När jag hade lunch igår passade jag på att åka och handla. Jag reser ner till Malta för konferens på söndag så jag behövde snus och lite andra förnödenheter.
I första kassan sitter det en lapp på kortläsaren. Jag kan inte missa den när jag slår koden och den påminner mig vänligt på följande vis: ”Hm.. Har du inte glömt något?” Jag glömmer saker hela tiden så det har jag säkert gjort. Börjar fundera på vilka som skulle med till Vegas. Den listan har jag koll på. Har jag missat rakeback till någon? Nej, allt är fixat. Min blick fortsätter till nederkanten av lappen. Självklart är det monopolet som vill sälja lotter till mig. De tar i alla fall ansvar för att jag inte ska glömma det.

Jag funderade lite på det hela. Med tanke på mitt förra inlägg så kom jag på att det vore kul att kolla hur monopolets marknadsföring ser ut i verkligheten. Jag slet upp mobilen och fotograferade lappen. Sedan gick jag vidare till nästa ställe. Där fanns det reklam för en jäkla massa spel. Monopolet försökte till och med utnyttja Mors dag för att få oss att köpa lite vinstchanser till kära mamma. Jag fotograferade. Man proklamerade att man kunde bli rik på hästar. Eller nej, inte ens det, det var faktiskt en uppmaning: ”Bli rik på hästar”. Det roliga är att alla andra bolag hade kunnat köra en snarlik slogan: ”Bli rikare på hästar”.

Jag dokumenterade all reklam jag hittade med kameran. Inte någonstans hittade jag någon information om vart jag vänder mig ifall jag får problem med spelandet. Ingenstans fanns något skyddande av folkhälsan.
Till slut fick personalen nog. De skyndade fram och informerade om att jag inte fick fotografera. ”Varför inte?” undrade jag. ”Det bara är så” blev svaret.
Javisst, jag vet ju givetvis att det är butiksbestämmelser som är anledningen men det visste inte personalen. Men de är tydligen kompetenta nog att skydda folkhälsan.

Missförstå mig inte, jag är helt för att monopolet ska få marknadsföra sig på det sätt de gör nu förutsatt att de släpper konkurrensen under licenssystem.

Eftersom jag blev lite kär i citat så citerar jag nu barndomsidolerna Entombed: ”Who examines the doctors?”

Spelbranschen är i behov av nya kunder, och företagen slår nästan knut på sig själva i sin iver att komma på något kreativt. Man kan få skjuta med kulspruta på amerikanska ranscher, klättra i berg, rida myskoxar och dricka jakmjölk vid Titicacasjön eller åka på älgsafari i Ludvika.  Det ena ska vara mer udda än det andra. Det påminner mig om en gammal Hipp Hipp-sketch med de två äventyrarna som sitter utanför tältet och tävlar vem som gjort det ogjorda. Till slut är det värsta de kan komma på något i stil med att krypa en mil till snabbköpet och handla. Vi är på väg ditåt.

Uppepå denna köckenmödding av promotions lägger man sedan poängsystem som är så svåra att förstå för kunderna att man ska ha dubbla examina i matematik och kombinatorik för att ens greppa var man ska börja någonstans.

Det är bonusar där du får två poäng om du spelar på en båt klockan 14-17, men bara hälften om du har trådlös mus, och så får du en kickback om du finns med på Hendonmob-listan. Allt multipliceras med fyra, och körs upp på en progressiv leaderboard. Varje natt när vargen tjuter halveras alla poäng för de som inte signat upp via Bosses rejkback.

Jag är tvåbarnspappa och har följaktligen två gånger i mitt liv försökt ta mig igenom Försäkringskassans regler för föräldrapengar. Det är idag det mest avancerade en svensk medborgare kan försöka bemästra alla kategorier. Som god tvåa kommer bonussystem på nätpokersajterna. Allt annat är bit av en kaka.

Här kommer ett snabbt tips till er som sitter på pokersajterna. Keep it simple, keep it straight. De flesta spelare, låg som hög, vill ha ett system som är lätt att förstå, och som direkt gynnar dem.

Två fjärdedelar av skribenterna i denna blogg är lite för fina i kanten för att skriva om detta ämne. Ni får själva gissa vilka. Själv älskar jag klassisk vadslagning där människor överträffar sig själva för att att vinna.

