Gif Sundsvall överlistar MFF:s press med wingbackar

av Kalle Karlsson

Malmö FF tappade överraskande poäng igår borta mot Gif Sundsvall. Här studerar vi hur Sundsvall kunde hitta fria ytor tack vare sitt 3-4-3-system.

Malmö FF har inlett allsvenskan lite trevande i och med gårdagens oavgjorda resultat på Idrottsparken. Efteråt talades det om ”katastrofinsats”, men det var inte bara MFF som var svaga. Gif Sundsvall använde sina resurser smart och kunde tack vare sin 3-4-3 ofta hitta förbi Malmö FF:s 4-4-2-press.
Gif Sundsvall har i perioder varit läckra att se, inte minst när kloke islänningen Rúnar Mår Sigurjónsson styrde på mittfältet. Nu har klubben svängt in på det spanska spåret. I somras anslöt David Batanero och i vintras fyllde man på med Juanjo Ciércoles. Båda hade viktiga roller mot MFF.
Jag blev framför allt imponerad av Batanero, en bolltrygg mittfältare som kommer att vara guld värd för Joel Cedergren. Inte minst om Sundsvallstränaren vill spela upp bollen efter marken (och det vill han).

Jag hittade ett finfint exempel på hur Bataneros kvalitet överlistade Malmö FF press i fredagens möte.

Sundsvall-1Moros Gracia har bollen i backlinjen och Malmö FF ser ett gyllene läge att sätta press och ”låsa in” Gif Sundsvall. Carlos Strandberg stressar bollhållaren och Markus Rosenberg ser möjligheten att pressa Juanjo Ciércoles som troligen får nästa passning.

Sundsvall-2I det här läget har bollhållaren Moros Gracia bara ett alternativ (förutom hem till målvakten William Eskilinen) så det är helt rätt av MFF att försöka gillra en pressfälla. Redan hör ser högermittfältaren Sören Rieks att Sundsvalls vänstra mittback David Myrestam kan bli spelbar i nästa situation.

Sundsvall-3Tack vare pressen från Markus Rosenberg har bollhållaren Juanjo Ciércoles bara ett givet spelalternativ nu – till felvända mittfältaren David Batanero. Sören Rieks är helt säker på att Batanero kommer att spela bollen till Myrestam (nu utanför bild).

Sundsvall-4…men Batanero har antingen bra speluppfattning eller har lyssnat noga på Joel Cedergrens genomgångar: Mot 4-4-2-försvar kommer bortre wingback bli ledig när yttermittfältare (Rieks i detta fall) stöter fram mot mittback. Så han lurar Rieks och viker bollen med vänsterfoten mot bortre kanten.

Sundsvall-5Där kan vänster wingback Eric Björkander ta emot bollen i en ledig yta. Gif Sundsvall har på ett enkelt (nåja) sätt passerat fyra MFF-spelare. Malmö FF:s högerback Eric Larsson vågar inte kliva fram för då lämnar han Sundsvalls vänsterytter Romain Gall i en farlig yta. Ett perfekt exempel på hur lag bör använda wingbackar för att spela sig loss. Inte konstigt att Joel Cedergren applåderar i nedre bildkant.

Sammanfattning
Gif Sundsvall tog en meriterande poäng hemma mot Malmö FF. De gjorde det tack vare en gedigen insats. I första halvlek spelade man kontrollerat och utnyttjade sitt numerära överläge i uppspelsfasen (trebackslinje) och hittade ibland tämligen enkelt fram. Spanske mittfältaren David Batanero kan bli en attraktion i allsvenskan om han används på rätt sätt. Han har förmågan att styra rytmen på mittfältet och kvaliteten att slå ut motståndarnas press med den sortens passningar som vi visade i exemplet ovan.

Fotnot: Bilder från Cmore

ÖSK utnyttjar centralt övertag mot Norrköping

av Kalle Karlsson

Igår tittade vi på Hammarbys sätt att skapa numerära överlägen mot IFK Göteborg. Örebro SK använde samma strategi mot IFK Norrköping, men man varierade även med att utnyttja centralt övertag i sitt 3-5-2-system.

Örebro var det bättre laget i första halvlek. Laget borde haft en straffspark tidigt i matchen och hade lägen att göra både ett och två mål.
Rent taktiskt var det ett intressant match då Axel Kjälls 3-5-2 ställdes mot IFK Norrköping där managern Jens Gustafsson formerat ett 3-4-3. Jag sparade ett par intressanta situationer där vi kan titta på hur hemmalaget försökte attackera.
Vi hade bland annat strategin att skapa numerära överlägen i den yttre korridoren mot fembackslinjer. Här använde Örebro liknande arbetssätt som Hammarby mot IFK Göteborg.
I ÖSK:s fall var det spelskicklige mittfältaren Nahir Besara som flyttade ut till vänster. Tillsammans med Filip Rogic skapade han ett 2 vs 1-överläge mot IFK Norrköpings högerback. Men IFK Norrköping löste det genom att Ian Smith följde med Besara ut till kanten. Det lämnade i sin tur ytor centralt.

