Tempot är hysteriskt.
Men nästan allt fastnar.
”Full patte” är bäst just nu.
Sådana här texter är alltid svåra att skriva. Att beskriva humor blir lätt så torrt. Och något jag gapskrattar åt är för någon annan lika lattjo som en likvaka. Men det är mycket som talar för ”Full patte” (SVT Play). …
Tillsammans med regissören Sara Haag har syskonen Tiffany och Bianca Kronlöf mutat in ett helt eget hörn av humorsverige. Ett hörn som bygger på benhård ideologisk övertygelse, halsbrytande tempo och handskarna av hela tiden. Det är lika imponerande som det är roligt. Jag inser att den ogenerat politiska och feministiska humorn inte får alla att garva läppen ur led. Men att program som ”Full patte” behövs – bland annat just därför – tycker jag är bortom alla tvivel.
Ett extra plus för alla kända ansikten som syskonen Kronlöf har fått med i serien. Min absoluta favorit i denna säsong har varit Ann Petrén som den hemlösa psykologen Kerstin. En oförglömlig bekantskap.

På andra sidan staketet finns ”Bornebusch i tevefabriken” (SVT1). Att vara statist i storserien ”Bron” är säkert jättekul för Josephine Bornebusch själv. Det tvivlar jag inte alls på. Och av hennes storögda förtjusning att döma så brinner hon verkligen för ämnet tv-serier. Mindre kul blir det för mig som tittare.
I synnerhet eftersom Bornebusch med redaktion aldrig vågar närma sig sitt favoritämne med någon form av allvar. Eller kritiska frågor. Eller en ambitionsnivå bortom det allra mest grundläggande. En på alla sätt missad chans. …

Coolast just nu? Frågar ni mig så är det ärkeskurken Negan i ”The walking dead”. Superondingen syns som hastigast i trailern för seriens säsongsfinal (finns på Youtube) som sänds i USA söndag. Jag vet inte hur det är med er, men själv räknar jag timmarna…
Torsdag kväll tittar jag på sektserien ”The path” (HBO Nordic).

En godkänd, men inte mer, final på SVT 1:s ”Sommarkväll med Rickard Olsson”.
Nu är det ”tillbaka till gruvan” och 865 nya avsnitt av ”Vem vet mest?” för programledaren…

Säga vad man vill, men han lider inte av någon falsk blygsamhet.
Skämtade lite grann i finalprogrammet om att ta över ”Allsång på Skansen” och jag vet inte hur det är med hans sångröst, egentligen, men inte skulle han tacka nej om han fick frågan.
Och med Melodifestivalen och program som ”Söndagsöppet”, ”Wild kids”, ”Bingolotto” och mycket annat bakom sig och, som sagt var, 865 nya avsnitt av ”Vem vet mest?” om året (säsongsstart måndag 24 augusti), har Olsson ändå aldrig skämts för att säga att det han egentligen vill ha, är en egen pratshow. Typ, alltid.
Nu har han fixat det alldeles galant under några somrar.
Alltid påläst, alltid nyfiken, alltid lite full i fan inför och i mötena med sina gäster.
Han har mött charmiga Shima Niavarani, alltid roliga Jerry Williams, välkända par som Jakob Eklund/Marie Richardsson och författarduon ”Lars Kepler”, politiker som Håkan Juholt och Alice Bah Kuhnke, lite bortglömda sångerskan Lena Andersson, författaren Lena Andersson och Islands förbundskapten Lasse Lagerbäck (kanske hela programseriens bästa samtal), Ann Heberlein, Leif Andrée, Johan Rheborg, Kay Pollak, Frida Hallgren och många, många fler.
Tror det är mer samtalen än artistuppträdandena som har lockat drygt 700 000 tittare, betydligt mer än TV 4:s ”Sommarkrysset” (jag vägrar skriva ut hela programnamnet, med sponsornamnet…). Det programmet leds av en energisk och proffsig Gry Forssell, har haft jämnbra artister med Olssons program, men en inramning med världens mest idiotiska korsord.
SVT-cheferna är säkert tillräckligt nöjda för att Olsson ska få sin pratshow nästa sommar också.
Fast finalprogrammet var nog ett av de svagaste. Hur han än försökte, kom Olsson aldrig riktigt in under huden på förre statsministern Fredrik Reinfeldt.

(Drama)
”Weissensee”, SVT 2. Mycket bra tysk dramaserie.
(Musik)
”Amy Winehouse – konserten i Dingle”, SVT 2. Mycket sevärd repris.

Gott folk, tv-tokar och snurriga felsurfare – nu flyttar vi till den nya, fräscha adressen https://bloggar.aftonbladet.se/tvkoll/

Där kommer vi publicera tv-krönikor, men också nyheter och nördiga analyser.

HÄNG MED!

“Åh, vad spännande!” frustar programledaren.

Men vi ser ju själva att det inte är sant.

Det är sällan lördagar bjuder på tv-underhållning som känns okej ens i nödfall.

Det roligaste med kvällen skedde utanför tv-tablåerna, då jag uttråkad besökte Kanal 5:s playtjänst och såg att där ligger gamla avsnitt kvar av “Hannibal”, denna obehagliga, blodiga och underskattade pärla. Kanal 5 ville vara smarta och rekommendera annat ur sitt utbud för den som gillar “Hannibal”. Men den där funktionen slår inte alltid väl ut. Om inte Boris Lennerhov har börjat mörda och göra Gekås-köttbullar av sina besökare tror jag inte att “Ullared – jakten på storsäljaren” är en lyckad kompanjon till “Hannibal”.

Väl tillbaka i tablåernas värld ratade jag nationaldagsfirandet för kvällens största pruttkudde, “Gladiatorerna” (TV4). Det kändes närapå som ett landsförräderi. Hade det åtminstone varit cirkus hade underhållningen haft ett bredare tilltal och man hade känt doften av sågspån genom tv:n. Den enda doft barnfamiljerna känner till lördagschipsen här är svett och gummi, som på ett gym, med tillhörande spinningmusik.

Som programledare är Gry Forssell förstås lika säker som alltid, oavsett vilken gapig primetime-underhållning hon leder för TV4 (snart kommer “Sommarkrysset” tillbaka). Det är tappert kämpat av henne – vi ser själva hur tråkig en hinderbana är, men hör ändå Grys ständiga pepp. “Åh, vad spännande!”

I ett pinsamt tillfälle av plötslig insikt sa en av kommentatorerna i kväll: “Det är kanske inte världens bästa tv-underhållning, för det händer ju ingenting”. Han talade om ett specifikt moment. Men det är “Gladiatorerna” i ett nötskal. Något för barnfamiljer att genomlida i ofattbara 90 minuter, tills ungarna är i säng och föräldrarna äntligen kan se något kul.

Och då är det förstås inte något i tv-tablån de går till.

Ja

“Bessie” (HBO Nordic). Sevärd, färsk tv-film om blueslegenden Bessie Smith. Queen Latifah i högform.

Nej

Jag sörjer att jag är så förtvivlat ointresserad av fotboll. För annars hade ju Champions League-final (TV3) varit kvällens höjdpunkt.

Foto: TV4

Tv-tablån har paxat en solstol och parkerat sig för sommaren.

Natti natti, vi ses igen i september.

Sommar stavas som vanligt repriser, repriser, repriser (och idisslad underhållning). Men det finns ljusglimtar i denna mörka tv-årstid.

Nu får vi ju chansen att se några av de program vi inte borde ha missat under vinterhalvåret. Fina dokumentären ”Med ögon känsliga för grönt” (SVT2) om Barbro Hörberg repriseras och avsomnade SVT Flows ”Klippans karaokecup” har bakats ihop till fem 30-minutersavsnitt som sänds på fredagskvällarna.

Men tyvärr är det mesta rätt slö tablåutfyllnad. Fredag-lördag maxar TV4 med ”Gladiatorerna” varje kväll. Det är effektivt, välgjort och överdrivet – perfekt för alla som har en bit kvar till puberteten ännu. Kampen om de två sista semifinalsplatserna blir en ovanligt het kamp, där en av duellerna verkligen avgörs på målsnöret.

Svårare att smälta för en vuxen tittare är de alltför fåniga gladiator-figurerna. Björk – hyllar hon isländsk experimentell musik i sin läderdräkt? Och Delta – den heta fjärde bokstaven i det grekiska alfabetet?

Den garanterade vuxenunderhållningen hittar man snarare på playtjänsterna. Tidigare i veckan kom säsongsavslutningen av ”Outlander” ut på Viaplay och jag är fortfarande omskakad. Den utskällda våldtäktsscenen i ”Game of thrones” framstår som en romantisk promenad i parken jämfört med det utdragna, sadistiska övergrepp höglandsskotten Jamie (Sam Heughan) utsätts för av engelske kaptenen Black Jack Randall (Tobias Menzies).

”Outlander” är som serie rätt svårdefinierad där den pendlar mellan fantasy, våldsam historieskildring och immig romantik. Mitt bland högstämda klyschor pyr de mest extrema scener tv-världen kan utsätta sin publik för just nu. Den våldtäkt som pågår under de två sista avsnitten är extra plågsam, inte bara för att den är så utdragen, utan för hur verklighetstroget offrets skuld skildras. Den fysiska och psykiska manipulationen gör att en del av Jamie njuter av det vidriga han utsätts för. Och det är den sanning han har svårast att leva med sen.

”Outlander” väjer inte för det genuint obekväma – och det är modigt.

På lördagen ser jag finalen i Champions league, TV3 20.00.

Ha!

”Stories we tell” (SVT2). En modern klassiker bland dokumentärer.

Gah!

Så mesig entré när gladiatorn Pansar kör in supertvillingarna Arrow och Bullet på nån slags lastpall.

De senaste veckorna har svensk tv blivit lite skitigare, lite skörare och lite mer tolerant på kvällskvisten.
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson vurmar för skevheten, och ”Breaking news” är minst lika mänskligt som det är sensationslystet.

 
Programledarduon sniffade lite ammoniak i gårdagens avsnitt.
Rubriker på det? Någon som ska rasa?
I skrivande stund vet en inte, men någon form av uppföljning blir det säkert. För det är ju rena rama följetongen kring Kanal 5:s mesta profiler just nu.
Delvis, förstås, för att årets omgång av ”Breaking news” är strategiskt lagd. Konkurrensen om den svenska tv-underhållningsuppmärksamheten är inte mördande i skarven maj-juni.
Men främst för att den här säsongen har varit genomgående föredömligt pigg och på hugget.
Det vakna i att kommentera, och se till att svenska tittare över huvud taget fick se, David Lettermans sista show, något så uppfriskande som en beef med ett gäng femteklassare, tilltaget att avslöja några av årets sommarpratare (även om de hade till viss del fel), och så mitt absoluta favoritinslag ”Känns det här TV4?”.
Jag älskar ”Känns det här TV4?”.

 
Men framför allt har vi fått se två av de rock’n’rolligaste, osvenskaste tv-mötena på länge. För någon vecka sedan med en småpackad, oregerlig Little Jinder. Och nu senast med en kryptisk och sorgsen Gustaf Norén, som kanske inte var småpackad men förmodligen någonting annat, liknande.
Två intervjuer som absolut inte kändes TV4. Utan som raka motsatsen. Och omedelbart gjorde svensk tv lite mindre fyrkantig och käck, och lite mer dynamisk och oberäknelig. Lite skitigare, lite skörare, och mycket tolerantare. Bråkigare och relevantare.
Mot bakgrund av de små styckena svensk tv-historia var gårdagens program lite av ett mellanprogram.
Men man kan inte vänta sig fyrverkerier fyra kvällar i veckan.
Även ett mellanprogram av ”Breaking news” är bättre än det mesta.

 
I dag landar Wachowski-syskonens science fiction-drama ”Sense8” hos Netflix.
Håll förväntningarna i schack. Det är superambitiöst men såpigt, flummigt och smått kaotiskt.

Ja!
”Kung Fury” (SVT Play). Att se och se om. Och om igen.

Nja…
”Hela kändis-Sverige bakar” känns väldigt mycket TV4.

”Mina två liv” (SVT1) är befriande – och förbryllande.

Vetenskap och läkare hamnar i skuggan när de personliga erfarenheterna får stå i centrum.

”Mina två liv” är ett inkluderande program  – ett brett spektrum av vad som kan kallas bipolaritet får vara med. I andra avsnittet har exempelvis tv-profilen Filip Hammar inte fått en diagnos ännu, men en amerikansk läkare har sagt att han ”troligen är bipolär”.

Det ligger nära till hands att jämföra ”Mina två liv” med Stephen Frys omtalade BBC-dokumentär från 2008 där han utifrån sin egen diagnos granskar det som genom historien kallats manodepressivitet. Vill man veta mer om forskning och behandling är det nog BBC-serien man ska välja av de två. Här berättas också de historier som inte slutat lyckligt; Fry möter en kvinna så sjuk att hon knappt kan lämna sitt hem längre och anhöriga till personer som begått självmord.

Förutom intervjun med Simon Kyaga, psykiatrikern som vetenskapligt visat att det finns en koppling mellan kreativitet och bipolaritet, väljer ”Mina två liv” bort det medicinska. På många sätt känns det befriande, om än lite förvirrande ibland. Jag vill ha mer sammanhang och tydlighet. Var övergår ”lite humörsvängningar” i något som kräver behandling?

Vi är inte vår diagnos, upprepar programledaren Ann Heberlein. Genom att möta olika människor, i olika faser och nivå av problematiken, får vi en bred, fördomskrossande bild. Journalisten Kristofer Andersson påpekar att han kan se som gladast ut och vara som mest uppfixad när han mår allra sämst.

– Jag är aldrig så snygg som när jag är suicidal, svarar Heberlein.

För Andersson har de maniska perioderna varit fler än depressionerna. För andra är det tvärtom. Konstnären Fia Backström har när det varit som värst drabbats av psykoser, vilket hon sedan utforskat i sina verk. Numera lever hon så hälsosamt, med träning, vegetarisk kost och lite alkohol, att hon kunnat trappa ned och sluta med medicinen. För andra är det ett alltför riskabelt alternativ.

Människor är helt enkelt olika, även i sina diagnoser.

På onsdag ser jag ”Tillbaka till Lampedusa”, SVT1 20.00.

Ha! ”Last week tonight with John Oliver” (HBO Nordic) går loss på FIFA och det är fantastiskt.

Gah! Säsongsavslutningen av ”Outlander” (Viaplay)? Måste smälta den i några dagar nu…

David Oyelowo är allt.

En skådespelare så magnetisk att han nästan lyckas överskugga ”Nightingales” (HBO Nordic) svagheter.

Han var fantastisk som Martin Luther King i ”Selma” och snart ska han spela den manliga huvudrollen i filmatiseringen av Chimamanda Ngozi Adichies ”Americanah” mot Lupita Nyong’o. Det finns ingen film jag har högre förväntningar på just nu.

I det klaustrofobiska dramat ”Nightingale” (premiär på HBO Nordic på lördagen) har Oyelowo stor soloshow. Under 81 minuter stängs vi in ett hus med hans rollfigur Peter Snowden, en krigsveteran med ett minst sagt komplicerat förhållande till sin mamma.

Man inser ganska snart att något hemskt har hänt. Snowdens färd ner i galenskapens torktumlare är smärtsamt ensam, men för sig själv och den syster som hör av sig på telefon bygger han upp en fasad av hopp – huset ska renoveras, de ska resa, hans kärlek kommer återvända. Snowdens bästa vän i det militära har tagit avstånd, men allt är hustruns fel. Nu ska det ställas till rätta och Snowden kommer äntligen kunna leva resten av livet ihop med sin vän.

Här hamnar vi tyvärr i den geggiga klyschan om den homosexuelle mannens tragiska öde, ensam, lite fåfäng och dömd till villfarelser och död.

Den snyggt ambivalenta inledningen övergår i för många enkla svar, men när intresset börjar falna finns ändå suveräne Oyelowo där och räddar filmen.

Som skådespelarprestation är ”Nightingale” något extra.

När spänningen i årets Giro d’Italia (Eurosport) tycktes vara över dök magnifika Colle delle Finestres grusvägar upp, storfavoriten Alberto Contador hamnade i kris medan nye bergsfantomen Mikel Landa

rusade fram genom den karga, dimmiga naturen.

Till slut var det Landas italienske lagkapten Fabio Aru som vann (var det husses koppel som drogs åt runt spanjorens hals?) och Contador lyckades minimera tidsförlusten. På söndag lär han cykla in i Milano som segrare.

Men berget och dramatiken är en sportperfektion jag kommer minnas länge.

På söndag ser jag ”The Graham Norton show”, 22.00 på BBC Brit.

Ha!

”Aquarius”, den nya NBC-serien med David Duchovny som polis på jakt efter Charles Manson i slutet av 60-talet, är en ny besatthet.

Gah!

Fifa. Sepp Blatters tal har varit skrattretande mitt i allt mörker.