Artister som möts i TV4 möter artister som möts i SVT.
Kalle Moraeus har kallats in för att bryta SVT:s lördagsunderhållningsförbannelse.

 
Osäkert om speciellt många kommer att sakna ”Atleterna” och ”Brevfilmen” – de senaste titlarna i en allt längre rad av feltänkta försök till helgunderhållning från SVT:s sida.
Men nu har SVT laddat om, med förvirrade men småroliga panelhumorn ”Intresseklubben” och pålitliga, pittoreska artisthänget ”Moraeus med mera” – som tidigare alltid har legat på söndagar, men nu har fått rycka in som lördagsunderhållning, som för att hämta tillbaka lite av SVT:s förlorade helgheder.
I säsongspremiären frotterade sig mysiga masen Kalle Moraeus med Linda Pira och Stor, Miriam Bryant, en teatralisk Jan Malmsjö samt Robert Gustafsson.
En brokig skara kan man väl lugnt säga, vars umgänge blev underhållande bisarrt i och med att Gustafsson hela tiden var ”i karaktär” som den lätt tragiska Rolandz-sångaren Roland Järverup.

 
Och på tal om att vara i karaktär kan jag inte riktigt skaka av mig känslan av att artisterna i ”Så mycket bättre” numera i princip leker ”Så mycket bättre”.
För medan deltagarna i SVT-föregångaren ”Stjärnorna på slottet” på senare år har gjort allt för att uppträda mer civiliserat än de första säsongernas deltagare, och undvika den typ av bråk som var karaktäristiska för programseriens barndom, känns det som att deltagarna i TV4:s program tvärtom mer eller mindre medvetet är ute efter att upprepa. Skapa samma stämning, bli lika tajta, gå lika nära, fånga liknande ögonblick.
Jag kan ha helt fel, men tycker mig ana något lite uppskruvat över alla försäkringar om hur mäktigt och magiskt och underbart och episkt och fantastiskt och bästa kalaset allting är.
Annars var det ett habilt avsnitt i går, då härligt hesa udda fågeln Amanda Jenssen höll hov.
Poptrollkarlen Orups ”Magiker” lär vi få höra fler gånger.

I kväll är det starkt på seriefronten. SVT satsar brittiskt med ”What remains” och en suverän andra säsong av ”Line of duty”, och i Kanal 9 är ”The walking dead” tillbaka.

Ja!
Som så ofta vad gäller panelhumor verkar komikerna ha roligare än oss tittare även i ”Intresseklubben” (SVT). Men Anders Jansson levererade ändå en strid ström av roliga dumheter…

Nja…
… medan David Batra kunde ha lagt i en högre växel.

Norska radiosluskar.
Barnskivor och rockdinosaurier.
”Dom kallar oss artister” fortsätter att leverera.
Det är på väg att bli en långkörare. Och inget kunde göra mig gladare. När ”Dom kallar oss artister” (SVT1) nu är inne på sin femte säsong är det mesta sig likt. Lika bra det, egentligen. Det finns ju något alldeles speciellt här, som inte behöver ändras. Att hänga med i en artists vardag, att gå tillbaka i tiden och spela skivor som artisten tagit till sitt hjärta. Det ger, i all enkelhet, så mycket mer än alla löpande band-intervjuer i världen.
Veronica Maggio är först ut och vi får följa henne på promotionbesök i Norge. Just pr-maskineriet visas upp i sin plågsamma monotoni. Intervju efter intervju, samma frågor och samma svar. Idiotiska norska radiosluskar som frågar om de får ligga sked med Maggio. Att hon inte ber honom gå och hänga sig är en uppvisning i självbehärskning.

Men det riktigt fina är inte det som händer i förgrunden. I en kort sekvens tar sångerskan med teamet till sitt gamla favoritfik i Oslo. Det är en scen som känns lika avslappnad som äkta. Inget speciellt händer, men det känns ändå som ”Dom kallar oss artister”-gänget fångat något väldigt speciellt.
Som popnörd sedan barnsben är jag alltid fånigt intresserad av artisters influenser. Vilka låtar, artister och skivor som de tagit med sig genom livet och som format dem som konstnärer. Man lär sig något nytt, kan se mönster man inte tidigare kände till. Älskar sånt.
Här lyckas Maggio överraska genom att välja James & Karins klassiska ”Barnlåtar” (som jag själv spelar för min son) och dra paralleller mellan den skivan och sitt eget låtskrivande såväl som rockdinosaurierna Pink Floyd. Det är de små stunderna som gör att ”Dom kallar oss artister” till stor tv.

