Aftonbladetbloggen var ett riktigt spännande projekt, och det kändes som en mycket intressant laguppställning att teama ihop med Dybban, Ola och Jens.Som en bussresa där man inte riktigt vad slutdestinationen skulle bli. Jag gillade dock ressällskapet, så det var väl bara att kliva på och kolla var färden bar.

Samtidigt som jag skrev på Aftonbladet försökte jag hålla min privata blogg valterego.se (Jag lovar, det är sista länken jag pådyvlar er ;-)) levande. Det har helt ärligt gått si så där, både med den och den här bloggen. Istället för att få inspiration och skrivglädje har jag haft två bloggar som jag haft dåligt samvete för, och lusten att berätta nåt har toksvikit. Det märks tydligt när man skriver för att man känner sig tvungen, och när man gör det för att man tycker att det är roligt. Därför har jag valt att trycka på stoppknappen och gå av vid nästa hållplats. Och där är vi nu.

När bussen puttrar vidare inbillar jag mig att jag ser Dybban, Jens och Ola sitta på bakersta raden i bussen och småkivas om vem som puttade först, vem fan som gett Svenska Spel en sittplats, och vem som egentligen fått sin plats betald av någon annan. Jag vet att jag gjort rätt som klivit av nu, men samtidigt känns det en smula vemodigt.

Vad jag också vet är att jag ska hem nu och reparera den eftersatta minibussen som blivit allt för lite använd.

”And I can’t wait to get on the road again.
On the road again – Like a band of gypsies we go down the highway
We’re the best of friends, insisting that the world keep turning our way”

(Willie Nelson – On The Road Again)

Pokervärlden kretsar inte kring Viktor Blom eller ens nosebleedspelarna på Internet. Ibland kan man frestas att tro att det ligger något i ordspråket ”När miljardsvensken rör sig står blixten stilla”. Så är det givetvis inte. Det händer massor i pokervärlden just nu även där Viktor Blom inte är närvarande. Bland annat har en av världens dyraste pokerturneringar just inletts under Aussie Millions i Australien. Super Highrollern har ett inköp på $250 000 och lockade tjugo spelare som tyckte att det var rimligt att lägga ett mindre radhus i en Västeråsförort på att spela kort.

Vad som är mer intressant i mina ögon är den Omahaturnering som samtidigt pågår på samma kasino. Med fyra spelare kvar i turneringen sitter svenske William Thorson på hälften av markerna i spel, och springer som en gasell. Wille må vara en av våra mest framgångsrika turneringsspelare när det kommer till Texas Hold’em med ett snyggt facit, men i mina ögon är hans Omaharesultat nästan mer intressanta. Trots en relativt låg volym spelade turneringar, där han främst spelat de med lite högre inköp, har han två segrar på 1,5 år. Först slog han ett fält på 74 deltagare i PLOn under EPT London hösten 2009, och för nästan exakt ett år sedan följde han upp med att vinna Omahan på Bahamas, även där drygt 70 deltagare. Idag har han ett fint läge att plocka hem en tredje Omahaseger på de högsta turneringsnivåerna. Imponerande.

Även i Frankrike händer det grejer på turneringsfronten. ”Miljardsvensken” må vara bäste svensk i EPT Deauville inför dag två, men även honom undantagen är det ett riktigt spännande sällskap svenskar som är kvar i turneringen.

Visst är det fascinerande med cashgamevärlden och de mekanismer som är i rörelse där, men personligen är jag främst en sucker för turneringspoker. Det är det som fick mig att bli intresserad för pokervärlden från början, och det är också vid railen i de stora turneringarna jag tycker mitt jobb är roligast. Inget cash game i världen oavsett vilka summor som är i omlopp kommer att beröra mig på samma sätt som en riktigt spännande pokerturnering, även om det må handla om ett sidoevent i EPT och inte WSOP main event.

Därför tycker jag att det är lite synd att det inte är ett större fokus på den stora mängd riktigt talangfulla svenska turneringsspelare som finns. De som rör sig ute på de internationella turneringarna större delen av året (nu pratar jag inte bara EPT och WPT, utan även de i mellanstorlek), och som är handelsresande i tävlingspoker.

