Ola ringde mig klockan fem i morse. Det var följande rad i min senaste bloggpost som hade ställt till det för mig: ”Jag är nämligen inkvarterad på Rio hotell & casino”. Ola trodde att alltså att jag redan var i Vegas, vilket alltså inte stämde. Jag åker den 4 juli, och kommer fram på kvällen den fjärde juli. Det tar egentligen längre tid att resa, men tidsförskjutningen bjuder mig på några timmar på ditresan. Många, speciellt de som inte spelar poker själva och i synnerhet inte läser om poker, frågar vad jag ska göra där. Jadu….i det här forumet antar jag att jag inte behöver gå speciellt mycket in på att man just nu spelar World Series Of Poker där. Den 5 juli börjar huvudturneringen, the main event, vilken jag ska åka över och ”bevaka” som det heter på mediaspråk.

Jag ska alltså skriva hem om vad som händer på plats. Liverapportera kallas det ofta på pokerspråk. Vi kommer att ha en livefeed (länk kommer) där jag så ofta som möjligt ska rapportera om vad som händer, gärna med lite extra fokus på svenskarna och de stora stjärnorna. Vilka är kvar? Vilka går bra? Vilka har åkt ut? Sen ska det blandas upp med lite foton och intervjuer. Med 300 bord att bevaka tolv timmar i sträck kan jag informera om att det är ett rätt bra driv på dagarna.

Vidare tänkte jag använda denna blogg för att skriva lite om olika fenomen och anekdoter på plats, och min andra blogg för lite mer dagboksreportage med fokus på de i min omgivning som inte tycker kortspel är jättesexigt.

Den 5-8 juli spelas fyra startdagar för att alla ska få plats. Den nionde och tionde spelas två andradagar där man slår ihop de överlevande från första dagarna. SEDAN har jag min lediga dag i Vegas. Jag har fått mängder på förslag på vad jag borde göra, från Hoover Dam till Grand Canyon. Just nu ligger nog halvdag vid poolen och halvdag vid cashgameborden bäst till. Har du några andra förslag? Gärna på saker som man inte behöver röra sig ut ur stan för. Feel free att tipsa!

Därefter kör vi sex dar till i sträck, då de spelar dag 3 till och med åtta. När detta är över ska det var nio spelare kvar. The November Nine. Dessa träffas som namnet avslöjar i november för att spela om världsmästartiteln.

Dagen efter att dag åtta är färdigspelad reser jag hem igen. Det blir alltså rätt tajt om tid, och resan har verkligen fokus på jobb. Jag har ändå förmiddagarna lediga, och ska väl försöka se lite av stan.

Jag kommer slänga ur mig några last longest bets bara för ärans skull här på bloggen i nästa vecka, över vilka jag tror går längst av svenskarna respektive storstjärnorna. Vi kanske kan få med mina bloggetörer på banan på det med? För tävlingens skull får man plocka tre svenska spelare respektive tre spelare från all time money list topp hundra. Hur skulle din lista se ut?

Glad midsommar! Be good. If you can’t be good, be careful!

”Ett kort ifrån Rio, ett kort från Brasilien, ett telefonsamtal, en knastrig linje,
ett flyktigt meddelande hem till familjen, Älskling jag saknar dig, Älskling jag vill hem”

Så börjar det svenska trallpunkbandet Charta 77:s misärballad med samma namn som denna bloggpost. Nu ska förhoppningsvis min resa inte alls få samma tragiska innehåll som visan eller ens de första två raderna citerade ovan, men titeln var väl ändå något träffande. Jag är nämligen inkvarterad på Rio hotell & casino där World Series of Poker huserar. ”Du hade lika gärna kunnat bo i en låda på strippen”, som en bekant med något högre krav på boende ä undertecknad uttryckte det. Av andra har jag fått höra att det inte alls är något större fel på Rio. Med Vegasmått mätt är det inte så hävligt, men man ska inte förglömma att vi pratar om en kille som tycker vandrarhemmet på Fridhemsplan eller Ibis i Hägersten är gångbart. Moi alltså.

