thomas Hässler. Han drog en i stolpen häromveckan och en i mål senast. Jag hoppas på nån bonuspoäng där.

Luis Suárez, Liverpool – 10,0 miljoner kronor
Dyrast av alla, men så levererar han också mål och poäng i en takt som gör att man inte kan vara utan honom. Måtte han hålla i den här formen…

Emmanuel Adebayor, Tottenham, 2,90 miljoner kronor
En annan spelare som hittat formen sedan Tim Sherwood tog över i Spurs. Har kapaciteten att vara en stjärna – det handlar mest om att han ska ”ha huvudet på plats”.

———————————————————–

Total kostnad: 50 miljoner kronor.

***
Oavsett vilket managerspel ni lirar – vilka spelare tror du kommer att överraska och producera poäng i vår? Något tänkbart fynd? Någon som ”bränt sitt krut” och inte är värd att satsa på?

Här skapar du ditt eget lag i Premier Manager. För att utmana mig, anslut till ”Kalle Karlsson league”.

Adrián har blandat och gett när han fått chansen i West Ham. Men på lördagen svarade han för en riktigt bra insats när det som mest behövdes. I ”ångestmatchen” mot Cardiff svarade han för sju räddningar och agerade förtroendeingivande. Han får platsen framför Artur Boruc som gjorde en matchavgörande fantomräddning för sitt Southampton.
I backlinjen väljer jag Rafael da Silva till höger. Brassen har kommit tillbaka från skada och ger Uniteds högerkant ett rejält lyft. I mitten svarade Martin Demichelis för en stabil insats för Manchester City borta mot Newcastle, jag tycker att han överglänste kaptenen Vincent Kompany. Laurent Koscielny var riktigt bra för Arsenal i andra halvlek när Aston Villa först reducerade och sedan tryckte på för en kvittering. På vänsterbacken var det hård konkurrens. Aleksandar Kolarov fortsätter att övertyga för City, Leighton Baines var bra för Everton, men jag väljer Southamptons Luke Shaw.
På mittfältet hade vi tre spelare som stack ut: Jack Wilshere, Gareth Barry och Mark Noble. Alla tre förtjänade att vara med, men med bara två platser var någon tvungen att ratas.
Framåt kändes det rätt givet. Tremålsskytten Adam Johnson tar platsen till höger. Adnan Januzaj, som startade i mitten och sedan skiftades till vänsterkanten, låg bakom båda Uniteds mål med fina inlägg. Eden Hazard var bäst i Chelsea.
På topp var Luis Suárez, igen, avgörande för Liverpool. Han svarade för två mål och lurade stundtals skjortan av Stokes försvarare.
Omgångens spelare: Adam Johnson, Sunderland.

Mitt omgångens lag:
Adrián, West Ham
———————————————-
Rafael da Silva, Manchester United
Martin Demichelis, Manchester City
Laurent Koscielny, Arsenal (3)
Luke Shaw, Southampton (3)
———————————————-
Gareth Barry, Everton (3)
Jack Wilshere, Arsenal
———————————————-
Adam Johnson, Sunderland
Adnan Januzaj, Manchester United (2)
Eden Hazard, Chelsea (4)
———————————————–
Luis Suárez, Liverpool (6)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Daniel Sturridge (Liverpool), Cheik Tioté (Newcastle), Charlie Adam (Stoke), Mark Noble (West Ham), Leighton Baines (Everton), Sung-Yueng Ki (Sunderland), Aleksandar Kolarov (Manchester City), Adam Lallana (Southampton), Nabil Bentaleb (Tottenham), Nemanja Vidic (Manchester United), Artur Boruc (Southampton).

***
Omgångens mål: Gareth Barry, Everton. Kanonskott från distans, något som engelsmannen knappast gjort sig känd för.
Omgångens tränare: Gustavo Poyet, Sunderland. Storseger i den viktiga streckmatchen.
Omgångens floppspelare: Marc Wilson, Stoke. Bjöd på både baklängesmål och straffar.

I säsongsstarten var han en av ligans hetaste spelare.
Sedan kom skadan som förändrade allt.
Inför mötet med Arsenal ikväll har Christian Benteke, 23, varit mållös i tolv raka matcher.

Det är bara fem månader sedan, men för de båda klubbarna som möts ikväll känns det som en evighet sedan.
Arsenal och Aston Villa ställdes mot varandra i Premier League-premiären den 17 augusti. Ett ung, piggt Villa kontrade bort Arsenal och vann med 3–1 på Emirates.
Där och då såg Arsenal ut att återigen ha gjort misstaget att gå bet på transfermarknaden medan Villa framstod som ett tänkbart överraskningslag.
Med Christian Benteke som ostoppbart monster i anfallet fanns det anledning att drömma. Så bra var ”The Big Man”, som tränaren Paul Lambert kallade honom.
Det har hänt en del sedan dess.
Arsenal reste sig, värvade Mesut Özil och förvandlades från krisläge till en titelkandidat.
Aston Villa tappade den nyvunna entusiasmen från våren och blev ett mediokert, kontringsspelande lag utan struktur i passningsspelet.