Lika säkert som folk drar åt den ekonomiska svångremmen och kastar ut granen efter årsskiftet är det att det kommer att presenteras listor, kategorier och utmärkelser. Jag gillar det, dels tycker jag det är kul att försöka gradera saker och dels är det väl trevligt om mänskliga prestationer premieras vad det än månde vara. Listor är för övrigt också ett bra diskussionsunderlag i de flesta forum. Alla som är insatta i ämnet har en åsikt.

Nu är nomineringarna till Nordic Poker Awards presenterade. Eller rättare sagt de svenska nomineringarna. Varje land i Norden förutom Island plockar ut en kandidat till den slutgiltiga nomineringen, varpå ett pris delas ut i samband med EPT köpenhamn. Svenska vinnare tidigare år är bland annat Kristoffer ”Sumpas” Thorsson (Årets nykomling), och Jonas ”Nebuchad” Danielsson.

Bästa live: Kent Lundmark, Anton Wigg, Per Linde, Jakob Carlsson
Rookie of the Year: Kent Lundmark, Niklas Thoorell, Oscar Kroon
Best Performance: Kent Lundmark, Anton Wigg, Jakob Carlsson, William Thorson
Best online: Isildur1, DIN_FRU

Det är vissa saker som konfunderar mig en aning när jag läser igenom årets nomineringar. I kategorin Årets livespelare saknar jag bland annat Mikael Thuritz och William Thorson. Så även Chris Björin. Det råder inget tvivel om att det är fyra mycket kompetenta herrar som nominerats (och ska definitivt vara med i diskussionerna i en sån här kategori), men både Chris, Mikael och William har stått för enastående liveresultat i år. Å andra sidan blir då problemet vem eller vilka som ska plockas bort. Hur väger man Per Lindes resultat mot Jacob Carlssons? Eller Williams mot Thuritz? Såna här listor blir onekligen subjektiva.

I kategorin årets rookie hade man gott kunnat nominera Viktor Blom. Han blev bäste svensk i WSOP Europe, och tog sin första liveplacering.

I kategorin best performance tycker jag även där att Mikael Thuritz har förtjänat en plats bland de nominerade. Han tog sig till finalbord i WSOP:s två dyraste turneringar. Det i sig är en prestation om något.

Bäste onlinespelare är måhända den kategori som förvånar mig mest. Endast två spelare lyfts fram (och dessa är de facto faktiskt backande för året). Nu är jag medveten om att bägge dessa spelare definitivt tillhör den yppersta världseliten inom sina nischer, men fortfarande är det inte så att det inte skulle gå att plocka fram två andra spelare att fylla ut kategorin med. Vi har en ny svensk generation turneringsspelare med Kristoffer ”Sumpas” Thorsson i spetsen där åtminstone ett par namn väl borde platsa som årets onlinespelare. Just ”Sumpas” är det mer eller mindre tjänstefel att INTE nominera i denna kategori.

Vi är självklart inte sämre på Poker.se än att vi också har en omröstning om årets spelare. Vi har nominerat fem namn: Anton Wigg, Kent Lundmark, Mikael Thuritz, Chris Björin och William Thorson.

Aftonbladet har uppmärksammat att Viktor Blom inte är nominerad. Jag har full förståelse för att folk har synpunkter på det, men vårt primära kriterium för nominering var det skulle vara en spelare vars meriter stod i hans eget namn. Vidare var Viktor Blom frånvarande större delen av året, och spelade främst i början samt i slutet av 2010. Detta sammantaget gjorde att han inte nominerades i år.

Kriteriet att spela under eget namn får också konsekvensen att listan i praktiken kommer att bygga på liveturneringsresultat, någon man också kan ha synpunkter på. I branschen är detta emellertid legio, och såväl Bluff Magazine och Cardplayer bygger sina Player Of The Year-utmärkelser på detta. Vad de dock har – som jag tycker är något vi borde fundera på till nästa år – är en kategori för onlinespelare. I en sån kategori hade jag mycket väl sett både Isildur1, DIN_FRU och Sumpas som kandidater.

Nu är det dock spelarnas prestationer för år 2010 som ska avgöras. Både vad gäller Nordic Poker Awards, och Årets Pokerspelare 2010 på Poker.se. 

