”Så korsade han armarna över bröstet och tog ett steg rakt ut.”

Tolvåriga Sam i Ola Lindholms och Johan Lindqvists kapitelbok Dödens dal hoppar ut ur en drönare rätt ner i en djungel i Uganda. Det är hundrafemtio meter till marken. Han saknar fallskärm. Hur ska det gå?

Det är vad jag kallar en stark cliffhanger. Sedan fortsätter boken med en så smittande energi och charm att det är lätt att förstå varför den fina bokhandelskvinnan i Kalmar kom fram för att resolut sätta boken i handen på mig.

”Den här boken blir aldrig tråkig”, sa hon och jag passade på att köpa flera exemplar till sommarens alla besök hemma hos vänner med gulliga kids.

Jag fastnar direkt för bokens superhackare, femtonåriga Aisha med döskalleringar och tvåfärgat hår, som kan ta sig in i världens alla kameror och datasystem. Det är inte så konstigt att huvudpersonen Sam avgudar henne.

Lindholms och Lindqvists bokserie Kung Pow har allt för den ovane läsaren, rappa korta meningar, ett jäkla drag, karaktärer som får vara så där ljuvligt motsägelsefullt modiga och rädda.

Jag frågar mitt fjortonåriga favoritbarn om hur hon som läser flera böcker i månaden tror att man får barn att börja läsa. Hon tror inte alls på det som anses vara det bästa tipset, att nischade böcker om barnets specialintressen skulle förlösa bokmalen i dem. Tvång och hot om ipad-förbud tror hon inte heller på. Hon menar att det enda det hänger på är att skapa en vana. Korta lässtunder, vid samma tidpunkt varje dag. Kanske vid frukost eller mellis. Är boken dessutom lättläst och är full av cliffhangers blir det svårare att lägga den ifrån sig.

Varför måste man ens läsa? frågar jag.

För att få ett bättre ordförråd, säger hon. Dessutom triggar det fantasin och man blir mer empatisk och får större medkänsla med andra. Man börjar se på världen med en ny blick. Jag tycker att man växer som person av att läsa.

Som vanligt formulerar barnen sig bättre än oss trötta vuxna.

Jag hade så mycket på hjärtat. Till exempel att jag innan covid var Sveriges renaste människa. Att vara med mig är som att dejta Howard Hughes. Sedan tänkte jag skriva om containern mitt ute på ett fält i Simrishamn där någon dumpat döda grisar. Illern som lämnade den skabbiga segelbåten i Baskemölla. I Stens huvud fick jag av en läsare höra att jag ser så mycket yngre ut utan smink. Sedan tänkte jag skriva om ubåten U137 som den 27 oktober 1981 gick på grund på Torhamnaskär i det militära skyddsområdet utanför Karlskrona, och som upptäcktes av fiskarna Ingvar Svensson och Bertil Sturkman, men eftersom ingen trodde dem dröjde det två timmar innan marinen hade mannar på plats i Gåsefjärden. Fredagen 30 oktober inleddes den storvulna diplomatin. Sovjet menade att svenskarna inte fick förhöra kaptenen.

Sedan tänkte jag skriva om Margareta byxlös som låg bakom Kalmarunionen (långt innan min poddkollega Malin Wollin ledde den) och som 1388 valdes till ”Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde” och som enligt en text jag hittade i Populärhistoria betraktades som både husfru och husbonde och följaktligen ”var en medeltida hen”. Jag messade min pappa om han hade något kul om byxlös varpå han berättade om drottning Margaretas rumpeskatt, att hon beskattade varje enskilt kreatur, räknat på djurets svans.

Men allt jag skrev i Kalmar blev bara ett platt försök till presens. Förmodligen för att jag där befann mig på landets lägsta punkt. Lägre än så här kan man inte komma, tänkte jag och här någonstans insåg jag att den brännande smärtan som anfäktade mina smalben inte alls berodde på den accelererande löpningen som nu skedde både morgon och kväll utan på att jag längtade efter mina döttrar så att värken strålade ut i hela kroppen.

