Ensamkväll här hemma. Jag tar fram min fiskgratäng, låter den ligga tio minuter för länge i ugnen så att den blir nästan svart där på toppen och så äter jag långsamt, som en ko, i soffan. Tittar hålögt på teven, tuggar och tuggar, och ibland noterar jag något avlägset intressant i det jag tittar på och mumlar därefter detta högt för mig själv. Mumlar också det jag faktiskt gör. ”Byta kanal”, mumlar jag innan jag faktiskt gör det.

Amanda är på middag med en kompis. Det har fallit sig så att en extremt högt uppsat mediechef i Stockholm sitter alldeles bakom henne. Jag fick ett mms med texten: ”Jag har koll. Du kan vara lugn.” Och så skickade han den här bilden.

Han skämtar, det förstår ni, va. Det var ju inte så att han på riktigt ville hålla mig underrättad om vad min fru gör. Jag frågade honmo vad hon åt och han svarade torsk. Jag skrev, fnissande måste jag medge, ett sms till Amanda där jag frågade om torsken var god.

Hon svarade inte, hon kanske inte hade telefonen framme, och då kändes det lite tomt eller vad man ska säga. Jag skickade ett sms till mediechefen efter en stund, jag frågade honom: ”Vad gör hon nu?”

Men han svarade inte på det.
Jag skrev en gång till till mediechefen.
Och sedan ännu en gång till Amanda.

Sedan lade jag ner projektet. Kan inte hålla på och skicka sms till folk som inte svarar, till slut känner man sig värdelös. Nu tittar jag på Filip och Fredriks ”Breaking News”. Det är bra. Jag recenserar det högt för mig själv. ”Det var kul”, mumlar jag när de pratar om Steve Jobs klädstil.

Sen går jag väl och lägger mig. Känner mig lite risig också. Hostar och skit. Hej.

Jag och Amanda firar med champagne på vår lånade balkong. Vi har äntligen köpt en lägenhet! Det ska bli så skönt att komma dit. Nu sitter vi och planerar möblering och så. Vi flyttar in den första oktober, då ska jag visa er hur den ser ut.

Sitter på café igen. Det är som groundhog day. Jag tar en kaffe, Marcus Dunberg kommer förbi igen. Vi pratar lite, han släntrar iväg till jobbet. Jag väntar på att klockan ska bli 12.20, för då får jag hämta min älskling på förskolan. Jag ringer lite titt som tätt och frågar hur det går. Undrar om de blir irriterade på mig då? Jag är ledsen för att jag inte ”levererar” här. Ni kanske vill ha något vasst och roligt. Jag är inte vass och rolig. Jag är mjuk och blödig, vill bara återfå min dotter.

Sitter på ett bageri på Karlavägen, två kvarter från Charlies förskola. Jag är stand by och startklar, om de ringer och säger att jag ska komma så är jag där på två minuter. Jag tänker på Charlie, undrar så om hon är ledsen, om hon känner sig övergiven.

Min vän Marcus Dunberg kom just förbi på gatan, det var som en hägring att se honom, nästan om om det aldrig skedde. Läderportfölj i ena handen och en kasse kemtvätt i den andra – precis som man tänker sig Marcus Dunberg. Om Marcus Dunberg skulle plötsligt avlida, Gud förbjude, så är det så jag kommer att minna honom. Portfölj, kemtvättskasse och den där gångstilnen, målmedveten och flanerande på en och samma gång.

Marcus slog sig ner, tog en kopp kaffe. Jag berättade om min förskoleångest för honom och plötsligt fick han något drömskt i blicken, han fick stirret, mumlade att han minns när han blev lämnad på dagis första gången.

Oklara minnesbilder, en korridor, doften av nylagd asfalt på gatan utanför. Det var högtryck i luften, en dallrande augustidag. Lysrör i taket, det tassande ljudet av sockiplast mot linoleumgolv. Främmande barn som stirrade under lugg i hörnen av rummet. Marcus blev inföst och sen försvann mamma. Marcus sprang till fönstret, såg hur mamma åkte iväg i sin bil. Och han grät och grät och grät.

Jag stirrade på Marcus.

Jag: Varför berättar du det här?
Marcus: Jag vet inte. Jag ville väl säga något tröstande.
Jag: Något tröstande?
Marcus: Ja.
Jag: Du berättar om om ett svårt trauma från din barndom som har att göra med när din mamma lämnade dig på dagis första gången?
Marcus: Ja?
Jag: Skulle det trösta mig?
Marcus: Ja, jag vet inte.
Jag: Jag har just givit Charlie ett trauma för livet.
Marcus: Äh. Det kommer gå bra. Oroa dig inte.

Så reste han på sin gängliga kropp, tog farväl och försvann längs Karlavägen.

Vi åt charkisar idag. Vi brukar göra det en gång i veckan, för det är ju så gott, eller hur, och det är ju så enkelt, inte sant. För att veta EXAKT på vilket sätt vi byggt upp vår charkismiddag, råvarorna och så, gå in på Amandas blogg HÄR.

Jag ska inte dröja vid råvarorna, bara vid korven ni ser där uppe till höger i bild. Det är en ungersk picksalami. Det var pappas favoritkorv när det begav sig och i många år var det också min. Men så var jag i Colombia och spelade in tv i höstas. Jag var där i tre månader. Vi bodde på ett hotell från helvetet. All mat hade samma temperatur – frukosten som man ville ha kall var lika ljummen som den middagsmat som man ville ha varm. Jag blev mycket sjuk. Alla blev det. Vid något tillfälle var 48 av teamets 70 människor magsjuka.

