Kommer in till brorsans jobb, stöter på bordsgrannen Niclas och vi hälsar på varandra och jag stannar upp och han stannar upp i arbetet och vi tittar på varandra.

”Jaså, har du…”
Säger jag.

”Så du har också…”
Säger han.

Och så sätter jag mig ner mitt emot och folk kommer fram och fnissar och pekar och jag borrar ned blicken i skärmen och det gör Niclas också, och vi vet båda att den här dagen är förstörd för oss båda, det här är dagen då vi får finnas oss i ljudet av fniss.

Och vi kunde ju bestämma oss för att en av oss tar av oss den jävla tröjan, men det gör vi inte, för DET ÄR ATT GE UPP, DET ÄR ATT GE MOBBARNA RÄTT!

De bygger om nåt med fönstren här i lägenheten. Vi har inte bett om det, det är föreningen som bestämt. De kom för 2,5 veckor sedan och täckte varenda fönster i lägenheten med kupor. Det går inte att se ut. Det är ett ständigt halvmörker i lägenheten. Det är lite besvärligt, särskilt de här dagarna när Charlie har vattkoppor och vi måste vara hemma. Det är som att bo i en grotta.

Det är bara att vänta ut. Men jag har börjat undra. Glasmänniskorna var här senast i torsdag. I exakt en vecka har det inte hänt någonting alls här inne. Kvar är bara jag och en massa kupor. Jag börjar fundera på om de kanske glömt bort oss. De kanske fick ett annat jobb? Hallå? Grottan anropar glasfirman! Kan ni komma snart, kanske?

Nytt avsnitt av min och Sigge Eklunds podcast. Vi pratar om hur jag hamnade i feministiskt blåsväder, om att bli dubbelbestraffad och trippelbestraffad, ett instagramkrig med Filip Hammar, om hur det är att vara med Jonas Gardell bakom kulisserna, Sigge lanserar en besynnerlig teori om att det inte finns två kön utan tolv stycken, vi pratar om Mia Skäringer och Maria Lundqvists attack, hur man tämjer sin homosexualitet, om Sigges rädsla för spyor och hur man reagerar när man tror att man kräkts upp en korv i sin helhet, Sigge läser Norén och improviserar, vi jämför Schyffert med Persbrandt och sjunger en sång.

Den finns på iTunes om du klickar HÄR.
Den finns att lyssna på via nätet om du klickar HÄR.
Den finns att lyssna på via RSS genom att klicka HÄR.

Hoppas ni gillar den!

Här sitter jag på kontoret och förbereder Schulman Show, men det jag egentligen gör är något annat. Jag sitter på ticnet.se och uppdaterar sidan för att se hur många som köpt biljetter till min föreställning ”Älska mig” som går upp på Maximteatern. Jag ser på skärmen de små gråa prickarna i salongen och förstår att det är människor som bestämt sig för att se föreställningen. Så BISARRT nervös jag blir av detta. Och hur kommer det då att vara när det är dags för premiär?

Igår släpptes biljetterna officiellt. Och jag tänkte höra med er om ni kanske ville gå? Ni kunde köpa dem som julklapp till er mamma eller pojkvän eller flickvän, kanske?

Hallå?

Några av de nio dagarna är slutsålda. Jätteroligt! Men andra gapar så fruktansvärt tomt.

Om ni vill köpa biljetter, så finns de via länken HÄR.

Jag är hedrad över att få vara med i första avsnittet av nya ”Hos Hannah och Amanda”. Dessutom med en så fin vän som Pontus Gårdinger. Här är avsnittet!

Det har hänt liksom omärkligt. En gång i tiden hade vi en jättefin soffa. Jag minns att man kunde sitta i den och det gillade jag. Sen började Amanda köpa kuddar. Hon köpte ju inte tio kuddar på en och samma gång – då hade jag ju sagt ifrån. Kuddarna har tillkommit en och en. Galenskapen har inte kommit med en smäll – den har smugit sig på. Det var först igår när jag skulle lägga mig i soffan och kolla på fotboll som jag upptäckte att jag faktiskt inte fick plats. Det var för mycket kuddar. Soffan är inte längre en plats att sitta på, det är en uppställningsplats för kuddar. Har man tur får man plats på en kant, men det går ju inte längre att ligga eller sitta skönt i den. Det är lite synd, kan jag tycka.