Det är svårt att komma på bra vad. Jag brukar mest säga till folk att stoppa äckliga saker i munnen. I helgen lyckades jag få min kompis Dylan att dricka upp en hel burk kebabsås där han satt proppmät och illamående efter att ha käkat upp en bearnaisesås-pizza. Priset blev 500 spänn. Vissa tyckte det var för mycket, andra för lite. Ibland är det svårt att sätta ett rättvist pris. Min ÖIS-broder ”Vigge” hämtade hem en död duva, stekte den och käkade upp den för en snusdosa. Det tyckte jag var lite billigt.

Hur som helst hade dessa lirare kunnat göra mer pengar på att slå vad med höjdarna i pokersvängen. Det har gjorts ett par riktigt sjuka vadslagningar i den världen genom åren. Här är tre av mina favoriter:

 3. Erick Lindgren spelar golf

 Vi börjar med ett riktigt smakfullt vad genom lite moderatbandy. Efter att Lindgren 2007 hade åkt ur $50,000 H.O.R.S.E. i WSOP satt han på kvällen och drack drinkar med bland annat Gavin Smith. Lindgren förklarade för sin pokerkollega att han skulle spendera hela nästa dag på golfbanan. Plötsligt stod ett vad klart. Lindgren skulle:

– Under en dag gå fyra hela rundor på en av Vegas tuffaste golfbanor i stekande värme.

– Han var tvungen att bära sina golfklubbar hela vägen.

– Han skulle gå under 100 slag varje runda och slå ut från proffsens tee.

 Till slut stod $340,000 på spel. Alla som någon gång spelat golf vet att detta inte är någon lek. Jag hade själv en flickvän för många år sedan som tävlade i sporten och som jag en gång skulle gå caddie åt. Efter 18 hål var jag tvungen att ligga ner i flera timmar med solstng och vätskebrist. Och då hade jag en vagn att dra klubborna med. Erick skulle gå fyra såna rundor i betydligt varmare väder. Han klarade vadet, och gick på köpet ner åtskilliga kilo.

 2. Joe Sebok tatuerar in sina vänners ansikten

Pokerproffsen Joe Sebok, Gavin Smith och Jeff Madsen gjorde ett livsförändrande vad inför WPT LA Poker Classic. Den som åkte ut först skulle få tatuera in sina två vänners ansikten. Joe Sebok förlorade och försökte först köpa sig fri, men Smith och Madsen vägrade. Så det var bara att slutföra uppdraget.

Jag kan verkligen tänka mig in i panikkänslan av att förlora. Att ha med sig Gavin Smith i duschen varje dag kan inte var någon höjdare. Däremot vore det läckert att vinna och veta att en polare alltid har med sig ett litet minne av mig. Det vore ännu roligare om man inte var så bra kompisar. Typ om Erik fick tatuera in Micke Norinders vackra nuna, eller tvärt om.

 1. Brian Zembic får bröst

Det sjukaste vadet genom tiderna måste vara detta. Brian Zembic, storspelare och känd för att slå vad om allt, gick med på att skaffa bröstimplantat och behålla dem under ett år för $100,000. Sagt och gjort opererade han in ett par tuttar i storlek 38C. Han klarade vadet, men blev under året så fäst vid sina nya kompisar att han valde att behålla dem. Pengarna fick han så klart ändå. Ett annat roligt vad från Zembic sida var när han bodde på en toalett i en månad för $15,000. Vissa människor får en att känna sig riktigt normal.

Vilka är dina (personliga eller kända) favoriter när det gäller vadslagning? Eller håller du kanske med mina förnäma ”bloggkollegor” om att detta är ett smaklöst tidsfördriv bland förtappade gamblers?

”Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of Government except all those others that have been tried from time to time.” /Winston Churchill

Han var klok gamle Winston. Frihetsälskare var han också, precis som jag själv. Men vi får inte glömma att vi faktiskt lever i en demokrati. Majoriteten av människorna som har rösträtt i Sverige vill inte att vi ska kunna spela poker på något annat ställe än Casino Monopol. Så är det.

Vi måste komma ihåg att ett monopol inte alltid är av ondo. Systembolagets monopol på spritförsäljningen har varit lyckat om syftet är att värna folkhälsan. Sverige har faktiskt väsentligt lägre andel alkoholmissbrukare än andra europeiska länder. Visste ni att samhällskostnaden för alkoholrelaterade skador uppgår till över 40 miljarder kr per år? Det är mer än vad hela försvarsmakten kostar. Vi får på empiriska grunder anta att notan hade varit väsentligt större med en fri marknad för alkoholförsäljning, liksom lidandet för flera enskilda.

Spelmonopolet är en annan femma. Skälet till att det finns sägs vara folkhälsan. Staten har i det avseendet misslyckats kapitalt. Svenskarna spelar inte mindre än andra europeér, snarare tvärtom! Vi spelar näst mest i hela Europa, bara italienarna är värre. Varför är det så? I övrigt jämförbara länder uppvisar inte samma beteende när det kommer till spel. Det beror på en enda sak: staten använder inte sitt monopol till att skydda folkhälsan, staten gör raka motsatsen. Man utnyttjar monopolet för att få folk att spela mer.

Svenska Spel är det bolag som enskilt lägger mest pengar på marknadsföring i Sverige. Läs den meningen igen. Förstå vad det betyder.
Svenska Spels flaggskepp Jack Vegas skapar fler spelmissbrukare än något annat spel i Sverige. Jack Vegasmaskinerna står utställda i områden där utsatta grupper bor. De marknadsförs direkt mot de som löper störst risk att hamna i ett missbruk. Gör staten så här medvetet? Ja , självklart. Svenska Spel är ett vinstdrivande företag. Om de hävdar att det är slumpen som avgjort var maskinerna hamnar så har de inte gjort sitt jobb. Det är till och med grovt tjänstefel. Återigen, allt detta förutsatt att monopolet vill värna folkhälsan.

Svenska Spel har så kallade ”spelgränser” där man själv kan (eller måste) sätta upp hur mycket man får spela för under en viss tidsperiod. Det hade ju kanske varit en bra grej om det inte hade varit så fruktansvärt godtyckligt. Man kan sätta vilken gräns man vill. Själv får jag spela för en miljon om dagen sju dagar i veckan – året om. Det är med andra ord ett jävla hyckleri!

Anders Borg sade öppet i höstas att monopolet inte skulle släppas med hänsyn till statsfinanserna. Okej, det köper jag. Det är faktiskt ett legitimt argument så länge de är öppna med det; statskassan behöver intäkterna för att finansiera landet. Problemet är att Svenska Spel gömmer sig bakom folkhälsan. Svenska Spel skulle svårligen kunna konkurrera ens nationellt med bibehållna intäkter. Deras pokerdel är absolut konkurrenskraftig men övriga spel är skrattretande. Återbetalningsprocenten till spelarna (dvs den summa av intäkterna som går tillbaka som vinster) är rekordlåg i jämförelse med utländska bolag. Oddsen är skandalöst dåliga och om man spelar något annat än poker på Svenska Spel så förlorar man pengar även om man vinner då man hade vunnit mer på samma spel  hos i princip vilket annat bolag som helst. Jämför till exempel travodds hos ATG med de travodds som finns på nätet.

Jag avslutar med ett annat citat.

”Ignorance is like a shadow. It has no real substance of its own, it is simply a lack of light. You cannot cause a shadow to disappear by trying to fight it, stamp on it, by railing against it, or any other form of emotional or physical resistance. In order to cause a shadow to disappear, you must shine light on it.” /Shakti Gawain

Vi måste alltså berätta om hyckleriet, få folk att förstå. Det finns dock risk för att det kommer att ta väldigt lång tid men man måste ju börja någonstans.

Idag inleds pokervärldens största fest då World Series Of Poker sparkar igång i Las Vegas, Nevada, US of A. Tiotusentals pokerspelare kommer under nästan två månader att göra upp i 57 event, med inköp från  1 000 dollar upp till 50 000 dollar för insatsen i Poker Players Championchip som är event nummer två. Ändå är det mesta en lång uppvärmning inför den riktiga höjdpunkten, WSOP main event. Med 10 000 dollar i inköp, och någonstans mellan 6 000 och 8 000 spelare är detta pokerns ojämförbart största happening. Turneringen har status som världsmästerskap i Texas Hold’em, förstapriset är outstanding, och vinnaren skriver för alltid in sig i pokerns historieböcker.

Okej okej, ni fattar. Nog med superlativ. Jag är pokerälskare och kalenderbitare, och det här är ett veritabelt smörgåsbord för mig, som bara väntar på att få tänderna satta i. I år har jag förmånen att få vara på plats i Las Vegas och liverapportera från main event för poker.se. Det känns fantastiskt häftigt, och gör att WSOP än mer känns grymt stort. Därför tänkte jag nu lista mina fem främsta förhoppningar inför denna fest,  i stigande ordning:

5. En starplayer på finalbordet i main event

Förra året tog sig världens bäste pokerspelare – jo, jag vågar påstå att han är det – Phil Ivey till finalbordet i WSOP main event. För mig gjorde det hela skillnaden mellan intresse och ointresse för finalen, att ha en riktig stjärna bland de nio som skulle göra upp om världsmästartiteln. Det har pratats länge om att det är bra för pokern att okända kvalspelare slår igenom och vinner turneringar, för att locka till sig intresse. Bra för pokern är en söndertrasad klsycha som inte betyder något utan att förtydligas – bra för vems poker?. Nu tror jag att det är bättre för allmänintresset för poker om kända spelare vinner, för att visa att skicklighet lönar sig. Alla spel och sporter gynnas av etablerade förebilder.

4. The Next Generation

Visst, visst, fjantigt måhända, men jag tycker namnet är passande. Jag har stora förväntningar på den nya generationen spelare som senaste året tagit klivet från nätturneringarna till liveborden. Jag tror att namn som Jakob Carlsson, Jimmy Östensson, Per Linde, Kristoffer Thorsson, Anton Wigg, Adam Grünwald, Kent Lundmark och Adrian Bussman har goda förutsättningar att lyckas riktigt bra i Las Vegas i år, och flera av dessa är jag övertygad om att vi kommer att få se djupt i resultatlistorna.

3. Chris Björin

Christer Björin är svensk pokers grand old man, och vår enda riktiga världsstjärna i liveturneringar. Om Björin är i sitt vanliga slag finns förutsättningar för stordåd. Han spelar många av turneringarna, och har en förmåga att gå djupt i dem. Idag har han två armband och 50 pengaplaceringar i WSOP. Som en jämförelse över hur mycket det är, är det tio spelare i historien som har 50 placeringar eller fler.

Jag har stora förväntningar på Chris Björin i år, och ett gäng djupa placeringar – gärna finalbord – vore fantastiskt.

2. Ett svenskt armband

Att en svensk skulle ta hem ett av de 56 vinnararmbanden från turneringarna (nu räknar jag inte main event) skulle vara en grym prestation, och verkligen guldkanta årets WSOP för en railbird som mig. Bara fyra svenskar har tidigare vunnit ett WSOP-armband: Chris Björin (1997 och 2000), Mats Rahmn (2006), Anders Henriksson (2006) och Tomas Alenius (2009).

Skulle det komma i någon av de mer prestigefulla turneringarna, som $10 000-mästerskapen, $25 000 NLH sexmannabord eller till och med i $50 000 Poker Players Championchip vore det en av de tyngsta svenska segrarna någonsin.

1. En svensk jätteklonk i main event

Drömmen vore självklart en svensk världsmästare, en av våra inhemska stjärnor som slutsegrare i main event.  Chansen är försvinnande liten, och en finalbordsplacering vore i sig en fantastisk händelse. Att se en namnkunnig svensk pokerspelare som en av The November Nine, de nio finalbordsspelare som gör upp om titeln när den fördröjda finalen avgörs i november.

Vi får se om några av mina önskningar och förväntningar slår in. Jag är hoppfull, och dessutom är det alltid så att det dyker upp nya händelser man exalteras över där man minst anar det.

Rubriken till den här bloggen är Pokerproffsen, vilket är en sanning med en hel del modifikation. Välkommen till kvällstidningsjournalistiken typ, där allt är ”nakenchock” och ”kungahuset rasar”. Alla vi fyra lämnade en mild reservation till namnet, men i viss mån stämmer det – vi gillar alla att dra en spader och vi jobbar inom pokerbranchen.

Bloggen skulle dock lika gärna kunnat heta lottoproffsen eller bingoproffsen, som en passning till gällande lagstiftning, då poker anses vara ett turspel. Inget kan väl vara mer fel, det ser inte minst jag som jobbar inom branchen och därmed har tillgång till pokerbackoffice på Paf.com. Månad efter månad vinner samma klick spelare. Det är ingen slump direkt.

Poker är inget renodlat turspel som bingo. Poker är heller inget renodlat skicklighetsspel som schack. Jämförelsen med exempelvis Back Gammon är däremot rimlig – båda har turmomentet blanda kortlek/skaka tärning, och båda har skicklighetsmomentet satsa rätt belopp/flytta pjäserna bäst.  

