I mitt Twitterflöde efterlyses just nu mina tips vad gäller mahjong, detta kinesiska gamblingspel: vilken variant är bäst? Var hittar man bra regler?

Det ger mig genast dåligt samvete. Efter mina reportage här i Superbloggen från VM i mahjong i Qianjiang i oktober 2012, lovade jag att återkomma om spelet men måste med rodnande kinder tillstå att jag inte har gjort det ännu. (Och mitt lite längre inlägg om vad som enligt hinduismen händer dig efter döden, du syndfulle spelare, är snart klart för publikation här!)

Mahjong är definitivt värt några inlägg; ett spel om pengar med 700 miljoner utövare världen över, fler än tio gånger så många som i poker, ska självklart inte förbigås här i Sveriges bredaste spelblogg. I avvaktan på att jag ska skriva ihop några inlägg i ämnet kan jag dock visa bilder från Bangkok tagna i november 2012, dit jag flög från Qianjiang i min eviga jakt på spel världen över, liksom på material till kommande böcker om spel!

I Bangkoks Chinatown hade jag fått tips om en bra butik vad gällde mahjongprylar, men när jag började min jakt var det en hemlighetsfull thailändare som utsåg sig själv till min guide och ledde mig bort till denna garagenedfart…

… där en diskret dörr fanns lite längre bort i de bakre regionerna…

… och därinnanför visade det sig ligga en – säkerligen illegal, tekniskt sett – liten mahjongklubb!

Som vanligt baxnade kineserna (dvs de två som nu fanns på plats i lokalen, varav en låg och sov på en brits) över att en viting kunde kliva in över tröskeln och till råga på allt veta hur spelet spelas, vilket de insåg under vår knackiga konversation över språkbarriärerna. Det är märkligt att asiater nästan undantagslöst tror att mahjong är en statshemlighet! Brickorna vid borden var för övrigt av tämligen enkel standard, jag har betydligt bättre än så hemma i samlingarna:

Tyvärr var det för tidigt på dagen och inget spel igång, annars hade det varit kul med ett parti om cold hard cash – men nu tackade jag artigt för mig och gick vidare. I ett stånd i en inomhusbasar i Chinatown hittade jag sedan ett litet sortiment tärningar, marker och några klassiska lokala gamblingspel, varav spelduken till ett av dem syns här:

Några inköp blev det alltså! Och på gatorna i Bangkok, utanför Chinatown, gick jag dels förbi ett parti dam med ett handritat bräde och Pepsi-kapsyler…

… samt ett parti makrook, alltså thailändskt schack:

Här en detaljbild på pjäserna:

Jo, jag äger självfallet en uppsättning sådana med, samt – för principens skull – en regelbok på thailändska! Och mahjong ska jag alltså återkomma till, det är ett löfte. Har ni läsare önskemål om vad jag i så fall ska ta upp, när jag skriver om mahjong? Ni får i så fall gärna framföra synpunkter i kommentarsfältet!

Trevlig helg, alla ludofiler och chartister!

Inte nog med att jag tampas med en jetlag. Jag måste dessutom ställa klockan på tre varje morgon för att delta i konferenssamtal med mina kära kursare borta i Vegas. För dom är det bara sju på kvällen men åtta timmars tidsskillnad senare så är det bara att inse att jag kommer att ha en mycket intressant vecka i Wien framför mig.

Tre av mina härliga kurskamrater Thuy, Trang och Phuong. Tre riktiga duracellkaniner. Thuy är tillsammans med Trang. Trang och Phuong är systrar.

Var ute och åt sista kvällen med mina härliga tjejkompisar. Eftersom Daniel blev klar tidigt med sin ”grej” till Aussie Millions hakade även han på tjejmiddan! Marissa, Daniel, Kat, Lilou och moi

Daniels ”grej”…

Efter middagen bestämde vi oss fyra som spelar poker att ”lära” Marissa som aldrig spelat en hand i hela sitt liv. In på pokerrummet på Wynn och fram till en ledig plats på 1-3. ”When it’s your turn just say all-in”, instruerade Daniel. Efter sju händer slutade hon 98 dollar plus. Frågan är om hon lärde sig något haha! Men roligt hade vi!