För mig är närhet lika med tid och bekvämlighet, och det är värt mycket. Har du egna erfarenheter av Rio? Please let me know.

Jag har tillbringat en vecka i en Saab 99:a på Roskildefestivalens parkering. där börjar vi snacka spartanskt boende. Har Rio en säng, en dusch,en toalett och möjlighet att låsa dörren är jag nöjd. Finnsdet dessutom internet på rummet är det en bonus. Dessutom vet jag att Dan Glimne ska bo på samma hotell, och det är ett frukostsällskap som heter duga om man vill ha sig en bra anekdot och en trevlig pratstund till livs!

Härom dagen hade jag besök. Vi tillbringade kvällen med att spela plump. Ett helt meningslöst kortspel i den aspekten att att den som fått mest poäng vinner. Vinner vadå? Ja, vinner bara. Ingen titel, inga pengar, bara vinner.

Handen på hjärtat: Om jag föreslår att vi ska spela spel, hur stor är chansen att du föreslår att vi ska lägga nåt i potten?

Under artonhundratalets guldgrävarera i Klondyke och Kalifornien pratades det om guldfebern. Om hur lycksökande guldgrävare tappade perspektiv och koncept och prioriterade bort allt annat för drömmen om att hitta guld. Ändamålen helgade medlen, ochde var bokstavligt talat beredda att gå över lik för att hitta och muta in sina domäner.

Det är ett klassiskt missbrukarfenomen. Suget efter drogen, kicken, företeelsen, sysselsättningen eller vad det nu är man är hooked på blir så viktigt att fokuset på det växer oproportionerligt. Missbruket och / eller beroendet får allt större plats i livet. Man börjar leta sysselsättningar som man kan utöva i kombination med missbruket. En alkoholist kommer att allt mer börja välja aktiviteter efter huruvida man kan tippa i sig nåt i samband med det. Tro mig, jag vet vad jag pratar om här.

Jag ser många tendenser i spelvärlden till vilka man kan dra paralleller med den här typen av fokusförflyttning. Det handlar oftast inte så mycket om ett beroende eller spelmissbruk, som om en beteendeförändring. Visst finns det verkligt tragiska exempel på hur liv fullkomligt havererar, men de är ändå en marginell företeelse.

Dybban pratade tidigare i en förträfflig blogg om hur man blir en tidsmissbrukare. Det är ett exempel. Det jag främst tänkte på var dock fokusförflyttningen av pengar som central punkt i umgänget. I stort sett alla vi som ägnar oss åt poker hyggligt regelbundet är överens om att poker måste spelas om inte med pengar, så i alla fall med en faktisk insats från deltagarna.. Det måste kosta att förlora, och det måste kännas att vinna.

Den här filosofin börjar vi snabbt applicera på andra spel och sysselsättningar. utmaningar, matbetalningar, diskussioner om vem som har rätt i en triviafråga, you name it.

I allt fler saker vi gör börjar vi lyfta in möjligheten att gambla. Det här gäller inte alls bara highrollers, utan jag ser det här fenomenet på alla plan, och det är en bieffekt av att vi engagerar oss i ett spel där pengarna i allmänhet är en helt ofrånkomlig faktor.

Nu menar jag inte att suget efter pengarna är likställt med suget efter alkohol eller droger. Jag ser mig inte på något sätt som beroende av poker – och tro mig, jag är en person som känner igen mina beroenden när jag ser dem – även om jag bitvis missbrukar det i någon form. Däremot tycker jag det är lite synd att jag mer eller mindre omedvetet ofta tänker ”Vad ska vi spela om?” När någon föreslår att vi ska spela spel. Känner du igen dig?

Det gick åt helvete med plumpen förresten, men trevligt var det.

Förtjänar man sitt uppehälle inom gamblingbranschen får man ständigt vara beredd att försvara sig. Jag har av vissa fått höra att jag springer ärenden åt djävulen, att vår bransch skulle vara extra smutsig och dold.

