Han var den minsta, minst musikaliska och minst omtyckta ungen i den stora kullen. Den lilla beige katten som föddes inne på skivbutiken Rough Trade i London på 1980-talet.

Beige Cat, Chat Beige eller rätt och slätt Chat som den senare kom att kallas.

Elizabeth Youngs katt.

”Liz was a compulsive reader and an instinctive writer, whose interest in the bizarre, the peripheral, the mordant and the obscure, belied a perfectly rigorous analytical mind”, skriver Will Self i förordet till hennes artikelsamling Pandora’s Handbag.

”I wonder who the hell will read this book? And I wonder weather it will sell? On the face of it, Pandora’s Handbag is not a surefire hit for any publisher, being the collected writings of a critic and journalist who, while not obscure, was by no means well known”, fortsätter Will Self.

Jag är nog den enda i hela Sverige som inte bara äger en bok av denna fantastiska skribent som, endast femtio år, så tragiskt dog 2001 av hepatit c utan som dessutom letade upp boken på ett antikvariat i London. Och som nu skriver om hennes katt Chat.

Den lilla beige katten som var rädd för sina egna nysningar, och som trodde att den otäcka åskan var något Young satte på och kunde råda över. Vars låda för honom var stor som en jacuzzi. Som sa sådant som ”could you turn off the rain, please?” och ”ok, I did vaguely lick the butter and oh, my tail sort of brushed over that stuff you left out on a mirror”.

Katter känner på sig när det är dags att lämna in och efter arton år gömde sig Chat i ett paraply för att dö, men han dog inte på grund av att hans liv uppehölls av de mediciner han fick, så under ett obevakat ögonblick hoppade han ut genom ett fönster. Chat låg på trottoaren och flämtade och hade sannerligen visat vad han ville och han litade på Young att hon skulle göra vad som nu krävdes.

Hon kunde inte sluta gråta och hon såg honom överallt – ett litet blont spöke.

Precis som jag hela tiden ser min leopard som nyligen lämnade oss. Till och med här i London ser jag henne.

”Nelly tror att världen inte finns om hon blundar tillräckligt hårt.”

Jag hatälskade Mauro Scoccos låt om Nelly när den kom i början av nittiotalet. Jag var så fruktansvärt avundsjuk på Nelly. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte bli som hon.

Alla killar älskade Nelly. Speciella, lite sköra tjejer. Sådana som var dåliga på att ta hand om sig själv. De där nästan genomskinliga tjejerna med långt, trassligt hår. Stora ögon. Osminkade. Barfota. Kanske någon slokhatt som de hittat på loppis och sedan tappat bort. Lite Melissa Horn, som har en massa relationer som är superkomplicerade. Som tänker mycket. Analyserar. Som vill rymma. Som går i vinterskor på hösten.

Sådana tjejer som männen kan få ta hand om. Som om de vore en bebis.

Jag har aldrig varit speciell. Jag skulle aldrig sitta och nynna i en trappa så där som Nelly gör. Jag skulle aldrig säga att solen och vinden och regnet är mina enda vänner.

Jag tror inte att vi, när vi dör, kommer sitta på ett moln så där som änglarna gör och visa oss för barn om kvällen och tända alla ljusen i karusellen.

Som Nelly.

Däremot var jag likt Nelly väldigt blyg som ung, men jag log inte nervöst mot folk som jag inte kände. Så där som Nelly. Jag tittade nog bara bort.

Jag trodde att världen fanns hur hårt jag än blundade. Jag var väldigt bra på att ta hand om mig själv. För att inte tala om andra. Jag har aldrig ägt en hatt.

Nu har Mauro skrivit om Nelly igen, tjugoåtta år senare. Är du lycklig, frågar han Nelly, i låten med samma namn.

Det verkar inte ha gått så bra för Nelly. Det var mycket tråkigt att höra.

Hon har tydligen missat en massa chanser, som aldrig kommer tillbaka. Mauro undrar om hon bor kvar i det där huvudet, där allt kunde bli så mörkt.

Jag är övertygad om att det hade gått bättre om hon hade slutat att tänka så mycket. Och istället bara göra. Och aldrig låtit sig tas om hand av alla Mauros där ute, de som trollbands av henne. Om hon slutat vara den där vuxenbebisen och förstått att lycka inte finns.

