Tre Tour de France-vinnare förlorade livet i första världskriget.

De bytte helvetet längs leriga landsvägar mot döden i ingenmansland.

När mörklockige Octave Lapize nådde toppen av Tourmalet i Pyrenéerna, utmattad och jävlig, utbrast han ett ilsket ”mördare!” åt arrangörerna som lagt denna tuffa bana. Året var 1910 och han skulle ta sin enda vinst i Tour de France, sju år senare sköts han ned i sitt plan ovanför den franska gränsen.

Ett 60-tal ytterligare cykelprofiler förlorade livet i det krig som skulle bli slutet på alla krig. I år är det hundra år sedan skotten i Sarajevo och Tour de France hedrar sina fallna hjältar genom att passera minnesmonument som Menin gate i Ypres och Verdun, där ett tio månader långt och blodigt slag stod 1916.

Under lördagens etapp mellan Tomblaine och La Mauselaine i bergsmassivet Vogeserna ger kommentatorerna Roberto Vacchi och Anders Adamson (Eurosport) den historiska bakgrunden åt en handfull minnesmonument. Förutom parets kunskap om sporten, aldrig sinande ström av anekdoter och stensäkra näsa för dramatik lyckas de även placera in sporten i sitt landskap, samhälle och historia.

– Sluta slötitta! läxar Adamson skämtsamt upp en tittare som skickat in en extra dum fråga. De rätt odramatiska första timmarna av loppet fylls utan problem med innehåll – vi får bland annat se en enorm glada segla över trädtopparna.

Denna sommar när tv-tablån är full av dokumentärer om första världskriget finns historien helt naturligt med i alla sändningar från Tour de France. Troligtvis gör det den ganska unik bland sportsändningar. Men desto mer värd att älska.

En lördag år 2014 trampar den spenslige 27-åringen Blel Kadri i från alla konkurrenter mot toppen och tar sitt livs seger. Han har inget med totalsegern att göra, om den kämpar Alberto Contador och Vincenzo Nibali, men han är fransman och har precis vunnit den åttonde etappen av Tour de France. Regnet och tröttheten är som bortblåst.

I kväll ser jag VM-finalen i fotboll mellan Tyskland och Argentina (TV4, 21.00). Naturligtvis.

Ha!

Orientering är bisarrt som tv-sport (bilder av skog och en gps-karta som doftar Lantmäteriet 1977). Men VM i Trentino (SVT2) blir rätt spännande, en bulgar tappar en lins och sen vinner de svenska herrarna stafetten.

Gah!

Diamond league i Glasgow (SVT1) kändes tyvärr avslaget. Inget folk, inget händer.

Folk träffas och sjunger ihop.

Ni påstår att det är mer komplicerat än så?

– Han är en av Sveriges bredaste artister och då menar jag inte kroppshyddan…nu ser jag honom komma uppför trappan där: Björn Skifs!

Så låter en av Petra Marklunds charmigt förvirrade introduktioner i ”Allsång på Skansen”. Något senare frågar hon dödsjojkaren som vann ”Talang”, Jon Henrik Fjällgren, hur man märker en ren.

Ja, hur förklarar man det i en kort mening i ett underhållningsprogram?

– Känns ungefär som att ta ett örhänge, säger han hjälpsamt.

Det är inte en slipad intervjuare som leder allsångsbonanzan, men är det verkligen något vi kräver? När en person som har frågeställande som huvuduppgift är dålig, då är det upprörande.

Nu har vi i stället en allsångsledare som sjunger bättre än någon tidigare gjort i samma roll. Hon ser mer bekväm ut som påhejare i musiken än när det ska pratas.

I bonussändningen på SVT Play efter showen tycks lite av nervositeten släppa och Marklund improviserar och låter Skifs läsa hennes replikkort när hon stakar sig.

Där finns uppenbarligen potential när hon vågar gå utanför ramarna.

I övrigt har inte mycket förändrats. Det ska vara lite till de äldre, lite till de yngre – och kanske förenas alla i något skojsigt skämtnummer (fiolfars med Peter & Victor eller den ironiska hiten #självis med SVT Humor-pojkarna i Ijustwanttobecool).

