Det kallas för överklassport.
I verkligheten är det ett jävla slit.
”Ryttareliten” är årets bästa dokusåpa.
Det är knepigt det där med ridning. Trots att det alltjämt är en av landets riktigt stora folkrörelser, och trots att det är den enda i sanning jämställda idrotten så tas ridsport aldrig riktigt på allvar. Man fnyser om ”överklassport” eller att ridsport bara är något som småtjejer pysslar med tills de upptäcker killar och folköl.
Det är lika korkat som felaktigt. Under våren har utmärkta ”Ryttareliten” (SVT1) visat upp ridsportens många ansikten. Visst, det är flådiga gårdar och miljonbelopp i rullning. Också. Men det serien så briljant fokuserar på är den brutala vardagen. Det jävla slitet. All stenhård träning som kanske inte leder någon vart alls. Den iskalla behandling från övriga ridsportare en ryttarstjärna i dalande får utstå. I sina bästa stunder är ”Ryttareliten” både lysande sportdokumentär och närgången dokusåpa på samma gång. Har du missat? Se ikapp på Play. Det är nämligen något av det bästa som visats på SVT i år.
Det blev ett jädra hallå kring Robert Aschberg och hans ”Trolljägarna” (TV3). Något annat hade varit naivt att tänka sig. Själv är jag kluven till programmet. Naturligtvis applåderar jag att fegisar som öser ur sig hat och hot på nätet dras ut i ljuset. Det är på tiden. Å andra sidan får de uthängda näthatarna själva utstå en störtskur av avgrundsdjupt raseri och våldsamma hotelser. Allt enligt ”öga för öga”-principen. Jägarna blir de jagade, vanliga människor anser sig ha rätt att rikta sin ilska mot nättrollen – och själva grundproblemet kvarstår. Man löser ingenting. Tvärtom kanske ”Trolljägarna” kan tänkas öka andelen hat och hot på nätet? Det känns tveksamt om det var meningen.
Onsdag 9 april tittar jag på ”Masters of sex” (HBO Nordic).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Korrespondenterna” (SVT Play). Fortfarande den bästa journalistik svensk tv har att uppbringa.

Nja…
”Renées rubriker” (TV3). Plågsamt. För alla inblandade.

Nya mästare, ny energi.
Och vetskapen att det bara finns fem avsnitt kvar för Thomas Ravelli att bre ut sig i.
Att göra om reglerna i ”Mästarnas mästare” visade sig vara en strålande nödlösning av SVT.

När SVT inför den fjärde säsongen av ”Mästarnas mästare” gjorde om upplägget var det med motiveringen att de ville ”utveckla sig och hitta på nya grejer”.

I stället för att hela gruppen på tolv deltagare skulle åka tillsammans, delades de upp i två grupper, med sex deltagare i varje, som fick åka ner efter varandra.
På förhand kändes det lite som en lösning för dem att locka deltagare med tidsbrist. Idrottsstjärnorna behövde bara lägga hälften så lång tid på inspelningarna, om de gick hela vägen.
Ett nerköp snarare än en utveckling.
Jag hade med facit i hand helt fel.

I kväll sändes avsnitt fem av sjätte säsongen och det var den andra gruppens tur att börja tävla.
Med det tidigare upplägget hade det funnits en risk för att jag skulle ha behövt stå ut med Thomas Ravellis eviga psyksnack i tio avsnitt. Nu behöver jag bara hålla ut i max fem.
Mattias Sunneborns och Tommy Söderströms prat om spöken och deras bromance i första gruppen var också rätt härlig – i fem avsnitt, inte mer.
Att ”Kobra-Bernt” i förra säsongen mästrade sig genom nattduell efter nattduell hade inte heller varit roligt i tio avsnitt.

Dessutom får tävlingen ett annat slags allvar redan från början när grupperna är så små. I nästan alla programformat där en deltagare av runt tolv åker ut varje vecka bränner det till först mot slutet, till exempel ”Idol” och ”Let’s dance”. Det finns helt enkelt för många som förväntas åka ut innan eliten gör upp om segern. Nu tvingas varje deltagare att leverera direkt.
Det finns säkert saker vi går miste om också. Nu får vi aldrig se mötet mellan friidrottarna Christian Olsson och Kajsa Bergqvist eller höra Tommy Söderström och Thomas Ravelli tävla i vem som var den lataste målvakten.
Men det kan jag ta. Less is more.

