Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Är du orolig över att ditt retrointresse gått för långt? Har du tappat kontrollen över loppisjakten och påverkar sökandet efter fynd dig i ditt vardagliga liv? Här kan du kolla om din fascination för gamla prylar är sjuklig. Svarar du ja på minst fem av nedanstående sju påståenden lider du sannolikt av diagnosen retropati. Sök omedelbar hjälp hos närmsta läkare (eller tröstköp dig en färgglad Alsterforsvas)!

1. Trots att dina samlingar redan är gigantiska upplever du en aldrig sinande lust att fortsätta fylla på dem. Även om lönen är slut och sparkontot länsat finns det inget som heter köpstopp, i alla fall inte när det kommer till en snygg Upsala-Ekebyvas, ovanlig Lisa Larson-figur, magnifik Luxuslampa, klatschigt Marimekkotyg eller något annat fint som är tillverkat på 50-, 60- eller 70-talet.

2. Du umgås bara med likasinnade och upplever inget intresse för eller gemenskap med människor som bara handlar sina möbler, prylar och kläder nya och i affärer som Åhléns och IKEA. Relationer med andra människor har man enligt dig bara för att ha någon att diskutera samlingar och loppisfynd med eller rådfråga om signeringar, årtal och stämplar.

3. Du älskar doften av damm och njuter av att skrubba fram en gammal stämpel eller signatur under horder av ingrodd smuts. Inget slår känslan av adrenalin som pumpar när du armbågar dig fram till ett Berså-skål på ett överbelamrat loppisbord.

4. All din vakna tid tänker du på, läser du om eller tittar du på möbler, tyger, porslin, kläder eller inredningsdetaljer från förr. Ditt intresse är så starkt att du planerar ditt liv efter vintagebutikernas lokalisation och öppettider.

5. Du känner rädsla och ångest inför situationer då du riskerar att bara omge dig av moderna människor och saker och du gör allt för att undvika dessa tillfällen alternativt uthärdar dem under stark plåga.

6. Loppisbesöken styr ditt vardagliga liv och påverkar ditt yrkesliv likväl som dina sociala aktiviteter och relationer. Det har hänt (eller skulle kunna hända) att du tackat nej till exempelvis en närståendes bröllop/50-årskalas/dop eller en anställningsintervju till förmån för en inbokad loppis.

7. Du inser själv att ditt intresse för gamla saker är överdriven men kan ändå inte påverka det.

Bild: Richard Scholfield/ Wikimedia

Obs! Detta självdiagnostiseringstest är inte vetenskapligt beprövat utan endast utarbetad efter textförfattarens egna erfarenheter;)

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Retroprylar är brännheta! De flesta saker som är fina och har några år på nacken går att sälja (och köpa) på andrahandsmarknaden. Men det finns några grejer som står högre i kurs än andra. Här är grejerna som står på nästan alla retronördars önskelista:

70-talsljusstake från Royal Krona står högt i kurs och kan kosta från ungefär 150 till över 350 kronor beroende på färg och skick. Bild från Skynda Fynda.

Kold-burkar från NilsJohan är populära samlarobjekt. Kostar mellan 50 kronor (för de små, vanliga) till 250 kronor (för stora och ovanliga). Denna samling gick för 800 kronor. Bild från Lauritz.

Festivo-ljusstaken av Timo Sarpaneva för Iittala, 1966, är älskade av många. Nytillverkade finns att köpa från 400 kronor för den minsta, upp till 1 000 kronor för den högsta. Gamla går fortfarande att fynda på loppis eller auktion från cirka 50 kronor och uppåt. Bild från Designonline.

Kaffepanna av Kaj Franck i härligt 70-talsmönster. Kostar mellan 200-350 kronor. Bild från Randiga Tråden. 

De populära IRA-burkarna från Danmark finns i många olika färger, former och mönster och är populära bland retrosamlare. De kan kosta åtskilliga hundralappar om de är i gott skick. Bild från Precisensån.