Jag har medvetet undvikit att säga för mycket om min egen inställning till namnen i Nordic Poker Awards. Vår omröstning stänger 1 februari. När den är avslutad tänker jag avslöja vilka jag röstat på i bägge tävlingarna. Må bäste man vinna!

I en intervju jag gjorde med pokerspelaren Jakob Carlsson säger han:

”Jag har en del kompisar som är sugna på att börja spela poker, men mitt enda råd är att inte börja. Det är en lång helvetesresa om man ens kommer någonstans, och sen är det jobbigt att fastna i det också.”

Aftonbladet publicerade idag en artikelserie om spelmissbruket och de 30 000 pokerslavarna. Det fick mig på något dåligt humör, och vän av ordning tycker nu att det är klart att just jag blir förbannad när någon snackar skit om min business. Jag har ju sålt min själ till djävulen,  och står nu och lockar in människor i fördärvet

Är det inte bra att man belyser spelmissbruket? Jodå, det är bara bra. Det är till och med jättebra. Missbruket är ett reellt problem som både spelarna  och i synnerhet vi som står för belysningen av branschen har ett kollektivt ansvar för.  Min poäng är inte alls att det är dåligt man tar upp missbruket som folk verkar tro. Det är den totala polariseringen i den bild man visar upp. Det är antingen en kille som är på väg att ta livet av sig eller några killar som ska representera de nya miljonärerna.

Jag vill att det skrivs om killarna som blåser någon tusenlapp för mycket eller två på weekenden i Tallinn, pengar som påverkar deras vardagsekonomi. Skriv om killen som väljer bort att titta på film med tjejen / frun / barnen lite för ofta, ”bara” för att han ska spela några händer till. Eller killen som alltid försöker låna en femhundring till på klubben för att ha råd med cashgamet på fredagen, och som börjar månaden med att betala några tusenlappar i privata lån. Det är tyvärr nästan alltid killar.

Skriv om killar som vinner en miljon och tror att de är ekonomiskt oberoende och hoppar av skolan.

Självklart förstår jag att man vill sälja lösnummer på extremerna, och det är väl okej att bygga rubriker och löp på det. Så ser journalistiken ut i mångt och mycket. Om man sedan beskriver en företeelse i en text bör den emellertid vara korrekt återgiven, tycker jag. Jag är säker på att detta går att göra inuti tidningen och fortfarande locka in läsare till texten med lite djärvare rubriksättning.

”Vad har du själv gjort då?”, frågar säkert vän av ordning. ”Alldeles för lite” är nog svaret. Jag är trots detta fortfarande i min fulla rätt att tycka att om Aftonbladet ska skriva om missbruk (och det tycker jag de ska!) så ska de göra det ordentligt. På samma sätt som Du eller vem som helst är i sin fulla rätt att ha åsikter om hur jag sköter mitt jobb, oberoende av vad du jobbar med.

Visst ska det skrivas om missbruket och inte tigas ihjäl, men jag tycker att om man ska beskriva en fisk ska den ha gälar, fenor och fjäll, och inte bara en stor käft.

En gång fick Keith Richards frågan ”Har du problem med droger?”, varpå han snabbt replikerade ”Nej, jag har problem med snuten.”

En av de mer intressanta aspekterna i debattmolnet kring Viktor ”Isildur1” Blom är missbruksdiskussionen. Är han spelmissbrukare? Är han det inte? Kan man vara vinnande spelmissbrukare? Var och varannan tyckare verkar ha oanade insikter i toxikomani.Som vanligt blir diskussionen snabbt svart/vit och alla gråa nyanser är borta med vinden.

Inom alkoholmissbrukarvården pratas det idag mindre om alkoholism som etikett och mer om alkoholrelaterade problem än vad det gjordes förr. Jag tycker att det är en bra nyansering. För mig är diskussionen om Viktor Bloms vara eller icke vara som spelmissbrukare rätt irrelevant. Frågan är väl snarare: ”Har han spelrelaterade problem?” Mitt svar: ”Jag har ingen aning, jag har inte frågat honom”.  Att han har ett onormalt spelbeteende råder det inget tvivel om. Om det är så allvarligt att han lider av det och behöver hjälp är jag inte rätt person att svara på.