• I morgon ger jag premiären av ”Timells skärgårdskök” (TV4) en chans.

Tro inte på allt ni läser och ser.
Journalistik står lägre i kurs än någonsin.
Men ”Plus” visar hur mycket den fortfarande betyder.
”Att stå på den lilla människans sida”. Det var en av det journalistiska uppdragets grundpelare som gång på gång präntades in i oss under journalistutbildningen. Jag tänker fortfarande på det där i bland. I synnerhet då det börjar fnysas om ”medieelit” och ”åsiktskorridorer”. Som att mediefolk utgör en egen befolkningsgrupp, långt bort ifrån det övriga samhället.
Jag tror inte ett dugg på det där. Förtroendet för journalister må vara historiskt lågt. Men varje gång jag ser ”Plus” (SVT1) tänker jag på hur viktig den är.
Hur många exempel kan ni inte räkna upp där helt vanliga stackars medborgare behandlats illa av storföretag och myndigheter – och hur de får upprättelse först efter att ”Plus” tagit tag i fallet?
Det händer snart sagt varje vecka i det alldeles utmärkta konsumentprogrammet. Och just därför är det så viktigt. Vem ska annars föra den lilla (ofta helt maktlösa) människans talan mot grå byråkrati och dollargrinande ockerföretag?
Temperamentet i programmet är helt rätt. Aldrig Hollywood-kletigt som i till exempel ”Fuskbyggarna” (TV4), utan sakligt och rättframt. ”Plus” må vara en institution i svensk tv. Men säsong efter säsong visar redaktionen att de fortsätter att vara påtagligt behövda.

Det har gnällts en del på den. Men jag finner en hel del saker att gilla med ”Meltzer & Berg i Amerika” (Kanal 5). Att göra en bromance-resa i USA med kvinnlig blick är kanske inte alldeles nyskapande i sig. Men det finns ett skönt samspel mellan de två huvudpersonerna och tonen är alldeles lagom lättviktig. Inget som kommer att gå till tv-historien, visst. Men som hjärnavslappning fungerar serien riktigt bra.

Fredag 4 april tittar jag på ”The killing” (Sjuan).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Badhotellet” (TV4). Danskar gör det bättre.

Nja…
”Blacklist” (TV3). Jag hoppas fortfarande, men James Spader-serien känns hopplöst vilsen.

Hela såsen har skurit sig.

”Sveriges mästerkock” (TV4) behöver ett stort mått nytänkande inför nästa säsong.

Ambitiösa Alas blickar mot Amir under finalen innehöll åratal av kamp och ilska.

– Hon försöker psyka mig, men det går inte, sa Amir.

Själv är han den sköne, skicklige liraren som chansat sig igenom tävlingar och lyckats. I finalen fick han kritik för sin potatis, medan Ala hade små ckokladbitar kvar i sin mousse. Varför den ene vann över den andre förblev höljt i dunkel.

Tårar, äkta rivalitet och härliga deltagare borde borga för en ljuvlig säsong, men tyvärr är det något som skaver. Dynamiken i juryn saknas eftersom de framstår som samma kock i tre olika kroppar. Maten är ”god”, smeker kombineras bra eller illa, köttet är lagom stekt förkunnar de med allvarlig min. De är snälla, ger kritik, läser innantill – med samma min.

Det bränner bara till när Leif Mannerström i slutet försöker trösta Ala och frustar:

– Jag är så jävla rörd, innan rösten bryts.

Det är ett fint, men ultrakort, ögonblick. Med en jury som känns mer avslappnad, varierad och språkligt målande hade ”Sveriges mästerkock” lyfts ett rejält snäpp. Men TV4 är förmodligen nöjd med sin jättepublik och sitter still i båten. Tråkigt nog.

Will Ferrells ”Anchorman”-ande vilar över veckans ”Programmen som förändrade tv” (UR/SVT2) som fokuserar på nyheter och sport. Historien bakom ”Eyewitness news” i Philadelphia och Al Primo som revolutionerade rapporteringen är fascinerande.

