Folk träffas och sjunger ihop.

Ni påstår att det är mer komplicerat än så?

– Han är en av Sveriges bredaste artister och då menar jag inte kroppshyddan…nu ser jag honom komma uppför trappan där: Björn Skifs!

Så låter en av Petra Marklunds charmigt förvirrade introduktioner i ”Allsång på Skansen”. Något senare frågar hon dödsjojkaren som vann ”Talang”, Jon Henrik Fjällgren, hur man märker en ren.

Ja, hur förklarar man det i en kort mening i ett underhållningsprogram?

– Känns ungefär som att ta ett örhänge, säger han hjälpsamt.

Det är inte en slipad intervjuare som leder allsångsbonanzan, men är det verkligen något vi kräver? När en person som har frågeställande som huvuduppgift är dålig, då är det upprörande.

Nu har vi i stället en allsångsledare som sjunger bättre än någon tidigare gjort i samma roll. Hon ser mer bekväm ut som påhejare i musiken än när det ska pratas.

I bonussändningen på SVT Play efter showen tycks lite av nervositeten släppa och Marklund improviserar och låter Skifs läsa hennes replikkort när hon stakar sig.

Där finns uppenbarligen potential när hon vågar gå utanför ramarna.

I övrigt har inte mycket förändrats. Det ska vara lite till de äldre, lite till de yngre – och kanske förenas alla i något skojsigt skämtnummer (fiolfars med Peter & Victor eller den ironiska hiten #självis med SVT Humor-pojkarna i Ijustwanttobecool).

Till och med en inbiten allsångsskeptiker som jag smälter när Linda Pira och Stor kliver upp på scen och så oängsligt får igång publiken. Pojkbandet The Fooo är slipade nog att ha repeterat Petters ”Så klart” noga och justerat texten så att den passar dem bättre. De bjuder även på några extra bakåtvolter.

Sen presenterar Marklund Skifs som ”hunkarnas hunk”.

Folkligt, festligt. Man bjuder på något lite extra. Skifs sjunger ”Hooked on a feeling”.

I kväll ser jag VM-semin mellan Holland och Argentina, SVT1 21.00.

Ha!

Gastkramande avsnitt i ”24: Live another day” (TV3) när presidenten ställs öga mot öga med terroristen Margot Al Harazi. 

Gah!

Tufft jobb för ”Morden i Midsomer” (SVT1) att konkurrera med VM-fotbollen i TV4.

Trevlig tv är ibland så mycket mer än bara trevlig tv.

Både SVT och TV4 satsar på nostalgi – och gör det riktigt bra.

Fotbolls-VM tar en vilodag och livet känns rätt tomt och kallt.

Då drar både SVT och TV4 fram sitt sommartrumfkort, vid sidan av sport och deckare, nämligen den trivsamma nostalgin.

Allra bäst är ”Retro” (SVT1) – en dokumentärserie om popkulturella fenomen av gänget bakom ”Eighties” och ”Nineties”. Först ut är 80-talets dansvåg, med omåttligt populära filmer och tv-serier som ”Fame”, ”Flashdance” och ”Dirty Dancing”. Varningsklockor ringer med ett så trött programnamn som ”Retro” (jag tänker på trökiga sportpubar), men bakom detta döljer sig ett stort, bultande pophjärta.

Särskilt märks detta vibrerande intresse i fokuseringen på historien bakom dansvågen (”Soul train”, breakdance) och de små detaljerna som både sätter färg och säger så mycket. Unge Richard ”Crazy legz” Colon var dansande förgrundsfigur i Rocksteady Crew och den ”Flashdance”-skaparna vände sig till när Jennifer Beals rollfigur skulle göra de numera klassiska spinscenerna på golvet. Eftersom ingen annan kunde lära sig breakdance så snabbt tvingades Crazy legz sätta på sig en liten body, tajts och låtsas vara Beals.

– Det kändes lite…obekvämt, säger han nu.

Richard Herrey intervjuas om sin tid som dansare i tv-serien ”Fame”, men roligast är att se arkivbilderna där Ingvar Oldsberg intervjuar honom och några andra skådespelare på 80-talet.

Mycket stoff ska trängas in på en halvtimme, så ibland blir det lite väl skissartat och ytligt. Men alltid underhållande.

