Har precis avslöjat att jag tävlar med @lindaskugge om en viss sak.

Så skrev min syrra på sin instagram direkt efter att hon berättat för mig att hon i hemlighet och under en längre tid ”tävlat” med mig om att springa snabbare. Blinkningen till vår mammas uttryck ”en viss sak” gjorde naturligtvis det hela ännu roligare. När vi, som de små borgarbrackor vi är, med segelbåten varje sommar frekventerade Sandhamns brattigaste gästhamn brukade mamma jämt prata alldeles för högt.

Roligaste var den gången då hon på grund av sitt myom hade blodat ner hela jeansbaken och sa så att alla hörde att hon hade ”en viss sak”. Så nu använder vi ”en viss sak” i så många olika sammanhang vi kan. För att förgylla vardagen lite grann. Det går att applicera på precis vad som helst.

Jag som inte fungerar som människa om jag inte tävlar blev ytterst upplyft av denna för mig helt nya information. Genast hällde jag ut rosévinet i slasken på minieventet jag arrangerade i en ljus lokal på söder med utsikt över något som måste vara Stockholms mest magnifika rhododendronbuskage och öppnade det alkoholfria alternativet för att morgonen därpå kunna springa det allra fortaste jag förmådde.

Jag satte klockan på 04.45, gick upp, drog i mig ett glas filmjölk och gav mig ut och sprang innan/före klockan sex och njöt som en fullkomligt sinnessjuk person över vilka instainlägg detta skulle generera.

Hur gjorde folk innan insta? När inte incitamenten att skryta offentligt fanns? Den enda anledningen till att jag springer så ofta är för att kunna skrävla om det på sociala medier.

Och ni skulle bara veta hur jag håller på att pressa barnen att göra saker som jag kan skryta om offentligt. Jag försöker övertala dem att lära sig First aid kits Emmylou. Ni är ju musikklassbarn, ni kan sjunga i stämmor. Snälla jag måste få skryta om mina kulturellt begåvade barn! Jag måste få tävla. Annars blir jag galen.

Som tur är har jag fått normala barn, sådana som inte ansatts av tävlingsdjävulen.

Folk måste sluta tycka att jag är så jävla underbar, jag kan inte vara allas snuttefilt.

Du umgås med ALLA utom mig. Fast du har lovat att finnas där för mig. Så FUCK OFF! Jag vill bara ha någon att prata med.

Men du ligger ju här bredvid mig i sängen.

Jag har INGEN att prata med. Alla andra får prata med dig men inte jag. Och varför har vi inte ett sommarställe?

Men vi har ju bara träffats i två månader.

Varför har vi aldrig parmesan hemma?

Du har inte ens varit hemma hos mig. Och du gjorde ju slut på Ulla Winbladh fast vi inte ens var ihop.

Vet du att du efter två glas vin måste hitta en narkoman att ge alla dina pengar. Även pengar du inte har.

I mina texter finns en gåta, löser du den likt en rebus får du mitt kontonummer. Och mina besparingar.

Jag är din Nicholas Cage och du min national treasure.

Du har inte ens ett jobb.

Men jag har ju fått ett jobb.

Vad för jobb?

Jag korrläser självmordsbrev. Problemet med självmord är att breven är så illa skrivna. Läste du Kurt Cobains, det var ett grammatiskt jävla råttbo. Och alla som upprepar ordet död åttahundra gånger. Texterna skulle vinna på ett mer varierat språk. Tänk att vara självmordsbenägen men hindras av sin fobi som är att vara grammatiskt undermålig. Det är så jävla mörkt att sitta där med piller och känna hur fan ska jag säga detta men inte kunna formulera sig.

Tjänar du bra?

Jo men jag har vissa problem med att få dem att betala fakturorna. Livet är ett enda pausande av suicid och sedan dör man ändå av cancer. Du betalar för alla andras hotell utom för mig, varför tvingar du mig splitta alla notor? Fattar du hur jobbigt det är för mig att alla har en åsikt om dig och att det finns Flashback-trådar om dig?

Hur kan du ens ha det här samtalet med mig, du har ju tagit den där psykedeliska drogen ayahuasca som det tar tre dagar att återhämta sig från. Var det inte en svensk som hamnade i koma när han svingade sig i den där själarnas lian och UD inte ville hjälpa hem honom? Du vill bara ha mig nära för att du hatar mig. Du gaslightar mig.