Utvecklingen kom i form av stjärnreportrar på plats, kvinnliga nyhetsankare och den allra första svarta reportern Trudy Haynes.

– Al Primo riktade in sig på det sensationella, konstaterar Haynes.

CNN utvecklade konceptet till nyhets-tv dygnet runt och eftersom den enes död är den andres bröd fick de sitt ”genombrott” med livebevakningen av Challengerolyckan. Den förrädiska succé de sen hade med ”tv-spelskriget” i Kuwait 1990 bör väcka eftertanke.

Torsdag kväll ser jag ”Farmor Ruth och hennes döttrar”, SVT 2 20.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

De otäcka bilderna från stjärnreportern Geraldo Riveras avslöjande av missförhållanden på vårdboendet Willowbrook inspirerade tv-serien ”American horror story: Asylum” där scenerna nästan exakt kopieras i avsnitt 13.

Gah!

Forskare säger att vi måste minska köttätandet, men program som ”Sveriges mästerkock” fortsätter i konservativa matspår.

Han spelar över så det osar om det.
Men det gör inte så mycket.
Jeremy Piven är ändå ett ess.
Jag minns Ari Gold och hur jag älskade honom. Ja, det var länge sen. Men det är omöjligt att inte tänka på ”Entourage” när man ser ”Mr Selfridge” (SVT1). I Jeremy Pivens tolkning blev den svordomsexploderande Hollywoodagenten en av 2000-talets mest minnesvärda karaktärer. Det är möjligt att Piven får leva med den rollen som en skugga över sig för resten av sitt liv. Så bra var han. Och så bra är han även här. Jag är lite tveksam till om ”Mr Selfridge” egentligen behöver en andra säsong. Jag gillade den första omgången ganska mycket. Ett påkostat och välspelat kostymdrama om mannen bakom ett av Londons största varuhus. Aldrig brännande bra, men alltid helt okej. Och hela tiden med en grandiost överspelande Piven i strålkastarljusets centrum. Ständigt ett orimligt högt tonläge, yviga gester och det bredaste bilhandlargrin tv-världen skådat. Jag gillar honom mycket. Det är inga små penslar man målar med, men det funkar.
Ett extra plus får serien får flera ovanligt starka och välskrivna kvinnoporträtt. Både hustrun (Frances O’Connor) och nytillskottet Delphine Day (Polly Walker) är intressant utmejslade och väldigt trovärdiga. Mer sällsynt än man tror. Och just därför så viktigt.

Samtidigt tuffar ”Robins” (SVT1) bara på. Tycker om Robin Paulsson. Finner honom sympatisk och proffsig. Samtidigt finns det något nästan irriterande oförargligt över ”Robins”. Programmet är inne på vad som känns som den hundrade säsongen. Och precis allt är sig likt. Känslan av mellanmjölks-Letterman, harmlösa intervjuer med okontroversiella gäster. Lätt att tycka om, omöjligt att älska. Det är tänkbart att ”Robins” fyllde en funktion då det startade för evigheter sedan. Men i Robin Paulssons värld står tiden alltid stilla, och tv-världen har sedan länge rusat förbi Paulssons lagomshow.
I kväll tittar jag på ”Mästarnas mästare” (SVT1). möjligt att ”Robins” fyllde en funktion då det startade för evigheter sedan. Men i Robin Paulssons värld står tiden alltid stilla, och tv-världen har sedan länge rusat förbi Paulssons lagomshow.
Söndag 30 mars tittar jag på ”Mästarnas mästare” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA!

”Soul power” (SVT2). Fantastisk dokumentärserie om soulen och dess politiska betydelse. Se!

NJA…

”From dusk till dawn” (Netflix). Tv-version av kultfilmerna. Både sämre och mer ointressant än vad man hade hoppats.

Tv-spel är en naturlig del av vår kultur.
Ändå klarar inte SVT:s eget kulturprogram av att göra ett vettigt program om spel.