Någonstans i Norrköping stannade jag för att läsa Anne Sextons vackra dikt till sin dotter Linda:

Älskling, stå stilla vid din dörr, säker på din sak, en vit sten, en bra sten –

Lika makalös som skratt ska du repa el, detta nya ting!

Sedan åkte jag hem.

Jag hade så mycket på hjärtat. Till exempel att jag innan covid var Sveriges renaste människa. Att vara med mig är som att dejta Howard Hughes. Sedan tänkte jag skriva om containern mitt ute på ett fält i Simrishamn där någon dumpat döda grisar. Illern som lämnade den skabbiga segelbåten i Baskemölla. I Stens huvud fick jag av en läsare höra att jag ser så mycket yngre ut utan smink. Sedan tänkte jag skriva om ubåten U137 som den 27 oktober 1981 gick på grund på Torhamnaskär i det militära skyddsområdet utanför Karlskrona, och som upptäcktes av fiskarna Ingvar Svensson och Bertil Sturkman, men eftersom ingen trodde dem dröjde det två timmar innan marinen hade mannar på plats i Gåsefjärden. Fredagen 30 oktober inleddes den storvulna diplomatin. Sovjet menade att svenskarna inte fick förhöra kaptenen.

Sedan tänkte jag skriva om Margareta byxlös som låg bakom Kalmarunionen (långt innan min poddkollega Malin Wollin ledde den) och som 1388 valdes till ”Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde” och som enligt en text jag hittade i Populärhistoria betraktades som både husfru och husbonde och följaktligen ”var en medeltida hen”. Jag messade min pappa om han hade något kul om byxlös varpå han berättade om drottning Margaretas rumpeskatt, att hon beskattade varje enskilt kreatur, räknat på djurets svans.

Men allt jag skrev i Kalmar blev bara ett platt försök till presens. Förmodligen för att jag där befann mig på landets lägsta punkt. Lägre än så här kan man inte komma, tänkte jag och här någonstans insåg jag att den brännande smärtan som anfäktade mina smalben inte alls berodde på den accelererande löpningen som nu skedde både morgon och kväll utan på att jag längtade efter mina döttrar så att värken strålade ut i hela kroppen.

Någonstans i Norrköping stannade jag för att läsa Anne Sextons vackra dikt till sin dotter Linda:

Älskling, stå stilla vid din dörr, säker på din sak, en vit sten, en bra sten –

Lika makalös som skratt ska du repa el, detta nya ting!

Sedan åkte jag hem.

Jag vill ta tillfället i akt att passa på att be alla som jag under mina trettio år som skribent och författare har kränkt och sårat om ursäkt.