Vi körde på en grävling. Så där som man gör ibland. Någons svärmor messade hur långt han har kvar. Om han är döende. Sedan pratade vi om var Göring hade gått i Pridetåget. Tog Carin Göring livet av sig? frågade jag. Nä, hon dog av hjärtinfarkt, sa han. Va synd. Sedan erbjöd han sig testa kukblöjan till insta medan jag gjorde jordens snyggaste fickparkering utanför bokhandeln i Linköping där jag frågade om de hade något om gaslighting. Nej, sa Leif, men det går att beställa. Men jag bor inte här, sa jag. Har ni något av Dan Andersson? Nej, sa Leif, men det går att beställa. Han kan inte på den där jävla dialekten hålla på att upprepa det. Han kanske inte lyssnade, sa han. Du om någon vet ju allt om det. Han kanske inte förstod stockholmska, sa jag. Sedan skällde jag ut en gubbe på Gyllene utterns handikapps-p. Jag ÄR handikappad! skrek jag. Varför utgår alla alltid från att man är dum i huvudet? sa jag och han tog över ratten medan jag messade Jenny att vi båda är anorektiker som inte äter kolhydrater. Är linser kolhydrater? frågade Jenny. Googla, skrev jag. Jag vill inte lära mig, skrev Jenny.

Vi behövde inte ens komma till Linköping innan jag fick börja släcka bränder, sa han. Att dejta dig kräver fan en grisfösare. Det borde finnas en sådan där Batmanlampa fast med en Per Hagman, eller bara en cigarett. Så han vet vart han ska för att städa upp efter dig.

Bromspedalen är inte gärna något du trampar på, sa han. Du pratar kul, sa jag. Som en som läser böcker i smyg. Tänk att du umgås med en som inte läser. Då kommer folk bli oroliga på riktigt. Hela Stockholm kommer stå vid stadsgränsen i en gigantisk intervention med Horace med sänkt huvud och bekymrad blick och skurborsten under armen. Tänk hur bra jag varit om jag läst. Ja då hade det varit Filip, Fredrik och Magnus. Om vi krockar kommer de hitta våra förkolnande kroppar med min hand mellan dina lår. Vi kommer få ligga på museum som ett sådant där Pompeji-par. Men i själva verket var det bromsa för fan.

Vad är klockan? Halv fem. När ska du ta kortisonet? Fem. Hur ska sådana som vi klara vänta till frukosten klockan åtta? Tror du jag kommer känna mina barn lika kasst som mina föräldrar känner mig? Min pappa borde väl efter fyrtiosex år veta att jag hatar att fika och bara är intresserad av krig, sextonhundratalet och Karl XII? Och istället tipsa om Rindö-redutten och de där fantastiska draktänderna. Tänkte du på att de såg ut som mina ryggkotor? Ja. Du måste plåta mitt skelett. Ja. Och mamma bara tjatar om att jag måste försöka fasa ut kortisonet en gång till. Någon gång när jag kan ligga ner och vila i tre månader. Fattar hon inte att jag måste jobba? Att jag måste åka riket runt för att ha saker att skriva om? Som det där pansarbatteriet ute på Kastellet. Att hångla framför de där kanonerna är det mest romantiska jag gjort.

Det mamma inte fattar är att jag snarare likt Göring borde börja med hardcoredrogerna.

Att våldsberusa mig som Hitlers män, för att orka med mitt krig, som jag aldrig vinner. Massdopningen, flygarsaltet, Göring-pillren, modighetspillren, Pervitinet. Jag behöver en egen rikssprutmästare, jag behöver Leni Riefenstahls morfinhaltiga stolpiller, jag behöver Görings konstgjorda paradis och skönhetskvällar. Den ultimata våldsberusande kraftinjektionen. Jag behöver Tredje rikets droglaboratorium. Det som möjliggjorde för den enskilde att funka i en diktatur.

Varför låg Karl XII jämt ute i krig? Han ville vara fri, ville inte föra kungahuset vidare. Ungefär som jag. Som inte vill vara hemma med mina barn. Utan bara ligga i omkörningsfilen. Je suis Karl XII. Du står där i lågor och aska i ditt eget Poltava. Vet du att de var 4 000 man mot 22 000? Eller hur de straffade tidelag? Avrättning genom hängning, sedan halshuggning och bål.

Efter din död i en Addisonkris kommer det resas en staty över dig i Kungsan. Eller så hänger du i lit de parade i Karl XII:s armar tills stanken blir outhärdlig och folkets protester får Horace att rida ut med såpa och skurborste.

