I Sverige händer det inte ofta att det kommer fram vackra flickor och börjar prata. I Vegas händer det hela tiden. Första gången kände jag mig väldigt smickrad över att någon var intresserad av lilla mig. Att en söt tjej ställde frågor till mig, om mig. Det var smickrande ända till Optikern viskade i mitt öra.

– Det är en hora.

Nästa gång var jag inte lika imponerad när en donna smekte sig fram över kasinogolvet för att komma fram och prata. Jag kände mig inte så speciell längre. Bara smutsig. Ser jag verkligen ut som en torsk?

Vi, jag, har lätt för att upphöja Vegas till skyarna. Men vi ska inte glömma all skit som finns där med. Som att det är ett av världens största horhus. Prostitution är en så naturlig del av vardagen i Vegas att man inte ens tänker på den. I varje litet gathörn står det män och kvinnor med lappar bestående av nakna kvinnor och ett telefonnummer. De har en speciell teknik då de knäpper med lapparna så att det uppstår ett hemskt irriterande ljud, så att man efter ett par dagar får lust att dra en rak höger mellan ögonen på dem. Men de är ju bara anställda för att stå där. Det finns inget ont i dessa människor.

Självklart var Mattias ”Pokerstar” Andersson tvungen att slå vad med mig om jag kunde klara av jobbet. Kanske var det smaklöst, men jag har aldrig kunnat stå emot ett vad.

Först fick jag lära mig tekniken.

Sen var det bara att knäppa på.

Det kvittar hur många pokerturrar jag spelade på Venetian, Rio eller Caesar Palace. Jag var aldrig så mycket Vegas som just då. Hallick i världens största horhus. Allt som glimmar är inte guld. Och Vegas är långt ifrån bara glädje, fest och bra speltillfällen, även om vi pokerspelare ofta vill intala oss det.

Ja, det är inte bara frid och fröjd här borta i syndens näste.

Det finns hur många ställen som helst att spela poker på här. Ett av mina favoritställen är O’Sheas som ligger mitt emot gigantiska Caesar Palace. Det är ett litet ställe som mest påminner om en irländsk bar.  Nästan ända ute på gatan har de ställt upp fyra pokerbord med cashgame. Runt om är det fullt ös med fest och livemusik. Stämningen är riktigt skön och det är högt till tak.

Senast blev det dock lite väl mycket av det goda, då två gäng började mucka gräl med varandra ute på gatan. Plötsligt var det det fullt rallarslagsmål och två odågor fick verkligt spel och ramlade in över våra pokerbord. Jädrar i havet vad de slogs.

– Hold your chips!! skrek dealern.

Jag satt med en fet stack, så jag lade mig över mina marker och skyddade dem med liv och lem. Bråket fortsatte ute på gatan och de två antagonisterna ramlade ut igen. Jag bestämde mig för att det fick vara slutspelat för den gången.

Visst var det läskigt för en liten spinkig pokernörd. Men samtidigt rätt uppfriskande för någon som nästan bara spelat poker på Cosmopol innan. Plötsligt kändes det att man levde. Och jag gillar att leva, Särskilt i Vegas,

Vissa blir arga, andra ledsna. Jag blir bara helt tom, som ett stort svart hål. Tom.

Det gick rätt bra för mig i Event #42: No-Limit Hold’em 1500 dollar. Över 2500 spelare kom till start. Efter nio timmar var vi bara 600 kvar. Jag låg hyfsat med, lite över medel. Tidigare under dagen såg vi Phil Ivey ta emot sitt åttonde armband då han vann Event #37 3000 dollar H.O.R.S.E. Till och med jag började rysa när 2500 pers stod och höll sig för bröstet och lyssnade på den amerikanska nationalsången.

Så då, med 600 kvar, satt jag och drömde mig bort om att själv står där uppe på scen och lyssnar till ”Du gamla du fria”. Det var ju bara 600 kvar att slå.Och jag kände mig riktigt stabil. Då kom ödeshanden när jag plockade upp JJ på lilla blind. En av två som täckte mig vid bordet höjde från tidig position. Oftast trebetar jag i detta läge, men nu fick jag för mig att ta det slow med knektarna och synade bara. Floppen kommer underbara J 10 4 med två spader. För att få min motsåndare att tro att jag satt på ett drag betade jag ut direkt med min nöthand. Sekunderna senare hör jag ”all in!”. Blixtsyn så klart. Och min amerikanska internetkid-motståndare satt med 64 i spader. River var ännu en spader, och jag åkte ut med huvudet före. Hade legat med riktigt bra om den stått. Det är mycket om i poker. Om inte OM hade varit så…

Hur som helst, tomheten när man åker ur en större pokerturre är verkligen tom på riktigt. Jag blir helt urblåst. Det kan låta löjligt, men det är egentligen bara när jag förlorat någon nära eller haft kärleksbekymmer som jag känt samma maktlöshet. Det sitter dock bara i några timmar, som tur är.