Drar till Wien för EPT:n imorgon. Känns som det var en evighet sedan vi var på Bahamas som var min senaste liveturnering att jobba på. Är sjukt taggad faktiskt även om jag inser att det kommer att bli väldigt få timmar. Som tur är har jag en plan. Inget festande, mycket fokus och en jäkla massa kaffe 😉

På kursen jag går så har vi dragit igång ett projekt där vi på sju dagar ska samla in pengar till barnsjukhuset St Judes. Vi ska samla ihop 125 000 dollar på dessa dagar. Kändes rätt omöjligt när vi först fick uppgiften men redan nu har vi fått ihop en fjärdedel och har bara hållit på i två dagar. Känns fint att ”jobba” med lite sånt här. Något jag alltid brunnit för men förutom att vara månadsgivare högt och lågt så har jag aldrig engagerat andra. Gillar St Judes. Det är ett sjukhus som dels är ledande inom forskning kring dödliga barnsjukdomar (och delar med sig av sin kunskap till hela världen) men som också tar hand om alla patienter som kommer. Som ni vet så ser sjukvårdssystemet annorlunda ut i USA jämfört med här. Där kan man om man inte har rätt försäkringar tvingas avstå vård för att man helt enkelt inte har råd. Så fruktansvärt! Men på St Judes är pengarna aldrig ett problem. Alla goa ungar får hjälp. Deras familjer stöd och det finns boende i anslutning till sjukhuset så att familjen kan vara samlad. Ni kan läsa mer HÄR och donera gärna en slant. Varenda krona räknas!!! Det är inte alla som har det så bra som vi här i Sverige som kan ta allt detta för givet.

Min egen lilla sketonge 😉 Tänk om han hade blivit nekad vård för att jag och hans pappa inte hade haft rätt försäkring eller råd att betala för medicinen?! Hua! Hemska tanke!!!

Nej nu är det dags att packa det sista sova. Känns knappt som att jag hunnit vara hemma (nej men just det det har jag ju inte i mer än ett par dagar). Hörs från Wien!

Med tre månader kvar till de riktigt tunga eventen i WSOP i Las Vegas i sommar, kan man konstatera att inte bara har man garanterat minst 10 miljoner dollar till den som vinner Main Event och därmed tar hem den ”officiella” VM-titeln – det kan också bli fråga om dubbla det beloppet i ett annat event, när The Big One for One Drop är tillbaka på schemat.

Förra gången, år 2012, slogs ett antal världsrekord i poker: det var den första turneringen med en miljon dollar i inköp, och Antonio Esfandiari som vann turneringen efter att ha slagit Sam Trickett heads-up kunde stoppa på sig enorma 18 346 673 dollar – även om han fick splitta större delen med ett antal uppbackare – samt det första WSOP-armbandet någonsin av platina. Cashen på 18+ miljoner dollar var inte bara den största pokervinsten i historien, utan också det största förstapriset någonsin i ett sport/tävlingsrelaterat event.

Även i år är inköpet runda en miljon dollar, och liksom 2012 kommer 111 111 dollar av varje inköp att gå till välgörenhetsorganisationen One Drop, som förra gången fick över 5,3 miljoner dollar tack vare det.

Men deltagarsiffran 2012, då 48 spelare deltog, är möjligen på väg att slås. I år har man satt maximum vid 56 platser… varav 23 redan är tagna, av ett antal namnkunniga proffs med ”titelhållaren” Esfandiari i spetsen, av några rika affärsmän som än så länge förblir anonyma, och av tre garanterade satellitplatser:

http://www.wsop.com/news/2014/Mar/4708/SEATS-FILLING-UP-FOR-1-MILLION-BUY-IN-CHARITY-POKER-EVENT.html

Blir samtliga 56 platser tagna kommer förstapriset i årets The Big One for One Drop med hög sannolikhet att landa på 20 miljoner dollar eller mera. Ingen svensk deltog förra gången – vågar man hoppas på blågult deltagande i år, kanske via en satellitvinst?

Gamblingvärlden är full av sammanträffanden… och med så många spelhändelser som dagligen äger rum på så många ställen på planeten, hur skulle det gå att undvika att sådana förr eller senare inträffar? Ändå envisas en del människor med att se antingen konspirationer eller gudarnas eller ödets ingripanden, när de sker.