För övrigt anser jag att Åsa Avdic borde bli årets julvärd i SVT.

Torsdag kväll tittar jag på ”Livet efter döden” (SVT2).

HURRA 1

”The walking dead” (AMC). Tre avsnitt utan en chans att hämta andan. Nya och femte säsongen har börjat som en hästspark i nyllet. Lovande!

HURRA 2

”The driver” (BBC One). Nordengelsk noir med en storspelande David Morrissey som livskrisande taxichaffis i klorna på Manchesters gangsterboss. SVT har köpt in. Hurra!

Det goda samtalet är givetvis tidlöst.
Men i en tid då det gått inflation i tv-sända kändismiddagar med uppdrag att beröra, känns ”Sommarpratarna” som en navelskådande, sökt och onödig tillställning.

Det goda samtalet runt ett middagsbord kändisar emellan, där var och en får stå i fokus för ett tag och berätta om sina livsval och sina tuffa tider, har varit tjatigt länge.
Ändå finns det format som fortfarande håller, och lär göra det i ett par säsonger till.
TV4:s ”Så mycket bättre”, till exempel, är kanske inte i högform men inte heller på långa vägar redo för skroten.

SVT:s konstlade ”Sommarpratarna” däremot – som går ut på att människor som redan har fått utrymme att hålla monolog om sig själva i svenska egosmörjarinstitutionen ”Sommar i P1” får spinna vidare på sina självporträtt i tv-rutan, omgivna av andra sommarpratare som lyssnar andäktigt och är artigt jättenyfikna (i väntan på att få börja prata om sig själva) – liksom trivialiserar allt det rör vid.
För jakten på djup i samtalet är för utstuderad, och de intresserade, medkännande minerna för många.

I kväll höll klubben för inbördes beundran sitt fjärde måndagsmöte för säsongen, med skådespelerskan Helena af Sandeberg, hjärnforskaren Katarina Gospic, humoristen Olof Wretling, regissören Baker Karim och designern Bea Szenfeld.
Det var en välformulerad men tröttsam tillställning – som ironiskt nog avslutades med att Gospic, då själva samtalet skulle utvärderas, påstod något i stil med att ”djupa frågeställningar dök upp lite oväntat”.

Det var ironiskt eftersom man inte direkt behöver vara hjärnforskare för att fatta att hela programidén bygger på att ”de djupa frågeställningarna” dyker upp.
Och det är absolut ingenting oväntat över dem, utan de levereras enligt den rena rama löpande band-princip som gör att den här typen av kändisterapi i det offentliga rummet har börjat kännas direkt banal.
I morgon är jag nyfiken på ”Diktatorn” i SVT2 och ”Inte ok” i TV3.

Ja!
”På jakt med Lotta och Leif” (SVT1). Fin och folkbildande favorit som hittat från webben till gammel-tv.

Nja…
Alla älskar ju ”Frost”, men ännu fler nya figurer var ju precis vad urspårade sagoserien ”Once upon a time” (Kanal 11) inte behövde.

Kuverthelvetet är öppnat.

Kan ”Veckans brott” (SVT1) nu äntligen gå vidare utan sin gimmick?

För 1,5 år sedan förslöt Leif GW Persson kuvertet där han förutspådde lösningen på gåtan med rekordstölden av 69 stycken kor. Det har blivit en cliffhanger av närmast mytiska, om än buskisdoftande, proportioner.

GW har engagerat sig, besökt rättegången mot den frikände bonden och kritiserat polisens insats. Han kallade dem ”trötta gamla buteljkorkar”, men borde inte ”raljera” så mycket, säger Katrineholmspolisen i inslaget.

– För att stå ut med vissa typer av människor och deras så kallade professionella kompetens så har jag valt det ironiska avståndet framför att falla död ner med en hjärtattack eller hjärnblödning, svarar GW.

