”Tyrant” är lika delar politiskt laddat kvalitetsdrama och daterad såpopera, och en buffé av arabiska schablonbilder.
Man har inte tråkigt för en sekund.
Viaplay har uppenbarligen en plan, och satsar offensivt på serier den här hösten.
I onsdags var det premiär för semifeministiska fantasyromantiksnackisen ”Outlander” – som ser ut att ha varorna som krävs för att dansa i ett par säsonger – och i går anlände ”Tyrant”.
En FX-serie från ”Homeland”-männen Gideon Raff och Howard Gordon, som visserligen inte blev det prestigedrama det lät som på pappret, men ändå är märkligt beroendeframkallande i all sin grandiosa såpighet.
Två svenskar – Fares Fares och Alexander Karim – syns i viktiga biroller, i vad som kort kan sammanfattas som en ”Gudfadern”-historia förlagd till den arabiska våren.
Storvulen scenografi och ambitioner att kommentera både Mellanösternproblematiken och maktens förförande mekanismer blandas med banal sensationsdramaturgi à la ”Falcon Crest” och andra stora 80-talstitlar på temat maktgalna familjer.
Adam Rayner spelar Bassam Al-Fayeed; ”Tyrants” egen Michael Corleone, som är son nummer två till den fiktiva arabnationen Abbudins diktator.
Bassam har levt i självvald exil i Kalifornien i 20 år, under namnet Barry, men när han motvilligt återvänder hem tillsammans med sin amerikanska familj, för att närvara vid sin brorsons bröllop, blir han insyltad i sin familjs blodiga affärer igen, och en slumrande makthunger väcks till liv.
Ojämnt agerade ”Tyrant” står och svajar mellan hög standard och rent töntiga inslag, och det finns inte en muslimsk klichébild i boken som är för trött för att få lite scentid.
Störst problem har jag med hur sexuellt våld mot kvinnor används direkt spekulativt, på ett sätt som kanske säger mer om manusförfattarnas kvinnosyn än om rollfigurernas.
Men sluta titta kan jag ändå verkligen inte göra.
För ”Tyrant” (som från och med nästa lördag även sänds i TV3) är rafflande trots alla sina brister.
I kväll zappar jag mellan valvakorna i SVT och TV4.

Ja!
En sådan kulturgärning av SVT att sända två timmar med Linda Pira!

Nja…
”Brevfilmen” har ett visst underhållningsvärde, men känns lite som en gammal ZTV-produktion som har grävts fram och lagts på bästa sändningstid i SVT.

Karolina Fjellborg

Det är en klyscha som tydligen tål att upprepas.

För när tv-tablåerna känns stela och bakåtsträvande ger playtjänsterna tillbaka ett visst hopp om framtiden.

Min absoluta favorit bland de serier som haft play-premiär i veckan är andra säsongen av den oemotståndligt charmiga australiska komedin ”Please like me” (SVT Flow). I liknande anda som Lena Dunham och hyllade ”Girls” är den 27-årige komikern Josh Thomas både upphovsman och spelar huvudrollen som sitt alter ego ”Josh”. Något år har gått sen sist, pappan och hans unga fru har fått barn, mamman är fortfarande labil efter självmordsförsöket och Josh själv har svårt att hitta en pojkvän. Unikt med serien är att den tar alla dessa existentiella frågor på allvar, samtidigt som den lättsamt skämtar utan minsta cynism.

Den förvirrade perioden som 20-nånting utan riktig koll på vem man är eller vart man är på väg skildras både känsligt och charmigt. När en motvillig Josh ska vara barnvakt åt sin lillasyster, pappans nya bebis, konstaterar han:

– Jag har aldrig varit i ett rum med ett barn utan att ha någon vuxen där.

I höst verkar det också som att Viaplay på allvar börjar ta upp kampen med HBO Nordic och Netflix om de bra serierna. Idag har omtalade ”Tyrant” premiär med bl a svenske Fares Fares och senare i höst kommer ”Transparent” vars pilotavsnitt tokhyllats och Guillermo del Toros skräckserie ”The Strain”.

Nyligen lade Viaplay Premiere ut de fem första avsnitten av science fiction-dramat ”Outlander” som bygger på böcker av Diana Gabaldon. Sjuksköterskan Claire kommer hem från kriget 1945 och återförenas med sin man i Skottland, men transporteras mystiskt tillbaka i tiden till 1743 där hon möter en stilig skotsk krigare. Tidvis är det precis så smörigt som det låter, men det finns ett historiskt allvar och en feministisk underton som är uppfriskande.