Till slut kunde jag inte äta något. Jag fick en parasit i magen. Jag gick ner oerhört mycket i vikt. Jag mådde dåligt. Så skulle Calles partner på Hard Hat, Mats Dicklén, komma och hälsa på oss från Sverige. Han frågade om jag ville ha något speciellt från Sverige. Och jag sa att jag ville ha en ungersk picksalami.

Jag drömde om den där picksalamin i många dagar.

Så kom Dicklén och han hade med sig en halvmeterlång picksalami. Det var mycket generöst av honom. Jag åt halva till middag samma dag och andra halvan till middag dagen efter. Efter den dagen har jag inte kunnat ens tänka på picksalami. Magen vänder sig ut och in. Jag klarar det inte.

Det är synd, för den ungerska picken är en riktigt fin korv, det vill jag lova.

Ikväll börjar Filip&Fredriks nya program ”Brekaing News” på Kanal 5. Det är en daglig talkshow som sänds live mellan 22 och 23. Jag har mycket länge tyckt att Sverige behöver en daglig talkshow och jag är GLAD att den nu är här. Det känns som att vi inte är något riktigt land om vi inte har en daglig talkshow på något sätt. Jag är säker på att Filip och Fredrik kommer att göra det bra, och jag hoppas nu att folk tittar, så att de kan fortsätta göra programmet länge.

För visst är det roligt att det finns en talkshow som varje kväll sammanfattar vad som hänt under dagen?

Jag vill därför uppmana alla, också ni som inte regelbundet följer Filip och Fredriks produktioner, att ge detta program en chans. Går allt vägen så blir det både roligt, vasst, intressant – och allmänbildande.

Kanal 5, klockan 22.00 ikväll.

Träffade min förläggare Ann-Marie Skarp på lunch. Hon hade med sig sin man Jan Guillous nya roman Brobyggarna, som ska bli en romansvit om hela 1900-talet. Ett jätteprojekt. Jag har nu läst 28 sidor av denna bok och ska avvakta med en recension, men det är ju väldigt bra.

Vi hade Håkan Juholt som gäst i Schulman Show i torsdags och när jag tog en bild på honom slogs jag av att han ser ut lite som en vaxdocka på bild. Bakom ser ni min svägerska Hannah Widell och hennes dotter Wilma. Apropå politiker, så hörde jag att Filip och Fredrik hade haffat Fredrik Reinfeld på stan och givit honom någon typ av bok. Tanken var, om jag förstått det hela rätt, att de ville att Reinfeld skulle läsa lite ”god litteratur” istället för Camilla Läckberg, som han enligt uppgift slukat vildsint under semestern. Och vad tycker ni om de greppet? Roligt och smart? Elitistisk och von obent? GUD, vad roligt det ska bli att följa Breaking News som har premiär på måndag på Femman, klockan 22.00.

Så här såg det ut när vi firade vår bröllopsdag för ett par veckor sedan, på vårt torp i Värmland. Vi åt charkisar och kräfter.

Att se Gäster med gester var ju att slungas tillbaka till barndomen. Min första känsla: ångest. Men det var ju inte programmets fel, utan barndomens. Tofsen var kvar, den undre raden och den övre var kvar – och en programledare som sitter ner och leder sitt program. Jag är mycket förtjust i programledare som sitter ner och leder ett program där andra står upp. Det krävs att man sitter “mysigt”, precis som Lennart Swahn gjorde när det begav sig, tillbakalutat och lite dandylikt. Jag minns hur Lennart Swahn brukade slicka sig om tänderna när han log, jag tyckte mycket om det, tandslickandet från fåtöljen.

Bland de medverkande fanns varken Inga Gill eller Jarl Borssén, och inte heller Jeija Sundström, som man tyckte var urläcker i sina kroppstrumpor eller vad det var hon hade på sig. Hade hon pyjamas? Jag var inte så road av deltagarna den här gången. Den tradige killen från Allsång på Skansen var med, bland annat. Lena Philipson var duktig på att gissa rätt på charaderna, det var festligt.

Gäster med gester var ju ett program som gick på bästa sändningstid när det begav sig. Och det var säkert vettigt. Men det håller ju inte riktigt för att sändas 20.00 en lördag år 2011. Det här är ju inte alls otrevligt och heller inte dåligt, men det är ju inte stor lördagsunderhållning. Här har SVT gjort ett misstag. Det här ska gå lördag 19.00 eller torsdag klockan 21. Det största värdet som finns i programmet är ju nostalgivärdet, men det gör ju inte att det håller för att bygga en helgkväll på.

Rikard Olsson var ju perfekt som programledare. Trevlig och mysig. Han har ersatt Lennart Swahns blasé-attityd med en vasshet som gör programmet gott. Han får :++++: , men programmet får :+++: .

Vi är på Sturehof och firar. Firar att Amanda och Hannah fått in sin första storkund och att jag fått ett skithäftigt jobberbjdande. Vi äter naturligtvis kräftor och några andra, sekundära djur från havet. Och ni då? Allt bra?

Nu kör vi igen! 20 nya episoder av Sveriges i särklass största webbtalkshow.
Era åsikter är mycket viktiga. berätta vad ni tycker i kommentarsfältet, så lyssnar vi noga!

Trevlig fredag!

Kram
Alex