Man hinner inte sakna honom.
Eller märka att han varit borta.
I Fredrik Skavlans värld står tiden stilla.

Säsongspremiär, står det. Måste erkänna att jag blev förvånad. Kunde inte ens minnas att han någonsin varit borta. Eller att jag saknat honom. Så stor, så närvarande och totalt dominerande har Fredrik Skavlan känts de senaste åren. Hans tv-skugga har fallit tungt över alla andra. Han har dragit de tyngsta gästerna och ensamt konkurrerat ut alla andra. Och ibland är han riktigt bra, på sitt grunda trivseltevemanér. Men för lite hinner hända mellan säsongerna. Showen är för statisk. Och fredagens säsongspremiär kändes gammal redan när den började. MMA-stjärnan ”The Mauler” är knappast nyhetsstoff, utan känns redan väldigt etablerad och sönderintervjuad. Detsamma med norska humorspolingarna Ylvis. Ni vet, de där med ”What does the fox say”. Som var en superhit. 2013. Eller var det en repris av ”Skavlan” man valde att visa?
Då ska inte jag vara sämre. Så se nästa stycke som en repris, om ni vill. För jag har sagt detta förr:
Kanske är det dags för ”Skavlan” att ta en paus. Fundera över strategier och innehåll och därefter komma tillbaka efter en längre tids bortavaro. Svenska, och norska för den delen, tittare förtjänar en riktigt bra talkshow. Som inte trampar vatten och upprepar sig själv.

Alla älskar en underdog. Så är det ju. Frågan är om någon varit mera underdog än Doug Seegers. Från utslagen till världsturné och en plats i svenska folkets hjärtan. Historien om den hemlöse gatumusikanten som av en slump upptäcktes av Magnus Carlson och Jill Johnson värmer i hjärtat. ”Efter Jills veranda: Doug Seegers” (SVT1) tecknar en fin bild av hur dramatiskt musikerns liv förändrades av det där slumpartade mötet på en trottoar i Tennessee.
Lördag 20 september  ser jag Aston Villa – Arsenal (Viasat Fotboll).

Hurra 1
”Shame” (SVT2). En av senare års mesta feel bad-filmer. Michael Fassbender är helt magisk som tvångsmässig sexmissbrukare.

Hurra 2
”The story of film” (SVT2). Älskar att den här fenomenala serien går i repris. Avsnittet om film noir är guld värt.

Politisk bakfylla.

Lindrades bäst av torrostad Sören Holmberg och tv-treon Marcus Oscarsson.

Politiskt bakfulla släntrade vi oss till vardagen i dag. Vad hände egentligen?

Dagen var rörig. Reinfeldt lämnade in avskedsansökan, Anders Borg meddelade sin avgång. Jonas Sjöstedt lämnades tårögd eftersom han inte fick chans på Löfvén.

Raskt gick det. I mössan förvandlades yran till huvudvärk.

Vi som orkade vände oss till ”Agenda” och TV4:s ”Valet – dagen efter” för att få hjälp att få ordning på tankarna. Men huvudvärken tilltog.

Överallt dök valets vinnare Jimmie Åkesson upp och såg otäckt nöjd ut. I ”Agenda” gråtvalsade Sjöstedt vidare som en sårad skolpojke. Karin Jämtin förklarade kallt sin vänstermobbning och frågade i stället chans på Folkpartiet – som i sin tur gav S korgen eftersom de fortfarande är kära i M.

Hela havet stormar nu, och alla tycks bli utan stol att sitta på.

Ett par ljusglimtar räddade kvällen. I andra delen av ”Agenda” fick äntligen SVT:s vidunderliga valprofessor Sören Holmberg air-time. Han analyserade valresultatet utifrån Valu på sitt patenterade torrostade jordnötter-vis. Under valdagen var vi många som svor över hans frånvaro, tydligen lyssnade någon. Men det var så dags.

I TV4:s bakisprogram befann sig också årets stora tv-genombrott. Overkliga Marcus Oscarsson är mannen som slagit oss med häpnad genom denna valrörelse. Han är en unik figur.

Har han en CNN-aura? Eller en ”Antikrundan”-aura? Jag kan inte bestämma mig.

TV4:s politiska expertkommentator är en virvelvind, en naturkraft. Smart, formuleringssäker, en lysande kommunikatör, en fascinerande uppenbarelse. Det går inte att slita ögonen från honom.