Många retronördar samlar på vacker keramik från Upsala- Ekeby. Här är golvvasen Paprika av Anna-Lisa Thomson. Den klubbades för 3 000 kronor på auktion. Bild: Bukowskis.

Bumlingen av Anders Pehrson för Ateljé Lyktan 1968 är oerhört populär. Den nytillverkas och säljs för från cirka 4 500 kronor, men för ett gammalt, fint exemplar får du betala runt 1 500- 2 000 kronor. Bild från Auktionshuset Kolonn.

Ljuslyktan Pärlan från Reimyre är en gammal populär klassiker. Går fortfarande att fynda för småpengar Bild: Lauritz.

Lisa Larsons figurer är hett eftertraktade. Kostar från några hundra för de vanligare till åtskilliga tusenlappar för de ovanliga. Bild Bukowskis.

Plädar av Viola Gråsten för Tidstrand går för några hundralappar upp emot närmre tusenlappen för exemplar i ovanliga färger och i fint skick. Bild från Auktionshuset Kolonn.

Listan är baserad utifrån intressekoll på bloggar, Instagramkonton och FB-grupper med retrotema.

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Förutom att blogga här på Retromania skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om när jag inredde min första lägenhet till en gigantisk livmoder.

Vi håller på att renovera och inreda äldsta dotterns rum. Hon är sexton år och mycket bestämd med hur hon vill ha det. Det ska vara sobert och gå i svart och lila. Det är inte alls min stil, men jag håller tyst. Sextonåringar lyssnar ändå inte på sina mödrar. Inredningsprocessen påminner mig mycket om när jag fick min första lägenhet, en jättemysig etta i en närförort till Stockholm. Jag var arton år, och precis som alla artonåringar var jag jättemogen och hade full koll på precis allt. Speciellt hur man skulle inreda en schysst lägenhet.

Mamma och pappa fick äran att hjälpa mig. Med att måla, sätta upp hyllor och sy gardiner, på mina order alltså. Men de fick absolut inte tycka någonting. Det gjorde jag så bra själv. Jag visste precis hur jag skulle ha det. När vi hade flyttat över min säng och bokhylla från det gamla flickrummet fanns det fortfarande massor av plats kvar. Så vi åkte till Ikea och köpte stolar, bord och lampor. Dessutom köpte vi tyg till gardiner. Massor med tyg till långa gardiner i vardagsrummet. Och till köket. Röda skulle de vara. Och till sängen, som skulle kunna förvandlas till en soffa dagtid, skulle det vara ett rött överkast och röda kuddar, hade jag bestämt. En matta skulle jag ha också. Varför inte en stor, röd en?

Jag minns att mamma frågade lite försynt om jag inte ville ha någon annan färg också, att bryta av med, men det ville jag absolut inte. Jag kunde min sak, och rött var snyggt. Mamma lät mig hållas och sydde snällt upp de röda gardinerna som jag ville ha dem. Jag var sjukt nöjd när vi var klara. Det blev så mysigt och ombonat. Och rött. Inte för en sekund reflekterade jag vid det faktum att min bostad såg ut som en gigantisk livmoder. Och ingen annan berättade det för mig heller. Antagligen för att jag var mycket tydlig med att jag visste bäst.

Vi hängde mycket i min röda, fina lägenhet, jag och mina kompisar. Under flera års tid hade vi många sköna förfester, efterfester, vanliga fester och middagar där. Och videokvällar, då vi kröp upp i den röda soffan, drog för de långa, röda gardinerna för fönstren och tände röda ljus. Det var så mysigt! Det var under en av de här videokvällarna, som poletten trillade ner för mig. Vi kollade på en film där polisen gjorde razzia på en sliskig bordell. Det var en extremt spännande scen, men plötsligt kunde jag inte koncentrera mig för fem öre. Jag hade nämligen just upptäckt att bordellen på tv:n såg exakt ut som min lägenhet! Exakt! Herregud, varför hade ingen sagt något?!

