Kärleksgnabb. Väninnor som lustfyllt avfyrar giftpilar mot varandra. Och så Hitler på det.
”Downton Abbey” är fortfarande charmigt tweedmys. Om än med mörka moln över framtiden.

”Downton Abbey” skapades av Julian Fellowes. Med tanke på att han är själv baron har han en given inblick i brittisk överklass. Och det är väl inte så konstigt heller att han lockas av att skildra en epok där de dammiga ritualerna mellan aristokratin och dess tjänare finns bevarade i ett praktfullt gods, ett levande dockskåp, trots att världen runt omkring snabbt förändras.
För en konservativ skribent som Fellowes måste det vara lite skönt att skildra modernitet, men inte vår tids säkert alldeles förvirrande inslag… utan på lagom tryggt avstånd. Ett avstånd på sisådär 90 år. Modernitet i en tid då radion och telefonen ses som potentiellt fördärvande nymodigheter.
Igår visades sjätte avsnittet av femte säsongen i SVT1. Ibland känns det som att Fellowes skriver serien med vänsterhanden, men den ojämna stilen kan bero på att han författar nästan allt själv. Risken finns att man börjar gå runt i cirklar när man inte har tillräckliga influenser från andra medarbetare.
Men det tedrickande tweedmyset är svårslaget. Till och med en av nuvarande säsongens största konflikter, som skakar om äktenskapet mellan lord Grantham och hans fru, har en närmast gullig ton. Kanske för att det är så trivsamt att se älskvärde kultskådisen Richard E Grant spela konsthistorikern som försöker komma mellan paret.
Jag har dessutom verkligen njutit av att se Maggie Smith och Penelope Wilton renodla sina roller som komiskt radarpar den här säsongen. Det automatiska storflin som kusin Isobel får varje gång änkegrevinnan hamnar i minsta trångmål är obetalbart.
Och Fellowes ser till att hålla mörkret puttrande i bakgrunden. Det är tidigt tjugotal i serien och en ung Hitler bråkar i Tyskland, vilket även påverkar familjen.
Historiskt sett finns det ingen ljusnande framtid för godset; depression och krig väntar. Det blir en sjätte säsong av ”Downton Abbey”, men bör det bli så värst mycket mer? Det beror på hur länge baronen kan tuffa på, men risken finns att han kör fast i sina hjulspår.

Ja
Chris Rock levererade djärva skämt om terrorism i ”Saturday night live” (Kanal 9).

Nej
… men avsnittet hade knappt några roliga sketcher.

Det går inte fort nog för transpersoner.

Men en tjugo år gammal Jim Carrey-film visar att framsteg görs.

Transpersoner dominerade i SVT i går. Först i ”En rom på resa” (SVT2) där varje avsnitt är fristående och skildrar olika romska erfarenheter. I går följde vi transsexuella Claudia Forgacs som har sina rötter i Ungern och nu reser dit för att se hur romer har det i ett land där högerextrema partiet Jobbik får allt starkare stöd.

Rom och transsexuell. Att se Claudia, färgstark och levnadsglad, måste få det att brinna i huvudet på fascisterna i Jobbik. Besöket i Ungern blir bitterljuvt. Där finns släkt och kulturella band… men det är också tydligt att det finns en anledning till varför hennes mor lämnade landet och svor att aldrig återvända.

En timme senare diskuterade ”Kobra” (SVT1) hur transpersoner skildras på film och i tv-serier. Visst, den heterosexuella mainstreampubliken har lättare att ta till sig en glamorös person som Laverne Cox i ”Orange is the new black” än en kvinna som ser ”manligare” ut, men steg för steg går det framåt. När ett trans-skämt ur ”Den galopperande detektiven” (1994) visades i programmet var det slående hur smaklöst det känns i dag.

…

Edda Magnason blev känd för breda allmänheten som Monica Zetterlund i kassasuccén ”Monica Z” förra året. I en intervju i Nöjesbladet nyligen tog hon upp dilemmat med att de nya fansen förväntar sig att hon, trots två tidigare album i bagaget, ska fortsätta vara Monica, inte Edda.

Nu är hon snart aktuell med ett nytt album. Då är det ju ett lysande pr-drag att i ”Dom kallar oss artister” (SVT1) låta Magnason få chansen att visa självständighet. Sympatiskt porträtt, men det var tydligt att ännu går det inte för henne att fly från ”Monica Z”.

Charmigaste ögonblicket kom när Magnason lite ovant sätter på en Frank Zappa-lp och konstaterar som 30-årig ”cd-romantiker” att lp-formatet är ”både för gammaldags och modernt för mig”.

…

Ja

God public service att visa ”Cosmos” på SVT2 med publikfriande astrofysikern Neil deGrasse Tyson …

Nej

… men serien förtjänar en lite senare sändningstid än 18.00.