I TV4 är ”Förr eller senare” tillbaka, en ganska lättviktig men underhållande frågesport ledd av Hans Rosenfeldt. På pappret ser uppställningen Pernilla/Niclas Wahlgren, Kim Sulocki och Rickard Olsson inte särskilt upphetsande ut, men de lyckas hitta nya perspektiv på det uttjatade.

Sulocki drar en oväntat mörk anekdot om sin tid som barnskådis mot Ernst-Hugo Järegård i ”Skånska mord” – hur denne gick utanför manus och siktade en pistol mot pojkens huvud så att han började gråta.

– Ernst-Hugo kunde vara ganska krävande.

I kväll ser jag åttondelsfinal i fotbolls-VM (SVT/TV4).

Ha!

Lotta Schelin är nytillskottet i SVT:s VM-studio nu när Erik Hamrén seglat hem. Bra värvning.

Gah!

En vecka kvar till avsnittet om ”Twin Peaks” i ”Retro”.

Trötta cyklister kämpar uppför snöiga berg i Giro d’Italia på Eurosport.

Skillnaden mot de uthållighetsmonster som skapades på Lance Armstrongs tid är enorm.

Cykling är en yvig sport. På klassiska filmbilder från 60-talet kan man se Tour de France-deltagare stanna vid puben för att få sig en bärs till färdkost. De senaste 20 åren har dopingskandalerna avslöjat stora delar av eliten som fuskare. Alla utom fixstjärnan Lance Armstrong. När luftslottet till slut kollapsade var det på typiskt Armstrong-vis: bullrande, aggressivt och monumentalt.

2013 kom Alex Gibneys dokumentär ”The Armstrong lie” som bytte skepnad från ett hyllningsporträtt till en anklagelseakt under filmens gång. Till skillnad från den har ”Den ostoppbara – historien om Lance Armstrong” (SVT1) av Alex Holmes inte fått tillgång till huvudpersonen själv, utan lutar sig mot andra vittnen. De målar upp bilden av en man som gör precis allt för att vinna, om det så handlar om psykterror, mutor eller att injicera epo.

Efter testikelcancern dopas vinnarfanatismen av en stor dos revanschlusta.

Eller som lagkompisen Frankie Andreu formulerade det:

– Jag var trött på att feta cyklister körde om mig uppför backarna.

Betsy Andreu, Frankies fru, berättar i dokumentären att hon såg maken leda klungan uppför ett berg och blev orolig. Han är ju ingen klättringsspecialist, hur orkar han? Genom injektioner, var svaret, och vi är många som mer än gärna lät oss luras av de osannolika prestationerna.

Jag började själv följa Tour de France runt millennieskiftet och älskade de galna bergsetapperna där supermän som Armstrong, Ivan Basso och Jan Ullrich hetsade varandra. Alla tre har sedan dess åkt fast för doping.

Verkar det för bra för att vara sant, så är det det.

I en stenhård sport av lagdisciplin, våldsamma vurpor och en för de flesta blygsam ekonomi, kan man förstå hur lögnen ter sig lockande.

– Det var som att vara med i en film – skrämmande men samtidigt spännande, säger lagkamraten Tyler Hamilton om smusslandet med sprutor, blodpåsar och hemliga möten med mystiske Motoman, mannen som kombinerade yrkena trädgårdsmästare/dopingkurir.

Det är en historia rafflande som en thriller – dystopisk som ett Norén-drama.

I kväll ser jag ”Kobra” om ufon, SVT 1 kl 21.30.

Ha!

”24: Live another day”, TV3, är härlig konspirations-tv. Drönare, cyberterror och hårda kvinnor.

Gah!

Ett år kvar till de sista ”Mad Men”-avsnitten (Kanal 9).

Läsare känsliga för svordomar bör blunda nu. Men faktum är att två jävla målvaktsjävlar kom att dominera ”Mästarnas mästare” i år.

Det sjätte säsongen av mästarsåpan har saknat i form av unika tävlingsfantomer som Magdalena Forsberg och Ingemar Stenmark har den vägt upp i stora portioner idrottslig gatusmarthet.

