Jag var kanske lite drastisk när jag igår ville hänga statsekreteraren Roger Remme Solberg på norska Kulturdepartementet (KD) högt. Han försvarar norska regeringens tilltag och säger till Verdens Gang (VG) att alla andra länder i världen får ändra sina kassasystem för att de skall passa norska kunder. Vad säger man?

Trond Kåre Hagen och hans fru Karin var på semester i Nice då restaurangen de åt middag på inte kunde ta betalt med deras kort. Trond fick då gå in på det intilliggande casinot och hämta ut pengar i en bankomat.
– Är det inte dit norska myndigheter försöker hindra oss att gå? undrar han retoriskt.

Roger Remme Solberg fortsätter att glänsa i VG:
– Vi kände till att det här skulle drabba semestrande norrmän men det viktigaste för oss var att hindra spel på nätet. Sådana spel är starkt överrepresenterade bland spelmissbrukare.

Grattis Roger. Jag kan också meddela att cigaretter och snus som förbrukningsvaror är starkt överrepresenterade bland nikotinister, för att inte tala om att en alkoholist konsumerar mer alkohol än den genomsnittlige brukaren. Vad ska du göra åt det hade du tänkt? Att förbjuda användandet av kreditkort som betalningsmedel på alla ställen i hela världen som tillhandahåller sådana varor känns ju ganska rimligt med tanke på den generella ståndpunkten hos den norska regeringen.

Men det handlar ju givetvis inte om att skydda spelmissbrukare genom att förbjuda en hel befolkning att använda sina pengar till annat än spel. Det handlar om att skydda det statliga monopolet med näbbar och klor. Tro mig, hade den ärliga intentionen varit att skydda spelmissbrukare så hade jag köpt hela resonemanget utan omsvep.
Men folk är rädda. Människor är rädda för allt möjligt. Min oroliga mor ringde igår och tyckte att det var obehagligt att jag hade krävt offentlig lynchning av Solberg. Ja, det var kanske lite omoget gjort av mig men jag undrade vad hon var rädd för. ”Man vet aldrig vilka knäppskallar som kan ta en sådan uppmaning på allvar” blev svaret.  Det värsta som kan hända är att Solberg faktiskt blir lynchad eller att den norska underrättelsetjänsten kidnappar mig och håller mig fången i en källare i Stavanger medan jag tvingas avinstallera alla pokerklienter. Båda fallen visar symtom för något helt annat än det som i så fall satte igång händelseförloppet. (Att jag sedan inte tror att någon tar mig på fullt allvar av olika anledningar, är en annan femma).

Varför bryr jag mig då? Jag bor ju inte i Norge så deras betalningsproblem är inte mina. Jag hade inte brytt mig heller om det inte vore så att den svenska regeringen funderar på att införa liknande lagstiftning. Och som jag skrev i föregående inlägg; det är inte förhindrandet av pokerspel som då är katastrofen – det är det överförmynderi och rätten till våra privata medel som staten tar sig som är  skrämmande.

Ikväll hade jag tänkt vara pokerfri men det är dags för Beat the Staff kl 19.15. €50 till den som slår ut mig. Bring it on!

Det har ofta pratats om att man borde invadera Norge och sedan ge upp direkt efter krigsförklaringen för att bli annekterade och ta del av oljepengarna. Nu borde vi faktiskt invadera, men vi ska inte ge upp. Man hade kunnat ha samma argument som när jänkarna gick in i Irak: ”vi måste befria det norska folket”.

Det norska spelmonopolet har tagit sig bisarra uttryck. Norska banker har förhindrats att handha transaktioner till och från utländska spelsajter som ett led i att skydda det egna monopolet och den vidriga dubelmoral monopolet står för.