Jag har själv haft den åsikten, att majoriteten av aktörerna i spelbranschen är fula fiskar, människor helt utan moral som sover, äter och ligger med sina pengar. Som lever helt efter devisen ”två kronor är alltid mer än en människa”. Jag tror inte längre att det är så. Visst, tänker vän av ordning, den där jäveln får ju betalt av branschen, klart han tycker den är okej. Han är ju en av dem!

Ja, det må så vara att jag är “en av dem”, men min bild av branschen hade ändrats långt innan den blev mitt uppehälle. Det är dock inget jag varken kan eller orkar lägga något fokus på att bevisa, det är inte syftet här heller. Jag vill däremot ge min syn på mitt jobb och branschen som jag ser den nu.

Min livsfilosofi är att jag ska kunna se mig själv i spegeln när dagen är slut och sedan sova gott om nätterna. Det har fungerat bra hittills.

Jag har en yrkesstolthet i det jag gör. Mitt mål är att vår sajt ska vara Sveriges bästa nyhetssajt om poker, att vi ska leverera bredd och kvalitet i vårt material. Händer det något av intresse i pokersverige ska det återges med relevans på Poker.se. Jag träffar både konkurrenter och så kallade samarbetsparters i mitt arbete för vilkas arbete jag hyser den största respekt. Det finns gott om kompetent folk i branschen. Sen ska jag inte sticka under stol med att det finns en annan sida av myntet också, även om den biten i mina ögon har minskat.

Pokerbranschen är en ny och väldigt snabbväxande bransch (ja, i Sverige har det blivit tuffare, men det finns stora marknader i världen som växer explosionsartat). I den typen av expansioner kommer det alltid att finnas lycksökare. De flesta av dessa tror jag inte är medvetet oärliga, däremot tror jag inkompetensen frodats, även om det har självsanerats en hel del. Sen är det helt självklart att med de nya möjligheterna och de stora summorna som är i omlopp kommer det alltid att dra till sig smuts som flugor till en ko. Men de är inte i majoritet.

Sen tror jag att det finns stora frågor som branschen måste ta tag i, även bland de etablerade bolagen, för att öka sin trovärdighet. Det handlar bland annat om spelmissbruk och marknadsföring. Jag återkommer till detta i en kommande blogg.

Jag har fått försvara mig mot mediamänniskor som undrar hur jag kan jobba med gambling, när de själva gladeligen saluför tidningar med både sprit- och tobaksreklam. Pokerbranschen har en hel del avarter, men i mina ögon är vi inte fulare än krogbranschen, livsmedelssektorn eller reklambranschen, i vilka jag jag har mycket god, professionell insyn i genom mina tidigare anställningar.

Överallt i miljöer där det går att fuska och skära emellan kommer det att göras, men det innebär inte alls att alla eller ens de flesta gör det.

Hur kan vi som vill uppfattas som seriösa försvara oss mot kritiken då? Hur kan vi argumentera mot våra största belackare? Mitt enkla svar är att det är inte där vi ska lägga krutet.

I mina ögon är det inte våra största kritiker som är fienden. De har fog för en del av det de säger, och en del av dem har drabbats av vår verksamhets avarter och / eller mörka sidor. Det är inte de vi ska bekämpa. Vi är inte betjänta av att de som kritiserar pokerbranschen tystas när det finns individer vars skrupellöshet spiller över på vårt rykte. Fienden är de som är inom vår bransch som försöker göra snabba pengar på bekostnad av sina medmänniskor, genom att frångå moraliska principer och gängse spelregler.

Vi ska ta striden med oss själva, och rannsaka oss, och inom ramarna för vår verksamhet agera så schysst vi kan. Vi som vill ha en renare bransch bör distansera oss från de som inte vill det, och ha modet att säga ifrån när vi ser att oegentligheter försiggår. Det bästa sättet att tysta kritiken är nämligen att sopa framför vår dörr, och inte lämna utrymme för kritik, även om vi – med rätta – kan känna oss orättvist utpekade.