Till och med en inbiten allsångsskeptiker som jag smälter när Linda Pira och Stor kliver upp på scen och så oängsligt får igång publiken. Pojkbandet The Fooo är slipade nog att ha repeterat Petters ”Så klart” noga och justerat texten så att den passar dem bättre. De bjuder även på några extra bakåtvolter.

Sen presenterar Marklund Skifs som ”hunkarnas hunk”.

Folkligt, festligt. Man bjuder på något lite extra. Skifs sjunger ”Hooked on a feeling”.

I kväll ser jag VM-semin mellan Holland och Argentina, SVT1 21.00.

Ha!

Gastkramande avsnitt i ”24: Live another day” (TV3) när presidenten ställs öga mot öga med terroristen Margot Al Harazi. 

Gah!

Tufft jobb för ”Morden i Midsomer” (SVT1) att konkurrera med VM-fotbollen i TV4.

En blodig konflikt nere på kontinenten.

En svettig kamp för att få fason på ett sommarhus.

Både SVT och TV4 visade kämparanda – i det stora och lilla.

Den ambitiösa dokumentärserien ”Det stora kriget”, som hade premiär i SVT förra veckan, är en samproduktion mellan 23 tv-bolag. Under åtta avsnitt avhandlas första världskriget från början till slut. Ledande historiker, däribland Peter Englund, har konsulterats och serien är fullpackad med rörliga bilder från den tiden.

Förra veckan fick vi en pedagogisk introduktion till krigets början – samt de personer vi ska följa under seriens gång. Den är nämligen även baserad på anteckningar från en rad personer i flera länder som upplevde kriget på nära håll. De gestaltas av skådespelare som ofta delar med sig av sina tankar direkt in i kameran, lite som… tja, Frank Underwood i ”House of cards”.

Ett störande tilltag, till en början. Det är lätt att bli otålig och vilja bli serverad fler filmsnuttar från 1914 i stället. Men det är ändå väl berättat. Redan i andra avsnittet, som visades i går, är vi fast. Både i skildringen av kriget – och dess individer.

Ernst Kirchsteiger kämpar på med sin 20-talskåk i årets upplaga av ”Sommar med Ernst” (TV4). Karln har en förmåga att få alla strapatser som det omfattande renoveringsarbetet innebär att se ut som en mysig tidsfördrivelse. Men det är så klart den glansiga ytan vi vill se, annars tappar vi lusten.

Den stora fördelen med Kirchsteigers jul- och sommarprojekt är ändå bredden. Om man som jag är totalt ointresserad av inredning kan man stå ut med de delarna i väntan på att Ernst ska dra igång grillen. Oavsett om mat, tapeter eller krukor är din grej förenas vi ändå över sommarnostalgin och Ernsts tankelekar.

Men i går tappade han gnistan lite, eller hur? Något allmänt konstaterande att mat är viktigt när vi i stället vill få en lidelsefull hyllning till… potatisblast, eller något. Skärpning till nästa vecka.

I morgon ser jag ”Retro”, nostalgi om ”Twin Peaks” (SVT1).

Ja

Trevligt att se stjärnor som Robin Williams och Michael J Fox göra tv-comeback i ”The crazy ones” och ”Michael J Fox show” på TV3 …

Nej

… men synd att materialet sviker dem.

Förvirringen efter ”Lost” var inte nog.

Nu är Damon Lindelof tillbaka med minst lika förbryllande ”The leftovers” (CMore/HBO Nordic).

Plötsligt försvinner två procent av jordens befolkning – helt utan förklaring. När en mamma vänder sig mot barnstolen i bilen är bebisen spårlöst borta, de nervpåfrestande skriken bytta mot obarmhärtig tystnad.

Tre år senare försöker befolkningen i lilla Mapleton att handskas med sin sorg. Det som hänt liknas vid det kristna begreppet ”rapture” (uppryckande) där Jesus hämtar de troende ”upp till skyarna” och ger näring till framväxten av diverse märkliga profeter. Mitt i alltihop står den dystre polischefen Kevin Garvey (Justin Theroux), vars hustru Laurie (Amy Brenneman) lämnat familjen för att gå med i en vitklädd, ständigt rökande sekt. Deras uppgift är att påminna folk om att de har blivit lämnade kvar.

Sonen Tom ger sig i lag med en annan sektledare – den Charles Manson-liknande haremgurun Wayne. Yngsta dottern Jill deltar apatiskt i festlekar med inslag av strypsex och självstympning, allt till ett soundtrack av Patsy Cline, Otis Redding, Al Green och James Blake.