Jag är född i mitten av sjuttiotalet. Det betyder att jag tillhör en generation som på ett naturligt sätt vuxit upp med data- och tv-spel. Det innebär också att jag och mina generationskamrater på ett självklart sätt tagit med oss vårt spelintresse upp i vuxen ålder. På precis samma sätt som att man fortsätter läsa böcker eller titta på film.
Spel är en naturlig del av vår kultur, lika självklar som popmusik och tv-drama. Och ändå blir det alltid pajjigt när mainstreammedia ska närma sig detta ”ungdomliga” fenomen. Inte ens ”Kobra” (SVT1) – som ändå är ett kulturprogram – klarar att berätta om spelkulturen på ett naturligt sätt.
Nej, istället frågar man sig ”vad som är grejen” med ”det svenska spelundret” och ”tar tempen” på ett ”fenomen”. Det blir sjukt oskönt. Man behandlar fortfarande, 2014, spel som ett marginaliserat nördpåfund man egentligen inte har lust att ta på allvar.
Tonen och anslaget är hela tiden vid sidan av, utanför, ovanifrån. Aldrig någonsin tillsammans med den spelkultur man presenterar. Man rapar försäljningssiffror och pengaintäkter när man berättar om ”Candy rush saga” eller ”Minecraft”. Det känns deppigt och gammaldags. Det står ändå 2014 i kalendern nu. Man hade kunnat hoppas på att data- och tv-spel med en större självklarhet behandlades som just kultur. I synnerhet i ett kulturprogram.

På tal om skumma saker:
Streaminggiganten Netflix kriterier för vad som kan kallas för ”en originalproduktion från Netflix” leder till många frågor.
Tidigare har Ricky Gervais ”Derek” kallats för ”a Netflix original”, fast den hade premiär på brittiska Channel 4 hela 17 månader innan den dök upp i streamingleverantörens utbud.
Nu är det Robert Rodriguez vampyrserie ”From dusk till dawn” som kallas ”a Netflix original” – fast den i själva verket är en produktion av Miramax för kanalen El Rey i Sydamerika och USA…
Hur ska ni ha det, Netflix? Kan saker kallas original – fast de helt klart inte är det?
Svar till adressen nedan, tack.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Nja 1
”Sveriges mästerkock” (TV4). Pretentiöst trams.

Nja 2
”Top model Sverige” (TV3). Humorbefriat trams.

Blanka hingstar, jättelika gårdar och privata jetplan – men inne i stallet jäser känslorna.

”Ryttareliten” (SVT) är Sveriges starkaste tv-knark just nu.

”Ryttareliten” är både tv-såpa och närgången diskbänksrealism, med en tjusig yta som ständigt krackelerar. Den värld som skildras är sluten – men samtidigt del av en ofta hånad och kvinnodominerad folkrörelse. När ridsport, aningen motvilligt, rapporteras på sportsidor handlar kommentarerna om att hästen gör allt jobb och att de inte sysslar med riktig idrott.

”Ryttareliten” visar att sanningen är mer komplex än så. Talang är en relativt liten komponent, tvärtom avgör erfarenhet, ekonomiska förutsättningar och rätt häst nästan allt. Därmed inte sagt att elitryttarna glider fram på några bananskal:

– Alla som känner oss vet hur hårt vi sliter, försvarar sig Charlotte Haid Bondergaard i svenska dressyrlandslaget, som får ekonomisk hjälp av sin pappa och bror, båda välbeställda Clas Ohlson-arvingar.

Många av elitryttarna kommer från hästfamiljer, som bröderna Jens och Peder Fredricson och Daniel och Alex Zetterman, vars pappa Royne fortfarande tävlar på högsta nivå.

När dokumentärserien spelas in har Royne nyligen lämnat familjen för en ny kärlek, ”svikit familjen på ett dumt jäkla sätt” som Daniel säger. Han har inte pratat med sin far på ett år, trots att de ofta möts i tävlingar. Smärtan och ilskan är fortfarande rå.

För ”Ryttareliten” tar oss inte bara in i sporten och stallen, utan blottlägger både uttalade och antydda familjedramer. Haid Bondergaard och maken Rasmus när båda en dröm om rampljuset, men hittills är hon den som fått störst resurser. Lisen Bratt Fredricson och maken Peder oroar sig över barn och ekonomi. För samtidigt som tävlingshästar är värda miljoner, riskerar man att förlora allt eftersom djuren är omöjliga att försäkra. Och hela bygget hålls uppe av hängivna hästskötare, oftast kvinnor som trofast arbetar dygnet runt.