Efter att ha viftat med kuvertet under våra näsor i två tredjedelar av programmet, återberättat fallet ännu en gång, redogjort för rättegången, pekat lite på en uppbyggd modell av bondgårdens omgivning (SVT:s snickare kan vara nöjda) och med tidtagarur kontrollerat hur lång tid det tar att lasta kor var det så äntligen dags att öppna kuvertet. Allting annat än att de skyldiga är Kung Carl Gustaf i konspiration med Göran Persson och riksbankschefen vore en besvikelse, så ett tv-historiskt antiklimax var självklart väntat.

”Kostölden har aldrig hänt” står det på GW:s mytiska papperslapp. Varpå professorn ödmjukt erkänner att han i tre mordfall haft ”duktigt fel” och att ”det där med kunskap är knepigt”.

– Egen övertygelse ska inte förväxlas med sanning. Kanske måste jag jobba mer med mig själv när det kommer till sånt.

Nu när den publikfriande spänningen i det förslutna kuvertet släppt är det som står sig fortfarande kritiken mot polisens bristande förundersökning. Kanske är det ett bra sätt att belysa viktiga frågor – i glansen runt den grandiosa GW-persona som är så central för hela ”Veckans brott” där professorns hälsotillstånd (”förkyld”), åsikter om allt ifrån politik till hästar och en inklippt bild av hur han sprätter i väg snus på Londons gator ingår.

Ett lika underhållande som omöjligt tankeexperiment är förresten att föreställa sig programledaren Camilla Kvartoft grymtandes i den där kontorsstolen i stället.

I kväll ser jag ”How to get away with murder”, Kanal 5 21.55.

Ha!

Det viktigaste inslaget i brittiska förlagan till ”Hela Sverige syr” (Sjuan) – ”The great british sewing bee” – är testunden. Här har det översatts till en klassisk svensk fikarast.

Gah!

”Svenska Hollywoodfruar” (TV3) blir allt mer krystat och värst av allt – tråkigt.

Vad har hänt? Vem gjorde vad? Och vem i hela världen kan man lita på?
”The affair” har börjat släppa ifrån sig ledtrådar – men än så länge ligger mystiken tät i höstens bästa serie.

 
Platsen är de välbärgades semesterparadis Hamptons.
Den otillfredsställda, medelålders New York-bon Noah Solloway (Dominic West) anländer med fru sedan 17 år (Maura Tierney) och vanartig barnaskara – och möter den lokala servitrisen Alison Lockhart (Ruth Wilson), som är gift med en ranchägare (Joshua Jackson) och förlamad av sorg efter att ha förlorat ett barn.
Affär inleds, ett mörkt moln tornar upp sig – och någonting riktigt dåligt händer.
Vad vet vi inte än, men vi får långsamt pusselbitarna utlagda för oss genom att höra Noah och Alison – som sitter i polisförhör och ser tillbaka på händelserna (”True detective”-style) – återge vad det egentligen var som hände den där sommaren.

 
Förra måndagen gick ”The affair” ut stenhårt med den här tv-säsongens klart starkaste pilotavsnitt; ett tudelat litet melankoliskt och varsamt mästerverk om åtrå, sorg och minnets bedräglighet, där Noahs berättelse målade upp en bild, och Alisons en helt annan.
I går kom del två till HBO Nordic, och den befäster ”In treatment”-teamet Sarah Treems och Hagai Levis förvillande, förförande otrohetsmysterium som en mästerklass i dubbla perspektiv, och höstens mest intressanta, och… ja, vuxnaste nya serie.
Skådespeleriet är för finsmakare, och det är fascinerande hur huvudrollsinnehavarna spelar olika varianter av sina karaktärer, beroende på vems historia de figurerar i.
Och vill man läsa ut något mer ur ”The affair” kan man kanske dra paralleller mellan den Alison som Ruth Wilson spelar i Noahs version – ett sexigt, flirtigt och utmanande klätt objekt för hans besatthet – och problematiken kring hur kvinnliga rollfigurer lite för ofta skildras när berättarperspektivet är helmanligt.
Vilket det ju oftast är.

 
I kväll kollar jag in ”Korrespondenterna” (SVT2) om hur man hämnas runt globen.

Jippi!
Sarah Lancashire är en uppenbarelse i gripande, brutala, tragiska ”Happy valley” (SVT1).

