En nykomling med en brittisk tränare – det kan väl inte vara laget som bjuder på den mest intressanta taktiska utvecklingen i Premier League kommande säsongen?
Eller så är det just det.
Om Chris Wilder fortsätter med samma strategi med Sheffield United kommer vi att få se ”falska femmor”.
Sheffield United gör efterlängtad comeback i Premier League på lördag. 

I samma ögonblick som mötet med Bournemouth sparkar igång på lördag sluts cirkeln för det vi kan kalla ”den stora upprättelsen”.
I tolv år har det muttrats på pubarna i Sheffield om den brutala orättvisan när deras United åkte ur Premier League våren 2007. Hade reglerna efterföljts hade det förmodligen inte skett. West Ham, som också slogs i botten av tabellen, hade värvat Carlos Tévez på ett icke tillåtet sätt, via tredjepartsägare. Tévez var fundamental och gjorde flera viktiga mål när ”Hammers” räddade kontraktet på Sheffield Uniteds bekostnad. Det hela slutade med att West Ham fick betala kompensation till Sheffield United på 300 miljoner kronor – en jättesumma på den tiden. 

Samtidigt vet vi ju alla att Premier League-spel är värt så mycket mer. För Sheffield United blev det starten på en lång och jobbig period i klubben. Klubben var nere och vände i tredjeligan innan vinden vände. Två år i rad missade man uppflyttning till Championship i playoff.
2013 kom nya ägare in i form av saudiske prinsen Abdullah bin Musa’ed bin Abdulaziz Al Saud med löftet om att investera rejält i klubben. Först säsongen 2016/17 lyckades man ta sig tillbaka till Championship under ledning av Chris Wilder.
Med Chris Wilder, supporter sedan barnsben, vid rodret har framgångarna fortsatt. Förra säsongen blev en fullträff där laget lyckades ta en av de två direktplatserna till Premier League.
Och man gjorde det med en ytterst spännande taktik.

”Blades”, som klubben kallas, knappast de ”neutralas lag” när de fajtades om uppflyttningen i våras. Leeds United med karismatiske Marcelo Bielsa ledde ligan under hösten och världen över var spända på om vi skulle få se Bielsa i Premier League.
Istället blev argentinaren snuvad av en 51-årig tränare som gått den långa vägen via tränarjobb i Alfreton Town, Halifax Town, Oxford United och Northampton Town. Det scenariot stod inte i manus, så att säga.
Sheffield United har tidigare varit känt som ett lag som spelar enkel fotboll. Under Neil Warnock var det långa bollar ”down the channel” som gällde.
Nu är det diametralt annorlunda. Sheffield United är med och driver den taktiska utvecklingen framåt. Hjärnan bakom detta är Chris Wilder som är en del i den nya engelska tränargenerationen. De som har vågat blicka utanför öarna och hämtat idéer från andra delar av fotbollsvärlden.
Själv menar han att schablonbilden av engelska tränare är överdriven och orättvis. Som spelare tränades Wilder av Sam Allardyce. Han säger att den allmänna uppfattningen om Allardyce är felaktig.
– Det finns en uppfattning om mig och om engelska managers. Vi kan gå tillbaka till Howard Wilkinson. Han var first division med Leeds. Han var lärare – men också en innovatör, säger Chris Wilder i en intervju i Telegraph.
– Den största missuppfattningen är Sam (Allardyce) faktiskt. Han var min manager i Notts County. Titta på vad han gjorde med Bolton gällande videoanalys, idrottsvetenskap och sättet de spelade på.
Förra säsongen mottog Chris Wilder priset som årets tränare av managerföreningen, framför andra nominerade som Pep Guardiola och Jürgen Klopp.

Så vad har Chris Wilder gjort för taktisk revolution med Sheffield United?
Vi kan kalla det överlappande mittbackar.
Sheffield United använde en 3-5-2-formation förra säsongen. Men där andra lag använder de yttre mittbackarna i trebackslinjen för att sätta den första passningen och sedan stanna i försvarsposition har Chris Wilder även använt dem som anfallsvapen högre upp i planen.
För att skapa 2 vs 1-situationer på kanterna har mittbackarna getts tillåtelse att överlappa sina wingbackar. Vi talar alltså om det som i England börjat kallas för ”false five”. Falsk femma. Först myntades falsk nia när Luciano Spalletti satte Francesco Totti som striker men han egentligen agerade mer som tia. Sedan kom begreppet falsk tia när forwards blev mer mötande och de offensiva mittfältarna var tvungna att gå i djupled för att dra isär motståndarnas försvar. Nu har vi kommit till falska femmor.

Vi kan titta nedan hur det fungerar i praktiken med bilder från ligamötet med Swansea i januari.

Sheffield Uniteds defensiva mittfältare Oliver Norwood droppar ned för att hämta bollen. Genom en droppade mittfältare skapar laget en fyrbackslinje eftersom högra mittbacken Chris Basham flyttar ut i yttre korridor på bortre sidan.

När Chris Basham får bollen har han en positionering som kan liknas vid en högerback.

Chris Basham driver upp bollen för att skapa 2 vs 1 mot Swanseas vänstersida.

På sista tredjedelen är det mittbacken Chris Basham som hotar Swanseas backlinje… 

… och slår det avgörande insticket till wingbacken George Baldock som löper i djupled.
Att skicka fram spelare offensivt är inte särskilt svårt. Därför måste vi också titta på hur Sheffield United skapar defensiv balans när mittbackarna ger sig i väg på utflykter. Vi kan titta på hur forwarden David McGoldrick agerar i samma situation.

När Basham driver upp bollen har McGoldrick tagit plats i den inre korridoren.

