Ingen vågar, ingen gör.
Kanalerna litar blint på gamla beprövade succér.
Och så undrar de varför tittarna flyr.
Vi har kommit nästan halvvägs igenom 2010-talet. Påstås det. En vanlig måndagkväll hösten 2014 kunde nämligen lika gärna ha varit en vanlig måndagkväll 2009.
Kolla vad broadcastkanalerna dukar primetime-bordet med. ”Vem tror du att du är?”, ”Ensam mamma söker”, ”Kockarnas kamp”. Känns det nytt? Modernt? Då har vi inte ens nämnt Kanal 5, som fortsätter att mjölka de sista dropparna ur en fem år gammal Ullared-succé med ytterligare en blodfattig serie om Morgan och Ola-Conny.
Jösses.
Varför vill man ingenting?
För att nya program kräver idéer. Och tid. Och pengar. Och ingen har lust – eller vågar – satsa på ett nytt format som kanske inte funkar.
Men är det något tv-historien har lärt oss så är det att alla succéer inte är omedelbara. Om vi kikar mot Storbritannien så var många av deras moderna tittarframgångar inga hits från början. Karaktärer som Francis Urquhart, David Brent, Vicky Pollard, Edmund Blackadder eller Alan Partridge fick alla utvecklas över tid. De tilläts att testa sina vingar – och misslyckas – innan de hittade sin form och blev kulturella ikoner av vår tid.
För att någon tänkte. Och vågade.
Ingenting känns mindre vågat, äventyrligt eller nytänkande än den svenska tv-hösten 2014.
Vem ska ta första steget? Eller är ni nöjda med läget, tv-chefer?
Då har vi verkligen problem på riktigt.

Det var en av vårens allra finaste tv-serier. ”På jakt med Lotta och Leif ”(SVT1) fungerade som flaggskepp vid sjösättningen av SVT Flow.
Även om det är en repris så tål jaktserien med de två älskvärda särlingarna att ses igen. För Serien är något så unikt som ett nytt tv-format med värme, hjärta och hjärna. Som omfamnar tittaren och samtidigt ställer svåra frågor. Om liv, död och rätten att bestämma över sådana saker. För matens eller nöjes skull.

Tisdag 30 september tittar jag på ”Ett härligare liv” (SVT Flow).

Hurra 1
”Print the legend” (Netflix). Ytterst sevärd dokumentär om möjligheterna – och farorna – med 3D-skrivarteknologin.

Hurra 2
”We steal secrets” (Filmnet). Ytterst sevärd dokumentär om Wikileaks – en världsrevolution som frontalkrockade med verkligheten.

Ibland behöver det inte vara så krångligt.
Där andra programkoncept försöker krysta fram skandaler, reder ”Skandal!” helt enkelt ut några ur verkligheten.

 
I en tid när gamla nedlagda tv-format återuppväcks på löpande band, och framfångsrika program kopieras till förbannelse – eftersom ingen just nu verkar kunna komma på något som känns verkligt nytt – kan det bästa vara att bara sluta krångla till det.
Att inte försöka hitta några tokiga personligheter, någon fräck inramning eller någon ny, sensationell krok.
Utan bara grotta ner sig i intressanta ämnen som folk vill veta mer om.
SVT gick på den linjen med lyckat resultat i somras, med Jens von Reis ”Retro”.
Och nu håller de det enkelt igen med ”Skandal!”, som hade premiär i går.
I sex avsnitt ska vi få några stora, inte alltför avlägsna kulturbråk utredda; ett tacksamt ämne såklart, då kulturella bataljer ofta kan te sig lite… oproportionerliga för utomstående.
Premiären handlade om dåvarande Konstfackseleven Anna Odells examensprojekt ”Okänd kvinna 2009-349701”, för vilket hon fejkade en psykos på Liljeholmsbron – vilket ledde till att hon tvångsinlades på psykiatriska akutmottagningen på Sankt Görans sjukhus, och sedan retade gallfeber på både personal och allmänhet då hon avslöjade att det hela bara var konst.

 
”Skandal!” hade ambitioner att sätta in bråket i en samhällelig kontext (intressant), och följa upp med vad debatten fick för effekt på psykvården (oklart). Men den verkliga behållningen var att få höra Odell och hennes argaste kritiker – överläkaren David Eberhard (som har hunnit lugna ner sig lite på fem år, men fortfarande är klart sur) – ge sina vardera versioner av händelserna.
Produktionen höll sig objektiv, men man hade klippt det hela väldigt bra – och vem som är den skarpaste kniven i lådan av de två rådde det inga tvivel om när halvtimmen var över.
Eberhard verkar fortfarande inte ha fattat att hans sätt att reagera på Odells tilltag är en del av just den problematik hon ville belysa.

