Som den lokalpatriot jag är kan jag inte låta bli att hylla Sollentunaförfattaren Nicole Petré, även känd under instakontot @humormamman.

Eftersom ni förmodligen har småbarn och inte hinner läsa böcker får ni här det allra göttigaste ur Petrés bok Mamma mamma mamma!:

Kan du bre min macka, frågar barnet sin mamma som sitter på toa, och skjuter in smörgåsen och en kniv under dörren.

Under sex: säg något snuskigt? Okej, jag heter Kaj och har springmask.

Mitt barns första ord var mamma sova nu.

En bild på hur det ser ut fem minuter efter att man städat. (Jag behöver inte beskriva, ni vet.)

En bild på ens nattpass när familjen fått vinterkräksjukan. (Outbreak-dräkt.)

En människa behöver åtta till nio timmars sömn för att fungera. Hahahahahaha!

Du tycker att du fått sovmorgon när klockan slagit sju.

Har du barn? Ja, jag har tre barn.

Dricker du? Ja, jag har tre barn.

Varje gång man sätter sig ner för att äta är minst ett barn bajsnödigt.

Det bästa med att gå till jobbet en måndag är spritpennorna som man kan boffa.

Ett telefonsamtal med någon som har barn är som att prata med någon som har Tourettes. Tack för senast … SLICKA INTE PÅ DET DÄR.

Eller vad sägs om kan jag ringa tillbaka om femton år när allt lugnat ner sig?

Petrés roligheter gör mig sugen på att skriva en bok med bekännelser från oss med vuxna barn.

Du går självmant upp klockan fem. Du kan ändå inte sova längre.

Du pratar hål i huvudet på dina vuxna barn som artigt svarar aa på allt utan att lyssna och tycker att det är skönt när ett syskon kommer hem och då får ”ta över mamma”.

I brist på sådana där megagulliga bebbar som kommer fram och ska visa sin sårskorpa skaffar du asjobbiga katter som har en massa superspecifika krav på nätterna och som lägger sig raklånga på rygg mitt på sängen så att du inte får plats.

Efter lång och trogen tjänst vet du hur man får stora barn att hämta den torra tvätten som tydligen är ”ingens”.

Så bra, då är det spökenas! Då får ni se på febril aktivitet.

Spöken funkar i alla åldrar.

Det höll först på att inte bli något. Jag hade nämligen råkat med det sinnessjukt tantiga och pajiga konststycket att köpa biljetter till en biograf i Leicester och inte Leicester square i London.

Men killen var van för han halade, mycket trött, fram en förtryckt papperslapp där jag snällt fick fylla i kortnummer och annat smått och gott.

Sedan hade jag tur, det fanns precis två biljetter kvar till Little women i staden jag befann mig. Längst fram. Och här känner jag att jag måste få ställa en enkel fråga: väljer man någonsin att FRIVILLIGT sitta på främsta raden? Varför då?

För att få någon som helst helhets-glutt på filmduken var jag tvungen att hasa ner så långt i stolen att jag knappt kunde röra mig efteråt. Längst fram, långa ben och Londonfukt (som sätter sig i märgen) var en på det hela taget jättedålig kombination. Benen har fortfarande inte riktigt hämtat sig.

Det kan man inte säga att jag gjort efter filmen heller. Hämtat mig, alltså. Tygerna! Filtarna! Emma Watsons klargröna sjal! Laura Dern! Saoirse Ronans makalösa tygväska! (Jag måste skaffa en sådan och på grund av att ÄR författare så behöver jag inte lajva när jag stoppar ner mina pappersmanuskript, visst är det underbart!)

Men framför allt var det systerskapet som knockade mig. Förlåt varandra, hjälp varandra och börja om på nytt i morgon. Var en god syster, hon är den värdefullaste du har.

Och i bästa Frost-anda: du ska stoppa tidvattnet för din syster.

I Frost 2 har de den goda smaken att låta personen som kommer ridande på en vit häst i slutet vara en högst älskad syster istället för en man. Och inte vilken syster som helst, utan en som bokstavligen stoppar tidvattnet för sin syster.

Dessutom blir hon tack vare kärleken till sin syster den hon vill vara.

Livet är för kort för att vänta på en man. Eller vara någon man inte är.

