Brådmogna små mästerkockar, Greg ­Poehler vilse i Sverige och kanalens ­Golden Boy #1 David Hellenius.

Under vårens onsdagskvällar har TV4 suttit med ett svårslaget triss på hand.

Snittsiffrorna för ”Sveriges yngsta mästerkock”, ”Welcome to Sweden” och ”Hellenius hörna” hittills är ungefär 820 000, 680 000 respektive 750 000 tittare. Blott SVT1:s ”Uppdrag granskning” har lyckats utmana trion ett par gånger.

Jubel i TV4-huset, förstås. Jag är mer ­kluven.

Är så jäkla trött på alla dessa tävlande kockar hur kända eller okända de än är. Bestämde att jag villintevillintevillintevillinte se ”Sveriges yngsta mästerkock”. Helt hopplöst att skriva om, för om så vore befogat, vilken vuxen person vill racka ned på en 10-årig mästerkock, hur lillgammal hen än är?

Fastnade ändå i semifinalen, det är omöjligt att inte smittas av barnens entusiasm och kunnighet. Tror 12-åriga ­Donya vinner finalen.

Andra säsongen av ”Wel­come to Sweden” har samma styrkor och svagheter som den första. Stundtals träffsäkra (om än förutsägbara) iakttagelser om svenska ­seder och bruk vs den amerikanska livsstilen. Bra spel av alla utom seriens skapare Greg Poehler, så tämligen färglös framför kamerorna att ingen vettig människa förstår vad Josephine Bornebuschs rollfigur ser hos honom. Vilket ju också mamma (Lena Olin) ständigt påpekar.

I går blåste stjärnans kända syster Amy ­lite extra liv i serien, när hon kom till Stockholm och ville knarka.

Och så David Hellenius. Som har en sådan slags självklar likeability (svenskans behaglighet gör inte rättvisa åt det engelska uttrycket) att han kommer undan med skämt som andra manliga programledare skulle hudflängas för. Som lockar en halv miljon till biograferna när han extraknäcker i en filmroll. Som har så kända gäster att vi anar vad de ska säga, men inte hur, inte i vilket komiskt samspel med David Hellenius.

Peter Stormare-programmet var ett av ­säsongens bästa.

I kväll ser jag (om) ”Kung Fury” i SVT2, ­galen actionkomedi som visades på Cannes-festivalen.

!

”Uppdrag granskning”, SVT1. Nytt maffigt avslöjande om Telia-mutor.

?

”Robinson – love edition”, Sjuan. Vad -hade de stoppat i sig när de kom på tävlingen ”Kokosnötsbasket”?

”Deckarna” är ett haveri.
Det är ingen nyhet.
Vad som oroar är vad det säger om SVT:s framtid.

Mycket vill ha mer. Som bekant. Så är det ju alltid. Så efter framgångarna med pösmagade stjärnor som är pretentiösa på olika slott vill SVT genast ha mer. Tittarna flockas ju, så bäst att smida medans ”stjärnor äter mat och gråter en skvätt”-järnet fortfarande är hyfsat varmt.
Det är därför vi har ”Deckarna” (SVT1). Någon annan anledning kan inte finnas. De är alla författare som säljer drösvis med böcker. Det borde enligt all logik leda till drösvis med tv-tittare också, va? Klart som korvspad, kan tyckas.
Men SVT glömde bort att folk inte är idioter. Att den genomsnittlige tv-tittaren med lätthet kan genomskåda en cynisk programidé, i synnerhet om den är så taffligt utförd som ”Deckarna” är.
Där sitter de, författarna, på något värdshus och hasplar ur sig pretentioner som vore de ättlingar till Shakespeare själv. Det hade varit lätt att skratta om det inte hade varit så förbannat dumt.
”Deckarna” är ett haveri. Från tanke till genomförande. Det är, i sig självt, inte hela världen.
Det blir oroväckande först när man lyfter blicken något.
”Deckarna” är nämligen inget enskilt fall av hjärnsläpp. Det är ett i raden av tunnkokad TV3-soppa som SVT valt att göra det senaste året.
”Gift vid första ögonkastet”, ”Det stora matslaget”, ”Atleterna” är bara några exempel på program som SVT borde låtit reklamkanalerna hållas med istället.
I ett längre perspektiv är det här ett förfall, inte bara kvlitetsmässigt. Utan också identitetsmässigt. Som att man på SVT på riktigt börjar bli nervösa. Att man inte har en aning om vem man är eller vad man vill vara. Att man försöker tillfredsställa alla utan att göra någon riktigt nöjd. Man tunnar ut, man snuttifierar, man sätter några deckarförfattare vid ett bord och sätter på kameran.
Var finns viljan i den idén? Det enda man lyckas med är ett förstärka bilden av ett djupt splittrat SVT.
Jag har tjatat om det förr i den här spalten och jag tänker fortsätta att göra det:
Poängen med public service MÅSTE vara att odla sin särart. Att inte bli som alla andra.
För då behövs man inte.