Följande dag åkte hela inredningen ut från min lägenhet, och mamma fick ställa sig och sy nya gardiner. Nu lät jag henne välja tyg. Det blev ett grönt med bruna inslag. Resultatet blev supersnyggt! Jag hade lärt mig en ordentlig läxa. Hädanefter skulle jag lyssna mer på min mamma och aldrig mer skulle jag använda mig av bordellrött i inredningen (ett löfte jag hållit än i denna dag)!

På samma sätt misstänker jag att det här är första och sista gången min dotter inreder ett rum i svart och lila. Förr eller senare kommer hon inse själv att rummet påminner starkt om Familjen Addams. Men jag kommer inte att upplysa henne om det. Det ska hon få upptäcka själv. Och när den dagen kommer har jag ett par skitsnygga blåa gardiner här som hon ska få.

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Tänk dig att kompisen hör av sig från en loppis och berättar att han hittat ett porträtt av dig. Det enda problemet är att du med säkerhet vet att du aldrig blivit avmålad. Men du åker ändå med till loppisen för att titta och där får du med egna ögon se den träffsäkra avbildningen av din egen nuna! Detta är vad som hände Jonas Myrholm, journalist på tidningen TTELA för en tid sedan.

Smått chockad köpte Jonas målningen av sig själv för en tjuga och började därefter sina efterforskningar efter konstnären och tavlan. Det visade sig att kvinnan bakom signaturen, Eva Dahlin, är både konstnär och universitetsadjunkt i fri gestaltning vid Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg. Men vem var då personen på porträttet, Jonas mystiska dubbelgångare? Jo, konstnärens framlidna styvmor, porträtterad till sin 50-årsdag!

Här kan du läsa Jonas egen berättelse om det sanslösa fyndet.

Slående likt. Jonas Myrholms dubbelgångare visade sig vara konstnären Eva Dahlins framlidna styvmor. Bild: Jerry Lövberg

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Tycker du att det skrivs på tok för många kärlekslåtar? Då kanske du inte visste hur mycket musik det egentligen skrivs om loppisar? Retromania har letat upp de bästa (och några av de sämsta) loppislåtarna i världen! På med hörlurarna så kör vi!

http://youtu.be/05-i0Ys45Ig

Och så de mindre bra …

http://youtu.be/z5EHlEHvJF0

Bild: Wikimedia, Herbert Ortner, Vienna, Austria

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Varannan vecka i Aftonbladet, Härligt hemma har jag frågespalten ”Fråga Helén” där jag svarar på kluriga frågor om hem, inredning och retrosprylar. Välkomna att skicka in frågor till mig på helen.bjurberg@live.se eller ställ dem i kommentarsfältet här nedanför. Men var beredd på att jag inte lindar in svaren i bomull. Här kommer en fråga från Madde:

Hej Helen! Min sambos hobby är jakt, och tyvärr syns det lite väl tydligt i vårt hem. Några enkla horn på väggen kan jag tycka är snyggt men jag skulle kunna leva utan de uppstoppade rådjurshuvudena på väggen, räven på byrån och haren uppe på vitrinskåpet. Han gillar djuren. Hur får jag honom att plocka undan liken? /Madde

Kära Madde, du kan aldrig ana hur väl jag känner igen mig i ditt problem, och hur mycket jag lider med dig! Själv löste jag det genom att köpa en liten, liten stuga i Norrlands djupa skogar åt min man (de kostar i princip ingenting, eftersom ingen vettig människa vill bo där). Dit kan min man åka under jakten och inreda som han vill, vilket han också gör. Jag har sett mardrömslika bilder där de uppstoppade djuren trängs med betar, horn och skinnfällar från alla möjliga och omöjliga djur. Min man trivs som fisken i vattnet där uppe och jag trivs med att slippa hans makabra jaktinredning. Så sätt dig nu och leta hyddor på Hemnet så ska du se att allt löser sig! Lycka till!