Tommy Söderström och Thomas Ravelli snackar närmast oavbrutet. De är mästare på psykningar och förlitar sig mer på tur­kallingar och lyckomynt än någon överlägsen fysisk förmåga. De är också mästare på ett av tävlingens viktigaste moment: Att slå ut konkurrenter med sin blixtsnabba reaktionsförmåga i nattduellen.

Kvällen före finalen gör målvakterna upp i en skämtsam duell i huset där avokador spricker och möbler flyger (Söderström vinner den inofficiella bataljen).

Programmets styrka är ögonblicken där tävlingspsykologin undersöks och sätts på prov, medan stunderna av mysig samvaro (som finalens tryffeljakt) mest känns som onödig utfyllnad. Det handlar inte bara om tävlingarna, utan om hur de själva beskriver sina karriärer och tiden efter.

– Jag trodde aldrig att jag skulle vinna när jag gick ut på isen, jag skärpte mig mer då, säger Söderström.

Ravelli och boxaren Anna Laurell ville tvärtom gå in i matcher och fajter med en känsla av att redan vara vinnare. Där de behöver självsäkerheten går Söderström igång på underdog-positionen.

Tävlingspsykologin ställs på sin spets i ”Mästarnas mästares” avgörande moment. När många behöver tystnad för fokus tar sig målvakterna till final via ett flöde av psyksnack, sympatiskt eftersom de peppar konkurrenterna och dissar sig själva, men även det är självklart ett slags spel.

Söderström och Ravelli är båda kufar, men på ett yvigt sätt som sällan hyllats i den svenska idrottshistorien där maskulin styrka och tystnad dominerat. De är inte den typen av idrottare som får gator och priser uppkallade efter sig. Men här får de sätta sina topptränade kollegor på plats. Och det är ganska fint.

I kväll ser jag ”Vetenskapens värld” (SVT 2 20.00) om de ökande sociala klyftorna. Låter som att våra politiker bör se det också.

Ha!

Tanken på avlidne hunden Roffe får Tommy Söderström att fokusera inför varje tävling. Det är förbannat vackert.

Gah!

Irland och dess cykelfans är fantastiska, men jag längtar till att Giro d’Italia ska ta sig från den gröna ön till just … Italien.

Det är en kopia.

Men en rackarns välgjord kopia.

Nya ”The tunnel” är värd sin chans.

Ska erkänna att jag först hade svårt för ”Bron”. Första avsnittet av den svensk-danska storserien var så stolpigt och ovigt att det kändes som en sketch av Galenskaparna. De parodiskt överdrivna noir-elementen, de tondövt levererade replikerna, de föråldrade stereotyperna om stiffa paragrafryttarsvenskar och skönt avslappnade öldrickardanskar. Samt det trötta upplägget med ”två omaka snutar som måste överkomma sina olikheter för att jobba tillsammans” bla bla bla, snark.

Men någonting hände. ”Bron” reste sig över sina uppenbara begränsningar och blev den mesta nagelbitarthrillern sedan ”24”. Till dags dato har ”Bron” sålts till över 130 länder. Ett antal versioner har redan spelats in världen över.

Premiär alltså för ”The tunnel” (SVT Flow) – den engelsk-franska versionen, där tunneln under kanalen mellan de två länderna är central. Upplägget är identiskt. Ett lik bestående av två delar – ena halvan en fransk politiker, andra halvan en brittisk prostituerad – hittas exakt på gränsen mellan länderna. Två poliser (från varsitt land och – förstås – väldigt omaka) tvingas arbeta ihop för att lösa fallet. Frostigt och stelt men samtidigt levande spelat av Clémence Poésy och Stephen Dillane. De historiskt ansträngda relationerna mellan länderna och de stereotypa skillnaderna mellan fransmän och britter spelar en stor roll. Nog för att det är klichéer som spelas upp, men de är gjorda med både fingertoppskänsla och värme nog för att inte störa för mycket.

Även om vissa scener är kopierade rakt av så är ”The tunnel” så rasande snygg i stämning, foto och musikval att det är lätt att glömma att man redan sett det här en gång. Bättre än ”Bron”? Vissa scener i kopian krossar allt i originalserien, andra är tveklöst sämre och mer haltande.

Jag gav ”Bron” en chans till. Och jag är beredd att ge ”The tunnel” några avsnitt till. Se det som en rekommendation.