Det här är dock inte min poäng, utan mest en bisats som leder mig in på det jag egentligen vill prata om, glorifieringen av det gamla gardet. Från mig, och från många andra.

Många är de som förfasas över Viktor Bloms beteende och alla andra unga brats som som i betraktarnas ögon tappat all sans och nu lider av monetär fartblindhet. Samtidigt sitter de ofta och hyllar en äldre generation spelare, och roat drar anekdoter från den gamla tiden om hustlers, och roadgamblers som stått med en fot på var sida om lagen.

Jag har läst många av böckerna som det äldre gardet skrivit, jag har hört historier från pokerspelare, både svenska och utländska. De som ofta pekas ut som äldre gentlemen och pokerns respekterade oldboys sitter inte sällan på livsöden som i mina ögon är bra mycket sjukare än de flesta av dagens spelare.De har vunnit, gulat, lånat, tiggt, you name it. Långt ifrån alla, men många fler än vi låtsas om. Varför ska vi som sitter mitt i det plötsligt bli förfärade? För att han är yngre? Hardly. Snarare för att summorna och rubrikerna är större.

Ett onormalt beteende ska inte bara mätas i relation till beloppen och variansen, utan bör gärna sättas i relation till en persons övriga livsstil. Den som spelar bort mest är inte med självklarhet den som har problem.

Jag är övertygad om att det finns flera kända namn i såväl den svenska som den internationella ”eliten” som har klart större spelrelaterade problem än Blom, men det har inte skrikits speciellt högt tidigare, varken från mig eller någon annan.

just nu är det Viktor ” Isildur1″ Blom som är talk of the town i pokervärlden. För några år sedan var det ”Dödarn” som var det hetaste namnet i alla fall vid de svenska pokerborden, och om än inte på långa vägar så gargantuöst stor snackis som Blom.

Robert ”Dödarn” Lux gjorde sig framför allt ett namn i och med den eminenta följetongen Dödarns Dagbok i Poker Magazine, där han iklädde sig rollen som alteregot Dödarn, och skrev om en schtekig tillvaro som degenererad onlinegrinder. Vad många inte förstod var att det var en image, en karaktär som inte gick att direkt likställa med Robert Lux. Vidare var Lux inte alls en nosebleedspelare som slaktade de högsta nivåerna, utan en duktig midstakesgrinder. Det som verkligen skiljde ut Lux var istället förmågan att skriva, att kunna underhålla. Genom dagboken byggde han en av de bästa images den svenska pokerscenen sett.

Vad jag tycker är synd är att Robert Lux allmänna talang för skrivandet tenderar att glömmas bort just på grund av hypen och anslaget i dagboken. Visst, det var en riktigt bra blogg, inget snack om det, men de riktiga guldkornen serverade Robert oss i stället i de tyngre journalistiska texterna i PM. En artikel om Black Jack och korträknare är fortfarande en av de bästa spelrelaterade texter jag läst på svenska. Skrivet av en kille som då var 23 år gammal.

I början av 2010 avvecklade han sitt eget spel och skrivandet, och lade kortleken på hyllan. Nu, ett år senare meddelade Robert ”Dödarn” Lux sitt återtåg till pokerborden i och med ett proffskontrakt med en mindre pokersajt. Det är möjligt att det var chansen att få komma ut på touren igen som lockade, jag bryr mig egentligen inte om anledningen även om jag tycker det är roligt att han är tillbaka. Vad jag däremot verkligen hoppas på är att Lux nya sponsor utnyttjar Pokersveriges bäste skribent till något mer än att spela kort. Som pokerspelare är han en god sådan i mängden, som textknackare är han fantastisk.

Jag hoppas att jag får nya tillfällen att påminnas om detta.

Jag tänkte ta tillfället i akt och styra över samtalet i denna blogg från religion till något helt annat, det ska handla om poker en stund framöver. Det finns dock en liten gemensam nämnare med den här texten och religion, nämligen myter och mytbildning.

Det ligger i människans natur att skapa ikoner. Det är lätt att raljera över idoliseringen, men det är ett mänskligt drag och en företeelse som föddes hos mänskligheten samtidigt som berättarkonsten. Varje scen, oavsett om det är fiktion eller verklighet behöver karaktärer att såväl se upp till som att se ner på. Att frukta, förakta och förundras över.