/Helén

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Den kallas Muslingestolen eller Clam chair efter den rundade musselformen, och är en av de hetaste möblerna på andrahandsmarknaden just nu. Det har länge varit okänt vem som ritat stolen, som därför också kallats The danish mystery chair, så när en okänd formgivare vid namn Martin Olsen från Norge plötsligt blev tillskriven fåtöljens formgivning trodde många att gåtan var löst.

Men ryktet visade sig vara falskt och sökandet efter det rätte formgivaren fortsatte. Och nu äntligen, efter gedigen research av det danska auktionshuset Bruun Rasmussen, tycks det stå klart att det är den danske arkitekten Philip Arctander som står bakom den populära musselstolen.

Arctander ska ha ritat fåtöljen redan år 1944, som ett tävlingsbidrag för den nya möbelaktören NY FORM A/S i Köpenhamn, men eftersom han inte tog patent på sin modell blev den dock snart upplockad av flera möbelföretag i både Norge, Danmark och Sverige.

Ikea var en av de företag som inspirerades av den lilla fåtöljen med de klumpiga fötterna och gjorde sin egen variant av den. Stolen som de kallade för Åke såldes för 118 kronor i 1954-års katalog.

Eftersom fåtöljen producerades i stor mängd av flera olika företag under 50-talet är den långt ifrån ovanlig. Men tanke på det är det lite av en gåta att den ökat så i pris, från några ynka hundralappar på loppis för några år sedan, till hundratusentals kronor (det engelska auktionshuset Phillips i England fick 1,5 miljoner kronor för ett par!) på auktion idag.

Kanske ska du ta en extra titt i källaren och se om det inte står en guldgruva där ändå?

Bild: Ikea

(artikel från Aftonbladet Härligt hemma nr 30, 2014)

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Retrokopparna är hetare än någonsin! Plötsligt vill alla bjuda på sju sorters kakor och en skvätt java ur en klassiker. Men det finns några koppar som är populärare än andra. Retromania har listat de fem mest eftertraktade retrokopparna på andrahandsmarknaden just nu.

Zebra av Eugen Trost för Gefle år 1955-1967. Bild: Bukowskis.

Tahiti av Stig Lindberg för Gustavsberg år 1971. Bild: Bukowskis.

Bellis av Eva Bladh för Karlskrona år 1959-1968. Bild:Lauritz.com

Riviera av Stig Lindberg för Gustavsberg, 60-tal. Bild: Bukowskis.

Adam av Stig Lindberg för Gustavsberg år 1959-1974. Bild: Bukowskis.

(Urvalet är gjort efter priset och mängden bud på några av landets populäraste nätauktioner).

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

I dag är det min och min makes bröllopsdag. Det har gått sexton år sedan vi stod där under den lövade blomsterbågen, och sa ja till varandra, framför världens coolaste präst. Vi hade vår äldsta dotter med. Hon var precis ett år gammal fyllda och hade just börjat ta sina första stapplande steg. Sedan dess har det kommit tre barn till, vi har bytt bostad, bil, jobb och frisyr flera gånger om, och vi är långt ifrån samma människor i dag, men fortfarande skulle jag säga ja till den mannen om och om igen, om jag fick frågan.

Vårt bröllop var ett riktigt bondbröllop. Det vackraste jag någonsin varit på om jag ska vara ärlig. Och då är jag naturligtvis helt opartisk. Vi var utomhus på landet (nej, det fanns ingen reservplan för dåligt väder, men min man hade lovat mig solsken och han håller alltid vad han lovar!) och vi hade pyntat hela tomten full med björkris och vilda blommor. Jag hade lockar i håret och min mammas korta bröllopsklänning från 60-talet på mig och min blivande man hade orange slips.