När Basham fullföljer sin löpning stannar McGoldrick. Istället är det mittfältaren Mark Duffy som fyller på i straffområdet. Genom att stanna med en av de offensiva spelarna på bollsida skapar Sheffield United defensiv balans när mittbackarna går i väg.
Är överlappande mittbackar revolutionerande? Både ja och nej. I januari 2017 stod jag och tittade på en AIK-träning på Skytteholm när Rikard Norling drillade AIK:s 5-3-2-system. Då tränade AIK anfallsspel och ett inslag var att den yttre mittbacken, framför allt Nils-Eric Johansson, skulle göra en överlappning utanför wingbacken på vänstersidan. Men det skulle ske vid spelvändningar och efter fasta situationer.
Sheffield Uniteds mittbackar följer med i anfallen mer frekvent – även i lägen då motståndarna flyttat över mot bollsida. Just den detaljen har jag inte sett tidigare i England.

Det blir förstås oerhört intressant att se om Sheffield United kan implementera den här taktiken med framgång även i Premier League. Det känns inte som något som blir lyckosamt mot storlagen på bortaplan. Chris Wilder skämtar om att han sett scouternas klipp på Big Six ”mellan sex fingrar”, men understryker att hans lag kommer att hålla sig till sin grundfilosofi.
– Jag vill inte att lag som Liverpool kommer till stan och äger Bramall Lane, säger Chris Wilder i samma intervju med Telegraph.
– Om vi bara droppar ned vid eget straffområde kommer vi att bli krossade. Du vinner inga matcher om du inte gör mål. Man kan inte köra ”allt framåt”, men vi ska inte ändra vår mentalitet. Vi måste hålla oss till det som vi kan, det som vi tror på och säkra upp i vissa specifika situationer.
Sheffield United tippas i botten av nästan samtliga förståsigpåare.
Är överlappande mittbackar framgångsreceptet som räddar kontraktet och ger expertisen i England svar på tal?

Foto: Swansea TV

Tottenham på Wembley var första stora testet för Ole Gunnar Solskjaer.
Han behövde en del tur och en fenomenal David De Gea för att gå hem med de tre poängen.
Här tittar vi närmare på hur han tacklade sitt första Big Six-möte.

Ole Gunnar Solskjaer hade ett tacksamt spelschema när han tog över Manchester United efter José Mourinho. På programmet över jul och nyår väntade matcher mot Cardiff, Huddersfield, Bournemouth, Newcastle och FA-cupen mot Reading. Det var uppenbart att det fanns goda chanser att använda Mourinho-out-effekten till att rada upp enkla segrar och det är fullt möjligt att klubbledningen väntade en-två veckor extra för att ge Ole Gunnar Solskjaer en lättare start.
Därför hade mötet med Tottenham i söndags målats upp som första riktiga provet för Ole Gunnar Solskjaers taktiska förmåga. Om han på allvar ska aspirera till managerjobbet på permanent basis så måste han visa att laget kan leverera i stormatcherna.

Det har antytts i vissa sammanhang att Ole Gunnar Solskjaer inte gjort så stora förändringar sedan han klev in på Old Trafford. Men det är en definitionsfråga. Det man framför allt har kunnat se är detta:
> Högre försvarslinje och presspel.
> Kvickare uppflyttningar från backlinjen (vilket gör att motståndarna oftare ställs offside).
> Mittbackar som får större ansvar och frihet att ta fram bollen i uppspelsfasen (inte minst Victor Lindelöf).
> Högre utgångspositioner på ytterbackar.
> Mer ”positional play”, det vill säga, tydligare positioner i första delen av uppspelsfasen.
> Paul Pogba i en högre utgångsposition till vänster på centralt mittfält. Där får han lägga mer kraft i offensiven och har mindre ansvar defensivt.
> Breda kantspelare som ska utmana med speed.
> Mindre sidledsspel, tydligare order om att spela bollen framåt.
> Tydlig strategi att använda fartspelare, vilket gett Rashford, Martial, Lingard starttröjor medan temposvaga spelare som Fellaini och Mata fått nöta bänk.
> Mer frihet att kombinera och ta risker på sista tredjedel (vilket har lockat fram kreativitet som sällan syntes under Mourinho).

I de första matcherna mot beskedligt motstånd kunde Manchester United vrida reglagen på max i offensiven och svepa över Cardiff (5–1), Huddersfield (3–1) och Bournemouth (4–1). Därför var det oerhört intressant att se hur Ole Gunnar Solskjaer skulle tackla Spurs på bortaplan. Var han kapabel att hitta en matchplan som skulle kunna stänga ned ligatrean?

Hans val för att neutralisera Mauricio Pochettinos diamant blev att ändra uppställning. Istället för att använda Marcus Rashford som striker så fick Anthony Martial och Marcus Rashford höga kantpositioner. Istället fick Jesse Lingard positionen i mitten där han kunde agera som ”falsk tia”. Man skulle kunna säga att han var en ”9,5”. Lingard var skräddarsydd för den här rollen. Han tryckte fram i presspelet och i offensiven kunde han variera mellan att söka ytor mellan linjerna och att hota i djupled.

Det höga försvarsspelet i första halvlek var allra intressantast. Vi kan studera hur det såg ut.

Jesse Lingard trycker upp mellan Martial och Rashford med uppdrag att skärma av Tottenhams defensiva mittfältare, oftast Harry Winks.

Det innebar att Manchester United fick möjlighet att spegla Tottenhams mittfältsdiamant genom att Lingard kunde ge defensiv hjälp till mittfältet när det behövdes.

Man Uniteds sätt att stänga Tottenhams spelvägar. Rashford till höger och Martial till vänster går högt för att kunna stöta mot mittbackarna Alderweireld (utanför bild) och Vertonghen (längst bort). Lingard skärmar av Winks. Lloris lyfter ut bollen mot högerbacken Kieran Trippier.