Romantisering, upphöjning och ikonifiering av enskilda gestalter finns inte bara i olika livsåskådningar och religioner, utan i stort sett i varje subkultur som uppkommer. Pokervärlden är inget undantag.Galna spel, omdömeslöst leverne och stora svängningar är några av de företeelser som bygger på imagen hos en person, en cashgamesession eller en turnering värderas efter summorna det spelas om.

Är det något som särpräglar en profil i pokervärlden mer än något annat är det mystiken, det vi inte kan förklara. Isildur1 har förvisso byggt en hel del av sin image på de gigantiska spelen han gjorde för ett år sedan på Full Tilt, men det som verkligen skiljt ut honom från många av de andra är anonymiteten. Alla tror att vi vet, men kan vi verkligen vara säkra?

Vad Isildur1 också verkar ha, som placerar honom en bit från många av de andra spelarna är den där förmågan att läsa spelet korrekt, att tolka sina motståndare, ibland bortom det rimligas gräns. Kalla det ett sjätte sinne eller varseblivning om du vill, oavsett om det är en naturlig eller smått ”övernaturlig” egenskap är detta kanske mer än något annat det som skapar en mytbildning kring en person.

Att vara stor i käften som Phil Hellmuth, Tony G eller Motormouth är förvisso bitvis underhållande, men det bygger inga legender. Det som bygger odödlighet är förmågor bortom vad vi tycker är rimlighetens gräns, en once-in-a-lifetime-talang. Det som skiljer en Nikolas Anelka från Maradona, Eric Lindros från Wayne Gretzky, eller varför inte IHateJuice från Isildur1?

Eller Daniel Negreanu från Phil Ivey. Egentligen faktiskt vem som helst från Ivey. Phil Ivey är tveklöst pokerns svar på Wayne Gretzky eller Michael Jordan. En person som så totalt dominerat motståndet i sitt spel att det råder konsensus bland utövarna om vem som är bäst. Frågar du en professionell pokerspelare om vem som är bäst i världen är det få som inte säger Phil Ivey. Frågar du vem som är tvåa får du en uppsjö med svar. Det i sig är bortom rimlighetens gränser. Speciellt, vilket jag sagt förr, i ett spel som till skillnad från hockey och basket har ett så stort inslag av tur.

I pokershowen Soffan – som jag har mina kladdiga fingrar med i produktionen i – säger talangfulle pokerspelaren Per Linde: ”Jag bidrar gärna till mytbildningen om Ivey.” Det annmärkningsvärda med uttalandet är att Linde utmärkt sig genom att faktiskt såga många myter om livespelares förmåga att läsa och exploatera sönder sina motståndare. Att då ge Ivey den kredden som Linde faktiskt gör där och då tyder på att det borde ligga något bortom det vanliga i de av Iveys egenskaper som framkallar den respekten.

Låt oss titta en smula på några av Iveys meriter.

Ivey har de senaste fyra åren (2007-2010) spelat in $18,7 miljoner på cashgame enbart på Full Tilt. Det gör honom med god marginal till världens mest vinnande cashgamespelare online de senaste åren. Tvåan Patrik Antonius har spelat in $10,6 miljoner. Okej, är det då så att Ivey pumpat in en massa volym i spelet? Nej, inte alls. Den förste på listan som spelat färre händer än Ivey är Jungleman12, och hans totala vinster är $5 miljoner. Faktum är att ingen av de tio mest vinnande spelarna över fyraårsperioden har vunnit mer per hand än Phil Ivey.

Ingen spelare har spelat in mer vinstpengar på liveturneringar än Phil Ivey. Bruttovinsterna uppgår till $13,9 miljoner, och sedan år 2000 har han med ett undantag varit bland de fyrtio mest vinnande spelarna varje år (år 2001 kom han på plats 70). Han har åtta armband i WSOP.

Var vill jag komma då?

För det första är det fullt naturligt att människor skapar sina myter, även i poker. Du behöver inte skämmas över att du fascineras av och intresserar dig för dem, det ligger i din natur och den som säger att de inte bidragit till någon mytbildning kring en person i något fall ljuger antagligen.