Usch!
”Sveriges värsta bilförare” (Kanal 5) är ett riktigt rövprogram.

”Allt för Sverige” är tillbaka. Väderprognosen säger ihållande känslostormar.

 
Allt är som vanligt när tio nya amerikaner anländer SVT, på jakt efter att få veta mer om sina svenska rötter i ”Allt för Sveriges” fjärde säsong.
Ett förförande Sverige bjuder in i grönskande, pittoresk sommarskrud, Anders Lundin agerar magister under småtramsiga lektioner i konsten att vara svenskt lagom, och känslostormarna sätter igång omedelbart – med amerikansk styrka. Halleluja.
Säsongspremiärens Zlatan-fokus kändes kanske lite fånigt, då man anade att få av deltagarna ens visste vem han är. Och tävlingsmomenten fungerar fortfarande mest som ett störande avbrott i Sverigeromantiken.
Men på något sätt måste man förstås gallra ut folk om man ska få fram en segrare, och på det stora hela är det här oerhört vinnande tv; rena rama fosterlandsporren, med supertaggade amerikaner man känner för, och idel gripande livsöden från både dåtidens Sverige och nutidens USA.
Och det är rörande att se hur mycket det verkar betyda för deltagarna att hitta paralleller mellan sina svenska förfäder och sig själva, som för att hitta sin egen plats i ett större sammanhang.
Bra tv, alltså. Men en rolig och välkommen variation vore om nästa säsong spelades in vintertid. Gärna en bit upp i landet.
Det skulle bli en lite annan programserie, förstås. Men Sverige är ju så mycket mer än solsken, grönska och ljusa sommarnätter, och för att verkligen kunna förstå oss svenskar – och hur livet var för de som en gång i tiden flyttade härifrån – måste man väl nästan göra ett nedslag här i januari?

 
Tillbaka är för övrigt även ”Café Bärs”. En del inslag är roliga, andra helt poänglösa.
Men det är om inte annat vältajmat och träffande med Peter Settmans sinne för stålar som stående skämt, nu när han och produktionsbolaget Baluba gör Kanal 5-humor enligt löpande band-principen.

I kväll lyssnar jag på de opålitliga berättarna i höstens bästa nya serie – ”The affair” – på HBO Nordic.
Och så ska man inte missa lysande brittiska ”Happy Valley” i SVT1.

Kul…
… med ”Survivor’s remorse” (HBO Nordic); en skön ny komediserie med uppfriskande originellt tilltal.

Uselt…
… att Kanal 9 ligger så långt efter med sändningarna av ”American horror story”.

Titta, han snackar!

Om inte hovets skyddsmur mot omvärlden varit så hög så hade David Hellenius gamla parodi kanske låtit mer som Carl Philip än som Björne.

Låt oss först beta av ”Hey baberiba”. Ni vet, humorprogrammet som slutade sändas för sju år sedan. Jag trodde att vi hade lämnat detta bakom oss – men plötsligt 2014 så ska Hellenius i sin hörna försonas med prinsen efter den ”elaka” parodin.

Eftersom man sällan har fått se Carl Philip framträda i offentliga sammanhang så är det av förklarliga skäl svårt att få en tydlig bild av honom, förmodligen för Hellenius också.

För om man ska vara ärlig så var ju hans porträtt av Carl Philip aldrig särskilt träffsäkert. Den mammiga prinsen som pratar som ”Björnes magasin”-Björne kanske var lite småkul, men en bra imitation av Carl Philip var det knappast.

Därmed har jag också svårt att tycka att det var så mycket för honom att ta illa upp för. Och allt för mycket av den korta programtiden ägnades åt denna daterade sketch.

Det har under veckan rapporterats om hovets krav på att kontrollera sändningsrättigheterna till ”Hellenius hörna”. Något som såklart får en att misstänka att programledaren belagts med stora begränsningar.

Men när han väl hade prinsen där i studion så hade jag ändå velat höra i alla fall några ord om designplagiatanklagelserna och nattklubbsbråket i Cannes.

Han tilläts lite väl förenklat få uttrycka hur han anser sig vara ett offer för mediedrev.

Carl Philip konfronterades i alla fall med det pinsamma sifferdebaclet på Idrottsgalan för ett par år sedan. Något som gjorde att han fick prata om sin dyslexi – huvudorsaken till att han ställde upp i programmet – och som i slutändan också fick göra honom till programmets hjälte.