I nästa skede lämnar Paul Pogba sin position och tar pressen mot Trippier genom att skärma av passningsvägen till Trippier. Martial flyttar direkt ned och Lingard stänger centralt. Det syntes att United jobbat hårt på att synkronisera dessa rörelser i försvarsspelet.

När man så tydligt skär av spelvägar som Manchester United gjorde i första halvlek så kan man ha längre avstånd mellan lagdelar – och komma undan med det. Vi ser det nedan.

Långt avstånd mellan anfallslinjen och mittfält.

Ofta bjöd Manchester United på lika stora ytor mellan mittfält och backlinje. Så när Spurs väl hittade förbi förstapressen fanns hav av ytor att utnyttja.

Offensivt var matchplanen från Solskjaer att använda Rashfords och Martials höga positioner till att ställa om snabbt. Statistiken visar tydligt hur Manchester United har blivit mer omställningsbaserat sedan norrmannen tog över. Adam Bate hos Sky Sports skriver att Manchester United, enligt Opta, hade tre anfall som levde upp till definitionen ”kontring” under 17 matcher under José Mourinho. Nu hade man tre kontringar bara under första halvlek mot Tottenham. På fem matcher sedan tränarbytet har man haft sju kontringar – mest i hela Premier League.

Taktiken mot Spurs var att få till 3 vs 2-lägen i omställningar genom att Rashford och Martial attackerade de lediga ytorna bakom Tottenhams ytterbackar och genom att Jesse Lingard fyllde på centralt. Här ser vi ett sådant 3 vs 2-läge i den tolfte matchminuten.

Strategin lade grunden till segermålet. Rashford stannade i hög position när Paul Pogba snappade upp en bollvinst. Rashford kunde ställa om och få en löpduell mot Jan Vertonghen – och 0–1 var ett faktum.

Andra halvlek
Mauricio Pochettino förändrade Spurs uppställning, drog ut Heung-Min Son mot kanten och formerade ett 4-2-3-1 där Christian Eriksen, avskärmad i första, fick licens att komma ned och hämta bollen. Det gav önskad effekt för Tottenham fick lättare att nå offensiv planhalva. I det läget anpassade sig Manchester Uniteds yttrar och laget sjönk ned i något som liknade 4-4-2-försvar. Spurs kombinerade sig genom och Harry Kane blev fri redan efter tre minuter, skottet gick dock rakt på David De Gea. Bara minuten senare hade Dele Alli en nick som De Gea räddade, återigen efter att Spurs rullat upp Uniteds försvar. Dock var det i slutet av matchen, när Fernando Llorente kom in, som Spurs fick allra mest tryck på United. Då krävdes det ett par, tre svettiga räddningar från De Gea för att greja segern.
Manchester United föll väl långt ned sista 25 minuterna och kändes aldrig riktigt tryggt i sitt låga försvar.

Slutsats
Ole Gunnar Solskjaer får tummen upp för sin matchplan i första halvlek. Det uppställda försvarsspelet där Manchester United stängde Spurs spelvägar var klockrent. Hemmalaget hade svårt att svara på det. Dessutom hittade Solskjaer ett sätt att såra Spurs på kanterna genom farten hos Rashford och Martial, det var inte helt olikt hur Liverpool spelade mot Tottenham i höstas.
I andra halvlek korrigerade Tottenham sin uppställning till 4-2-3-1 och drev matchen på ett annat sätt. Laget skapade tillräckligt med chanser för att kvittera och mer än så. Men United stod emot. Här tycker jag att Solskjaer kom undan med en hel del tur (och en exceptionell målvaktsinsats). United hade ett recept mot Tottenhams mittfältsdiamant, men plan b i försvarsspelet i andra halvlek – 4-1-4-1 som ibland framstod som 4-2-4 –lämnade en del i övrigt att önska.

Eller så är det som jag hävdat: Manchester United har inte material för att klara ett lågt försvarsspel och spela ”tillknäppt”. Det kan vara så att Manchester United under våren får se problem blottas eftersom försvaret helt enkelt inte räcker till innan man hittat en mittback av absolut världsklass. Här lider man av att inte ha mittbackar med längd och nickstyrka. På söndagen räddades man av David De Geas storspel.
Ole Gunnar Solskjaer tog en tung triumf och klarade sitt första tuffa test tack vare den smarta matchplanen i första halvlek. Det visade att han kan sätta en defensiv.
Andra halvlek visar att det finns mer att jobba på.
Det återstår alltså fler utmaningar som måste bemästras innan han seglat upp som favorit för det permanenta tränarjobbet i Manchester United.

Fotnot: Bilder från Viaplay.

Raheem Sterling startade som striker i derbyt mot Manchester United. Här ser vi bilder från första halvlek där Manchester City utnyttjar Sterlings roll som ”falsk nia” till perfektion.

Sterling möter djupt. Eric Bailly följer med i rygg och lämnar en jätteyta bakom sig.

Den ytan kan då David Silva löpa in i. Fernandinho vet att Sterlings motrörelse bara är en avledande manöver och City kan såra Manchester Uniteds backlinje. Den här gången gav det ”bara” ett fritt skottläge som Sterling inte förvaltade.

Fotnot: Matchen pågår när dessa rader skrivs.

Bilder från viaplay.se.

Liverpool knäckte Manchester Citys supersvit i söndags. Receptet: Hög press och energifotboll à la Jürgen Klopp.

Hur stoppar man det ostoppara? Pep Guardiolas exceptionella Manchester City har mosat allt motstånd i Premier League. Motståndartränarna har testat det mesta, men under senhösten och vintern har vi mestadels sett lag som parkerat sig lågt och försökt freda sitt straffområde med hjälp av tio spelare på rätt sida om bollen.
Det var väntat att Liverpool skulle välja en annan metod. Det ligger liksom inte i Jürgen Klopps dna att självmant ge över initiativ i fotbollsmatcher.