Såg du att de trodde att jag var Per Hagman? sa han. Att du hånglade med Per Hagman. Vi såg Linda Skugge hångla med Per Hagman på Waxholms hotell, jag visste inte att han var så mörkhyad, jag visste inte att Per Hagman såg ut som en arab. Vi såg Per Hagman som såg ut som en arab … eller som en … ja … Vi såg Linda Skugge hångla. Njöt hon av en glass i solen? Nej, jag vet inte, vi såg henne bara. Vi mötte Lassie, vi mötte glassie. Njöt hon av en sol i glassie?

Sedan sa han kommer du ihåg hur du lyste upp när du sa jag har size zero och du bara kröp in i dig själv och myste. Jag kunde ha lämnat bordet och du istället dejtade dig själv. Linda Skugge dejtade sin egen kropp. Du är en feeder som kommer med pommes till mig, sa jag. De är inte till dig utan till din hjärna, din hjärna är som Svamp Bob. Som är så ledsen som sitter och skakar galler med sin lilla lilla ork den har kvar med sina smala smala armar. För att fettet inte får hänga ut. Fattar du hur tjock jag har blivit sedan jag träffade dig, sa han. Det är så svårt att hänga med i ditt tempo. Jag måste göra sådana jävla uppoffringar för dig.

Du kan alltid dopa dig med kortison, det kan inte jag. Jag är som en jävla val som du harpunerat. Och sedan slänger på tippen. Och bara harpunerar in nästa fotograf. Jag är bara en Moby Dick i mängden för dig. Jag sa att jag ska skriva en ätstörningskrönika. Det är skitbra, sa han. Superrelevant. Det är ju en superissue sedan vi träffades, från båda håll. Sedan dagdrack vi. Nu super du ner mig, sa jag, Men du är ju författare. Vad mer finns det för kul saker man kan göra på dan? Att kröka är kul när som helst. Dagknarka.

Vi är unga nu, sedan dör vi, sa han. När jag dricker måste jag käka annars ballar jag ur. Du vill inte att jag ballar ur.

Vi måste toppa Göteborg, sa jag. Jag ska hyra en fet jävla suv och bränna ner till Österlen. Du drar ut i fält, sa han. Ja, det är jag som är fucking Karl XII, sa jag. Jag vinner alla krig! Fast Karl XII förlorade väl alla krig, sa han.

Jag har fortfarande en vän med en bil så vi körde till Vaxholm. Trots att jag på instagram hade skrivit att han bara vara en vän och trots att han fullständigt bröt ihop för att jag flera gånger ändrade vår ursprungsplan och klockslag. Vi såg en räv i vägrenen. Liggande på sidan. Som om den bara vilade lite grann. Fast den var stendöd. Jag brydde mig jättemycket. Så pass att jag höll på att köra över den. Varför bryr du dig om räven? Han var uppriktigt förvånad. Jag sa för att räven är sötare och lenare. Grävlingar är sträva och inte lika sköna att klappa.

Sedan började vi prata om folk som dött av misstag. Som poeten Dan Andersson som 1920 dog på rum 11 på Hellmans hotell i Klarakvarteren när han andades in vätecyaniden som egentligen skulle ha dödat vägglössen. Dog inte Mama Cass av en skinksmörgås? frågade han. Nej, sa jag, hon dog av hjärtinfarkt. Jaha, vad synd, sa han. Sedan började vi prata om alla som dött i olyckor. Som Buddy Holly, Left Eye och Aaliyah. Det är nästan spektakulärt att som kändis dö på ett icke-spektakulärt sätt. Sedan sa han att om man googlar på unga kända död då kommer din grävlingstext upp. Grävlingen är din grej. Inte visste du att grävlingen skulle bli din grej?

Mitt sår på läppen är inte herpes, sa jag, jag har inga könssjukdomar. Säger hon medan hon runkläser sin egen grävlingstext, sa han och började hångla. Om det skulle vara herpes är det ändå för sent, sa han. Det är det mest romantiska jag varit med om.

Sedan började han prata om Göring. Jag skröt om min nazi-arbetskapacitet. Sedan bestämde vi oss för att ta namnet von Räfven när vi gifter oss. Här vilar Linda och Magnus von Räfven. Är ni ihop? messade Virtanen på grund av sådant han läst på instagram. Vi svarade att vi gifte oss borgerligt på Marstrand men vi hade en präst för Jonas Gardell var upptagen. Va, skojar du? frågade Virtanen. Linda Talib. Magnus Skugge. Nä, är det okej om vi använder Virtanen? Vore en ära, svarade Virtanen.