Pokerns svar på ”då kommer trollen och tar dig” kallas riggen. Allt ont som sker en pokerspelare kan skyllas på riggen. Allt gott som sker en motspelare kan skyllas på riggen. Vi har nybörjarriggen, uttagsriggen, fylleriggen, andra-maj-riggen och så vidare. Riggen är en smula diffus, och används egentligen som ett samlingsbegrepp på de flesta oegentligheter som sker vid pokerbordet i syfte att fuska. Ordet kommer så klart av att man pratar om att ”Spelet är riggat”, det vill säga arrangerat för att erhålla pengar genom regelvidriga metoder, inte sällan direkt olagliga.

När man pratar om rigg i bestämd form singular, riggEN, menar man vanligen att sajterna riggar programvaran för att få mer action i spelet. Att sätta upp osannolika händer mot varandra, att se till att shortstacken eller den oddsmässiga underdogen vinner oftare än vad sannolikheten säger att han eller hon ska göra.

Uppfattningen att detta är vanligt inom nätpokern är vida spridd, många av de jag känner tror på detta.

Låt mig innan vi fortsätter klargöra en sak, jag vet att det har och kommer att fortsätta fuskas inom poker, både live och online. Jag vet att högt uppsatta personer på sajter har utnyttjat sina positioner för olika typer av riggat spel. Jag tror också att det funnits sajter som manipulerat programvaran på olika sätt. Jag tror dock att det är mycket sällsynt, att de absolut flesta sajter har korrekta slumpgeneratorer, att utfallet på en giv blir detsamma som om det skulle spelas live (t o m bättre för det mesta då få personer har kompetensen att blanda en lek på ett sätt som garanterar fullkomlig slumpmässighet). Nu släpper vi diskussionen om sannolikheten för riggens existens en stund, och fokuserar på hur man i så fall agerar om riggen finns.

Om det nu är så att man på allvar tror att onlinepokern i allmänhet är riggad, varför fortsätter man då spela? Jag köper att folk tror på riggen och därför undviker nätpoker helt, men att sitta och gnälla dag ut och dag in om att allt är en gigantisk konspiration, och sen fortsätta investera sina pengar på ett ställe där du tror dig bli lurad?

Hur tänker ni? Upplys mig, för jag förstår inte.

Pokern är full av fantasifulla smeknamn som folk fått eller tagit, och som gör dem lite mer minnesvärda, coola eller töntiga. Några av mina favoriter på den här punkten är Johnny ”Orient Express”Chan,  Johnny ”Bad IP” Lodden,  ”Amarillo Slim” Preston och Robert ”ChipBurner” Turner.  

Sen finns det vissa spelare som har begåvats med ett namn som gör att de inte behöver ett alias. Vi kommer att komma ihåg dem ändå när vi hört dem. Genom att de blir en språklig oavsiktlig komik när namnet som kanske inte betyder något i hemlandet plötsligt förknippas med något helt annat av den utländske läsaren som plöjer resultatlistan. Eller när ett namn har ett fantastiskt schwung i sig, så det låter som ett taget artistnamn.
Här kommer min lista över de tio mest minnesvärda namnen i pokerhistorien, i stigande ordning:

10) Hal Kant
Säkert helt strömlinjeformat om man bor i Reno, men skulle man besöka Cosmopol för lite poker är det nog många som skulle dra en smula på smilbanden när den här killen dyker upp i chipcounten.

9) Rudy Kuk
Kommentar helt överflödig. Herr Kuk slutade tia i British Columbia Poker Championships 2005.

8) Mor Weizer
Företaget PlayTechs VD kan nog kännas lite förmer när han presenterar sig.

7) CT Law
Låter mer som en tv-serie eller filmtitel. Vad CT står för i den brittiske veteranens namn förtäljer dock inte historien.