Ikväll blir det inget cashgame, bluffar alltid bort allt när jag åkt ur turrar. Som tur är är vi i en stad där man faktiskt kan göra annat också…

Någon lyckades fotade mig när jag fortfarande var glad och kvar. 

En mästare tar emot sitt pris. Phil är i en klass för sig.

38 grader i skuggan och jetlag. Jag är fortfarande helt efterbliven i huvudet trots drygt två dagar i Las Vegas. Men jag ska verkligen inte klaga. Jag måste medge att det var kärlek vid första trötta ögonkastet. Jag älskar Vegas. För en pokerspelare är det en drömstad. Man kan spela dygnet runt på alla nivåer, dessutom mot ytterst tveksamt motstånd.

Jag spelade aldrig event #36. Anledningen var att det mest kändes som lotto när startstacken är ynka 3k. Man börjar alltid med tre gången inköpet i marker i WSOP eventen. Kostar det 1,000 dollar får man alltså 3k. 1,500 dollar 4,5k och så  vidare. Eftersom jag håller rätt hårt på mina bankrulle krav är det svårt att rättfärdiga så dyra turrar med så dålig struktur. De flesta spelar de här eventen bara för att det är WSOP, det finns betydligt bättre turneringsalternativ på andra ställen.

Min personliga favorit är the Venetian. De har ett riktigt bra turneringsschema. Varje dag har de en deepstackturre för 350 eller 550 dollar. Jag spelade själv en sådan i går. Deltagarantalet var duktiga 750 spelare. Man behöver alltså inte spela WSOP för att få en fin turneringsupplevelse, och är man ingen highroller så är det bra pengar att vinna om man klonkar  även i en stor 350 dollarsturre.

Värdet på Venetian var helt enormt bra. Medelåldern på pokerspelarna i Vegas är så extremt mycket högre än hemma, Jag har suttit vid bord där jag varit den enda under 60 bast. Det gör ju att spelet blir rätt annorlunda mot vad man är van vid. Och annorlunda behöver inte alltid vara dåligt…

Träffade faktiskt på Ola i samma turre. Verkar som att han också skippar lotto-WSOP och spelar turneringar med bättre struktur. Ola såg väldigt koncentrerad ut, så jag hann bara snabbt fråga hur det gick.”Kallt!” blev svaret. Sen såg jag honom inte mer.

Själv gick det hyfsat spelmässigt. Men åkte efter 12 timmar på en coin med AK mot QQ. Ett ess på floppen fick mig att tro på lite större pengar, men en dam på turn ändrade på det. Slutade 92 av 750 spelare. Surt, då 72 fick pengar. Nu blir det bara cashcame i ett par dagar. Turrarna tar ju sån jädra tid. Jag kommer nog bara att spela ett WSOP-event. Det känns ju löjligt, men har man åkt hit så måste man väl ändå spela ett event. Jag får se det som lotto i sin bästa form.

Vad behöver man för elva dagar i Vegas? Den frågan har jag verkligen behövt analysera idag när jag packat. Frugan bestämde sig nämligen för att ta den stora resväskan. Hon skulle ju åka två dagar till Köpenhamn så det var inget snack om att hon behövde den mest. 11 vs. 2? Enkel matematik för en kvinna.

Eftersom vi bara har en ”storing” har jag nu en liten halvmesyr till väska som jag fått knöla ner allt i. Så ni som undrar varför jag ser ut som en skrynklig trasa den närmsta veckan har fått svar på den frågan. Optikern ringde dessutom och krävde att jag skulle ta med en kavaj som upptog halva utrymmet. Jag vet att jag inte kommer att använda den en sekund, ändå packade jag ner den. Han är en jäkel på att vara övertygande.
– Du vet det finns säkert ställen där vi inte kommer in utan kavaj.
Jo visst. Pokerspelare är ju kända för sitt stilsäkra yttre.

