Nu vill jag ta er med på en liten historisk återblick igen, tillbaka till 1967. Året då Sverige lät göra världens första befolkningsrepresentativa sexualvanestudie – och året för omläggningen till högertrafik.

I resultaten av sexualvaneundersökningen blev det tydligt att motstånd till sexuella nymodigheter gick hand i hand med ett generellt motstånd till förändringar – och att utbildning är avgörande för förändringsivern.

Forskarna ställde i upp påståendet för de knappt 2 000 intervjupersonerna: ”Det finns ingen anledning att nu övergå från vänstertrafik till högertrafik på vägarna.”

Bland dem som uppgivit att de vill förbjuda alla sexuella relationer innan äktenskapet instämde 41 procent av de högutbildade och hela 61 procent av de lågutbildade.
Bland dem som accepterade alla slags föräktenskapliga förbindelser instämde endast 26 procent av de högutbildade och 46 procent av de lågutbildade.

Med den lilla tankeställaren vill jag önska er en fortsatt angenäm lördag och uppmana särskilt människor från den norrländska glesbygden att höra av sig.
Ålder, kön, singel, par, familj har ingen betydelse. Bor du på landet, helst av allt i övre Norrland, och känner att du kan tänka dig bidra med diskussion om samliv och samhälle, mejla: gransning@aftonbladet.se

Hur nöjd du är med ditt sexliv har till viss del att göra med hur bra du tror att det står sig i jämförelse med andras.
Det visar en ny studie gjord av professor Tim Wadsworth på universitetet i Boulder, Colorado i USA.
Wadsworth har gått igenom statistik och data på riksnivå och upptäckt att de som har mycket sex tenderar att vara lyckligare än de som har lite. För de som hade sex minst två-tre gånger i månaden var chansen 33 procent större att de även rapporterade att de var lyckliga än de som inte hade haft sex det senaste året.
Ju fler gånger i månaden de som svarat på undersökningen har sex varje månad, desto fler svarar även att de är lyckliga.
Mest intressant i studien är att de som är allra lyckligast är de som tror att de har mer sex än sina vänner, kollegor och grannar. Det är lite som med pengar, man blir lyckligare om man tror att den inkomst man har står sig bra eller bättre mot andras.
– Man ser en generell ökning i välbefinnandet hos de som har sex ofta. Men man ser också att välbefinnandet ökar än mer om man tror att man har mer sex än andra, säger Tim Wadsworth på universitetets hemsida.
Hur mycket pengar man tjänar i jämförelse med andra är inte särskilt svårt att kolla upp. Det är svårare att verkligen veta hur mycket sex dina vänner egentligen har. Många pratar inte högt om det, och gör man det kan man inte veta att siffran folk uppger är sann.
Enligt Wadsworth pumpas vi hela tiden fulla med sexundersökningar i media och tv-program och filmer som får oss att tro att folk har mer sex än vad de kanske i själva verket har.
Och hans forskning har visat att de som tror att andra har mer sex än dem själva faktiskt mår sämre generellt.
Wadsworth säger att han inte kan slå fast att det beror på bara den faktorn men säger:
– Jag kan inte tänka mig en bättre förklaring.
Alla sociala jämförelser i saker som vikt, pengar, sex och lycka kan vara problematiska enligt Tim Wadsworth.
– Vi ser sällan ner på folk och anser oss som bättre än andra, vi ser oftast snarare upp till folk och känner oss då otillräckliga.

Linda Hjertén, reporter

Wadsworths studie Sex and the Pursuit of Happiness: How Other Peoples Sex Lives Are Related to Our Sense of Well-Being är publicerad i Social Indicators Research.