”The leftovers”, som bygger på Tom Perrottas bok med samma namn, har höga pretentioner, originalmusik av den klassiske kompositören Max Richter och är överlastad med djurmetaforer och religiös symbolik. ”Lost”-skaparen Lindelof låter modigt nog sin nya serie vila i tystnad och närmast förlamande sorg. Sonen Tom läser Albert Camus existentiella klassiker ”Främlingen”, men den bok jag tänker på är snarare hans mindre kända ”Pesten” där en epidemi lockar fram det bästa och sämsta ur stadens medborgare.

Precis som i ”The leftovers” är ensamheten central. Och frågan om hur man ska hantera all förlust och sorg.

– Alla älskar hjältar. Vi ska gå igenom staden och gråta en skvätt för att sedan gå vidare, säger stadens hårdnackade borgmästare när de planerar högtidlighållandet av katastrofen.

– Ingen är redo att må bättre. Vi är redo att explodera, svarar polisen Garvey.

Om ”The leftovers” verkligen är en blivande klassiker återstår att se, men första avsnittet bådar gott.

I kväll fortsätter jag att se åttondelsfinaler i fotbolls-VM (SVT/TV4).

Ha!

Galna kanalbyten under Nigeria-Frankrike-matchen (SVT1, SVT2, Kunskapskanalen och tillbaka). Får tittarna på tårna.

Gah!

Deppigheten över de som nu tvingas lämna VM är större än glädjen över de som vinner.

Trevlig tv är ibland så mycket mer än bara trevlig tv.

Både SVT och TV4 satsar på nostalgi – och gör det riktigt bra.

Fotbolls-VM tar en vilodag och livet känns rätt tomt och kallt.

Då drar både SVT och TV4 fram sitt sommartrumfkort, vid sidan av sport och deckare, nämligen den trivsamma nostalgin.

Allra bäst är ”Retro” (SVT1) – en dokumentärserie om popkulturella fenomen av gänget bakom ”Eighties” och ”Nineties”. Först ut är 80-talets dansvåg, med omåttligt populära filmer och tv-serier som ”Fame”, ”Flashdance” och ”Dirty Dancing”. Varningsklockor ringer med ett så trött programnamn som ”Retro” (jag tänker på trökiga sportpubar), men bakom detta döljer sig ett stort, bultande pophjärta.

Särskilt märks detta vibrerande intresse i fokuseringen på historien bakom dansvågen (”Soul train”, breakdance) och de små detaljerna som både sätter färg och säger så mycket. Unge Richard ”Crazy legz” Colon var dansande förgrundsfigur i Rocksteady Crew och den ”Flashdance”-skaparna vände sig till när Jennifer Beals rollfigur skulle göra de numera klassiska spinscenerna på golvet. Eftersom ingen annan kunde lära sig breakdance så snabbt tvingades Crazy legz sätta på sig en liten body, tajts och låtsas vara Beals.

– Det kändes lite…obekvämt, säger han nu.

Richard Herrey intervjuas om sin tid som dansare i tv-serien ”Fame”, men roligast är att se arkivbilderna där Ingvar Oldsberg intervjuar honom och några andra skådespelare på 80-talet.

Mycket stoff ska trängas in på en halvtimme, så ibland blir det lite väl skissartat och ytligt. Men alltid underhållande.

I TV4 är ”Förr eller senare” tillbaka, en ganska lättviktig men underhållande frågesport ledd av Hans Rosenfeldt. På pappret ser uppställningen Pernilla/Niclas Wahlgren, Kim Sulocki och Rickard Olsson inte särskilt upphetsande ut, men de lyckas hitta nya perspektiv på det uttjatade.

Sulocki drar en oväntat mörk anekdot om sin tid som barnskådis mot Ernst-Hugo Järegård i ”Skånska mord” – hur denne gick utanför manus och siktade en pistol mot pojkens huvud så att han började gråta.

– Ernst-Hugo kunde vara ganska krävande.

I kväll ser jag åttondelsfinal i fotbolls-VM (SVT/TV4).

Ha!

Lotta Schelin är nytillskottet i SVT:s VM-studio nu när Erik Hamrén seglat hem. Bra värvning.

Gah!