OSK-1Här ser vi Örebro SK:s grundformation i anfallsspel. I grunden ett 3-5-2 där wingbackarna Filip Rogic och Daniel Björnkvist flyttar upp högt och brett och där Besara och Johan Mårtensson kan röra sig fritt för att i första hand bli spelbara i spelyta 2. Här drar sig Besara ut till vänster för att skapa numerärt överläge på kanten. Norrköpings Ian Smith ser det och följer. Notera gärna Johan Mårtenssons position där han befinner sig nära den yttre korridoren till höger. Det innebär att ÖSK kan söka samma typ av överlägen på båda kanterna till skillnad mot Hammarby som bara använde vänsterkanten.

Här nedan ser vi hur ÖSK gör samma sak på högerkanten i den andra halvleken.

OSK-6Vid en kommande spelvändning söker sig Johan Mårtensson ut mot kanten.

OSK-7När han tar emot bollen i yttre korridor har ÖSK ett 2 vs 1-läge tack vare wingbacken Daniel Björnkvists höga utgångsposition.

Centralt övertag 3 vs 2

OSK-2Här har vi ett perfekt exempel på hur Örebro utnyttjar det centrala 3 vs 2-överlaget mot IFK Norrköpings 3-4-3.

OSK-3Bakom IFK Norrköpings pressande forward kommer Nordin Gerzic att bli fri.

OSK-4-2
Mikael Almebäck
hittar defensive mittfältaren Nordin Gerzic, vilket lockar fram IFK Norrköpings Simon Thern i press. Nu har Nahir Besara positionerat sig i spelyta 2 där han kommer att bli ledig i nästa skede.

OSK-5Gerzic hittar en ”passning runt hörnet” till en felvänd Victor Sköld. Sköld tar emot och sätter tillbaka till Besara som kan attackera.

Just den här sista situationen är intressant i en jämförelse med internationell fotboll. Jag hävdar att lagen i toppligorna, inte minst i La Liga, hittar dessa mönster mer automatiserat.

Sammanfattning
Örebro SK skapade det mesta och det bästa i första halvlek. Framför allt tack vare passningssäkra duon Nordin Gerzic och Nahir Besara som styrde centralt. Örebro försökte skapa numerära överlägen längs kanterna, men det var inte så laget skapade målchanser. De kom oftast efter omställningar.
Vid ett tillfälle i första halvlek (det jag exemplifierat genom bildserien) kunde ÖSK utnyttja sitt centrala övertag till fullo genom att hitta Nahir Besara rättvänd mellan Norrköpings backlinje och mittfält.

Fotnot: Bilder från Cmore.

Hammarbys taktik mot IFK Göteborg

av Kalle Karlsson

Hammarby har startat allsvenskan lovande. Här tittar vi på hur Stefan Billborn testade IFK Göteborgs fembackslinje.

IFK Göteborg bygger nytt under nye tränaren Poya Asbaghi. Det har hetat att han satsar på ett 3-4-3-system som i Gefle och det stämmer att huvuddragen är de samma. Men IFK Göteborgs uppspelsformation är mer 3-2-5, vilket liknar det Quique Sétien exempelvis använder i Real Betis.
I matchen mot Hammarby såg det offensivt ut så här: Trebackslinje där den tekniskt mycket skicklige André Calisir styr spelet som central i backtrean. Vajebah Sakor som ensam defensiv mittfältare medan Mikkel Diskerud positionerar sig högre upp i spelyta 2, den mellan motståndarnas backlinje och mittfält.
Sakors position är intressant. Han används mest som avlastning när mittbackarna behöver triangelspela för att hitta förbi pressande forwards men också som ”lockbete”. Om Hammarbys centrala mittfältare, låt säga Jeppe Andersen, lockas fram för att pressa Sakor så kommer det öppnas en korridor för att i nästa läge hitta Amine Affane i mellanytan.

Goteborg1IFK Göteborgs positioner i uppspel mot Hammarby. På högersidan brett där Wernersson och Olsson står längs linjen. På vänstersidan söker Affane mellanytan medan Emil Salomonsson (utanför bild) positionerar sig högt, högre än Wernersson, och brett. Det skulle kunna beskrivas som ett 3-2-5.

Goteborg2Vajebah Sakors position när Carl Starfelt har bollen används mest för att locka fram Hammarbys mittfältare – för att sedan hitta ytorna de lämnat.

Jag tycker det fanns lägen att hitta Affane där i mellanytan oftare än vad IFK Göteborg lyckades med i första halvlek. Jag utgår från att Asbaghi vill att en tekniker som Affane ska få möjlighet att bli rättvänd i den ytan.

Defensivt blir IFK Göteborgs trebackslinje en fembackslinje (vilket sker i nästan alla lag).

Goteborg3-defDefensive mittfältaren Sakor tog ständigt ett djup på mittfältet för att skydda ytan framför mittbackarna, så man skulle också kunna kalla uppställningen 5-1-3-1. Wingbacken Emil Salomonsson varierade sin höjd beroende på situation, vilket gjorde att IFK Göteborgs formation vid överflyttningar framstår som 4-1-4-1.

Hur gjorde då Hammarby för att skapa problem för IFK Göteborg? Jo, Stefan Billborn lät sitt lag överbelasta vänstersidan.

