Snart blir jag lycklig

Jag befinner mig exakt i olyckans kärna. I alla fall enligt en färsk studie som det var ett himla hullabaloo om i Englandsmedia när jag var där.

En professor med det ursnygga namnet David Blanchflower, som huserar på universitetet i Darthmouth, har mätt relationen mellan välbefinnande och ålder i 132 länder. Och kommit fram till att i-landsmänniskor är som allra olyckligast vid 47,2 år. För u-länderna gäller 48,2.

Jag som är 47,2 plöjer artiklarna med mycket stort intresse.

Den där vitblomman till professor har mätt femton olika variabler för att komma åt bedrövelsen. Ångest, ensamhet, fobier och sömnkvalitet. Visst vill man veta mer?

Blanchflower har en förklaring till nedstämdheten just vid denna ålder och säger till The Observer att det beror på att ansvarsbördan ökar samtidigt som energinivån minskar. Livet blir krångligare i takt med att barnen växer upp (små barn små bekymmer, stora barn och så vidare) och att ens föräldrar åldras – ofta på samma gång. Det blir helt enkelt ett jävla rännande, och man räcker aldrig till. Hälsan börjar svikta.

En brittisk skribent som också befinner sig i olycksålderns peak tror att det för honom handlar om att han aldrig kommer att utmärka sig i någon sport, han kommer aldrig att få Nobelpriset, ingen kommer någonsin berömma hans tiramisu. Det är kört, helt enkelt. Livet är slut.

Efter 47,2 hägrar något bättre. Professor Blanchflower säger att när man väl är där tror han att man blir mer realistisk och därmed lyckligare.

Det är då det slår mig. Jag är ju inte alls 47! Utan bara 46.

Ett år av nattsvart olycka kvar alltså. Innan jag peakar och allt det där underbara kommer till mig. Som bättre sömn, en massa härliga vänner som jag kan åka på mysiga weekendresor tillsammans med, mindre stress, inga jobbiga krav, en massa dejter och för att inte tala om allt kreativt tantrasex.

Om jag inte dött i Coronaviruset innan dess.

Snart blir jag lycklig

Jag befinner mig exakt i olyckans kärna. I alla fall enligt en färsk studie som det var ett himla hullabaloo om i Englandsmedia när jag var där.

En professor med det ursnygga namnet David Blanchflower, som huserar på universitetet i Darthmouth, har mätt relationen mellan välbefinnande och ålder i 132 länder. Och kommit fram till att i-landsmänniskor är som allra olyckligast vid 47,2 år. För u-länderna gäller 48,2.

Jag som är 47,2 plöjer artiklarna med mycket stort intresse.

Den där vitblomman till professor har mätt femton olika variabler för att komma åt bedrövelsen. Ångest, ensamhet, fobier och sömnkvalitet. Visst vill man veta mer?

Blanchflower har en förklaring till nedstämdheten just vid denna ålder och säger till The Observer att det beror på att ansvarsbördan ökar samtidigt som energinivån minskar. Livet blir krångligare i takt med att barnen växer upp (små barn små bekymmer, stora barn och så vidare) och att ens föräldrar åldras – ofta på samma gång. Det blir helt enkelt ett jävla rännande, och man räcker aldrig till. Hälsan börjar svikta.

En brittisk skribent som också befinner sig i olycksålderns peak tror att det för honom handlar om att han aldrig kommer att utmärka sig i någon sport, han kommer aldrig att få Nobelpriset, ingen kommer någonsin berömma hans tiramisu. Det är kört, helt enkelt. Livet är slut.

Efter 47,2 hägrar något bättre. Professor Blanchflower säger att när man väl är där tror han att man blir mer realistisk och därmed lyckligare.

Det är då det slår mig. Jag är ju inte alls 47! Utan bara 46.

Ett år av nattsvart olycka kvar alltså. Innan jag peakar och allt det där underbara kommer till mig. Som bättre sömn, en massa härliga vänner som jag kan åka på mysiga weekendresor tillsammans med, mindre stress, inga jobbiga krav, en massa dejter och för att inte tala om allt kreativt tantrasex.

Om jag inte dött i Coronaviruset innan dess.

Jag vet varför Sylvia Plath dog

Efter första världskriget började Storbritannien använda något som kallades ”stadsgas”, en fullständigt livsfarlig cocktail av väte, metan, koldioxid, kväve och luktfri och dödlig kolmonoxid.