En gång fick jag tevebilagan hemskickad av en släkting. Med mitt namn inringat med röd penna. Och det var det enda. Inget kort eller brev.

Jag har tänkt så mycket på det där genom åren. Syftet med att göra sig omaket att leta upp en märkpenna, ringa in mitt namn, leta upp min adress (det här var innan internet, och personen bodde inte i Stockholm, jag minns inte ens hur man tog reda på utsocknes adresser då) och stoppa åbäket i ett stort kuvert, väga skiten, slicka på rätt antal frimärken och till sist gå till en brevlåda.

Liksom, kolla du ska vara med i teve! Eller, du har varit med i teve. Eller, du är med i tidningen/tevebilagan! Eller, att jag helt enkelt skulle veta att jag skulle vara med i teve. Så att jag inte missade det. Som en service eller tjänst?

Jag kommer att tänka på det där när jag ser dokusåpan om Billgrens. Förvisso är det så klart spännande att gapa över deras framgångar och lyxliv, med helt bisarra palats vid Slussen eller stora ateljéer som man fått av mamma, men det allra intressantaste är som vanligt det som INTE sägs. Eller, det som framkommer (med all önskvärd tydlighet) mellan raderna.

Sigge. Brorsan som inte vill vara med. Kom inte och säg att det inte finns något där.

Sigge säger att han är den enda normala i familjen, den som till exempel låter folk tala till punkt. Tittar man noga på klippet ser man något.

Är det en överlägsenhet? Det är helt klart något obearbetat. Lite aggressivt. Ganska mycket stackars mig som måste ha en kändis till familjemedlem.

Stackars dig, vill jag säga. Vilket trauma att tvingas ha samma efternamn som någon som ÄR MED I TEVE! Som folk vet VEM HEN ÄR!

Någon borde göra en teveserie som heter Min familjemedlem är kändis och jag hatar hen. Så kunde de få utlopp för sina aggressioner och sedan tyvärr inse att det var inte så lätt som de trodde att bli kända. Ingen brydde sig, TROTS att de är så HIMLA INTRESSANTA och BEGÅVADE.

Jag lovar att ringa in deras namn i tevebilagan och posta.

Jag drev egen pr-byrå i tio år. Det största misstaget folk som vill nå ut gör är att de tror att det finns någon quick fix. Att de inte är beredda att lägga ner den tid som krävs för att få en journalist att skriva om just deras pryl, nyhet eller bok.

Det kom nyligen en bok på posten. Simone de Beauvoirs nyutkomna Den brutna kvinnan.

Med en enkel postit-lapp på.

”Hej Linda, skickar dig denna underbara pocket med hopp om att du vill uppmärksamma den!”

Om jag slukade den? Ja. Om den infriade mina högt ställda förväntningar? Ja.

Nå, varför vill jag då skriva om den?

Jo, för att personen som tagit sig tiden att skicka denna bok till mig har gjort alla rätt.

Det räcker inte att tänka att jag befinner mig i rätt målgrupp: snart femtioårig kärring, nyskild, och vars väninnors äktenskap faller som käglor på grund av männens små äventyr med yngre, fastare tjejer. Precis det som sker för bokens Monique. För att det enda jag och mina väninnor pratar om är samma sak som upptar all Moniques vakna tid. Hur man hittar tillbaka till sig själv efter en separation.

Nej, för pr handlar om något mycket mer grundläggande än ”målgrupp”. Det handlar om att få skribenten att känna sig sedd.

Och OM jag kände mig sedd när boken jag väntat på i MÅNADER kom hem till mig! Hur kunde de veta det? Och hur kunde de veta att jag dessutom ÄLSKAR Kristoffer Leandoer som översatt den?

Jag kände mig inte bara sedd, utan jag kände mig omtyckt, respekterad och framför allt LÄST.

Den som skickade boken måste ha LÄST mig. Hon måste ha följt mig under en längre period. Hon måste VETA att jag har väntat på just den här boken.

Hon måste ha läst allt jag skrivit om Leandoer. Om det där att med böckernas hjälp fly från verkligheten. Om hans läsporr.

Sådant pr-arbete tar tid. Att följa dem man vill påverka måste ses som en livsstil. Som tar många år i anspråk.

Är man inte beredd att lägga ner den tiden ska man varken jobba med eller köpa pr.