En vecka kvar till avsnittet om ”Twin Peaks” i ”Retro”.

Vi ville ha analys, fotbollsnörderi, jätteuppladdning.
Vi fick morgonsoffans sportpanel.
Befria Johanna Frändén.

Äntligen är VM i gång.

Men det tog sin tid.
SVT prövade vårt tålamod ordentligt. Den timslånga sändningen inför Brasilien-Kroatien var trögstartad.
Efter en sketchig inledning med André Pops och Daniel Nannskog som kramades på stranden hamnade vi i den rätt läckra studion.
Där var uppdelningen glasklar.
Ståbord = analys.
Soffa = mys och lullull.
Vi inledde vid bordet där bromancen mellan Pops och Nannskog fortsatte och Erik Hamrén på flanken kämpade på med sina floskliga svar och sitt hackiga, krampaktiga, yviga kroppsspråk.
Men efter bara ett par minuter landade vi i soffan. Och med ens försvann all nerv. Man undrade nästan om man hamnat i en av alla dessa paneler i morgonsofforna.
Där satt en alldeles för avspänd David Fjäll. Där satt Brasilienkännarna Henrik Brandão Jönsson och Elisa PalhaI. Och där satt Johanna Frändén. Det var en plåga att se henne slösas bort på lulllull-snack. För här skulle det pratas allt utom just matchen och kampen vi snart skulle se. Det handlade om protester, vad härligt att det börjar, arenabyggena, Brasiliens problem, vidskeplighet bland brassefansen. Reportern Björn Nordling berättade i ett inslag om att han hade åkt taxi och vad han sett genom taxifönstret (typ ingenting).
Sås.
Jag väcktes inte ur dvalan förrän en övertänd Glenn Strömberg stod och vrålade i en ståuppa med Chris Härenstam inne på arenan.
Plötsligt var det puls i sändningen, syret vällde in, adrenalinpåslag. Nu var det VM-pepp igen. Då tände ståbordet till och började gorma frågor bort till stackars Johanna som satt fastnitad i soffan.
Jag kräver – KRÄVER! – att SVT omedelbart släpper in Frändén i en fri roll vid ståbordet. Varför inte göra ett rakt byte med Hamrén? Han känns mer lämplig att sätta på avbytarsoffan.

I kväll missar jag inte Spanien-Holland i VM.

He!
Pops kostym. Oerhört läcker, djupblå och fin.

Eh?
Domarens osynlighetssprej – var det så enkelt att lösa ett av fotbollens mest irriterande fenomen?

Trötta cyklister kämpar uppför snöiga berg i Giro d’Italia på Eurosport.

Skillnaden mot de uthållighetsmonster som skapades på Lance Armstrongs tid är enorm.

Cykling är en yvig sport. På klassiska filmbilder från 60-talet kan man se Tour de France-deltagare stanna vid puben för att få sig en bärs till färdkost. De senaste 20 åren har dopingskandalerna avslöjat stora delar av eliten som fuskare. Alla utom fixstjärnan Lance Armstrong. När luftslottet till slut kollapsade var det på typiskt Armstrong-vis: bullrande, aggressivt och monumentalt.

2013 kom Alex Gibneys dokumentär ”The Armstrong lie” som bytte skepnad från ett hyllningsporträtt till en anklagelseakt under filmens gång. Till skillnad från den har ”Den ostoppbara – historien om Lance Armstrong” (SVT1) av Alex Holmes inte fått tillgång till huvudpersonen själv, utan lutar sig mot andra vittnen. De målar upp bilden av en man som gör precis allt för att vinna, om det så handlar om psykterror, mutor eller att injicera epo.

Efter testikelcancern dopas vinnarfanatismen av en stor dos revanschlusta.

Eller som lagkompisen Frankie Andreu formulerade det:

– Jag var trött på att feta cyklister körde om mig uppför backarna.

Betsy Andreu, Frankies fru, berättar i dokumentären att hon såg maken leda klungan uppför ett berg och blev orolig. Han är ju ingen klättringsspecialist, hur orkar han? Genom injektioner, var svaret, och vi är många som mer än gärna lät oss luras av de osannolika prestationerna.

Jag började själv följa Tour de France runt millennieskiftet och älskade de galna bergsetapperna där supermän som Armstrong, Ivan Basso och Jan Ullrich hetsade varandra. Alla tre har sedan dess åkt fast för doping.