I beroendeframkallande ”Ryttareliten” finns det kärlek, passion och rivalitet nog att fylla en hel hösttablå på Dramaten.

I dag ser jag konståknings-VM och herrarnas kortprogram från kl 07.35 på SVT Play.

SANDRA WEJBRO

Ha!

”Kalla fakta” (TV4) granskar matematikundervisningen och konstaterar att om det är något svenska skolan är bra på så är det att experimentera på sina elever.

Gah!

Ny dag, ny SD-video.

I tider av nazism och blötsnö gäller det att bita ihop. För det finns hopp.

”Hela England bakar” är äntligen tillbaka.

Fjärde säsongen av ”The great British bake off” blev en sådan succé att nästa serie kommer flyttas från BBC2 in i bredaste BBC1. I Sverige puttrar den på i TV4-filialen Sjuan, med en liten men hängiven publik.

Jag inser snart att inte ens den mest inbitna mat-tv-skeptiker kan stå emot programmets charm. Först och främst är deltagarna magnifika. Vi har förvirrade Toby, som råkar hälla salt i smeten och bor hemma hos sin pappa, och Frances som inte kan baka utan komplicerade koncept – det är hemliga ekorrar, tändstickspaket och sandwichkakor. Perfektionisten Rob designar vanligtvis rymdsatelliter och röriga Ruby är filosofistudent.

Min favorit, 51-årige Howard, är en grå kommunnisse från Sheffield med ett stort hjärta och en brinnande passion för nya smakkombinationer.

De kakor de skapar är konstverk – men pressen är hög och minsta misstag ödesdigert. ”Hela England bakar” inser att denna spänning är dramatisk nog och undviker onödig elakhet.

Jovialiska ”jolly good”, ”cracker” och ”game on” får ersätta psykningar och machotrams. Domarna Mary Berry och Paul Hollywood är visserligen stränga, men alltid hjälpsamma.

Det är lätt att smittas av denna kärlek till ämnet. Vi får lära oss historien bakom ”courting cakes”, en typ av bakverk unga kvinnor i norra England använde för att ragga på snubbar.

– Det slår definitivt att sitta på bilparkeringen i Croydon och dricka cider, skämtar programledaren Sue Perkins.

Tillsammans med parhästen Mel Giedroyc bildar hon något som inte borde kännas ovanligt, nämligen en kvinnlig humorduo. De anstränger sig aldrig för att behaga, de försöker bara vara roliga. När svenska programledare kan kännas som stöpta i samma form leker Mel och Sue med begreppen.

Jag tröttnar aldrig på att se dessa britter vispa sin vaniljsås, bygga enorma Gaudibyggnader i choklad eller vildvuxna kakor med timjanskog. Att någon av dem måste åka hem varje vecka känns bara grymt.

I kväll kollar jag in Greg Poehlers serie ”Welcome to Sweden”, TV 4 21.30.

 SANDRA WEJBRO

Ha!

”Ryttareliten” (SVT) ger en fascinerande inblick i en relativt okänd värld.

Gah!

”Farmen”-final på söndag (TV4). Är det äntligen nog nu?

Är målvakter sportens trummisar?

Jag är benägen att misstänka det efter att ha sett Tommy Söderström växa ut till årets stora profil i ”Mästarnas mästare”.

Det är bara att se på Mupparnas trummis Animal, en fastkedjad dåre, för att greppa hånet världens batterister fått utstå genom åren. Samtidigt hyllas de ofta, som Josephine Forsman i Sahara Hotnights eller ”Loffe” i Hansson & Karlsson. Nästan alltid är de så kallade ”stora personligheter”.

Vad får en människa att välja rytmen före melodin – eller som i målvaktens fall en utsatt och hukande position när man kan glida runt på isen och tacklas?