Det är charmigt exotiskt.

I ”Bonde söker frus” Sverige skickar människor fortfarande brev.

Det finns en viss tragik i misstanken att Posten själva kan ha betalat för produktplaceringen (det har jag dock noll belägg för) när programledaren Linda Lindorff tar emot brevsäckarna av en postbil med tydliga loggor på. Det är bitterljuvt att se de skrynkliga breven med människors slängiga, barnsliga, unika handstilar. Brevnostalgin i ”Bonde söker fru” tycks vara en del av en större längtan tillbaka till svensk lantidyll och det uppvaktande, vårdande kvinnoidealet.

Lindorff är duktig på att varmt men bestämt knuffa ut de kärlekstörstande lantbrukarna i dejtingvärlden. Tv-tittarna kan känna igen sig i tvivlet, blygheten och det dåliga självförtroendet samtidigt som man fnissar åt pinsamma tystnader.

Årets utvalda fyrklöver av bönder är alla män. Min favorit av dem är Peter, en 52-årig värmlänning som förklarar sin solokvist med att han behövt ta hand om åldrande släktingar. De tre övriga är unga och har fått alldeles för många brev för min smak (de som verkligen behöver hjälp är mer spännande). Men gissningsvis hoppas TV4 på bröllop och barnalstrande.

Jag hade mycket hellre sett den enda kvinnan, 60-åriga Madeleine, leta efter den drömman hon beskriver som en ”mix mellan Steve Martin och Zeb Macahan”. Lite mindre likriktning hade bondedejtingen mått bra av.

I en galax långt, långt borta från ”Bonde söker fru” cirkulerar farsen ”Paradise hotel” (TV3). Några små tv-snillen har i år förvandlat dokusåpan till höstens roligaste svenska komedi. Klippningen är perfekt, bildvalet bisarrt och replikerna orimliga. Under terapiveckan återvände fjolårets populäraste deltagare, Samir Badran, för att ”behandla” paren på sin egen Freud-soffa. ”Terapeut” Badran förklarar sin egen relationslogik på detta tydliga sätt:

– Om jag lär känna Jasmine så kanske jag inte blir sugen på henne, därför ska jag inte lära känna henne. Jag ska bara ta henne innan jag lär känna henne och sen lära känna henne och bara bort med henne.

I kväll ser jag ”Hästmannen – sista striden”, SVT 2 20.00.

Ha!

Missa inte ”Ginas värld” på SVT Flow. Särskilt avsnitten om Snoop i ”The Wire” och den underjordiska världen i Las Vegas är makalösa.

Gah!

Att det fortfarande finns självskadande kvinnor som vårdas med brottslingar. Bra av ”Uppdrag granskning” (SVT1) att uppmärksamma det.

Hollywoodfruar kan ha dildopartyn i TV3 utan att ett ögonbryn höjs.

Men när ”brasiliansk vaxning” nämns i SVT stiger rodnaden snabbare än man hinner säga ”public service”.

Det måste kännas både smickrande och påfrestande att publiken engagerar sig så känslomässigt i allt SVT gör. Det rasas i kommentarsfält när OS köps av Viasat, en tv-meteorolog skaffar mustasch eller folkkära programledare byts ut.

Vi känner att SVT ägs av oss alla – genom tv-licensen. Det är också den äldsta kanalen – lite stelare, värdigare, förhoppningsvis smartare.

Men kanske får vi leva med att även farfar SVT vill ta en mojito och dansa till EDM-musik med trosorna på huvudet ibland?

Bättre än så kan jag inte förklara inköpet av dokumentären ”Jag vaknade upp och var gay” som sändes vid tidpunkten i tablån (SVT2 kl 18.00) där diverse trivsamma djur- och Hitlerdokumentärer brukar hamna.

