Kommande ”Viva Hate” (SVT) är en fullträff med utsökt fingertoppskänsla.

Landet Sverige ligger i mörker.
Men det finns fortfarande ljuspunkter.
Som att ingen gör pop-tv lika bra som SVT.
Egentligen borde det inte vara för mycket begärt. Men att be tv-kanaler och produktionsbolag att göra intelligent, insatt och inspirerande pop-tv 2014 verkar mest vara lika idiotiskt som att önska sig en actionkomedi av Ingmar Bergman. Musik i tv har mest reducerats till dumheter. Ytligt nonsens som utfyllnad innan reklamen avbryts för sport. TV4 är, som alltid, bäst i landet på att vara sämst på musik-tv. ”Idol” har redan förvandlat världens mest vitala, omstörtande och snabbverkande konstform till en plastig ”Singstar”-tävling där vuxna retar barn om de inte härmar Whitney Houston tillräckligt bra.
”Så mycket bättre” körde i höstas ner ett dike till bredden fyllt av likgiltighet.’

Det är kort sagt mest ett totalt jävla mörker i rutan.
Prisad vare då popguden att SVT fortfarande inte sänkts av borgerliga kommerstalibaner.
”Dom kallar oss artister” (SVT1) är en utsökt liten långkörare, älskvärd ner till minsta beståndsdel. Avsnittet med och om Tomas Ledin inget undantag. Nu tillhör jag inte dem som ens är särskilt förtjust i Ledin och hans musik. Men det spelar mindre roll. Programmen är alltid intressanta och givande, oavsett vilken artist som porträtteras. Scenerna då artisterna sitter i Sveriges Radios grammofonarkiv är bäst. Genom musiken artisterna väljer att berätta om får man en utökad, vidgad och bättre bild av artisten. Musiker är alltid en summa av sina influenser, och ofta blir det riktigt fin ”åfan”-tv.
Samma sak med ”Hitlåtens historia” (SVT Play). Även om jag är måttligt intresserad av Garbage eller Foo Fighters är programmen alltid tillredda med kärlek, nördintresse och en finkalibrerad näsa för intressanta stories. Titta i kapp redan i kväll. Spelar ingen roll vad det är för låt de avhandlar, resultatet är alltid värt din tid.
Torsdag kväll tittar jag på ”Marco Polo” (Netflix).

HURRA!

”Viva Hate” (SVT). Har haft turen att förhandstitta på första avsnittet av kommande storserien. Är helt knockad. En fingertoppskänslig fullträff.

NJA…

”Marco Polo” (Netflix). Man lade alltså alla stålar på att göra en uppdaterad version av ”Shogun”?

Vet inte om ni märkt att Sverige befunnit sig i kris?

Jag talar naturligtvis om förvirringen kring hur, när och var nästa ”Homeland” sänds.

Ska vi ta det en sista gång?

Alltså. Det avsnitt som utgick förra veckan på grund av ”Musikhjälpen” sändes efter påtryckningar på SVT Play i stället, och under gårdagen även i SVT1. Samtidigt lades nästa avsnitt ut på webben (det sänds i vanlig gammal dumburk kl 22.00 tisdag kväll). Nu när vi äntligen är i fas med den amerikanska tv-tablån och kan pusta ut finns det inget vettigare att utbrista än:

– QUINN!

Precis som Rupert Friends sammanbitna rollfigur försökte lämna CIA har även jag trott mig vara färdig med ”Homeland”. Då dras man obönhörligt tillbaka in igen.

För där Brody (Damian Lewis) lämnade ett tomrum har Peter Quinn (Friend) nu fått blomma ut ur sitt svåra posttrauma, via ett våldsamt frispel mot snubbar som hånade hans överviktiga one night stand för att till slut likt Jack Bauer i ”24” ta på sig uppdraget att rädda världen på egen hand.

Om dramatiken i de två senaste avsnitten accelererat till ett skoningslöst crescendo, går nästa avsnitt ned i tempo. Lugnet inför säsongsavslutningens annalkande storm.

”Homeland”-sluten är aldrig särskilt lyckliga, vilket är en del av tjusningen. Närsomhelst kan rollfigurer som tittarna lärt känna och gillat plötsligt ryckas ifrån dem.