Hammarby2Genom att låta mittfältaren Serge-Junior hämta bollen i den inre korridoren och samtidigt trycka upp vänsterbacken Neto Borges längs kanten skapade Bajen ett 4 vs 3-överläge på kanten. Det här skapade problem för IFK Göteborg.

Hammarby3Här ser vi positionerna i en annan situation. Bollhållaren Jeppe Andersen har fallit ut till vänster. Jiloan Hamad står i full bredd vilket skapar ett problem för Emil Salomonsson då han även måste hålla reda på Borges.

Slutsats
IFK Göteborg försökte spela sig upp i plan med hjälp av sin uppspelsformation 3-2-5, men hittade sällan de attraktiva ytorna man ville åt. Främst för att Hammarby var skickligt på att stänga ytor i sitt 4-4-2-försvar och även för att IFK Göteborg hade behövt högre risktagande i sitt passningsspel.
Hammarby å sin sida gav IFK Göteborg bekymmer längs hemmalagets högerkant där gästerna överbelastade och skapade 3 vs 2 och 4 vs 3-överlägen.

Fotnot: Bilder från Cmore.

Sterlings nyckelroll i derbyt

av Kalle Karlsson

Raheem Sterling startade som striker i derbyt mot Manchester United. Här ser vi bilder från första halvlek där Manchester City utnyttjar Sterlings roll som ”falsk nia” till perfektion.

City1Sterling möter djupt. Eric Bailly följer med i rygg och lämnar en jätteyta bakom sig.

City2Den ytan kan då David Silva löpa in i. Fernandinho vet att Sterlings motrörelse bara är en avledande manöver och City kan såra Manchester Uniteds backlinje. Den här gången gav det ”bara” ett fritt skottläge som Sterling inte förvaltade.

Fotnot: Matchen pågår när dessa rader skrivs.

Bilder från viaplay.se.

Betis djärva taktik mot Barcelona – lyckad i 57 min

av Kalle Karlsson

Real Betis är ett av La Ligas mest sevärda lag under Quique Setién och matchen mot Barcelona på söndagen var inget undantag.

Här tittar vi närmare på lagets taktik.

Quique Setién är en av Europas mest intressanta tränare i mina ögon. Den 59-årige spanjoren från Santander gjorde tidigare Las Palmas till ett av La Ligas sexigaste lag och sedan han anlände till Real Betis har de spelat attraktiv passningsfotboll.
Det är naturligt eftersom Quique Setién inte kan tänka sig att spela på något annat sätt. I en intervju med Sid Lowe förra året berättade han ingående hur han blir mer tillfredsställd av beröm för lagets spel än segrar.
Setién är en idealist, fullt i nivå med Pep Guardiola och Mauricio Sarri. Hans lag ska vårda bollen och de vill spela sig upp i alla möjliga och omöjliga situationer.
Det var så han var som spelare under en karriär som spände mellan 1977–1996 i klubbar som Racing Santander, Atlético Madrid, Logroñés och Levante.

Så det var inte alls otippat att han skulle försöka neutralisera Barcelona genom att ge tillbaka med samma mynt. Även om Quique Setién var avstängd och fick se söndagens match från läktaren hade matchplanen hans signum.
Real Betis ställde ut ett 5-3-2 med markeringsspel över i stort sett hela banan.
Det här gjorde att Barcelona sattes på prov, på ett annat sätt än de är vana vid.
Barcelona är vana vid att alltid kunna rulla igång kort från målvakten Marc-André Ter-Stegen, men den här gången var alla spelare markerade. Så hade inte Ter-Stegen spelat i väg bollen hade han förmodligen stått kvar där med bollen vid sina fötter till pausvilan.
Nu är Ter-Stegen en spelande målvakt – med fantastiska fötter – så han började vandra framåt med bollen. Det är inte ofta man ser en målvakt som driver bollen framåt förbi sina mittbackar, men det var vad han gjorde och det var en följd av Real Betis lyckade taktik.

Betis4Marc-André Ter Stegen med bollen. Real Betis man-man-spelar mot Barcelona på offensiv planhalva.

Betis5Det här innebär att Barcelona spelar 8 vs 8 på egen planhalva. Men det innebär samtidigt att Real Betis lämnar 2 vs 2 längst bak. Det är extremt riskabelt och hade aldrig varit möjligt om Barcelona hade haft en bra targetspelare.

Betis6När Ter-Stegen skickat i väg sin längre boll ser vi att Real Betis lämnat 2 vs 2 mot Barcelonas anfallare.

Betis7Samma princip här, en minut senare. Ter-Stegen har ingen medspelare att rulla i gång på.

Betis8…men då blir det å andra sidan 2 vs 2 längst bak, vilket är riskfyllt.

Betis9Ter-Stegen hade inga korta alternativ så han fick börja driva upp bollen själv. Det hade varit intressant att se hur långt han hade fått driva innan Real Betis hade pressat honom.

På grund av att Barcelona saknar en targetspelare kunde Real Betis mittbackar enkelt vinna de längre bollarna från Ter-Stegen och få kontroll på bollen, precis enligt Quique Setiéns plan.
I den planen ingick också att spela extremt högt med backlinjen. Det är ju sällan Barcelona överhuvudtaget får chansen att hitta spel i djupled, men i går fanns hav att utnyttja. Dock hade Real Betis så intensiv press på bollhållaren att inte ens Barcelona lyckades hitta in bakom backlinjen utan att springa offside.