Jag vinner alla krig. Skrek jag med ansiktet alldeles för nära hans och med mitt långa mästrande pekfinger mot hans öga. Det var efter att han hade konstaterat att jag inte klarar av att ha folk framför mig för att jag tävlar med alla och måste komma först och han inte kan ha folk bakom sig. Var fan ska alla människor då befinna sig? undrade han.

Det var även efter en jävligt stor räk- och havskräfttallrik på Marstrands värdshus (där alla enligt Per Hagman till sist hamnar, innan de sedan aldrig lämnar ön, utan bara blir kvar i veckor). Mat som jag naturligtvis tvingade honom att plåta mig med, så att jag kunde lägga ut det på instagram, så att mitt liv framstår som ett äventyr. Så att ingen får veta sanningen. Som är att jag i själva verket mest ligger och sover och är sur och arg och asjobbig att resa med. Att jag har så nära till gråten. Och alltid kräver bilder på tårarna. Som då jag – efter att inte ha ätit någonting alls – började böla för att det han berättade var så himla sorgligt.

Och det var efter att jag vägrat ta att kattjäveln, turistkatten Barclay som hade en egen namnskylt utanför hans favoritplats under ett träd, dumpade mig. Att den med högburet huvud istället bara trippade fram för att sätta sig så retsamt som möjligt mellan hundarna nere på kajen. Bara för att prove his fucking point. Som om den sa jag är inte rädd, jag vinner och exakt så skrek jag. Jag. Vinner. Alla. Krig.

Anorexikriget, ingen jävel skulle kunna få mig att käka, skrek jag.

Kbt-kriget, om tanten skulle tvinga mig att konfrontera X eller Y eller att jag måste kräva tillbaka nyckeln så skulle jag bara säga hej då och sluta gå i kbt.

Du tror det, du tror att du vinner alla krig, sa han. Fast du i själva verket förlorar precis alla. Du är under ständig belägring men genom att hålla händerna för öronen så tror du att du vinner. Jag deklarerar alla krig, säger du och förlorar. Du är fan som Bagdad Bob!

Jag skriver det här till er från Marstrand. Efter att min suicidala dejt ballat ur. Han bara skrek en massa förolämpningar som fatta hur jobbigt det var för mig att behöva köra dig ända till Marstrand för att vi skulle hitta det sista exet av Svenska dagbladet för att du skulle runkläsa din egen text som jag inte ens fick läsa för att det var jobbigt för dig.

Fattar du hur det är för mig att du bara använder allt jag säger i dina texter. Och när du inne på Konsum Kungälv skrek har du Svenska dagbladet till den där sjuksköterskan. Du bara hon hade ju namnskylt, hon hade rock, som en i charken. Men hon stod ju framför kassan, hon hade något i handen som hon skulle köpa. Och sedan blev du stött av hennes reaktion, fast det borde vara tvärtom. Och när du bad en societetsdam som inte var en kroggäst att peka ut toaletterna.

Fatta hur jobbigt det var för mig när jag var hungrig men inte fick äta det där ägget. Du bara men det är löskokt och från Göteborg och 27 grader i bilen. Du bara jag står inte ut om du spyr, jag kommer inte komma hem om du spyr.

Fattar du hur jobbigt det var när de ville bjuda dig på räkor men så ville du inte ha, inser du hur pinsamt det var för mig. Fatta hur obehagligt det kommer blir för Per Hagman när han om två veckor kommer dit med sin dotter.

Och när jag kom tillbaka till Societetshuset där du suttit och skrivit skit om Göteborg så sa du snabbt nu kommer han, nu lägger vi på. Sedan stal du den där dyra pennan. Och när vi lämnade Societetshuset och jag undrade om du inte skulle betala för din sista kopp te och du bara jag väljer att se den som en påtår. Per Hagman kommer att bli tvungen att ersätta för både teet och pennan. Om du är Jonas Gardell så är Per Hagman din Mark Levengood som får gå runt och släcka bränder efter dig. När Per kommer hit så kommer hela jävla Marstrand stå i lågor.

Du åskådliggör den samlade bilden av hur en stockholmare beter sig. En som säger bär upp mina väskor till rummet och när de säger att de inte jobbar där säger du bara, nä det var inte det jag sa, jag sa bär upp dem.

Sa du Femte långgatan till taxin?

Vad kom först, Håkan eller Göteborg?