I kväll: ”Debatt” i SVT1.

Ja!
”Ginas värld” (SVT Flow). Bra varje gång!

Jo…
Det känns visserligen lite som att vad som helst kan bli en humorserie i Kanal 5 just nu. Men ”Bastuklubben” är ju faktiskt ganska roligt.

Karolina Fjellborg

”Tyrant” är lika delar politiskt laddat kvalitetsdrama och daterad såpopera, och en buffé av arabiska schablonbilder.
Man har inte tråkigt för en sekund.
Viaplay har uppenbarligen en plan, och satsar offensivt på serier den här hösten.
I onsdags var det premiär för semifeministiska fantasyromantiksnackisen ”Outlander” – som ser ut att ha varorna som krävs för att dansa i ett par säsonger – och i går anlände ”Tyrant”.
En FX-serie från ”Homeland”-männen Gideon Raff och Howard Gordon, som visserligen inte blev det prestigedrama det lät som på pappret, men ändå är märkligt beroendeframkallande i all sin grandiosa såpighet.
Två svenskar – Fares Fares och Alexander Karim – syns i viktiga biroller, i vad som kort kan sammanfattas som en ”Gudfadern”-historia förlagd till den arabiska våren.
Storvulen scenografi och ambitioner att kommentera både Mellanösternproblematiken och maktens förförande mekanismer blandas med banal sensationsdramaturgi à la ”Falcon Crest” och andra stora 80-talstitlar på temat maktgalna familjer.
Adam Rayner spelar Bassam Al-Fayeed; ”Tyrants” egen Michael Corleone, som är son nummer två till den fiktiva arabnationen Abbudins diktator.
Bassam har levt i självvald exil i Kalifornien i 20 år, under namnet Barry, men när han motvilligt återvänder hem tillsammans med sin amerikanska familj, för att närvara vid sin brorsons bröllop, blir han insyltad i sin familjs blodiga affärer igen, och en slumrande makthunger väcks till liv.
Ojämnt agerade ”Tyrant” står och svajar mellan hög standard och rent töntiga inslag, och det finns inte en muslimsk klichébild i boken som är för trött för att få lite scentid.
Störst problem har jag med hur sexuellt våld mot kvinnor används direkt spekulativt, på ett sätt som kanske säger mer om manusförfattarnas kvinnosyn än om rollfigurernas.
Men sluta titta kan jag ändå verkligen inte göra.
För ”Tyrant” (som från och med nästa lördag även sänds i TV3) är rafflande trots alla sina brister.
I kväll zappar jag mellan valvakorna i SVT och TV4.

Ja!
En sådan kulturgärning av SVT att sända två timmar med Linda Pira!

Nja…
”Brevfilmen” har ett visst underhållningsvärde, men känns lite som en gammal ZTV-produktion som har grävts fram och lagts på bästa sändningstid i SVT.

Karolina Fjellborg

Hundrasextionde ”Lyxfällan” var identiskt med de tidigare 159.

Och efter blott andra avsnittet av ”Arga restaurangen” är jag redo att gå till val med budskapet:

Bevara oss från skriksåporna.

Torsdag har blivit denna genres högtidsdag. Expert läxar upp vilsna människor som lovar bot och bättring. Det har hittills inte inträffat i ”Arga restaurangen”. Men om jag får gissa utgången så tror jag att de kaosiga ungdomarna som inte kunde koka kaffe i gårdagens avsnitt kommer att vara rena rama Michelinkockarna när Kanal 5:s magiska klippbord har gjort sitt. Problemet är att allt är byggt runt konceptet att Anders Öfvergård ska bli just arg. Det är inte speciellt konstigt att lata ung­domar som aldrig jobbat tidigare är rätt usla på att driva restaurang. Så han skäller. Och där var saken biff.

Nästa tack …

TV3:s långkörare ”Lyx­fällan” jobbar med en lite annorlunda, om än extremt förutsägbar, metodik. Inför gårdagens avsnitt roade jag mig med att gissa vad de skulle tvingas sälja av och vad de skulle få i present på slutet. Jag gissade på tv-spel och resa till Legoland. Jackpot! Alla rätt!

Det skriks visserligen inte lika högt som i Öfvergårds program men ”Lyxfällan” döljer skickligt att det är den allra mest cyniska underhållningen i tablån.