Lördag kväll  tittar jag på finalen av Eurovision Song Contest i SVT1.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!

”Rome” (SVT1). Män i kjolar med svärd. Och en jädra massa naket. What’s not to like?

Nja…

”Let’s dance” (TV4). Ett opium för folket.

Vi lever i en tid där kampanjbudskap kallas politik och dejting är så mycket vetenskap vi orkar med.

Kvällens räddning blir två respektlösa systrar i nya SVT flow.

Problemet med dejtingsåpan ”Kärlekskoden” (SVT1) är att den utger sig för att vara något den inte är. Långa sjok av programtiden används åt att ”vetenskapligt” förklara varför vi dras till särskilda lukter, röster och utseenden. Sen får de kärlekssökande lukta på t-shirts och ranka dem.

Naturligtvis finns det inget vetenskapligt i detta. Det är ”Vem tar vem” och ”The Bachelor”, ett stycke underhållnings- och reality-tv. Men om ”Kärlekskoden” sålts in som vad det verkligen är – hade SVT då köpt konceptet?

I konkurrens med andra program i genren dejting-tv har ”Kärlekskoden” sina ljusglimtar. Framförallt är castingen rätt rolig, särskilt bland Gretas och Staffans dejter. Vi har en norrlänning som beskriver första mötet med Greta som att äta lördagsgodis – ”vi får den här påsen som vi nu ska trycka i oss”.

De har hittat den perfekta balansen av högmod och osäkerhet som den här typen av reality-tv lever och frodas på. En kille säger att han gör sig bra på bild för att han jobbat som modell, men tas snabbt ned på jorden med ett klipp till Greta som rynkar på näsan och förklarar att han ser osäker ut.

Programledaren Henrik Fexeus är perfekt i rollen som matchmaker med en räv bakom örat. Efter detta bör han kunna öka gaget på sina föreläsningsturnéer.

”Dokument inifrån: Politiker utan mål” (SVT2) sätter under en effektiv timme fingret på den politiska apatin i landet. Något hände på 90-talet där politiken blev kampanjbudskap, snarare än framtidsvisioner. Mörka strömningar har sedan lyckats tjäna på detta, som de enda som talar till människors drömmar (eller snarare rädslor).

Mitt i denna mörka tv-torsdag har humorserien ”Full patte” premiär på nya playtjänsten SVT flow. Systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf bjuder på humor långt under bältet. Allt är absolut inte perfekt, men duons bisarra och respektlösa ton faller jag pladask för.

På fredagen ser jag första delen av nya komediserien ”Om en pojke”, SVT 1 22.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Om du gillar systrarna Kronlöf – kolla in ”Broad city” på Comedy central med Ilana Glazer och Abbi Jacobson.

Ha! (2)

Skägget i ”Kärlekskoden”. Spektakulärt.

Gah!

Bristen på visionärer och mod inom dagens politik.

Ett program om Haga slott, med ett frossande i gulliga bilder på lilla prinsessan Estelle.

Lätt att välja bort. Lätt att fastna i om man nu väl hade börjat titta.

Har en väldigt kluven inställning till vårt kungahus.

Å ena sidan: kunde inte bry mig mindre.

Å andra sidan: vill också gärna ha lite valuta för de skattepengar jag bekostar deras liv med.

Det sistnämnda får man väl säga att de bjuder på i hyfsat stor utsträckning. Kungens klavertramp är välkända. Drottningen pratar roligt. Två av tre barn har med jämna mellanrum hamnat i blåsväder och med Chris O’Neill känns det som om fler saker kommer att hända, både på riktigt och som grogrund för sketcher, just nu ett återkommande inslag i Kanal 5:s ”Partaj”.

Hade, som sagt var, lätt kunnat välja bort SVT:s ”Haga slott – ett kungligt hem”.

Fast väl på plats i tv-soffan, så var Sara Bulls timslånga dokumentär väldigt välgjord.

Som historisk berättelse om Haga slott: när, hur och varför det byggdes, hur slottet har använts genom åren, dess betydelse. Många väl valda svartvita klipp ur arkivet.

Bara att höra de pilsnerfilmsliknande berättarrösterna var helt underbart.

Som historisk berättelse om kungafamiljen. Prinsessan Christina värjde inte för svärtan i deras bakgrund.