I dag vill vi hitta folk som bor i glesbygden. Vill du prata om sex och samliv med oss, öppet med namn och bild, kontakta oss gärna på granskning@aftonbladet.se

Det har kommit många reaktioner på gårdagens inlägg om trebarnsmamman som berättade hur det är svårt att vare sig hitta lusten, orken eller tiden för sex.
Många känner igen sig.
”Jonas” skriver så här:
”Vi har inte haft sex på 6 månader och det stämmer precis överens med det ni skriver. Småbarn och jobbet tar upp all vaken tid, sen kommer tröttheten. Man uppskattar helt enkelt sömn mer, för att orka nästa dag. Trist men dagens sanning!”
”Anna” skriver:
”Jag håller helt med i det som sägs, att det är svårt att få ihop allt. Det är skönt att den bild som ofta ges av hur ”alla andra” har det, inte alltid stämmer. Hur viktigt det är med sex är ju väldigt individuellt och jag tror att det är farligt att ha frekvensen som ett mått på hur bra förhållandet är. Jag tror inte att det ena tar ut det andra. Man kan ibland läsa att sex ska schemaläggas under ”barnåren” men för mig känns det lika konstigt som att ”ställa upp” fast man inte är sugen..”
Men så finns det de läsare som lyckas ta sig tiden för samliv.
”Hej. Vill bara säga att vi är ett gift par som har en dotter på 5 år och en son på 9 månader och vi har alltid känt att närhet och sex varit väldigt viktigt för oss.Även innan våra barn. Vi har sex minst en gång om dagen och har alltid haft det.. Som högst kan det gå 1 eller 2 dagar emellan men aldrig mer . För oss så har vi behövt den närheten och bekräftelsen båda två. Visst har man varit trött intill döden vissa kvällar pga arbete och allt annat i livet som ställer till det. Men vi har känt att ha sex har varit som en avkoppling och spänningslösare för oss och stärker vår relation. Så är det i alla fall för oss.”

Jag har pratat med forskaren Lars Plantin som 2011 studerade föräldraskap och sexualitet, ett område där det inte finns mycket forskning alls att hitta.
Plantin började läsatrådarna på Sveriges största familjesajt, Familjeliv.se för att få en bild av hur föräldrar ser på sitt sexliv och vilka frågor de funderar på.
Där fann han en brunn med massor med berättelser och erfarenhet att ösa ur.
Och han upptäckte att många av forumets nära 120 000 medlemmar som diskuterade i trådarna hade liknande funderingar och samma slags oro.
– Jag märkte att många funderade på hur snabbt efter en förlossning man ska börja ha sex och folk som diskuterade förändringarna som sker med kroppen efter en graviditet, att man inte känner sig lika sexig och därmed inte har samma lust. Sedan var det många som funderade över hur man ska finna tid till sex mellan vardagsbestyren och tröttheten, säger Lars Plantin.
Plantin säger att många ser det som något hotfullt att inte ha sex, att bristen på sex hotar relationen.
– Vi måste ha sex mycket och ofta säger det kulturellaskriptet. Och det ska gärna ske under romantiska och äventyrliga former dessutom. Men i själva verket handlar det mer om att man måste greppa de tillfällen som ges, och det kan i själva verket vara en snabbis under tiden som barnen sitter framför ”Bolibompa”, säger Plantin.
– Livet går i vågor och det behöver inte vara ett hot mot relationen om man inte har sex under en period, det kan få se ut så här.
Lars Plantin avslutar:
– Något man kan slå fast är att det här är ett område där det borde bedrivas mer forskning.

Linda Hjertén, reporter

Känner du/ni att ni kan tänka er diskutera samliv, vardag och samhälle öppet med namn och bild, mejla: granskning@aftonbladet.se.

I dag har jag varit i ett vårflodsöversvämmat Uppsala och följt den mest detaljrika vägbeskrivningen jag fått nedskriven till mig (inberäknat olika potentiella väderförhållanden under min promenad) fram till sociologiska institutionen, vars fönster blickar ut över botaniska trädgården.

Där sitter professor Bo Lewin och forskar, just nu om företeelsen ”knullkompis” bland studenter i Uppsala och Oslo.
Givetvis undrade jag vad han kommit fram till, men han och den norska kollegan är än så länge kvar i stadiet av datainsamlingar och intervjuer med studenterna.