Alice Bah, Björn Ranelid, Camilla Läckberg, systrarna Graaf, Greta Thurfjell, Charlotte Perrelli, Anna Maria Corazza Bildt, Jocke Berg, alla övriga medlemmar i Kent, Håkan Hellström, Rigmor Robert, Linda Rosing, Carolina Gynning, Blondinbella, Maria Sveland, Jens Lapidus, Martina Haag, Nour El Refai, Kakan Hermansson, Mia Skäringer, Stina Dabrowski, Åsa Linderborg, Jan Gradvall, Karolina Ramqvist, Tilde de Paula, Kristian Luuk, Kungen, Drottningen, kronprinsessan, prinsessan Madeleine, prins Carl-Philip, Lena Endre, Margareta Ribbing, Per Holknekt, Lena Philipsson, Orup, Pernilla Wahlgren, hela familjen Wahlgren-Ingrosso, Peter Jöback, Wille Crafoord, Per Hagman, Erik Hörstadius, Adam Alsing, Stakka Bo, E-type, Claes Bodén, Dilba Demirbag, Dilsa Demirbag, Micke Persbrandt, Ulf Lundell, Maria Bonnevie, Skavlan, Maria Borelius, Martin Timell, Anders Wendin, Ulf Brunnberg, Lasse Berghagen, Malin Berghagen, Kristin Kaspersen, Richard Olsson, alla som har tävlat i Fröken Sverige, Ernst Billgren, Jessika Gedin, Pål Hollender, Ernst Kirchsteiger, Petter, Mauro Scocco, Tomas Andersson Wij, Birgitta Ohlsson, Anna Kinberg Batra, Tomas Ledin, Marie Ledin, Kerstin Thorvall, Thommy Berggren, Skarsgårdklanen, Noomi Rapace, Ola Rapace, Robyn, Rebecca och Fiona, Misslisibell, Sigge Eklund, Alex Schulman, dr Alban, Tomas Brolin, Carola, Runar, Arvingarna, Stefan Holm, Anja Pärson, Henrik Schyffert, Moa Gammel, Josephine Bornebusch, Anna Mannheimer, David Druid, Fredrik Lindström, Staffan Heimerson, Robert Gustafsson, Jonas Inde, Måns Herngren, Mona Sahlin, Carl Jan Granqvist, Pontus Frithiof, Alexandra Zazzi, mat-Tina, Paolo Roberto, Benny Fredriksson, Anders Timell, Gry Forssell, Thomas Bodström, Mårten Andersson, Jonas Åkerlund, Camilla Thulin, Johan Rabaeus, Alexander Bard, Jean Pierre Barda, Darin, Agnes, Laila Bagge plus f d make, Johannes Brost, Kjell Bergqvist, alla i Rederiet och Varuhuset, Carolina Klüft, Pernilla Wiberg, Tony Irving, Sanna Bråding, Quetzala Blanco, sångerskan i Sahara Hotnights, Laleh, Niklas Strömstedt, Sofia Wistam, Gry Forssell, väder-Tone, Ronnie Sandahl, Annika Marklund, Annika Falkengren, Horace Engdahl, alla i Svenska akademien, Stig Larsson, Melissa Horn, Loreen, Lars Norén, Papa Dee, Andreas Kleerup, Max Martin, Denniz Pop, Jakob Hellman, Benny Andersson, Sarah Dawn Finer, Jonas Hassen Khemiri, Erik Haag, Lotta Lundgren, bröderna Max Hamburgare, bröderna Bronett, David Eberhard, alla popstjärnor under hela nittiotalet. Alla ni som jag har glömt, ni vet vilka ni är.

Och till sist … Richard Hobert, jag ber dig från botten av mitt hjärta om ursäkt för texten jag skrev, för att jag sårade dig och gjorde dig illa. Jag önskar att jag var berusad när jag skrev den. Det var jag inte. Jag har inget hål i mitt bröst. Jag visste vad jag gjorde. Jag ville vara rolig. Du tyckte inte jag var rolig.

Ingen ska behöva lida för min konst.

Om jag gillade Bianca Meyer redan innan så expanderade den känslan något enormt när jag läste det hon skrev om sin mamma på instagram. ”I morgon kommer jag säga något snäsigt igen, förmodligen redan i dag! Är för elak mot henne ofta trots att hon gör ALLT för mig och mitt barn. (–) Att hon inte hyllas varje dag av mig och samhället är den enda feminism jag är intresserad av. Jag kommer givetvis inte säga detta till henne utan bara skriva det här.”

Det kunde vara mina egna ord om min mamma som trots att hon skulle offra precis allt för mig måste lyssna på mina dagliga rants.

Tack vare att jag gillar Bianca så mycket blir hennes nya relationspodd det naturliga valet när kärleken efter en veckas roadtrip – där jag tvingats utstå okvädesord av typen jag är ditt ambulerande horhus, din genpool tar slut med mig, jag är den första som tar ett samhällsansvar och sätter ner foten – övergått i det ofrånkomliga hatet.

Bianca och Jonatan gifter dig judiskt är enligt dem själva lite som P1:s Allvarligt talat fast med en lägre intellektuell nivå.