Kalla poker för ett turbaserat skicklighetsspel eller ett skicklighetsbaserat turspel, det gör mig inget, men bunta inte ihop mig med rakt av med bingotanterna, tack!

När jag slutade nian för många år sedan var det kutym att man sista veckan kastade vattenballonger på varandra för att ”fira”. Det var ett jädra liv på lärarna om det där.
– De som kastar vattenballonger får sänkta betyg, skrek galna geografilärare Ragnar utmed korridorerna.
De där hoten tog inte så hårt, så vi fortsatte vår lek. Vi kom hem som våta katter på eftermiddagarna, men vi hade fruktansvärt kul.

En dag efter matten fyllde jag på ett par riktigt feta vattenballonger, ställde mig på mitt favoritställe över en trappa och väntade på att min värsta antagonist, Optikern, skulle uppenbara sig. Spänningen var olidlig. Vattenballongerna låg som små fina silikonbröst i händerna på mig, redo att avfyras. Sen hände allt fort. Optikern skymtade längst ner i trappan och adrenalinet hade precis börjat pumpa när jag kände en stadig näve grabba tag om min axel.
– Och vad i helvete håller du på med, ge mig ballongerna!!! vrålade Ragnar och tryckte upp mig mot en vägg.

Jag har aldrig varit särskilt modig och lämnade snabbt över ballongerna samtidigt som jag kämpade för att inte göra i byxan. Ragnar drog in mig i lärarrummet där jag sedan fick stå till svars för alla kastade vattenballonger under hela terminen. Kruxet var att jag bara hade kastat en bråkdel av de där ballongerna. Men just då var det jag som togs på bar gärning. Jag fick bli syndabock. Och ingen jäkel hade lust att ta min plats.

Jag kan tänka mig att ägarna av klubb Krukan känner likadant som jag gjorde. De får nu stå till svars för alla pokerklubbar där ute. Ingen jäkel vill ta deras plats. Skillnaden är att Krukan har betydligt äldre vänner än mina 15-åriga finniga polare. Den här gången kan man vänta sig mer.

Ola frågade sig i ett tidigare inlägg varför inte Pokerförbundet har uttalat sig i frågan. Det gör jag med. Ännu konstigare är kanske varför inte Unibet har gjort det? Nu är det dags att ställa upp för sina vattenballongkastande kompisar. Vi delar ju trots allt samma mål och intresse.

Jag tror inte att någon pokerintresserad har missat att polisen stormade in på Klubb Krukan i helgen. Jag var inte där, så jag kan inte uttala mig kring hur det hela gått till eller upplevts, men jag kan ge mina egna tankar kring livepokern i Sverige. Jag misstänker att mina bloggkollegor inte håller med mig helt och hållet.

Först och främst: Det finns fyra Casino Cosmopol i Sverige. Cosmopol duger utmärkt om man vill spela tävlingar med dålig struktur och råkar bo i någon av kasinostäderna Malmö, Göteborg, Stockholm eller Sundsvall. Men bor man exempelvis på Gotland så är det knepigare – då får man gå till en av de hemska pokerklubbarna, även om man jobbar på Svenska Spel.

Grebbestadsdomen har misstolkats att det är fritt fram att arrangera pokertävlingar. Det är fel – domen säger att pokertävlingar inte bryter mot Dobblerilagen, men senare domar visar att de fortfarande bryter mot (den mildare) Lotterilagen.

Drömmen vore om tävlingspoker kunde klassas som (skattepliktigt) skicklighetsspel, medan cashgame fortfarande vore turspel. Tävlingsspelare skulle då kunna åka världen runt, skatta för sina vinster men också kunna dra av för sina utgifter, medan cashgame på Internet fortfarande skulle vara skattefritt.

Men vi lever inte i en drömvärld!  Spelmonopolet är alldeles för viktigt för statskassan för att Pokersverige ska ha en chans i denna kamp. Visst finns det klubbar som drivs av eldsjälar, med helt ideellt arbete, där det inte serveras alkohol och det inte förekommer cashgame utan bara spelas en 200-kronors freezeouttävling på fredagen. Men de är inte många i vårt land, efter tävlingen blir det ”alltid” cashgame och en och annan bira säljs för att täcka lokalhyran och då bryter vi hux flux mot ett antal lagar.