För det andra har vi i pokermedierna ett ansvar att återge verkligheten på ett korrekt sätt. Vi bidrar också till mytbildningen, och det är ofrånkomligt att det blir på det sättet. Det är inte heller något unikt för pokern, men det minskar inte vårt ansvar. Jag tycker att pokerns bevakare blivit bättre på det, men det går alltid att göra mer.

För det tredje är jag övertygad om, ikon eller ej, att pokern aldrig mer efter Phil Ivey kommer att att få en person som distanserat sig från motståndet på samma sätt. Att dominera så totalt och med sådan bredd som Ivey gjort, i ett spel med ett stort inslag av tur, är bortom det rimliga. Nu har jag också bidragit till mytbildningen av Ivey, och det är inget jag kommer att ligga sömnlös över.

Året går mot sitt slut i en rasande fart, och det har varit späckat med upplevelser och känslor. För egen del började det i princip med ett jobb-byte vilket också innebär att det om ett par veckor är ett år sedan jag tog över redaktörskapet för Poker.se på heltid. Tufft och slitigt men fantastiskt roligt är nog omdömet jag skulle vilja ge den erfarenheten. Jag hoppas att 2011 blir minst lika roligt.

I vanlig ordning ska väl året summeras, och jag tänkte därför lista tio saker jag kommer att minnas av pokeråret 2010.

10. Sumpas höll måttet

Kristoffer ”Sumpas” Thorsson hade ett fantastiskt 2009, med tunga segrar såväl online som live. Under det gångna året visade han nu att han stod för trycket och fortsatte leverera. Trots att han inte spelar tillnärmelsevis lika mycket längre som många av sina vänner fortsätter denne fantastiske spelare att göra toppresultat i tävlingspokern.

9. Fusket

På livetouren var det Ali Tekintamgac som visade ohederlighetens fula nylle, och online har flera sajter haft stora problem med såväl collussion som botar under året som gått. Live torde det vara ett rätt marginellt problem i större turneringar, men online måste sajterna ta den här striden på allvar. Det handlar om deras existens.

8. William Thorson

Wille är en man som rör upp känslor. Han levererar flera enormt fina resultat under året; seger i Omahaturneringen på Bahamas, seger i Baltic Festival och en mycket djup placering i WSOP main event. Därefter lämnar han Pokerstars för att gå till statliga Svenska Spel. Man kan tycka vad man vill om hans val, men i William Thorsons bok är i alla fall inte opinionens åsikt facit.

7. GTO

Diskussionen har pågått i flera år, och spelteoretiskt tänkande inom poker har många spelare sysslat med ett bra tag. I år känns det emellertid som att begreppet och debatten om Game Theory Optimal vs Exploativt spel börjat nå bortom de initierade kretsarna. Även spelare som inte känner till Bill Chen och Jerrod Ankenman börjar nu fundera på hur de ska balansera sitt spel.

6. Pokerbloggens död

Well, kanske något överdrivet, men visst känns det som att intresset för att pokerblogga börjar falna. Mångasätter nu direkt likhetstecken mellan vad jag nu säger och läsarsiffror, men det är inte det jag menar. Jag talar om intresset för att SKRIVA. Det finns helt enkelt färre bloggar idag av kvalitet än det gjorde för några år sedan. Självklart har det att göra med att vi passerat puckeln på det svenska pokerintresset, men lik förbannat tycker jag som läsare och skribent att det är synd. Det finns dock en hel del riktiga guldkorn kvar. Några av dessa är ett gäng av dagböckerna på pokerforum.nu, Mattias ”PokerStar” Anderssons skruvade alster, Koivulainen, Per Lindes blogg på MVT och Variansbyrån.

5. The fall and rise of Isildur1

Isildur vände på steken och började året med ett inträde i glömskan efter några bittra förlustsessioner. Trots en hel del action, och nya stjärnor som verkligen klev fram, kändes det ändå som att nosebleedpokern förlorade en del av sin lyster. Daniel ”Jungleman12” Cates är förvisso en en överjävlig spelare, och har dominerat highstakespokern i år, men Isildur1 är en ikon. När man på allvar började tro att han var försvunnen för gott klev Stars fram och meddelade att de hade signat svensken. Jävla tur att det inte var första april just den dagen.  