Anledningen att det fort­farande funkar säsong 17 är att folk gillar att känna sig duktiga i förhållande till andras misär. Man ser hur de klistrar fast tusenlapp efter tusenlapp och tänker ”Gud, vad jag skulle få beröm om de gjorde en budgettavla hemma hos mig”. Det är ju knappast som om Patrick Grimlund och Magnus Hedberg ger saftiga tips i privatekonomi. Att man kan sälja saker på loppis kan nog de flesta räkna ut.

”Lyxfällan” hade nog under detta lömska skal en fin ambition att hjälpa människor i början, men efter att ha sett samma avsnitt 1 000 … förlåt 160 gånger, så har jag svårt att finna någon
annan poäng att se ett till, förutom av just denna anledning.

I kväll tittar jag på sista avsnittet av ”Retro” i SVT1, 21.00.

Klass

Vad skulle  vi göra utan Zlatan? 50 landslagsmål och Sveriges störste.

Pass

”Böda camping”, Kanal 5. För att orka titta på folk som campar måste man nog själv gilla att campa ohälsosamt mycket.

Stefan Sköld

Det har gått två decennier.

Men Estoniakatastrofens svallvågor slår fortfarande hårt.

Jag var inte speciellt gammal när Estonia sjönk. Det är dock den första stora nyhetshändelse som jag har väldigt tydliga minnen av.

Och när man ser TV4:s ”Estonia 20 år ­senare” är det, precis som de anhöriga berättar, svårt att förstå att det gått så lång tid. De sitter fortfarande där med samma stora sorg och en tappad tro på samhället.

Johan Romins dokumentär närmar sig ­katastrofen från olika håll. Flera överlevande berättar närgånget om mardrömskvällen och hur de agerade när de förstod att skeppet var på väg att gå under. Det kommer fram fina historier om hur folk hjälpte varandra i en chockartad situation, men även hemska detaljer om hur andra utnyttjade ­tumultet till att råna sina medpassagerare.

Ingvar Carlsson och Mona Sahlin talar ut om det svåra politiska läget och de beslut som fattades i bärgnings­frågan. Sahlin konstaterar nu i efterhand att de i den pressade situationen gjorde fel som inte försökte få upp Estonia från havsbottnen. Man får en väldigt intressant bild av hur fel allt kan bli när en när en tragedi förvandlas till storpolitik.

Mest drabbande är dock besöket hos föräldrarna som förlorade sina döttrar. Den maktlöshet som de kände, och fortfarande känner, över att inte kunna ­påverka situationen. Det är omöjligt att inte bli berörd när de drabbade familjerna samlas vid det lokala minnesmonumentet, eftersom de inte har några ­riktiga gravar att gå till.

Dokumentären varvar de anhörigas berättelser med ljudupptagningar, nyhetsklipp och intervjuer med olika experter. ­Utan att ge några nya svar så fångar den skickligt hur en sådan här händelse drabbar så många på så olika sätt och 20 år senare fortfarande gör det.

En överlevande berättar att han bortsett från de 852 dödsfallen inte skulle vilja ha olyckan ogjord, då den trots allt berikat ­honom som människa. Det är en tanke som är svår att släppa.

I kväll tittar jag på utfrågningen av Jonas Sjöstedt i SVT1, 20.00.

Klass

”Masters of sex”, HBO Nordic. Alltjämt veckans stora höjdpunkt.

Pass

Att någon vill se Morgan och Ola-Conny leta isbjörn på -Svalbard i –Kanal 5:s ”En stark Norge–historia” är för mig fullständigt obegripligt.

Stefan Sköld

Anders Öfvergård tittar med rynkad panna in i kameran och bedömer läget på sin restaurang med följande bröl:

– Det är kat-a-strof!!

Och inte för ett ögonblick tror man på honom.

Realityprogram är en särskild utmaning i tv-branschen. Kollisionen mellan produktionsteamet som har ett skriven formel att upprätthålla och svensson-deltagarna som hoppas på en egen, unik upplevelse måste hanteras på ett delikat sätt. Cynism finns inbyggt i konceptet eftersom man utger sig för att skildra en verklighet. Från produktionens sida måste man arbeta hårt med att dölja eller i sämsta fall tona ner manipulationen.

Gårdagens premiär av ”Arga restaurangen” (Kanal 5) är ett exempel på när man misslyckas i genren, en svensk variant av Gordon Ramsay-ledda ”Hell’s kitchen” där man lyft in arga snickaren Anders Öfvergård – som nu återbekantar sig med den krogbransch han en gång lämnade. Upplägget liknar ”Leifs restaurang” (TV4) och har ett gäng arbetslösa som ska drillas av Öfvergård på hans nya hak innan det öppnar. Restaurangen ska heta Angry diner, så uppenbarligen är det inte mys eller god mat som ska vara främsta argumentet för att gå dit, utan upplevelsen av en hunsad personal som lyckas skrämma fram något dugligt på din tallrik.