Detta har medfört en hel del andra problem för våra norska bröder och systrar. De kan till exempel inte åka på semester till Las Vegas eftersom hotellen faktiskt också är casinon. Inte heller kan de åka till Sverige och spela på Casino Cosmopol, i alla fall inte om de vill använda sitt kort till att köpa marker. De kan faktiskt inte ens köpa en läsk i en svensk kiosk som samtidigt råkar vara ombud åt Svenska Spel och/eller ATG vilket också kvalificerar ett antal matbutiker som svartlistade för norrmännen.

Det här är en realitet som mycket väl kan bli verklighet även för svenskar.

Det är väl en sak att en demokratiskt vald regering helt och fullt dränker mänskliga rättigheter i urin men när de börjar lagstifta bort sina egna medborgares friheter i andra länder är det fara och färde. Nu tror jag i och för sig att den norska regeringen bara visar prov på en osannolik inkompetens men det är väl lika illa det?

Jag blir livrädd. På riktigt. Inte för att pokern skulle försvinna eller något, jag överlever utan den också, men för att ett demokratiskt samhälle låter sådant här ske utan att man startar upplopp och bränner ner stortinget.

Ja, här händer det inte så mycket. De flesta har semester och ett slags pressat lugn har lagt sig över staden. Dessvärre har jag en del att göra och ingen semester är i sikte förrän tidigast i september.
Maltaresan blev uppskjuten så jag åker på torsdag istället.

Semester i kombination med dåligt väder betyder fler pokerspelare på stadens klubbar. I fredags spelade jag en deepstack och inte mindre än 75 spelare dök upp för att fördriva lite tid i väntan på att molnen skulle skingra sig. Socialt och trevligt som alltid. Extra trevligt blev det när jag fick vinna också. Har varit i pengarna några gånger i just den turneringen men det här var min första vinst så det kändes skönt.

Jag tyckte dock lite synd om tvåan. Han spelade riktigt bra hela vägen (vi satt vid samma bord i princip hela tiden) och han var definitivt en bättre spelare än jag. Men så är det i poker.

Med fyra spelare kvar började vi snacka om en deal, dvs att dela upp prispotten mellan oss. Det kan man göra på olika sätt – efter stackdjup, utjämning av prispoolen för vidare spel etc. Jag låg trea vid tillfället och kände att det inte riktigt var aktuellt förrän vi var i alla fall tre spelare kvar då han som låg fyra inte alls hade särskilt mycket marker i sin stapel. 
Chiptvåan proklamerade självsäkert att han inte var intresserad av en deal eftersom han som sämst ändå skulle komma trea. Det blev ingen deal, vi spelade vidare. Fem händer senare slog jag ut ”chiptvåan” (som alltså var trea vid det laget) på fjärde plats. Han var ganska arg och pratade om jinx.

Ikväll hade jag tänkt spela en söndagsturnering som jag av misstag kvalade in till för ett par dagar sedan men det får bli nästa söndag istället då det blir planeringsmöte för PokerAllsvenskan ikväll. En söndag… Men jaja, det är roliga gossar som jag inte träffat på ett tag så det blir nog trevligt även om det gäller jobb.

Så kallas jag ibland, oftast lite retfullt. Det stör mig dock inte det minsta. Det är ju såklart världens töntigaste smeknamn men det är ju det som gör det roligt då det på något sätt blir ironiskt menat från mitt och ”initierades” håll. Folk blir förvirrade. ”Är det på riktigt?” ”Har han kommit på det själv?” Nej, jag har inte kommit på det själv. Jag älskar att förvirra folk med väl dold ironi, särskilt pokerspelare.

Namnet kommer från den tiden då jag pendlade till Stockholm, Lund och London i jobbet. Jag var ganska ofta på resande fot (det är jag fortfarande förresten, men det var värre då) vilket lätt gör en trött vilket i sin tur gör en lite grinig. Det är inte bra att spela poker till klockan två på natten om man ska ut och flyga fyra timmar senare… På Stockholmskontoret blev jag snabbt känd som en riktig tjurskalle och då föddes först epitetet ”Tjuren” och strax därefter ”Tjuren från Lund”. Båda framvärkta av den dåvarande casinochefen.