Tack för boken, Ellerströms! Jag älskar er!

Jag ska åka till London för att gå på antikvariat. Och för mig går man inte bara på något. Liksom luststyrt och spontant. Utan man förbereder sig. Genom att skriva en lista. Gärna många olika.

Till exempel vill jag köpa William Styrons Darkness visible – a memoir of madness som sägs vara the book om depression. Dessutom ska jag leta efter Alexandra Styrons Reading my father, a memoir.

Jag har en grej för barn som läser sina föräldrars verk och skriver om dem.

Mästare i genren är Linda Grey Sexton som läst och skrivit om sin mamma, poeten Anne Sexton, i Searching for Mercy Street. Som enligt Linda Grey själv handlar om att försöka acceptera och förlåta de ”som både lyckades och misslyckades med att göra oss till dem vi är”.

Jag har förmodligen en grej för kvinnliga författare som gasat ihjäl sig också. Oavsett om det var medelst avgaser instängd i bil (Anne Sexton) eller huvudet i gasugnen (Sylvia Plath). För jag har blivit besatt av Plaths dotter, vars otäcka dikter om sin mammas död klistrar sig fast.

”They fingered through her mental underwear

With every piece she wrote, wanting her naked,

Wanting to know what made her.”

Så skriver dottern Frieda Hughes i dikten Readers. När Plath tog livet av sig sa Anne Sexton till sin läkare att ”hon tog något som var mitt – det var jag som skulle dö så!”

Man ryser, av ett obehag som blir beroendeframkallande. Man vill veta mer. Man vill försöka förstå.

Jag har även gjort en lista på antikvariaten och ordnat dem efter adress. Ju effektivare desto bättre.

För första gången ska jag begagna en Airbnb. Den listan innehåller skärbräda, kniv, diskhandskar, disktrasa, kökshandduk, plastpåsar, förkläde.

Jag är SÅ sjukt uppstyrd. Och det blir värre och värre ju äldre jag blir.

Vart ska det sluta någonstans?

Förmodligen blir jag en massmördare. Jag uppfyller alla kriterier. Sjuklig ordning. Osunt pedant. Placerar alla mina ägodelar i små påsar som jag försluter med gummisnoddar. Älskar boktitlar som Close to the knives – a memoir about disintegration.

Jag tycker om den jättelika fladdrande livmodern som ligger mitt på golvet. Jag tycker om repet. Eller är det en dammsugarslang? Eller kanske en vattenslang? Förmodligen är det ett självmordsredskap.

Jag gillar att hon vällustigt porrar sig med snaran. Istället för att hänga sig. Jag gillar att hon har sex med livmodern. Istället för att krypa tillbaka in.

Jag har varit på teater. Sätt kronan på mitt huvud av Helena Österlund.

Platsen var en källare på söder. Jag gillar källarteatrar. Vad som helst blir bra av att gå och se en källarteater. Det som för andra kräver choklad och vin blir för mig prima bara jag går ner i en källare.

Hur jävligt och tungt livet än är. Hur råkallt och mycket vinter det än är. Hur mycket haglet än piskar en i ansiktet. Vilket det gjorde på vägen dit. Så går man på källarteater och allt blir som man vet att det är himmelriket.

Dessutom var det fullsatt. Vi är alltså många som känner till knepet. Jag är långt ifrån ensam.

Det är våldsamt. Det är sexigt. Det är kroppsligt. Det är begär. Det är iskallt och vansinnigt snyggt.

Precis som Helena Österlunds debutroman Min sårbara kropp, som jag älskar. Dessutom gillar jag den lilla vita katten vars spöke hon hemsöks av.

Man gör alltid det. Hemsöks av alla sina döda katter. Som äter upp fåglarna ända in till skelettet.

Mest av allt älskar jag det poetiska. Tillåt begäret att finnas. Ta emot himlen. Ta emot jorden. En relik. Ett lik. Kattskelett. Fågelskelett. Prinsesskelett. Hårdöd. Huddöd. Ögondöd. Sönderfallet.

Vad har jag att komma med när ingen längre ser på mig, frågar sig prinsessan.

Se på andra, vill jag säga till henne. Ha livet på huvudet, precis som du säger. Det är en rikedom. Den hemliga trädgården kommer att öppnas för dig. Det handlar inte om att bli inbjuden, utan om att bjuda in andra. Det är hemligheten.