Betis1Extremt hög backlinje från Real Betis under gårdagens möte.

Betis2Trots opressad bollhållare höll Real Betis upp linjen. Det gick eftersom Barcelona saknade vältajmade djupledshot i första halvlek.

Taktiken var klockren i första halvlek. Sergio Roberto, den här dagen på mittfältet, hade ett läge där han vek in från höger och avslutade med vänsterfoten, men det var nog Barcelonas enda heta chans under första 45 minuterna. Real Betis hade å sin sida haft några halvlägen.
Barcelonas tränare Ernesto Valverde pratade efteråt om hur hans lag ”haft mycket att diskutera i pausen”. Förmodligen pratade de om vikten av att hitta one-touch-spel och kombinationer på ”tredje spelare” för det var precis det som lade grunden till första målet.
Första kvarten efter paus såg hemmataktiken fortfarande lovande ut, Real Betis klev högt och hade kontroll. Sedan hittade inbytte Samuel Umtiti upp med en passning till Ivan Rakitic. Han spelade på ett tillslag och satte fart. När Luis Suárez ett par sekunder senare fått bollen hade Rakitic löpt sig fri. Passningen var perfekt slagen och avslutet behärskat.
0–1 och helt förändrade förutsättningar.

Betis10Barcelonas 0–1-mål. Real Betis har klivit högt i sitt markeringsspel.

Betis11Men den här gången hittar Barcelona lösningen tack vare Ivan Rakitics pass-and-move-aktion.

Med underläge kunde inte Real Betis längre nöja sig med att koncentrera sig fullt ut på att stänga ned sin motståndare. Då blev det för mycket att hålla reda på. Barcelona ökade på till 0–2 genom Leo Messi som utnyttjade att vänstra mittbacken Zouhair Feddal upphävde en offside. Luften gick ur Betis och siffrorna rann i väg till 0–5.
Även om det blev en storförlust var taktiken i sig både intressant och beundransvärd. I 60 minuter hade Quique Setién fått matchen precis dit han ville och hans Real Betis hade varit nog så bra som gästerna.
Men det kommer alltid att vara ödesdigert att hamna i underläge mot Ernesto Valverdes ultrastabila Barcelona. Dels för att de låter Suárez och Messi stanna högt upp i planen, dels för att det raka 4-4-2-försvaret ger fler ”bra bollvinster” än tidigare år. Med Suárez och Messi centralt och högt upp i planen när Barcelona vinner boll blir de sylvassa i omställningsspelet.

Fotnot: Bilder från viaplay.se

Läs mer om matchen:
Krönika: ”Barcelona är lite tråkigare – och lite bättre” (plus)

Firminos nyckelroll i Liverpools presspel

av Kalle Karlsson

Liverpool knäckte Manchester Citys supersvit i söndags. Receptet: Hög press och energifotboll à la Jürgen Klopp.

Hur stoppar man det ostoppara? Pep Guardiolas exceptionella Manchester City har mosat allt motstånd i Premier League. Motståndartränarna har testat det mesta, men under senhösten och vintern har vi mestadels sett lag som parkerat sig lågt och försökt freda sitt straffområde med hjälp av tio spelare på rätt sida om bollen.
Det var väntat att Liverpool skulle välja en annan metod. Det ligger liksom inte i Jürgen Klopps dna att självmant ge över initiativ i fotbollsmatcher.

Liverpool klev högt från start och fick ett par bollvinster tidigt i matchen som tände läktarna. Så mycket mer om det behöver vi inte orda om. Det kunde alla se.
Klopp mönstrade ett 4-3-3 som i försvarsspelet blev ett 4-1-4-1. Ibland framstod det som 4-2-3-1 men det handlade mer om gradskillnader i och med att Liverpool samtidigt var måna om att ligga tätt och zonmarkera Kevin De Bruyne.
Nåväl, det som var intressant var att jag notera samma sorts ”svängda formation” som Crystal Palace använde mot Manchester City.

Roy Hodgson lyckades ju knipa en poäng av Manchester City efter en disciplinerad insats på Selhurst Park.
Hans positionering av Wilfried Zaha i den matchen var intressant.
Crystal Palace spelade också 4-1-4-1 eller 4-5-1 (beroende på hur man vill beskriva det), men Zaha hade ofta en högre position på sin sida. Det innebar att det framstod som 4-4-2 men där forwards – Zaha och strikern Christian Benteke – inte placerade sig i mitten av plan som brukligt utan som på bilderna nedan.

Zaha1I första halvlek.

Zaha2I andra halvlek.

Den här positioneringen var lyckad den gången och jag utgår från att Roy Hodgson ansåg att det var bästa halvspace på bortre sidan. Med Wilfried Zahas framskjutna position valde Manchester City ofta att spela upp via vänstra mittbacken Eliaquim Mangala och då kunde Palace kvarvarande fyramannamittfält enklare stänga passningsvägarna in till Kevin De Bruyne och Sergio Agüero som gärna vill hitta ”mellanytan”.
Se bild nedan.

Zaha3Wilfried Zaha har en högre position på sin kant vilket gör att övriga mittfältare har lättare att krympa ytorna på bortre sidan.