Jag applåderar ambitionen och ser gärna att kungligheterna bjuder upp lite oftare – för även om Carl Philip låter tillrättalagd och inrepeterad så får man åtminstone en mer uppdaterad bild av personen än en snart tio år gammal – och dålig karikatyr.

I kväll tittar jag på ”Så mycket bättre” i TV4, 20.00.

Klass

Klara Söderberg berättar i ”Skavlan”, SVT1, att hon inte kom in på musikskolan i tredje klass. Det blev världssuccé för First Aid Kit ändå.

Pass

Samtidigt i TV4 skolas idolerna in i obekväma dansnummer. Det ser inte ut som stundande världssuccé den här säsongen heller.

Stefan Sköld

Att de aspirerande modellerna i ”She’s got the look” är (relativt) gamla är själva poängen.
Problemet är att konceptet också är bedagat.

 
Man kan förstås välja att se Sjuans nya modelltävling för kvinnor över 35 – Jessica Almenäs-ledda ”She’s got the look” – som en befriande hyllning till den lite mognare kvinnan.
Som en bekräftelse på att även kvinnor som inte är 20 och tunna som trådar kan vara vackra.
Men det ligger närmare till hands att konstatera att det är ett fullständigt feministiskt omedvetet program där kvinnor som så att säga har blivit märkta av livet, både kroppsligt och själsligt, ska må lite bättre i sig själva genom att få ett kvitto på att de om inte annat ser bra ut. För sin ålder.
Och vad kanske värre är i termer av tv-underhållning: Det är inte bara deltagarna som har ganska många år på nacken – utan även upplägget.
”She’s got the look”, som från början är ett amerikanskt koncept, är i princip bara ett ”Top model” för medelålders, som ser ut att ha för avsikt att följa exakt samma mönster som Tyra Banks långkörare har gjort i 21 säsonger.
(Ett makeoveravsnitt där någon bryter ihop över att bli kortklippt lär komma som ett brev på posten.)
Och medan detta inte på något vis är ett problem som är unikt för ”She’s got the look” – hela tävlingsrealitygenren står och stampar på stället, vaktad av en trehövdad jury – blir det väldigt påtagligt här, då hela produktionen känns bättre begagnad.

 
Dessutom var det onekligen något lite beklämmande över premiäravsnittets auditions.
Det är svårare att se mogna, fullvuxna kvinnor bete sig ovärdigt och desperat, i behov av att bli sedda och bekräftade, än vad det är att se tonåringar göra det. Och även om det är gjort med den så kallade glimten i ögat, är det jobbigt att se en 58-åring kravla runt på alla fyra på catwalken, nästan ramla av den och sedan behöva få hjälp med att ta sig upp.
Res dig vuxna kvinna! vill man skrika.

I kväll tittar jag på ”Bytt är bytt” i TV4.

Ja!
”How to get away with murder” (Kanal 5). Viola Davis är våldsamt begåvad, och snillet Shonda Rhimes har på mindre än ett decennium egenhändigt skrivit nya villkor för svarta skådespelerskor i amerikansk tv.

Jo…
”Halvvägs till himlen” (TV4). Verkligen ingenting märkvärdigt, men Anders Jansson och Johan Glans är älskvärda proffs.

Carrie är inte bara drönarnas drottning – hon är mamma också.

Efter två säsongers fritt fall:

Det finns hopp för ”Homeland”.

Då och då dyker det upp en tv-serie som sliter bort mattan under ens fötter.

”Homelands” premiär 2011 var ett sådant tillfälle. Från sekund ett så var frågan om sergeant Brody var den terrorist och landsförrädare som CIA-agenten Carrie Mathison (Claire Danes) proklamerade, en verklig världsangelägenhet. Få serier har lyckats skapa samma nerviga attraktionskraft.

Svårigheten när en serie inleder så starkt är att hålla fortet. Tre år senare har förhållandet till ”Homeland” gått igenom de flesta faser. (Har du inte sett ­säsong 1–3, sluta läs nu!) Under tvåan levde en svag glöd kvar. Säsong tre tog nära nog död på relationen. Hoppet om dess överlevnad tändes dock mot slutet när skaparna gjorde det enda rätta och tog livet av Brody för att ge Carrie fritt spelrum. Det hade ­varit manusförfattarna övermäktigt att väva in ­honom ytterligare ett varv.