”Det sista innebar att i princip alla britter hade ett enkelt sätt att begå självmord hemma”, skriver Malcolm ”10 000-timmarsregeln” Gladwell i sin nya bok Att prata med främlingar.

1962 begick 5588 människor i England och Wales självmord. 44,2 procent valde Sylvia Plaths metod, kolmonoxidförgiftning.

När gasen 1977 var utbytt mot naturgas var det enda som hände om man försökte stoppa huvudet i ugnen att man fick en trist huvudvärk och blev lite stel i nacken. Antalet suicid medelst gas sjönk till noll.

Nå, undrar Gladwell, när metoden försvann, valde då människorna ett annat sätt för att ta sig av daga? Eller tog de helt enkelt inte livet av sig?

Gladwell undersöker om det går att minska antalet suicid genom att bara göra det svårare.

Sedan Golden Gate-bron öppnade 1937 har fler än femtonhundra personer hoppat till sin död där. Ingen annan plats har under samma tidsperiod en så hög suicidfrekvens.

En undersökning visar att av 515 personer som tänkt hoppa men hindrats så tog endast tjugofem livet av sig på annat sätt.

Vad vill Gladwell säga med sin gedigna statistik? Jo, att suicid är kopplat till platsen, eller för all del gasen. En stor majoritet har alltså för avsikt att dö just där och då.

Det vill säga, om Storbritannien inte haft den farliga stadsgasen just när Sylvia Plath ville dö kanske hon hade levt i dag. Tanken svindlar.

Jag har dock en egen teori.

Plath dog på grund av kylan och fukten. Plath var amerikanen som kom till ett av olja och gas nedsmetat England. Hur mycket hon än gnodde fick hon inte bort fettet. Hon hatade det. Hur varmt hon än klädde sig frös hon. Dessutom råkade hon hamna i århundradets kallaste vinter. I ett land som på allvar tycker att det är en bra idé att sätta rören utanpå fasaderna.

Hade Plath stannat i USA hade hon levt i dag.

Den övergivna katten Rufus som ingen älskade

”Den som har känt katter, haft katter i hela sitt liv, har kvar en grundton av sorg, helt annorlunda än den man känner inför människor: den är sammansatt av smärta över deras hjälplöshet, över skuld å allas våra vägnar.”

Orden är Doris Lessings, en känd kattälskare.

Litteraturen är full av kända katter. Många är de författare som menade att katterna var en grundförutsättning för deras yrke. Inte sällan skrev de om sina katter.

Som Doris Lessings hjärtskärande berättelse om Rufus, den vanvårdade röda katten som ställde sig framför henne och som så enträget såg upp på henne att hon inte kunde göra annat än att ta sig an honom och senare skriva en kortroman om honom.

Hon beskriver honom som inte direkt söt, men att han har potential. Pälsen påminner om en rävs, så röd att han får latinets namn för röd.

”Det här var en katt som hade haft ett hem men förlorat det. Han visste vad han det ville säga att vara innekatt och någons älskling. Han ville bli klappad.”

Berättelsen blir bara sorgligare och sorgligare. Han spinner högt så fort någon människa är vänlig mot honom så att människan ska förstå att han är tacksam. Han är noga med att se till så att han inte blir utestängd och vågar sig därför inte längre in än en stol i köket.

De andra katterna låter honom inte vara någon annanstans. Just när han börjar slappna av och dristar sig att gå längre in i huset slår olyckan till igen, då han under en utevistelse blir överkörd och gipsad. Han kämpar på. Med gipset och med allt annat som drabbar honom i form av olika sjukdomar.

En gång i sömnen gör han det där för kattungar eller kvillrande lätet som mycket trygga katter kan avge. När han vaknar och ser att det är Lessing som klappar honom tystnar han tvärt.

”Hade han drömt om sitt liv som kattunge?” undrar hon. ”Eller kanske till och med den människa som hade älskat honom när han var kattunge eller ungkatt, men sedan hade rest sin väg och lämnat honom kvar?”

När Tiger-Pieker blev Grey Cat

”This is Grey Cat”, she said. ”I only got her yesterday.”

Orden är den brittiska författaren Jenny Diskis. De hon skrev i sin allra sista bok, In Gratitude, som handlar om tiden som fosterbarn hos Doris Lessing, och om hennes obotliga lungcancer.