Nu såg jag samma tendenser i Liverpool där Mohamed Salah ofta hade en lite mer framskjuten position i pressen.

Liverpool1Liverpools 4-1-4-1 blir en ”svängd 4-4-2-formation där Firmino pressar längst fram och Salah stänger spel till Manchester Citys vänsterkant.

Firminos roll
Roberto Firmino fanns redan i klubben när Jürgen Klopp anlände men det är lätt att se varför han är tyskens favorit bland anfallarna. Han är den perfekta prototypen för Klopps presspel. Brassen Firmino kanske inte gör lika många spektakulära mål som de andra anfallsstjärnorna i ligan (men fullträffen mot City var helt okej!), men hans defensiva arbete är outstanding.
– Ligans mest underskattade offensiva spelare, sa Jamie Carragher i Sky Sports.
Firminos intelligens i presspelet är imponerande eftersom han inte bara springer snabbt för att stressa utan för att han hela tiden hittar rätt positioner för att täcka av så mycket som möjligt eller för att styra uppspelen dit motståndarna helst inte vill spela.
Här är några bilder som illustrerar hans avvägningar.

Firmino1Det första som händer i matchen. Nicolás Otamendi har en till synes enkel passningsväg upp till Fernandinho.

Firmino2Firmino lyckas stänga tillräckligt av den passningsvägen och sedan hittar han en perfekt ”halvposition” mellan Otamendi och Fernandinho. Firmino vrider på huvudet och korrigerar sin position utifrån Fernandinhos. Utmaningen här är att hitta den position där Delph inte vågar spela till Fernandinho, men samtidigt inte vara för långt ifrån Otamendi då han i så fall får för mycket tid med bollen.
Firminos position mittemellan tvingar Fabian Delph att spela bollen hem till Otamendi. Då har Liverpool fångat in Man City ”i säcken” nere vid sin egen hörnflagga och då finns stor chans att vinna bollen. Notera också Sadio Manés position. Han ställer sig i halvläge mellan motståndare eftersom Liverpool hamnar i numerärt underläge på icke bollsida.

Firmino4Apropå att vrida på huvudet. Firmino orienterar sig alltid över var motståndare och medspelare befinner sig innan han sätter in sin press. Är inte medspelarna tillräckligt högt upp – då inväntar han en presstrigger.

Firmino3Det fanns tillfällen då Fernandinho faktiskt var fri i mitten. Men tack vare Firminos intensiva arbete och hans smartness i hur han skär av passningsvägarna så hittade Man City sällan Fernandinho i spelyta 1.

Detta har annars varit ett problem för motståndarna att de är så upptagna med att hålla koll på De Bruyne och David Silva i mellanytorna att Fernandinho blir lämnad ensam. Det har skett konsekvent under hela hösten och vintern. Liverpool lyckades lösa det – framför allt tack vare det otroliga defensiva arbetet av Roberto Firmino.

Fotnot: Bilder från Viaplay.

Guardiolas drag: Återanvända taktik från El Clásico

av Kalle Karlsson

Manchester City dominerade derbyt. 
Hur? Genom att Pep Guardiola dammade av en snart nio år gammal taktik.

Från första minuten var det gästerna som dominerade på Old Trafford. Med Paul Pogba avstängd valde José Mourinho att mönstra ett offensivt lag med en reaktiv taktik. Det är synd att vi aldrig får veta hur den strategin hade sett ut om Pogba varit tillgänglig.

Manchester City började matchen med ett 4-3-3 där Raheem Sterling och Leroy Sané slickade kanterna, karaktärsdraget vi sett under hösten (för er med Plus Premium finns här 11 minuter där jag detaljerat snackar framför taktiktavlan om Manchester Citys offensiv och passningsvägar). Men efter bara fem minuter plockade Pep Guardiola fram sitt första ess ur rockärmen.

Leroy Sané vandrade över till högerkanten och Gabriel Jesus tog steget ut till vänsterkanten. Raheem Sterling? Han fick en roll som falsk nia. Manchester Citys taktik påminde i konturerna om hur Pep Guardiola använde Leo Messi den klassiska 6–2-matchen på Bernabéu våren 2009.

Manchester City var spelmässigt helt överlägset i första halvlek och en av anledningarna var att United inte fick grepp om rivalens mittfält.

CityUnited5Matchen startar och Manchester Citys frontlinje har de förväntade positionerna, Sané till vänster och Sterling till höger.

CityUnited2Några minuter senare: Sané har tagit platsen längst ut till vänster och Sterling har börjat vandra ned för att överbelasta mittfältet. Notera att Manchester Uniteds mittbackar Chris Smalling och Marcos Rojo blir ”sysslolösa”, vilket på sätt och vis kan vara svårt som mittback.

Vad gav det för effekt?
Framför allt gav det effekten att Manchester United med sitt låga, passiva, försvar hade svårt att fånga upp Manchester City i pressen. När bollen var i backlinjen hade Manchester City, tack vare Sterlings position, ett 6 vs 4-övertag centralt i plan (eftersom Anthony Martial och Marcus Rashford var tvungna att skära av Citys ytterbackar). 