Amandas kuddgalenskap går igen i hela lägenheten, har jag märkt. På Charlies säng ligger det av oklar anledning en massa kuddar. Charlie fattar inte vad hon ska med dem till. Hon frågar, men jag kan inte förklara.

För att sätta mig i en av fåtöljerna måste jag kasta bort kuddarna.

Här är vår säng. Varje kväll när vi ska lägga oss måste jag avlägsna kuddarna från sängen. Det är så jävla dumt. Jag vet inte hur lång tid av mitt liv jag ägnat åt att avlägsna kuddar. Ett dygn av mitt liv? Ja, kanske! Sinnessjukt! Idag är Amanda borta på konferens och jag funderar på att utplåna varenda liten kudde från detta hem. Det vore härligt att kunna bo här igen.

Var på affärn i Fältöversten för att handla lite räkor. Bad om två hekto och expediten lassade vant de små djuren ner i en papperspåse, sen lade hon påsen på vågen och den visade 2,3 hekto. Expediten tittade upp mot mig och gjorde sig beredd att lassa av ett par stycken, men jag blundade, vände upp handen i en hälsning och sa: ”Nej, nej, det är ok.”

Varje gång detta händer mig så känner jag mig så otroligt världsvan och cool.

Igår var jag och Sigge på Studentafton i Lund. Vi blev intervjuade på en scen om podcasten och sen var det eftersittning med traditionell pytt i panna. Det var en fin kväll. Det var spexuppträdanden och punch till kaffet och utskottsordföranden höll tal och före detta utskottsordföranden höll tal, ja ALLA höll tal och till efterrätten höll jag och Sigge också tal. Jag sa att jag tyckte att det var så spännande att få umgås med så unga, vitala människor. Och Sigge fick något besvärat i blicken och invände snabbt att han kände inte att det var någon skillnad på studenterna och oss, att han kände sig som en jämlike och att det var gott.

Och det blev lite tyst där vi stod och vi skålade och så satte vi oss ner och tuggade på pytten och tittade då och då hatiskt mot varandra. Plötsligt väste han att jag var ”ett äckel” och kastade ett vinglas i mitt ansikte så att en liten flisa av min framtand gick av. Han var mycket berusad och obehaglig och ville slå ner mig över bordet, han välte över sin egen tallrik  när han slog vildsint mot mig och jag minns kvinnoskrik och någon som grät och ett par av gästerna ropade in spexarna, stora biffar några av dem, som kunde mota bort Sigge och det sista jag såg av honom var när han mot sin vilja backande blev förd ut ur rummet och han skrek med rullande ögon: ”JAG SKA MÄRKA DIG!”

Nu är det alltså ”officiellt” att jag ska göra en föreställning på Maxinteatern i vår. Den heter Älska mig och handlar kort och gott om bekräftelsebehov! Ni kan läsa mer om föreställningen i en artikel som finns HÄR. Sigge Eklund regisserar och vi sitter nu på Grand Hotel i Lund och går igenom de första utkasten till manus. Det ska bli otroligt roligt att göra detta – och helt vidrigt, naturligtvis, att stå på en scen för första gången på det här sättet.

Jag är rädd för allt möjligt i det här projektet. Men mest rädd är jag nog för att det ska bli helt tomt på teatern, att jag sitter i logen precis före premiären och hyperventilerar och daskar mig på kinderna och spolar kallt vatten i ansiktet och stirrar in i spegeln och skriker ”KOM IGEN NU ALEX” och så kommer producenterna Agneta Vilman och Lasse Karlsson in i logen, de kliar sig i huvudet och ser lite förlägna ut och säger: ”Känner du att du vill köra för de fem personer som sitter där ute eller vill du att vi ställer in?”

Biljetterna släpptes i alla fall idag. Ni kan väl komma och titta?

Ni kan köpa biljetter HÄR.