Det hängde i och spred sig inte utanför kontorets väggar förrän en vacker dag då Micke Norinder och jag hamnade i luven på varandra. Micke blåste upp det stort i sin blogg och sedan dess har jag fått höra det i tid och otid från mer eller mindre okända människor.

Som sagt, det är bara att skratta åt det och än så länge är det kul att se folks reaktioner. Vissa himlar med ögonen och tänker ”vilken tönt” medan andra får ögon stora som tefat och tror att jag har varit tungviktsboxare. Vilket som går bra, det absolut roligaste är ju ändå att chocka med nästa intryck.

Doyle Brunson, Phil Laak och Jennifer Tilly (jag vet, jag kommer aldrig att sluta namedroppa de tre) sa alla samma sak: ”Spela förihelvete cashgame, det är där pengarna finns”. Okej, minus svordomen då, men det satte sig i alla fall.
En cashgamespelande vän (som inte vill skylta med sitt namn) ringde just och snackade lite skit inför en ”semesterresa” han tänker göra. Semestern består i att spela poker i Monte Carlo. Gärna Omaha med mörkar på €25-€50 och upp till €200-€400 ”om det är bra spel”. Med ”bra spel” menas givetvis ”om det sitter fisk vid bordet”. Jag är lite avundsjuk på på det där. Jag vill också kunna spela cashgame…

Själv är jag en turneringsfisk. Eller, jag har ju mina ljusa stunder givetvis – annars hade jag inte fortsatt. I fredags fick man dock äta turneringsvarians när man bubblade i en djupstackad liveturre med 90 spelare med set mot set. Sånt får väl visserligen cashgamespelarna tugga i sig också men å andra sidan är det ju bara att slanta upp igen i så fall.

Jag önskar verkligen att jag var bättre på cashgame. I Vegas blev jag utspelad, förnedrad, slaktad och subtilt hånad, både av mig själv och andra, genom mina usla spel. Gick bara vinnande ifrån en enda cashgame sittning och då hade jag dragit ut essen med ett par i kungar.
Jag får några ryck ibland och inleder kortvariga kontantspelskarriärer. Dock sällan online som väl är. Man tar en sittning på 20-20, hämtar hem lite stålar och fantiserar om att bli 20-20 proffs efter pensionen. Tills nästa gång man är där och får se sig slagen av någon turistande norrbagge som knappt kan stava till olja. Då kommer tilten och man fixar det inte riktigt med nästa inköp heller. Man jagar bara den där förbannade lusekoftan och man ska ta hans pengar om det så är det sista man gör.

Pokerspelare säger ofta att det är variansen som tär på en psykiskt och samtidigt att variansen är större i turneringar (när det gäller cashflow, korten faller ju likadant i cashgame och turneringar givetvis). Borde det då inte vara jobbigare att bara spela turneringar? Inte för mig, jag blir sällan tiltad i en turnering medan ett cashgame kan ta det bästa ur mig.

Jag vet inte varför jag gillar turneringar mer. Kanske för att det omdebatterade skicklighetsmomentet är mindre. Kanske för att jag tycker att det är mer spännande att delta i en tävling som har absoluta placeringar, mål att jobba mot, varierande beslutsunderlag beroende på stadie av turneringen och så vidare. Eller är det för att man kanske en dag kan få in den där riktiga megaklonken med miljoner på ett bräde? Den status, i alla fall utanför de mest inbitna pokerkretsarna, man får om man lyckas vinna ett WSOP event?

Ett är i alla fall säkert, och det är att jag måste bli bättre på cashgame. Jag kan ju reglerna i alla fall. 

Vad spelar du och varför?

En intressant diskussion uppstod på ett forum. Diskussionen gällde en hand som spelades i en live turnering med 1100 kr i inköp.