4. Monopolkriget

Svenska Spel köpte in sig i pokerns finrum var det någon som sade till mig. Statens pokersajt började synas på pokerforum, de jobbade med aggressiv marknadsföring, värvade William Thorson, anlitade betalda bloggare, facebookade och krigade mot pokerförbundet om SM-spelarna.

Medan tillförordnade VD:n Anders Hägg gnuggade händerna yrde stormen i sandlådan. Det jag mest kommer att minnas är den missriktade hetsjakten på de som puritanerna inte tyckte var riktiga monopolmotståndare, i ett krig som borde stått mot monopolet.

3. James Bord tar tillbaka pokern från salongerna

Det var en märklig känsla på Casino At The Empire när Londonsonen James Bord spelade heads-up mot den italienske highstakesstjärnan Fabrizio ”Superbaldas” Baldassari. I potten låg förstapriset i WSOP Europe, £900 000, och publiksiffrorna var nog omkring 99-1 i Bords favör. Det ölades, sjöngs och skrålades med en stämning värd den bästa brittiska pub under en FA-cupfinal, och mitt i allt detta gick de amerikanska slipsnissarna runt och såg obekväma ut.

2. De svenska EPT-vinsterna

Jonathan Duhamel och Michael Mizrachi i all ära, men för mig var årets stora glädjeämnen Anton Wiggs och Kent Lundmarks segrar på European Poker Tour.Kronan på ett riktigt bra svenskt turneringsår, där vi dessutom fick mängder av finalbordsspelare i WPT, EPT och WSOP. En eloge även till Martin Jacobson, Jakob Carlsson och Nichlas Mattsson som föll heads-up i tre av dessa turneringar.

1. De nya spelarna

Jag har tjatat om dem tidigare, men det är svårt att undvika. En ny generation spelare har klivit fram och börjat visa resultat även på livetouren, och därtill fantastiskt fina sådana. Vi har en hög svenska spelare i 20-25-årsåldern som kommer att bli en tongivande del av den internationella pokerns framtid. Det är näst intill omöjligt att plocka ut enskilda namn i gruppen, men med kniven mot strupen sticker nog Jimmy Östensson, Kent Lundmark och självklart Kristoffer ”Sumpas” Thorsson ut en smula även i prominent sällskap.

Vilka är dina minnen av 2010?

Jag ställer mig gärna först i kön att skriva under på att Pokerstars värvning av Isildur1 är en av pokervärldens stora nyheter. Däremot har jag svårt att se upphetsningen över att han antagligen blir outad på Bahams nu i januari. Att han kommer att bli det är jag dock övertygad om, jag har svårt att se att det ens skulle vara en fråga. Pokerstars hintade att det var möjligt att så skulle ske, och enligt den fysikaliska lagen om att det inte går att säga A utan att säga B känns det som en omöjlighet för Pokerstars att nu inte se till att det sker. Men sen då? Vi ”vet” ju redan vem det är, eller hur?

Jag vill dock lägga in en liten brasklapp här. Pokervärlden är ju tämligen enig om vem som döljer sig bakom nicket, och det är väl egentligen bara OM det skulle visa sig vara någon annan som outningen faktiskt blir något av larger-than-life-proportioner.

Själva värvningen är i sig imponerande, men följer den utsatta kurs som Pokerstars valt. Tidigare har sajten visat att man vill ta upp kampen med Full Tilt om nosebleedspelarna, och man höjde nivåerna på cashgamen och började bygga en strategi kring egna fixstjärnan Daniel Negreanu. Visst, han är verkligen en av spelets största profiler, men ska man fokusera på cashgame på de nivåerna finns det tyngre namn. Räknar vi bort Tom Dwan och Phil Ivey finns det inte dock inte så många kvar. Jungleman12, Phil Galfond och min personliga favorit Alexander Kostritsyn är några tänkbara alternativ, men i min bok är Isildur1 fortfarande det tyngsta namn Pokerstars kunnat värva, Phil Ivey som alltid undantagen då han gång på gång visar att han inte kan jämföras med något annat. Att dominera ett spel som har ett så stort inslag av tur på det sätt Ivey gjort är inte rimligt, men han gör det på något sätt.