Anders Öfvergård tittar med rynkad panna in i kameran och bedömer läget på sin restaurang med följande bröl:

– Det är kat-a-strof!!

Och inte för ett ögonblick tror man på honom.

Realityprogram är en särskild utmaning i tv-branschen. Kollisionen mellan produktionsteamet som har ett skriven formel att upprätthålla och svensson-deltagarna som hoppas på en egen, unik upplevelse måste hanteras på ett delikat sätt. Cynism finns inbyggt i konceptet eftersom man utger sig för att skildra en verklighet. Från produktionens sida måste man arbeta hårt med att dölja eller i sämsta fall tona ner manipulationen.

Gårdagens premiär av ”Arga restaurangen” (Kanal 5) är ett exempel på när man misslyckas i genren, en svensk variant av Gordon Ramsay-ledda ”Hell’s kitchen” där man lyft in arga snickaren Anders Öfvergård – som nu återbekantar sig med den krogbransch han en gång lämnade. Upplägget liknar ”Leifs restaurang” (TV4) och har ett gäng arbetslösa som ska drillas av Öfvergård på hans nya hak innan det öppnar. Restaurangen ska heta Angry diner, så uppenbarligen är det inte mys eller god mat som ska vara främsta argumentet för att gå dit, utan upplevelsen av en hunsad personal som lyckas skrämma fram något dugligt på din tallrik.

Det börjar med ett matlagningstest där vissa går vidare, andra får se den koleriske krögaren spotta ut maten och kalla den ”äcklig”. De som går vidare bussas sedan till Angry diner där de får veta att de redan samma kväll ska laga mat och servera åt en fullpackad lokal.

Det går som väntat eftersom ingen kan laga mat och ingen vet hur man sköter kassan. Och Öfvergård ryter, pekar med hela handen och lägger ner sin själ i skådespeleriet framför kameran när han påstår att ”jag trodde att det skulle bli kaos men inte att det skulle vara SÅ HÄR illa”.

Jo, tjena.

Det är vid sådana här tillfällen, när upplägget är så genomfalskt, som man bara vill sätta fyr på hela realitygenren.

I morgon ser jag ett gäng Kristaller delas ut på TV4.

Nja

”Böda camping” (Kanal 5) är snäppet mindre cyniskt än ”Arga restaurangen”. Men varför en hel timme?

Nej

Tredje säsongen av ”Dallas” är igång i Sjuan. JR är död och begraven. Varför är inte den här rebooten det?

Tonåringar med söta idoldrömmar. Följt av socialrealism i Göteborg.

Klart att man behöver väga upp med snusksåpa efter all finreality.

”Idol” (TV4) firar tio år och det finns all anledning för kanalen att beställa prinsesstårta. Väldigt få vinnare har visserligen haft en karriär värd att tala om efter ”Idol”, vilket förstås tar ner spänningen. Men ”Idol” har ändå plockat fram så många icke-vinnare som kvalitets- och karriärsmässigt lyft till en helt annan nivå att det är värt att applådera.

Och det är ju inget snack om att det är en högklassig tv-produktion. ”Idol” må vara som en gammal Ipod som tiden sprungit ifrån, men det betyder inte att det har slutat fungera. Som alltid i detta tidiga läge är det Baggarna och Bard som bär allt innan vi lär känna kidsen. Gårdagens höjdpunkt var juryns entusiastiska coachande av 16-årige Simons näsa (!).

En nyare bekantskap under hösten blir ”Leifs restaurang” (TV4), där Leif Mannerström tar hjälp av ett gäng arbetslösa i sina nya lokaler. De ska få en chans att visa vad de kan under Leifs stränga översyn. Till skillnad från Gordon Ramsays vinande piska ligger fokus här på mötet mellan Leif (som aldrig varit arbetslös) och människor som är mer än redo att få en ny chans.

Det kanske inte är så mycket raffel över lökhackandet, men det blir spännande att följa resan. Och räkna hur många gånger det stockar sig i halsen för den lättrörde mästerkocken.

En småkul inledning med Greg Poehler från ”Welcome to Sweden” och förra säsongens största profil, Samir Badran, och så var ”Paradise hotel” (TV3) igång igen. Efter två timmars finsåpor på TV4 är det befriande att se köttig realitytrash utan några pretentioner. Det är som en porrtidning – glansig look, mycket naket och så känner man sig lite smutsig efter att ha tittat.

”Idol”-uttagningar i all ära. Men just nu är jag mer nyfiken på vad som händer när de blåögda grabbarna hunkutmanas i nästa avsnitt.

I kväll (tisdag) ser jag utfrågningen av Göran Hägglund (SVT1).

Ja

Smågnabb kan också vara Ernst-mysigt. Det visar ”Trädgårdsmåndag” (SVT1).