Sevärd är också ”Houdini”, en fyra avsnitt lång miniserie där Oscarvinnaren Adrien Brody spelar den legendariske utbrytarkungen. Som porträtt av en liten invandrarpojkes revanschlusta, utanförskap och jakt på nya kickar är den fascinerande.

I kväll ser jag den troligtvis avgörande etappen i dramatiska Vuelta a España, Eurosport 15.00.

Ha!

”Piaf och hennes hov”, SVT2. Fascinerande privata bilder av en mer livsglad sångsparv än vi har fått vänja oss vid.

Gah!

Trist att intressanta ”Black Box” lades ned efter bara en säsong. Dessa 13 avsnitt finns att se på Viaplay.

Energiskt i Umeå.

Hätskt i TV4.

Demokratin slickar sig om munnen.

Valet är runt hörnet och Sverige börjar ställa sig på tå.

Det är jämnt. Resultatet är ovisst.

Det märks på politikerna.

Tv-debatterna kan nu tyckas vara fler än antal omgångar i SHL. De dyker upp på alla möjliga och omöjliga ställen.

I går hamnade jag i en landsbygddebatt i SVT redan på förkvällen. Där stod Gustav Fridolin (som hade behövts i Stockholm och TV4) och Eskil Erlandsson med flera och hade ett intensivt samtal med gott humör. Där fanns Sverker Olofsson vars intensiva debattstil borde kunna lösa Sveriges hela energiförsörjning.

Därpå var det intressant och intensiv rättspolitisk debatt i ”Brottscentralen” i Aftonbladet.

Så till TV4:s stora partiledardebatt i TV4. Stämningen i den en rätt traditionella studion skruvades snabbt upp. Ett bitvis ganska högt tonläge och en hel del prat i mun skapade en osäker stämning.

Där kan man hamna när programledare avbryter en debattör som bara hunnit lägga fram ena halvan av sitt inlägg. Om fingertoppskänslan brister vid ett par tillfällen. Det liknar fotbollsspelares oro när en domare håller in inkonsekvent nivå.

Det är därför Jan Björklund plötsligt ryter till mot Jenny Strömstedt med ett ”Får vi föra en debatt eller?”. Eller Annie Lööf mot densamma: ”Det är ett påhopp utan dess like!”.

Kombinera osäkerhet med slutspelsnerven. Risken är att ”matchen” spårar ur.

Vid några tillfällen var det nära:

”Käbbel! Ta bort de där”, sa Löfven och motade bort Lööf och hennes bunt med papper.

”Jag såg hur du betedde dig”, säger Reinfeld till Löfven.

”Har du hört att jag har fått ordet eller?”, säger Reinfeldt till Romson.

Hätskt. Hett.

Jag gillade dock mycket med TV4:s debatt. Jenny och Anders Pihlblad är skickliga, begripliga och kunniga. Småduellerna med utmaningar var ett smart drag och belyste de ideologiska skillnaderna mellan partiledarna.

Jag gillar framför allt att debatterna nu hopar sig och börjar bilda gäng. Det är kanon för demokratin.

Samtidigt som vi har lärt oss de olika argumenten och motargumenten så blir nyansskillnaderna större och avvikelserna intressantare.

Jag längtar redan till kvällens stora SVT-debatt.

Play!

”11 september: Där flygplanen träffade” – stark dokumentär på snårig tablåtid. Missa inte på SVT Play.

Play?

TV4 – en del ser faktiskt er på Play. Ni kan väl satsa ett par tior på innehållet i tv-pauserna om ni nu ska puffa för dem i huvudsändningen?

Det var en dålig idé från början.
Så varför SVT ger ”Det stora matslaget” en ny chans är obegripligt.
Vid det här laget vet ni vad som gäller. ”Det stora matslaget” (SVT1) är matlagningsprogrammet där rätterna kryddas med lokalpatriotisk hysteri. Och några hel- eller halvkändisar. Tillsammans med en knippe ”vanligt fôlk” ska lokalpatrioterna/kändisarna tillaga mat med hembygdens egenart som främsta konkurrensmedel. Den vars mat smakar mest som mat ska göra där man råkar vara född vinner. Typ. Hade personligen svårt för ”Det stora matslaget” redan förra säsongen. Tyckte det var ett gapigt, självgott och ganska meningslöst program. Lokalfärgen blev mest en ursäkt för SVT att pracka på tittarna ännu ett program om sånt vi käkar (eller inte käkar).

