Det har blivit dags för ytterligare tre lästips i poker/biografigenren – att tjäna som inspiration inför årets WSOP, eller helt enkelt som bra underhållning i hängmattan under semestern!
Positively Fifth Street
År 2000 skickades den Chicagobaserade författaren James McManus till Las Vegas av tidskriften Harper’s Magazine för att bevaka något som just då åstadkom rubriker från kust till kust: rättegången mot Rick Tabish och Sandy Murphy, som stod åtalade för att ha mördat Ted Binion. Denne var i sin tur son till den legendariske kasinoägaren Benny Binion som en gång grundade WSOP. Väl på plats insåg McManus att jämsides med den uppmärksammade rättegången pågick just WSOP där Main Event närmade sig. Han bestämde sig för att informera sig bättre även om denna händelse i Las Vegas, och köpte in sig i en satellit till Main Event – och vann den. Plötsligt befann han sig alltså som deltagare i denna beramade storturnering, och lyckades så småningom ta sig hela vägen till finalbordet där han slutade som femma… inom synhåll för världsmästartiteln! Boken, vars titel för övrigt inspirerats av Bob Dylan-sången ”Positively 4th Street”, behandlar alltså på samma gång rättegången och Main Event i WSOP, två till synes separata områden; men som den skicklige författare McManus är drar han elegant parallellerna. Bägge är marinerade i en blandning av adrenalin, mysterier och intellektuella bedrägerier, varje drama för sig fungerar som bakgrund för att man bättre ska förstå skeendet i det andra, och på köpet får vi läsare oss till livs fascinerande inblickar i ett Las Vegas bakom kulisserna. Kort sagt en bok som inte får saknas i någon pokerspelares personliga bibliotek!
Women’s Poker Night
Skiljer det mellan manlig och kvinnlig poker? Ja, definitivt, enligt denna bok som har undertiteln ”Stories and Strategies from the Feminine Side of the Felt”. Om du är kvinna och tar poker på allvar, så är detta inget mindre än obligatorisk läsning. Och är du man och likaledes tar poker på allvar, är den också mycket nyttig och ger dig en bättre förståelse för det kvinnliga tänkandet i spelet. Boken är en antologi med bidrag av många kända namn, som Cyndy Violette, Kathleen Watterson, Toby Leah Bochan som författat ”The Badass Girl’s Guide to Poker”, Cat Hulbert som blev känd som den första kvinnliga framgångsrika korträknaren i blackjack på 1970-talet och dessutom skrivit pokerboken ”Outplaying the Boys”, och Barbara Enright, fortfarande den enda kvinna som nått finalbordet i VM (året 1995, för övrigt, där hon slutade som femma efter att ha gått all-in med 8-8 och fått syn av Brent Carter med 6-3… men som träffade tungt när floppen blev 6-3-10).
Vad är det då som skiljer manlig och kvinnlig poker åt? I den här boken finns en bred rikedom av dyrköpta erfarenheter och insikter, men en som återkommer i kapitel efter kapitel är den att kvinnor har ”svårare för att trycka på avtryckaren”, som Kristy Gazes formulerar det. ”Det finns en killerinstinkt som inte är naturlig för kvinnor, men som man kan skaffa sig med tiden.” Det ligger ju i pokerns komplexa natur att det på samma gång är både ett socialt och ett antisocialt spel; hur trevlig stämningen än kan vara vid bordet, är man där för att skilja motspelarna och deras pengar åt… vilket kräver en hänsynslöshet som kvinnor har svårare för, enligt de många vittnesmålen i den ytterst läsvärda boken. Poker är ”ett spel av män, för män” som Barbara Connors skriver, och kräver för att nå framgång att kvinnor förvärvar den killerinstinkt som naturen tydligen försett de flesta män med.