En ny påminnelse om det fick vi i söndags i Thailand, då demonstranter som är emot tillförordnade premiärministern Yingluk Shinawatras regering strömmade ut på gatorna för att anklaga hennes anhängare för att ännu en gång ha ”fixat” ett av de statliga lotterierna. Skälet? De sista siffrorna i högvinstnumret matchade registreringsnumret i ett av Shinawatras tjänstefordon. Denna gång var vinstnumret 531404, att jämföra med den Volkswagen minivan som Shinawatra åkte i under ett besök i Chiang Mai nyligen och med nummerkombinationen 5404 på plåtarna.

Och som om inte det var nog, var det vinnande tvåsiffriga numret – samma dag! – i ett annat av Thailands statliga lotterier 79… vilket stämmer bra med Shinawatras egen Toyota Alphard vars registreringsnummer (förutom bokstäverna) är 7879. Det fick regeringsfientliga grupperingar att högt framföra sina misstankar om att det statliga lotteribolaget GLO, med direktören Attagrit Tharechat i spetsen, avsiktligt riggat dragningarna för att det ska se ut som om premiärministern för tur med sig i lotterier där det mestadels är folkdjupens låginkomsttagare som spelar – och det dessutom i ett land där vidskepligheten runt allehanda lotterinummer är enormt utbredd.

Tydligen var det inte heller första gången som registreringsnumren på bilar hon färdats i innehållit de vinnande numren, vilket gett Yingluck Shinawatra smeknamnet ”Lucky Lady”…

Må vara som det vill med den saken – men det finns andra klassiska sammanträffanden i lotterivärlden. När den kommunistiske massmördaren och mänsklighetens bottenskrap samt avskum Pol Pot äntligen avled den 15 april 1998 i Kambodja, ledde det till en rejäl smäll för ett antal illegala thailändska bookmakers i distrikten på andra sidan gränsen. Där sågs hans död som ett omen, och stora mängder av människor skyndade sig att satsa på 73 – Pol Pots ålder vid hans frånfälle – i det dagliga ”underjordiska” lotteriet. Det blev samma kväll det vinnande tvåsiffriga numret!

Och den 12 november 2001 kraschade American Airlines flight 587, några minuter efter starten från JFK på sin rutt mot Dominikanska Republiken, i ett bostadsområde i Queens i New York. Samtliga 260 människor ombord omkom, plus fem på marken. Bara några timmar senare var det dags för den dagliga dragningen i New Jerseys lotteri Pick-3 där det gällde att pricka in ett vinnande tresiffrigt nummer, och det blev…

… 587.

Intressant nog hade överraskande många människor sett flygkraschen som ett omen, och valt just det numret – närmare bestämt 27 829 spelare. Det resulterade i att dessa för sin insats på 50 cent bara kunde kassera in futtiga 16 dollar var, i en av de märkligare incidenterna i lotterisammanträffandenas historia!

Nej, det här har knappast något med poker eller gambling att göra… men när jag rotar runt lite i datorns olika mappar denna kväll och bland gamla bildfiler hittar den här, tagen för några år sedan på Fremont Street i Las Vegas under WSOP…

… dyker vid anblicken av den plötsligt minnet av en unik upplevelse upp, en gång för alldeles för länge sedan när jag var i tjugoårsåldern och liftade runt USA en sommar.

Jag hade hamnat i Los Angeles, som vanligt via diverse omvägar. Det blir aldrig som man planerar, det vet jag erfarenhetsmässigt efter att ha liftat i Mellanöstern, Nordafrika, större delen av Europa och så USA. Uppe i Seattle har jag stött på tre amerikanska killar i min ålder, och tillsammans sträckkör vi en Mercury de sådär 185 milen ned därifrån till LA på bara tjugo timmar; turas om vid ratten så att vi ibland byter plats i framsätet mitt på freewayen, och stannar bara när vi måste tanka, gå på muggen eller tjacka några hamburgare.

En av killarna, Tom H., erbjuder mig att få bo hos honom och hans pappa ute i Inglewood i några dagar och jag tackar och tar emot. Sådant hjälper, när man är ung och ”on the road” och varje dollar i fickan gör skillnad.