Vem är han då? Han presenteras av TV4 som ”statsvetare och USA-expert. Undervisar i politik vid University of Denver i Colorado.”

Internationellt och läckert.

En googling visar att han är från byn är Odensås som ligger mellan Mörlunda och Virserum. Han hankade sig länge fram som lokalreporter i Kalmar län och tjatade sig sedan in på TV4 2012 för att kommentera USA-valet.

Marcus Oscarsson. En tv-treo vi vill se mycket mer av.

I kväll ser jag Juventus-Malmö i TV6.

He! Bengt Westerberg, vettigast under hela kvällen, i TV4:s ”Valet – dagen efter”. Du saknas oss.

Eh? Fortfarande samma ”Bekänn färg – vi hjälper dig att välja”. TV4, vakna, valet är gjort.

Det är en klyscha som tydligen tål att upprepas.

För när tv-tablåerna känns stela och bakåtsträvande ger playtjänsterna tillbaka ett visst hopp om framtiden.

Min absoluta favorit bland de serier som haft play-premiär i veckan är andra säsongen av den oemotståndligt charmiga australiska komedin ”Please like me” (SVT Flow). I liknande anda som Lena Dunham och hyllade ”Girls” är den 27-årige komikern Josh Thomas både upphovsman och spelar huvudrollen som sitt alter ego ”Josh”. Något år har gått sen sist, pappan och hans unga fru har fått barn, mamman är fortfarande labil efter självmordsförsöket och Josh själv har svårt att hitta en pojkvän. Unikt med serien är att den tar alla dessa existentiella frågor på allvar, samtidigt som den lättsamt skämtar utan minsta cynism.

Den förvirrade perioden som 20-nånting utan riktig koll på vem man är eller vart man är på väg skildras både känsligt och charmigt. När en motvillig Josh ska vara barnvakt åt sin lillasyster, pappans nya bebis, konstaterar han:

– Jag har aldrig varit i ett rum med ett barn utan att ha någon vuxen där.

I höst verkar det också som att Viaplay på allvar börjar ta upp kampen med HBO Nordic och Netflix om de bra serierna. Idag har omtalade ”Tyrant” premiär med bl a svenske Fares Fares och senare i höst kommer ”Transparent” vars pilotavsnitt tokhyllats och Guillermo del Toros skräckserie ”The Strain”.

Nyligen lade Viaplay Premiere ut de fem första avsnitten av science fiction-dramat ”Outlander” som bygger på böcker av Diana Gabaldon. Sjuksköterskan Claire kommer hem från kriget 1945 och återförenas med sin man i Skottland, men transporteras mystiskt tillbaka i tiden till 1743 där hon möter en stilig skotsk krigare. Tidvis är det precis så smörigt som det låter, men det finns ett historiskt allvar och en feministisk underton som är uppfriskande.

Sevärd är också ”Houdini”, en fyra avsnitt lång miniserie där Oscarvinnaren Adrien Brody spelar den legendariske utbrytarkungen. Som porträtt av en liten invandrarpojkes revanschlusta, utanförskap och jakt på nya kickar är den fascinerande.

I kväll ser jag den troligtvis avgörande etappen i dramatiska Vuelta a España, Eurosport 15.00.

Ha!

”Piaf och hennes hov”, SVT2. Fascinerande privata bilder av en mer livsglad sångsparv än vi har fått vänja oss vid.

Gah!

Trist att intressanta ”Black Box” lades ned efter bara en säsong. Dessa 13 avsnitt finns att se på Viaplay.

Det var en dålig idé från början.
Så varför SVT ger ”Det stora matslaget” en ny chans är obegripligt.
Vid det här laget vet ni vad som gäller. ”Det stora matslaget” (SVT1) är matlagningsprogrammet där rätterna kryddas med lokalpatriotisk hysteri. Och några hel- eller halvkändisar. Tillsammans med en knippe ”vanligt fôlk” ska lokalpatrioterna/kändisarna tillaga mat med hembygdens egenart som främsta konkurrensmedel. Den vars mat smakar mest som mat ska göra där man råkar vara född vinner. Typ. Hade personligen svårt för ”Det stora matslaget” redan förra säsongen. Tyckte det var ett gapigt, självgott och ganska meningslöst program. Lokalfärgen blev mest en ursäkt för SVT att pracka på tittarna ännu ett program om sånt vi käkar (eller inte käkar).