Det börjar med ett matlagningstest där vissa går vidare, andra får se den koleriske krögaren spotta ut maten och kalla den ”äcklig”. De som går vidare bussas sedan till Angry diner där de får veta att de redan samma kväll ska laga mat och servera åt en fullpackad lokal.

Det går som väntat eftersom ingen kan laga mat och ingen vet hur man sköter kassan. Och Öfvergård ryter, pekar med hela handen och lägger ner sin själ i skådespeleriet framför kameran när han påstår att ”jag trodde att det skulle bli kaos men inte att det skulle vara SÅ HÄR illa”.

Jo, tjena.

Det är vid sådana här tillfällen, när upplägget är så genomfalskt, som man bara vill sätta fyr på hela realitygenren.

I morgon ser jag ett gäng Kristaller delas ut på TV4.

Nja

”Böda camping” (Kanal 5) är snäppet mindre cyniskt än ”Arga restaurangen”. Men varför en hel timme?

Nej

Tredje säsongen av ”Dallas” är igång i Sjuan. JR är död och begraven. Varför är inte den här rebooten det?

Ingvar Oldsberg vill föryngra ”Bingolotto”.

I stället tar han det till dödsbädden.

Han har slagit på stora trumman i intervjuer, den gode Ingvar. ”Bingolotto” skulle bli inspirerat av Filip och Fredrik, studion skulle påminna om David Lettermans och vinsterna skulle bli ballare.

Så vad hände?

Vi fick en halvtimme mer av samma elände.

”Bingolotto” har tappat till ungefär en tiondel av tittarna sedan glansdagarna på nittiotalet – men TV4 (numer TV7) har svårt att släppa taget om sin älskling. Tiderna förändras dock och tur är väl det. Om de ska få tillbaka publiken krävs nog något mer radikalt än att byta programledare, plocka fram Robert Wells ur sitt ide och införa Ingobingo (!).

Senast gjorde de i alla fall en ansats till föryngring genom att ta in Marie Serneholt. Men det räckte inte med en ung programledare för att locka en yngre målgrupp. Så då gjorde de en kovändning och satsade på 69-årige Oldsberg.

Han må vara trygg i sin roll och såg ut att älska varenda minut i rutan, men eftersom programmet helt saknar styrsel blir det pannkaka av allting. Det nya intervjusegmentet var helt obegripligt. Gästen och riksknasbollen Caroline af Ugglas närvaro i studion var väldigt svår att få grepp om. Först filmades hon bakom kulisserna målandes en tavla. Sedan fick hon några frågor, sedan målade hon vidare i studion. Mest vandrade Ingvar dock runt i studion utan att riktigt veta vart han var på väg.

När af Ugglas skulle lära Oldsberg att sjunga ”Are you lonesome tonight” med en djup röst blev det för mycket av den flamsigt putslustiga jargongen och man ville helst bara dunsta från jorden.

Den gamle ”På spåret”-nestorns dragningskraft ska dock inte underskattas i de äldre leden. Men hur det än blir så kommer han inte att sitta kvar på sin stol för evigt. Och eftersom återväxten bland tittarna i princip är obefintlig så krävs nog en helrenovering av konceptet om det inte ska gå i graven med målgruppen.

I kväll tittar jag på ”Masters of sex”, HBO Nordic.

Klass

Anna Hedenmo och Mats Knutson ledde utfrågningen av Gustav Fridolin i SVT1 med den äran.

Pass

”Parlamentet – Superval 2014”, TV4. Bättre politisk satir ett supervalår är väl inte för mycket begärt.