De övriga två från körningen ned från Seattle hälsar ofta på Tom och mig, och vi gör saker ihop: kör gokart och går på bio, och jag får prova på surfing vid Venice Beach. En kväll är vi ute i San Bernardino och sitter på läktarna under ett ”night dragracing”-event: dramatiken blir större under strålkastarnas sken, och eldsflammorna från avgasrören mycket visuellare. Nästa natt sitter vi hos Tom igen, i hans vardagsrum medan timmen blir mycket sen, och snackar om gårdagens upplevelse när Tom frågar mig: ”Har du sett sådana bilar på nära håll?”

”Bara vid ett enda tillfälle”, erkänner jag. Tom ger mig ett varggrin, säger ”Låt mig fixa det här”, och lyfter på luren och ringer ett samtal. När han lägger på säger han till oss andra: ”Let’s go!”

Vi kastar oss alla fyra in i hans skrotfärdiga bil och navigerar oss fram i nattmörkret genom det stadsmonster som utgör Los Angeles, tills vi är någonstans i de norra delarna. Där kör vi upp utanför en ordinär villa nära ett industriområde, kliver ur och ringer på. Som svar svänger garageporten upp, och…

F*ck. Vilket monster till bil det står därinne.

Jag blir presenterad för den nye killen, vars namn om jag minns rätt efter alla dessa år är Matt Azzarra. Sedan får jag inspektera bilmonstret: en före detta Ford Mustang, vars återuppståndna och intill oigenkännelighet ombyggda beståndsdelar nu visar sig tävla i klassen närmast under funny cars. Karossen har bantats 150 kilo i ett syrabad, bakdäcken är bredare än en resväska, baktill sitter en fallskärm monterad, och upp genom ett hål i den enorma motorhuven sticker luftintaget till den remdrivna kompressorn upp. Inredningen går i vad man skämtsamt kallar för klassiskt grekisk stil: spartansk ned till de två skålade sätena som sitter insvetsade i de grova rören som bär upp alltihop, och med en enkel aluminiumpanel framför där några instrument borrats fast. Det finns inga som helst eftergifter åt komfort eller ljudisolering eller något annat: bilmonstret är #@*! business through and through, specialbyggt för dragracing, och där det sparats in på vikten precis överallt. Åket är totalt, absolut sanslöst; och jag förbannar i det ögonblicket att jag i brådskan glömt min Pentaxkamera med diafilm, i Toms hus när vi gav oss iväg.

”Hur många hästar har den?” mumlar jag till sist, smått överväldigad medan de andra roat studerar min reaktion.

”Någonstans mellan åttahundrafemtio och niohundra”,  svarar Matt, ”beroende på dagsformen.” Och sedan ställer Matt den totalt oväntade frågan: ”Care to go for a ride?”

Jag tror först jag hört fel; men han menar allvar, där i ett garage klockan två på natten i norra Los Angeles. Han är beredd att ge killen från Sverige sitt unga livs upplevelse i bilväg. Jag kan bara nicka och säga ja.

Matt mäter vid sin arbetsbänk upp åtskilliga gallons med bensin i vilken han blandar in nitrerat metan. Jag kan inte låta bli att utbrista: ”Is that rig street legal??”

”Hell, yeah”, svarar Matt. Och det visar sig efteråt, när jag pratar med Tom och de andra om saken, att där och då, i det tidiga 1970-talets Los Angeles, kunde man i princip inregistrera och köra vad som helst bara fordonet var försett med bromsar och belysning. Hade du i dag kommit med det monstret till Svensk Bilprovning, hade de barrikaderat dörrarna och ringt efter nationella säkerhetsstyrkan.

När Matt tankat upp bilen tar vi plats och spänner fast oss i sexpunktsbältena. De andra hjälper till att rulla ut bilen på uppfarten varpå Matt trycker på knappen som får den kompressormatade V8:an att vakna till liv.

F*ck. Motorljudet är så högt att jag känner revbenen skramla. Vad grannarna just nu tänker vill jag inte ens veta.

