Vi hade Marcus Birro i Schulman Show-studion igår. Elektrisk stämning, Markus Larsson konstaterade att han erfor svimningskänslor. Det hade så klart att göra med att jag och Birro bråkat i flera år. Själv har jag länge varit besatt i Birro. Jag har läst varenda rad han skrivit och alltid sett till att ge min syn på saken. Jag fick en låsning, kan man säga. Det gick så långt att Amanda i våras förbjöd mig att skriva en enda rad till om Birro. Jag fick inte ens nämna honom. Och jag har hållit mitt löfte, trots att det ibland varit svårt.

Man kan väl säga att jag räckte ut en försonande hand. Och han tog emot den. Stort av Marcus. Men det tog en stund innan vi hittade varandra i studion. Jag var tagen och Marcus med. Och bredvid satt markus Larsson, som vsade tänderna mot Birro flera gånger, som man tänker sig att aporna på zoo gör mot gallret när besökarna blir för närgångna. Märklig stämning.

Satte mig på Cafe Mocco i eftermiddags, fick syn på ett konstverk. Motivet är Pippi Långstrump och det är väl fint, även om det är svårt att göra ”fine art” av Astrid Lindgren-figurer, inte sant. Något försök åt det hållet har gjorts i alla fall, undertill där, ser ni, det står: ”2 X 3 = 4”

Nå, 2 gånger 3 är ju inte 4, det är ju 6. Vad har det här för betydelse ”i konstverket”? Vad är meningen? Det funderade jag på en bra stund. Är det som en underrubrik till Pippi, en hyllning till henne, är meningen att berätta att Pippi tänker utanför boxen, att i hennes värld är 2 gånger 3 lika med 4 och det är BRA, för det är okonventionellt och galet och fel men ändå RÄTT! Men jag förstår det inte. Jag ser inte Pippi som någon som är utanför boxen. Hon står för busighet, kanske, och fantasirikedom möjligen. Men det går inte ihop med 2 gånger 3 lika med 4. Kan det vara tvärtom, har det att göra med att Pippi aldrig gick skolan och då kan man inte räkna och då tror man att 2 gånger 3 är lika med 4. Därför ör konstverket en uppmaning till människor att gå i skolan. Men så KAN det ju inte vara, men inte heller det första, ingenting stämmer med den jävla tavlan.

Jag gick med Charlie på Karlavägen när hon plötsligt stannade tvärt och ställde sig mot en vägg. Jag förstod omedelbart att hon stod i begrepp att bajsa, för då måste hon stå alldeles still, gärna lite avskilt. Just då hände det att en smutsig skåpbil långsamt skred fram på gatan. Man kunde tro att det var en pundarbil av något slag, men plötsligt blixtrade den till, det började lysa blåljus överallt – det visade sig vara en polisbil av civilt slag. Polisbilen stoppade en bil som befann sig alldeles framför dem. Ut ur polisbilen steg två poliser. De hade på sig Oakley-solglasögon, joggingbraxer och smutsiga t-shirts. De såg ärligt talat inte kloka ut. De gick fram till bilen, beordrade föraren att stiga ur. De dividerade en stund med föraren och stuvade sen in honom i skåpbilen.

Så långt är det ju en rätt spännande historia, men det är först nu den blir oförklarlig och då gör jag som jag brukar när jag behöver spetsa till ett skeende, jag går över till historisk presens. 

Den ene polisen står där fem meter utanför sin skåpbil. Den misstänkte är instoppad i bilen, dörren är stängd om honom. Det är en vacker dag, vindstilla och Karlavägen är i stort sett tom på bilar. Polismannen tar fram sin telefon och ringer ett samtal. Han tar fram en papperslapp som han omsorgsfullt håller för sin mun varje gång han öppnar munnen. När personen på andra sidan pratar sänker han sitt munskydd, men så fort han själv pratar igen så åker lappen upp. Det är uppenbart så att han vill dölja munnen för att inte avslöja vad han pratar om.

Men varför? Misstänker han att den mistänkte är läpptydare eller vad det heter? Eller vad fan pågår?

Kan någon förklara?

Har nu tillryggalagt en fullständigt arbetsfri dag. Jag har suttit i min butik från tidig morgon till nu och ännu inte gjort ett enda handtag. Men dagen har haft sina höjdpunkter ändå. Jag läste en Agatha Christie-roman i min fåtölj och plötsligt blev jag lite sömnig, så jag tog en liten tupplur. Jag vaknade till med ett ryck efter en kvart, med saliv i mungipan och rufs i nacken och märklig gubbe som stirrade på mig genom skyltfönstret. Så satte jag mig åter i min vidriga kontorsstol som påminner om de karmstolar som läararna hade i mellanstadiet, och återgick till att inte jobba det allra minsta. Nu ska jag hämta Charlie på dagis och sen ska vi gå och äta en bulle, för det lovade jag henne imorse när hon inte ville att jag skulle gå från dagis. Där har vi den, min dag, eller min icke-dag om man så vill.