Lewin var huvudforskare bakom befolkningsstudien 1996, och vi pratade en hel del om olika studier. Innan den första stora befolkningsstudien, den svenska 1967, fick man förlita sig på indikatorer för människors sexualliv. Gonorré var i denna vetenskapliga bemärkelse en riktig guldklimp.

Tidigare användes nämligen gonorréstatistik för att se turbulenta förändringar. Gonorré var under hela 1900-talet fram till mitten av 80-talet en vitt spridd sjukdom i befolkningen. Den speglade inte bara en liten subgrupp, som syfilis alltid gjort. Gonorré smittar häftigt, vid runt hälften av samlagen, och symptomen blir så kraftiga att man i regel sökte vård.
Eftersom inkubationstiden är kort kunde man tydligt se perioder när det var vanligare med partnerbyte. Det var alltså en indikator på fler tillfälliga partners.
(Får man sedan penicillin går det över utan komplikationer, bör nämnas).

I västvärlden har vi haft vad man i sexologvetenskapliga kretsar kallar tre ”världskrig”, toppar av gonorré.
– Den första var efter första världskriget, på 20-talet. De korta kjolarna, man dansade Charleston: en slags modernitet bryter in. Med första världskriget går den gamla världsordningen verkligen i graven, säger Bo Lewin.
– Den andra toppen är efter andra världskriget 1945. Det är då freden bryter ut, det är omställningen till fredsindustrin, det Socialdemokraterna kallar för ”skördetiden”. Det är en omställningstid.
– Den tredje är 68-generationen. Det är också en omställningstid: strukturomvandlingen, flyttlasspolitiken, det sista arvet av jordbrukarsamhället försvann.

– Det var varken världskrig eller Vietnamkrig i Sverige, men det handlar om högkonjunkturerna när allt var möjligt och omställningstider då normkontrollen brast. Nya tider då det inte var relevant vad föräldragenerationen tyckte, och den äldre generationen, normupprätthållarna, accepterar att det är irrelevant eftersom de ser att tiderna har ändrats. Men sedan tar det slut. Efter 20-talet kom börskraschen 1929. Efter skördetiden efter andra världskriget kom Koreakriget med bistrare tider och männen kom tillbaka till sina jobb och trängde tillbaka kvinnorna i hemmet.

– Det som fick slut på gonorréspridningen kring 1970-talets början var inte RFSU:s kampanj utan oljekrisen 1974. Då får vi vad som amerikanarna kallar för cocooning.
– Får man lågkonjunktur och kris är det inte frågan om att ha tillfälligt sex, utan då är man rädd om den partner man har och så håller man den i handen och köper en skinnsoffa i stället. Ungefär så.

I dag vänder jag mig särskilt mot par med hemmaboende barn, i förskole- och skolålder. Känner ni att ni kan tänka er diskutera samliv, vardag och samhälle öppet med namn och bild, mejla: granskning@aftonbladet.se.

Lisa Röstlund
reporter

I dag har jag varit i Malmö och besökt professor Sven-Axel Månsson på institutionen för socialt arbete vid Malmö högskola.
Han forskar inom sexologi, och var en av dem som stod bakom den förra stora sexualstudien, Sex i Sverige 1996.

Vi pratade om några av resultaten som då förvånade forskarna. Jag återkommer till det.

Han berättade också om att han under flera år studerat män som köper sex, och har intervjuat mängder av sexköpare.
Det som framkommit tydligt är att de flesta, 80-90 procent, av männen önskar något som påminner om en ömsesidig akt. Denna majoritet är inte ute efter ”kinky” sex, tvärtom:
– De vill ha helt vanlig sex. Och när de tillfrågas om vad de mest önskar hos en prostituerad är att hon ska vara lycklig och frisk, säger Sven-Axel Månsson och fortsätter:
– De tycks vilja ha något som framför allt handlar om intimitet – något som liknar kärlek. 

Aftonbladets studie har varken fokuserat på prostitution, könssjukdomar eller övergrepp, utan på mer allmänna aspekter ur människors vardag och samliv.