Nej

”En stark Norgehistoria med Morgan & Ola-Conny” (Kanal 5). Tröttast av alla trötta återseenden.

En av de bästa tv-serierna just nu är tillbaka med nya avsnitt. Och ju mer man kikar under täcket desto större blir belöningen.

Det är andra säsongen vi ser av mästerliga ”Masters of sex” på HBO Nordic. Liksom ”Mad men” underhåller den oss på ytan med observationer av en tidsperiod som för oss ofta framstår som märklig.

Men ”Masters of sex” blir mer relevant än ”Mad men” eftersom dess främsta ämne är sex. Det är lätt att skratta överlägset åt smådetaljer som folks rök- och spritvanor på 60-talet. Men när våra egna tafatta procedurer i sänghalmen tas på allvar? Det blir allmängiltigt och hudnära, oavsett tidsålder.

Gårdagens avsnitt grävde vidare i det tragiska förhållandet mellan herr och fru Scully. Djupt berörande, från scenerna där Barton försöker ”bota” sin homosexualitet med elchocker till hans försök att förföra sin fru på nytt. Beau Bridges och Allison Janney är så bra att de får seriens verkliga huvudrollsinnehavare att blekna.

Det var även premiär för ”Mrs Brown’s boys” på SVT1, en brittisk-irländsk buskisserie som blivit så pass populär i sina hemländer att tanten även fått en egen film där i sommar.

Här gäller bred slapstick och snuskiga ordvitsar. Komikern Brendan O’Carroll spelar sin käring på ett sätt som får Stefan & Krister-Birger att se sofistikerad ut. Ingen kommer att att kämpa för mrs Brown som ett exempel på bra tv – det är enbart en kylig fråga om tittarsiffrorna blir tillräckligt höga.

Vad som åtminstone står ut lite med den är dess avslappnade attityd, där bloopers inte klipps bort. Det är lite som Nils Poppes glansdagar på Fredriksdalsteatern där en del av nöjet var att han fick motspelare att tappa ansiktet.

Apropå folkligt. Det årliga firandet av Victoriadagen på Öland följde sina traditioner i SVT1. TV4-artade uppmaningar att skänka pengar, blandat med ”svenska artisteliten” (nåja) och lewengoodska kluringar.

Den som inte roades och inte orkade byta kanal fascinerades säkert av det absurda att se en kungafamilj sitta på stolar i hällregn och låtsas se obekymrade ut. Grattis, Estelle. Det där ska även du lära dig att göra en dag.

I morgon ser jag ”24: Live another day” (TV3).

Ja

Linnea Henriksson lyfte Victoriadagen…

Nej

… men Måns Zelmerlöw bjöd på kisspaus.

En blodig konflikt nere på kontinenten.

En svettig kamp för att få fason på ett sommarhus.

Både SVT och TV4 visade kämparanda – i det stora och lilla.

Den ambitiösa dokumentärserien ”Det stora kriget”, som hade premiär i SVT förra veckan, är en samproduktion mellan 23 tv-bolag. Under åtta avsnitt avhandlas första världskriget från början till slut. Ledande historiker, däribland Peter Englund, har konsulterats och serien är fullpackad med rörliga bilder från den tiden.

Förra veckan fick vi en pedagogisk introduktion till krigets början – samt de personer vi ska följa under seriens gång. Den är nämligen även baserad på anteckningar från en rad personer i flera länder som upplevde kriget på nära håll. De gestaltas av skådespelare som ofta delar med sig av sina tankar direkt in i kameran, lite som… tja, Frank Underwood i ”House of cards”.

Ett störande tilltag, till en början. Det är lätt att bli otålig och vilja bli serverad fler filmsnuttar från 1914 i stället. Men det är ändå väl berättat. Redan i andra avsnittet, som visades i går, är vi fast. Både i skildringen av kriget – och dess individer.

Ernst Kirchsteiger kämpar på med sin 20-talskåk i årets upplaga av ”Sommar med Ernst” (TV4). Karln har en förmåga att få alla strapatser som det omfattande renoveringsarbetet innebär att se ut som en mysig tidsfördrivelse. Men det är så klart den glansiga ytan vi vill se, annars tappar vi lusten.

Den stora fördelen med Kirchsteigers jul- och sommarprojekt är ändå bredden. Om man som jag är totalt ointresserad av inredning kan man stå ut med de delarna i väntan på att Ernst ska dra igång grillen. Oavsett om mat, tapeter eller krukor är din grej förenas vi ändå över sommarnostalgin och Ernsts tankelekar.

Men i går tappade han gnistan lite, eller hur? Något allmänt konstaterande att mat är viktigt när vi i stället vill få en lidelsefull hyllning till… potatisblast, eller något. Skärpning till nästa vecka.