I slutet töms livmodern. Det får mig att tänka på en solnedgång. En vacker sådan.

I boken Vardagens ting från 1987 publicerar Marguerite Duras en lista på för hemmet livsnödvändiga saker. Det som alltid måste finnas hemma. Idel enligt mig sympatiska saker som scotch brite, stålull, ajax med mera.

Duras skriver att hennes första skola var hennes mor och allt modern lärde henne om renlighet, sjuklighet och vidskeplighet. För hennes mamma som hade upplevt två världskrig – nio år av krig – handlade allt om att barnen aldrig skulle behöva bli överrumplade.

Duras skriver att hennes mamma i hela sitt liv kokade sylt för tredje världskriget. Det ledde till att Duras alltid behövde veta vad som fanns att äta i skåpen, om allt som behövdes för att stå ut i livets alla olika stunder fanns. Därav listan, som sparades i hela Duras liv och aldrig behövde förnyas.

”Modern representerar vansinnet”, skriver hon. ”Hon förblir den mest egendomliga, den mest vansinniga person vi någonsin mött.”

Jag tycker lite synd om Duras mamma. Hon som bara ville hålla barnen vid liv. Det känns orättvist att den som ansvarar för hemmet, för själva överlevnaden, får representera vansinnet.

Dessutom krävs det ett visst mått av galenskap att hålla mycket små barn vid liv. Det vet särskilt de som har många barn tätt. Den rena överlevnaden tillsammans med, det som Duras menade att hennes mamma var duktig på, att få barnen mer intresserade av andras lycka än sin egen. Det som kan vara nyckeln till ett lyckligt liv. Det är, faktiskt, enligt Duras ett lika hårt arbete som en dag i krig.

Jag tycker att man kan vända på det, den som INTE lever för att skapa ett hem åt sina barn, den som INTE skriver listor för att barnen ska slippa oreda och kaos, är den som är vansinnig.

Om jag skulle göra en till tatuering skulle jag göra en inköpslista. Precis som konstnären Helene Billgren. På hennes står det 2 L mjölk smör bröd ägg toapapper fil. På min skulle det stå banan yoggi handsprit disktrasor tvål toapapper.

Vad skulle det stå på er?

Människor överallt. Så ofattbart mycket folk. De springer omkring med något som liknar panik i blicken. Stressen och ljudnivån är fullständigt paralyserande. Jag måste bort och försöker hitta en utväg, jag måste fly, men det är som om jag fått kramp i kroppens samtliga muskler. Hur kan jag vara så här trött? Varför kan jag inte röra mig?

Någon tar tag i mig och knuffar ut mig mot scenen. Jag står framför tusentals förväntansfulla människor som skriker och viftar med flaggor.

Då går det upp för mig att jag befinner mig på melodifestivalen och att jag tydligen ska uppträda. Problemet är att jag inte ens vet med vilken låt. Och att jag inte kan en enda ton eller ord. Någon börjar räkna ner.

Sex-fem-fyra-tre-två-ett …

Så ser min vanligaste och otäckaste mardröm ut. Jag vaknar alltid blöt av svett.

Jag tolkar den som att jag måste ha tagit mig vatten över huvudet, att jag tagit på mig saker jag i själva verket inte behärskar. Eller att jag helt enkelt bara är för stressad och skulle behöva vila mer. Att jag måste sluta tacka ja till allt. Sätta ner foten. Bli en mer balanserad och värdig person. Och: sluta tro att jag kan precis allt.

Freud påstod att drömmar bestod av hemliga sanningar och önskemål. Modern forskning menar att de hjälper oss att bearbeta svåra känslor och upplevelser.

Jag läser i tidskriften The Atlantic att mardrömmar i själva verket kan vara riktigt bra och till och med nödvändiga. Det är hjärnan som övar på situationer som skulle kunna uppstå. De studenter som drömt om att de skriver en tenta, även om resultatet blir dåligt, fick bättre resultat än de som inte plågades av drömmarna. Mardrömmarna gjorde studenterna mer redo.

Väldigt intressant! Det innebär att jag nu alltså övat jättemycket på att vara med i melodifestivalen. Förmodligen mer än de som verkligen deltar i den stora musikfesten.

Så nu är det bara att ringa, Christer Björkman!

Jag är mer än redo.