Liverpool klev högt från start och fick ett par bollvinster tidigt i matchen som tände läktarna. Så mycket mer om det behöver vi inte orda om. Det kunde alla se.
Klopp mönstrade ett 4-3-3 som i försvarsspelet blev ett 4-1-4-1. Ibland framstod det som 4-2-3-1 men det handlade mer om gradskillnader i och med att Liverpool samtidigt var måna om att ligga tätt och zonmarkera Kevin De Bruyne.
Nåväl, det som var intressant var att jag notera samma sorts ”svängda formation” som Crystal Palace använde mot Manchester City.

Roy Hodgson lyckades ju knipa en poäng av Manchester City efter en disciplinerad insats på Selhurst Park.
Hans positionering av Wilfried Zaha i den matchen var intressant.
Crystal Palace spelade också 4-1-4-1 eller 4-5-1 (beroende på hur man vill beskriva det), men Zaha hade ofta en högre position på sin sida. Det innebar att det framstod som 4-4-2 men där forwards – Zaha och strikern Christian Benteke – inte placerade sig i mitten av plan som brukligt utan som på bilderna nedan.

I första halvlek.

I andra halvlek.

Den här positioneringen var lyckad den gången och jag utgår från att Roy Hodgson ansåg att det var bästa halvspace på bortre sidan. Med Wilfried Zahas framskjutna position valde Manchester City ofta att spela upp via vänstra mittbacken Eliaquim Mangala och då kunde Palace kvarvarande fyramannamittfält enklare stänga passningsvägarna in till Kevin De Bruyne och Sergio Agüero som gärna vill hitta ”mellanytan”.
Se bild nedan.

Wilfried Zaha har en högre position på sin kant vilket gör att övriga mittfältare har lättare att krympa ytorna på bortre sidan.

Nu såg jag samma tendenser i Liverpool där Mohamed Salah ofta hade en lite mer framskjuten position i pressen.

Liverpools 4-1-4-1 blir en ”svängd 4-4-2-formation där Firmino pressar längst fram och Salah stänger spel till Manchester Citys vänsterkant.

Firminos roll
Roberto Firmino fanns redan i klubben när Jürgen Klopp anlände men det är lätt att se varför han är tyskens favorit bland anfallarna. Han är den perfekta prototypen för Klopps presspel. Brassen Firmino kanske inte gör lika många spektakulära mål som de andra anfallsstjärnorna i ligan (men fullträffen mot City var helt okej!), men hans defensiva arbete är outstanding.
– Ligans mest underskattade offensiva spelare, sa Jamie Carragher i Sky Sports.
Firminos intelligens i presspelet är imponerande eftersom han inte bara springer snabbt för att stressa utan för att han hela tiden hittar rätt positioner för att täcka av så mycket som möjligt eller för att styra uppspelen dit motståndarna helst inte vill spela.
Här är några bilder som illustrerar hans avvägningar.

Det första som händer i matchen. Nicolás Otamendi har en till synes enkel passningsväg upp till Fernandinho.

Firmino lyckas stänga tillräckligt av den passningsvägen och sedan hittar han en perfekt ”halvposition” mellan Otamendi och Fernandinho. Firmino vrider på huvudet och korrigerar sin position utifrån Fernandinhos. Utmaningen här är att hitta den position där Delph inte vågar spela till Fernandinho, men samtidigt inte vara för långt ifrån Otamendi då han i så fall får för mycket tid med bollen.
Firminos position mittemellan tvingar Fabian Delph att spela bollen hem till Otamendi. Då har Liverpool fångat in Man City ”i säcken” nere vid sin egen hörnflagga och då finns stor chans att vinna bollen. Notera också Sadio Manés position. Han ställer sig i halvläge mellan motståndare eftersom Liverpool hamnar i numerärt underläge på icke bollsida.

Apropå att vrida på huvudet. Firmino orienterar sig alltid över var motståndare och medspelare befinner sig innan han sätter in sin press. Är inte medspelarna tillräckligt högt upp – då inväntar han en presstrigger.

Det fanns tillfällen då Fernandinho faktiskt var fri i mitten. Men tack vare Firminos intensiva arbete och hans smartness i hur han skär av passningsvägarna så hittade Man City sällan Fernandinho i spelyta 1.

Detta har annars varit ett problem för motståndarna att de är så upptagna med att hålla koll på De Bruyne och David Silva i mellanytorna att Fernandinho blir lämnad ensam. Det har skett konsekvent under hela hösten och vintern. Liverpool lyckades lösa det – framför allt tack vare det otroliga defensiva arbetet av Roberto Firmino.

Fotnot: Bilder från Viaplay.

Manchester City dominerade derbyt. 
Hur? Genom att Pep Guardiola dammade av en snart nio år gammal taktik.

Från första minuten var det gästerna som dominerade på Old Trafford. Med Paul Pogba avstängd valde José Mourinho att mönstra ett offensivt lag med en reaktiv taktik. Det är synd att vi aldrig får veta hur den strategin hade sett ut om Pogba varit tillgänglig.

Manchester City började matchen med ett 4-3-3 där Raheem Sterling och Leroy Sané slickade kanterna, karaktärsdraget vi sett under hösten (för er med Plus Premium finns här 11 minuter där jag detaljerat snackar framför taktiktavlan om Manchester Citys offensiv och passningsvägar). Men efter bara fem minuter plockade Pep Guardiola fram sitt första ess ur rockärmen.

Leroy Sané vandrade över till högerkanten och Gabriel Jesus tog steget ut till vänsterkanten. Raheem Sterling? Han fick en roll som falsk nia. Manchester Citys taktik påminde i konturerna om hur Pep Guardiola använde Leo Messi den klassiska 6–2-matchen på Bernabéu våren 2009.

Manchester City var spelmässigt helt överlägset i första halvlek och en av anledningarna var att United inte fick grepp om rivalens mittfält.

