Tv-tablån har paxat en solstol och parkerat sig för sommaren.

Natti natti, vi ses igen i september.

Sommar stavas som vanligt repriser, repriser, repriser (och idisslad underhållning). Men det finns ljusglimtar i denna mörka tv-årstid.

Nu får vi ju chansen att se några av de program vi inte borde ha missat under vinterhalvåret. Fina dokumentären ”Med ögon känsliga för grönt” (SVT2) om Barbro Hörberg repriseras och avsomnade SVT Flows ”Klippans karaokecup” har bakats ihop till fem 30-minutersavsnitt som sänds på fredagskvällarna.

Men tyvärr är det mesta rätt slö tablåutfyllnad. Fredag-lördag maxar TV4 med ”Gladiatorerna” varje kväll. Det är effektivt, välgjort och överdrivet – perfekt för alla som har en bit kvar till puberteten ännu. Kampen om de två sista semifinalsplatserna blir en ovanligt het kamp, där en av duellerna verkligen avgörs på målsnöret.

Svårare att smälta för en vuxen tittare är de alltför fåniga gladiator-figurerna. Björk – hyllar hon isländsk experimentell musik i sin läderdräkt? Och Delta – den heta fjärde bokstaven i det grekiska alfabetet?

Den garanterade vuxenunderhållningen hittar man snarare på playtjänsterna. Tidigare i veckan kom säsongsavslutningen av ”Outlander” ut på Viaplay och jag är fortfarande omskakad. Den utskällda våldtäktsscenen i ”Game of thrones” framstår som en romantisk promenad i parken jämfört med det utdragna, sadistiska övergrepp höglandsskotten Jamie (Sam Heughan) utsätts för av engelske kaptenen Black Jack Randall (Tobias Menzies).

”Outlander” är som serie rätt svårdefinierad där den pendlar mellan fantasy, våldsam historieskildring och immig romantik. Mitt bland högstämda klyschor pyr de mest extrema scener tv-världen kan utsätta sin publik för just nu. Den våldtäkt som pågår under de två sista avsnitten är extra plågsam, inte bara för att den är så utdragen, utan för hur verklighetstroget offrets skuld skildras. Den fysiska och psykiska manipulationen gör att en del av Jamie njuter av det vidriga han utsätts för. Och det är den sanning han har svårast att leva med sen.

”Outlander” väjer inte för det genuint obekväma – och det är modigt.

På lördagen ser jag finalen i Champions league, TV3 20.00.

Ha!

”Stories we tell” (SVT2). En modern klassiker bland dokumentärer.

Gah!

Så mesig entré när gladiatorn Pansar kör in supertvillingarna Arrow och Bullet på nån slags lastpall.

”Mina två liv” (SVT1) är befriande – och förbryllande.

Vetenskap och läkare hamnar i skuggan när de personliga erfarenheterna får stå i centrum.

”Mina två liv” är ett inkluderande program  – ett brett spektrum av vad som kan kallas bipolaritet får vara med. I andra avsnittet har exempelvis tv-profilen Filip Hammar inte fått en diagnos ännu, men en amerikansk läkare har sagt att han ”troligen är bipolär”.

Det ligger nära till hands att jämföra ”Mina två liv” med Stephen Frys omtalade BBC-dokumentär från 2008 där han utifrån sin egen diagnos granskar det som genom historien kallats manodepressivitet. Vill man veta mer om forskning och behandling är det nog BBC-serien man ska välja av de två. Här berättas också de historier som inte slutat lyckligt; Fry möter en kvinna så sjuk att hon knappt kan lämna sitt hem längre och anhöriga till personer som begått självmord.

Förutom intervjun med Simon Kyaga, psykiatrikern som vetenskapligt visat att det finns en koppling mellan kreativitet och bipolaritet, väljer ”Mina två liv” bort det medicinska. På många sätt känns det befriande, om än lite förvirrande ibland. Jag vill ha mer sammanhang och tydlighet. Var övergår ”lite humörsvängningar” i något som kräver behandling?

Vi är inte vår diagnos, upprepar programledaren Ann Heberlein. Genom att möta olika människor, i olika faser och nivå av problematiken, får vi en bred, fördomskrossande bild. Journalisten Kristofer Andersson påpekar att han kan se som gladast ut och vara som mest uppfixad när han mår allra sämst.

– Jag är aldrig så snygg som när jag är suicidal, svarar Heberlein.

För Andersson har de maniska perioderna varit fler än depressionerna. För andra är det tvärtom. Konstnären Fia Backström har när det varit som värst drabbats av psykoser, vilket hon sedan utforskat i sina verk. Numera lever hon så hälsosamt, med träning, vegetarisk kost och lite alkohol, att hon kunnat trappa ned och sluta med medicinen. För andra är det ett alltför riskabelt alternativ.