Matt drämmer i en växel, och vi drar iväg några kvarter bort till ett stoppljus. Medan vi väntar på grönt där i nattmörkret, i detta exceptionella bilmonster, värmer han V8:an genom att blippa på gasen upprepade gånger. Motorn är som ett levande urtidsväsen, som rytande drar efter andan gång på gång medan asfalten under oss skälver och meterlånga eldslågor slår upp ur avgasrören på sidorna. All konversation är en omöjlighet. Att stå och vänta på grönt ljus, med nästan ettusen hästkrafter framför fötterna och vars muller just då fyller mitt universum, är något av det mest surrealistiska jag någonsin upplevt.

Det slår om till grönt; och när Matt trycker ned gasen är det som om vi blivit påkörda bakifrån av ett godståg. Jag tappar andan. Han vräker på några kvarter, ställer sig sedan på bromsarna så att jag slammar rakt fram och in i sexpunktsbältet, och så viker han av till höger upp på påfarten till freewayen bort mot Santa Monica. När vi kommer upp vänder han sig mot mig och skriker något som jag tror är ”Hang on, man!” men inte kan uppfatta för motorvrålet, och trycker till på gasen. Bilmonstret fullkomligt slingrar sig under den enorma accelerationen; hade jag kunnat se i en backspegel där hade jag garanterat sett gummistreck flera hundra meter bakom oss på asfalten. Vi är ensamma i det ögonblicket på freewayen, och det jag upplever just där och då kan jag inte sätta adekvata ord på.

Någon mile eller två längre fram är en avfart; Matt svänger av där, korsar under freewayen, kör på igen och vi åker samma sträcka tillbaka. När vi slutligen rullar in i garaget igen och han stänger av V8:an ringer det i öronen på mig i den plötsliga tystnaden. Det är på skakiga ben som jag till slut lyckas krångla mig upp ur det skålade sätet och klättra ut ur bilen genom sidorutshålet igen – dörrarna är självklart fastsvetsade, som säkerhetsåtgärd, och några sidoglas finns inte. I kroppen på mig känns det som om något med ursinnig kraft hållit mig i ett järngrepp och hänsynslöst, våldsamt, ruskat om mig.

När jag hämtat andan frågar jag Matt: ”How fast were we going on the freeway?”

”I know from the rev counter it was a bit over 200 mph”, svarar han och tittar roat på mig.

F*ck. Över 320 kilometer i timmen, kanske bortåt 350. Ännu i dag har jag aldrig någonsin åkt tillnärmelsevis så fort i en bil vid något annat tillfälle.

En upplevelse jag kommer att minnas livet ut… och jag småler när jag ser på bilden från Las Vegas.

Det blev inte Sveriges femte Unibet Open-seger genom tiderna – där de fyra första inhöstats av respektive Simon Johansson, Jimmy Jönsson, Fuat Can och Kassem Yassine – men väl Danmarks andra, genom Frederik Brink Jensen som därmed tog hem trofén och 625 000 danska kronor, efter att ha besegrat ungraren Emil Hegedus i heads-upen:

När spelet avbröts dag 2 i går på grund av den sena timmen, var tre svenskar fortfarande med varav Aage Reerslev kom på 13:e plats för 36 000 DKK, och Nils Jarefjäll kom på 11:e plats för 45 000 DKK. Bäste svensk och trea på finalbordet blev därmed Greger Aktell, efter en hedervärd insats, tredje plats, och 275 000 DKK:

Hela ITM-listan hittar du på

http://www.unibetopen.com/events/copenhagen2014/payouts/

Aktell railades bland annat av dessa fyra svenska herrar och spelkollegor, bakom masker gjorda på avatarerna på Unibets nya pokerklient:

Som vanligt var det mycket arbete bakom kulisserna: här är teknikgänget som står för livestreamingen:

… och här de två huvudkommentatorerna under samma livestreaming från finalbordet:

Naturligtvis var Danmarks andra UO-seger stor på hemmaplan, så här intervjuas Jensen efter sin insats:

Därmed är årets första Unibet Open slut – men satelliterna rullar redan till nästa, i Tallinn den 29 maj – 1 juni! Boka in datumen i almanackan, så ses vi där!