Så nu har jag packat ner det nödvändigaste, tandborste, bok, kortlek och dator. Men att handla något där borta för att ta med hem blir omöjligt. Antagligen får jag återvinna ett par kalsonger de sista dagarna med.

Resan går från Göteborg tidigt i morgon bitti. 16 timmar senare är vi framme. Jag fick inte låna frugans fina kamera (inte ens jag själv hade lånat utan den till mig), men jag har i alla fall med en liten digital version. Om tekniken vill mig väl ska jag för ovanlighetens skull försöka lägga upp lite bilder från resan.

Troligtvis spelar jag event #36 den 19 juni. Vi får se om jag hinner/orkar uppdatera innan dess.

På återseende!

– Älskling, kan du inte komma och mysa lite.

– Näej, men det går inte. Det är sjukt värde här på cashgamet nu. Låt mig bara spela tjugo minuter till…

Tjugo minuter senare.

– Älskling, kom nu då!

– Men fisken här har sån extrem tur. Ge mig en kvart till bara så jag kan ta tillbaka mina pengar.

En kvart senare.

– Filmen är snart slut nu!

– Ja, men jag kommer. Haha, jag är grym. Jädrar vad jag vinner! En liten stund till bara…

En timma senare.

– Jag går och lägger mig.

– Jaha, redan? Jaja, god natt då gumman.

Det är mycket snack om spelberoende. Om hur mycket pengar folk spelar bort. Men man behöver inte förlora stålar för att vara spelberoende. Jag har varit gravt beronde av poker de senaste åren. Jag har insett det nu. Ekonomiskt har det varit en höjdare. Men jag har spelat bort så mycket annat. Så mycket som är viktigare.

Antalet timmar kvalitetstid med tjejen är flera hundra. Hur många myskvällar vågar jag inte ens räkna på. Minst en timma älskog i veckan har jag förlorat. Det är mycket sex det. Ibland har det till och med gått så långt att jag tackat nej till fester för att sitta hemma och grinda. Jag har ljugit om att jag är sjuk för att slippa träffa släkten. Varför? För att spela poker så klart.

Min ursäkt har alltid varit att det är mitt jobb. Jag tjänar pengar. Men jag vet att det är en ursäkt nu. Frågan man kan ställa sig är: har jag blivit lyckligare av pengarna? Eller ännu viktigare, har mina nära och kära blivit lyckligare?

Man behöver inte spela bort pengar för att vara spelberoende. Det finns värre saker att spela bort.

När jag var yngre var jag en hyfsad fotbollspelare. Inte ens när jag hade feber missade jag en träning. Jag levde fotboll. I drömmarna spelade jag VM. Jag var Jonas Thern i kaptensbindel. Jag glidtacklade Bebeto så hans små 35:or till skor flög åt alla håll. Jag utmanade de bästa och knäckte dem.

Idag är jag inte hyfsad längre. Jag hade aldrig det rätta pannbenet för att lyckas fullt ut. Nu spelar jag i division 6, mest för att slippa bli lönnfet. Det är roligare än att jogga. Redan som liten visste jag att de där ”Jonas Thern-drömmarna” alltid bara skulle förbli drömmar. Jag skulle aldrig få glidtackla Bebeto. Inte ens Pontus Kåmark.

Men idag är det annorlunda. Jag lever inte fotboll längre, utan poker. Nu har jag andra drömmar. Som att checkhöja Phil Ivey, totaltilta Phil Hellmuth eller hjältesyna Daniel Negreanu. Det var först i kväll som jag faktiskt fattade att de där drömmarna faktiskt kan bli sanna inom bara någon vecka.

Poker är fantastiskt på det viset. Snart spelar jag mot de bästa i WSOP i Las Vegas.

Det finaste vore att bli kallad ”Donkey from northern Europe” från the Brat himself. Det är inte så konstigt att de kända lirarna åker på så mycket konstiga spel. Alla vill ju glidtackla Bebeto, eller lura upp Beckenbauer på läktaren. WSOP är vår chans till det. Vår chans till revansch för misslyckade fotbollskarrirärer. Vår chans att äntligen uppleva våra drömmar. Jag tycker det kan vara värt att riskera rätt mycket för det.

Här är de första eventen som jag väljer mellan:

19 Juni- Event #36: No-Limit Hold’em 1000 dollar
21 Juni- Event #39: No-Limit Hold’em Shootout 1500 dollar
23 Juni- Event #42: No-Limit Hold’em 1500 dollar
25 Juni- Event #45: No-Limit Hold’em 1500 dollar
26 Juni- Event #47: No-Limit Hold’em 1000 dollar

Om någon där ute funderar på samma turrar så hör av er. Vi kanske kan träna överstegsfinter ihop.