Säsongens skurk, talibanledaren Haqqani (spelad av tyske Numan Acar), är en ståtligt skräckinjagande kliché och dominerar säsong fyra med sin intelligenta blick.

Den som försöker sig på politiska analyser av ”Homeland” har ingen lätt uppgift framför sig. Liksom i ”24” skildras institutioner och stater som mer eller mindre korrupta och i detta kaos tvingas enskilda personer stå upp och handla själva. Det målas med breda, etnocentriska penslar och man bryr sig inte ens om att stava sin tyska rätt i senaste avsnittets titel (”Krieg nicht lieb” bör syfta på ”krig, inte kärlek” men saknar då ett sista ”e”).

Trots alla invändningar fyller ”Homeland” sin huvudsakliga funktion – som olidligt spännande tv-thriller – nästan för perfekt.

I kväll ser jag ”Korrespondenterna”, SVT 2 20.00.

Ha!

Kalla mig sadist, men det var rätt härligt att se ”Historieätarna” (SVT1) knäckas av 1500-talets vidriga kost.

Gah!

Jag kommer sakna de tokiga damerna i komediserien ”Getting on” (HBO Nordic) nu när det sista avsnittet tyvärr är här.

Här sörplas det soppa!

Att följa Nobelfesten från sin soffa känns sövande, men rätt trivsamt, perverst.

En gång i tiden satt jag som uttråkad, 15-årig Nutidsorienteringsvinnare på Nobelprisutdelningen, mest missnöjd över att vi inte fick gå på festen efteråt. Numera är det prisutdelningen, och i ännu högre grad vinnarna, som gör mig verkligt inspirerad.

– Man kan inte underskatta betydelsen av utbildning och forskning i dessa tider, säger Nobelstiftelsens ordförande och dessa enkla ord skär som en kniv genom samtidens mörker.

Kanske inbillar jag mig, men det ser ut som att kemipristagaren Stefan Hell, han som var tvungen att fly diktaturens Rumänien, blir lätt fuktig i ögonen.

I den långa raden av män sticker medicinpristagaren May-Britt Moser ut. Hon beskrivs som en rätt exotisk figur – kan verkligen en så livlig och känslosam mamma vara en banbrytande forskare? Kommentatorn Thomas von Heijne påminner om det vilda glädjeutbrottet när hon fick beskedet:

– Här är det lite värdigare, säger han.

Som om det vore ”ovärdigt” att uttrycka känslor? Den norska familjen Moser är både tv-vänlig och lätt att identifiera sig med, men det är värt att notera hur fördomar riskerar att cementeras i smyg.

Själva middagen är en märklig tillställning. Att sitta och glo på folk som smuttar på blomkålssoppa känns aningen perverst. Men SVT:s oerhört kompetenta programledare låter oss inte missa en enda detalj i festligheterna – de analyserar blommorna, uppförandet, maten, dansen, kläderna, ja till och med trappan de skrider nedför.

Den tidigare höjdhopparen Kajsa Bergqvist är inkallad som vinexpert (!) och bildar frispråkigt provsmakar-par med kocken Tareq Taylor (som skämtsamt blir hotad med en käftsmäll av nobelmenyns skapare Klas Lindberg).

Magdalena Ribbing förfasas över Kronprinsessan Victorias etikettsbrott (hon har sitt ordensband ”mot naken hud”). Samtidigt i ”Rapport” (SVT1) besöker Samir Abu Eid ett flyktingläger i Libanon som hotas av regn, snö och kyla.

Att ställa dem mot varandra är möjligtvis en lättköpt, men nödvändig, påminnelse.

I kväll ser jag ”Ska vi göra slut?” på Kanal 5, 21.00.

Ha!

Missa inte klippet ur veckans ”Vetenskapens värld” (SVT Play) där minnesvärldsmästaren Jonas von Essen beskriver sin unikt flippade teknik.

Gah!

Tröttsamt att Drottning Silvia fortfarande envisas med något så unket som päls (men trevligt att Kronprinsessan Victoria valde vettigare klädsel).

 Valrörelse – igen.
Avspark i extrainsatta, trubbiga, essiga och robotstyrda ”Agenda”.

Kämpa Sverige! Efter SD:s absurda uppvisning i tisdags stod det klart att allt skulle braka. Då stod Vikarien inför Sveriges rullande kameror och tilläts köra en halvtimmes partiprogramsförklaring med 90-procenthaltig främlingsfientlighet.