Det finns en spelare personifierar Villas säsongskurva.
Christian Benteke gjorde två mål i premiären mot Arsenal och var planens kung (tillsammans med vänsterbacken Antonio Luna).
I nästa omgång, då laget övertygade stort borta mot Chelsea (förlust, 1–2), gjorde han mål igen och det började ryktas om bud från Europas storklubbar.
– Christian håller världsklass – alla ser det. Den här säsongen har han varit ligans bästa spelare, sa Gabriel Agbonlahor i mitten av september.
– Jag visste att han inte skulle ha det så kallade andrasäsongssyndromet. Så länge han får rätt service kommer han göra mål överallt.
Det var känslan, men en förödande skada förändrade allt.
Christian Benteke sträckte sig i bortamötet med Norwich 21 september. Konvalescensen blev bara en månad, men han förlorade sitt momentum.
Han gjorde comeback hemma mot Tottenham en månad senare, den 20 oktober, men han såg aldrig riktigt fit ut. Hade inte sitt ”bett”.
Målen uteblev. Fram till mitten av december hade han inte hittat nätet en enda gång sedan fullträffen mot Newcastle 14 september.
Efter ett par veckors vila, som gjorde att han missade den tuffa julperioden, gjorde han comeback mot Sunderland på nyårsdagen.
Då tog Villa äntligen tre poäng, men Benteke fick inte spräcka den mållösa sviten, trots ett par vassa lägen.
Den insatsen var dock ett steg framåt för den store belgaren. Benteke skapade problem för Sunderlands backlinje, precis som han gjorde för alla försvar före skadan.
Faktum är att Benteke, trots sin svaga form, är en av de spelare i Premier League som skapar flest målchanser från ”open play”. Det visar hur viktig han är för Aston Villa.

Paul Lamberts gäng har haft en dyster trend under hösten.
Inte nog med att minnena från premiären snabbt suddades ut med sämre resultat – spelet har varit minst sagt torftigt.
I flera matcher har Villa haft under 35 procent i bollinnehav. Lamberts kontringsfilosofi har gått för långt. Bristen på en kreativ mittfältare är påtaglig.
Dessutom har Lambert fått brottats med skador i backlinjen. Talangen Jores Okore gick sönder tidigt och missar resten av säsongen. När Ron Vlaar också saknats har Villa, helt enkelt, inte räckt till.
Nu är Vlaar tillbaka och det skänker hopp.
Det gör även Lamberts övergång till ett mer utpräglat 4-4-2-system, snarare än 4-3-3. Det är möjligt att det, i det här läget, är vägen framåt för Villa; att likt Tottenham gå tillbaka till scratch och få mer tryck framåt med två strikers.
En hel Ron Vlaar och Christian Benteke är nycklarna om Aston Villa ska kunna lyckas i vår.
Frågan är: Hur länge dröjer det innan Benteke hittar rätt igen?

Det finns många symboler för Tim Sherwoods regi i Tottenham: Övergången till 4-4-2, Emmanuel Adebayors väg tillbaka in i laget och Christian Eriksens stigande formkurva.
Men det finns också en nyligen anonym 19-åring som gett nästan lika mycket effekt.
Det var nog många som höjde på ögonbrynen när Tim Sherwood bytte in Nabil Bentaleb borta mot Southampton. Nabil, who?
Att släppa fram en debutant i sin egen debutmatch som ansvarig tränare i Premier League var djärvt. Men ”modet” har betalat sig.
Nabil Bentaleb har sedan dess gjort ytterligare två inhopp och startat i FA-cupmatchen borta mot Arsenal.
På lördagen fick han för första gången starta en Premier League-match. Det gick galant.
Nabil Bentaleb slog 106 passningar i matchen mot Crystal Palace, varav 93 procent till rätt adress. Det var fler passningar än någon annan spelare levererade i PL den här helgen.
Bentaleb har blivit Spurs spelmotor, den som har ansvaret för det tidiga uppspelen. En spindel i nätet.
Fransmannen har det som krävs för att klara den rollen. Han är den sortens spelare som ofta söker enkla alternativ, men som också hittar lösningar när han hamnar i trånga situationer. Den kvaliteten syntes redan i debuten mot Southampton. Bentaleb var tillräckligt trygg för att stiga in på centralt mittfält i Premier League och kalla till sig bollen mot ett högt pressande Southampton.
Det imponerade redan då.
I lördags var han nära att få göra sitt första mål, men skottet träffade insidan av stolpen.