Människor är helt enkelt olika, även i sina diagnoser.

På onsdag ser jag ”Tillbaka till Lampedusa”, SVT1 20.00.

Ha! ”Last week tonight with John Oliver” (HBO Nordic) går loss på FIFA och det är fantastiskt.

Gah! Säsongsavslutningen av ”Outlander” (Viaplay)? Måste smälta den i några dagar nu…

Allt handlar om perspektiv.

Det går att finna musikalisk tröst i dessa politiskt inskränkta tider.

Glöm U2:s sömniga skivsamarbete med det där padd-företaget och andra trista bevis för musikbranschens kräftgång. Utanför västvärldens etnocentriska strålkastarljus pågår ju en gränslöst spännande utveckling.

Dokumentärserien ”Fonko” (SVT2) tar sig i första avsnittet till Afrikas två ekonomiska och kulturella stormakter – Sydafrika och Nigeria. Där pågår en dramatisk förändring, men musikscenen är knappast homogen.

– Folk är bara intresserade av pengar, bilar, alkohol och droger, säger den feministiska sångerskan Ruby Gold om det nya Sydafrika.

Där samsas en kommersiell housesuccé i Johannesburg med en alternativ experimentverkstad i Kapstaden, hög arbetslöshet med en ny frihet att forma sina egna liv.  Men koloniala föreställningar sätter fortfarande sina spår och den folkliga musikstilen Shangaan electro blir ”accepterad” först när hippa britter börjar hylla den.

I Nigeria växer musik- och filmbranschen fram som en av landets största efter oljeindustrin. En knepig, vibrerande miljö av högutbildade ungdomar, enorma ekonomiska klyftor och en hotande terror i form av Boko Haram. Protestmusikern Fela Kutis inflytande över dagens kulturliv är fortfarande stort, men den medvetna och politiska musiken frodas vid sidan av hyperkommersiella hits.

”Fonko” skrapar kanske bara på ytan, men med små medel lyckas den sätta musiken i sitt historiska sammanhang. I kommande avsnitt tar de med oss till Västafrika, Angola och Ghana.

Mer kluven är jag inför omskrivna ”Tyrant” (TV3). Historien om den fiktiva diktaturen Abbudin i Mellanöstern känns tidvis onyanserad. Samtidigt ställer den flera obehagliga frågor om vad moraliskt ansvar verkligen innebär. Tyrannens son Bassam har sedan tonåren levt i USA och brutit kontakten med sitt blodiga förflutna. Men om han är den enda som kan arbeta för en demokratisk förändring inifrån, är det då inte hans skyldighet även om det kommer smutsa ned hans egna händer?

I kväll ser jag ”Genikampen”, SVT 1 20.00.

Ha!

”Sufflören”, SVT2. Kul att återse Andreas T Olssons fina genombrottspjäs.

Gah!

Den är dock bättre live än som tv-teater.

Det är en klyscha som tydligen tål att upprepas.

För när tv-tablåerna känns stela och bakåtsträvande ger playtjänsterna tillbaka ett visst hopp om framtiden.

Min absoluta favorit bland de serier som haft play-premiär i veckan är andra säsongen av den oemotståndligt charmiga australiska komedin ”Please like me” (SVT Flow). I liknande anda som Lena Dunham och hyllade ”Girls” är den 27-årige komikern Josh Thomas både upphovsman och spelar huvudrollen som sitt alter ego ”Josh”. Något år har gått sen sist, pappan och hans unga fru har fått barn, mamman är fortfarande labil efter självmordsförsöket och Josh själv har svårt att hitta en pojkvän. Unikt med serien är att den tar alla dessa existentiella frågor på allvar, samtidigt som den lättsamt skämtar utan minsta cynism.

Den förvirrade perioden som 20-nånting utan riktig koll på vem man är eller vart man är på väg skildras både känsligt och charmigt. När en motvillig Josh ska vara barnvakt åt sin lillasyster, pappans nya bebis, konstaterar han:

– Jag har aldrig varit i ett rum med ett barn utan att ha någon vuxen där.

I höst verkar det också som att Viaplay på allvar börjar ta upp kampen med HBO Nordic och Netflix om de bra serierna. Idag har omtalade ”Tyrant” premiär med bl a svenske Fares Fares och senare i höst kommer ”Transparent” vars pilotavsnitt tokhyllats och Guillermo del Toros skräckserie ”The Strain”.