6)  Chris Moneymaker
Det GÅR inte att göra en sån här lista utan att ta med forne världsmästaren Chris Moneymaker. Att en av hans forna stejkare tydligen hette Gamble i efternamn gör historien bara än bättre.

5) Owen Crowe
Låter som en hårdrockssångare. Kanadensaren Owen Crowe har är en habil pokerspelare med bland annat en femtondeplats från WSOP main event 2008 i ryggen.

4) Rhett Butler
Någon som kan sin Borta med vinden? Jag tycker att det är coolt att dela namn med hjälten i tidernas största dramaroman.

3) An Tran
An Tran har ett riktigt coolt smeknamn som delas med en av rockens giganter, Bruce Springsteen. ”The Boss” som Vegasproffset också kallas skulle inte behöva något smeknamn. An Tran är hårt nog i sig.

2) Chip Jett
Av de ”hårda” namnen är Chip Jett nog min favorit. Hade kunnat vara en martial arts-ikon i samma anda som Bruce Lee, Jackie Chan, Chow Yun Fat eller Chuck Norris.  Jag har ingen aning om hans fighting skills, men pokerproffset Chips meritlista när det gäller poker är jämnlång med Grand Canyon.

1) Leif Force
Heter man Leif Force och är amerikan förtjänar man förstapriset på den här listan. Så här nära varandra har den svenska gruvindustrin och Star Wars aldrig varit varandra.  Leif Force är från Florida och har faktiskt vaga utseendemässiga likheter med den amerikanske soccergiganten Alexei Lalas i sina glansdagar. Leifs största stund i pokerkarriären var när han 2006 slutade elva i WSOP main event.

Namnen är självklart helt irrelevanta för spelet i sig, men det är alltid roligare att hitta Rudy Kuk eller Leif Force i resultatlistan än Paul Jackson och Arnold Spee. Det får mig osökt att tänka på den gamle Degersforslegenden Mark Langballe. Dessutom kan man aldrig nog uppmärksamma det faktum att transexuelle schlagerstjärnan Dana Internationals låtskrivare hette Svika Pick.

Det har varit en hel del liv genom åren i pokervärlden om sponsringens vara eller inte vara. Kan man räkna hem att betala en helvetes massa inköp för en spelare som åker jorden runt för att förlora? Jag vet faktiskt inte, ärligt talat. Klart är att det inte inte finns någon seriös diskussion längre om att hämta hem sponsringsutgifterna i form av inspelade pengar från sin häst. Nu handlar det om marknadsföringsvärdet i en sådan aktivitet. Jag har inte facit framför mig i form av plus och minus, men jag vet däremot att det råder högst delade meningar i branschen i denna fråga.

En del tror inte alls på sponsring, en del menar att det är en självklarhet att arbeta med ansikten utåt. Då uppkommer direkt nästa fråga; ska man jobba med etablerade pokernamn som William Thorson, Dan Glimne eller Anton Wigg? Eller ska man välja att jobba med en ”kändis” a lá Dregen, Magdalena In De Betou eller Tomas Brolin.

Många pokerspelare, primärt lowstejkare även om det finns bittra spelare även högre upp i talanghierarkin, sliter sitt hår och svär när sajterna väljer att sponsra kändisar. ”Vaddå? Hon / han / den / det kan ju inte spela? Varför väljer de inte mig? Jag är faan så mycket bättre!”

Nu hoppas jag att de flesta förstår att det inte är det det handlar om. Som jag sa tidigare pratar vi inte om att kunna spela in pengar. Det är ingen som räknar på sånt. Det handlar om marknadsföringsvärde, och om att synas. Då kan man diskutera vem som får mest uppmärksamhet. Skeptikerna menar att en bra pokerspelare får mer uppmärksamhet än en random kändis på touren. Må så vara, om vi pratar om vilka vi i pokermedierna fokuserar på när vi är ute och liverapporterar. Jag vill påstå att Dregen inte fick mer uppmärksamhet under SM än till exempel Anton Wigg.