Vem är värddjuret, Håkan eller Göteborg?

Tänk att vara fånge i sin egen hemstad. Att spela för 70 000 pers på Ullevi och sedan bara gå hem i sommarnatten. Som om han bara varit en dag på jobbet, vilket han i och för sig har, och sedan knalla hem.

Bor inte Håkan på Ullevi? Har inte han besittningsrätt där vid det här laget?

Är inte det jättedyrt?

Han har en inneboende. Henrik Bergagrentrollet, under sängen. Han får aldrig sätta ner fötterna.

Vid fullmåne kan man höra Henrik Bergagrentrollet yla Shoreline över Majorna.

Han kan ligga där i sin Hästensäng och axla rollen som stans Beppe Wolgers som varje kväll nattas av Thomas von Brömssen.

Fatta hur lång tid det skulle ta för Göteborg att repa sig om Håkan flyttade.

Någon ba har en hel fotbollsarena som sitt sovrum.

Vi har ett kungahus och så har vi ett kungahus.

Vad sa taxin? Tänk om han inte hittar till Femte långgatan.

När Håkan dör kommer han ligga i lit de parad som den döende dandyn i Poseidons armar. Inför hela avenyn. Och alla spårvagnar kör i formation.

Och Feskekörka skjuter salut.

Så där som när Sten Åke Cederhök hängde lit de parad där och stanken ersatte makrilllukten.

Tror du Håkan får lön av Göteborg för att skriva de där fablerna om sin hemstad?

Glenn Hysén måste vara den enda som inte får betalt av Göteborg.

Det behövs inte, för han tycker det är så jävla gött att vara från Göteborg.

Finns det någon kändis som Göteborg försöker förhandla bort?

Papa Dee.

Man brukar ju säga varannan vatten, men med Håkan är det varannan gammal. Varannan spårvagn måste vara gammal.

Och de måste heta Albert och Herbert.

När man väl besökt Femte långgatan kan man aldrig återgå till första, andra eller tredje.

Håkans nästa skiva borde heta Långgatan.

Var hade Håkan ramlat om han bodde i Stockholm? På Mariatorget?

Vi har ju bara Väster- och Österlånggatan.

Var ligger hotellet på Marstrand?

På Långgatan.

Jag har en vän med en bil så vi åkte till Göteborg. För att lämna mitt mini-Flashback bestående av mina så kallade vänner som är i färd med att planera en intervention för mig för att jag dejtar fel kille som på facebook skriver att han ska ta livet av sig i Göteborg.

Vi fick inte tag i någon guidebok, men fyra skivor med Håkan Hellström. Det fanns en gata där alla kunde mitt namn. Vi tänkte svarta tankar på Långedalspaviljongen. Vi ramlade in på något diskotek. Sedan ramlade vi ut igen. Vi gick hand i hand vid Feskekörka. Vi såg Älvsborgsbron fortsätta i evighet.

I natt hade gud skonat Hisingen. Mina tårar på dina byxor.

Jag var ett tappat självförtroende, jag var rädd för att jag inte skulle hitta till Femte långgatan, eller Nordhemsgatan som ledde rakt in i himlen.

Kom igen, Linda, nu går vi till Femte långgatan, skrek Thomas von Brömssen.

Varför har ingen berättat att det finns en femte långgata – den som bara Thomas von Brömssen känner till och som ligger hemma hos Håkan Hellström – just när jag ska dö i Göteborg i ett delirium. Man måste dö några gånger innan man kan leva.

Vi ramlade in i en taxi vars chaufför sa att det inte gick att köra till Femte långgatan för att den var enkelriktad, men att jag kan släppa av er på Andra. Eller utanför klubben på Magasinsgatan. Kör oss vart du vill, så fort du vill, sa jag. Den här staden är resten av mitt liv. Baby, vi har inget men vi har regnet. Neonskyltar på gatorna sände ljus på mig och skatorna.

Sedan ramlade vi och en handfull utvalda runt inne på Femte långgatan där matroser och åttiotals-Ebbot slogs. Och en grävling. Som gick ut i gatljusen. Som behövde lite kärlek från fel sort. Sympatier från fel håll.

Sluta drömma om det ljuva livet, du kommer aldrig vara med om det. Jag var bara inte gjord för dessa dar. Jag kunde se mitt namn i tidningsbokstäver. Men jag kunde inte tro att jag fortfarande levde. Lämna mig inte i det här skicket. Och du tog nästan död på mig, baby. Men vart skulle jag annars dö?