Man får säga vad man vill om spelmonopolet. Jag trivs i alla fall som fisken i vattnet på Cosmopol i Göteborg. Tyvärr är jag inte där så ofta som jag vill, men det känns faktiskt som ett andra hem.

I går var jag och min polare Jimmie, från Nässjö pokerklubb, och spelade en 2200kr deepstack. Mitt mål var så klart att försvara titeln från förra besöket då jag lyckades vinna. Jimmie fyllde år så vi höll väl inte riktigt på alkoholreglerna. Och eftersom Cosmopol i Göteborg har landets trevligaste servitörer så är det svårt att inte fortsätta beställa, och beställa.

Jag minns faktiskt inte så mycket av spelet, förutom att det gick rätt bra för oss båda. I en paus kom Jimmie fram till mig och förklarade en spelad hand.

– Det är en utlänning mitt emot mig som bluffar hela tiden. Men jag fyrbettade all in tom på turn så han blixtfolda.

Det var dock ingen utlänning utan en aggressiv lillebror Thorsson (Jens) som fastnade med handen i syltburken. Jimmie har inte så bra koll på pokerfolket. Vilket kan vara rätt bra då man slipper över- eller underskatta någon och lättare kan spela sitt eget spel.

Turren slutade med att jag kom trea och Jimmie vann. En fin födelsedagspresent till grabben. Och eftersom jag hade procent i Jimmie blev det en fin affär för mig med.

Kvällen till ära kom min gamla far ner och grindade 5/5. (Sa ju att det kändes som hemma). Tyvärr är han ju en riktig cashgamefisk och fick lunka ut med svansen mellan benen efter ett par förlorade inköp. Det jobbigast blir väl dock att berätta för morsan att det inte blir några nya gardiner i sommar…

Efter turren, hög på livet och heineken, lyckades jag dessutom i ett svagt ögonblick säga till min vän Optikern (som också satt och grindade på mitt familjehak) att han skulle dra hem och beställa biljetter till Vegas för pengarna jag vunnit. Tror ni jag blev paff när jag fick det här messet någon timma senare?

”07:45 18/6 lyfter vi till Frankfurt. Där äter vi korv i tre timmar innan vi åker vidare mot gamla Chicago…vi är framme i Vegas 19:31 samma dag. Hemfärden sker 29/6 11:05 och då åker vi norrut till Montreal. Där är vi bara en timme som tur är innan vi drar vidare till Frankfurt igen för ytterligare tre timmars korvfrosseri innan vi till sist anländer till Goa Göteborg. Om vi kommer hem panka eller inte återstår att se. Men allt är betalt och klart!”

Ja, han gillar korv Optikern. Han äter korv nästan varje dag. Fick han välja en sak att äta resten av livet skulle det bli korv. Att han lyckas beställa en biljett som gör att vi måste åka ett par varv runt jorden för att hitta fram till Vegas får jag förlåta honom för. Det ska bli grymt kul! Vi kanske ses!

Såg den här bilden på Lina Olofssons blogg. Den gjorde mig så himla glad att jag snodde den rakt av. Hoppas det var ok.

Det är tungt att kalla sig pokerspelare just nu. De flesta är emot oss. Nu är vi inte bara läskiga och olagliga för att vi spelar kort längre. Nu är 80 procent av oss knarkare eller dopingfall också. I alla fall enligt en amerikansk studie gjord på College of Pharmacy vid NSU i Florida.

Mark Twains gamla dänga ”Det finns lögn, förbannad lögn och statistik” passar bra in på resultatet av den här undersökningen.

En undersökning som antagligen kommit till av en enda anledning – att göra vårt redan skamfilade rykte ännu mer naggat i kanten. Ingen gillar folk som dopar sig eller knarkar, särskilt inte om de är pokerspelare.

Den här studien hade varit en ögonbrynshöjare om den hade gjorts i Sverige. 34 procent av de tillfrågade pokerspelarna säger att de använder cannabis i prestationshöjande syfte. En tredjedel av spelarna röker alltså på. I Sverige hade det varit en chockerande hög siffra. Men nu är majoriteten av de tillfrågade i denna undersökning amerikaner i åldern 20-25 år.