Dag 2 i går resulterade i en hel del sluggerpoker, när de 165 överlevarna ville kämpa sig in i pengarna – 45 prisplatser – och sedan ta sig till finalbordet. En av dem som åkte ut överraskande tidigt var gårdagens chipleader bland svenskarna och tillika försvarande mästare här i Köpenhamn, nämligen Kassem Yassine som enligt sina egna ord först grovt överspelade 5-5 för 40% av sin stapel, sedan förlorade en coinflip, och till sist helt enkelt var shortstackad och tvingades sträcka vapen. Jag blir påmind om den devis jag själv myntade för många år sedan: ”Det kvittar hur många marker man har i en turnering, man är ändå aldrig mer än tre givar från att slås ut.” För dem som inte satt kvar i Main Event bjöds det dock på en del sidoevents + cashgames:

… samt en bordtennisturnering, där Tomas Brolin visade upp sina skills med en mindre boll än vanligt…

… och tog sig till heads-up, men till sist förlorade mot Johan Vallgren! Och som ytterligare tröst var spelarpartyt i går på klubben The Hive en succé, och delar av baren i lobbyn här på Radisson Blu Scandinavia förvandlades till en ”spelhåla” där man följde travet och Premier League, sportbettade lite ihop och dessutom spelade öppen kinapoker:

Jag hann med en sväng på staden under eftermiddagen, där jag såg att Gus Hansens biografi såldes i boklådorna:

… och dessutom kunde konstatera att de danska spelombuden – i markant kontrast mot svenska Lagar, Påbud, Myndighetsbestämmelser och Förordningar – även ogenerat säljer alkohol när de ändå är igång:

En bit efter midnatt fick man bryta spelet, med 14 deltagare kvar. Då hade sju svenskar (av sammanlagt 82 startande blågula pokerkrigare) placerat sig i pengarna:

Billy Sivertsson (17:e plats)

Dennis Lindmark (23:a)

Marcus Ekman (30:e)

Kåre Granath (33:a)

Robert Lindström (37:a)

Alaa El-Chami (39:a)

Anders Ostrowski (38:a)

Bästa kvinna blev danskan Sidsel ”DieselBossen” Boesen – definitivt Årets Anagram vad gäller från riktigt namn till pokernick – som kom 35:a:

Och tre svenskar är kvar bland de 14 som nu siktar på finalbordet!

Greger Aktell (bilden nedan, från livestreamingen), chiptvåa med 1 983 000

Nils Jarefjäll (bilden nedan), chipnia med 581 000

Aage Reerslev, chiptolva med 452 000

Av de 14 kvarvarande just nu är inte oväntat danskarna i majoritet, med fem representanter (från 189 startande!), varav Frederik Brink Jensen är chipetta med 2 038 000. En spännande dag väntar…

Radiotystnaden från undertecknad har varit en produkt av dåligt med tid för att verkligen sätta sig och skriva något med innehåll. Vi var som bekant bortresta i en månadstid, snurrar ni jordgloben så långt det går skulle ni hamna ungefär rätt, Nya Zeeland. En resa som var något helt nytt för mig, både landet och tillvägagångssättet som semestern skulle utföras. Någon typ av backpackerresa, runt tuffandes i en husbil, 70km/h under ett par hundra mil.

 Bortskämd som man är satte vi dock guldkant på vårat ”bp-liv” (backpacker). Bilen vi hyrde skulle i teorin rymma 6 vilsna själar. Vi valde att enbart bo 4st personer på den ganska kompakta ytan istället. Eller ja, våra resterande 2 inneboende var ju Eisens och Ekans förbannande resväskor. Både Christian och Ekan hade packat som om de skulle flytta ner till NZ, öppna klädbutik, slå ut HM och bli världsledande. Något som man förbannade sig över varje morgon då man fick använda gpsen för att navigera igenom alla väskor för att snubbla ut genom dörren.

Vi var inte heller hemskt duktiga på att använda köket i vår bil. Vi kokade dock potatis en gång under resan gång, alltid något! Istället grillade vi en hel del och när ingen annan backpacker kollade på oss, rusade vi iväg från campingen och in till närmaste restaurang. Skamfullt mätta kom vi tillbaka i skymningen likt en ninja när ”BPsen” gått och lagt sig. Backpackers i fårakläder.