I morgon ser jag ”Retro”, nostalgi om ”Twin Peaks” (SVT1).

Ja

Trevligt att se stjärnor som Robin Williams och Michael J Fox göra tv-comeback i ”The crazy ones” och ”Michael J Fox show” på TV3 …

Nej

… men synd att materialet sviker dem.

En rafflande comeback.

Ett knippe nya tv-serier.

Men trots ”24” lyckas TV3 ändå med att kännas som en dåligt vädrad sommarstuga.

I gårdagens tv-krönika skrev Martin Söderström om hur VM-febern vägrar infinna sig. Välkommen till mitt liv – jag har inte ens en längtan efter att bli smittad. Men total öken är det inte i de övriga tablåerna. TV3 visar ”24: Live another day” varje tisdag, den 12 avsnitt långa comebacken för Jack Bauer, och den följs av  ”Intelligence” på samma kanal.

”24” lider visserligen av det faktum att det känns som att inget förändrats sedan sist. Vi har ju trots allt sett Jack på flykt förr, alltid i ett desperat försök att övertyga presidenten om att endast han vet hur terroristerna ska slå till framöver.

Och att Stephen Fry spelar den brittiske premiärministern, det lät ju lysande från början… Men vad är poängen med att anlita Fry om premiärministern inte får stå ut på något sätt? Här försvinner han helt.

Men kanske utvecklas hans roll längre fram? Det är ju det som är grejen med ”24” – överraskningarna. Det som alltid fungerade förr gäller även nu. ”24” är en oerhört driven, 60 minuter (med kisspauser) lång actionsymfoni, med välsvarvade tonartshöjningar som förändrar allt,  just när man tror att man lärt sig nynna med.

”Intelligence” är i jämförelse falsksång, en för all del påkostad men trist cyberserie där klickandet bakom blåflimrande datorskärmar alltför sällan matchas av samma driv som i ”24”. Det är heller inget vi behöver investera så mycket i. Serien är nedlagd i USA, liksom två andra av TV3:s sommarsatsningar, ”The Michael J Fox show” och ”The crazy ones”. Sommar-tv brukar beskyllas för att innehålla repriser, men TV3 lyckas med konsttricket att visa nytt men ändå få oss att känna som att det är gammal skåpmat.

I kväll börjar jag beta av andra säsongen av ”Orange is the new black” på Netflix.

Ja!

Magnifik avslutning på en lysande säsong av ”Game of thrones” (HBO Nordic, C More Series).

Ja!!

Tony Hale, fantastiskt rolig med små medel, i ”Veep” (HBO Nordic, C More Series).

Hon är gammal och grå, men klipsk som få.

Miss Marple har vi sett många av. Den senaste är lika nödvändig som ett femte hjul.

Miss Marple är tillbaka på TV4. I kväll gick hon upp mot fotbolls-VM, vilket kan vara smart tablåläggning för de av oss som inte har vett att uppskatta bollandet i Brasilien. Miss Marple uppfyller trots allt ett ursvenskt behov av engelska mord i sommarnatten. Men hon har sett bättre dagar.

Den nuvarande serien började 2004 i Storbritannien, med Geraldine McEwan som Marple. Som väntat betade den av den ena Agatha Christie-historien efter den andra (och det finns många), men ibland med vissa förändringar. Stenhårt konservativa Christie-fans har gått i taket ibland, men om man aldrig gör förändringar som ger något nytt tappar man all lust. Den brittiska kostymdeckarfabriken har tillräckligt mycket av ett löpande band ändå.

Historierna har ju trots allt berättats så många gånger förut – och bättre. På 60-talet gjordes filmer med Margaret Rutherford där Marple blev närmast en slängig primadonna. Det gick helt emot böckerna. Christie förfasades.

Den ultimata Miss Marple är och förblir Joan Hickson i en serie tv-filmer på 80-talet – en spröd, försynt liten sparv som lurade i den brittiska landsbygdens överflöd av giftmördare att hon var en smula bakom. Det sägs att när Christie först träffade henne tjugo år tidigare sa hon till henne ”en dag kommer du att bli min Miss Marple”.

Den Marple vi såg på tv ikväll, Julia McKenzie, har burit tantkoftan stolt sedan 2009 då hon ersatte McEwan. Hon gör vad hon kan, men är en grå mus i jämförelse med en del av företrädarna. Och det gäller även gårdagens mordmysterium. Vi är nu nere och gräver bland Christies minst kända, minst ansedda noveller.

Mitt råd? Stäng av TV4 och slå på Netflix. Häll upp en sherry och se om de gamla Hickson-filmerna.

Ja

Anna Blomberg briljerar i sin show på SVT Flow.

Nej

”America’s funniest home videos” anses vara primetime-underhållning på Kanal 5.