I podden lär jag mig att det är inga problem att vara en fuckup om man har pengar, att det är okej att kuppa in ett barn (något som är skönt att höra eftersom jag själv gjort det på ett mindre snyggt sätt), att det har en viss verkshöjd att med grus från sin mamma Cecilia Hagens tomt skriva Je t’aime på flickvännens sovrumsgolv och att det är oattraktivt att ha för starka känslor – och det är här jag i smyg önskar att mitt eget fuckup tar till sig Jonatans expertråd att man löser sitt känslogegg genom att köpa Svensk Tenn-kuddar till tjejen ifråga. Biancas ordination mot alltför stora känslor är att ta i från tårna och sedan försvinna. Mitt eget tips är inte bara kuddar från Svenskt Tenn utan jättelika kuddar från Svenskt Tenn. Eller vad som helst från Svenskt Tenn skulle jag påstå löser alla relationsproblem. Så nu hoppas jag att det avslutande stoppet på vår roadtrip blir Strandvägen, Stockholm. Naturligtvis har jag redan preppat gps-en.

Har precis avslöjat att jag tävlar med @lindaskugge om en viss sak.

Så skrev min syrra på sin instagram direkt efter att hon berättat för mig att hon i hemlighet och under en längre tid ”tävlat” med mig om att springa snabbare. Blinkningen till vår mammas uttryck ”en viss sak” gjorde naturligtvis det hela ännu roligare. När vi, som de små borgarbrackor vi är, med segelbåten varje sommar frekventerade Sandhamns brattigaste gästhamn brukade mamma jämt prata alldeles för högt.

Roligaste var den gången då hon på grund av sitt myom hade blodat ner hela jeansbaken och sa så att alla hörde att hon hade ”en viss sak”. Så nu använder vi ”en viss sak” i så många olika sammanhang vi kan. För att förgylla vardagen lite grann. Det går att applicera på precis vad som helst.

Jag som inte fungerar som människa om jag inte tävlar blev ytterst upplyft av denna för mig helt nya information. Genast hällde jag ut rosévinet i slasken på minieventet jag arrangerade i en ljus lokal på söder med utsikt över något som måste vara Stockholms mest magnifika rhododendronbuskage och öppnade det alkoholfria alternativet för att morgonen därpå kunna springa det allra fortaste jag förmådde.

Jag satte klockan på 04.45, gick upp, drog i mig ett glas filmjölk och gav mig ut och sprang innan/före klockan sex och njöt som en fullkomligt sinnessjuk person över vilka instainlägg detta skulle generera.

Hur gjorde folk innan insta? När inte incitamenten att skryta offentligt fanns? Den enda anledningen till att jag springer så ofta är för att kunna skrävla om det på sociala medier.

Och ni skulle bara veta hur jag håller på att pressa barnen att göra saker som jag kan skryta om offentligt. Jag försöker övertala dem att lära sig First aid kits Emmylou. Ni är ju musikklassbarn, ni kan sjunga i stämmor. Snälla jag måste få skryta om mina kulturellt begåvade barn! Jag måste få tävla. Annars blir jag galen.

Som tur är har jag fått normala barn, sådana som inte ansatts av tävlingsdjävulen.

Folk måste sluta tycka att jag är så jävla underbar, jag kan inte vara allas snuttefilt.

Du umgås med ALLA utom mig. Fast du har lovat att finnas där för mig. Så FUCK OFF! Jag vill bara ha någon att prata med.

Men du ligger ju här bredvid mig i sängen.

Jag har INGEN att prata med. Alla andra får prata med dig men inte jag. Och varför har vi inte ett sommarställe?

Men vi har ju bara träffats i två månader.

Varför har vi aldrig parmesan hemma?

Du har inte ens varit hemma hos mig. Och du gjorde ju slut på Ulla Winbladh fast vi inte ens var ihop.

Vet du att du efter två glas vin måste hitta en narkoman att ge alla dina pengar. Även pengar du inte har.

I mina texter finns en gåta, löser du den likt en rebus får du mitt kontonummer. Och mina besparingar.

Jag är din Nicholas Cage och du min national treasure.

Du har inte ens ett jobb.

Men jag har ju fått ett jobb.

Vad för jobb?