Stefan Sköld

Nytt är inte alltid bäst.
Sommaren skarpaste serie är en repris.
Men vilken repris det är.
Världens bästa tv-serie är inte gjord ännu. Något fantastiskt väntar alltid runt nästa hörn. Den ultimata tv-serien sänds alltid imorgon, oavsett vilken dag det är. Det må låta onödigt hårddraget, men är samtidigt en fullständigt nödvändig tanke för att hålla intresset uppe. Varför ska man annars fortsätta titta? Varför ens göra nya program om det som redan gjorts nu har varit så fantastiskt? Varför inte nöja sig med det göttiga man redan sett och älskat? För att man alltid vill ha mer. Nytt, bättre, snyggare, modernare. Men måste det alltid vara så? Samtidigt är det ju inte bara litteratur och skivor som med rätta klassikerstämplas. Detsamma gäller i allra högsta grad tv-serier. För sommaren 2014 är den bästa serien på vanlig tablå-tv inte ny, utan en repris. ”The shadow line” (SVT2) sändes för första gången härom året. Den hyllades av såväl kritiker som tittare och i sommar har den rullat igen.
Att se den igen är som att läsa om en bok man älskat och hitta nya saker man missade första gången.
För Hugo Blicks kolsvarta berättelse om engelska knarkbaroner, korrupta poliser och iskalla lönnmördarfarbröder är utan tvekan en klassiker som tål att ses om gång på gång. Så många trådar, så många detaljer, så många smarta sidospår att man knappt vill blinka av rädsla för att missa något.
Grunden är enkel, men vändingarna imponerande många – och smarta. Kommissarie Jonah Gabriel kommer tillbaka till jobbet efter en skottskada som fått honom att tappa närminnet. När en stor knarkboss hittas mördad i en bil tar Jonah fallet och märker snabbt att allt fler trådar leder till hans egen poliskår. Sista avsnittet gick i går, och för er som inte sett det än vill jag inte förstöra något. Men det brittiska noirdramat har ett av de bästa slut jag sett sedan Vic Mackey vandrade ut ur bild i ”The shields” sista avsnitt. Så intensivt att man knappt kan andas. Och så utsökt deppigt.
Se det som en rekommendation.

Söndag 17 augusti tittar jag på ”The honorable woman” (HBO Nordic).

Hurra!
”Sommarkväll med Rickard Olsson” (SVT1). Programmet är inget vidare. Men Olsson är ett sant tv-ess, oavsett sammanhang.

Nja…
”Sommarkrysset” (TV4). Som att drunkna i rosa sockervadd. Påfrestande.

Är du en av dem som gnäller över Hollywoods kommersiella storfilmer och muttrar att ”det var bättre förr”? 

Dokumentären ”Filmvärldens okända stjärna” bekräftar den bilden. 

Personligt – men också allmängiltigt. Den lilla bilden – men också den stora. De bästa biografierna förmedlar båda perspektiven, och det lyckades K specialen ”Filmvärldens okända stjärna” på SVT2 i går göra på ett utmärkt sätt.

På det personliga planet en kvinnlig pionjärs kreativa kamp i en av filmbranschens mest otacksamma roller – rollsättarens.

På det allmänna en bild av en filmvärld som gått från ytligt stjärnstyre till karaktärsskådespeleriets guldålder och tillbaka igen.

Under 30- och 40-talet var rollsättare i princip ett obefintligt yrke. Filmbolagen hade sina kontrakterade stjärnor och placerade ut dem i rollistorna. Hade någon spelat läkare i en film var chansen stor att han gjorde det även i den nästa.

På 80- och 90-talet köptes flera filmbolag upp eller gick samman och ekonomiska intressen tryckte undan de konstnärliga. Återigen skulle storstjärnorna bära filmerna på sina axlar.

Rollsättaren Marion Doughertys storhetstid sammanföll med tiden däremellan. Under sin karriär lyfte hon fram stjärnor som Dustin Hoffman, Jon Voight , Glenn Close, Danny Glover och Al Pacino. Utan henne hade varken ”Midnight cowboy” eller ”Dödligt vapen” sett ut som de gör. Men 1999 fick Marion Dougherty sparken. I en bransch besatt av ungdom och yta var hon inte längre välkommen. Några år tidigare hade hennes kollegor och flera av de största skådespelarna lobbat för att hon skulle belönas med en special-Oscar. Hon fick aldrig någon, och dog 2010.

Men hennes yrkesskicklighet lever ändå vidare. Karaktärsskådespeleriet har till stor del flyttat från film till tv. Och många av de bästa serierna och rollsättningarna står HBO för. Bolaget som också står bakom ”Filmvärldens okända stjärna”.

I kväll tittar jag på mitt ”guilty pleasure” – sagosåpabuskisen ”Hart of Dixie” i Kanal 5 klockan 20.00 och sedan slår jag 21.00 över till TV4 och VM-semifinalen mellan Brasilien och Tyskland.

Ja

Medan SVT:s ”Allsång på Skansen” slår knut på sig själv för att vara rätt och hippt är ”Lotta på Liseberg” (TV4) bara lite allmänt … gött.

Nej

… men den potentiella euforiska allsångskänslan sabbas av alla reklamavbrott.

Sylvia Balac