Tottenham har en rad centrala mittfältare, men nu har vissa av dem, bland andra Lewis Holtby, blivit utkonkurrerade av en 19-åring som ser ut att vara ”the real deal”.
– Jag tycker att han har varit fantastisk, sa Tim Sherwood efteråt. Som jag sa, när han kom in mot Southampton, var jag säker på honom, men du vet aldrig när du slänger in någon på den här nivån. Det visar att han är orädd och jag tycker hans insatser blir bättre och bättre.
Tim Sherwood basade för Bentaleb tidigare i Tottenhams u-lag.
– Jag känner till honom väl, jag vet vad han kan. Han tränar varje dag som det är den sista och det är en bra egenskap att ha som ung spelare.

Tim Sherwood har gjort en hel del intressanta förändringar sedan han tog över efter André Villas-Boas.
Han har prioriterat bort bollinnehav och satsat på att få mer tryck i anfallet med två strikers. Han spelar inte längre med den extremhöga försvarslinjen.
Draget att lyfta in Nabil Bentaleb i a-laget förtjänar han extra credit för. Att producera egna spelare går hem i supporterleden och i Nabil Bentaleb har Spurs en spelare som de sannolikt kommer att få stor nytta av i framtiden.

För drygt ett år sedan utbuad av de egna fansen.
Den här säsongen en av ligans bästa spelare.
Aaron Ramseys väg från att vara utfryst till att bli en av Arsenals viktigaste spelare gick fortare än någon kunnat ana.

Jag hade ju egentligen inte tänkt att skriva om Aaron Ramsey i den här miniserien som jag kallat ”Rising star”.
Arsenalmittfältaren är visserligen typexemplet på en stigande stjärna, men jag har ju redan avhandlat hans historia i det här dokumentet från september. Där beskrev jag hans långa resa tillbaka från det otäcka benbrottet i februari 2010 då han fick benet avsparkat av Ryan Shawcross.
Men så var det en liten detalj, en kommentar från en läsare, som fick mig att ändå tänka om.
Det var i samband med att jag tog ut mitt höstens lag i Premier League. Den här läsaren (minns inte om det var via Twitter eller via mejl) ifrågasatte uttagningen av Ramsey med motiveringen att ”han har gjort många mål men har inte varit så bra spelmässigt”.
Finns det folk som verkligen tycker det?! undrade jag för mig själv. Finns det folk som lever i tron att Aaron Ramseys form i höstas bara handlade om att han råkade vara på rätt ställe och petade in några mål?
I så fall är det på sin plats att understryka hur det egentligen ligger till. En gång för alla.

Vi behöver inte gå in så djupt igen på Aaron Ramseys svarta tid i Arsenal. Han kämpade sig tillbaka från benbrottet. Efter nio månader gjorde han comeback, men formen lät vänta på sig. Efter 1,5 år utan märkbara framsteg hade fansen tröttnat och Ramsey var en av spelarna som sågs som symbolen för en stagnerad klubb som inte vunnit en titel sedan Martin Keowns dagar i klubben. I oktober 2012 blev han utbuad på Emirates hemma mot Queens Park Rangers.
Men så kom några skador, vilket gav Ramsey chansen att spela i sin bästa position, centralt på mittfältet istället för till höger.
Då kom lyftet. Under våren var han en av orsakerna till att Arsenal knep den fjärde Champions League-platsen.
Trots den starka avslutningen på säsongen 2012/13 var hans plats inte gjuten inför den här säsongen. Arsenal letade förstärkningar, bland andra ryckte de i Luiz Gustavo. Var det någon lagdel där det fanns hyfsad bredd var det mittfältet.
Men Ramsey var en revitaliserad spelare som skulle stiga fram som den självklara pådrivaren.

När Arsenals framtid stod och föll på ett dubbelmöte med Fenerbahçe i kvalet till Champions League var det Ramsey som visade vägen. Han gjorde mål i bortamötet där Arsenal vann med 3–0. Han gjorde båda målen i returmötet (2–0).
Sedan fortsatte den galna målformen.
Det blev två mål borta mot Sunderland i Mesut Özils debutmatch.
Efter nio matcher hade walesaren gjort nio mål.
Produktionen stannade av något efterhand, men åtta mål i ligan på 18 matcher är ändå anmärkningsvärt för en spelare som tidigare gjort som mest tre mål på en hel säsong.
Men var det bara målen som utmärkte Aaron Ramseys spel under hösten?
Nej, det fanns mer att förundras över.