Heidi Andersson (Storuman) och Thomas Petersson (Halmstad) tävlar i första programmet, och är hyfsat underhållande båda två. Sympatiska. Tar uppgiften på allvar. Bjuder – som det brukar heta – på sig själva. Det är inte problemet. Personligen mår jag dåligt av det löjeväckande gravallvar som hela tiden dyker upp så fort maten ska avsmakas. Typ att det är basuner, kanoner och ”Carmina Burana” så fort en sked förs till munnen. Det är så fånigt att man vill skrika rakt ut så saliven sprutar. ”Det är bara mat! Sånt man ÄTER!”, vill jag vråla. Eller bjuda alla i hela produktionen på en månadsdos Microlax. Så att de slappnar av.
Men värst är faktiskt själva grundförutsättningen – den geografiska knorren.
Gränsen mellan att vurma för den bygd man är uppvuxen i till att falla över i ren självgodhet är tunn och suddig. Det finns också ett drag av exotiserande i ”Det stora matslaget” som jag har svårt för. Som att man anstränger sig till skitnödighetens gräns för att visa att ens egen landsända är åh så spännande och genuin. Trots att bygdens specialiteter inte är något mer originellt än lax och ost.

Onsdag 10 september ser jag Jens Assurs ”Hot nasty teen” (SVT2) – filmen som kom att bli Brasse Brännströms sista.

HURRA!

”Masters of sex” (HBO Nordic). Med senaste avsnittet ”Story of my life” ser man äntligen ut att ha hittat formen igen. 

NJA…

”Valet med Janne & Belinda” (SVT1). Grattis SVT! Ni är nu officiellt sämst på valbevakning i svensk media 2014.

Parodier är en svår genre.

Originalet är oftast så mycket roligare i sin omedvetenhet.

”The spoils of Babylon” (C More) driver med 70- och 80-talets episka miniserier som byggde på bestsellers, typ ”De fattiga och de rika” och ”Törnfåglarna” (gissningsvis är det referenser som susar över huvudet på en yngre publik).

Tobey Maguire spelar Devon, adopterad son till oljemogulen Jonas Morehouse (briljant spelad av Tim Robbins), som under ett eklektiskt liv (han knarkar, krigar, blir poet, undervattensforskare) försöker bekämpa sin incestuösa kärlek till styvsystern Cynthia (Kristen Wiig).

Seriens sex avsnitt är ojämna med några höjdpunkter (Devons giftermål med en brittisk skyltdocka) och

många transportsträckor. Roligast är inramningen där Will Ferrell som seriens ”skapare” Eric Jonrosh presenterar varje avsnitt som en Orson Wellskt fabulerande Hollywoodgubbe och egoalkis. När han börjar vandra ut i tradiga eller obscena anekdoter klipps han tvärt av, som om även kamerapersonen tröttnat.

Tyvärr är det i övrigt för mycket ”titta vi försöker vara roliga” i stället för att verkligen roa, som en alltför utdragen Saturday night live-sketch. I SNL parodieras med jämna mellanrum såpoperor under titeln ”The Californians”, men i det korta formatet blir de återkommande klyschorna (överdriven västkustdialekt, utdragna väganvisningar, chockade ansiktsuttryck till dramatisk musik) bara kul.

Problemet är att det är svårt att slå originalen i deras ytterst ofrivilliga komik – den romantiska storslagenheten i miniserierna och de bisarra förvecklingarna i såporna.

Det gäller även Henrik Dorsins valspecial i den politiska humorserien ”Folkets främsta företrädare” på SVT Play där han spelar alla roller i en fiktiv partiledardebatt. Men där är det snarare extra roligt att Dorsin inte behöver göra sig till särskilt mycket för att det ska bli humor. Det är ju så här det tyvärr ser ut.

På gränsen till genial är ”Fredrik Reinfeldts” slutreplik där han genom sin röst hypnotiserar medelklassen att glömma orättvisorna och leva kvar i sin drömvärld.

Se denna underbara humorventil för att orka sista veckans valspurt.

I kväll ser jag ”Du gamla, du fria”, en dokumentär om hemtjänst och äldrevård, på TV4 21.00.

Ha!