Matchen startar och Manchester Citys frontlinje har de förväntade positionerna, Sané till vänster och Sterling till höger.

Vad gav det för effekt?
Framför allt gav det effekten att Manchester United med sitt låga, passiva, försvar hade svårt att fånga upp Manchester City i pressen. När bollen var i backlinjen hade Manchester City, tack vare Sterlings position, ett 6 vs 4-övertag centralt i plan (eftersom Anthony Martial och Marcus Rashford var tvungna att skära av Citys ytterbackar). 

Vad blev effekten i nästa fas?
När Manchester City hittade upp med bollen på mittfältet hade laget en ”box” där Fernandinho, Silva, De Bruyne och Sterling spelade 4 vs 3 mot Matic, Herrera och Lingard. Det gjorde 1) att avståndet mellan Herrera och Matic ofta var stort 2) att City ofta kunde hitta Sterling, Silva eller De Bruyne i fria ytor. Dessa tre, oftast Sterling, kunde vända upp och hota mot backlinjen.När bollen nådde mittfältet hade City ett 4 vs 3-övertag centralt.

Varför inte markera Sterling i rygg?
Varför kunde inte Manchester Uniteds mittbackar ta klivet upp och följa med Sterling? Det kunde man, men gör man det finns risk att man blottar ytor bakom sig. Notera den här situationen från minut 5. Här kliver Marcos Rojo upp i rygg på Sterling och Leroy Sané hade kunnat få ett friläge. Enda orsaken att han inte fick det var att Vincent Kompany var för ouppmärksam och helt missade löpningen från Sané.

Leroy Sané, ej offside, borde ha fått bollen av Kompany i det här läget när Rojo lämnat yta bakom sig.

Manchester United blev nedtryckt på egen planhalva och hade svårt att etablera något eget spel. När laget väl vann bollen stressade man i väg längre bollar mot en isolerad Romelu Lukaku. Direkt efter 0–1-målet i slutet av första halvlek blev Man United betydligt mer företagsamt och risktagande. Sista fem minuterna före paus flyttade man fram positionerna, höll i bollen och då kom också kvitteringen.

I andra halvlek jämnade spelet ut sig, men Manchester United hade svårt att få till något tryck trots att man låg under sista 35 minuterna.

Slutsats

Manchester City vann matchen tack vare två turliga mål efter fasta situationer. Manchester United hade förstås kunnat få en poäng när Romelu Lukaku sköt rakt på Ederson från nära håll med drygt fem minuter kvar, men ett 2–2-mål hade inte speglat matchbilden. Manchester City var bättre i det mesta, trots att man inte nådde de höjder man gjort tidigare i höst. Det säger en del om styrkeförhållandena mellan lagen.

Manchester City överbelastade mittfältet och fick kontroll på bollinnehavet trots att Manchester United försökte skärma av Silva och De Bruyne. Sterlings roll skapade problem för José Mourinho, vilket kan erkände efteråt. Valde Pep Guardiola att använda Sterling som falsk nia när han märkte att Matic och Herrara zonmarkerade De Bruyne och Silva? Det får vi aldrig veta för han kommer aldrig avslöja det, det är bara min teori.

Man kan fundera vidare på om United, oavsett avsaknaden av Pogba, verkligen hade behövt vara så defensivt hemma mot Manchester City.

Detta är Manchester City är fantastiskt skickligt på att hålla i bollen, men det gäller ju främst när den nått fram till David Silva och Kevin De Bruyne. Manchester Uniteds taktik var att ligga nära dessa två spelregissörer, men då Sterling också droppade ned i den ytan gick det inte att hålla koll på alla Citys mittfältare när gästerna fick ett 6 vs 4-övertag i uppspelsfasen. Då hade José Mourinho istället behövt stoppa distributionen dit.

Ergo: Manchester United skulle ha testat att kliva högre och pressa Manchester Citys backlinje. När de väl gjorde det fick vi ju faktiskt se Citys försvarare spela bort rätt enkla bollar. Vincent Kompany är rostig både med och utan boll så jag tror att Manchester United (och andra topplag) kan ha framgång genom att kliva högre. Det kommer inte fungera varje gång, men nog borde en titelutmanare som Manchester United ha högre ambition än de visade igår?

Går det att spela Wayne Rooney och Gylfi Sigurdsson i samma elva utan att de tar udden av varandra?
Evertons lösning: Flytta Wayne Rooney till en mer defensiv roll.

Everton har varit en av de negativa överraskningarna hittills i Premier League.
Med en transfersommar där klubben plockade in flera välmeriterade namn räknade många med att Ronald Koemans gäng skulle utmana bakom ”Big Six”. Men några omgångar in i ligaspelet var situationen en annan. Everton sladdade och Ronald Koeman levde på lånad tid.
Holländaren fick sparken, men när Everton gick bet i försöket att hämta in Marco Silva som ersättare hamnade man i ett vakuum. Interimstränaren David Unsworth fick förtroendet att leda laget, men veckorna gick och resultaten uteblev.

Ett stort problem för Ronald Koeman och senare David Unsworth var att båda hade svårt att hitta balans i startelvan.
Koeman inledde säsongen med 3-4-3 där Wayne Rooney och nyförvärvet Davy Klaassen opererade som två ”tior” bakom Sandro Ramirez. När Gylfi Sigurdsson värvades gjordes försök att få in alla tre nummer tio-spelare i ett 4-2-3-1 (exempelvis hemma mot Tottenham). Det fungerade inte alls. Lagets offensiv blev trög och trubbig när tre ”tior” hade liknande arbetsbeskrivning. Everton återgick till 3-4-3, men problemet var antingen att Rooney och Sigurdsson sökte samma ytor eller att offensiven saknade fart och rollspelare som var beredda att löpa.