You are the one you’ve been waiting for, som Frost-Elsa sjunger.

Livet är även för kort för att inte äga en vacker tygväska.

Två sextioåriga systrar sitter vid sin mammas dödsbädd. Den ena systern har parkerat sig vid sjukhussängens huvudända där hon halvligger så att moderns kropp lutar på ett sätt som inte kan vara bekvämt för en nittiofemårig kvinna.

En sjuksköterska som vill få rum att tömma kvinnans luftvägar på slem får ett fett NEJ av systern.

Det här är min plats, säger hon bara.

Den andra systern frågar, väldigt försiktigt, utan tillstymmelse till ilska i rösten, om hennes femtonåriga dotter skulle kunna få ta farväl av sin älskade mormor.

Nej, säger systern.

Du kommer ångra det här i resten av ditt liv, säger systern vars dotter inte får ta avsked.

Fuck off, säger systern vid huvudändan.

Deras mamma är ännu inte död. Hon hör och ser allt.

This is where it ends, tänker tonårsmamman. I want a sister very much, but I can no longer endure this one.

Sedan kastar hon sig över sin motsträviga syster, griper tag i hennes hår och sliter loss stora hårtussar. Systern får tag i hennes tumme och biter så hårt att blodet stänker ner

hela sängen och väggen.

Tonårsmamman kör in fingrarna, formade som krokar, i systerns näsborrar och drar uppåt. Hennes avsikt är att slita näsan från ansiktet.

Systern släpper taget om tummen. Tonårsmamman skriker: Vi hatar varann! Vi hatar varann!

Rummet ser nu ut som en abstrakt rödprickig tavla.

Deras mamma ligger alldeles stilla, men är ännu vid liv.

Hon har åtminstone inget blod i ansiktet, tänker tonårsmamman och möter sin dotters blick. Trots dotterns skräckslagna ögon hivar hennes mamma iväg ett glas som träffar systerns huvud. Ännu mer blod.

Här lämnar systern rummet. De talar aldrig mer med varandra.

Lika mycket som Viv Albertines enastående bok To throw away unopened är en djupt otäck skildring av ett dysfunktionellt systerskap är den en kärleksförklaring till en åldrande mamma. En ovillkorligt stöttande mamma som lärt ut det viktigaste som finns: självständighet.

Läs den och var rädd om era systrar och mammor.

De är bara avundsjuka.

Ni vet det där man blivit matad med sedan man var barn. Att alla som var dumma bara var avis och inget att bry sig om.

Men bry sig är det ju svårt att inte göra, vem klarar att vara likgiltig? Det skulle i så fall vara en katt. Katter bryr sig liksom inte om kritik. De har viktigare saker för sig. Som att må bra.

När jag skrev mina famösa Expressenkrönikor och bombades med elaka brev ville jag inte sänka mig till det där att alla bara skulle vara avundsjuka. Att tänka så kändes lågt och korkat. För simpelt.

Jag förtjänade helt enkelt de otrevliga kommentarerna. Jag var ju inte direkt världens snällaste person själv. Som man bäddar och så vidare.

Men ofta var mailen så utstuderat ondskefulla, helt utan anledning kunde jag tycka. De var elaka, bara för att såra där det gjorde allra ondast.

Och eftersom jag inte ville tappa hoppet om mänskligheten och tro att människan är ond så avsade jag mig mina uppdrag som krönikör och bloggare.

Men nu har jag börjat få en ny sorts mail. Snälla, ångerfulla brev där folk ber om ursäkt för något de skrev för nästan tjugo år sedan, men som sedan dess gnagt i dem. Onödiga kommentarer som de nu medger bara handlade om ren och skär avundsjuka. Att de störde sig på att jag som inte ens var särskilt bra fick skriva överallt.

Var det så att ni verkligen bara var avis? På vad?

Jag har aldrig ens trott att jag fick skriva för att jag är bättre än er eller någon annan. Utan det handlar endast om en kombo av tur, stamina, vilja och att jag did show up för att prata med Woody Allen. Mest tur och sammanträffanden.

Jag har aldrig trott att jag är någon, snarare tvärtom. Jag har alltid fått brottas med att jag tror att jag INTE är någon. Att jag bara är värd bottenskrapet.