När  jag för några år sedan studerade i Chicago och själv levde på ett college fick jag lära mig ett och annat om jänkarnas drogkultur. Där är det lika vanligt att ta en ”röka” efter maten som att dricka en bärs. Där ses det inte som någon stor grej. Jag försvarar inte deras drogvanor. Jag förklarar bara sanningen. Majoriteten av den amerikanska manliga befolkning i åldern 20-25 röker på i bland. Därför är jag inte så förvånad över den, med svenska mått mätt, höga andelen ”knarkare” i undersökningen.

I själva verket visar det bara att pokerspelare är som folk är mest. Ja, vi är ju inga änglar. Det ska gudarna veta. Särskilt inte män i 25-årsåldern. Vi kan vara riktigt jäkliga ibland, men inte för att vi spelar poker.

Att sedan kalla kaffe och sportdryck för doping är väl lite väl magstarkt? 80 procent av pokerspelarna använder alltså inte olagliga droger, även dessa preparat är inräknade. Det finns ett par syföreningar runt om i landet som ligger risigt till om de måste göra pisstest alltså…

Jag ska dock inte sopa allt under mattan. Att vara pokerspelare är ett utsatt yrke. Det kan innebära stora psykiska påfrestningar att vara heltidsspelare. Vissa känner säkert att de kan hantera förlusterna bättre om de har kokain i kroppen. Vissa kanske kan skärpa sig lite extra och hålla sig vakna ett par speltimmar till om de tar mediciner. Ett yrke som dessutom innebär stor frihet och få ”måsten” är så klart mer utsatt om man har lätt att falla för droger. Men det finns många yrken där folk har det jobbigt ibland. Varför valde man att göra en undersökning om just pokerspelare  nere i konservativa Florida tro?

Det skulle var intressant om de gjorde en liknande studie på någon annan yrkeskategori med samma ålders- och könsfördelning, det vill säga män i 20-25 års åldern. Ställ samma frågor till personalen på vilket McDonalds som helst i USA, så kommer resultaten vara ungefär de samma. Det betyder inte heller då att personalen på McDonalds är bättre eller sämre än någon annan, bara att de är som folk är mest. Precis som pokernördar.

Det är inte mycket som funkar som jag vill för tillfället. Förra veckan bubblade jag ett WSOP paket till Main Event värt 14,000 dollar, vilket var tungt. Jag var helt säker på att klara det, men åkte på en cooler med 1010 mot AA när den aggressiva knappen höjde. Vi var rätt grunda och eftersom vi bara var fyra spelare kvar så åkte smeten in. Chock. Helt plötsligt vaknade jag upp från min parasolldrink i Vegas till att bara sitta i soffan och glo dumt rakt in i skärmen. De tre spelare som klarade det glädjetjöt givetvis i chatten vilket kändes som knivar i hjärtat. Smack! Av med den datorn. Det var det första kvalet jag testade i år och troligtvis det sista.

Jag börjar därmed förlika mig med tanken på att det inte blir något Vegas i år. Det känns som en personlig skymf att alla mina bloggkollegor ska få åka dit.

Min bankrulle tillåter inte ett inköp till Main Event, däremot hade jag länge sett fram mot ”fake-SM” på Cosmopol som pågår under veckan i Stockholm. 10, 000 kronor är ungefär vad jag kan betala för att spela en turnering och ändå hålla banken på gott humör. Jag är riktigt glad åt att det börjat komma fram turrar med lite lägre inköp så vi ”vanliga” grinders har råd att köpa in oss utan att behöva ha gråten i halsgropen när vi kryper till kojs på kvällen.

Mina planer gick dock i kras när jag förra veckan fick reda på att lillbrorsan tar studenten på lördag. Det suger. Inte att han tar studenten, det är så klart en bedrift så god som någon, utan att det krockar med SM. Att jag ens tänkt tanken att skippa lillens student för poker visar väl bara att jag är efterblivet tagen av spelet. Det var egentligen ett enkelt beslut. Han tar bara studenten en gång i livet. SM har vi ju flera stycken per år nu för tiden. Men det smärtar ändå min egoistiska pokersjäl att missa en bra turnering.

Ja, nu låter jag som en gnällig, bortskämd pokerdynga. Men var lugna, jag vet att det finns värre saker att gå i taket för. Om man inte heter Adolf Hitler förstås. Jag tror inte det finns någon människa som kan gestalta tilt på ett bättre sätt. Eller vad tycker ni?