Senaste två matcherna har dock Everton hittat en vinnande formel. David Unsworth bänkade Wayne Rooney mot Southampton borta (förlust, 1–4). Till hemmamötet med West Ham i onsdags var han tillbaka i elvan. Då i en mer defensiv roll.
Unsworth mönstrade ett 4-1-4-1 med Wayne Rooney och Tom Davies framför Idrissa Gueye. Gylfi Sigurdsson fick då rollen till vänster på mittfältet.

Evertons 4-1-4-1 med Rooney centralt och Sigurdsson på vänsterkanten.

Wayne Rooney gjorde hattrick mot West Ham, men hans roll är numera mer defensiv. I uppspelsfasen är han ofta nere i backlinjen och hämtar bollen. Det innebär att Gylfi Sigurdsson kan gå inåt i plan och hitta ytan mellan motståndarnas backlinje och mittfält.
På så sätt hamnar de inte i samma ytor.

I uppspelsfasen blir Everton mer ett 4-2-3-1 där Rooney droppar djupt och Sigurdsson söker sig in till en nummer tio-position.

När Sam Allardyce i förra veckan tog över som manager valde han att behålla samma uppställning. Evertons femmannamittfält har en bra balans. Där finns Gylfi Sigurdsson som gillar att söka boll ”mellan linjerna”, löpstarke städaren Idrissa Gueye i den defensiva rollen, rivjärnet Tom Davies, Wayne Rooney som spelfördelare och virvelvinden Aaron Lennon som en mot en-spelare.

Slopandet av trebackslinjen var nödvändigt. Vill man vara elak kan man motivera det med att Phil Jagielka får svårare att starta då. Men det handlar inte bara om det. Fyrbackslinje behövs dels för att mittfältet behöver mer täckning av en tredje spelare, dels för att Evertons mittbackar Ashley Williams och Michael Keane fungerar utmärkt i en fyrbackslinje. Försvarsspelet fungerade så bra senast att Mason Holgate kunde fylla i som mittback senast och gjorde det med den äran.
Sam Allardyce kommer ge tydlighet för Everton.
Nu när de hittat roller där både Wayne Rooney och Gylfi Sigurdsson kan få ut sina styrkor finns anledning att tro att lagets kurva pekar uppåt.

Bilder från viaplay.se.

José Mourinho har försökt stänga till i toppmatcherna – och lyckats både mot Liverpool och Tottenham.
Han har fått kritik för lagets trubbiga offensiv men på Stamford Bridge fallerade fembackslinjen – och Manchester United kammade noll.

Chelsea vann det viktiga toppmötet på Stamford Bridge i söndags. Efter en jämn första halvlek bröt Alvaro Morata dödläget när han nickade in inlägget från César Azpilicueta i inledningen av den andra halvleken.

Mycket av snacket efteråt handlade om Antonio Conte som inte skakade hand med José Mourinho. Här tittar vi närmare på Manchester Uniteds försvar som hade enorma problem matchen igenom.

Båda lagen ställde upp med ett 5-3-2. Även om Manchester United började matchen bäst första kvarten så var Chelsea betydligt mer tryggt i försvarsspelet.

I Manchester United verkade det som om backarna Phil Jones, Chris Smalling och Eric Bailly fått order om att markeringsspela mot Eden Hazard och följa belgaren i ryggen så fort denne droppade ur.

Det i sig är inget ovanligt, tvärtom uppmanas backar i trebackslinje att markeringsspela mer än i en fyrbackslinje.

Grejen var att Manchester Uniteds markeringsspel skapade ett virrvarr och följdproblem. Exempelvis fick mittfältaren Ander Herrera ett otacksamt ansvar på grund av den felpositionerade backlinjen.

När målet kom i andra halvlek var det ingen isolerad händelse utan snarare frukten av ett försvar som för ofta hamnade fel.

Vi tittar på en situation från första halvlek.

Eden Hazard har droppat ur. Det innebär att Eric Bailly lämnar sin position i backlinjen för att kliva upp på Hazard.

Men eftersom Chelsea effektivt använde Tiémoue Bakayoko till att fylla på från mittfältet innebar det att ingen mittback fanns kvar för att täcka upp. Det gjorde att Ander Herrera i situationen ovan hamnade som enda (!) mittback.

Ander Herrera hade inget annat val än att falla ned i mittbacksposition, men det betydde att han istället sällan var på rätt plats när inläggen kom. När han borde ha täckt andrabollsytan framför mittbackarna stod han ofta i höjd med försvararna.

Eric Bailly följer Eden Hazard…

…och blir själv osäker om han ska fullfölja markeringen eller återgå till sin ursprungliga position.

Han stannar vid Hazard och då har Eric Bailly, den högra mittbacken, hamnat i en position som vänstermittfältare.

Som sagt, att mittbackar i en fembackslinje följer i rygg är inget konstigt, men jag tvivlar på att José Mourinho var tillfreds med hur hans försvarare agerade i söndags. Hans tanke kan knappast ha varit att Bailly ska hamna som vänstermittfältare i ett läge när Chelsea har bollen centralt.

Antonio Contes taktik gjorde sitt till för att testa United. Ibland droppade både Alvaro Morata och Eden Hazard djupt och då skickades Bakayoko fram som djupledslöpande mittfältare. Det var ingen slump att den förre Monaco-spelaren fick de bästa Chelsea-chanserna före pausen. United hade svårt att plocka upp hans löpningar som ”tredje spelare”.
Det var också en orsak till att segermålet blev till.

Upprinnelsen till målet. Chris Smalling och Eric Bailly har följt sina spelare i rygg vilket inneburit att de själva bytt plats.

När César Azpilicueta i nästa skede får fri yta att driva fram är Manchester Uniteds backlinje inte på plats. Phil Jones felbedömer när han inte faller i tid när Bakayoko hotar i djupled. Chris Smalling tar ett felbeslut som täcker upp för Jones och överger sin centrala position. Eric Bailly är alldeles för seg i överflyttningen. Jag har även ringat in Antonio Valencia längst bort. Även om höger wingback bör man göra överflyttningen tillräckligt snabbt för att återskapa fyrbackslinjen (när Phil Jones har brutit linjen och klivit fram). Valencia hjälper ingen av sina lagkamrater med den här positioneringen.