Många hör av sig och är positiva till det här projektet. Många är också intresserade av att delta och berätta.
Vi vill främst hitta personer i alla åldrar och bakgrunder, ensamstående, par och familjer, som vill resonera öppet med namn och bild om samliv, vardag och samhälle.
Mejla gärna: granskning@aftonbladet.se, och glöm inte att uppge dina kontaktuppgifter.

Lisa Röstlund
reporter

Personer som sysslar med forskning inom sexologi i Sverige är inte särskilt många i dag.
1962 fanns ingen som forskade om ämnet på heltid.
Nio ledamöter ingick i den statliga utredningen som tillsattes av regeringen och som skulle mynna ut i en rapport 1967, bland andra en läkare, en gymnasierektor och chefredaktören för tidskriften Vår Kyrka.

En av dem var Maj-Brith Bergström-Walan, barnmorska, psykolog och Sveriges första auktoriserade sexolog, som utsågs till projektets huvudsekretare.

Men redan innan de knappt 2 000 intervjuerna påbörjades fick forskarna ta emot hat. Det var många som ville tysta dem och stoppa utfrågningarna.
Maj-Brith Bergström-Walan, som i dag är 88 år, minns motströmmen tydligt:

– Det var väldigt svårt att jobba med de här frågorna och vi blev alla väldigt motarbetade från flera olika håll. Det var främst religiösa grupper som var arga. Det skrevs i tidningarna mot oss. Man ansåg att det var omoraliskt av oss att ens ställa de här frågorna. Det var sådant man helt enkelt inte borde prata om, ansåg de.
– Men det var just det som var problemet, att moralismen fortfarande var så stor.

Samtidigt påminner Bergström-Walan med fast stämma från köksbordet i sin villa i Enskede utanför Stockholm, där hon sitter med ett glas öl framdukat av hemtjänsten, om att stora tabun fortlever än i dag:

– Onani, säger hon och upprepar:
– Onani. O, vad jag har onanerat. Jag och mina vänner var akademiker och hade ofta inte tid för samvaro med en partner. Självstimuli är fortfarande något man inte pratar om. Att stimulera sig själv är mer tabu än att bli stimulerad eller att stimulera någon annan, så är det än i dag, och det är synd. Det är underskattat, och ofta är det vad många äldre har kvar i form av sexualitet.

En längre intervju med Sveriges första sexolog kommer.

Många hör av sig och undrar om det går bra att vara anonym. Vi vill helst möta människor som vill prata öppet med namn och bild. Av den anledningen vill jag upprepa: givetvis utgår vi från det ni som intervjuas känner er bekväma med att berätta. Vi är i det här projektet intresserade av sex ur ett mänskligt och samhällsmässigt perspektiv.

Jag vill gärna prata med fler personer över 60 år, om sexualitet och samhällsutvecklingen.
Mejla: lisa.rostlund@aftonbladet.se

Lisa Röstlund
reporter

Gallflugornas lustar var något som intresserade amerikanska biologen Alfred Kinsey. Den stora variationsrikedomen i flugornas sexualakter inspirerade honom att börja intressera sig även för mänskliga manér.

Under slutet av 30-talet bröt han ny köttslig mark då han satte igång att intervjua frivilliga om deras sexualvanor.
Då framkom bland annat att onani var mycket vanligare än vad man tidigare trott, och Kinseyrapporterna bedöms ha haft stor betydelse för 50-talets sexuella revolution i stora delar av västvärlden med legaliserade preventivmedel, aborter och friare syn på sex.

Gallflugorna inspirerade alltså Kinsey som i sin tur inspirerade svenska forskare.
1962 beslutade svenska regeringen avsätta medel för en utredning om hur det såg ut i Sverige och efter fem år kom rapporten.
Den första svenska sexualvanestudien 1967 var den första som byggde på ett riksrepresentativt underlag.
Den utfördes av Sifo, och 1 952 personer mellan 16-60 år svarade. Frågorna baserades i stor utsträckning på Kinseys batteri.

Rapporten visade bland annat att under den månad som studien utfördes genomfördes 9,7 miljoner samlag i Sverige. Dessa resulterade i 8 800 födslar.
Det gjorde att forskarna kunde dra slutsatsen att det gick 1 100 samlag på varje födsel och att ”effekterna av preventivmedel uppenbarligen är överväldigande”.