CityUnited4I den markerade ytan centralt i banan spelar Manchester City 6 vs 4.

Vad blev effekten i nästa fas?
När Manchester City hittade upp med bollen på mittfältet hade laget en ”box” där Fernandinho, Silva, De Bruyne och Sterling spelade 4 vs 3 mot Matic, Herrera och Lingard. Det gjorde 1) att avståndet mellan Herrera och Matic ofta var stort 2) att City ofta kunde hitta Sterling, Silva eller De Bruyne i fria ytor. Dessa tre, oftast Sterling, kunde vända upp och hota mot backlinjen.CityUnited1När bollen nådde mittfältet hade City ett 4 vs 3-övertag centralt.

Varför inte markera Sterling i rygg?
Varför kunde inte Manchester Uniteds mittbackar ta klivet upp och följa med Sterling? Det kunde man, men gör man det finns risk att man blottar ytor bakom sig. Notera den här situationen från minut 5. Här kliver Marcos Rojo upp i rygg på Sterling och Leroy Sané hade kunnat få ett friläge. Enda orsaken att han inte fick det var att Vincent Kompany var för ouppmärksam och helt missade löpningen från Sané.

CityUnited3Leroy Sané, ej offside, borde ha fått bollen av Kompany i det här läget när Rojo lämnat yta bakom sig.

Manchester United blev nedtryckt på egen planhalva och hade svårt att etablera något eget spel. När laget väl vann bollen stressade man i väg längre bollar mot en isolerad Romelu Lukaku. Direkt efter 0–1-målet i slutet av första halvlek blev Man United betydligt mer företagsamt och risktagande. Sista fem minuterna före paus flyttade man fram positionerna, höll i bollen och då kom också kvitteringen.

I andra halvlek jämnade spelet ut sig, men Manchester United hade svårt att få till något tryck trots att man låg under sista 35 minuterna.

Slutsats

Manchester City vann matchen tack vare två turliga mål efter fasta situationer. Manchester United hade förstås kunnat få en poäng när Romelu Lukaku sköt rakt på Ederson från nära håll med drygt fem minuter kvar, men ett 2–2-mål hade inte speglat matchbilden. Manchester City var bättre i det mesta, trots att man inte nådde de höjder man gjort tidigare i höst. Det säger en del om styrkeförhållandena mellan lagen.

Manchester City överbelastade mittfältet och fick kontroll på bollinnehavet trots att Manchester United försökte skärma av Silva och De Bruyne. Sterlings roll skapade problem för José Mourinho, vilket kan erkände efteråt. Valde Pep Guardiola att använda Sterling som falsk nia när han märkte att Matic och Herrara zonmarkerade De Bruyne och Silva? Det får vi aldrig veta för han kommer aldrig avslöja det, det är bara min teori.

Man kan fundera vidare på om United, oavsett avsaknaden av Pogba, verkligen hade behövt vara så defensivt hemma mot Manchester City.

Detta är Manchester City är fantastiskt skickligt på att hålla i bollen, men det gäller ju främst när den nått fram till David Silva och Kevin De Bruyne. Manchester Uniteds taktik var att ligga nära dessa två spelregissörer, men då Sterling också droppade ned i den ytan gick det inte att hålla koll på alla Citys mittfältare när gästerna fick ett 6 vs 4-övertag i uppspelsfasen. Då hade José Mourinho istället behövt stoppa distributionen dit.

Ergo: Manchester United skulle ha testat att kliva högre och pressa Manchester Citys backlinje. När de väl gjorde det fick vi ju faktiskt se Citys försvarare spela bort rätt enkla bollar. Vincent Kompany är rostig både med och utan boll så jag tror att Manchester United (och andra topplag) kan ha framgång genom att kliva högre. Det kommer inte fungera varje gång, men nog borde en titelutmanare som Manchester United ha högre ambition än de visade igår?

Everton har hittat vinnarformeln

av Kalle Karlsson

Går det att spela Wayne Rooney och Gylfi Sigurdsson i samma elva utan att de tar udden av varandra?
Evertons lösning: Flytta Wayne Rooney till en mer defensiv roll.

Everton har varit en av de negativa överraskningarna hittills i Premier League.
Med en transfersommar där klubben plockade in flera välmeriterade namn räknade många med att Ronald Koemans gäng skulle utmana bakom ”Big Six”. Men några omgångar in i ligaspelet var situationen en annan. Everton sladdade och Ronald Koeman levde på lånad tid.
Holländaren fick sparken, men när Everton gick bet i försöket att hämta in Marco Silva som ersättare hamnade man i ett vakuum. Interimstränaren David Unsworth fick förtroendet att leda laget, men veckorna gick och resultaten uteblev.

Ett stort problem för Ronald Koeman och senare David Unsworth var att båda hade svårt att hitta balans i startelvan.
Koeman inledde säsongen med 3-4-3 där Wayne Rooney och nyförvärvet Davy Klaassen opererade som två ”tior” bakom Sandro Ramirez. När Gylfi Sigurdsson värvades gjordes försök att få in alla tre nummer tio-spelare i ett 4-2-3-1 (exempelvis hemma mot Tottenham). Det fungerade inte alls. Lagets offensiv blev trög och trubbig när tre ”tior” hade liknande arbetsbeskrivning. Everton återgick till 3-4-3, men problemet var antingen att Rooney och Sigurdsson sökte samma ytor eller att offensiven saknade fart och rollspelare som var beredda att löpa.

