Du ska skriva som om du gjorde det i hemlighet. Som om ingen någonsin kommer läsa det.

Det är det bästa skrivrådet jag fått.

Bättre än det där lite uttjatade om att när det känns outhärdligt pinsamt så är det bra. Att det är stycket du absolut inte får stryka.

Det ska kännas som om du skulle göra det även om ingen läser det.

I går köade jag i kylan tillsammans med en massa andra som ville se handvävda mattor av en gammal dö kärring. Märta Måås-Fjetterström hette hon.

Måås-Fjetterströms mattor visas i Rikssalen på det Kungliga slottet, i samma rum som drottning Kristinas blänkande silvertron, prydd av kvinnofigurer i form av Justitia (rättvisan) och Prudentia (förståndet). Den hon 1650 fick av den stilige adelsmannen Magnus Gabriel De la Gardie och som likt alla storslagna gåvor innebar vissa trista förpliktelser. Han ville nämligen gifta sig med henne. Men Kristina sa nej och gick sin egen väg. Precis som Måås-Fjetterström.

Måås-Fjetterström skulle ha gjort sina mattor ändå. Även om hon inte fick sina stora uppdrag av kungahusen.

Måås-Fjetterström skulle aldrig falla sig in att ”stryka” det som kändes bäst även om det var obekvämt. Så pass att den matta hon ställde ut på Stockholmsutställningen 1909 var så nyskapande att hon fick sparken som föreståndare för Hemslöjdsmagasinet. Hon hade tydligen ”inte lagt sig nog vinn om att främja den gamla skånska vävnadskonsten”.

Måås-Fjetterström, som förstod sig på just rättvisan och förståndet, startade helt enkelt eget för att kunna skapa fritt. Hon ville att hennes konst skulle ha ett själsligt innehåll, aldrig hamna i slentrian.

Själv skriver jag för att hitta dem som är som jag. Som i världen söker ett stycke lyrik.

Har du ingen möjlighet att se Måås-Fjetterströms mattor på Slottet tycker jag att du åtminstone ska göra saker som för dig har ett själsligt innehåll.

Gör det som är du. Det som du inte vågar berätta för någon.

Så att livet blir ett stycke lyrik.

Det är som om Gud fader själv ser till så att jag ofta hamnar i situationer där jag påminns om varför man inte ska nedlåta sig själv till att leva i en relation med en man.

De finns överallt. De sköna snubbarna. Nu senast stod han på Stadsbiblioteket.

Den slitna femtio plus-mannen berättade att han hade råkat ut för något så osannolikt att han under ett stambyte i lägenheten missat en faktura. Jajamän!

Trots att jag visste var det skulle sluta kunde jag inte låta bli att stå kvar och tjuvlyssna. Bibliotekarien var en extremt förstående och hjälpsam kvinna. En sådan som han kan dupera i sömnen.

Hjälp honom inte, ville jag ropa till henne. Lyssna inte på hans passivt aggressiva alldeles för höga röst med vilken han ville att alla skulle tro på hans lögner om missade fakturor som lett till att hans mobil stängts av och dessutom hade hans laptop som han lämnat i den renoverade lägenheten vattenskadats.

Så ja, han ville alltså låna en dator.

En superskön snubbe, alltså. En sådan som inte bara dricker för mycket utan alltid omges av ”spärrade” saker. För att inte tala om alla lögner som omgärdar det som är ”spärrat”. Och som är en jävel på att manipulera så att skulden till det som är ”spärrat” alltid är någon annans. I de allra flesta fall en kvinnas fel.

En skön snubbe skall du icke vörda, påminde Gud mig om. Och de uppstyrda männen kommer vara kontrollerande och elaka. Du skall leva ensam och njuta av det du själv vill göra. Du skall icke underkasta dig vare sig idioter eller den tillfälliga sinnessjukdom som kallas kärlek och romantik. Du skall icke sitta och vänta på någon skön snubbes jävla sms. Du skall icke leva resten av ditt liv i en kompromiss.

”Alltså”, fortsatte den sköna snubben. ”Jag brukar gå till ett annat bibliotek, va, men de sa att mitt lånekort är spärrat. Är det okej om jag lånar en dator av dig?”

Och så slutar den här berättelsen. Den sköna snubben fick som vanligt det han ville ha. Och jag gick lyckligt därifrån.