När säsong fyra nu dragit i gång i SVT1 är Carrie (nu kallad drönarnas drottning) positionerad som chef i Kabul och skiten träffar fläkten direkt när en av henne beordrad drönarattack skapar politiskt kaos. På hemma­plan tar systern hand om hennes och Brodys ny­födda dotter som Carrie har ­problem att knyta an till.

Carrie verkar för tillfället ha sin bipolära sjukdom under kontroll men är desto mer ­emotionellt sargad över Brodys död. Något som tar sig starkt i uttryck i en lång vardagsscen tillsammans med dottern som når ­klimax i en magstark badkars­incident som lär sätta internet i spinn.

Det är så klart för tidigt att döma efter det inledande dubbelavsnittet och riktningen är fortfarande oklar, men serien ser ut att ha tillförts tillräckligt med nytt blod i form av nutidsdrama och intressanta karaktärer för att lyckas börja om.

Det kommer aldrig att bli lika bra som förr men mycket talar för att Brodys död ändå blev den nystart som ”Homeland” behövde”.

I kväll tittar jag på ”Dox: Vapen, lögner och videoband” i SVT1, 22.00.

Klass

”På jakt med Lotta och Leif” har hittat in från SVT Flow till Stor-SVT.
Halleluja!

Pass

Efter tre sekunders krystat gulligull i ”Ensam mamma -söker”, TV3, kickar kräkreflexen in.

Stefan Sköld

”Fångarna på fortet” möter skräcklajv i ”Jagad av hundar”.
Ett program man bara behöver se en gång.
Så, TV3:s ”Jagad av hundar” är alltså ett sorts ”Fångarna på fortet” med skräcktema.
Kompisgäng om tre lämnas ”djupt inne i de baltiska skogarna” på kvällningen, med uppdraget att hitta tre nycklar i otäcka miljöer.
Jag säger hitta, för det rör sig knappast om några fysiskt krävande eller intellektuellt kluriga utmaningar.
Med nycklarna kan deltagarna sedan låsa upp kistor med pengar – men de får bara behålla bytet om de lyckas springa ifrån ett gäng drillade vakthundar (av den typ som satta, muskulösa män med dubiösa affärskontakter brukar ha) som släpps ut efter dem i en inhägnad bana.
Det krämas på med klassiska rysarknep; en inledning i found footage-stil, en ociviliserad östeuropeisk skådeplats, en långhårig kvinna efter japanskt skräcksnitt, barnröster, trasiga dockor… Och programledaren Malin Gramer gör sitt bästa för att förmedla rätt stämning genom att säga saker som ”ta ett ordentligt farväl, för ni kanske inte ses igen”.
Då känns det som att man har hamnat mitt i ett lajv. Och det är svårt att hålla ögonen på rutan samtidigt som man himlar med dem.
Premiärgänget – tre unga män från Karlstad – bjöd i och för sig till, och levde sig in. De började noja redan när en ovanligt stor humla surrade fram över en våtmark i dagsljus, och ju mörkare det blev, desto spakare och hoppigare blev de.
Men det upprepade detta har hänt-moment som ska håva in nya tittare efter reklampauserna har en frustrerande effekt på tempot. Och för mig är ”Jagad av hundar” one night stand-tv, som man känner sig färdig med efter en gång.
Hundracen lär inte bjuda på några större variationer, så att det inte rör sig om mer än fyra avsnitt totalt är nog lika bra.
Och faktum är ju att den verkliga Malin Gramer-ledda skräckshowen i TV3 är ”Paradise hotel”.
Där är insatserna för deltagarna betydligt högre, och hoten – om mobbare, otäcka sjukdomar, mördande bakfylleångest och livslång genans – högst reella.

I kväll: ”Uggla flyttar in” i TV4.

Ja/Nej?
Så ambivalent inför ännu en säsong av ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3). Men kan inte riktigt slita blicken.

Nja…
”Ett härligare liv” (SVT Flow) med Hannah Widell och Amanda Schulman känns, åtminstone initialt, som rätt tunna grejer.

Karolina Fjellborg