Gårdagens uppvisning stod Stefan Löfven för. Något hände med Löfven i går. En skiftning. Vi fick oss en potentiell landsfader. Jag tror det var vreden. Under presskonferensen efter riksdagens budgetvotering klev han upp i diverse livesändningar och levererade sitt livs tal, utan vare sig manuskort eller medieträning. Han stod rakt upp och ner och uttryckte sin upprördhet och ilska inför allianspartiernas fullständiga ointresse av att försöka lösa denna palamentariska och demokratiska råbandsknop.
Återhållsam, men arg. Kontollerad med anad bullrande ilska. Besviken och för-e-bannad. ”Alliansjävlar.” Aldrig har man gillat honom så mycket.
Aldrig har man avskytt principiella, oresonliga partiledare mer. Aldrig har Jan Björklund känts så fel att leda ett socialliberalt parti.

I specialinsatta ”Agenda” fick vi perspektiven samlade. Det var en imponerande kavalkad av gäster utan spets. Där fanns varken Löfven eller kurragöma-lekande Fredrik Reinfeld. Där fanns inte Sören Holmberg. Där fanns inte heller Jimmie Åkesson-vikarien, utan istället Richard Jomshof, SD, tänkt ny partisekreterare som lät och såg ut som en sadistisk läkare. Den robotlika Annie Lööf dök upp och försökte låtsas att hon tagit ansvar, sträckt ut en hand, som inövat fortsatte babbla om att allt ansvar ligger på Löfven.

Det hela programleddes av den ännu mer robotlike Anders Holmberg – en Conan O’Brien-look-a-like minus rött – som ser ut att bli styrd via joystick och öronsnäcka från kontrollrummet. Men. Dit kom också den fantastiska Katarina Barrling och en allt skarpare Magdalena Andersson. Där fanns Göran Greider och Sakine Madone och essen Karin Pettersson och Peter Wolodarkski. Det extrainsatta ”Agenda” blandade och gav. Den extrainsatta valrörelsen har börjat. Orkar vi en vända till?

Torsdagkvällen: ”Jul med Ernst”.

He!

”The affair” på HBO Nordic. Inte alls dum.

Eh!
Thanksgiving, denna irriterande amerikanska helgvecka som hindrade nya avsnitt av ”Sons of Anarchy”, ”Homeland” och podcasten ”Serial”.

”Blå ögon” är en angelägen kommentar på dagens krassliga Sverige.
Serien är inte perfektion, men har tajming och stora ambitioner – och både lär och bör bli föremål för diskussion.
I våras förklarade SVT Dramas programchef Christian Wikander för Aftonbladet varför man valt att skjuta på premiären av den politiska dramathrillern ”Blå ögon” till efter höstens val:
– Även om det är fiktivt kände vi att det är bättre att vänta. Det är ofrånkomligt att det finns de som gör kopplingar till verkligheten.
Jag har sett de två första avsnitten av serien – som alltså utspelar sig under en valrörelse där politiker försvinner och mördas, främlingsfientliga krafter marscherar framåt och nationalsocialister statuerar blodiga exempel – och skulle vilja påstå att det bör vara direkt omöjligt för någon att inte göra en hel serie kopplingar till verkligheten. Speciellt nu efter valet.

Visst är den stålgrå, hotfulla bild som målas upp av läget i landet och den svenska politiken dystopisk, och tillspetsad med mord, terror och konspirationer.
Men samtidigt är den obehagligt bekant.
Och allra mest bekant är förstås allt som rör Sverigedemokraterna. Förlåt – ”Trygghetspartiet”.

”Blå ögon” är en oerhört angelägen serie. Vi bor i ett land som inte mår bra, och ”Blå ögon” är både en skoningslöst klar spegelbild av vad som händer i Sverige i dag, och ett varsel om vad som skulle kunna hända om vi inte börjar repa oss snart.
Och man får applådera ambitionen att göra även den mörka sidan flerdimensionell.
Anna Bjelkerud gör ett fint jobb med att humanisera sin engagerade lokalpolitiker Annika Nilsson; ensamstående utarbetad tvåbarnsmamma och övertygad Trygghetspartist.
Men ”Blå ögon” har också sina svagheter. En är ett par dramatiska kryddor för mycket – det pågår lite för mycket på för många håll. En annan är övertydligheten.
För inte mycket är subtilt i Alex Haridis manus.
Det är nästan så att man får lite ont i huvudet av den didaktiska slägga det bankas på med.
I kväll: ”Historieätarna” i SVT1.

Ja!
Adam Lundgren är självlysande som vådligt charmerande högerextrem psykopat och självutnämnd övermänniska i ”Blå ögon” (SVT).

Jaaa!
”Torpederna” (TV4) är ren och skär njutning. Så tajt precis överallt.

Yvigt, iögonfallande – nytt.
”På spåret” i SVT?
Nej men ”På spårets” enda nyhet för säsongen.

Allt var exakt sig likt förutom att Kristian Luuk skaffat sig ett rejält och aningen getartat designskägg som även var yvigt. Det såg lite underligt ut.
Det lär han inte komma undan med ostraffat av folkdomstolens mer kverulanta representanter. Kanske är jag en av dem för jag tycker att skägget stör tv-tittandet men, ok, visst måste Luuk få se ut som han vill.
Alla behöver ju poppa till sig ibland, skaffa en lite rockigare stil.
Programmet inleddes också med att domaren Fredrik Lindström tog upp denna elefant i rummet, jämförde Luuks look med rikskansler Axel Oxenstierna ”eftersom man märker ett sånt skägg”.

I övrigt var allt sig likt, bortsett från en mindre ändring i spelsystemet som ingen lär märka. Regerande mästarna Helena von Zweigbergk och Göran Everdahl satt i ena buren och Filip Hammar och Fredrik Wikingsson satt i den andra. Och utsökta Augustifamiljen stod för popmusiken, i går förstärkt med sångerskan Maia Hirasawa. Och varje resa började med frågan ”Vart är vi på väg?”

Exakt som alltid, och varför skulle SVT ändra på ett vinnande koncept? Ascoolt eller toppmodernt är det inte men ruggigt effektiv och brett underhållande tävlings-tv är det definitivt. Högklassigt, lärorikt och fredagstrevligt.
Ibland är vi trötta på ”På spåret”, då tar några andra tittare vid, och sedan kommer vi tillbaka medan andra lämnar. ”På Spåret” lär resa runt världen i ytterligare 25 säsonger. Med eller utan Kristian Luuks frasiga skägg.

I morgon ser jag på ”Så mycket bättre”. 20.00 på TV4, och hoppas att popesset Love Antells dag blir lika lyckad som Carolas förra veckan.

Ja
”Skavlan”, SVT1. Bra sväng i går, särskilt kul att återse den gamle tennisstjärnan Boris Becker.

Nej
”Hellenius hörna”, TV4, lever högt på folkliga välkända gäster och den charmiga gangstern som blev skådis Dragomir Mrsic är inte riktigt där – än.

Fredrik Virtanen

Bara fyra program. Ingen av SVT:s mest profilerade programledare. Satsningen känns lite halvhjärtad.
Men ”Auktionssommar” fungerar bra som lättsam underhållning.

Svenska folkets intresse för gamla prylar är välkänt.
När SVT:s ”Antikrundan” åter börjar sändas går det in på sin 25:e säsong och är ett av svensk tv:s mest sedda program.
Nya ”Bytt är bytt” med Renée Nyberg, ett tävlingsprogram kring antikviteter, har säsongsavslutning i kväll. Får säkert en andra säsong av TV4.

På auktioner runtom i landet är det nödvändigtvis inte värdefulla antikviteter som ropas in, det är mycket skräp också.
Men SVT2:s nya ”Auktions­sommar”, start i går, visar att det går att göra en fungerande tävling kring det också.
Visserligen känns väl allt­ihop som en lite halvhjärtad satsning. Bara fyra program tyder på en viss osäkerhet om konceptet fungerar eller inte. Och Sofia Rågenklint är väl inte direkt public service-tv:s mest högprofilerade programledare.
Men både hon och programmet i sig fungerar utmärkt.

Två par får 3 000 kronor var för att ropa in sina ”fynd”, den här gången på en gård i Bäsna utanför Borlänge i Dalarna.
När pengarna är slut och auktionen är över kommer två experter och värderar deras inköp och korar på det sättet vinnarparet.
Lite konstigt är det förstås att det (genom klippningen) känns som att det nästan bara är de två tävlingsparen Thomas/Yvonne och Annika/Helena som bjuder på före­målen. Övriga runtomkring hade kanske svårt att inte förhålla sig till att tv filmade fyra personer på första bänkraden.

Men man har hittat färgstarka tävlande och värderingsmännen Maria Granström och Mats Bergstrand känns mycket trovärdiga.
Egentligen är ”Auktionssommar” inget för mig, jag tycker ju det mest var rena skräpet som fanns till försäljning. Men programmet fungerar som lättsam underhållning.

I kväll bör alla se specialavsnittet av ”På spåret” där Kristin Lundell och jag möter Expressen-duon Cecilia Hagen och Malin Roos. Visas på aftonbladet.se klockan 19.00.

Ja

”Frihet bakom galler”. Grattis till Nima Sarvestani/Maryam Ebrahimi, vars dokumentärfilm vann en internationell Emmy häromdagen.

Nja

”Dom kallar oss artister”, SVT1. Har aldrig förstått Bob hunds storhet. Annars hade jag säkert tyckt bättre om avsnittet.

En slocknad kärlek i en tynande bygd.

”Ska vi göra slut?” speglar svensk vardag på ett sätt som verkligen berör.

När Mira ska visa Filip Hammar de ställen i Kumla som betytt mycket i hennes och sambon Andreas relation hamnar de utanför en nedlagd nattklubb. Där var hon, enligt egen utsago, ”Kumlas första och sista vimmelfotograf”. Det var en tid då hon träffade mycket folk och ”fick se dem på ett annat sätt”. Glada? Livliga?

Hemma är Andreas arbetslös och hans passivitet tycks öka parallellt med Miras frustration. Filip & Fredrik framstår som genuint intresserade av människor och deras relationer, men är som de själva säger inga experter, utan ger lite festliga råd som att ”Fifty shades of Grey”-hångla i mataffären. De leder trots allt ett underhållningsprogram på Kanal 5.

– De vill säkert väl de två pratmakarna, sa den familjerådgivare jag bad om en åsikt, men tillade också att hen gillar den hoppfulla dramaturgin.

Bland arbetslöshet, nedläggningar och drömmar som dör måste man åtminstone kunna tro att människor kan finna tröst och hopp hos varandra. Det makliga sättet de skildrar vardagssysslor på, hur familjen vaknar, gör en torftig macka och gnäller på varandra är svensk diskbänksrealism som man sällan ser så osminkad på tv. För den bedriften vore ”Ska vi göra slut?” värd att slå alla tittarrekord på Kanal 5.

I SVT 2 visade sig dokumentären ”Camelen – vår kvinna i Kairo” också innehålla en större historia – den om Egyptens turbulenta år. SR-korrespondenten Cecilia Uddéns engagemang är smittande. Dokumentären om hennes vardag i Kairo visar också hur värdefull kunskapen och erfarenheten av att leva i det egyptiska samhället betyder för kvaliteten av rapporteringen, något som i samtidens krav på besparingar inom mediebolag är långt ifrån självklar längre.

Och bra journalistik behöver inte utesluta känslor – vilket Uddéns trotsiga beslut att sända en intervju där hon frustrerat börjar gråta visar.

I kväll ser jag premiären av ”På spåret”, SVT 1 20.00.

Ha!

Stiliga rälsparet Kristin Lundell och Jan-Olov Andersson som vann ”På spåret”-fajten mot Expressen i uppvärmningen i Aftonbladet tv.

Gah!

Marcus Birro, överviktiga barn och Malou von Sivers-kontrovers i ”Debatt”, SVT1. Plask, plask i sociala medier-ankdammen.