Heidi Andersson (Storuman) och Thomas Petersson (Halmstad) tävlar i första programmet, och är hyfsat underhållande båda två. Sympatiska. Tar uppgiften på allvar. Bjuder – som det brukar heta – på sig själva. Det är inte problemet. Personligen mår jag dåligt av det löjeväckande gravallvar som hela tiden dyker upp så fort maten ska avsmakas. Typ att det är basuner, kanoner och ”Carmina Burana” så fort en sked förs till munnen. Det är så fånigt att man vill skrika rakt ut så saliven sprutar. ”Det är bara mat! Sånt man ÄTER!”, vill jag vråla. Eller bjuda alla i hela produktionen på en månadsdos Microlax. Så att de slappnar av.
Men värst är faktiskt själva grundförutsättningen – den geografiska knorren.
Gränsen mellan att vurma för den bygd man är uppvuxen i till att falla över i ren självgodhet är tunn och suddig. Det finns också ett drag av exotiserande i ”Det stora matslaget” som jag har svårt för. Som att man anstränger sig till skitnödighetens gräns för att visa att ens egen landsända är åh så spännande och genuin. Trots att bygdens specialiteter inte är något mer originellt än lax och ost.

Onsdag 10 september ser jag Jens Assurs ”Hot nasty teen” (SVT2) – filmen som kom att bli Brasse Brännströms sista.

HURRA!

”Masters of sex” (HBO Nordic). Med senaste avsnittet ”Story of my life” ser man äntligen ut att ha hittat formen igen. 

NJA…

”Valet med Janne & Belinda” (SVT1). Grattis SVT! Ni är nu officiellt sämst på valbevakning i svensk media 2014.

Parodier är en svår genre.

Originalet är oftast så mycket roligare i sin omedvetenhet.

”The spoils of Babylon” (C More) driver med 70- och 80-talets episka miniserier som byggde på bestsellers, typ ”De fattiga och de rika” och ”Törnfåglarna” (gissningsvis är det referenser som susar över huvudet på en yngre publik).

Tobey Maguire spelar Devon, adopterad son till oljemogulen Jonas Morehouse (briljant spelad av Tim Robbins), som under ett eklektiskt liv (han knarkar, krigar, blir poet, undervattensforskare) försöker bekämpa sin incestuösa kärlek till styvsystern Cynthia (Kristen Wiig).

Seriens sex avsnitt är ojämna med några höjdpunkter (Devons giftermål med en brittisk skyltdocka) och

många transportsträckor. Roligast är inramningen där Will Ferrell som seriens ”skapare” Eric Jonrosh presenterar varje avsnitt som en Orson Wellskt fabulerande Hollywoodgubbe och egoalkis. När han börjar vandra ut i tradiga eller obscena anekdoter klipps han tvärt av, som om även kamerapersonen tröttnat.

Tyvärr är det i övrigt för mycket ”titta vi försöker vara roliga” i stället för att verkligen roa, som en alltför utdragen Saturday night live-sketch. I SNL parodieras med jämna mellanrum såpoperor under titeln ”The Californians”, men i det korta formatet blir de återkommande klyschorna (överdriven västkustdialekt, utdragna väganvisningar, chockade ansiktsuttryck till dramatisk musik) bara kul.

Problemet är att det är svårt att slå originalen i deras ytterst ofrivilliga komik – den romantiska storslagenheten i miniserierna och de bisarra förvecklingarna i såporna.

Det gäller även Henrik Dorsins valspecial i den politiska humorserien ”Folkets främsta företrädare” på SVT Play där han spelar alla roller i en fiktiv partiledardebatt. Men där är det snarare extra roligt att Dorsin inte behöver göra sig till särskilt mycket för att det ska bli humor. Det är ju så här det tyvärr ser ut.

På gränsen till genial är ”Fredrik Reinfeldts” slutreplik där han genom sin röst hypnotiserar medelklassen att glömma orättvisorna och leva kvar i sin drömvärld.

Se denna underbara humorventil för att orka sista veckans valspurt.

I kväll ser jag ”Du gamla, du fria”, en dokumentär om hemtjänst och äldrevård, på TV4 21.00.

Ha!

SVT har under helgen visat fina Brasse Brännström-filmerna ”En kille och en tjej” och ”Två killar och en tjej”. Se på SVT Play om du missade.

Gah!

Alla valdebatter. Är man en oansvarig samhällsmedborgare om man börjar känna sig lite trött?

”Det vinnande paret får en heldag med träning och samtal med en av våra största: Mattias Sunneborn.”
”Åhhh…”
”Atleterna” är en tragikomisk historia.

Det är så synd om alla inblandade i detta projekt.

Klipparna, vi börjar där:
”Gör dramatik av ett gäng färglösa hurtbullar på en konferensgård när de pratar om trista motionstävlingar”.
Rickard Olsson:
”Kom hit och riv av några påor i vår studio/arena. Ha gärna på dig en vit smokingkavaj så att det ännu mer obegripligt varför du leder just detta moment och inte vår profilerade programledarvärvning Kajsa Bergqvist”.
Kajsa:
”Stå i arenan plötsligt festmejkad när vi kör i gång tävlingarna. Kom i håg – det är Rickard som ska dra tävlingsupplägget trots att det är du som frontar programmet.”
Deltagarna:
”Försök agera som stjärnpar, trots att ni inte känner varandra och att tittarna undrar varför ni är med i tv. Snälla, ha överseende med att vi försöker göra dramatik av typ ingenting. Låtsas som det är allvar.”
Svenska folket:
”Snälla, have mercy. Bry er inte om namnet. Atlet betyder ju på svenska stark man eller tyngdlyftare. Men nu skiter vi i det och kör ’americano’ – nu betyder det hurtbulle. Ha överseende att programmet är en blandning av konferens-teambuilding och Ullared-Gladiatorerna. Att sista halvtimmen ägnas åt amatörer som skjuter pilbåge på bästa sändningstid är väl ingenting att jiddra om.”
Det är skämskudde hela vägen.
Jag citetar:
Rickard: ”Det vinnande paret kommer få ett fantastiskt pris. Ni kommer att få en heldag med träning och samtal med en av våra största: Mattias Sunneborn.
Bild på nollställda tävlande med stängd mun. Efterpålagt ljud: ”Åhhh…”
Kajsa: ”Han är en av världens bästa längdhoppare. Men han är också nu en av världens bästa veteran-mångkampare som vi har just nu. ’Satt’ det är viktigt att vinna den här tävlingen.”
Hahahahaha. Träna med Sunneborn. Kanon. Verkligen.
En miljon premiärtittare blev en halv miljon till avsnitt två. Den veckobaserade halveringstiden bör med tv-gudens och vetenskapens försyn fortgå.

I kväll ser jag duellen i SVT1.

He!
Gå in och se ”Retro” om 80-talets ungdomsfilm på SVT Play.

Eh?
Bra att SVT satte in Brasse-filmen ”En kille och en tjej”. Men varför värdotiden 11.40?

SVT-muren är riven.

Valredaktionen snackar med sportredaktionen.

Vi tittare är vinnarna.

För ett och ett halvt år sen skrev jag en tv-recension efter en partiledardebatt i SVT:s ”Agenda”.

Jag tyckte att SVT slarvade bort sitt guldläge. Inget införsnack. Inget eftersnack.

Jag skrev detta:

”Nyhetsredaktionen borde kunna snacka lite med en annan redaktion som producerar sändningar av dramatiska evenemang i ett. Att inte sportens dramaturgi utnyttjas vid dessa tillfällen är för mig obegripligt.”

Jag presenterade en grundkurs:

”Uppsnack med studio, reportage, genomgång av nyckelfrågor, matcher i matchen. (…) Och sedan – eftersnack med partiledarna, sammandrag, analys av debattens höjdpunkter, expertkommentarer. (…) Sist men inte minst – in med publik i studion. Ingen tjänar på spel inför tomma läktare.”

Efter att ha sett utfrågningarna i SVT de senaste veckorna står det klart:

Någon har talat med sportredaktionen. Någon har gått grundkursen.

30 minuters uppsnack i Play, tio i SVT1. André Pops har lämnat ”Vinterstudion” och leder nu ”Valstudion”. Experter i studion får svara på Pops raka frågor som är som hämtade ur en inför matchen-diskussion: Vad är viktigast för Stefan Löfven den här kvällen? Vad är hans styrka som partiledare? Vad är hans svagheter?

Vi bjuds analys av sossarnas reklamfilmer, är det en indikation på en ny taktik? Statistik presenteras och kommenteras. Pops avbryter, gör tittarna uppmärksamma på att Löfven är på plats, han ”värmer upp” i bakgrunden. Publiken börjar välla in.

När SVT1:s sändning drar i gång ser vi hur Löfven anländer till tv-huset på ett sätt som påminner bilderna när spelarna går ur bussarna inför fotbollsmatcher.

Löfven intervjuas till och med av en reporter (Lisbeth Åkerman) inför ”avspark”: ”Hur känns det? Vad rör sig i huvudet nu?”

Känns det igen?

Efter utfrågningen blir det direkt analys, eftersnack och Löfvens kommentar. Pops och experterna sammanfattar. Höjdpunkter visas i repris. Direktanalys av politisk reporter.

SVT har gjort läxan.

Och som det har lönat sig. Vi tittare får en betydligt mer givande, dramatisk, lärorik och spännande kväll.

Snyggt jobbat.

I kväll missar jag inte Sveriges första partiledarutfrågning online på Aftonbladet TV.

He! Anna Hedenmo är i ständigt pitbull-läge. På gränsen – men bra.

Eh? ”Big brother”.

Att vara sin egen.
Att inte bli som alla andra.
Två saker SVT misslyckas med i höst.
Det finns en sketch med Stephen Fry och Hugh Laurie som jag ofta tänker på. Laurie spelar en politiker vid ett restaurangbord. Han är från det konservativa Tory-partiet (som liksom andra högerpolitiker håller valfrihet, privatisering och en minimal stat som högsta mål) och uppmärksammar kyparen – spelad av Fry – på att han saknar en sked på sitt bord.
Fry kilar ut i köket och kommer tillbaka med en serveringsvagn överfull med små, vita plastskedar av utflyktstyp. Tusen och åter tusen vita plastskedar som han häller över den konservative politikerns bord.
– Titta vilken valfrihet! Du kan använda vilken du vill! De må vara skit allihop – men kolla vilken valfrihet, vrålar Fry.
Om jag minns rätt så slutar sketchen med att kyparen försöker strypa politikern.
Som satir betraktat är det måhända en smula tungfotat. Men poängen finns där.
I Storbritannien, precis som här, rasar en debatt kring public service-kanalernas framtid och finansiering. Högern menar att BBC (och SVT) står för snedvriden konkurrens, och att licensmedlen ska delas med reklamkanalerna.
Motargumenten lyder att enbart public service kan erbjuda kvalitet och samhällsbevakning utan att vika sig för annonsörernas intressen.
Men efter en lördagskväll med SVT blir man desillusionerad.
”Atleterna” är ett haveri. Deltagare helt okända för tittarna. Parodisk inramning. Pampig spänningsmusik. Och totalt ointressant. Varför ska jag bry mig om en hoper okända sportnissar? På bästa sändningstid en lördag? .
Sedan ”Brevfilmen”. Typ ”Bullen”, fast för vuxna. Med ett gäng C-kändisar som fnissig panel. Ridå.
I höst blir det ännu värre. Program om städning, livspussel och fotomodeller. TV3-feeling på allt.
Misstänker att SVT faktiskt inte vet vad man vill vara. Men poängen med public service måste vara att odla sin särart. Att inte bli som alla andra. För då behövs man inte.
Och då sitter vi där, allihop. Med bordet fullt av vita små plastskedar.
Söndag 31 augusti tittar jag på ”Babel” (SVT2).

HURRA!
”Det blodröda fältet” (SVT1). Kostymdrama med första världskriget som fond. Inte superengagerande, men får duga i brist på annat.

NJA…
”Brevfilmen” (SVT1). Ovärdigt SVT. Ovärdigt bästa sändningstid. Ovärdigt lördagar.

Den har passerat i tysthet.
Men låt inte det lura er.
”The honourable woman” är det nervigaste du kan se just nu.
Ibland kan man inte lita på andra. För att få något gjort ordentligt så måste man göra det själv. Fråga bara Hugo Blick. Han står nämligen ensam bakom två av de senaste årens BBC-serier. Som ensam manusförfattare, producent och regissör gjorde hans helt unika vision att ”The shadow line” blev en modern tv-klassiker. Uppmärksamma läsare kommer ihåg att jag hyllat den brittiska kriminalserien och dess film noir-känsla förut. Den är helt makalös, och om ni inte redan sett den så skynda er att göra det.
”The shadow line” var ingen ensiled lyckträff. Nya ”The honourable woman” (HBO Nordic) är även den helt och hållet styrd av Hugo Blick själv. Han har skrivit, producerat och regisserat den politiska thrillern med Maggie Gyllenhaal i huvudrollen. Gyllenhaal spelar baronessan Nessa Stein, en brittisk-israelisk affärskvinna med ett mörkt och komplicerat förflutet. Med imponerande fingertoppskänsla jonglerar Blick mellan högoktanigt politisk thriller och slutet familjedrama, fyllt av mörker och skuldkänslor. Som vanligt leker Hugo Blick med tittaren. Vändningarna är många och smarta. Så fort man tror att man har koll på situationen drar Blick undan mattan på tittaren igen och serien tar en helt ny vändning. Det är en förbaskat stilig serie. Mångbottnad, gåtfull och extremt spännande. Samtidigt som avstampet i det lilla – familjen och barnen som hela tiden känns oskyddade och utsatta – gör att ”The honourable woman” berör djupt även på ett mänskligt plan.
Både Maggie Gyllenhaal och Stephen Rea imponerar stort i sina roller. Speciellt Gyllanhaal är isande stark med ett påklistrat starkt yttre – och en blick som är helt död. Palestinakonflikten spelar en stor roll i berättelsen, och gör att ”The honourable woman” känns nästan obehagligt aktuell sensommaren 2014.
Fredag 22/8 tittar jag på ”Retro” (SVT1).

Hurra!
”Sommar med Ernst” (TV4). För att han är Ernst. Världsmästare i grenen, faktiskt.

Nja…
”Utfrågningen: Fredrik Reinfeldt” (SVT). Varför har man lagt upp det som en sportsändning? Varför en hejarpanel med politiska halvkändisar? Varför den ansträngt ungdomliga inramningen? Obegripligt.

Valhetsen gör en proppmätt.
Samma partiledare grillas överallt samtidigt.
Men det finns hopp för hösten.
Det var som att proppen gick ur med EU-valet i våras. Inget tog sig riktigt efter det. Supervalåret kom av sig. Partierna orkade inte ens ladda om och fylla sina plakat med nytt innehåll. Istället har landet tapetserats med affischer i grälla färger och fula typsnitt som alla innehåller intetsägande floskler som inte betyder ett dyft. Men det är inte på grund av bristande medieintresse som mättnaden slagit in, tvärtom faktiskt. Den totala övergödningen av utfrågningar, debatter, dueller, partiledarporträtt och utspel skapar trafikstockning i hjärnan. Till och med för en mycket politik- och samhällsintresserad medborgare som undertecknad börjar orken tryta. När varje kanal, tidning och radioprogram fylls till bredden med samma partiledarutfrågningar kommer mattheten. Under tisdagsmorgonen grillades Stefan Löfven i radions P1 och på kvällen premiärsändes ”Val 2014” (SVT1) med Göran Hägglund (KD) i heta stolen. Kristdemokraten klarade sig hyfsat. Charmig, men hal. Själva programmet flög inget vidare. Varför SVT har valt en hurtig inramning, som gällde det en sportsändning, är en gåta. Vem tyckte att det var en bra idé? Mats Knutson spelar rollen som ihärdig och ettrig terrier bra och med trovärdighet. Men Anna Hedenmo når aldrig fram. Snubblar på frågorna, har svårt att skjuta iväg följdfrågor och känns mest bortdribblad.
Men det finns ändå hopp för hösten. Under tisdagen hade SVT pressvisning av sin tv-höst. En uppvisning av en förbluffande svag höst. En hel del som på förhand doftar så mycket kalkon att man behöver gasmask. Men förstås också pärlor. Klarast av allt glittrade ”Viva Hate”. Peter Birros Morrissey-klingande berättelse om ett ungt rockband från Göteborg. Om känslor på liv och död, om total närvaro och kompromisslöshet. Det klipp som nu finns att se via SVT-sajten bådar extremt gott, och jag vågar spå ”Viva Hate” som ett av årets mest omistliga draman.
Onsdag 20 augusti tittar jag på ”The honorable woman” (HBO Nordic).

Hurra!
”Masters of sex” (HBO Nordic). Säsong 2, episod 6 är det svartaste hål tv-året 2014 bjussat på. Så helt befriat från hopp och ljus. Rekommenderas.

Nja…
”Idol” (TV4). Är 2014 är det nya 2004? Tiden står still och TV4 känns tröttare än narkos.