I övrigt har vi gjort precis sådant som ni tror vi har gjort. Surfat, hoppat skydive/bungy och varit på sagan om ringen inspelningsplatsen för att nämna lite. Summeringen skulle kunna dras lång till skillnad från många pokerresor man gjort. Man har varit i många städer utan att egentligen gjort eller sett speciellt mycket. Det du sett mest av när du lämnar din destination är sannolikt roomservicemenyn. Så var det inte riktigt här. Vi fick verkligen se landet och vad för aktiviteter det fanns att erbjuda.

Nog om det, väl hemma bjöd Linde mig på en skön förkylning som satte mitt deltagande i UO Köpenhamn i farozonen. Trots vi isolerade Linde i eget rum sista dagen lyckades han smitta merparten av gänget på vägen hem. En aning förkyld tog jag ett klassiskt morgonpendlartåg ner till Köpenhamn runt 8a snåret. Jag har förstått det finns en snuskig fetisch i att folk älskar att läsa om livehänder här i bloggen. Så jag ska inte vara sämre än att bjuda på en. Turneringen har rullat på ganska fint, ända fram till dagens sista level. Jag sitter med 60K på 500/100 i blinds. Jag har näst störst stack på bordet, endast personen direkt till höger om mig har mer.

UTG limpar med ca 40K i spel, alla viker fram till cutoff, vilket är fransosen som har mer marker än mig. Han kastar nonchalant in 2,600. Jag ser en god möjlighet att bara plocka hem handen pre genom en 3bet. Jag ber till pokergudarna att jag har en någorlunda spelbar hand. Pokergudarna ler mot mig och ger mig K7s i klöver, fransosen för smaka på 7,000 från min knapphöjning… trodde jag. Nej då synar UTG-limparen. Baguetteälskaren viker och river av någon franskramsa som sannolikt inte var rumsren. Flop kommer Ts-8s-6c, limparen väljer att donka in 8,000. Synar vi, vilket jag gör, har FI kvar ca 25k i en pott på ca 35k. Med skräckblandad förtjusning tittar jag ner på turn, 8c. Detta ger oss alltså ett kombodrag i form av hålstege och färgdrag. Ganska omgående väljer vår motspelare att checka till oss, jag steker några sekunder innan mina marker ligger i mitten av bordet. Ett par minuter senare viker vår motståndare osäkert upp 99 och ropar ut ”call!”. Märkligt spelat minst sagt och en rejäl pott glider åt fel håll då river var lika blank som bordsgrannens flint.

När jag kom hem gick jag igenom alla brev som låg vid dörröppningen, men saknade brevet om semesterersättningen. Måste kommit bort på posten… Det leder istället till att man får stänga in sig innan sommaren hittar till Sverige och plöja in så mycket volym man orkar med. Väl mött tills nästa tillfälle eller på den virtuella pokerfilten!

Jag avslutade första dagen av Main Event Nordic Masters i position på Chris Björin. Bara det var värt startavgiften på 16k. Det var något jag ville göra innan jag dör.

Det var ett otroligt varierat och roligt startfält. Och slutsålt. De lyckades klämma in några extra bord vilket gjorde att det slutgiltiga deltagarantalet blev 161 spelare. De bestod av allt från glada amatörer till yttersta världselit. Lukas Berglund, Alexander Roumeliotis, Emil Ohlsson, Robin Ylitalo, Michael Tureniec , Anton Wigg och Niklas Åstedt blandat med ”gamla” rävar som Johan Storåkers, Bosse Sehlstedt och Magnus Petersson.

Han har en fantastiskt hållning Björin. Sitter som ett spjut i sin stol. Jag antar att det är en av hemligheterna för att lyckas sitta alla timmar han sitter? Det ser så orubbligt ut. Som ett berg. Han är ett berg. Jag skulle behöva en linjal i ryggraden för att klara av att sitta så där .