Slutsats
Manchester United har spelat 5-3-2 senaste matcherna när man ställts mot topplag. Systemet fungerar visserligen bra för att vara solid bakåt om man utför det på rätt sätt som man gjorde mot Tottenham. Men känslan är att försvararna inte hittat rätt i det nya systemet. Framför allt inte Eric Bailly som är den sortens försvarare – de är inte många – som faktiskt fungerar bättre i en fyrbackslinje än i en fembackslinje.
Chelsea utnyttjade det på ett smart sätt genom att låta Tiémoue Bakayoko fylla på i ”tredjelöpningar”. Det blev matchavgörande.
Victor Nilsson Lindelöf har hamnat en bit utanför startelvan och nu är Marcos Rojo på väg tillbaka. Hans hopp nu är att hans försvarskollegor inte heller övertygar.

Bilder från viaplay.se.

Manchester City bjöd på en ny uppvisning i första halvlek mot Napoli. 
Här tittar vi närmare på vad som gör Pep Guardiolas lag så svårstoppat i höst.

Manchester City kör över allt i sin väg för tillfället. På tisdagen bjöd laget på en ny show mot Napoli. Siffrorna blev 2–1, men låt er inte luras av det. Det hade kunnat vara både 3–0 och 4–0 före paus, innan hemmalaget slappnade av. Anfallsspelet är minst sagt imponerande.
Anfallsspel är generellt sett svårare att illustrera med stillbilder (som jag bara har tillgång till), men jag har gjort ett försök här att lyfta några områden där Manchester Citys spel just nu fungerar fenomenalt.

Uppbyggnadsspelet
Pep Guardiola har alltid älskat att rulla igång uppspelen från sin målvakt. Det är därför hans spelsystem kräver en ”sweeper-keeper” som är ultratrygg i spelet med fötterna. I brassen Ederson har Manchester City fått en målvakt med exceptionella fötter. Det har gjort att City nu agerar med en otrolig kyla i uppspelen. Mot Napoli igår – ett lag som brukar pressa sönder motståndare i Serie A – hade John Stones och Nicolas Otamendi ibland bollen så långt ned som i eget straffområde utan att drabbas av minsta stress. Istället väntade de in Napolis press och hittade begåvade lösningar förbi Dries Mertens & Co som i princip bara jagade skuggor.
Claudio Bravo hade också fina fötter, men Ederson har ännu bättre och tack vare att han har större förtroende hos lagkamraterna har de blivit än tryggare.

John Stones står i eget straffområde (!) och väntar in press innan han startar uppspelet.

Presspelet
Två lag som vill pressa högt ställdes mot varandra igår. Det var Manchester City som fick ut mest av återerövringen, framför allt i första halvlek när Napoli sällan fick andas med bollen.
Visst lyckades Napoli vid några tillfällen one touch-spela sig förbi första pressledet, men Manchester Citys lag var så kompakt och så synkroniserat att det alltid kom en fjärde eller femte spelare som lyckades fånga in motståndarna i ”fällan”.
Här ser vi hur högeryttern Leroy Sané har flyttat över hela vägen till bollsidan. Mittfältarna Fernandinho och Raheem Sterling använder tät markering på närmaste motståndare för att Napoli inte ska ha några enkla spelvägar.

Silvas och De Bruynes positionering
Många lag använder yttrar som kliver inåt i planen, i så kallade ”half-spaces”. Manchester City behåller sina yttrar Leroy Sané och Raheem Sterling brett och låter istället David Silva och Kevin De Bruyne hitta ytorna bakom motståndarnas mittfält.

David Silva och Kevin De Bruyne söker ytorna bakom motståndarnas mittfält.

Från dessa ytor kan de sedan välja att röra sig ut mot kanterna för att skapa numerära överlägen eller ta djupledslöpningar som David Silva gjorde vid Manchester Citys 1–0-mål (se nedan).

David Silva tar sig först in centralt för att ”tömma” ytan för Leroy Sané.

…och när Sané fått crossbollen tar han löpningen ned i ytan mellan Napolis ytterback och mittback (den blå linjen). Några sekunder senare har City gjort 1–0.

Indragen vänsterback
För att Leroy Sané ska få extra stort utrymme på sin vänsterkant använder Manchester City vikarierande vänsterbacken Fabian Delph som central mittfältare i uppbyggnadsfasen. Det gör att Delphs positionering öppnar spelvägen till Sané.

Fabian Delph, i grunden central mittfältare, kliver in och blir en extra mittfältare medan Leroy Sané får sköta kanten själv.

Bilder från viaplay.se.

Täcker fyra spelare bättre än tre? Inte nödvändigtvis och det fick Chelsea erfara i lördagens toppmöte med Manchester City.
Antonio Contes taktiska förändring tio minuter efter pausen gav Kevin De Bruyne utrymme och Manchester City gick hem med segern.

Chelseas ligatitel 2016/17 tillskrevs till stor del Antonio Conte. Den italienske tränaren snickrade ihop ett 3-4-3-system som gav både defensiv trygghet och frihet till offensiva spelare som Eden Hazard, Pedro och Willian.

3-4-3 är dock endast spelsättet i offensiven. I defensiven ser det annorlunda ut eftersom en trebackslinje skulle blotta för stora ytor på kanterna. I princip kan man försvara på två olika sätt med 3-4-3. Antingen högt och då skickar man fram sina yttrar vilket gör att formationen i grundläget framstår som 5-2-3. Eller så försvarar man lägre och då framstår formationen som 5-4-1.