Det som imponerade mest på mig med Aaron Ramsey under säsongens första halva var hans allroundspel. Han kom fram som en ytterst lovande mittfältare för sex år sedan. Man kunde se att det fanns ett embryo till något stort, men på grund av skador och dåligt självförtroende har han sällan fått visa det. Nu hade han plötsligt alla bitar på plats.
Vid sidan av Yaya Touré (och i viss mån Fernandinho) framstår Aaron Ramsey som ligans mest kompletta box-to-box-mittfältare.
Arsène Wenger framhöll att spelaren förbättrat sin teknik och sitt passningsspel och så är det onekligen, men frågan är vad som var hönan och vad som var ägget.
För mig tror jag att förklaringen stavas fysik.
När Aaron Ramsey rehabiliterade sig från sin långvarigaskada tillbringade han åtskilliga timmar i gymmet. Efter att han kommit tillbaka till fotbollsplanen har han fortsatt att lägga ned extra tid på att bygga upp sig. I somras körde han hårdare försäsongsträning än någonsin tidigare.
Det har betalat sig.
Även tidigare, de dagar då hans spel stämde, kunde man se att han hade drivet inom sig. Men sedan starten av den här säsongen har den där motorn växlat upp ytterligare ett snäpp. Upp till en nivå där hans fitness gör skillnad.

Den förbättrade fysiken har lett till att Ramsey orkar ta fler offensiva löpningar. Ramsey tog sig till lägen tidigare också, men nu är det som om han har energin att följa med i varje anfall och det är inte minst hans andravågslöpningar som lett till den ökade målfabrikationen (som jag skrivit tidigare: Olivier Girouds länkspel som felvänd target bygger på att det finns djupledslöpande mittfältare som Ramsey).
Målen har i sin tur gett ökat självförtroende.
Och självförtroendet har gjort att Aaron Ramsey vågat spela ut hela sitt register.
Man har sett tidigare att han har bra spelförståelse, men då hittade hans genomskärare inte fram. Den här säsongen tappade jag snabbt räkningen på hur många läckra passningar som han levererat. Direktpassningar efter marken, crossbollar, känsliga lyftningar till en fristående medspelare – Ramsey har demonstrerat allt detta.
Vad självförtroende kan göra med en spelare fick vi ett bevis för när Aaron Ramsey hoppade in mot Norwich hemma i oktober. Han har aldrig gjort sig känd som någon dribblar, men här fintade han ett par, tre bortaförsvarare innan han skickade in bollen i nät.
Hade han ens tänkt tanken att göra den sista dragningen för två år sedan? Nej, han hade förmodligen avslutat redan i förstaläget. Bollen hade, förmodligen, landat på läktaren.

Aaron Ramsey och Jack Wilshere fick kritik efter premiären mot Aston Villa (1-3) för att mittfältet varit för naivt i sitt positionsspel.
Men sedan Ramsey fick en mer defensivt tänkande mittfältare bredvid sig (Mathieu Flamini eller Mikel Arteta) har han framstått som den perfekta box-to-box-mittfältaren i Arsenal.
Den sorten som jag trodde var utdöende, men som nu börjar blossa upp igen (Fernandinho! Arturo Vidal!).
Det faktum att Aaron Ramsey enligt statistiken är en av ligans mest effektiva tacklare säger en hel del. Inte nog med att hans målproduktion gör anfallare avundsjuka (Ricky van Wolfswinkel hade nog gärna bytt stats) – det är bara sex spelare i Premier League som har ett högre snitt på utdelade tacklingar per match jämfört med Ramseys 3,7.

Det som är mest kittlande med Aaron Ramseys snabba resa till toppen är att han fyllde 23 år för ett par veckor sedan.
Han har alla chanser att bli ännu bättre.
Hur ska han gå till väga?
För det första handlar det om att bibehålla formen över tid. Där har hans senaste skada satt käppar i hjulet. Han väntas vara tillbaka i spel snart, men det finns risk att han förlorat sitt momentum.
För det andra handlar det om att få (ännu) större inflytande i matcherna.
Det betyder inte att förbättra eller ens matcha mål- och assistproduktionen från inledningen av den här säsongen. Det offensiva bidraget är en bonus.
Det är snarare om att fortsätta utveckla allt det andra. Bollvinnandet, passningsspelet, speluppbyggnaden, förmågan att styra rytmen i matcherna.
Aaron Ramseys spel bygger ju, som sagt, på så mycket mer än mål och assist.

Fotnot: De sex spelare som har flest tacklingar per match är Lucas Leiva, Claudio Yacob, Cheik Tioté, Joel Ward, Morgan Schneiderlin, Pablo Zabaleta.

Tidigare delar i ”Rising star”:
2 jan: Séamus Coleman.
3 jan: Jordan Henderson.
4 jan: Fernandinho.
6 jan: Oscar.
8 jan: Adam Lallana.

***
Du har väl inte missat att lägga din röst i Svenskafans-tävlingen ”Guldskölden” där läsarna/tittarna utser Sveriges bästa sportjournalister? Länk.