Ett av de intressantaste kapitlen är just det av Barbara Enright, där hon bland annat skriver om sina upplevelser på 1970-talets kortklubbar i Kalifornien. Den som muttrar om misstänkt fusk i dagens onlinepoker skulle tydligen ha sett ”the bad old days” på den tiden: i avsaknad av professionella dealers fick spelarna själva turas om att blanda och kupera, vilket erbjöd rika möjligheter för ”kortmekaniker” samt sådana som var specialister på att märka korten under spelets gång, för att inte tala om hela team som välslipat samarbetade med gester och hemliga signaler. Enligt Enright tillhörde det inte heller ovanligheterna att mutad personal avsiktligt tittade åt andra hållet, eller rentav aktivt samarbetade genom att tillhandahålla färdigmärkta lekar. Ett flagrant exempel på pokerfiffel råkade Enright ut för efter att – som hon trodde – ha blivit nära vän med en äldre kvinna. I en giv i femkorts mörkpoker, som då var det förhärskande spelet, betade kvinnan som satt direkt till höger om Enright ut efter att ha köpt ett kort, och alla lade sig fram till Enright. Medan Enright funderade på om hon skulle syna kände hon den äldre kvinnan försiktigt men avsiktligt flera gånger vidröra hennes ben med sitt knä, och tolkade det som att kvinnan i hemlighet ville signalera att hon hade ett drag som trillat in, varför hon av godhet antydde att Enright skulle spara sina pengar genom att lägga sig. Enright kastade därför sin hand, trots att den utgjordes av ett tvåpar med ess i topp. Just som den äldre kvinnan började raka hem markerhögen samtidigt som hon kastade sin egen hand, stötte den mot en annan spelares utsträckta arm och vändes upp och avslöjades: en spräckt flush. ”You have no friends at the poker table”, summerar Barbara Enright det hela, och det var förstås också slutet på vänskapen med den äldre kvinnan.
Ett annat återkommande tema i boken är hur kvinnliga pokerspelare alltför ofta blir bemötta vid bordet: inte som jämlikar som förtjänar respekt, utan som föremål för antingen grova flörtar eller nedlåtande kommentarer, från ouppfostrade män som borde veta bättre och inte kan hantera att förlora mot kvinnor. (Är du till äventyrs en av dessa karlar som brister på den punkten, kommer den här boken att vara dubbelt nyttig läsning – och skärp dig därefter genast!)
Moneymaker
År 2003 i WSOP inträffade det som brukar omtalas som ”Moneymakereffekten”: en dittills okänd 27-årig revisor från Tennessee vann en 40-dollarssatellit på nätet, fick därigenom en biljett till Main Event – och tog på finalbordet några dagar senare hem armbandet plus 2,5 miljoner dollar medan omvärlden häpet tittade på. Nästa år hade deltagarantalet i Main Event tredubblats, när mängder av andra pokerspelare nåtts av insikten att kan-han-så-kan-ta-mig-tusan-jag. Boken ”Moneymaker”, med undertiteln ”How an Amateur Poker Player Turned $40 Into $2.5 Million at the World Series of Poker”, är skriven av titelpersonen själv ihop med Daniel Paisner och berättar om Chris Moneymakers bakgrund och hur det gick till när han lyckades med sin omskrivna bravad.
Och onekligen framstår det hela som en askungesaga i backspegeln, om än av dubiösa litterära kvalitéer. Nej, det här är inte stundtals sublim pokerpoesi som i ”Positively Fifth Street”, eller en kärvt insiktsfull, självutlämnande biografi som ”The Godfather of Poker”: vad du i stället får för pengarna är en Moneymaker som framstår som nästan överdrivet regular American guy i sin bakgrund, och sedan en dag-för-dag, nästan satsningsrunda-för-satsningsrunda-berättelse om hans äventyr i Main Event i WSOP. Men ändå – berättelsen är avgjort läsvärd, inte minst för att den i sig själv speglar vad som är den kanske mest demokratiska toppnivåtävlingen i världen: ”Tänk dig om du kunde köpa in dig i Indianapolis 500 eller U.S. Open [i tennis]”, som Moneymaker påpekar på ett ställe. Boken ÄR faktiskt underhållande, även om språket är mediokert – och varje läsare redan vet hur berättelsen kommer att sluta, för askungen själv bland hans 838 elaka styvsystrar.