Jag kom hem ikväll efter tre dagar på Bokmässan. Amanda hade ordnat med överraskning! Hon hade gjort en blåbärspaj till mig.

Och så hade hon tänt ALEX-ljus. Det var väl gulligt!

Och på sängen låg ett paket. Jag fick en kavaj. Jag har bara en kavaj, som jag bär både privat och varje gång jag gör något offentligt. Den här kavajen var den snyggaste jag sett. Tack, älskade Amanda, för att du är så gullig mot mig.

…men det här gjorde mig faktiskt så jävla road och, ja, GLAD! Resumés chefredaktör skriver att jag är nye Ulf Lundell. Läs texten HÄR. Jag vill gärna vara nye Ulf Lundell. Det vore nåt, det.

Jag lägger snart bakom mig den andra dagen av bokmässan. Det är roiligt, men rätt mycket jobb. Framför allt saknar jag min familj. Och jag får ont i hjärtat av både glädje och saknad när jag får en godnattfilm från Amanda och Charlie.

Dagens gäst är Henrik Dorsin. Markus Larsson och Hannah Widell i panelen som vanligt.
Berätta hemskt gärna vad ni tycker!

Och glöm inte att Schulman Show finns på twitter @SchulmanShow och att vi nås på mejl på schulmanshow@aftonbladet.se

Hoppas er fredag är underbar och att detta program blir en härlig eftermiddagsföljeslagare!

Ledsen för denna frånvaro, jag har varit ute och rest, kan man säga, och reser gör jag nu också – på väg till Göteborg och bokmässan. Sitter på X2000 och funderar över om jag kan somna här eller inte. Charlie hade en speciell natt. Hon vaknade klockan fyra och skrek fullständigt obegripliga saker. Vi gav henne välling och viskade åt henne att hon skulle sova, men hon ville absolut upp. Jag bar henne till fönstret och visade henne den tomma gatan och den svarta himlen och viskade till henne att alla sover nu och det måste vi också göra. Men hon vägrade. Jag satte mig i soffan med henne i famnen och efter en halvtimme somnade hon. Jag försökte lyfte över henne till sängen, men då vaknade hon och skrek, så jag fick återvända till soffan. Så jag halvsov sittande i soffan med Charlie i famnen i två timmar innan jag satte mig på detta tåg.

Därför: jag borde kunna somna. Men man vet aldrig. En gynnare alldeles bakom mig gapar i telefon om ”norra länken”. Gud, vad tröttsamt det är att höra på envägssamtal om norra länken.

***********

Åkte taxi till tåget. Nu har de en portabel kortläsare som man själv trycker och knappar med där bak i bilen. Det innebär att man numra trycker in dricksen manuellt, istället för som förr då man sa till chauffören vad han kunde lägga på. Jag märker numera att chauffören inte ens märker att man ger dricks. Och då känner jag att det får vara. Jag vill inte dricksa ut i tomma rymden. jag vill dricksa till någon som uppfattar saken och säger ”tack, tack”.

***********

Jag läser nya Filter. Meningslös intervju med Fredrik Lindström får :+: . Spännande intervju med Hannes Råstam får :++++: . Tidningen som sådan får :++: , vilket alltså är godkänt.

***********

Människor som korsat mina tankebanor på ett eller annat sätt under den timme jag suttit på tåget:
Amanda Schulman
Charlie Schulman
Klas Lindberg
Felix Herngren
Clara Herngren
Calle Schulman
Linda Mariie
Fredrik Wikingsson
Ann-Marie Skarp
Täppas Fogelberg
Lisette Schulman
Emanuel Karlsten
Henrik Dorsin
Viktor Barth-Kron
Fredrik LIndström
Jenny Östergren
Lars Beckung
Hannes Råstam
Johan Ripås
Jan Helin
Jonas Lindberg
Anders Timell
Lottie Knutsson
Johan Saxne
Allan Schulman
Johan Dahlberg
Vijay Singh
Jan Guillou
Martina Haag
Erik Haag

***********

Nu känner jag mig faktiskt trött. Ska testa att somna nu. Hej med er på ett tag.

Jag läser om amerikanen som inom några timmar ska avrättas i USA. Många människor är upprörda över detta straff – det mesta är oklart när det gäller skulden. De flesta av de vittnen som pekat ut honom har tagit tillbaka sina vittnesmål. Mycket pekar på att han faktiskt är oskyldig. Men oavsett vilket. När jag tänker på att det fortfarande existerar dödsstraff så blir jag skakad. Och att det dessutom sker i en västerländsk civilisation som USA är på gränsen till ofattbart.

En människas liv är okränkbart. Att denna avrättning nu sker under ordnade, ”lagliga” former i USA är ett tecken på att allt är åt helvete.