Nyligen lade Viaplay Premiere ut de fem första avsnitten av science fiction-dramat ”Outlander” som bygger på böcker av Diana Gabaldon. Sjuksköterskan Claire kommer hem från kriget 1945 och återförenas med sin man i Skottland, men transporteras mystiskt tillbaka i tiden till 1743 där hon möter en stilig skotsk krigare. Tidvis är det precis så smörigt som det låter, men det finns ett historiskt allvar och en feministisk underton som är uppfriskande.

Sevärd är också ”Houdini”, en fyra avsnitt lång miniserie där Oscarvinnaren Adrien Brody spelar den legendariske utbrytarkungen. Som porträtt av en liten invandrarpojkes revanschlusta, utanförskap och jakt på nya kickar är den fascinerande.

I kväll ser jag den troligtvis avgörande etappen i dramatiska Vuelta a España, Eurosport 15.00.

Ha!

”Piaf och hennes hov”, SVT2. Fascinerande privata bilder av en mer livsglad sångsparv än vi har fått vänja oss vid.

Gah!

Trist att intressanta ”Black Box” lades ned efter bara en säsong. Dessa 13 avsnitt finns att se på Viaplay.

Gry Forsell må vara ett superproffs.
Men vad är det för skit hon tvingas leda?
”Sommarkrysset” är inget mer än ett uselt skämt.
Med sin breda och långa erfarenhet vore det galenskap om Gry Forsell inte blivit ett superproffs framför kamerorna. Stadig, stabil, trevlig och med en smittande karisma är hon så självklar i rutan att man nästan glömmer det mest väsentliga:
Att hon uteslutande får leda ena jäkla skitprogram.
”Sommarkrysset” är juvelen i kronan på TV4:s idé om att bygga tv av neonblinkande bajs.
Vad poängen med ”Sommarkrysse” är förblir oklart genom hela sändningen.
Det är så mycket TV4 att det nästan blir parodiskt. Man vill gärna göra folklig och SVT-doftande sommarteve som den såg ut back in the day – men vågar samtidigt inte lita på att tittarna stannar kvar om man inte samtidigt joggar på stället, byter kameravinkel en gång i sekunden, gapar, telefonröstar och åker karusell. Frågorna i själva ”krysset” kan min fyraåring svara på. Ebbot Lundberg, som plötsligt blivit hela rikets egen lilla skäggtomte, dyker plötsligt upp – och försvinner lika snabbt igen. Allt är så surrealistiskt att man gapar.
Jag försöker inte göra mig lustig eller dummare än jag är. Men trots att ”Sommarkrysset” funnits i många år så begriper jag fortfarande nästan ingenting.
Vad är ”Sommarkrysset” egentligen?
Vad är det för program ni vill göra, TV4?
Två ärligt ställda frågor. För jag förstår verkligen inte.

Sommar i tv-tablån betyder allt som oftast ett handlöst fall rakt ner i reprisröven.
Eller?
Kanske är det dags att omvärdera det självspelande piano som den kritiken blivit.
En snabb koll på de repriser som faktiskt rullas just nu ger en överraskande positiv bild.
SVT pumpar både ”Downton Abbey” och ”Fröken Frimans krig” i repris just nu. Två kanonserier som både är en fröjd att se om – och utmärkta att börja se om man missat dem.
Att sedan hela streamingvärlden står vidöppen för den som tröttnat på repris-tv är en annan sak. Så fria har vi blivit, så obundna av tablåläggarnas nycker att vi när som helst kan se vilken serieklassiker vi råkar känna för. Det är inte mycket att klaga på.

Söndag 6 juli tittar jag på ”Masters of sex” (HBO Nordic).

Hurra 1
”Batman” (TV4). Allt är fortfarande suveränt i Tim Burtons Gotham. Utom Michael Keaton.

Hurra 2
”Första världskriget under jorden” (TV10). Fruktansvärd genomgång av helvetet på (och under) jorden. 

Det är inte meteorologernas fel.
Men sommarvädret har startat bedrövligt.
Så lyd mitt råd och börja ett seriemaraton redan i dag.
Då vädergudarna envisas med att tycka att grått, kallt och regnigt är det idealiska sommarvädret (och nej, det är INTE tv-meteorologernas fel. Sluta bråka med dem!) är tv-tittande den bästa tillflykten.
Varför inte ta tiden att faktiskt plöja de där serierna som du inte hade tid med i våras? Eller prioriterade bort till förmån för annat? Det är vad jag håller på med nu. Såg litegrann av ”Masters of sex” (HBO Nordic) i våras, men har inte fastnat förrän nu. Grymt välspelat, snyggt och politiskt laddat drama om kampen för kunskap om den mänskliga sexualiteten. Säsong 2 kommer den 14 juli. Perfekt för seriemaraton, alltså.
Slår gärna ännu ett slag för ”Penny dreadful” (HBO Nordic). Ett mästerverk i det lilla som det varit märkligt tyst om. Inte bara det snyggaste du kan se på en skärm i sommar – såväl Eva Green och Timothy Dalton är magnetiskt bra i sina respektive roller.
Ett extra plus för uppgrävandet av Jack Bauer från tv-kyrkogården. ”24: Live another day” (Viaplay/TV3) är högoktanigt osannolik eskapistaction från början till slut. Riv av den en regnig helg.
Men skippa gärna ”Orange is the new black” (Netflix). Det spelar ingen roll vad hipstereliten säger. Maken till överskattad, klumpig och rasstereotyp serie var det länge sen jag såg.