21-årige Kris gjorde en kullerbytta utför en slänt, drabbades av stroke och vaknade upp med förändrad sexualitet. Från rugby och motorcyklar till rosévin och hårfrisering på ett ögonblick.

Han besöker mer eller mindre tvivelaktiga forskare för att bevisa att stroken ”gjort honom homosexuell” och att det inte bara är en befintlig del av honom som väckts till liv. Ex-flickvänner intygar att han inte ”såg ett dugg gay ut” innan förändringen.

Det är provocerande ytligt. Frågan om hur strokes kan ändra människors personlighet och relationer är viktig och värd en intelligentare behandling.

Nästa skämskudde dök upp i charmiga, men förvirrade, ”von Svenssons kläder” (SVT1). Temat för kvällens avsnitt var att undersöka hur svenskar klär sig för att få ligga. Programledarna Karin Winther och Niklas Källner besökte bibliotek, en golfbana (?) och Lasse Kronér (eftersom han hamnat på en sexig-lista ett obskyrt företag beställt i pr-syfte).

De träffar också designern Iman Aldebe som skapar glamourösa slöjor, men som ibland kan sörja att turbanerna döljer hennes nyfriserade hår.

– Som att göra en brazilian wax när man inte har nån att visa den för, skämtar Winther.

Nja. Snarare som att göra en orimlig liknelse om rakade könsorgan.

Torsdag kväll ser jag ”The Americans”, TV8 22.15.

Ha!

”New girl” (TV4) för karaktären Schmidt (Max Greenfield).

Gah!

”Halvvägs till himlen” (TV4) har växt från haveri till ganska roligt.

Bra timing. Aktuellt och tacksamt ämne.

Lagom bra humorserie.

Där stod de, gänget. Alla med lappar i händerna, redo att bistå.
Det var som ett vanligt val men 30 år senare.
De var inte purunga, gubbarna och gummorna som delade ut valsedlar utanför kyrkan i söndags. Det var ingen kö in till själva vallokalen i Kummelby kyrka i Sollentuna. Tvärtom. Det var rena Autobahn in bakom skynkena, det var knappt att vi fick chansen att dröja, kontemplera en aning över våra val. Trots att inte heller själva valförrättarna var födda i går så var de alerta som få, glada att se oss, hela familjen, besöka kyrkan en söndag i september.
Jag röstade i kyrkovalet av två skäl: SD och morsan. Mest morsan, faktiskt. Hon stod som förstanamn på valsedeln för de Fria liberalerna här i kommunen. Jag ville stötta min mor. Hon är inte purung, hon är pensionär, men hon är klok och för en modern kyrka.
Det var väl en händelse som såg ut som en tanke att TV4:s nya humorsatsning ”Halvägs till himlen” hade premiär strax före kyrkovalet. I går sändes det andra avsnittet av serien som behandlar just problematiken för Svenska kyrkan: de minskande församlingarna, den alltmer påtagliga sekulariseringen, de flyende besökarna – och de unga prästernas jakt på att förnya, modernisera, famla efter sin och kyrkans roll i 10-talets Sverige.
Johan Glans och Anders Jansson spelar antagonisterna och är en ny humorkonstellation där Glans får glänsa mest som den nyanlända prästen Albin som tar över kyrkan i det lilla skånska samhället efter en vistelse i Afrika. Glans spelar ut hela sitt paradnummer som komiker; han är den naive, entusiastiska, behjärtansvärda idealisten som ständigt hamnar lite snett. Jansson är den bistre, konservative konkurrenten som egentligen borde ha fått jobbet som kyrkoherde.
Det första avsnittet var riktigt lovande, med roliga scener och rätt oväntade vändningar, toppad med en Jan Malmsjö åter i sin klassiska biskopskostym från ”Fanny och Alexander”.
Andra avsnittet var inte lika lyckat, saknade skratten – men höll ändå en ganska hög nivå på både manus och gestaltning.
”Halvvägs till himlen” är ingen ny ”Solsidan” men väl en kul grundtanke kring ett aktuellt ämne som rymmer en aldrig sinande källa för humoristiska kulturkrockar.
Jag tror det kan ta sig riktigt fint om ett par avsnitt.

I kväll missar jag inte ”Niklas mat” i SVT.

KLAS LINDBERG

He!
”Breaking news”.

Eh?
”Idol”-juryn sitter och gapar över det alltmer avslöjande bristerna i årets artisturval.