Det finns dock en stor skillnad mellan att sponsra Dregen och att sponsra Anton som få tänkt på.

Anton kommer säkert att vinna stort i en hel del stora turneringar till i sitt liv, medan det är rätt liten chans att Dregen hittar den där RIKTIGA klonken. Ändå kommer Anton – om han inte vinner WSOP main event – antagligen inte att flashas någonstans utanför den mycket lilla värld som heter svensk poker. Det är vi nischmedier som kommer att skriva om honom. Dregen behöver inte klonka djupt för att 24h Poker – som sponsrar Dregen – ska få rubriker utanför pokerpressen.

Händer det något inom pokern som tidningarna – åter igen mainstreammedia – vill skriva om, är det inte Anton Wigg de kommer att ringa. Det är antagligen inte Dig och det är definitivt inte någon av oss som skriver den här bloggen. De ringer Dregen och Magda. Det i sig är nog den största anledningen att sponsra en kändis och inte en pokerspelare.

Om det sedan är lönt att sponsra någon över huvud taget, det får du fråga de som sitter på siffrorna. Fråga gärna några olika personer, för du kommer att få varierande svar.

Jag börjar med en liten brasklapp; det här kommer både att bli en smula långt och lite gråtmilt. Jag har dock en poäng jag ska försöka komma fram till.

Många menar att pokervärlden, centrerat kring ett spel som handlar om att ta andra människors pengar, är en hård och ytlig miljö, där alla helt och hållet är sin egen lyckas smed i alla lägen, och där ingen bryr sig om ditt väl och ve. Självklart finns det en hård touch, en yta som kan vara svår för många att hantera. Jag har vänner som har svårt för jargongen på casinon och spelklubbar, för att inte tala om den hårdnande attityden på många chattar på pokerklienterna.

Nu skulle jag vilja rikta strålkastaren på något helt annat, på den delen som verkligen lyfter poker till den nivå som gör ens hobby till en viktig och relevant del av ens liv. För mig är ju tyvärr inte de stora vinsterna en av anledningarna till att jag brinner för det här, de uteblir fortfarande. Det här handlar om när man möter människor som berör, gör avtryck, eller varför inte bara skapar en stunds humor och glädje i ens vardag. När de stora, förlorade potterna inte är fokus, eller ens spelet i sig, utan man håller på att garva arslet av sig när man snackar skit en stund med en människa man inte träffar så ofta, men som man tycker att det är riktigt roligt att se. OCh som man faktiskt endast kommit i kontakt med via ett kortspel om pengar.

Jag befinner mig just nu på svenska mästerskapen på Casino Cosmopol i Stockholm, och har varit här sedan i onsdag. På söndag natt är det avgjort. Människor kommer och går, nya ansikten dyker upp, cashgamespelare passerar. Några säger hejdå när de bustat och sticker med ett lämnande tåg.

Det kan bli jäkligt ensamt att sitta på ett hotell i en vecka när man jobbar tio till fjorton timmar per dygn och resten av tiden går åt till att äta, sova, skita typ, och ens närmaste sitter i soffan och fredagsmyser i en helt annan stad och käkar chips och kollar på Bolibompa.

Det är då de här stunderna med människor man gillar blir riktigt viktiga, även om det är korta stunder, och ofta med människor man inte känner så bra.

I torsdags förmiddag  träffade jag skåningen Nedzib Suman i hotelllobbyn. Han bjöd på en kopp kaffe och vi satte oss i baren på hotellet och pratade. Jag har träffat Nedzib ett par gånger tidigare, men inte pratat mer än några minuter i stöten, men jag fattade sympati för honom från första början. Nedzib är en varm och trevlig människa.