På den tiden jag arbetade som nöjesreporter på Aftonbladet fick jag en sådan överdosartad närkontakt med ”Allsång på Skansen” (SVT1) att jag ännu inte hämtat mig. Så många kvällar jagade jag skandalrubriker och löpsedlar bakom Sollidenscenen, och jag kan fortfarande inte höra ”Stockholm i mitt hjärta” utan att få stresspanik. Programmet har inte fått det många minuter av min tid sedan dess. Men det lilla jag sett visar Petra Marklund verkar oväntat stabil och varmt charmig i sin nya roll. Hoppas hon fortsätter att vara det – även om jag själv inte kommer att titta.

Onsdag 2 juli tittar jag på ”Penny Dreadful” (HBO Nordic).

Hurra 1
”The leftovers” (C More/HBO Nordic). ”Lost”-mannens nya serie. Ännu fattar jag noll. Men det verkar lovande

Hurra 2
”Kill Bill vol 1” (SVT1). Tarantinos blodiga hämdepos håller än idag.

Jag hittar John Malkovich men det tar tid.

Vägen dit är rörig, ett virrvarr, närmast omöjlig.

Mödan: inte värd ett skit.

Jag ska skriva tv, det betyder recension av ett program eller två ur dagens tablå. Men det ser hemskare ut än vanligt. Det är lördag, det är en massa filmer, vissa bra, vissa sämre, alla svåra att skriva vettig tv om. Här finns:
”40 year old virgin” på TV3, älskar den, har nog sällan skrattat så mycket åt en film de senaste 10 åren; ”Mission Impossible: Ghost protocol” på TV4, den sämsta i serien; ”Meet the Parents – Little Fockers” på Kanal 5, värdelös uppföljare; ”Rambo 2” och ”Rambo 3” på TV6, oj så många gånger jag såg dem i mina tonår, fantastiska upplevelser då, not so much lockande i dag; ”Crocodile Dundee” ett och två i Sjuan, nej tack. Mest lockande filmen är ”Den innersta kretsen” i SVT1, men vad ska jag skriva för tv om den?
I SVT2:s 20.00-slot: ”Eurovision young musicians 2014”, svensk tävlande är en 19-årig altviolinist från Solna – nej, jag orkar inte, kanske jag borde, men jag orkar helt enkelt absolut inte.
Så vad har linjär tv i övrigt att erbjuda lördagen den 31 maj? Kanske ”Nyhetsmorgon” i TV4 med bröderna Timell? Ska jag kolla på detta och fråga varför inte SVT kör ”Gomorron Sverige” på helgerna då publiken faktiskt har tid att titta? Fyran sänder också direkt från Stockholm Marathon, men lägg av, vad ska jag ens tycka om det?
Eller, huvva: Ska jag möjligen plåga mig igenom svensk TV:s enda egenproducerade primetime-satsning ”Gladiatorerna”? Och mäkta tycka nåt?
Nånstans i dessa tankar nås jag om informationen att Viaplay har en lördagspremiär. Bara dagen efter USA-premiären publicerar man första avsnittet av ”Crossbones” – NBC:s stora piratsatsning med John Malkovich i huvudrollen. Härliga nya tid! Skit i tablån – jag konsumerar modern tv.
Tyvärr är första avsnittet skrattretande uselt. Pirater i knickers struttar runt och Malkovich försöker med alla sin erfarenhet blåsa liv i sin Kapten Svartskägg(!) utan att tro en sekund på manuset.
Och jag önskar nästan att jag hejat fram den där unge fiolsvennen i stället. Vann han?

I kväll missar jag inte Zlatan och Eden spela i TV4.

He!
Jättedrama mellan Andy Murray och Philipp Kohlschreiber i Franska Öppna. 7-7 i avgörande, fortsätter i dag i Eurosport.

Eh?
Tv-lördagen den 31 maj 2014.