Verkar det för bra för att vara sant, så är det det.

I en stenhård sport av lagdisciplin, våldsamma vurpor och en för de flesta blygsam ekonomi, kan man förstå hur lögnen ter sig lockande.

– Det var som att vara med i en film – skrämmande men samtidigt spännande, säger lagkamraten Tyler Hamilton om smusslandet med sprutor, blodpåsar och hemliga möten med mystiske Motoman, mannen som kombinerade yrkena trädgårdsmästare/dopingkurir.

Det är en historia rafflande som en thriller – dystopisk som ett Norén-drama.

I kväll ser jag ”Kobra” om ufon, SVT 1 kl 21.30.

Ha!

”24: Live another day”, TV3, är härlig konspirations-tv. Drönare, cyberterror och hårda kvinnor.

Gah!

Ett år kvar till de sista ”Mad Men”-avsnitten (Kanal 9).

SVT visade musklerna.
Och Camilla Kvartoft visade att hon är svensk tv:s största stjärna.

De stora tv-kanalernas hegemoni är utmanad. Andra spelare tar mark. Gammel-tv:s stormaktstid är på väg att ta slut.

Men i går visade SVT vad de kan när de väl spänner alla sina public service-muskler, vågar tänka nytt och samtidigt ta till vara på hela sin journalistiska tyngd och trovärdighet.
Det har tidigare varit en smärre plåga att ta del av de svenska valvakorna då vi samtidigt sett hur långt fram CNN och andra storspelare kommit.
Nu fick vi svenskar äntligen se en valvaka på hyfsat internationell nivå.
Studion – halleluja. Äntligen snygg, stor och hyfsat högteknologisk. Ett runt bord som nav med programledare och två högkompetenta bisittare och en kavalkad av gäster i de ”heta stolarna”, inramad av skärmar där de reportrarna stod uppradade som en armé. Ett ”green room” med paneler och väntande gäster för co-hosten att flyga runt i. Ett analysbord med tittarkontakt.
Informativ och funktionell grafik, ständiga ”strax”-skyltar, nedräkningar och nyheter i kortform. Framåtrörelse och stringens.
Och framför allt – Sverige har fått sin egen Wolf Blitzer.
Camilla Kvartoft var sensationellt bra som ankare.
Högervindar, vänstervindar, 20-tal utsända i Sverige och ute i Europa, chattande experter, tittaraktivitet, en rasande ström av gäster, två bisittare – Camilla ledde och rattade fyra timmars extremkomplicerad sändning utan att tappa fattning eller koll en enda gång.
Hon kompletterades perfekt av superkompetenta Erika Bjerström – ett team som borde utnyttjas i än högre grad under riksdagsvalet i höst.
Visst fann också en del pinsamheter i ”Valvakan”. En foodtruck i studion – ”kul” idé som borde ha kasserats tidigt. Instagrambilderna på kändisar som tittade på tv kändes pajiga. Mandatförändringar visades inte grafiskt. Missad livebevakning från V-vakan. Margit Silbersteins ljudkänslighet.
Men överlag var detta en riktigt bra kväll för SVT.
TV4? Ja, de lämnade walk over. La sig platt till förmån för ett ishockey-VM ingen bryr sig om. Genant, givetvis.

I kväll får ni inte missa ”Million dollar listing New York” i TV3.

He!
Camilla Kvartoft.

Eh?
Sören Holmberg slarvades bort.

En trebent vovve haltar in i tv-serien ”Louie”.

Problemet med denna genialitet är att allt annat bleknar i jämförelse.

TV4 Komedi visar fortfarande repriser av tredje säsongen, men Louis CK har sedan länge gått vidare och lagt två år på att skriva de nya avsnitt som precis haft premiär i USA. Komikern har använt sitt ekonomiska och konstnärliga oberoende åt att skapa en säsong helt utan kompromisser.

Den existentialism som alltid funnits där får blomma ut. Louis CK har skapat något så udda som en komediserie nästan helt utan skämt.

Särskilt scenerna mellan Louie och hans två döttrar är monumentala. Som fingertoppskänslan när yrvädret Jane dragit ner lärarens kjol i ilska, men sedan djupt ångrar sig då hon ser kvinnans tårar. Barnen får bli små individer, fulla av motstridiga känslor, ångest och funderingar.