Vi hade inte sett varandra på morgonen, utan gjort oss i ordning var och en för sig. Han med sin bestman och jag med mina två tärnor. Jag minns som i går hur vi stod i stugan, jag och mina bästa vänner, och hur de drog på sig de tärnklänningar som vi noga provat ut och sytt upp innan semestern och min ena tärna plötsligt utbrister i panik: ”Jag får inte igen blixtlåset!”

Jag minns också hur jag en kort sekund blev ganska arg på henne för att hon hade ätit så mycket under semestern att hon nu skulle vara tvungen att hålla andan under hela mitt bröllop. Men innan jag hann säga något så föll min blick på min andra väninna och jag såg hur hon i sin tur drunknade i sin klänning, och jag började istället undra vilken ätstörning hon drabbats av sedan sist. Sekunderna tickade och paniken steg i stugan innan vi till slut, och under stor lättnad, insåg att de råkat förväxlanäbb, #tärnor klänningar.

De bytte kläder med varandra och snart var vi redo. Vi kikade ut genom dörren. Bakom rhododendronbuskarna skymtade vi gästerna sitta och vänta. De sorlade tyst, spända, förväntansfulla. Det låg spänning och romantik i luften. Jag skulle just börja skrida upp mot prästen och min blivande man när jag plötsligt kände en lukt sakta sprida sig omkring mig. Det var en stark och obehaglig lukt. En lukt som passade synnerligen illa ihop med stämningen, sommarbrisen, och den ljuva doften från brudbuketten. En lukt som man absolut inte ville känna sekunderna innan man skulle gifta sig. Det var den omisskännliga lukten av bajs! Jag slängde en blick ner mot mitt ena ben, där den lilla näbben stod och höll ett krampaktigt tag om klänningsfållen med ett misstänkt leende på sina små läppar.

Jag insåg snabbt att jag inte kunde förvänta mig någon hjälp från mina orutinerade, barnlösa tärnor. Så medan de chockade stod och tittade på drog jag snabbt av mig den vita brudklänningen, la ungen på hallmattan och iklädd spetstrosor, bh och strumpeband började jag i panik byta bajsblöja medan jag hörde svågern inleda de första ackorden till bröllopsmarschen på gitarr.

Han hann spela låten tre gånger innan jag till slut kom rusande, i en lätt doft av parfymerad våtservett, med mina tärnor i släptåg och en skrattande ettåring i famnen.

Med en sådan början kunde man tro att resten av äktenskapet skulle gå käpprätt åt helskotta, men det har det alltså inte gjort. Eller kanske är det just därför det inte gjort det. För att vi vet att livet i grund och botten är himla vackert, trots att det kan kantas av en del hinder och utmaningar. Och att vi tidigt fick lära oss att lite skit kan dyka upp i de mest oväntade stunder, men om man bara tar hand om det direkt så ställer det sällan till med några större problem – det är en lärdom vi har haft stor nytta av.

Vår nybajsade unge på bröllopskortet. Om hon bara visste vad hon lärde hos den där dagen för sexton år sedan.

(ovanstående krönika publicerades i Aftonbladet, Härligt hemma, sommaren 2013)

Sedan det här inlägget skrevs har Retromania flyttat till www.retromania.se. Klicka på länken och häng med dit du också, vetja!

Kanske såg du henne på Allsången häromveckan, 12-åriga Vera Nord, som sjunger om hur bra loppis är för miljön och att det går att köpa märkeskläder för en tjuga. Ungen har fattat grejen!

Sedan vi såg ”Loppis” på tv har det blivit 10-åringens favoritlåt och den går runt, runt här hemma. Till och med bebisen börjar klappa händerna när han hör den.

Har du missat Veras sommarhit är det läge att kolla in den nedan. Och lyssna noga på texten, den är inte dum den;)

Foto: Stina Stjernkvist/SVT