Som skildring av hur kronprinsessan Victoria, prins Daniel och prinsessan Estelle lever i dag. Båda de vuxna verkar så kloka och genomtänkta i allt de gör och säger. Daniel har på ett kanske oväntat smidigt sätt gått från att vara grabben från bondvischan till en del av kungafamiljen, utan att någonsin glömma sitt enkla förflutna.

Han var också roligare än väntat. Bara en sådan sak som att kalla fåren på Haga för asociala.

Om bara kungen nu hade vett att snart dra sig tillbaka, blir paret säkert utmärkta representanter för Sverige i sådana sammanhang där en kungafamilj påstås göra nytta.

Och prinsessan Estelle var förstås alldeles bedårande, vad hon än tog sig för. Men det gäller ju för alla barn i den åldern …

I kväll ser jag ”Korrespondenterna” i SVT.

JAN-OLOV ANDERSSON

Drama

”Arvingarna”, SVT. Ännu en mycket sevärd dansk dramaserie.

Action

”Game of thrones”, C More Serie/HBO Nordic. Fjärde säsongen har börjat mycket starkt.

De blev störst genom att blicka framåt.
Nostalgiska hyllningskonserter passar därför Beatles väldigt dåligt.
De har inte funnits sedan 1970. Ändå fortsätter Beatles att kasta en lång skugga över populärkulturen. Just nu känns det som att det är mer Beatles i luften än vanligt. Härom dagen publicerade Den Stora Morgontidningen ett helt uppslag där man analyserade öppningsackordet i ”A hard days night”. Jepp, en jättelång artikel om ett ackord som spelades in för 50 år sedan. Man blir lite trött av sånt. När föräldragenerationens grepp om vad som anses rätt, riktigt och heligt aldrig verkar vilja lossna.

Jag skulle aldrig förneka Beatles storhet eller betydelse för musikhistorien. Det vore galenskap. De har bara aldrig gjort något för mig. De musiker och toner som formade min världsbild kom från helt andra ställen och utforskade helt andra områden.
Tänker på det när ”Beatles i USA – Hyllningskonserten 2014” (SVT2) rullar på tv. Idel megastora världsartister. Idel lovord. Idel en religiös hängivenhet till popbandet från Liverpool. Konserten är sådär. En del bra, en del uselt (Katy Perrys slakt av ”Yesterday” är osannolikt kass). Men nu har vi tvångsmatats nog med en musikhistoria som inte är vår egen. Beatles betydde mycket. Men de har inte funnits på 44 år. Nostalgi är en förrädisk känsla. Och Beatles, om vi ska vara helt ärliga, nådde sin position som störst i världen just genom att inte blicka bakåt. Genom tron på att popmusiken hela tiden kunde ändras och utvecklas. Något som den här sortens nostalgifest är raka motsatsen till.
Påsk på tv är alltid lite knepigt. Till skillnad från jul- och nyårs-tv är påsk i televisionen inte alls lika traditionsbunden. Långt därifrån. Förutom att SVT pumpar ”The bible” och ”Kristi sista frestelse” (på så usla tid att man misstänker att de bara gör det för att de måste) är det skralt med påsktittning i tablån. Övriga svenska kanaler kör på som vanligt. Samma program som varje helg. Men i en allt mer sekulariserad värld kan väl det också betraktas som en sorts tradition?
Söndag 20 april tittar jag på ”Apartheids sista president” (SVT2).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Mr Selfridge” (SVT1). Jeremy Piven är ett överspelande geni.

Nja…
”Talang Sverige” (TV3). Ansträngt, gapigt, omodernt.

”Pengar är djävulens dynga”.

Detta har påve Franciskus förkunnat – och nu svävar han i livsfara

Den katolska kyrkan står vid ett vägskäl. Den nye påven Franciskus har lovat rensa upp bland missförhållanden, anklagelser om sexuella övergrepp, penningtvätt och korruption.

Om detta handlar den nya brittiska dokumentären ”Holy money” som ”Dokument utifrån” (SVT2) sände på söndagskvällen. Den målar en osmickrande bild av Vatikanens ekonomiska verksamhet ända sedan 1929 då man tog emot stora summor pengar av Mussolini och fick självständighet i

utbyte mot att fascistregimen erkändes av kyrkan.