57 procent av männen och 44 procent av kvinnorna hade haft sex innan de fyllt 18. De hade, bedömde forskarna, börjat ha sex tidigare än deras föräldrageneration.

Amerikanska Look Magazine skrev i februari 1969 en artikel om studien, under rubriken ”Det nya preventivmedelssamhället”.

Artikelförfattaren resonerade att resultaten varken skulle glädja de svenska förespråkarna av fri sex eller de luteranskt pryda, men att de relativt öppna attityderna var en fingervisning för vad som komma skulle även i USA.
Dörröppnaren för svensk sexualitet förklarades: preventivmedel, öppen syn på sex utanför äktenskapet – och välfärdssamhällets förmåga att ta hand om ”olyckor” som utomäktenskapliga förbindelser kan föra med sig.

Den relativt stora, starka offentliga sektorn möjliggjorde den ”svenska synden”.

I dag vill jag särskilt efterlysa pensionärer, eller personer över 65 år, som kan tänka sig resonera om samliv, sexualitet och samhällsutveckling.
Givetvis är det upp till er vad och hur mycket ni vill berätta, och var inte rädda (detta gäller alla), det behöver nödvändigtvis inte gå in på detaljer.
Att hitta vanliga människor som vill prata om sex kan annars tyckas vara ett logiskt moment 22.

Mejla gärna: lisa.rostlund@aftonbladet.se.

Lisa Röstlund
reporter

Vi har gjort en historiskt studie.

För ett knappt år sedan satt jag och ett par kollegor och pratade om vilka ämnen vi borde ta upp mer ordentligt journalistiskt.
Det kanske inverkade något att vi drack öl, men vi kom hur som helst in på det mest allmängiltiga i världen – sex.
Det kan kännas uttjatat, absolut. Men vi frågade oss om det är känt hur den faktiska verkligheten, den onda och den goda, ser ut kring folks sexliv.
Samhället förändras så snabbt, och sexualiteten som ju rör alla borde väl om något kunna fungera som en febertermometer som indikerar hur samhällskroppen mår innerst inne, tänkte vi.

Jag började leta information och märkte snart att det finns få vetenskapliga studier internationellt, där forskare studerat befolkningars sexliv i allmänhet, utan att fokusera på ett visst problem som könssjukdomar eller övergrepp.

I Sverige har bara två större studier gjorts: av regeringen via Sifo 1967 och av Folkhälsoinstitutet 1996.
Vad som skett sedan dess är hittills okänt – trots att regeringen i lagstiftningen tagit till sig av Världshälsoorganisationen WHO som slagit fast att sexualitet är en viktig och ofta förbisedd del av folkhälsan.

Nu, 17 år sedan den senaste, har Aftonbladet låtit göra en ny stor studie.
Den är gjord på ett riksrepresentativt urval av befolkningen och många av våra frågeställningar baseras på de tidigare studiernas, för att kunna följa utvecklingen.
Andra frågor är helt nya; vissa skulle knappt kunna ha ställts 1996.

Resultaten, kan jag avslöja, är minst sagt intressanta.
Vi kommer att presentera dem i slutet av maj.

Fram till dess kommer jag presentera lite av det som hittills är känt och om aktuell forskning, här på bloggen.
Min kollega Linda Hjertén kommer i samband med publiceringen göra tv-inslag.

Nu vill vi prata med er.
Vår studie, liksom de tidigare, är kvantitativ, och ger alltså en statistisk bild av läget, med medeltal, medianer och procent.
Vi vill hitta människor som kan ge färg åt siffrorna.

Kan du tänka dig prata öppet kring det här viktiga ämnet som rör alla – oavsett var man bor, ålder, inkomst, utbildning, bakgrund eller läggning?
Vi vill träffa alla slags människor, med problem, utan problem, ovanliga och vanliga.

Mejla gärna: lisa.rostlund@aftonbladet.se

Lisa Röstlund
reporter