Den titelvinnande formationen 3-4-3 har varit grunden när Chelsea har startat den här säsongen, men i Champions League-mötet med Atlético Madrid skruvade Conte på sin modell. För att neutralisera Atlético valde han att starta med tre centrala mittfältare och formera ett 5-3-2. Det var lyckosamt och gav en meriterande trepoängare på Wanda Metropolitano.

Ni som följer allsvenskan och AIK i synnerhet vet att 5-3-2 är ett defensivt system som oftast används för att försvara lågt och stänga centralt.

Antonio Conte valde samma modell i lördags mot Manchester City, sannolikt för att försvåra för David Silva och Kevin De Bruyne som gärna opererar i mellanytorna bakom motståndarnas mittfält. I första halvlek var trion Cesc Fàbregas, Tiémoue Bakayoko och N’Golo Kanté centrerade och det var därför svårt för City att hitta några ytor förutom på kanterna. Det gjorde att Kevin De Bruyne drog sig ut till högersidan där han var svår att fånga upp för Chelsea, inte minst när Cesc Fàbregas skulle göra det defensiva jobbet på De Bruyne. De Bruyne, planens bäste, slog tio inlägg (!) i matchen och noterades för sex ”key passes”. Conte insåg det och skiftade så Tiémoue Bakayoko tog den defensiva uppgiften.

Chelsea startade matchen med 5-3-2, vilket stängde ytorna centralt för Manchester City.

Det innebar att passningsvägen till Kevin De Bruyne (inringad) ofta var stängd i första halvlek. Belgaren tvingades dra sig ut mot högerkanten.

Chelsea egna spel bestod av omställningar då Conte med 5-3-2 helt och hållet gav upp bollinnehavet. Chelsea hade bara bollen 38 procent, den näst lägsta noteringen på hemmaplan sedan 2003/04.

Chelsea stördes givetvis av skadan på Alvaro Morata efter dryga halvtimmen spelad av första halvlek. Conte valde då att byta in Willian, ett rakt byte där brassen bildade anfallspar med Eden Hazard. Det var lite förvånande då Michy Batshuayi fanns att tillgå. Conte förklarade det efteråt med att han ville hitta ytorna bakom Manchester Citys höga backlinje, problemet var att de sällan fick tid och utrymme att slå in bollen där.

Så Chelsea fortsatte med 5-3-2, men knappt tio minuter in i andra halvlek, runt minut 53, fick Willian order att gå ned som ytter.

Chelsea hamnade då i defensiven i ett 5-4-1. Man kan ju tro att fyra mittfältare täcker bättre än tre, men faktum är att en rak mittfältsfyra, framför allt i ett 5-4-1, blottar betydligt mer centrala ytor än ett 5-3-2. I 5-3-2 är mittfältarnas främsta uppgift att stänga centralt. I 5-4-1 blir det ofta ytor bredvid den centrala mittfältsduon.

Andra halvlek, minuterna före Manchester Citys ledningsmål. Här ser vi att Willian faller ned och bildar ett fyramannamittfält i defensiven i Chelseas 5-4-1.

Med bara två centrala mittfältare framför sig fick Chelseas mittbackar bli mer aktiva i markeringsspel. Gary Cahill följde Kevin De Bruyne i rygg (bilden nedan), men det ledde till att det skapades ytor i backlinjen. I situationen nedan fick Raheem Sterling en boll som så när ledde fram till att David Silva kunde göra 1–0.

Gary Cahill följer Kevin De Bruyne i rygg, en typ av markeringsspel som är vanligt i en trebackslinje.

I den 65:e minuten tog Gary Cahill inte steget upp på Kevin De Bruyne. Nicolás Otamendi upptäckte att Tiémoue Bakayoko inte heller flyttat över tillräckligt. De Bruyne var ledig i den ytan där han trivs som allra bäst och efter att Otamendi hittat in med passningen till belgaren var 0–1 ett faktum.

Passningen från Otamendi som föranleder segermålet. Kevin De Bruyne har hittat en fri yta centralt tack vare Chelseas övergång till 5-4-1. Han väggar med Gabriel Jesus och dunkar in 1–0 ett par sekunder senare.

Den passningen hade inte hittat fram mot ett 5-3-2 där mittfältstrion på ett enkelt sätt kan stänga centrala ytor.

Slutsats
Manchester City dominerade matchen på Stamford Bridge. Antonio Conte kände sig tvingad att agera några minuter efter pausen, men med facit i hand blev den försvarsmässiga ändringen från 5-3-2 till 5-4-1 ödesdiger. I första halvlek hade City, trots spelmässig dominans, få målchanser efter som Chelsea effektivt stängde allt spel centralt. I andra halvlek, när Chelsea blottade ytor i mitten, kom målet till genom en passning rakt genom Chelseas mittfält.

Bilder från viaplay.se.

***
En ny blogg är kanske inte supermodernt 2017, men jag har saknat ett forum att gå på djupet senaste året. Därför smygstartar jag den här bloggen, eller ”forumet”, där jag kan lyfta matcher och taktiska trender som man snappar upp. Nu behöver jag inte heller fokusera på en specifik liga utan det kan vara allt från Premier League till allsvenskan, damallsvenskan, superettan, landslaget eller vad som helst man kommer över. Jag skriver när jag sett något intressant. Det kan vara långa inlägg, det kan vara korta inlägg om en specifik hörnvariant, och vissa inlägg kommer att vara plusinlåsta eftersom det är så vi kan finansiera vår verksamhet. Vi får helt enkelt se var vi landar.
Varför en blogg om taktik? Det är enkelt. Varje gång jag grottade ned mig och skrev på djupet om fotbollstaktik, oavsett om det handlade om Barcelona, Liverpools julgransformation eller Brasiliens landslag, så var det alltid de mest lästa och mest uppskattade inläggen.
Välkommen tillbaka hit!