Lösningen är att göra som vi alltid gjort: Gå under jorden! Det fungerade utmärkt för 15 år sedan trots betydligt mindre pokerscen, och det fungerar nu. Ha ingen skylt på väggen utanför lokalen, publicera inte tävlingsschemat på Internet, sparka ut medlemmar som bloggar om vinster och förluster, sköt det snyggt med grannar och er svartklubb kommer inte få besök av polisen.  

Som avslutning är jag förvånad att Svenska Pokerförbundet ännu inte gjort något uttalande i frågan.

Nästa vecka spelas SM på Casino Cosmopol i Stockholm. I höst spelas SM på Malta. Underligt? Inte speciellt, men en smula löjeväckande. Att vi har två nationella mästerskap är en konsekvens av den svenska lagstiftningen. Svenska pokerförbundet har under några år arrangerat SM i Tallinn då man inte får arrangera detta på svensk mark. Dessutom har man ärvt traditionen att arrangera SM av de gamla profilerna från förr, som gjorde detta i helt privat regi, både utomlands (bl a i Dubrovnik och på Kanarieöarna) och på svenska pokerklubbar. I  I år har man valt att lägga det på Malta istället.

Statliga kasinoverksamheten Cosmopol vill så klart också ha ett svenskt mästerskap, och eftersom man har monopol på att arrangera liveturneringar i landet är det bara att köra igång. Det här upprör många som tycker att det är ett slag i ansiktet på spelarkollektivet. Mästerskapet ska ägas av spelarna själva menar man. En del gör jämförelser med andra spel och sporter där förbunden driver och äger sina mästerskap. Visst, jag köper det argumentet. Samtidigt finns det vissa faktorer i poker som gör att dessa jämförelser direkt blir rätt så haltande. För det första äger inte internationella pokerförbundet rättigheterna till VM, det gör ett privat vinstdrivande företag (Harrahs). För det andra handlar poker för en mycket stor del (högre än i merparten av andra spel och sporter) om pengarna primärt. Äran och titlarna är mycket sekundära. Detta segment vill jag också påstå växer.Å andra sidan är detta inget argument för att spelarkollektivet INTE skulle äga namnet SM.

Här uppkommer nu splittringen. Gruppen som propagerar för att det bara finns ett SM och det spelas inte på Cosmopol vill – något förenklat och generaliserande – att det ska arbetas för att få en laglig livepoker i Sverige, och många vill också bojkotta Casinots mästerskap.

Den andra gruppen, företrädesvis yngre med en hög andel nätproffs, ser bägge dessa SM som turneringar i mängden. Det intressanta är inköp, värde, motstånd med mera. Faktorer som man bedömer de flesta turningeringar man spelar utifrån. För dem är det oväsentligt vilka som arrangerar och om man kallar sig svensk mästare. En turnerings prestige avgörs alltid av de hårda, mätbara värdena. Jag förenklar och generaliserar fortfarande.

Det finns en aspekt till som gör att denna grupp av spelare inte gärna grötar i detta problem. Idag är pokervinster inom EU skattefria, och det är alltså den här yrkesgruppens försörjning. Detta beror på att poker faller under lotteri-lagstiftningen. Börjar man nu peta i juridiken kring livepoker, och ser över vad poker är och inte är, kanske man plötsligt kommer på att man ska börja titta på skattesituationen för spelet. För en person som idag helt lagligt slipper skatta för sina inkomster är det ett billigt pris att tvingas hålla sig till kasinot om man vill spela laglig poker live i Sverige.

Vad jag tycker?

Jag tycker inte att Cosmopol har något behov av att kalla sitt mästerskap för SM. Svenska Pokerförbundet skulle kunna bli en organisation vars enda uppgift vore att arrangera svenska mästerskapet, och i förlängning av detta också organisera klubbarna kring detta. Ola Brandborn har skrivit många kloka tankar kring detta tidigare. Nu har man dock ett SM, och så länge förbundet inte kan arrangera sitt mästerskap på hemmaplan har jag full förståelse för att Cosmopol gör det.

Dessutom vill jag ha en legalisering av livepokern i Sverige, så att jag kan gå ned på min lokala klubb och helt lagligt bränna några hundralappar på poker. Samtidigt är det lätt för mig att säga, som sitter och harvar på nivåer där inköpen knappt räcker till en big blind på de nivåer många av våra svenska heltidsspelare grindar. Om mitt uppehälle vore beroende av spelet skulle jag också väga in skatteaspekten på ett helt annat sätt.