SVT har under helgen visat fina Brasse Brännström-filmerna ”En kille och en tjej” och ”Två killar och en tjej”. Se på SVT Play om du missade.

Gah!

Alla valdebatter. Är man en oansvarig samhällsmedborgare om man börjar känna sig lite trött?

”Det vinnande paret får en heldag med träning och samtal med en av våra största: Mattias Sunneborn.”
”Åhhh…”
”Atleterna” är en tragikomisk historia.

Det är så synd om alla inblandade i detta projekt.

Klipparna, vi börjar där:
”Gör dramatik av ett gäng färglösa hurtbullar på en konferensgård när de pratar om trista motionstävlingar”.
Rickard Olsson:
”Kom hit och riv av några påor i vår studio/arena. Ha gärna på dig en vit smokingkavaj så att det ännu mer obegripligt varför du leder just detta moment och inte vår profilerade programledarvärvning Kajsa Bergqvist”.
Kajsa:
”Stå i arenan plötsligt festmejkad när vi kör i gång tävlingarna. Kom i håg – det är Rickard som ska dra tävlingsupplägget trots att det är du som frontar programmet.”
Deltagarna:
”Försök agera som stjärnpar, trots att ni inte känner varandra och att tittarna undrar varför ni är med i tv. Snälla, ha överseende med att vi försöker göra dramatik av typ ingenting. Låtsas som det är allvar.”
Svenska folket:
”Snälla, have mercy. Bry er inte om namnet. Atlet betyder ju på svenska stark man eller tyngdlyftare. Men nu skiter vi i det och kör ’americano’ – nu betyder det hurtbulle. Ha överseende att programmet är en blandning av konferens-teambuilding och Ullared-Gladiatorerna. Att sista halvtimmen ägnas åt amatörer som skjuter pilbåge på bästa sändningstid är väl ingenting att jiddra om.”
Det är skämskudde hela vägen.
Jag citetar:
Rickard: ”Det vinnande paret kommer få ett fantastiskt pris. Ni kommer att få en heldag med träning och samtal med en av våra största: Mattias Sunneborn.
Bild på nollställda tävlande med stängd mun. Efterpålagt ljud: ”Åhhh…”
Kajsa: ”Han är en av världens bästa längdhoppare. Men han är också nu en av världens bästa veteran-mångkampare som vi har just nu. ’Satt’ det är viktigt att vinna den här tävlingen.”
Hahahahaha. Träna med Sunneborn. Kanon. Verkligen.
En miljon premiärtittare blev en halv miljon till avsnitt två. Den veckobaserade halveringstiden bör med tv-gudens och vetenskapens försyn fortgå.

I kväll ser jag duellen i SVT1.

He!
Gå in och se ”Retro” om 80-talets ungdomsfilm på SVT Play.

Eh?
Bra att SVT satte in Brasse-filmen ”En kille och en tjej”. Men varför värdotiden 11.40?

Hundrasextionde ”Lyxfällan” var identiskt med de tidigare 159.

Och efter blott andra avsnittet av ”Arga restaurangen” är jag redo att gå till val med budskapet:

Bevara oss från skriksåporna.

Torsdag har blivit denna genres högtidsdag. Expert läxar upp vilsna människor som lovar bot och bättring. Det har hittills inte inträffat i ”Arga restaurangen”. Men om jag får gissa utgången så tror jag att de kaosiga ungdomarna som inte kunde koka kaffe i gårdagens avsnitt kommer att vara rena rama Michelinkockarna när Kanal 5:s magiska klippbord har gjort sitt. Problemet är att allt är byggt runt konceptet att Anders Öfvergård ska bli just arg. Det är inte speciellt konstigt att lata ung­domar som aldrig jobbat tidigare är rätt usla på att driva restaurang. Så han skäller. Och där var saken biff.

Nästa tack …

TV3:s långkörare ”Lyx­fällan” jobbar med en lite annorlunda, om än extremt förutsägbar, metodik. Inför gårdagens avsnitt roade jag mig med att gissa vad de skulle tvingas sälja av och vad de skulle få i present på slutet. Jag gissade på tv-spel och resa till Legoland. Jackpot! Alla rätt!

Det skriks visserligen inte lika högt som i Öfvergårds program men ”Lyxfällan” döljer skickligt att det är den allra mest cyniska underhållningen i tablån.