Jag är känd som den som alltid får sämst betalt. Jag är extremt lättlurad.

Ni vill inte ha mina jobb och inte mitt liv. Och förmodligen inte någon annans heller.

Jag befinner mig exakt i olyckans kärna. I alla fall enligt en färsk studie som det var ett himla hullabaloo om i Englandsmedia när jag var där.

En professor med det ursnygga namnet David Blanchflower, som huserar på universitetet i Darthmouth, har mätt relationen mellan välbefinnande och ålder i 132 länder. Och kommit fram till att i-landsmänniskor är som allra olyckligast vid 47,2 år. För u-länderna gäller 48,2.

Jag som är 47,2 plöjer artiklarna med mycket stort intresse.

Den där vitblomman till professor har mätt femton olika variabler för att komma åt bedrövelsen. Ångest, ensamhet, fobier och sömnkvalitet. Visst vill man veta mer?

Blanchflower har en förklaring till nedstämdheten just vid denna ålder och säger till The Observer att det beror på att ansvarsbördan ökar samtidigt som energinivån minskar. Livet blir krångligare i takt med att barnen växer upp (små barn små bekymmer, stora barn och så vidare) och att ens föräldrar åldras – ofta på samma gång. Det blir helt enkelt ett jävla rännande, och man räcker aldrig till. Hälsan börjar svikta.

En brittisk skribent som också befinner sig i olycksålderns peak tror att det för honom handlar om att han aldrig kommer att utmärka sig i någon sport, han kommer aldrig att få Nobelpriset, ingen kommer någonsin berömma hans tiramisu. Det är kört, helt enkelt. Livet är slut.

Efter 47,2 hägrar något bättre. Professor Blanchflower säger att när man väl är där tror han att man blir mer realistisk och därmed lyckligare.

Det är då det slår mig. Jag är ju inte alls 47! Utan bara 46.

Ett år av nattsvart olycka kvar alltså. Innan jag peakar och allt det där underbara kommer till mig. Som bättre sömn, en massa härliga vänner som jag kan åka på mysiga weekendresor tillsammans med, mindre stress, inga jobbiga krav, en massa dejter och för att inte tala om allt kreativt tantrasex.

Om jag inte dött i Coronaviruset innan dess.

Jag befinner mig exakt i olyckans kärna. I alla fall enligt en färsk studie som det var ett himla hullabaloo om i Englandsmedia när jag var där.

En professor med det ursnygga namnet David Blanchflower, som huserar på universitetet i Darthmouth, har mätt relationen mellan välbefinnande och ålder i 132 länder. Och kommit fram till att i-landsmänniskor är som allra olyckligast vid 47,2 år. För u-länderna gäller 48,2.

Jag som är 47,2 plöjer artiklarna med mycket stort intresse.

Den där vitblomman till professor har mätt femton olika variabler för att komma åt bedrövelsen. Ångest, ensamhet, fobier och sömnkvalitet. Visst vill man veta mer?

Blanchflower har en förklaring till nedstämdheten just vid denna ålder och säger till The Observer att det beror på att ansvarsbördan ökar samtidigt som energinivån minskar. Livet blir krångligare i takt med att barnen växer upp (små barn små bekymmer, stora barn och så vidare) och att ens föräldrar åldras – ofta på samma gång. Det blir helt enkelt ett jävla rännande, och man räcker aldrig till. Hälsan börjar svikta.

En brittisk skribent som också befinner sig i olycksålderns peak tror att det för honom handlar om att han aldrig kommer att utmärka sig i någon sport, han kommer aldrig att få Nobelpriset, ingen kommer någonsin berömma hans tiramisu. Det är kört, helt enkelt. Livet är slut.

Efter 47,2 hägrar något bättre. Professor Blanchflower säger att när man väl är där tror han att man blir mer realistisk och därmed lyckligare.

Det är då det slår mig. Jag är ju inte alls 47! Utan bara 46.

Ett år av nattsvart olycka kvar alltså. Innan jag peakar och allt det där underbara kommer till mig. Som bättre sömn, en massa härliga vänner som jag kan åka på mysiga weekendresor tillsammans med, mindre stress, inga jobbiga krav, en massa dejter och för att inte tala om allt kreativt tantrasex.