Jag tycker ändå inte, och här har jag svängt på bara ett år, att det finns någon poäng i att bojkotta Casino Cosmopol och deras mästerskap. Mest på grund av att det inte finns ett enhetligt stöd i spelarkollektivet för detta. Det finns ett brett intresse för svenska pokerspelare av att spela SM på bägge ställena, och så länge det ser ut på det sättet är det en verklighet vi får förhålla oss till. Jag respekterar dem som väljer bort kasinots mästerskap, men jag deltar inte i den kampen. Jag tror, som jag skrivit tidigare, inte på den typen av manifestationer.

Kampen om legaliseringen ska tas med lagstiftarna och tolkarna av lagen.

Jag tänkte helt fräckt slänga in ett av mina gamla blogginlägg från min ”privata” blogg. En del av er har redan läst det men jag antar att de flesta inte har det. Jag slänger in det för att mixa upp lite och för att ge en liten sneak peek på hur och vad jag skriver.
Senare i veckan kommer jag att adressera tillslaget på Krukan, lagstiftningen och framtiden. Anledningen till att jag väntar är att jag är ”bunden” att skriva för en annan sajt om just det ämnet i slutet av veckan.

Jag kom på idag att jag ju faktiskt är lite gammal i gamet vid det här laget. Jag har spelat poker  i många länder och jag vågar påstå att jag har sett fler klubbar än någon annan i Pokersverige. När jag började i branschen bodde jag i London och där fanns ett antal välskötta klubbar. Den mest kända är väl Gutshot. En bra klubb med väldigt varierande nivåer på inköpen – allt från £20 till £1000 varje vecka.
Hur som helst, nu glider jag iväg för mycket. Jag tänkte i egenskap av blivande gammal räv dra lite anekdoter i den här bloggen och som av en händelse kommer den här från London.

I konkurrens med Gutshot öppnades klubben Loose Cannon, passande nog på Cannon Street. Eller så var det mer troligt tvärtom. Att namnet passade gatan och inte tvärtom alltså. Skitsamma, ska inte snöa in på namnet nu. Loose Cannon låg i en mycket trevlig källarlokal med stora stenvalv som främsta attribut. Jag minns även att borden var väldigt speciella. Normalstora men vilande på riktigt bastanta träanordningar.
På Loose Cannon jobbade en fransman som dealer. Han paratade med typisk fransk brytning, mer eller mindre som hämtat från ’Allo ’allo ’emliga armén. Som alla fransmän ansåg han att franska var världsspråket och utgick helt enkelt från att alla andra kunde franska. Jag kan ingen franska förutom standardfrasena som ”Je suis un petit fromage” och annat dravel. Jag fick lära mig tyska i skolan.

Aaanyway, denna dealer körde med sina franska uttryck och sin accent till det yttersta. ”Öh, exkjys me, dis män häs cööölled yör bet monsiööör” osv osv.
Jag började bli lite av en stammis på klubben och jag lovade vår franske vän att lära mig lite franska till nästa gång jag besökte klubben. Nästa gång jag dök upp blev det till en större turnering som jag tidigare hade kvalat till. Jag åkte ut rätt fort med en kåk mot en högre kåk. Givetvis hade jag heller inte lärt mig någon ytterligare franska än ”Je suis un petit fromage”.
Tiltad sätter jag mig vid cashgamet och börjar slaska. Fransmannen dealar som vanligt. ”Monsiör Jöns. Yö lörned äny fränch?” undrade han. ”Actually I did” svarade jag, fortfarande tiltad och helt ointresserad av konversation med en dryg fransman. ”Tres bien, tell me, whöt did yö lörn?”
Jag sträcker då upp bägge händerna i luften och skriker med darrande röst ”I surrendöööör!” Fransmannen blir helt jävla tokig och börjar svära som en galning på franska (vissa svordomar förstår jag). Jag sitter och flinar åt min egen putslustighet och resten av spelarna vid bordet ligger mer eller mindre dubbelvikta på golvet när en vakt kommer gående och tar mig hårt i örat(!) och leder ut mig på gatan. Så var den kvällen slut.

Det är för övrigt enda gången jag blivit utkastad någonstans ifrån. Jag har heller inte besökt Loose Cannon sedan dess men nästa gång jag är i London ska jag se om jag hittar min franske vän.