Anledningen att det fort­farande funkar säsong 17 är att folk gillar att känna sig duktiga i förhållande till andras misär. Man ser hur de klistrar fast tusenlapp efter tusenlapp och tänker ”Gud, vad jag skulle få beröm om de gjorde en budgettavla hemma hos mig”. Det är ju knappast som om Patrick Grimlund och Magnus Hedberg ger saftiga tips i privatekonomi. Att man kan sälja saker på loppis kan nog de flesta räkna ut.

”Lyxfällan” hade nog under detta lömska skal en fin ambition att hjälpa människor i början, men efter att ha sett samma avsnitt 1 000 … förlåt 160 gånger, så har jag svårt att finna någon
annan poäng att se ett till, förutom av just denna anledning.

I kväll tittar jag på sista avsnittet av ”Retro” i SVT1, 21.00.

Klass

Vad skulle  vi göra utan Zlatan? 50 landslagsmål och Sveriges störste.

Pass

”Böda camping”, Kanal 5. För att orka titta på folk som campar måste man nog själv gilla att campa ohälsosamt mycket.

Stefan Sköld

Det har gått två decennier.

Men Estoniakatastrofens svallvågor slår fortfarande hårt.

Jag var inte speciellt gammal när Estonia sjönk. Det är dock den första stora nyhetshändelse som jag har väldigt tydliga minnen av.

Och när man ser TV4:s ”Estonia 20 år ­senare” är det, precis som de anhöriga berättar, svårt att förstå att det gått så lång tid. De sitter fortfarande där med samma stora sorg och en tappad tro på samhället.

Johan Romins dokumentär närmar sig ­katastrofen från olika håll. Flera överlevande berättar närgånget om mardrömskvällen och hur de agerade när de förstod att skeppet var på väg att gå under. Det kommer fram fina historier om hur folk hjälpte varandra i en chockartad situation, men även hemska detaljer om hur andra utnyttjade ­tumultet till att råna sina medpassagerare.

Ingvar Carlsson och Mona Sahlin talar ut om det svåra politiska läget och de beslut som fattades i bärgnings­frågan. Sahlin konstaterar nu i efterhand att de i den pressade situationen gjorde fel som inte försökte få upp Estonia från havsbottnen. Man får en väldigt intressant bild av hur fel allt kan bli när en när en tragedi förvandlas till storpolitik.

Mest drabbande är dock besöket hos föräldrarna som förlorade sina döttrar. Den maktlöshet som de kände, och fortfarande känner, över att inte kunna ­påverka situationen. Det är omöjligt att inte bli berörd när de drabbade familjerna samlas vid det lokala minnesmonumentet, eftersom de inte har några ­riktiga gravar att gå till.

Dokumentären varvar de anhörigas berättelser med ljudupptagningar, nyhetsklipp och intervjuer med olika experter. ­Utan att ge några nya svar så fångar den skickligt hur en sådan här händelse drabbar så många på så olika sätt och 20 år senare fortfarande gör det.

En överlevande berättar att han bortsett från de 852 dödsfallen inte skulle vilja ha olyckan ogjord, då den trots allt berikat ­honom som människa. Det är en tanke som är svår att släppa.

I kväll tittar jag på utfrågningen av Jonas Sjöstedt i SVT1, 20.00.

Klass

”Masters of sex”, HBO Nordic. Alltjämt veckans stora höjdpunkt.

Pass

Att någon vill se Morgan och Ola-Conny leta isbjörn på -Svalbard i –Kanal 5:s ”En stark Norge–historia” är för mig fullständigt obegripligt.

Stefan Sköld

SVT-muren är riven.

Valredaktionen snackar med sportredaktionen.

Vi tittare är vinnarna.

För ett och ett halvt år sen skrev jag en tv-recension efter en partiledardebatt i SVT:s ”Agenda”.

Jag tyckte att SVT slarvade bort sitt guldläge. Inget införsnack. Inget eftersnack.

Jag skrev detta:

”Nyhetsredaktionen borde kunna snacka lite med en annan redaktion som producerar sändningar av dramatiska evenemang i ett. Att inte sportens dramaturgi utnyttjas vid dessa tillfällen är för mig obegripligt.”

Jag presenterade en grundkurs:

”Uppsnack med studio, reportage, genomgång av nyckelfrågor, matcher i matchen. (…) Och sedan – eftersnack med partiledarna, sammandrag, analys av debattens höjdpunkter, expertkommentarer. (…) Sist men inte minst – in med publik i studion. Ingen tjänar på spel inför tomma läktare.”