Jag kortar ned handhistoriken men vi befinner oss på turn med brädan 6c 7c Qh 7s och vår motståndare har gått all in. Du själv sitter med AQ på hand. Frågan är om vi ska syna? Ja självklart.

Nu lägger vi till lite information;

– Motståndaren är en ganska dålig spelare som inte vet riktigt vad han håller på med. Fortfarande syn?

– Motståndaren har tidigare i turneringen hävdat att han ”spelar mycket på känsla”. Fortfarande syn?

– Han är varken lös eller tight. Fortfarande syn?

– Motståndarens högerhand skakar okontrollerat. Syn?

– Han stirrar på din markerstapel.

– Han håller korten i vänsterhanden och ser ut att vara beredd att snabbt vända upp dem.

– Du kan ana en erektion genom hans byxor.

Fortfarande syn?

Efter middagen med Doyle & Co fick jag bloggmaterial året ut. Nu tänkte jag berätta varför Doyle Brunson (och Phil Laak) är förbannade på Phil Hellmuth.

Phil Hellmuth hade låtit sig bäras in till en turnering i en bärstol. Runt omkring dansade det mer eller mindre lättklädda damer som vi får anta såg ganska bra ut. När eller var detta inträffade fick jag aldrig reda på men både Doyle och Phil Laak var riktigt irriterande,
”Det är ett hån mot pokern” ansåg Doyle och tillade att han funderar på att göra sin åsikt offentlig. Oops, det gjorde han nog precis – men skitsamma, det är inte som att Hellmuth (eller några andra än ett antal inbitna pokernördar)  läser den här bloggen ändå.

Phil Laak å sin sida tyckte att Phil Hellmuth var en åsna av en mängd olika orsaker. Bland annat att han ”har mage att skryta om sina 11 WSOP armband. Jag hade haft 20 armband om jag såg ett bättre värde i de turneringarna än det intilliggande cashgamet. Man kan berätta för Hellmuth att man sitter vid ett $5-10 bord och är $20 000 plus men han skuttar ändå iväg till någon liten skitturnering i hopp om att vinna ännu ett armband” utvecklade Laak.

Jennifer Tilly gav (inte oväntat) bifall och menade på att det var onödigt att spela en WSOP turnering som ger $5-6000 för en pengaplats utanför finalbordet när man kan göra liknande pengar på bara ett par timmar vid ett cashgamebord.

Vad ska man säga? Jag skämdes lite eftersom jag är en turneringsdonk och urusel på cashgame. Dessutom suktar man ju som alla andra tomtar efter ett armband men dessa proffs var bara ute efter maximal monetär utdelning. Rätt eller fel? Tja, det är väl upp till var och en.

Doyle svarade i ett avsnitt av The Big Game när han fick frågan vad han skulle offra för ett armband från Main Event; ”Nothing, I’m in it for the money”.

Egentligen har jag semester men eftersom tjejer tar så lång tid på sig i duschen så petar jag in ett litet blogginlägg medan jag väntar…

Efter Vegas åkte vi till New York och här har vi nu sprungit in och ut ur butiker i tre dagar. Imorgon bär det av hem till Sverige igen för lite svensk sommar. Rätt varmt hemma också, va? Värme har vi dock fått nog av, både här och i Vegas, så det får gärna lugna ner sig till början av nästa vecka…

Igår kväll satt vi i godan ro i sängen och drack lite gott riesling. Jag kollade på stand up på Comedy Central och Lisa surfade runt.
Helt plötsligt avger Lisa ett riktigt skräckfilmstjut och hoppar upp med en jäkla fart. Vin i hela sängen och laptopen flyger åt helskotta. En liten mus klättrade upp på täcket men försvann kvickt när Lisa skrek.

Det blev ett argt samtal ner till receptionen. Lisa packade fort som fanken medan jag bokade in oss på Hilton på Lexington Avenue istället. Att man aldrig lär sig – man får det man betalar för och nu jäklar ska jag leva mitt liv stekigt fullt ut. Aldrig mer sunkhotell!