Alla kattälskare känner till Grey Cat. Lessings mest kända katt efter Rufus och Black Cat.

Men något många förmodligen inte vet, är att Lessings förevigade katt Grey Cat från början var Sylvia Plaths katt.

Det framkommer om man korsläser Jenny Diski, Doris Lessing och Sylvia Plath. Jag älskar att korsläsa saker. Att följa en person genom många olikas blickar. Och i det här fallet en liten katt.

Visst är det fantastiskt! Känner ni också historiens vingslag. Eller snarare en kittlande vibration. Som från ett par morrhår som väcker en klockan fem på morgonen.

Jenny Diski skriver att den grå katten kom i en taxi tillsammans med Ted Hughes som Lessing umgicks med. Plath hade just dött och han kunde inte ta hand om katten, varpå Lessing, känd för sitt omhuldande om katter som farit illa, tog sig an den. Och bytte namn på den innan hon gav den till den tonåriga och mycket truliga Jenny Diski som hon också hade tagit sig an.

Lessing skriver att Grey Cat var plågad av svåra minnen och att hon avskydde att åka bil. En gång åkte de till Devon för att hälsa på en vän.

Jag tänker direkt att de åkte hem till Ted Hughes som bodde i Devon. Men jag kan inte säkert veta.

Däremot vet jag att den lilla grå kattungen från början hette Tiger-Pieker och var en gåva till Sylvia Plaths dotter Frieda från en grannfru.

Plath nämner katten för första gången den tolfte oktober 1962, i ett brev till sin mamma.

Dottern Frieda Hughes är i dag sextio år och konstnär och författare. En dag ska jag samla mig tillräckligt för att kontakta henne för att fråga om hon minns Tiger-Pieker. Men innan jag lyckas uppbåda tillräckligt med mod fortsätter jag att via litteraturen följa i den lilla grå kattens fotspår.

Platsen där Sylvia Plath var lycklig

”We already have a gravestone. We don’t need another.”

Så skriver Frieda Hughes, dotter till poeten Sylvia Plath som på ett tämligen brutalt sätt tog livet av sig i februari 1963, i förordet till Plaths postumt publicerade diktsamling Ariel. Den upplaga där dikterna ligger i den ordning så som Plath lämnade dem på sitt skrivbord innan hon gjorde det hon är allra mest känd för. Ställde fram mjölk och smörgåsar till sina två små blöjbarn innan hon tätade dörrarna med handdukar och slutligen satte på gasen och la huvudet i ugnen.

När Plath skulle hedras med en så kallad ”blue plaque”, en minnesplatta som English Heritage sätter upp där särskilt prominenta och viktiga personer bott, var tanken att den skulle sättas upp på Fitzroy Road, den lägenhet där Plath dog.

När dottern Frieda fick frågan om hon ville avtäcka skylten rättade hon till missförståndet att det skulle vara där hon skrev Ariel som sedermera skulle bli den första bok som postumt kom att belönas med Pulitzerpriset, varpå den närliggande byggnaden på Chalcot Square istället blev den plats där skylten skruvades upp.

Som alltid när det handlar om Plath väckte det känslor, starka sådana.

Den rätta platsen är Fitzroy Road! skanderade de arga.

Varför, frågade Frieda.

För att det var där hon skrev sina bästa dikter.

När de fick veta att så inte var fallet, sa de: För att det var där hon var en ensamstående mamma.

Jag visste inte att det premierades med blå skyltar, fortsatte Frieda.

Okej, men det var där hon dog! sa rösterna.

Och det var då Frieda drämde i det där med gravstenen och förklarade att hon till skillnad från dödsdyrkarna ville hylla sin mammas LIV och därför sitter nu den blå skylten på den plats där Plath var både lycklig och olycklig, levde i ett passionerat äktenskap, födde barn och skrev några av sina allra bästa dikter.

”This is the after-hell: I see the light”, skriver Plath i Poem for a Birthday i diktsamlingen The Colossus som hon skrev just där.

Katter känner på sig när det är dags att dö

Han var den minsta, minst musikaliska och minst omtyckta ungen i den stora kullen. Den lilla beige katten som föddes inne på skivbutiken Rough Trade i London på 1980-talet.