Jag korrläser självmordsbrev. Problemet med självmord är att breven är så illa skrivna. Läste du Kurt Cobains, det var ett grammatiskt jävla råttbo. Och alla som upprepar ordet död åttahundra gånger. Texterna skulle vinna på ett mer varierat språk. Tänk att vara självmordsbenägen men hindras av sin fobi som är att vara grammatiskt undermålig. Det är så jävla mörkt att sitta där med piller och känna hur fan ska jag säga detta men inte kunna formulera sig.

Tjänar du bra?

Jo men jag har vissa problem med att få dem att betala fakturorna. Livet är ett enda pausande av suicid och sedan dör man ändå av cancer. Du betalar för alla andras hotell utom för mig, varför tvingar du mig splitta alla notor? Fattar du hur jobbigt det är för mig att alla har en åsikt om dig och att det finns Flashback-trådar om dig?

Hur kan du ens ha det här samtalet med mig, du har ju tagit den där psykedeliska drogen ayahuasca som det tar tre dagar att återhämta sig från. Var det inte en svensk som hamnade i koma när han svingade sig i den där själarnas lian och UD inte ville hjälpa hem honom? Du vill bara ha mig nära för att du hatar mig. Du gaslightar mig.

Vi körde på en grävling. Så där som man gör ibland. Någons svärmor messade hur långt han har kvar. Om han är döende. Sedan pratade vi om var Göring hade gått i Pridetåget. Tog Carin Göring livet av sig? frågade jag. Nä, hon dog av hjärtinfarkt, sa han. Va synd. Sedan erbjöd han sig testa kukblöjan till insta medan jag gjorde jordens snyggaste fickparkering utanför bokhandeln i Linköping där jag frågade om de hade något om gaslighting. Nej, sa Leif, men det går att beställa. Men jag bor inte här, sa jag. Har ni något av Dan Andersson? Nej, sa Leif, men det går att beställa. Han kan inte på den där jävla dialekten hålla på att upprepa det. Han kanske inte lyssnade, sa han. Du om någon vet ju allt om det. Han kanske inte förstod stockholmska, sa jag. Sedan skällde jag ut en gubbe på Gyllene utterns handikapps-p. Jag ÄR handikappad! skrek jag. Varför utgår alla alltid från att man är dum i huvudet? sa jag och han tog över ratten medan jag messade Jenny att vi båda är anorektiker som inte äter kolhydrater. Är linser kolhydrater? frågade Jenny. Googla, skrev jag. Jag vill inte lära mig, skrev Jenny.

Vi behövde inte ens komma till Linköping innan jag fick börja släcka bränder, sa han. Att dejta dig kräver fan en grisfösare. Det borde finnas en sådan där Batmanlampa fast med en Per Hagman, eller bara en cigarett. Så han vet vart han ska för att städa upp efter dig.

Bromspedalen är inte gärna något du trampar på, sa han. Du pratar kul, sa jag. Som en som läser böcker i smyg. Tänk att du umgås med en som inte läser. Då kommer folk bli oroliga på riktigt. Hela Stockholm kommer stå vid stadsgränsen i en gigantisk intervention med Horace med sänkt huvud och bekymrad blick och skurborsten under armen. Tänk hur bra jag varit om jag läst. Ja då hade det varit Filip, Fredrik och Magnus. Om vi krockar kommer de hitta våra förkolnande kroppar med min hand mellan dina lår. Vi kommer få ligga på museum som ett sådant där Pompeji-par. Men i själva verket var det bromsa för fan.

Vad är klockan? Halv fem. När ska du ta kortisonet? Fem. Hur ska sådana som vi klara vänta till frukosten klockan åtta? Tror du jag kommer känna mina barn lika kasst som mina föräldrar känner mig? Min pappa borde väl efter fyrtiosex år veta att jag hatar att fika och bara är intresserad av krig, sextonhundratalet och Karl XII? Och istället tipsa om Rindö-redutten och de där fantastiska draktänderna. Tänkte du på att de såg ut som mina ryggkotor? Ja. Du måste plåta mitt skelett. Ja. Och mamma bara tjatar om att jag måste försöka fasa ut kortisonet en gång till. Någon gång när jag kan ligga ner och vila i tre månader. Fattar hon inte att jag måste jobba? Att jag måste åka riket runt för att ha saker att skriva om? Som det där pansarbatteriet ute på Kastellet. Att hångla framför de där kanonerna är det mest romantiska jag gjort.