Senaste två matcherna har dock Everton hittat en vinnande formel. David Unsworth bänkade Wayne Rooney mot Southampton borta (förlust, 1–4). Till hemmamötet med West Ham i onsdags var han tillbaka i elvan. Då i en mer defensiv roll.
Unsworth mönstrade ett 4-1-4-1 med Wayne Rooney och Tom Davies framför Idrissa Gueye. Gylfi Sigurdsson fick då rollen till vänster på mittfältet.

Everton1Evertons 4-1-4-1 med Rooney centralt och Sigurdsson på vänsterkanten.

Wayne Rooney gjorde hattrick mot West Ham, men hans roll är numera mer defensiv. I uppspelsfasen är han ofta nere i backlinjen och hämtar bollen. Det innebär att Gylfi Sigurdsson kan gå inåt i plan och hitta ytan mellan motståndarnas backlinje och mittfält.
På så sätt hamnar de inte i samma ytor.

Everton2I uppspelsfasen blir Everton mer ett 4-2-3-1 där Rooney droppar djupt och Sigurdsson söker sig in till en nummer tio-position.

När Sam Allardyce i förra veckan tog över som manager valde han att behålla samma uppställning. Evertons femmannamittfält har en bra balans. Där finns Gylfi Sigurdsson som gillar att söka boll ”mellan linjerna”, löpstarke städaren Idrissa Gueye i den defensiva rollen, rivjärnet Tom Davies, Wayne Rooney som spelfördelare och virvelvinden Aaron Lennon som en mot en-spelare.

Slopandet av trebackslinjen var nödvändigt. Vill man vara elak kan man motivera det med att Phil Jagielka får svårare att starta då. Men det handlar inte bara om det. Fyrbackslinje behövs dels för att mittfältet behöver mer täckning av en tredje spelare, dels för att Evertons mittbackar Ashley Williams och Michael Keane fungerar utmärkt i en fyrbackslinje. Försvarsspelet fungerade så bra senast att Mason Holgate kunde fylla i som mittback senast och gjorde det med den äran.
Sam Allardyce kommer ge tydlighet för Everton.
Nu när de hittat roller där både Wayne Rooney och Gylfi Sigurdsson kan få ut sina styrkor finns anledning att tro att lagets kurva pekar uppåt.

Bilder från viaplay.se.

Så utnyttjade Chelsea svagheterna i Uniteds backlinje

av Kalle Karlsson

José Mourinho har försökt stänga till i toppmatcherna – och lyckats både mot Liverpool och Tottenham.
Han har fått kritik för lagets trubbiga offensiv men på Stamford Bridge fallerade fembackslinjen – och Manchester United kammade noll.

Chelsea vann det viktiga toppmötet på Stamford Bridge i söndags. Efter en jämn första halvlek bröt Alvaro Morata dödläget när han nickade in inlägget från César Azpilicueta i inledningen av den andra halvleken.

Mycket av snacket efteråt handlade om Antonio Conte som inte skakade hand med José Mourinho. Här tittar vi närmare på Manchester Uniteds försvar som hade enorma problem matchen igenom.

Båda lagen ställde upp med ett 5-3-2. Även om Manchester United började matchen bäst första kvarten så var Chelsea betydligt mer tryggt i försvarsspelet.

I Manchester United verkade det som om backarna Phil Jones, Chris Smalling och Eric Bailly fått order om att markeringsspela mot Eden Hazard och följa belgaren i ryggen så fort denne droppade ur.

Det i sig är inget ovanligt, tvärtom uppmanas backar i trebackslinje att markeringsspela mer än i en fyrbackslinje.

Grejen var att Manchester Uniteds markeringsspel skapade ett virrvarr och följdproblem. Exempelvis fick mittfältaren Ander Herrera ett otacksamt ansvar på grund av den felpositionerade backlinjen.

När målet kom i andra halvlek var det ingen isolerad händelse utan snarare frukten av ett försvar som för ofta hamnade fel.

Vi tittar på en situation från första halvlek.

United1Eden Hazard har droppat ur. Det innebär att Eric Bailly lämnar sin position i backlinjen för att kliva upp på Hazard.

United2Men eftersom Chelsea effektivt använde Tiémoue Bakayoko till att fylla på från mittfältet innebar det att ingen mittback fanns kvar för att täcka upp. Det gjorde att Ander Herrera i situationen ovan hamnade som enda (!) mittback.

Ander Herrera hade inget annat val än att falla ned i mittbacksposition, men det betydde att han istället sällan var på rätt plats när inläggen kom. När han borde ha täckt andrabollsytan framför mittbackarna stod han ofta i höjd med försvararna.

United3Eric Bailly följer Eden Hazard…

United4…och blir själv osäker om han ska fullfölja markeringen eller återgå till sin ursprungliga position.

United5Han stannar vid Hazard och då har Eric Bailly, den högra mittbacken, hamnat i en position som vänstermittfältare.