Beige Cat, Chat Beige eller rätt och slätt Chat som den senare kom att kallas.

Elizabeth Youngs katt.

”Liz was a compulsive reader and an instinctive writer, whose interest in the bizarre, the peripheral, the mordant and the obscure, belied a perfectly rigorous analytical mind”, skriver Will Self i förordet till hennes artikelsamling Pandora’s Handbag.

”I wonder who the hell will read this book? And I wonder weather it will sell? On the face of it, Pandora’s Handbag is not a surefire hit for any publisher, being the collected writings of a critic and journalist who, while not obscure, was by no means well known”, fortsätter Will Self.

Jag är nog den enda i hela Sverige som inte bara äger en bok av denna fantastiska skribent som, endast femtio år, så tragiskt dog 2001 av hepatit c utan som dessutom letade upp boken på ett antikvariat i London. Och som nu skriver om hennes katt Chat.

Den lilla beige katten som var rädd för sina egna nysningar, och som trodde att den otäcka åskan var något Young satte på och kunde råda över. Vars låda för honom var stor som en jacuzzi. Som sa sådant som ”could you turn off the rain, please?” och ”ok, I did vaguely lick the butter and oh, my tail sort of brushed over that stuff you left out on a mirror”.

Katter känner på sig när det är dags att lämna in och efter arton år gömde sig Chat i ett paraply för att dö, men han dog inte på grund av att hans liv uppehölls av de mediciner han fick, så under ett obevakat ögonblick hoppade han ut genom ett fönster. Chat låg på trottoaren och flämtade och hade sannerligen visat vad han ville och han litade på Young att hon skulle göra vad som nu krävdes.

Hon kunde inte sluta gråta och hon såg honom överallt – ett litet blont spöke.

Precis som jag hela tiden ser min leopard som nyligen lämnade oss. Till och med här i London ser jag henne.

Mauro Scoccos nya vuxenbebis

”Nelly tror att världen inte finns om hon blundar tillräckligt hårt.”

Jag hatälskade Mauro Scoccos låt om Nelly när den kom i början av nittiotalet. Jag var så fruktansvärt avundsjuk på Nelly. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte bli som hon.

Alla killar älskade Nelly. Speciella, lite sköra tjejer. Sådana som var dåliga på att ta hand om sig själv. De där nästan genomskinliga tjejerna med långt, trassligt hår. Stora ögon. Osminkade. Barfota. Kanske någon slokhatt som de hittat på loppis och sedan tappat bort. Lite Melissa Horn, som har en massa relationer som är superkomplicerade. Som tänker mycket. Analyserar. Som vill rymma. Som går i vinterskor på hösten.

Sådana tjejer som männen kan få ta hand om. Som om de vore en bebis.

Jag har aldrig varit speciell. Jag skulle aldrig sitta och nynna i en trappa så där som Nelly gör. Jag skulle aldrig säga att solen och vinden och regnet är mina enda vänner.

Jag tror inte att vi, när vi dör, kommer sitta på ett moln så där som änglarna gör och visa oss för barn om kvällen och tända alla ljusen i karusellen.

Som Nelly.

Däremot var jag likt Nelly väldigt blyg som ung, men jag log inte nervöst mot folk som jag inte kände. Så där som Nelly. Jag tittade nog bara bort.

Jag trodde att världen fanns hur hårt jag än blundade. Jag var väldigt bra på att ta hand om mig själv. För att inte tala om andra. Jag har aldrig ägt en hatt.

Nu har Mauro skrivit om Nelly igen, tjugoåtta år senare. Är du lycklig, frågar han Nelly, i låten med samma namn.

Det verkar inte ha gått så bra för Nelly. Det var mycket tråkigt att höra.

Hon har tydligen missat en massa chanser, som aldrig kommer tillbaka. Mauro undrar om hon bor kvar i det där huvudet, där allt kunde bli så mörkt.

Jag är övertygad om att det hade gått bättre om hon hade slutat att tänka så mycket. Och istället bara göra. Och aldrig låtit sig tas om hand av alla Mauros där ute, de som trollbands av henne. Om hon slutat vara den där vuxenbebisen och förstått att lycka inte finns.

Min familjemedlem är kändis och jag hatar hen

En gång fick jag tevebilagan hemskickad av en släkting. Med mitt namn inringat med röd penna. Och det var det enda. Inget kort eller brev.

Jag har tänkt så mycket på det där genom åren. Syftet med att göra sig omaket att leta upp en märkpenna, ringa in mitt namn, leta upp min adress (det här var innan internet, och personen bodde inte i Stockholm, jag minns inte ens hur man tog reda på utsocknes adresser då) och stoppa åbäket i ett stort kuvert, väga skiten, slicka på rätt antal frimärken och till sist gå till en brevlåda.

Liksom, kolla du ska vara med i teve! Eller, du har varit med i teve. Eller, du är med i tidningen/tevebilagan! Eller, att jag helt enkelt skulle veta att jag skulle vara med i teve. Så att jag inte missade det. Som en service eller tjänst?

Jag kommer att tänka på det där när jag ser dokusåpan om Billgrens. Förvisso är det så klart spännande att gapa över deras framgångar och lyxliv, med helt bisarra palats vid Slussen eller stora ateljéer som man fått av mamma, men det allra intressantaste är som vanligt det som INTE sägs. Eller, det som framkommer (med all önskvärd tydlighet) mellan raderna.

Sigge. Brorsan som inte vill vara med. Kom inte och säg att det inte finns något där.

Sigge säger att han är den enda normala i familjen, den som till exempel låter folk tala till punkt. Tittar man noga på klippet ser man något.

Är det en överlägsenhet? Det är helt klart något obearbetat. Lite aggressivt. Ganska mycket stackars mig som måste ha en kändis till familjemedlem.

Stackars dig, vill jag säga. Vilket trauma att tvingas ha samma efternamn som någon som ÄR MED I TEVE! Som folk vet VEM HEN ÄR!

Någon borde göra en teveserie som heter Min familjemedlem är kändis och jag hatar hen. Så kunde de få utlopp för sina aggressioner och sedan tyvärr inse att det var inte så lätt som de trodde att bli kända. Ingen brydde sig, TROTS att de är så HIMLA INTRESSANTA och BEGÅVADE.

Jag lovar att ringa in deras namn i tevebilagan och posta.

Så här hamnar du i tidningen

Jag drev egen pr-byrå i tio år. Det största misstaget folk som vill nå ut gör är att de tror att det finns någon quick fix. Att de inte är beredda att lägga ner den tid som krävs för att få en journalist att skriva om just deras pryl, nyhet eller bok.

Det kom nyligen en bok på posten. Simone de Beauvoirs nyutkomna Den brutna kvinnan.

Med en enkel postit-lapp på.

”Hej Linda, skickar dig denna underbara pocket med hopp om att du vill uppmärksamma den!”

Om jag slukade den? Ja. Om den infriade mina högt ställda förväntningar? Ja.

Nå, varför vill jag då skriva om den?

Jo, för att personen som tagit sig tiden att skicka denna bok till mig har gjort alla rätt.

Det räcker inte att tänka att jag befinner mig i rätt målgrupp: snart femtioårig kärring, nyskild, och vars väninnors äktenskap faller som käglor på grund av männens små äventyr med yngre, fastare tjejer. Precis det som sker för bokens Monique. För att det enda jag och mina väninnor pratar om är samma sak som upptar all Moniques vakna tid. Hur man hittar tillbaka till sig själv efter en separation.

Nej, för pr handlar om något mycket mer grundläggande än ”målgrupp”. Det handlar om att få skribenten att känna sig sedd.

Och OM jag kände mig sedd när boken jag väntat på i MÅNADER kom hem till mig! Hur kunde de veta det? Och hur kunde de veta att jag dessutom ÄLSKAR Kristoffer Leandoer som översatt den?

Jag kände mig inte bara sedd, utan jag kände mig omtyckt, respekterad och framför allt LÄST.

Den som skickade boken måste ha LÄST mig. Hon måste ha följt mig under en längre period. Hon måste VETA att jag har väntat på just den här boken.

Hon måste ha läst allt jag skrivit om Leandoer. Om det där att med böckernas hjälp fly från verkligheten. Om hans läsporr.

Sådant pr-arbete tar tid. Att följa dem man vill påverka måste ses som en livsstil. Som tar många år i anspråk.

Är man inte beredd att lägga ner den tiden ska man varken jobba med eller köpa pr.

Tack för boken, Ellerströms! Jag älskar er!

Sida 15 av 23