Hur ser de manliga privilegierna ut i vardagen, frågar sig Caroline Farberger i sitt Vinterprat. Farberger är en näringslivschef som förra året genomgick en könskorrigering till kvinna.

”Som man såg jag ett självklart sätt att kunna vara den jag var på jobbet”, säger hon. ”Morgonritualen krävde ett minimum av tankemöda och kunde göras nästan som i sömnen. En snabb rakning och sedan en kam genom håret. På med en slumpmässigt utvald skjorta och så standardkostymen.”

Sedan var det bara in i dagens första möte med det humör hon råkade ha den dagen. Hennes humör eller utseende var inget hon direkt reflekterade över. Som man behövde hon inte lägga energi på att läsa av hur hon uppfattades och dessutom anpassa sig efter det. Hon säger att hon kunde tralla på i vardagen.

Jag kommer att tänka på Farbergers ord när jag läser vad KD:s Johan Ingerö säger till Dagens Nyheter:

”Jag har svårt att se att en man i Norrlands inland med förslitningsskador som är sjukpensionär skulle ha det så himla mycket bättre än en kvinnlig krönikör i Stockholmspressen.”

Tyvärr är det, precis som Farberger säger, svårt att bli varse sina privilegier om man tillhör den gynnade gruppen. Farberger avslutar sitt Vinterprogram genom att rikta sig till sina söner. Det som känns naturligt och ”lätt” handlar i själva verket om manliga privilegier, säger hon. En social struktur av beteenden som byggs upp mellan män.

”Ni har inte förtjänat detta”, säger hon till sönerna. ”Ni har inte behövt göra någonting för att få det så enkelt. I stället för att ta den enkla vägen skulle ni kunna fundera över vad som egentligen är rättvist. Ni måste dela med er av era privilegier, inkludera andra. Det finns en lätt väg att gå och en rätt. Den största lyxen av alla är ett rent samvete.”

Och jag tänker på den där norrländske mannen som Johan Ingerö pratar om, att hans samvete nog mycket väl vet att han besitter fördelar bara genom att vara man, något som ingen kvinna kan få – än – hur många krönikor hon än skriver i Stockholmsmedia.

Det är inne med städning får jag höra av damtidningen som vill intervjua mig. Ett tecken på detta är att den gamla klassikern Städa (Estrid Holm och Lotta Kühlhorn) nu återutges.

Jag har den boken att tacka för ett av mina allra bästa städ-lifehacks. Har man bråttom torkar man av handfatet med en använd fuktig handduk och slänger den i tvätten innan gästerna kommer. Och man kör trasan i diskmaskinen. Varje dag.

Mitt bästa tips är att tvätta så mycket som möjligt i nittio grader. Samt att torka handtag, lampknappar och kranar.

Som ni märker är jag mer inriktad på bakterieeliminering än piff. Och ni får skratta precis hur mycket ni vill åt min bacillskräck. Men den grundar sig i att jag HATAR att vara sjuk. Jag hatar så passionerat att få nedsatt ork av magsjukor eller förkylningar att jag försöker förhindra det. Genom att ta hand om dessa riskområden. Jag använder endast såpa och milda tvättmedel, så ingen behöver hetsa upp sig. Dessutom våttorkar jag med gamla lakan som jag sedan tvättar och återanvänder.

Som frilans och dessutom gammal tant är det ingen lek att få feber. Lägg till kronisk sjukdom. Så kanske skrattet fastnar någonstans.

Till alla par som bråkar om städning vill jag tipsa om Carin Holmbergs Det kallas kärlek. Hon fullständigt mördar argumentet om männens ”högre toleransnivå”. Det är kvinnans låga toleransnivå som är problemet. Trots att kvinnan ofta är den som besitter mest hushållskunskap är det hon som måste ändra på sig.

”Den som tillskrivs minst kompetens inom städning blir alltså den som samtidigt fäller avgörandet om vad som är en rimlig städnivå.”

Inom vilka andra områden är det okej?

Jag vill avsluta med att ge er argument för varför städning lämpar sig bättre för män. Det är ett tungt arbete och kräver muskelstyrka. Dessutom är det bra att vara lång.

Ps. Jag vill tacka Malin Haawind, vars bok Satans skit – en bok om smuts ligger till grund för de strålande argumenten i denna krönika.