Nåväl, åter till Isildur1.Man har nu värvat vad som kan vara världens bästa no limit hold’em-spelare om vi pratar djupstackat cashgame online. Jag har hört det muttras om att värvningen kommer ett halvår om inte ett år för sent. Att den mytologiske svensken passerat talk-of-the-town-datum. Jag håller inte med. Det räcker med att han sätter sig och börjar spela så skapar han action både vid bordet och på pokermedierna.

Man kan också fråga sig varför han väljer att skriva på. Och dessutom för Stars och inte för Full Tilt. Pengar är säkert en aspekt, men jag inbillar mig också att Pokerstars är duktiga på att ta hand om sina stjärnor och skapa en familjär stämning på ett annat sätt än vad Full Tilt gör. Det spelar säkert in. Full Tilts hantering av fusket mot Isildur1 när hans motspelare samkörde information om honom och bytte händer ska nog inte heller räknas bort.

Jag är säker på att vi inte ens är i slutet av historien om Isildur1, och lika säker är jag på att vi snart får ett konventionellt personnamn att lägga till nicket.

10.00 Och det blev frukost den andra dagen. Imundigar vad som är en förvånansvärt acceptabel måltid för att vara Reval Park. Trevlig frullesällskap i form av Gusten Sjöberg med flickvän. En av fruns största cravings är hotellfrukostar, och vis av hotell Reval Park har jag försökt hålla ned förväntningarna genom att säga att denna hotellfrukost inte är någon riktig hotellfrukost, utan bara ett klåparaktigt försök till sådant. Jag delar gärna med er av det tipset; tryck ned förväntningarna så långt det bara går, allt kommer sedan att framstå som ganska bra.

12.00 Turneringsstart. Hittade pockets tidigt, setminar med framgång. Omvandlar till en kåk på turn och får skapligt betalt på alla gator. Därefter spelade jag som en apa fram till busten tre timmar senare. Jag checkade av alla misstag jag tränat bort online under hösten. När jag senare slogs ut kändes mer som ”Jaha, det där förtjänade jag. Någon borde komma fram och ge mig en hurring för att jag förvaltat min chans så jävla illa.”

16.00 Något sen lunch i gamla stan med Rille och Rami från Aqva. Pizzorna var ungefär lika översajzade som Isildurs riverbets, men larvigt gott var det.

20.00 Middag, åter igen på Goodwin. Får med oss sympatiske boråsaren Borne, som är på plats för att liverapportera för Prosharks. Väl på restaurangen sitter en stor del av svenskklanen, så vi ramlar ned vid bordet och avnjuter en riktigt schysst middag.

23.00 ”Sätt en marker på röd 34” säger Frun när vi står vid rouletten. Allt annat än att göra så vore en tokjinx, så jag kastar ner en tia och säkrar med några kors. Klonk. Drygt 50 tillbaka på 3 investerade. Sådär ja. Någon timmes spel vid hjulet gav en fin ROI även om det var modesta nivåer.

00.00 Nu börjar frun fundera på om det kanske ska spelas poker i alla fall. Hon får en snabb crasch course av folk som är bättre pedagoger än mig (tack Schoolbook, Torax, Hogge m fl

2.00 Vi får äntligen plats vid ett sng-bord. Vi är åtta svenskar som alla känner varandra och två ester som verkar ha sminkat sig med betong, för de byter inte min någon gång under spelet. En gång gjorde min bordsgranne ett ljud, jag tror han skrattade men det gick faktiskt inte ens att avgöra när man tittade på honom. Anyhow var det inte helt nöjda med vårt svensktjatter, realtidsförsöken att lära frun poker (inte från mig, jag satt på andra sidan bordet), den något oseriösa approachen. Inte jättesnyggt, men klockan två på natten på kasinots lägsta bord är förutsättningarna kanske inte de bästa.

2.30 Slår ut frun ur grytan. Hon överbettar pre, jag hittar KK och ställer, hon synar med KJo och bärdan blankar. Medspelarna konstaterar muntert: ”Jaha, inget ligga för Valterego ikväll”.

3.30 Slutar trea i grytan. Går till rummet. Somnar.