Jag skulle bara knäppa loss hennes storasyster från en karusellhäst. Det var ett gammaldags bälte av torrt skinn med en lite trilskande hake.

När jag sedan skulle hjälpa henne så satt hon inte kvar.

Poff!

Så fort går det när ett litet barn försvinner i en park i Paris. Trots att man står alldeles intill och känner hennes närvaro.

Hon var bara fyra år och vi var så korkade att vi trodde att det skulle vara givande att åka till Paris med så små barn.

Varje dag gick vi till den stora Luxenburgparken.

Under den kvart dottern var borta hann jag tänka på den jämngamla brittiska Madeleine McCann som nyligen hade försvunnit från ett hotell i Portugal och på att vi skulle behöva att åka hem utan henne.

Enligt en ny teori tror man att Madeleine kan ha gått iväg självmant.

När min dotter till sist plötsligt kom tillbaka berättade hon att hon ”bara skulle bara gå och gunga” på lekplatsen som låg omkring hundra meter därifrån. Hon hade smitit in utan inträde. Under den bråkdelen av sekund då jag vände bort blicken.

Sedan satte vi oss på en parkbänk och jag började läsa högt ur en Kittybok för barnen.

Det jag lärde mig var: Ingen förstod engelska i Paris. Alla stirrade som om jag var från vettet. Ingen hjälpte till att leta.

Chocken höll i sig länge. Jag försökte kanalisera ångesten genom att få entreprenörer intresserade av att ta fram en GPS-klocka för barn.

Nej usch, tänk på barnets integritet.

I dag är GPS-trackern på barn mer eller mindre standard, i alla fall för dem som är så dumma att de tar med ungarna till en storstad.

Poliserna som nu vill införa en kurs för privatpersoner som vill hjälpa Missing people att delta i sökandet efter försvunna människor har säkert rätt i allt om DNA-bevis och hur man pratar med en svårt chockad människa.

Men jag vet bara att när man står där och ens barn är borta – i fucking Paris – så skiter man i om bevis förstörs. Man vill bara ha hjälp. Av vem som helst.

Jag har inte läst Kitty sedan dess.

Text är ute. Kidsen gillar inte att läsa. Det är hassle. Sysslar man inte med rörlig bild eller grävjournalistik så är man körd, lärde jag mig nyligen på ett domedagsmöte.

Man ger alltså efter för kidsen som inte orkar läsa. Tidningar ska bli som en bilderbok för treåringar.

Totte är trött.

Totte hittar inte sin kanin.

Totte blir arg.

Jättearg.

Förlåt en gammal tant men förra gången vi ville vara nere med kidsen ledde det till att vi undergrävde våra egna och kidsens framtida jobb för att ingen vuxen vågade kliva fram och säga att det är fel att precis allting ska vara gratis.

Men okej, jag fattar, text är slut. Så nu har jag börjat hänga på Linkedin. Där har jag lagt upp en fett fotoshoppad bild som tar bort tjugofem år från mitt i verkligheten kollapsade fejs.

Det brinner i knutarna. För chansen att få jobb minskar vid fyrtio och ju äldre man blir desto svårare blir det. Vid sextiofem är chansen lika med noll. Då väntar ättestupan eftersom det inte finns några pensionspengar.

Men man ska inte ge upp, säger en Magnus Carlsson som har sitt på det torra, för han är docent i nationalekonomi, och han har författat (genom att använda text, förmodar jag) en rapport om tanters och gubbars obefintliga chanser på den arbetsmarknad som kidsen en gång sabbade. Delegationen för senior arbetskraft heter uppdragsgivaren. Snacka om att låta hassle!

Vid gott mod fyller jag min Linkedin-profil med mina färdigheter.

Jag är effektiv och snabb utan att nalla på kvaliteten. Jag är en duktig säljare. Kommunikation och pr är min grej. Jag har ett av Sveriges bästa kontaktnät. Idel härligheter eller hur! Det är bara att höra av er så kan jag berätta hur jag kan öka just ert företags omsättning.

Jag är snäll (jag har en referens som kan intyga att jag är lite för snäll). Och rolig. För att inte tala om vig!

Jag kan spexa för er på kontoret.

Dessutom är jag en jävel på att hålla ordning efter slarvpellar.

Kontoret där jag hamnar kan sätta upp en skylt i köket. Mamma jobbar här!