Om jag inte dött i Coronaviruset innan dess.

Efter första världskriget började Storbritannien använda något som kallades ”stadsgas”, en fullständigt livsfarlig cocktail av väte, metan, koldioxid, kväve och luktfri och dödlig kolmonoxid.

”Det sista innebar att i princip alla britter hade ett enkelt sätt att begå självmord hemma”, skriver Malcolm ”10 000-timmarsregeln” Gladwell i sin nya bok Att prata med främlingar.

1962 begick 5588 människor i England och Wales självmord. 44,2 procent valde Sylvia Plaths metod, kolmonoxidförgiftning.

När gasen 1977 var utbytt mot naturgas var det enda som hände om man försökte stoppa huvudet i ugnen att man fick en trist huvudvärk och blev lite stel i nacken. Antalet suicid medelst gas sjönk till noll.

Nå, undrar Gladwell, när metoden försvann, valde då människorna ett annat sätt för att ta sig av daga? Eller tog de helt enkelt inte livet av sig?

Gladwell undersöker om det går att minska antalet suicid genom att bara göra det svårare.

Sedan Golden Gate-bron öppnade 1937 har fler än femtonhundra personer hoppat till sin död där. Ingen annan plats har under samma tidsperiod en så hög suicidfrekvens.

En undersökning visar att av 515 personer som tänkt hoppa men hindrats så tog endast tjugofem livet av sig på annat sätt.

Vad vill Gladwell säga med sin gedigna statistik? Jo, att suicid är kopplat till platsen, eller för all del gasen. En stor majoritet har alltså för avsikt att dö just där och då.

Det vill säga, om Storbritannien inte haft den farliga stadsgasen just när Sylvia Plath ville dö kanske hon hade levt i dag. Tanken svindlar.

Jag har dock en egen teori.

Plath dog på grund av kylan och fukten. Plath var amerikanen som kom till ett av olja och gas nedsmetat England. Hur mycket hon än gnodde fick hon inte bort fettet. Hon hatade det. Hur varmt hon än klädde sig frös hon. Dessutom råkade hon hamna i århundradets kallaste vinter. I ett land som på allvar tycker att det är en bra idé att sätta rören utanpå fasaderna.

Hade Plath stannat i USA hade hon levt i dag.

”Den som har känt katter, haft katter i hela sitt liv, har kvar en grundton av sorg, helt annorlunda än den man känner inför människor: den är sammansatt av smärta över deras hjälplöshet, över skuld å allas våra vägnar.”

Orden är Doris Lessings, en känd kattälskare.

Litteraturen är full av kända katter. Många är de författare som menade att katterna var en grundförutsättning för deras yrke. Inte sällan skrev de om sina katter.

Som Doris Lessings hjärtskärande berättelse om Rufus, den vanvårdade röda katten som ställde sig framför henne och som så enträget såg upp på henne att hon inte kunde göra annat än att ta sig an honom och senare skriva en kortroman om honom.

Hon beskriver honom som inte direkt söt, men att han har potential. Pälsen påminner om en rävs, så röd att han får latinets namn för röd.

”Det här var en katt som hade haft ett hem men förlorat det. Han visste vad han det ville säga att vara innekatt och någons älskling. Han ville bli klappad.”

Berättelsen blir bara sorgligare och sorgligare. Han spinner högt så fort någon människa är vänlig mot honom så att människan ska förstå att han är tacksam. Han är noga med att se till så att han inte blir utestängd och vågar sig därför inte längre in än en stol i köket.

De andra katterna låter honom inte vara någon annanstans. Just när han börjar slappna av och dristar sig att gå längre in i huset slår olyckan till igen, då han under en utevistelse blir överkörd och gipsad. Han kämpar på. Med gipset och med allt annat som drabbar honom i form av olika sjukdomar.

En gång i sömnen gör han det där för kattungar eller kvillrande lätet som mycket trygga katter kan avge. När han vaknar och ser att det är Lessing som klappar honom tystnar han tvärt.

”Hade han drömt om sitt liv som kattunge?” undrar hon. ”Eller kanske till och med den människa som hade älskat honom när han var kattunge eller ungkatt, men sedan hade rest sin väg och lämnat honom kvar?”