Nio säsonger har gått.
Ändå känns det som fest varje gång.
För ”Veckans brott” har aldrig varit bättre än nu.
Tiden går fort när man har roligt. Hade faktiskt svårt att tro det när jag räknade efter hur många säsonger som ”Veckans brott” (SVT1) har avverkat hittills. Nio stycken, för att vara exakt. Därmed är man en av SVT:s moderna långkörare. Och därtill något så unikt som ett program som fortsätter att växa med tiden. Kriminalmagasinet har faktiskt aldrig varit bättre än nu. Man har haft tid på sig att hitta formen, att testa, att välja bort sånt som inte funkar. Det är rappare, och man märker att både Camilla Kvartoft (utsökt!) och Leif GW Persson (snille!) blivit imponerande stadiga i sina respektive roller.
Visst var GW:s svamlande och oförställda sätt en av anledningarna till att han blev så folkkär. Men det finns en ökad skärpa nu, en snabbhet i ordväxlingen mellan Kvartoft och Persson som känns stabil och trygg.
Samtidigt är det svårt att låta bli att fundera över framtiden. Nio säsonger är mycket. Och ingen av oss blir yngre. Ett ”Veckans brott” utan Leif GW Persson är svårt att tänka sig. Ett ”Veckans brott” utan Camilla Kvartoft likaså. Båda har blivit så självklara i rutan, så enormt förknippade med just det här programmet att det är omöjligt att se att det kan överleva utan dem.

Vad som däremot mer än gärna får gå och självdö i ett mörkt hörn av tv-historiens skräphög är Sveriges städmästare (SVT1). Vad det går ut på vet ni redan. Ett gäng med sjuklig fixering vid städning kastar sig över fettfläckar, kladd och dammråttor. Denna gång fyra göteborgare som gett sig den på att bekämpa allt vad smuts heter. Och det är precis så dumt som det låter.
Om detta är vad SVT tror de behöver visa för att konkurrera med reklamkanaler och streamingtjänster har de fått precis allt om bakfoten. In i minsta beståndsdel är Sveriges städmästare själva antitesen till vad public service bör syssla med. En plåga för alla inblandade och en skam för SVT.

Onsdag kväll tittar jag på ”Dom kallar oss artister” (SVT1) med bob hund. 

HURRA 1

”The walking dead” (Kanal 9 Play). Femte säsongen är vassast hittills. Sjukt bra.

HURRA 2

”Line of duty” (SVT Play). Andra säsongen är vassast hittills. Sjukt bra.

Tokhyllat av alla. Kristallen-vinnare i fjol. 1 347 000 tittare på förra veckans säsongsstart.
Är ”Historieätarna” verkligen så jäkla bra?

SVT-programmet har blivit en ”snackis” bland folk.
För att serien i sina bästa stunder är grymt underhållande. För att Erik Haag och Lotta Lundgren har en härlig kemi tillsammans. För att många undrar vad de, egentligen, har för förhållande till varandra.

Själv ligger jag ofta lågt om jag hamnar bland folk som diskuterar ”Historieätarna”. Alla är ju så som tokkära i programmet. Orkar därför inte riktigt bli den där magsura tv-kritikern och påpeka sådant som att Haag och Lundgren inte alltid är så bra skådespelare. Att de ibland kan kännas lite för självupptagna. Att Haag ibland pratar ett slags vuxet bebisspråk. Att en hel timme ibland gör att det går på tomgång. Och att det blir lite svårt att variera äckelfaktorn när de reser 100, 200 eller 500 år bakåt i tiden. Allt som folk åt på den tiden var äckligt. Punkt, slut.
Med det sagt:
Erik Haag och Lotta Lundgren har blivit bättre på allt längs seriens gång.

Och gårdagens avsnitt om 1960-talet var faktiskt fullkomligt lysande.
Klockrent inte bara när det gäller testerna och analyserna av vad vi stoppade i oss, från pulversoppor till nymodigheten pizza.
Här handlade det lika mycket om träffsäker humor kring kläder, attityder, könsroller, boende, karriärer, bilar, grammofonskivekurser, politik och allt vad som nu avhandlades.

Ett skäl att programmet går rakt in i hjärtat och hjärnan, är förstås att jag kan spegla mig själv i det, då jag var barn och tonåring under dessa år. Det är lättare och mer tacksamt att skoja på ett public service-folkbildande sätt om sådant som några av tittarna har ett förhållande till. Få tittare lär upptäcka vad som skiljer till exempel 1600-talet från 1700-talet.
Därför gillar jag de avsnitt som utspelas i någorlunda modern tid bäst.
Då är det Karin af Klintberg-producerade programmet verkligen så jäkla bra!

I kväll ser jag ”Veckans brott” i SVT 1.

(!)
”Ögonvittnet”, SVT 1. Lovande start för nya norska thrillerserien.
(?)
”Hitlåtens historia”, SVT 2. Inget fel på programmet i sig, men visst finns det väl intressantare låtar än Snaps! tjatiga ”The power”?