Vi satt där i varsin fåtölj och pratade om småstäderna i det forna Jugoslavien, om pokerklubbar i Skåne och på Balkan, om mina barn, om hans barn, om proffsfotboll och om Stockholm. Sen tog vi en timmes promenad i det strålande vädret. Det var faktiskt fullkomligt briljant. Att få förvånen att lära känna människor som Suman , som visar att poker är mycket mer än yta och hård attityd, är tveklöst den största uppsidan med mitt jobb.Tack Suman!

Under veckan har jag träffat både nya och gamla människor från det forum där jag är högst aktiv och har en del jobbfunktioner kring. Mestadels unga killar som spelar poker på en helt annan nivå än jag, både sett till talang och stakes. Vi har egentligen ingenting gemensamt; vi är i olika stadier av livet, det skiljer 10-15 år, familje- och bostadsituation, och det en del av dem spelar kreditkortsroulette om när notan ska betalas lägger jag hellre på februari månads elräkning eller på att byta vindskivor på garaget.Vi har bara det gemensamma att ett kortspel är en mycket stor del av våra liv.

Jag är glad för den gemensamma beröringspunkten, för trots att vår relation bortom forumet sträcker sig till att vara rätt yrkesmässig (spelare – bevakare), samt att snacka lite skit i pauserna då och då, gillar jag den här gruppen människor (det är rent tekniskt olika grupperingar, men sak samma, jag gillar att generalisera). De är roliga, trevliga och gör mitt jobb både lite lättare och mer underhållande, och det är också värt jäkligt mycket. Åter igen, tack!

Det finns fler exempel. Härom veckan var jag på ett bröllop femtio mil bort, för att fira en person som kommit att bli en mycket god vän, som definitivt har en plats i mitt liv. Det finns ett par till sådana människor också, som jag träffat via pokern (en skickade mig en keps en gång, det kan låta banalt, men det är en symbolhandling som är större än den här texten kan förklara), och vars vänskap nu är helt oavhängig av spelet eller ej.

Poker kan vara kallt, ytligt och i vissa stunder rätt mörkt, men det kan definitivt också vara en hobby som berikar ditt liv och skapar kontakt med människor du aldrig hade träffat annars. Personligen är jag väldigt tacksam för det, och anser trots min ensamhet på ett hotellrum i Stockholm, att jag har världens bästa jobb. Tack alla ni som gör det till vad det är!

I natt spelas finalbordet i WSOP-turneringen $50 000 Players Championship. 116 spelare slantade upp 50 000 dollar var för att spela poker i 8-game mixed, där man blandar mängder av olika pokerdiscipliner. Det extremt höga inköpet tillsammans med spelformen gör att startfältet blir ytterst namnkunnigt, och verkligen gör skäl för namnet Players Championship. I princip alla de största stjärnorna ställde upp. Två svenskar deltog, Erik Sagström och Mikael Thuritz. Bägge två är respekterade namn såväl i Sverige som utomlands, och kanske de mest lämpade vårt land kan uppbringa för denna typ av turnering.

Erik fick tyvärr lämna in under tredje dagens spel, men Mikael Thuritz överlevde både dag tre och dag fyra, och är nu en av de åtta återstående spelarna som gör upp om segern i natt svensk tid. Bara att ha tagit sig dit i det motståndet är en enorm bedrift, spelformen erbjuder inte till några klonkskills på samma sätt som en konventionell no limit hold ’em-turnering, och motståndet är svårast möjliga. Man kan argumentera för att enstaka världsnamn, som t ex Ivey saknas, men å andra sidan kan man ju vända på det och fråga sig vem som ska bort. Med undantag för ryssen Schmelev som jag inte känner till är samtliga kvarvarande spelare tillhörande den yppersta internationella eliten. Jag gick igenom deras meritlistor inför finalbordet, och det är nog det tuffaste finalbord jag sett.

Hur stor skulle en svensk seger vara? I mina ögon skulle det vara tidernas största svenska turneringsbedrift. Jag har tidigare hållit Martin De Knijffs seger i WPT-finalensom den största segern hittills, men jag påstår att detta skulle vara större. Visst vann Kniven mer pengar och i ett större fält, men spelformen och motståndet i denna turnering utklassar allt annat jag sett, och en vinst här skulle bara överträffas av att vi skulle få en svensk världsmästare i main event i juli.