Sedan dess har Vatikanen haft gott om pengar att använda till såväl välgörenhet som kyrklig prakt och tveksamma affärer.

I början av 2014 åtalades prästen och revisorn Nunzio Scarano i Salerno misstänkt för att ha tvättat miljoner euro genom Vatikanens bank. Han tog emot enorma ”donationer” av skepparfamiljen D’Amicos och levde ett liv i en lyx som knappast motsvarade den modesta prästlönen.

När påve Franciskus tillträdde 2013 bröt han med kyrkans tradition av tystnad och öppnade upp för de italienska åklagarna. Nya regler mot penningtvätt infördes, som att banken numera måste fråga var de pengar som sätts in kommer ifrån. Dessutom har Franciskus själv skippat prålet till förmån för enkla bilar och hotellrum före palats.

Vissa kardinaler har ogillat den folkligt populäre påvens krav på öppenhet. En om möjligt farligare fiende är den maffia som inte längre kan tvätta sina pengar genom Vatikanens bank.

Enligt dokumentären svävar Franciskus i livsfara. Det femte budordet (”du skall inte dräpa”) väger tydligen lätt när värdsliga rikedomar står på spel.

För tio år sen vann svenske Magnus Bäckstedt ”l’enfer du Nord” (”helvetet i norr”) som cykelloppet Paris-Roubaix kallas. På söndagen var det dags för årets prövning. Över gatsten, genom damm och Arenbergskogen susade vinnaren Niki Terpstra i Eurosports direktsändning.

Sport blir knappast vackrare än så.

I kväll ser jag danska familjedramat ”Arvingarna”, SVT 1 21.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Ursäkta tjatet, men Roberto Vacchi och Anders Adamson ÄR Sveriges bästa kommentatorsduo.

Gah!

Att de många krascherna under årets första cykellopp skylls på de ökade bruket av starkt smärtstillande och kontroversiella Tramadol. Några lag har på eget bevåg förbjudit den, men ännu inte antidopningsbyrån WADA.

Det kallas för överklassport.
I verkligheten är det ett jävla slit.
”Ryttareliten” är årets bästa dokusåpa.
Det är knepigt det där med ridning. Trots att det alltjämt är en av landets riktigt stora folkrörelser, och trots att det är den enda i sanning jämställda idrotten så tas ridsport aldrig riktigt på allvar. Man fnyser om ”överklassport” eller att ridsport bara är något som småtjejer pysslar med tills de upptäcker killar och folköl.
Det är lika korkat som felaktigt. Under våren har utmärkta ”Ryttareliten” (SVT1) visat upp ridsportens många ansikten. Visst, det är flådiga gårdar och miljonbelopp i rullning. Också. Men det serien så briljant fokuserar på är den brutala vardagen. Det jävla slitet. All stenhård träning som kanske inte leder någon vart alls. Den iskalla behandling från övriga ridsportare en ryttarstjärna i dalande får utstå. I sina bästa stunder är ”Ryttareliten” både lysande sportdokumentär och närgången dokusåpa på samma gång. Har du missat? Se ikapp på Play. Det är nämligen något av det bästa som visats på SVT i år.
Det blev ett jädra hallå kring Robert Aschberg och hans ”Trolljägarna” (TV3). Något annat hade varit naivt att tänka sig. Själv är jag kluven till programmet. Naturligtvis applåderar jag att fegisar som öser ur sig hat och hot på nätet dras ut i ljuset. Det är på tiden. Å andra sidan får de uthängda näthatarna själva utstå en störtskur av avgrundsdjupt raseri och våldsamma hotelser. Allt enligt ”öga för öga”-principen. Jägarna blir de jagade, vanliga människor anser sig ha rätt att rikta sin ilska mot nättrollen – och själva grundproblemet kvarstår. Man löser ingenting. Tvärtom kanske ”Trolljägarna” kan tänkas öka andelen hat och hot på nätet? Det känns tveksamt om det var meningen.
Onsdag 9 april tittar jag på ”Masters of sex” (HBO Nordic).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Korrespondenterna” (SVT Play). Fortfarande den bästa journalistik svensk tv har att uppbringa.

Nja…
”Renées rubriker” (TV3). Plågsamt. För alla inblandade.