Föräldraskapet är komplicerat och Louie bråkar med sin ex-fru om barnen ska gå i privatskola eller vanlig. Han vill att de ska få lära sig om verkliga problem och träffa riktiga människor, hon anser att hans arbetarklasskomplex sätter barnens framtid på spel.

Med känslig hand massakrerar Louie sina egna fördomar om överviktiga kvinnor, han gör fiasko på en snobbig välgörenhetsmiddag och utser en surmulen gammal läkare med trebent hund till sin livscoach.

– Ingen bryr sig, välj en väg och gå den, muttrar läkaren irriterat. Det finns folk som föds som en hög organ och inte vet annat av livet än smärta.

Buttre doktor Yodas sista visdom är löjligt briljant i sin enkelhet:

– Det enda som är lyckligare än en trebent hund? En fyrbent hund.

Trots att fjärde säsongen ännu inte kommit till Sverige, hamnar all annan tv i dess skugga. Det är synd för onsdagskvällens intressanta djupdykning i hjärnans vindlingar i ”Kobra” (SVT1). HBO Nordics gotiska saga ”Penny Dreadful” lyckas bara hålla uppe intresset i ett avsnitt, sen tappar den fokus bland seanser, halvdöda, Frankenstein-monster och Oscar Wildes Dorian Gray. Aftonbladet TV arrangerade en rivig EU-debatt i ”Partiprogrammet”.

Men dessa texter förblir tyvärr oskrivna. Och allt är Louis CK:s fel.

Ha!

”Please like me”, SVT Flow. Fantastiskt charmig australisk komediserie om vänskap, familj och att komma ut.

Gah!

Slutet på ”Secrets and lies” (SVT1). Vilket antiklimax.

Läsare känsliga för svordomar bör blunda nu. Men faktum är att två jävla målvaktsjävlar kom att dominera ”Mästarnas mästare” i år.

Det sjätte säsongen av mästarsåpan har saknat i form av unika tävlingsfantomer som Magdalena Forsberg och Ingemar Stenmark har den vägt upp i stora portioner idrottslig gatusmarthet.

Tommy Söderström och Thomas Ravelli snackar närmast oavbrutet. De är mästare på psykningar och förlitar sig mer på tur­kallingar och lyckomynt än någon överlägsen fysisk förmåga. De är också mästare på ett av tävlingens viktigaste moment: Att slå ut konkurrenter med sin blixtsnabba reaktionsförmåga i nattduellen.

Kvällen före finalen gör målvakterna upp i en skämtsam duell i huset där avokador spricker och möbler flyger (Söderström vinner den inofficiella bataljen).

Programmets styrka är ögonblicken där tävlingspsykologin undersöks och sätts på prov, medan stunderna av mysig samvaro (som finalens tryffeljakt) mest känns som onödig utfyllnad. Det handlar inte bara om tävlingarna, utan om hur de själva beskriver sina karriärer och tiden efter.

– Jag trodde aldrig att jag skulle vinna när jag gick ut på isen, jag skärpte mig mer då, säger Söderström.

Ravelli och boxaren Anna Laurell ville tvärtom gå in i matcher och fajter med en känsla av att redan vara vinnare. Där de behöver självsäkerheten går Söderström igång på underdog-positionen.

Tävlingspsykologin ställs på sin spets i ”Mästarnas mästares” avgörande moment. När många behöver tystnad för fokus tar sig målvakterna till final via ett flöde av psyksnack, sympatiskt eftersom de peppar konkurrenterna och dissar sig själva, men även det är självklart ett slags spel.

Söderström och Ravelli är båda kufar, men på ett yvigt sätt som sällan hyllats i den svenska idrottshistorien där maskulin styrka och tystnad dominerat. De är inte den typen av idrottare som får gator och priser uppkallade efter sig. Men här får de sätta sina topptränade kollegor på plats. Och det är ganska fint.

I kväll ser jag ”Vetenskapens värld” (SVT 2 20.00) om de ökande sociala klyftorna. Låter som att våra politiker bör se det också.

Ha!

Tanken på avlidne hunden Roffe får Tommy Söderström att fokusera inför varje tävling. Det är förbannat vackert.

Gah!

Irland och dess cykelfans är fantastiska, men jag längtar till att Giro d’Italia ska ta sig från den gröna ön till just … Italien.