Efter att ha sett utfrågningarna i SVT de senaste veckorna står det klart:

Någon har talat med sportredaktionen. Någon har gått grundkursen.

30 minuters uppsnack i Play, tio i SVT1. André Pops har lämnat ”Vinterstudion” och leder nu ”Valstudion”. Experter i studion får svara på Pops raka frågor som är som hämtade ur en inför matchen-diskussion: Vad är viktigast för Stefan Löfven den här kvällen? Vad är hans styrka som partiledare? Vad är hans svagheter?

Vi bjuds analys av sossarnas reklamfilmer, är det en indikation på en ny taktik? Statistik presenteras och kommenteras. Pops avbryter, gör tittarna uppmärksamma på att Löfven är på plats, han ”värmer upp” i bakgrunden. Publiken börjar välla in.

När SVT1:s sändning drar i gång ser vi hur Löfven anländer till tv-huset på ett sätt som påminner bilderna när spelarna går ur bussarna inför fotbollsmatcher.

Löfven intervjuas till och med av en reporter (Lisbeth Åkerman) inför ”avspark”: ”Hur känns det? Vad rör sig i huvudet nu?”

Känns det igen?

Efter utfrågningen blir det direkt analys, eftersnack och Löfvens kommentar. Pops och experterna sammanfattar. Höjdpunkter visas i repris. Direktanalys av politisk reporter.

SVT har gjort läxan.

Och som det har lönat sig. Vi tittare får en betydligt mer givande, dramatisk, lärorik och spännande kväll.

Snyggt jobbat.

I kväll missar jag inte Sveriges första partiledarutfrågning online på Aftonbladet TV.

He! Anna Hedenmo är i ständigt pitbull-läge. På gränsen – men bra.

Eh? ”Big brother”.

Att vara sin egen.
Att inte bli som alla andra.
Två saker SVT misslyckas med i höst.
Det finns en sketch med Stephen Fry och Hugh Laurie som jag ofta tänker på. Laurie spelar en politiker vid ett restaurangbord. Han är från det konservativa Tory-partiet (som liksom andra högerpolitiker håller valfrihet, privatisering och en minimal stat som högsta mål) och uppmärksammar kyparen – spelad av Fry – på att han saknar en sked på sitt bord.
Fry kilar ut i köket och kommer tillbaka med en serveringsvagn överfull med små, vita plastskedar av utflyktstyp. Tusen och åter tusen vita plastskedar som han häller över den konservative politikerns bord.
– Titta vilken valfrihet! Du kan använda vilken du vill! De må vara skit allihop – men kolla vilken valfrihet, vrålar Fry.
Om jag minns rätt så slutar sketchen med att kyparen försöker strypa politikern.
Som satir betraktat är det måhända en smula tungfotat. Men poängen finns där.
I Storbritannien, precis som här, rasar en debatt kring public service-kanalernas framtid och finansiering. Högern menar att BBC (och SVT) står för snedvriden konkurrens, och att licensmedlen ska delas med reklamkanalerna.
Motargumenten lyder att enbart public service kan erbjuda kvalitet och samhällsbevakning utan att vika sig för annonsörernas intressen.
Men efter en lördagskväll med SVT blir man desillusionerad.
”Atleterna” är ett haveri. Deltagare helt okända för tittarna. Parodisk inramning. Pampig spänningsmusik. Och totalt ointressant. Varför ska jag bry mig om en hoper okända sportnissar? På bästa sändningstid en lördag? .
Sedan ”Brevfilmen”. Typ ”Bullen”, fast för vuxna. Med ett gäng C-kändisar som fnissig panel. Ridå.
I höst blir det ännu värre. Program om städning, livspussel och fotomodeller. TV3-feeling på allt.
Misstänker att SVT faktiskt inte vet vad man vill vara. Men poängen med public service måste vara att odla sin särart. Att inte bli som alla andra. För då behövs man inte.
Och då sitter vi där, allihop. Med bordet fullt av vita små plastskedar.
Söndag 31 augusti tittar jag på ”Babel” (SVT2).

HURRA!
”Det blodröda fältet” (SVT1). Kostymdrama med första världskriget som fond. Inte superengagerande, men får duga i brist på annat.

NJA…
”Brevfilmen” (SVT1). Ovärdigt SVT. Ovärdigt bästa sändningstid. Ovärdigt lördagar.