Tommy Söderström förklarar att han hamnade i målet för att han var så liten. I ett nästan rörande klipp gör han och en annan målis upp i en klassisk hockeyholmgång i NHL, för varför ska inte de också få vara med de andra spelarna och slåss?

I ”Mästarnas mästare” är Söderström klart roligast – han hjulbensmäter sig (och vinner) mot Sven-Åke Lundbäck, försöker lättsamt mildra Mattias Sunneborns överspända kolhydrathat och har en avspänd relation till spöken. Dessutom är det svårt att ogilla en man som tidigare tackat nej till ”Mästarnas mästare” för att han inte ville lämna sin hund Roffe ensam hemma.

Roffe dog tragiskt för snart ett år sen, men fortsätter att spöka för sin husse. Söderström måste efter alla år inom en hård machosport inse hur detta öppnar upp för hånleenden – men ändå vågar han vara sårbar.

Heja Söderström – och vila i frid Roffe!

Tävlingen där svenska författare utmanas att skriva text till en Benny Andersson-komposition är ”Babels” (SVT2) stora projekt för den nya säsongen. Det borde vara ett perfekt läge att nörda ner i konsten att skapa bra låttexter och skillnader och likheter med traditionell poesi.

Omfånget av ämnen och gäster – från Suzanne Brögger via en bok om djur i Första världskriget till chicklit-författaren Lisa Jewell – gör ”Babel” till det absolut bästa kulturprogrammet just nu.

I kväll ser jag ”Banshee” på HBO Nordic.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Skidexperten Mathias Fredriksson ute i spåret har gett världscupavslutningen i Falun en skönt mysgnällig krydda.

Gah!

”Vinterstudion” (SVT) går i ide över sommaren och det är alltid orimligt bitterljuvt.

”Uppdrag granskning” visade igen att man aldrig kan lita på längdskidåkare.
Tyvärr så tappade man bort hela storyn.

Det var under skid-VM i Val di Fiemme i februari förra året som ”Uppdrag Granskning” sände ”Blodracet” i SVT.

I programmet riktades dopningmisstankar mot såväl svenska som norska skidåkare.

Reaktionerna blev starka. Utpekade åkare hotade att stämma programmet.
Sen dess har det spekulerats i vad del två av granskningen skulle innehålla.
Först när dammet efter OS nu har lagt sig visades ”Skidåkarnas hemliga blodvärden”. Reportrarna Hasse Svens och Magnus Svenungsson hade fortsatt att gräva och kommit över en ”jättehemlig” databank av blodvärden, byggd på tusentals prover tagna under 2001 till 2007. Den visade att runt 25 skidstjärnor haft varierande blodvärden som gått upp som mest under VM och OS.
Det var tydligt att Svens och Svenungsson denna gång ville ha ordentligt på fötterna efter förra årets kontraattacker. De hade rest världen runt för att visa sin lista för de allra mest kvalificerade professorerna i världen.
Alla sa de samma sak:
Här har det fuskats. Och det har fuskats rejält.
”UG” valde nu att ta det försiktigare i namngivningen av enskilda skidåkare. De som redan åkt dit var oproblematiska. Två andra med klart misstänkta värden namngavs och fick kommentera.
Vid ett tillfälle hettade det dock till i programmet på riktigt. En svensk kvinnlig skidåkare hade onormala blodvärden under 2000-talet.
Men vem fick vi inte veta. Jag förstod aldrig riktigt varför.
Det blev dock absurt att det mest spännande i programmet var över på en halv minut – samtidigt som Anna Carin Zidek, kallad ACO, i går talade ut i pressen och förklarade att det var henne det handlade om. Och förklarade öppet att de onormala blodvärdena beror på att hon lider av en genetisk järninlagringsrubbning.
Hur kommer det sig att inte ”UG” hade pratat med henne?
”UG” borde ju ha byggt hela programmet utifrån ACO:s case. Genom henne hade hela komplexiteten kring blodvärden, skidåkning och dopning kunnat vävas till något betydligt starkare och mer intressant.

I kväll missar jag inte ”En clown till kaffet”.

KLAS LINDBERG

He!
Hela familjen älskar ”Labyrint” i Barnkanalen.

Eh?
Landslagsfotbollen känns iskall. Ge oss Allsvenskan!