Han har naturligtvis en lång väg kvar att gå, och i det här fältet är det omöjligt att sia om utgången, men i natt håller jag tummarna så de blöder på Micke Thuritz.

Det verkar som om mina förhoppningar redan börjat slå in.

En del av pokerbranschen präglas av den motbjudande kombinationen bekvämlighet och undermålighet.

Som en efterdyning av pokerboomen kommer de populärkulturella inslagen som ett brev på posten. Det ska göras spel, tv-spel, sånger, tv-serier, filmer och fan och hans oäkta moster. Så länge skiten har någon kvalitet i sig är det väl inget större problem, men problemet är att skiten – oftast, inte alltid – just är skit. Precis som många lockas till spelet poker i hopp om att göra snabba pengar utan hemläxa (”Hur svårt kan det va’?”), tror någon entreprenör att man packa ner vad som helst som har anknytning till poker och sälja. Ska du spela poker, gör någon sorts försök att lära dig spelet. OCh då menar jag inte att lära sig reglerna genom att spela med låtsaspengar, och sen tro att du är hajjrollah’. Lär dig grundläggande strategi. Om du sen, likt mig, upptäcker att du är en sopa så fine, då har du i alla fall gjort ett försök. Samma sak när det gäller att producera produkter med pokeranknytning: Snäääääälla, försök göra något som i alla fall har någon form av kvalitet.

Jag såg Eric Bana-filmen Lucky You för några månader sedan. Storyn är i korthet att gammal världsmästare och son till gammal världsmästare ska göra upp sina relationer, och parallellt med det spela WSOP. De får förståelse för varandra, hinner spela några partier totalt orealistisk poker, och visa några schyssta vyer över Las Vegas. Skämskudde fram.

Förra veckan tittade jag på pokerkomedin The Grand, med Woody Harrelson. Långt ifrån något mästerverk, men har fanns i alla fall en del underhållande scener. De kommer så klart undan med att det är en komedi också. Har man viss insyn i svensk poker känner man igen mycket, och flera av karatärerna går nästan direkt att överföra till svenska pokerprofiler. En del så exakt att jag skrattade högt när de dök upp.

Och så musiken då. Här är väl mest problemet att folk inte bemödar sig om att gräva djupare än rakt framför näsan. Ska det tas fram en pokerlåt är det alltid antingen Don Schlitz The Gambler (Nej, det är inte Kenny Rogers låt!) eller Motörheads Ace of Spades. Det finns andra låter med pokertema som är både bättre och framför allt mindre uttjatade. Två jag vill slå ett slag för är The Clash The Card Cheat och möjligen än mer Townes Van Zandts Mr Mudd and Mr Gold, om ett parti poker som plötsligt kommer till liv.

Orka förkovra dig, oavsett om det handlar om att utforska ny musik eller att lära dig spela kort på riktigt. Orka satsa på att göra en film ordentligt istället för snabbt.

Det finns paralleller mellan denna fantasilöshet och viljan att göra snabba cash på poker. Folk orkar inte med att göra något ambitiöst. Eller saknar de bara tålamod? Gemensamt för de spelare som lyckats över tid (alltså inte donkklonkat en turre eller två) och de entreprenörer som skapat något som rönt framgång, är att de gjort jobbet ordentligt. Från idé till genomförande. Och när genomförandet är förbi, tillkommer förvaltandet. En bra spelare följer med utvecklingen, precis som en bra entreprenör skapar något som håller över tid, eller som går att anpassa efter tidens tempo.

Vad jag efterfrågar är lite mer kreativitet, lite mer fantasi, och framför allt lite mer ambition. Både från entreprenörer och nya lycksökare. Det är mycket möjligt att du är din egen lyckas smed, men då får du se till att du gör arbetet ordentligt från början.