Som sagt, att mittbackar i en fembackslinje följer i rygg är inget konstigt, men jag tvivlar på att José Mourinho var tillfreds med hur hans försvarare agerade i söndags. Hans tanke kan knappast ha varit att Bailly ska hamna som vänstermittfältare i ett läge när Chelsea har bollen centralt.

Antonio Contes taktik gjorde sitt till för att testa United. Ibland droppade både Alvaro Morata och Eden Hazard djupt och då skickades Bakayoko fram som djupledslöpande mittfältare. Det var ingen slump att den förre Monaco-spelaren fick de bästa Chelsea-chanserna före pausen. United hade svårt att plocka upp hans löpningar som ”tredje spelare”.
Det var också en orsak till att segermålet blev till.

United6Upprinnelsen till målet. Chris Smalling och Eric Bailly har följt sina spelare i rygg vilket inneburit att de själva bytt plats.

United7När César Azpilicueta i nästa skede får fri yta att driva fram är Manchester Uniteds backlinje inte på plats. Phil Jones felbedömer när han inte faller i tid när Bakayoko hotar i djupled. Chris Smalling tar ett felbeslut som täcker upp för Jones och överger sin centrala position. Eric Bailly är alldeles för seg i överflyttningen. Jag har även ringat in Antonio Valencia längst bort. Även om höger wingback bör man göra överflyttningen tillräckligt snabbt för att återskapa fyrbackslinjen (när Phil Jones har brutit linjen och klivit fram). Valencia hjälper ingen av sina lagkamrater med den här positioneringen.

Slutsats
Manchester United har spelat 5-3-2 senaste matcherna när man ställts mot topplag. Systemet fungerar visserligen bra för att vara solid bakåt om man utför det på rätt sätt som man gjorde mot Tottenham. Men känslan är att försvararna inte hittat rätt i det nya systemet. Framför allt inte Eric Bailly som är den sortens försvarare – de är inte många – som faktiskt fungerar bättre i en fyrbackslinje än i en fembackslinje.
Chelsea utnyttjade det på ett smart sätt genom att låta Tiémoue Bakayoko fylla på i ”tredjelöpningar”. Det blev matchavgörande.
Victor Nilsson Lindelöf har hamnat en bit utanför startelvan och nu är Marcos Rojo på väg tillbaka. Hans hopp nu är att hans försvarskollegor inte heller övertygar.

Bilder från viaplay.se.

BP:s taktikdrag: ”Mittfältsbox”

av Kalle Karlsson

Brommapojkarna säkrade en comeback i allsvenskan i går efter seger mot Dalkurd.
Här tittar vi närmare på hur laget hanterade Dalkurds uppbyggnadsspel.

BP och Dalkurd har varit superettans två suveräner den här säsongen och prenumererat på de tvådirektplatserna i allsvenskan.

Det är också två lag som taktiskt ligger långt fram i den här serien.

Dalkurd är alltid spännande att se med sitt inövade 3-5-2, en formation man skördat framgångar med en längre tid.

BP har under större delen av säsongen använt sitt 4-3-3-spel, men i takt med att segrarna uteblivit i höst har man testat såväl trebackslinje som 4-4-2. Igår framstod formationen som 4-4-2, vilket i försvarsspelet blev mer 4-2-2-2.

Jag ser inte dessa lag varje vecka, tyvärr räcker inte tiden till det, men det var ytterst intressant att se Brommapojkarnas försvarsspel i går.

Tidigare under säsongen var det, åtminstone vad jag kunnat se, en vanlig 4-3-3-press utan några speciella inslag. Men igår visade tränarduon Olof Mellberg/Azrudin Valentic varför de har gjort sig kända för sin minutiösa scouting.

Dalkurds trebackslinje är svår att komma åt i pressen. Kliver BP fram med yttrarna mot de ”yttre mittbackarna” blir istället Dalkurds wingbackar lediga, ett lurigt dilemma. Så BP valde att trycka in sina yttrar i försvarsspelet. Kevin Kabran och Christopher Brandeborn flyttade in centralt och bildade en ”box” med centrala mittfältarna Gustav Sandberg Magnusson och Markus Gustafsson. Eftersom Viktor Gyökeres och Luca Gerbino Polo samtidigt positionerade sig långt ut på kanterna fanns bara en möjlig uppspelsväg för Dalkurd: In centralt där BP krympt ytorna med sin ”mittfältsbox”.

BP1Dalkurds Kebba Ceesay med bollen. På grund av positioneringen hos Gerbino Polo och Gyökeres kan han endast välja att driva/spela bollen in centralt.

BP behöll formationen på egen planhalva tills bollen spelades ut mot en av kanterna.

BP2
Även i offensiven fanns möjlighet för Kabran och Brandeborn att röra sig in centralt, det skedde när centrala mittfältarna föll ut brett för att bli spelbara ”utanför” Dalkurs anfallare. Se nedan.

BP3-1

Gustav Sandberg Magnusson gör sig spelbar utanför Dalkurs anfallstvåa. Kabran och Brandeborn hittar positioner centralt samtidigt som BP:s ytterbackar tar full bredd.

Slutsats
BP:s 4-4-2 blev i försvarsspelet ett 4-2-2-2. Ett annorlunda sätt att spela försvarsspel, men likväl intressant.

Fotnot: Cmore.

Sida 2 av 3
  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB