Från nätpirat till laglydig.
Tv-branschen har äntligen fått oss att göra rätt.
Men de stora kabelbolagen bör se upp.
I helgen stängde min lokala videohandlare ner butiken. Det kändes lika sorgligt som typiskt. Det har varit på gång ett tag. Men det går inte längre lika självklart att skylla nätpirater och illegal fildelning för att tvinga tv- och filmbranschen på knä. De legala alternativen till att fildela är nu verklighet för oss alla.
Jag borde veta, för jag är själv ett praktexempel.
Under 00-talets mitt var jag en typisk nätpirat. Utrustad med ett ursnabbt bredband och en avpänd inställning till upphovsrätten. Som en bläckfisk satt jag och tankade hem hela internet på en gång. Allt fanns ju där. Alla tv-serier som man febrade om i USA men som inte skulle nå Sverige på evigheter. Att ladda ner var att ha koll.
Allt är annorlunda nu. Jag laddar inte hem någonting alls längre. Jag behöver inte. Streamingvärlden raderade ut det behovet på bara några år. Vill jag se ”True detective” (HBO Nordic) går det med ett knapptryck via minst två av mina betaltjänster. Vill jag se ”Dancing on the edge” ikväll då jag missade det i lördags använder jag SVTr-funktionen i min tv:s programbibliotek.
Vill jag hyra film knallar jag inte längre till videohandlaren. Jag söker det via de (legala) hyralternativ som finns i min digitalbox. Jag betalar för att det är smidigt. Och för att det inte längre finns många anledningar att inte göra det. Samma skäl till att folk inte betalade förr, alltså.
Vad vi ser nu är bara början.
Får jag gissa så är förlorarna de stora kabel-tv-aktörerna. I åratal har tagit kungligt betalt för stora tv-paket. Att köpa kanaler styckvis? Glöm det.
Exempel: Vill jag ha enbart C More Series går inte det. Så tvingas jag köpa ett helt paket med sex andra kanaler jag inte är intresserad av. För en ganska fet peng i månaden. Inte en chans.
Vi tv-konsumenter har blivit alldeles för vana vid oändlig valfrihet. Och vägrar att punga ut för sånt vi inte vill ha.

Onsdag 29 januari tittar jag på ”Mitt”, dokumentären om Mitt Romney (Netflix).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA!

”Trädgårdskampen” (SVT1). Något så ovanligt som en tävlingsdokusåpa som är både hygglig och varm.

Nja…

”Tjockare än vatten” (SVT Play). Utsökt foto, men dialogen är plågsamt tondöv.

Man fattar vad de försöker göra.
Men ”Nyfiken på partiledaren” misslyckas.
Både som terapi och journalistik.
Läste nyligen att ju högre tonläge och större rubriker inom den politiska journalistiken desto tröttare medborgare. Både på journalistik – och politik. Att avslöjanden om mygel, fiffel och politiker som slingrar sig inte bara spär på politikerföraktet – utan skapar en utmattningskänsla även gällande själva politiken.
Så självklart behöver politisk bevakning hitta nya vägar, pröva nya grepp. Men jag är tveksam till om ”Nyfiken på partiledaren” (SVT2) är rätt lösning.
Konceptet är enkelt. Tv-terapeuten och före detta rockstjärnan Poul Perris (han var tidigare frontfigur i jeansjackerockarna The Facer, om någon minns) tar emot ledarna för våra riksdagspartier för en terapisession gällande ”värderingar, visioner och personliga drivkrafter bakom politiken”, som det heter. Någon sorts mellanlandning som varken blir terapi – eller journalistisk intervju.
Eller skjuter stolpe ut på båda chanserna. Perris använder klassiska terapeutiska frågeställningar för att locka fram andra svar än de partiledarna vanligtvis brukar ge. Men vad jag ställer mig tveksam till är att han uppehåller sig så mycket vid barndomsminnen som bränsle för en politisk drivkraft. Mycken terapi härleder problem senare i livet till trauman i just barndomsåren. Här tänker man likadant – fast tvärtom. Att den politiska viljan ska ha spirat redan i barndomen. Jag har svårt att köpa det.
Om jag utgår från mig själv så väcktes en politisk medvetenhet – och glöd – först senare. Den må härstamma från att jag växte upp i det svenska klassamhällets utsatta och fattiga förorter. Men de parallellerna kunde jag dra först långt senare.
Jonas Sjöstedt verkar öppen för idén med terapisamtalet. Svarar öppet och obehindrat. Men vad får vi – egentligen? Förutom en svag bris av frisk tv-luft? Inte mycket. Som terapi betraktat är det ett grunt skrapande på ytan. Som journalistisk intervju vilar den för mycket på terapins synsätt för att nå riktigt ända fram.
Måndag 20 januari skyr jag Guldbaggegalan och tittar på ”Breaking bad” (Netflix).

HURRA!

”True detective” (HBO Nordic). Believe the hype.

NJA…

”Farmen” (TV4). 2001 ringde och ville ha sin Storbonde tillbaka.

Det handlar om mat.
Men alla låtsas som om världsfreden stod på spel.
Bajsnödigheten gör ”Sveriges mästerkock” pinsamt.
Mat är den nya religionen. 2013 kan inget som har med mat och dess tillagning att göra tas på för stort allvar. Vi är inte bara vad vi äter. Vi är vad vi använder för råvarror, vilket sätt vi lägger upp käket på och vilket porslin rätten vilar. Det är som det är och det är en tidsanda vi får leva med ett tag. Man önskar bara att det inte hade infiltrerat våra stora tv-program i den utsträckning det gjort. ”Sveriges mästerkock” (TV4) är det största och kanske mest talande exemplet på när matkulten gått för långt. När humor och självdistans totalt saknas blir anslaget rent löjeväckande. Ständigt denna dramatiska musik. Ständigt dessa bistra miner. Ständigt denna bajsnödiga uppsyn från programmets expertkockar. Ständigt dessa stora, tomma överord i såväl hyllningar som sågningar. När det egentligen handlar om folk i Luleå som gillar att laga mat. Somliga gör det bra, somliga mindre bra. Den brittiska förlagan till programmet klarar sig helt utan det här skämskuddejobbiga allvaret. Där är tonen lättsammare, ljusare, lättare. Och programmet mår bättre av det. Tittaren likaså.
Vad är det som är så förbannat allvarligt med mat i tv att den här pretentiösa teatern måste pågå?
Det är obegripligt.
Jag vill bara bjuda alla jurygubbar på varsitt stort glas katrinplommonjuice och en lång, ostörd stund på toaletten.

Betydligt svängigare tv har ”Hitlåtens historia” bjudit på. Fem avsnitt finns på SVT Play, och de är alla små mästerverk av passion och åfanism. Har du missat, så ta chansen att titta i kapp så snart du kan. Alla episoder har varit bra, men avsnitten om Fatboy Slim och New Order har varit fullständigt briljanta. Tv med lika delar hjärta och hjärna. Något betydligt mera ovanligt än man kanske tror.
Torsdag 9/1 tittar jag på ”A young doctor’s notebook” (HBO Nordic).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1

”Weissensee” (SVT2). Lysande tysk dramaserie om kärlek i Berlinmurens skugga. Kan lätt missas då den visas på barnprogramstid.

HURRA 2

”Mussolini – Hitler” (SVT2). Finfin fransk dokumentär om den oheliga alliansen mellan två diktatorer. Mycket fina arkivbilder!

Drama i toppklass.
Men fortfarande för mycket unken gammel-tv.
Kan 2014 bli året då framtiden äntligen börjar?
Dramat var det inget fel på. När 2013 nu officiellt är slut och man kan se bakåt på riktigt fanns det mycket som var bra med tv-året. På dramafronten var det rent av ett toppenår. I mästerliga ”The fall” var Gillian Anderson i sitt livs form. I ”Top of the lake” gjorde Jane Campion stor visuell konst av en enkel deckarhistoria.
”Downton Abbey”, ”Brottsplats Edinburgh” och ”Broadchurch” höll alla brittisk toppklass. På Netflix satte ”House of cards” en ny standard för det moderna dramat (och hur tv distribueras).
Det fanns mycket att glädjas åt under tv-året 2013, onekligen.
Men visst fanns det tv som var ren skit. Och som vi mer än gärna slipper se ett dugg av under 2014.
Ingen skulle bli gladare än jag om vi nu sett det sista av alla former av program där kändisar äter mat och umgås med andra kändisar. Tidsandan har också åkt ifrån alla former av talangprogram där en så kallad ”expertjury” (som oftast är precis raka motsatsen) gör sig lustig på andra människors bekostnad. Så sjukt omodernt.
Men mer än något annat hoppas jag att 2014 innebär att vi sett det absolut sista av SVT:s alla försök att göra bred, studiosänd helgunderhållning. Från det stötande usla ”Hela Sveriges fredag” via det krystade ”Alla tiders hits” till det plågsamt anakronistiska (och rent obegripliga) ”Settman på plats”. SVT har visat, med svidande tydlighet, att den formen av ”Nöjesmassakern”-tv andas 1986 och inte 2000-tal. Låt oss slippa det där nu.
Kanske blir 2014 året då tv-framtiden äntligen börjar? Vi kan alltid hoppas. Det vore inte en dag för tidigt.
Hur ”Tolvslaget på Skansen” (SVT1) var, om Malmsjö gjorde succé eller fiasko har jag ingen aning om. Jag har aldrig haft den traditionen. Det kan ni läsa om på andra ställen i denna publikation. Däremot har jag så länge jag kan minnas spelat Primal Screams ”Movin’ on up” så högt jag kan på tolvslaget. För att stämma in och besvärja det nya året. När du läser detta har det året börjat. Det nya. Jag önskar att det blir ett gott sådant.
Onsdag 1 januari tittar jag på ”Fröken Frimans krig” (SVT1)

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1

”Butch Cassidy & Sundance Kid” (SVT2). Fortfarande en av de bästa westerns som gjorts.

HURRA 2

”Broarna i Madison County” (Kanal 5). Fortfarande en av de mest romantiska filmer som gjorts.

Musik som konst.
En monsterhit som gick med ekonomisk förlust.
Historien om ”Blue monday” har allt.
”Om man studerar regelboken för hur man får en hitlåt så bryter ”Blue monday” mot varenda en av de reglerna”, säger trummisen och teknikfantasten Stephen Morris från New Order.
Många låtar vill kalla sig klassiker. Få lever upp till kriterierna. Men ”Blue monday” kryssar i alla tänkbara boxar. Och ”Hitlåtens historia” (SVT2) berättar historien om Manchesterbandets osannolika dunderhit på ett exemplariskt sätt.
Berättelsen om ”Blue monday” är välkänd och innehåller så många egendomliga komponenter av kreativitet och klantighet att den är en modern myt.
Men mer än något annat är ”Hitlåtens historias” avsnitt om ”Blue monday” en påminnelse om något annat, något mycket viktigare än skrönor, analoga synthar och kompromisslöshet:
Nämligen att popmusik är, och alltid bör betraktas som, konst.
Att den bästa musiken uppstår i en miljö av total frihet och regelbrytande.
För Factory Records var konsten alltid viktigare än något annat. Ville rockbandet New Order göra en nio minuter lång elektrolåt och enbart släppa den som maxisingel? Toppen!
Ville Peter Saville designa ett svindyrt skivomslag som såg ut som en diskett? Toppen!
Ingen ställde sig i vägen. Ingen ifrågasatte. Ordet ”målgrupp” kom aldrig i närheten av studion.
Resultatet? En odödlig klassiker som 30 år senare fortfarande låter som en motorväg till framtiden. ”Blue monday” slog försäljningsrekord, men på grund av det avancerade omslaget gick man ändå med ekonomisk förlust.
Vackert och vansinnigt.
Skulle något av detta kunna hända igen? I dessa hjärndöda och marknadsrunkande ”Idol”- och ”Så mycket bättre”-tider? Fan tro’t.

Men vi får aldrig sluta hoppas. För popmusik är konst. Punkt. Trots att TV4 ägnat ett årtionde åt att försöka hjärntvätta oss till att tro motsatsen.
Tisdag 17/12 tittar jag på ”Porrkungens tårar” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1
”Homeland” (SVT1). Visst var säsong tre den allra svagaste. Bitvis löjligt spretig och blek. Men avslutningen? Magisk.

HURRA 2

”Bad santa” (SVT1). Fylla, människoförakt och oblyga referenser till analsex ger en av de mest underbart knasiga julfilmerna någonsin.

Vetenskapen får stå åt sidan.
Glittret tar över allt.
Nobelfesten är som en tv-sänd damtidning.
Det handlar om vetenskap. Om revolutionerande upptäckter som kommer att vara mänskligheten till gagn. Det där vet vi ju, egentligen. Men vetenskap är inte så sexigt. Inte så glammigt. Glittrar nästan inte alls. Därför får vetenskapen spela en eftersatt biroll när SVT sänder ”Nobel 2013”.
Fokus ligger större delen av tiden någon annanstans. Såväl reportrar som tv-tittare fokuserar på det där andra. På glittret, på maten, på kläderna. Det är SVT inte ensamma om. Tidningen du just läser hade en stor puff med Victorias resplaner, vett och etikett-guide och historiska skandaler. Inte mycket om anledningen bakom festernas fest. SVT har ett annat uppdrag – men resultatet blir lika ändå. Fullt ös på hår och blåsor, matporr och etikettsregler. Och vi reduceras alla till underdåniga betraktare som på nåder får kika in när de som är rikare, ”viktigare” och ”finare” än vi andra äter lyxmat och har på sig klädesplagg värda en årslön.
”De ser ut att ha väldigt trevligt”, flåsar Anna Hedenmo och Ebba von Sydow upphetsat när kameran sveper över stela ansikten och till synes oändligt pinsamma tystnader.
Det är obeskrivligt gammalmodigt och något i mig vill säga stopp nu. Detta kan inte med bästa vilja i världen vara definitionen av public service? Att storögt, hejarklackigt och fullkomligt okritiskt kommentera håruppsättningar, diadem, bordsskick och klänningar. Nobelpristagarna blir en parentes, vetenskapen undanskuffad till förmån för yta. Det är inte journalistik. Det är skvallerpress och damtidning förklädd till public service.
Och när pristagarna väl intervjuas har textningsmaskinen fått tuppjuck. Det känns oerhört talande.
Och därför blir det till siat ändå som det alltid blir. Det sävliga sorlet från middagsborden fungerar som en vagga, en mjuk pläd att vira in hjärna och kritiska tankar i. Och till sist sitter man där, hypnotiserad, och tittar lik förbannat på klänningar, frackar och smycken. Vetenskapen förlorade, glittret vann. I år igen. Och själv känner man sig dummare än någonsin.

Onsdag 11 december tittar jag på ”Alla är fotografer” (SVT1).

Hurra 1
”Julkalendern: Barna hedenhös uppfinner julen” (SVT1). En av de bästa kalendrarna på flera år.

Hurra 2
”Korrespondenterna” (SVT2). En oas för god journalistik. År efter år.

Musikbranschen mår inte bra.
Det vet vi redan.
”Så mycket bättre” är ju det yttersta beviset på just det.
Att musikindustrin befinner sig i kris är inget nytt. Det har vi hör rapporter om ända sedan den första modemsignalen ekade genom landet.
Folk köper inte (fysiska) skivor i den utsträckning de en gång gjorde. Artister får inte tillräckligt betalt från strömningsjättarna. Det blir svårare att fylla konsertlokalerna då marknaden är mättad.
Men det finns något som sätter fingret på musikbranschens kris tydligare än något annat:
TV4 och deras musikprogram.
Det är möjligt att det är ”trevligt”. Det kan mycket väl tänkas att det funkar bra som ”helgmys”. Det kan inte uteslutas att det rent av är ”bra tv”. Men det är inte poängen. Det finns för mycket med ”Så mycket bättre” (TV4) som skaver för att jag ska kunna sitta bekvämt.
”Så mycket bättre” är åtminstone klart värdigare än nyligen avslutade ”Idol”. I det sistnämnda handlar det trots allt enbart om råcynisk lyxkaraoke där all form av kantighet och egen vilja till varje pris måste filas bort. ”Så mycket bättre” har ändå sidor som tillåter eget uttryck och individuella tolkningar.
Men det är ändå här vi hamnat. En konstform – den starkaste av alla, om ni frågar mig – som vattnats ur så mycket att artister måste sitta och leka bästisar i tv för att hålla sig flytande ekonomiskt ett tag till. Där några av landets en gång så respekterade musiker ställer upp på att spela apa framför kamerorna för att cashen inte rullar in som de brukade. Allt är på branschens villkor. Artisterna får ett nytt pengamässigt tillskott och samlingsplattan säljer som korv på bensinmackar. I utbyte? Åh, inget särskilt. Bara rotande i privatlivet och allra helst några tårar också. Gärna under påverkan av alkohol. Det må bli hyfsad tv, i all sin riggade ospontanitet. Men det ändrar inte att anledningarna bakom programmet stinker hela vägen till banken. Och som temperaturmätare på svenskt musikliv är ”Så mycket bättre” åt helvete deprimerande.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Söndag 8 december tittar jag inte på tv alls. Då ser jag i stället idolen Russell Brand live på Cirkus.

Hurra 1
”Hitlåtens historia” (SVT). Finfin serie. På måndag om New Orders klassiker ”Blue monday”. Hur man får en brakhit – och ändå förlorar stålar. Missa inte. 

Hurra 2
”The fall” (Netflix). Sista avsnittet är det tätaste som sänts i år. Gillian Anderson har aldrig varit bättre.

Det har kallats en modern skampåle.
Och det är förstås sant.
Men ”Lyxfällan” är också ett lysande samtidsdokument.
Före och efter och hur vi älskar det. Det finns få saker som kräver lika lite bakgrundsinformation, lika lite kontext för att fungera. Må det handla om bantning, tandblekning eller inredning. Alla är vi lika lättlurade inför före och efter-bildernas minutiöst ljussatta trollspö. Före är alltid lite för ljust, lite för grått, lite för trist. Fult, helt enkelt. Efter å andra sidan görs alltid till en Photoshopfestival av förtärkta färger, maximalt ökad kontrast och högskoleutbildad punktljussättning. Och vi går på det. Trots att vi intellektuellt greppar att det bara är tricks och hittepå fortsätter vi att fascineras. Därför är få saker lika omistliga i tv-landskapet som ”Lyxfällan: Så gick det sen” (TV3). Jag älskar ”Lyxfällan”. Idiotenkel logik, starka öden, riktiga människor och (ibland tillkämpade) lyckliga slut. Som samtidsdokument är programmet ruskigt starkt. Gång på gång slås det fast hur förblindade vi är av statushets, pryljakt och lov om snabba dårkrediter att det är sorgligt enkelt att köra i diket. Många av oss klarar att balansera ekonomi och drömmar. Många gör det inte. Naturligtvis är det något av en modern skampåle. Vi hjälper er i utbyte mot pornografiska detaljstudier av ert ekonomiska haveri. Ni får skämmas offentligt – men får samtidigt hjälp. Deal?
Att få återse några av programmets mer minnesvärda karaktärer – och faktiskt få veta hur det gick för dem – är enkelt och smart. Före och efter och hur vi älskar det. Jag kan tycka att ”Lyxfällan” är lite väl mallat och ifrågasätter sanningshalten i några av historiers som slungas fram. Och Grimlunds bastufetisch hade jag klarat mig utan att känna till. Men det spelar mindre roll. Jag hoppas att programmet återkommer med ytterligare en säsong. Även om det vore bäst för oss alla om tidsandan ändrades så att programmet inte skulle behövas.
Fredag 22/11 missar jag inte premiären av ”På spåret” (SVT1).

HURRA 1
”Anton Corbijn: Inside out” (SVT Play). Lysande och stillsam dokumentär om min absoluta favoritfotograf.

HURRA 2

”Skinheads – 25 år senare” (SVT2). Bra, men lite väl okritisk dokumentär om att försöka leva med sina demoner.

Glöm ”Arkiv X”.
Gillian Anderson är bäst just precis nu.
Hennes ”The fall” känns som en tv-klassiker.
Mannen stoppar om sina barn och pussar dem godnatt. Sedan älskar han med sin fru. Inget konstigt med det. Bortsett från att han en stund tidigare brutit sig in hos en kvinna och kartlagt hennes hem – med avsikt att mycket snart mörda henne. Avstampet i ”The fall” (Netflix) är det mest obehagliga och nervpirrande jag sett i thrillerväg på senare år. Dramaturgiskt är det ett genidrag att visa tittaren inte bara mördarens tillvägagångssätt – utan också hans identitet. Bit för bit läggs ett pussel som visar en utåt sett helt vanlig man som bär på en fruktansvärd hemlighet. Dubbelnaturen är inget nytt. 2000-talets största och bästa dramasuccéer har byggt just på att ställa frågan om man kan vara både en psykopatisk mördarfigur och make, far och samhällsmedborgare på samma gång (tänk ”Sopranos”-Tony och Vic Mackey i ”The Shield”). ”The fall” drar frågan till sin mest outhärdligt realistiska spets. Lägg till att Gillian Anderson är alldeles utsökt i rollen som polisinspektör Stella Gibson och att miljön är ett av decenniers konflikt söndertrasat Belfast och du får vad som känns som en klassisk serie.
Som bekant skapas den tätaste thrillerstämningen när man inte ställer frågan ”vem” – utan i stället ”varför”? Jag kommer inte sluta titta förrän jag har fått svaret.

Vad som är framtiden för tv-mediet finns det lika många teorier om som det finns tv-konsumenter. Men jag kan tala om för er vad framtidens tv inte är på två korta små ord:
TV4 Play.
Att ledningsgruppen på fyran kollektivt masturberar framför reklampengarnas offeraltare är inget nytt – eller konstigt. Men att de fattat så lite att de tror att det går att föra över samma reklamavbrottstänk i VOD (Video On Demand) som i broadcast-tv är förbluffande korkat.
Fyran tror det är rimligt att ha lika många och lika långa reklamsegment i telefon, padda och dator som i linjär tv. Som om konsumtionsmönstret skulle vara detsamma hos tittaren i telefonen som i söndagssoffan. Det är det inte. Vad man får är frustrerade tittare som kastar sig till Play-tjänster med en mer sansad syn på hur mycket reklam som går att pressa in i en VOD-fil.
Se det som ett tips i all välmening.
I kväll tittar jag på ”Homeland” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1

”The social network” (TV3). Trent Reznors minimalistiska elektronsoundtrack är en modern klassiker.

HURRA 2

”Skolan eller livet” (SVT2). Urstarkt ”Dokument utifrån” och talibaner, vapen och flickor som vill gå i skolan.

Okej då.
Man ska inte vara så fyrkantig hela tiden.
”Downton Abbey” får en ny chans.

En serie är aldrig bättre än sin senaste säsong. Det är sen gammalt. Och således talar nästan allt emot ”Downton Abbey” (SVT1) nu. Under tredje säsongen gick den tidigare så elegant balanserade serien totalt ned sig i ett ”Days of our lives”-stinkande såpaträsk som kändes lika otroligt som ovärdigt. Som tittare led jag av att se något som en gång varit så klanderfritt förvandlas till något som mest kändes pinsamt. Både för de medverkande, serieskaparna och tittarna. Men skam den som ger sig. ”Downton Abbey” ser ut att ha rest sig på nio, skakat av sig de värsta aspekterna av dagsåpedramaturgin och går all in på det den alltid varit bäst på: Starka karaktärer.
Man hade nästan glömt hur välskriven och tät ”Downton Abbey” faktiskt kan vara. Människorna känns äkta igen, deras öden värda att ta på allvar. Det känns lite som en revansch. Lyckas man bara hålla i den här nerven säsongen ut så finns all anledning att omvärdera – och fortsätta titta.

Att titta på SVT-satsningen ”Settman på plats” (SVT1) känns lite som att bli överkörd av ett godståg fullastat med frågetecken. Jag begriper så lite att jag knappt vet var jag ska börja. Men okej, vi gör ett försök. Exempel på sådant man tänker när man umgås i 58 minuter med Peter Settmans nya tok-tv:
Varför i hela helsefyr låtsas de att programmet är direktsänt (det är det inte, det spelas in på onsdagar)? Varför är publiken så uppiskad av studiomännen att det känns som ett väckelsemöte? Det blir inte ”skön stämning”, det blir panikframkallande? Varför tror SVT att lördagsunderhållning fortfarande måste betyda studiosänd tingeltangel-tv i ”Razzel”-skolan? Lärde man sig ingenting av det stötande fiasko som var ”Hela Sveriges fredag”? Tror man, på allvar, att det räcker med att ställa en skäggig Peter Settman i en studio för att folk ska tycka det man gör är bra? Och vem i SVT:s ledning tyckte att den här skissartade programidén var utvecklad och färdig nog att göra tv av?
Typ så.
Svar till den vanliga adressen. Tack för visat intresse.

Söndag 10 november tittar jag på ”Bron” (SVT1).

HURRA!

”En film om Jenny Wilson” (SVT2). Fin-tv.

NJA…

”Torsk på tuben” (TV3). Ful-tv.