”This is Grey Cat”, she said. ”I only got her yesterday.”

Orden är den brittiska författaren Jenny Diskis. De hon skrev i sin allra sista bok, In Gratitude, som handlar om tiden som fosterbarn hos Doris Lessing, och om hennes obotliga lungcancer.

Alla kattälskare känner till Grey Cat. Lessings mest kända katt efter Rufus och Black Cat.

Men något många förmodligen inte vet, är att Lessings förevigade katt Grey Cat från början var Sylvia Plaths katt.

Det framkommer om man korsläser Jenny Diski, Doris Lessing och Sylvia Plath. Jag älskar att korsläsa saker. Att följa en person genom många olikas blickar. Och i det här fallet en liten katt.

Visst är det fantastiskt! Känner ni också historiens vingslag. Eller snarare en kittlande vibration. Som från ett par morrhår som väcker en klockan fem på morgonen.

Jenny Diski skriver att den grå katten kom i en taxi tillsammans med Ted Hughes som Lessing umgicks med. Plath hade just dött och han kunde inte ta hand om katten, varpå Lessing, känd för sitt omhuldande om katter som farit illa, tog sig an den. Och bytte namn på den innan hon gav den till den tonåriga och mycket truliga Jenny Diski som hon också hade tagit sig an.

Lessing skriver att Grey Cat var plågad av svåra minnen och att hon avskydde att åka bil. En gång åkte de till Devon för att hälsa på en vän.

Jag tänker direkt att de åkte hem till Ted Hughes som bodde i Devon. Men jag kan inte säkert veta.

Däremot vet jag att den lilla grå kattungen från början hette Tiger-Pieker och var en gåva till Sylvia Plaths dotter Frieda från en grannfru.

Plath nämner katten för första gången den tolfte oktober 1962, i ett brev till sin mamma.

Dottern Frieda Hughes är i dag sextio år och konstnär och författare. En dag ska jag samla mig tillräckligt för att kontakta henne för att fråga om hon minns Tiger-Pieker. Men innan jag lyckas uppbåda tillräckligt med mod fortsätter jag att via litteraturen följa i den lilla grå kattens fotspår.

”We already have a gravestone. We don’t need another.”

Så skriver Frieda Hughes, dotter till poeten Sylvia Plath som på ett tämligen brutalt sätt tog livet av sig i februari 1963, i förordet till Plaths postumt publicerade diktsamling Ariel. Den upplaga där dikterna ligger i den ordning så som Plath lämnade dem på sitt skrivbord innan hon gjorde det hon är allra mest känd för. Ställde fram mjölk och smörgåsar till sina två små blöjbarn innan hon tätade dörrarna med handdukar och slutligen satte på gasen och la huvudet i ugnen.

När Plath skulle hedras med en så kallad ”blue plaque”, en minnesplatta som English Heritage sätter upp där särskilt prominenta och viktiga personer bott, var tanken att den skulle sättas upp på Fitzroy Road, den lägenhet där Plath dog.

När dottern Frieda fick frågan om hon ville avtäcka skylten rättade hon till missförståndet att det skulle vara där hon skrev Ariel som sedermera skulle bli den första bok som postumt kom att belönas med Pulitzerpriset, varpå den närliggande byggnaden på Chalcot Square istället blev den plats där skylten skruvades upp.

Som alltid när det handlar om Plath väckte det känslor, starka sådana.

Den rätta platsen är Fitzroy Road! skanderade de arga.

Varför, frågade Frieda.

För att det var där hon skrev sina bästa dikter.

När de fick veta att så inte var fallet, sa de: För att det var där hon var en ensamstående mamma.

Jag visste inte att det premierades med blå skyltar, fortsatte Frieda.

Okej, men det var där hon dog! sa rösterna.

Och det var då Frieda drämde i det där med gravstenen och förklarade att hon till skillnad från dödsdyrkarna ville hylla sin mammas LIV och därför sitter nu den blå skylten på den plats där Plath var både lycklig och olycklig, levde i ett passionerat äktenskap, födde barn och skrev några av sina allra bästa dikter.

”This is the after-hell: I see the light”, skriver Plath i Poem for a Birthday i diktsamlingen The Colossus som hon skrev just där.