Robin Ylitalo fick frågan av Valterego om han blir starstruck av Björin. Han svarade att det nog är den enda pokerpersonlighet som han blir starstruck av. Emil Ohlsson frågade om det var konstigt om han inte blev starstruck? Det är uppenbart att grabben fått hybris. Det är vi alla överens om…

Så fick han också en mycket välförtjänt utskällning,  i början av dagen när vi satt på samma bord, av Metin Antar efter att Emil vågat slå om på river på en parad bräda med endast j-hög färg och fått rikligt betalt.
– Du är inte rädd??!! Jag kan ha nöt! suckade Metin upprört och började högt diskutera handen med sin bordsgranne som om Emil inte längre satt vid bordet.

Man måste älska Metin Antar.

Ja, det finns många personer att älska i denna turnering. Men det är bara 74 av dem som är vidare till dag 2. Jag är faktiskt en utav dem. Med en stack på 111k. Avg 87k.

Så idag fortsätter jag i position på Björin då borden ej ska lottas om. Jag hoppas att vinna en pott mot honom också. Då kan jag kryssa av ytterligare en punkt på listan av saker jag vill göra innan jag dör…

Chipcount, live-uppdateringar, bilder och intervjuer hittar ni här. Dagens spel startar klockan 14.

Gårdagens startdag 1B var fulltecknad – och lite till: med reservlistan blev det 208 spelare, varav 87 överlevde till dag 2 i dag. Summa alltså 406 startande, upp en bra bit från förra årets siffra på 340 startande! Här är för övrigt tävlingsledaren, britten John Scanlon:

I vimlet dag 1B hittade jag WSOP-armbandsvinnaren Anders Henriksson…

… och Superbloggkollegan samt tidigare Unibet Open Warszawa-vinnaren Jimmy Jönsson, men dessvärre överlevde ingen av dessa två herrar dagen:

Andra tidigare Unibet Open-vinnare som också stöp under dag 1B var Paul Valkenburg och Mateusz Moolhuizen, för övrigt i sällskap med dubble WSOP-armbandsvinnaren Jan Sørensen. En deltagare måste för övrigt ha frusit rejält om huvudet, trots det tempererade klimatet inne på Casino Copenhagen:

… medan priset för 2014 års gräsligaste solglasögon i en pokerturnering går till denne person:

Och här har en monitor förberetts inför gårdagskvällens sidoturnering, även den fulltecknad:

Ny chipleader inför dag 2 är dansken Frederik Brink Jensen med enorma 364 700 i stapeln:

… en bit före landsmannen Rasmus Vogt på 300 700. Och de hela 20 svenskarna som överlevde till dag 2 är dessa, enligt den officiella chipcounten:

Kassem Yassine (bilden nedan), 163 000

Greger Aktell (bilden nedan), 161 700

David Hefner, 146 700

Zoran Mitic, 88 400

Anders Ostrowski, 85 900

Aage Reerslev, 75 300

Billy Sivertsson, 70 200

Anders Öhman, 70 200

Micke Norinder (bilden nedan), 69 500

Alaa El-Chami, 66 100

Tim ben Jdidia, 64 300

Magnus Svensson, 57 400

Lars-Göran Axelsson, 47 000

Jeton Alimusas, 44 600

Nils Jarefjäll 41 100

Henrik Jeppsson, 39 400

Marcus Ekman, 38 500

Johan Ray, 26 400

Björn Nyman, 22 700

Linda Willix (bilden nedan, enda svenska kvinnan i turneringen), 2 600

… medan dessa 23 blågula startande dessvärre fick lämna sällskapet: Afrem Afrim, Nils Bergqvist, Jorge Bretti, Tomas Bråtfors, Dejan Dabetic, Kaspar Druml, Per Ehnbom, Johan Ekerfeldt, Anders Henrik Eklund, Robert Ekstrand, Daniel Eriksson, Anders Henriksson, Petri Johansson, Jimmy Jönsson, Peter LaTerra, Suman Nedzis, Olle Niva, Jonas Olsson, Rifat Palevic, André Petrovic, Jari Porkka, Kennet Westerholm, och Viktor Åkerlund.

Förra årets vinnare Kassem Yassine har därmed stått för en respektingivande prestation hittills – och att Greger Aktell två timmar före slutet av dag 1B var nere i 15K men vände upp till över 160K får man också lyfta på hatten för! Dags då att hålla tummarna denna dag 2, när 165 överlevare kämpar vidare!