Det nya hotellet var dock perfekt och idag har vi förutom shopping även hunnit med ett besök i FN’s högkvarter. Man blir allt lite vördnadsfull när man besöker ett sådant ställe. Man inser också hur mycket gott Sverige (eller rättare sagt svenskar) trots allt har gjort i den här galna världen. Hyllningarna till Dag Hammarskjöld, Folke Bernadotte och Raoul Wallenberg ville aldrig ta slut.
Dessutom uppmärksammades man på många krissituationer världen över. Det är helt sinnessjukt hur lite pengar som krävs för att till exempel stoppa världssvälten jämfört med hur mycket pengar som pumpas in i vapenindustrin varje år. Visste ni att det handlas med vapen för en miljon dollar i sekunden?

Men det är bara att vända sig till sig själv. Hur mycket omsätter inte världens spelindustri varje år? Jag kommer absolut att donera några % av framtida vinster. Fundilerade också på att antingen starta en egen eller gå med i den ”1%” insamling om pågår just nu till stöd för cancerforskningen. Nu vann jag i och för sig ingenting i Vegas totalt sett, men ett par tusenlappar från reskassan har jag i alla fall stoppat undan som jag delar upp på cancerforskning och någon form av stöd till arbetet mot svält. Gör det du också! Det är individuellt hur mycket var och en kan skänka men jag är övertygad om att alla kan skänka något, om det så bara är en tia. Det hjälper mer än man tror.

Nu blir det middag på 2 Darbar Grill för att fira resans sista kväll. Ska faktiskt bli rätt skönt att komma hem. Resandet börjar dock veckan efter igen – dags för Malta…

Sista kvällen i Vegas mötte vi upp med Nick, en väldigt trevlig kille från Kanada. Han hade tidigare annonserat att Doyle Brunson skulle haka på vilket ju inte gjorde oss mindre sugna.

Vi mötte upp Nick och Doyle på Buzio’s på Rio. Det kändes rätt overkligt att sitta där bredvid legenden och snacka om Vegas i allmänhet och poker i synnerhet. Vilka historier han hade. Många hade man ju hört men jag kan lova att det är en speciell upplevelse att höra dem ”direkt från hästens mun” som man säger här i amerikat.

Doyle berättade bland annat om när han blev rånad i sitt hem. Ett par killar hade knackat på dörren och när Doyle öppnade stirrade han rakt in i en pistolmynning. Doyle fann sig snabbt och fejkade en hjärtattack men rånarna klev rakt över honom och in i huset. Larmet hade gått och rånarna ville veta vilken kod det var för att stänga av larmet. Doyle gav de fel kod gång på gång och spelade förvirrad.
Efter en stund ringde säkerhetsbolaget och Doyles fru behövde ge dem koden för att signalera att allt stod rätt till. Medan hennes man ligger på golvet med en pistol riktad mot sig uppger hon medvetet fel kod till operatören som fattar vad som pågår.

Rånarna börjar tappa tålamodet och slår Doyle i huvudet med pistolen två gånger. Sedan sätter de pistolen mot tinningen på honom och säger att de ska döda honom. Doyle gav dem ”the poker eye” utan att säga ett ljud. Hans fru går emellan och säger åt rånarna att de hellre får döda henne än Doyle. De ger upp och flyr från platsen. Doyle ligger blodig kvar på golvet.
Rånarna är än idag på fri fot.

Jag brukar vara ganska social och pratsam men när legenden pratade så höll man tyst och lyssnade med spända öron och tappad haka. Det var alltifrån hur arg han var på Phil Hellmuth (den storyn tar vi senare) till att han funderade på att skriva en bok om allt han upplevt och låta den bli publicerad efter sin död. DET är verkligen en bok jag vill läsa!