Det mamma inte fattar är att jag snarare likt Göring borde börja med hardcoredrogerna.

Att våldsberusa mig som Hitlers män, för att orka med mitt krig, som jag aldrig vinner. Massdopningen, flygarsaltet, Göring-pillren, modighetspillren, Pervitinet. Jag behöver en egen rikssprutmästare, jag behöver Leni Riefenstahls morfinhaltiga stolpiller, jag behöver Görings konstgjorda paradis och skönhetskvällar. Den ultimata våldsberusande kraftinjektionen. Jag behöver Tredje rikets droglaboratorium. Det som möjliggjorde för den enskilde att funka i en diktatur.

Varför låg Karl XII jämt ute i krig? Han ville vara fri, ville inte föra kungahuset vidare. Ungefär som jag. Som inte vill vara hemma med mina barn. Utan bara ligga i omkörningsfilen. Je suis Karl XII. Du står där i lågor och aska i ditt eget Poltava. Vet du att de var 4 000 man mot 22 000? Eller hur de straffade tidelag? Avrättning genom hängning, sedan halshuggning och bål.

Efter din död i en Addisonkris kommer det resas en staty över dig i Kungsan. Eller så hänger du i lit de parade i Karl XII:s armar tills stanken blir outhärdlig och folkets protester får Horace att rida ut med såpa och skurborste.

Såg du att de trodde att jag var Per Hagman? sa han. Att du hånglade med Per Hagman. Vi såg Linda Skugge hångla med Per Hagman på Waxholms hotell, jag visste inte att han var så mörkhyad, jag visste inte att Per Hagman såg ut som en arab. Vi såg Per Hagman som såg ut som en arab … eller som en … ja … Vi såg Linda Skugge hångla. Njöt hon av en glass i solen? Nej, jag vet inte, vi såg henne bara. Vi mötte Lassie, vi mötte glassie. Njöt hon av en sol i glassie?

Sedan sa han kommer du ihåg hur du lyste upp när du sa jag har size zero och du bara kröp in i dig själv och myste. Jag kunde ha lämnat bordet och du istället dejtade dig själv. Linda Skugge dejtade sin egen kropp. Du är en feeder som kommer med pommes till mig, sa jag. De är inte till dig utan till din hjärna, din hjärna är som Svamp Bob. Som är så ledsen som sitter och skakar galler med sin lilla lilla ork den har kvar med sina smala smala armar. För att fettet inte får hänga ut. Fattar du hur tjock jag har blivit sedan jag träffade dig, sa han. Det är så svårt att hänga med i ditt tempo. Jag måste göra sådana jävla uppoffringar för dig.

Du kan alltid dopa dig med kortison, det kan inte jag. Jag är som en jävla val som du harpunerat. Och sedan slänger på tippen. Och bara harpunerar in nästa fotograf. Jag är bara en Moby Dick i mängden för dig. Jag sa att jag ska skriva en ätstörningskrönika. Det är skitbra, sa han. Superrelevant. Det är ju en superissue sedan vi träffades, från båda håll. Sedan dagdrack vi. Nu super du ner mig, sa jag, Men du är ju författare. Vad mer finns det för kul saker man kan göra på dan? Att kröka är kul när som helst. Dagknarka.

Vi är unga nu, sedan dör vi, sa han. När jag dricker måste jag käka annars ballar jag ur. Du vill inte att jag ballar ur.

Vi måste toppa Göteborg, sa jag. Jag ska hyra en fet jävla suv och bränna ner till Österlen. Du drar ut i fält, sa han. Ja, det är jag som är fucking Karl XII, sa jag. Jag vinner alla krig! Fast Karl XII förlorade väl alla krig, sa han.