Jennifer Tilly och Doyle Brunson efter ett par ”Dirty Martinis”

Efter en stund undrar Nick om det är ok ifall Phil Laak och Jennifer Tilly också kommer och äter med oss. Vi tittade på honom som två fågelholkar. ”OK?! Ta hit dem så fort som möjligt!” tänkte jag men svarade världsvant ”Visst, inga problem”. Phil är dessutom en av Lisas pokeridoler sedan flera år. Hon höll masken men jag såg hur hennes ögon glittrade. Jag tror att hon ville klappa händerna men hon lyckades hålla sig.

Phil och Jennifer dök upp och vi fick höra allt om Phils rekord i sömnlöshet. Han påstod att han hade klarat ett eller ett par dygn till men gav upp när han helt plötsligt mådde bra efter att ha varit vaken i 115 timmar. ”Något är väldigt fel med kroppen om man inte känner sig trött eller ens lite seg när man har varit vaken så länge” sade han och det lär han ha helt rätt i.
Han var fortfarande tvungen att lägga sig på bestämda tider eftersom kroppen ännu inte anpassat sig.

Jennifer hade precis vunnit ett $5000 event på Bellagio och var naturligtvis väldigt glad över det. Phil och Jennifer är verkligen ett otroligt trevligt par. Det var inte en minut man inte hade underhållning vid det bordet kan jag meddela. Jennifer drog ur Doyle historier och Phil och jag snackade om onlinepoker. Vi fick också höra en hel del Hollywoodskvaller från Jennifer.

Phil Laak och Jennifer Tilly

Det hela var väl den mest lyckade avslutning på Vegasresan man kan tänka sig. Idag åkte vi vidare till New York så nu är det dags för tre dagars semester! Woohoo! Dessvärre regnar det så smått här på Upper West Side så vi hoppas på bättre väder imorgon.

More to come…

Ikväll var vi och tittade på Le Réve på Wynn, en helt fantastisk show! Det här är mitt sjunde besök i Vegas men det har ändå inte blivit något besök på någon Cirque du Soleil. Känns verkligen som att man har missat en hel del.

Jag citerar Lisa; ”Det här kan vara det bästa jag någonsin har lagt pengar på”. Direkt efteråt undrade hon vad det bästa jag har lagt pengar på är. Jag gjorde rookiemisstaget och svarade ”dig”. Jag behöver kanske inte skriva att det kom sura blickar och att jag ägnade de närmaste tio minuterna åt att desperat förklara mig.

Imorgon är sista dagen. Det blir några timmar på Qua Spa på Caesar’s Palace, lite poolhäng och sedan blir det middag med mannen, myten, legenden… Doyle Brunson! Om inget oförutsett händer det vill säga.

Las Vegas är precis så sjukt, så galet, så härligt, så underbart och perfekt som man vill att det ska vara. Man får vara lite galen här. Man får spela dålig poker och komma undan med det. Man får spela taskiga casinospel och tycka att det är skoj. Framförallt behöver man inte komma med fickan full av pengar för att få hänga med de andra turisterna, ta en drink och ha skoj. Det är den känslan jag saknar på Casino Monopol. Där finns bara stenansikten, gravallvar och någon sorts skam hängande över hela etablissemanget. Med all rätt kanske. Det är vidrigt att man inte ens kan gå innanför dörren med bara en femhundring (eller varför inte en hundralapp) och kunna få valuta för pengarna.

En annan kul grej är att Paul Christoffersson leder Main Event! Helt sjukt! Eller nej, det är det inte, han är en förbannat duktig lirare. Kanske har han tappat chipleaden men sist jag hörde något (för en timme sedan) så var han i topp.
Jag har följt Paul ända sedan rookietiden i Lund. Vi har rest mycket och hållt kontakten sedan dess. Jag hoppas verkligen att det blir finalbord för honom, han förtjänar det verkligen.

Lycka till Paul! Vi håller alla tummar behårt!